Kerstin och Jens besöker München

Kerstin och Jens kom ner och hälsade på, vilket var väldigt kul. Tyvärr hade vi lite otur med vädret, när resan ursprungligen planerades och bokades någon gång under januari var det strålande solsken och cirka 10 grader Celsius i München. Sedermera sket vädret till sig något ofantligt, och vid det laget att Kerstin och Jens kom på besök var det inte kanonfint som vi hade väntat oss då i början av året, utan istället mulet, regnigt och allmänt småjävligt. Värt att notera är att den här veckan har det varit äkta vårväder, solsken och värme, träd som slår ut i parken osv. Det hade dock kunnat vara värre, det regnade egentligen inte så mycket, och även om det var en kort liten snöstorm så var vädret ändå uthärdligt större delen av tiden.

I vilket fall som helst var det oerhört roligt att få visa upp min nya hemstad för Kerstin och Jens, att få en chans att sätta lite minnesbilder till platserna jag nämner här i bloggen, och att få visa hur ett grisknä skall serveras. Under besöket hann jag och Angelica bland annat visa upp Münchens innerstad, BMW Welt, något av Starnberg, samt min lägenhet i Studentenstadt, och vi hann dessutom ta en dagsutflykt till Salzburg; på det viset skymtades åtminstone alperna, även om det gott kunde varit klarare väder.

Därtill för-firades min födelsedag lite informellt i två etapper: en god middag i ännu bättre sällskap på Rathauskeller, och en liten paketöppning och sjungande på ett hotellrum. Det var väldigt fina presenter jag fick, tack så mycket till er alla; både ni som var på plats, och ni som endast kunde skicka med era hälsningar. Det kändes underligt att inte fira födelsedagen i familjens varma famn som jag är van vid, precis som med påsken, men långsamt vänjer man sig vid att stå på sina egna vingliga rådjursben.

På grund av det opålitliga vädret vågade jag tyvärr inte släpa runt så mycket på den stora och dyra kameran, och därför råder det brist på bilder till det här inlägget. Kerstin och Jens, som hade en kompaktkamera, torde däremot ha en del bilder från semestern, härmed uppmanas de att dela med sig av dylika.

Påskafton i Salzburg

På påskaftonens morgon styrde jag och Angelica glada kosan till München Hbf, köpte oss en macka och varsin kopp kaffe och tog sedan 9:42-tåget till Salzburg. Det var en mulen dag, men tack och lov inte regnig, och tågresan genom Oberbayern mot den österrikiska gränsen bjöd på en del vackra alper i bakgrunden.

Väl framme i Salzburg tog en kort promenad oss från det mer moderna området kring Hauptbahnhof till Altstadt-området på andra stranden av floden Salzach. Salzburg har en mycket vacker gammal stadskärna av riktig stenstadsbebyggelse, grundad på den gamla goda tiden då salt var värt sin vikt i guld, och Salzburg, som namnet antyder, förfogade över en saltgruva. Tack vare dessa rikedomar var Salzburg en mäktig stad. Redan år 798 gjordes Salzburg till ärkebiskopsdöme, och 1328 fick staden långtgående självstyre som del av det heliga romerska riket, och styrdes av prins-biskopar. I dag kan man ju förstås köpa salt för några cent kilot i vilken Aldi-butik som helst, så Salzburg, likt Sverige, tronar mest på minnen av fornstora dar.

Lite otur med vädret som sagt, men vackra alper ändå

Det som staden dock är känd för i dag är ju förstås den där prototypen för de moderna rockstjärnorna, mannen som skapade stor musik, festade hårt, och gillade infantil sex- och bajshumor: Mozart. Mozart föddes 27 januari 1756 i Salzburg, och jobbade ganska mycket där, även om han senare kom i konflikt med sin arbetsgivare, fick nog av staden, och drog till Wien. Minnet av mannen vilar dock tungt över staden, som tronar med hela två Mozartmuseer samt en uppsjö av olika varianter på delikata Mozartkugeln, praliner av nougat täckt med mandel- och pistaschmarzipan, doppade i choklad.

Apropå infantil humor...

...bjuder svenskan på en hel del dylik när man är i Österrike

Efter att ha korsat floden klättrade jag och Angelica upp på den bakomliggande kullen Mönchsberg, från vilken man fick en utmärkt utsikt över staden. Vi stannade till på ett litet värdshus för att äta lunch, vilket dock snart visade sig vara ett misstag, för långsammare service får man leta efter: över 40 minuter tog det att få en varm macka och en kallskuretbricka. Och inte fick man ett ord av ursäkt heller. Utsikten från terrassen där vi satt fanns dock inget att anmärka på, Altstadt bredde ut sig nedanför oss, och vi fick syn på en marknadsplats, så när vi slutligen ätit upp begav vi oss ner i gränderna för att titta på marknaden och de omgivande gatorna.

Marknaden hade, i typisk lokal stil, stor tonvikt på olika former av skinka, ost och fruktbrännvin, och mest lockande såg nog ändå de stora Bergkäs-hjulen ut, men jag vet minsann hur sån ost luktar, så vi beslöt oss att för att inte släpa runt en påse hela dagen, ett beslut som jag senare ångrade när jag insåg att det hade hjälpt till med att hålla turisterna på avstånd.

Turisterna ja, såna fanns det gott om i Salzburg. Såsom boende i München anser ju jag och Angelica att vi givetvis inte skall klassas som turister, en åsikt som salzburgarna själva säkert skulle bestrida. Otvivelaktigt är dock att de enorma skarorna amerikaner och britter (vi hörde mer engelska än österrikiska i Salzburg) inte kan klassas som annat än turister, och borde därmed fösas ihop med japanerna och placeras bakom något stängsel i en hage någonstans, så att vi andra kan ta oss fram på de trånga gatorna.

Den obligatoriska turistbilden från Salzburg, med lite vacker gränd, och mycket turister

Efter att ha tröttat ut oss genom att vandra runt i stan tyckte vi att det var dags för en fika, och eftersom Österrike är känt för sina konditorier tänkte vi att det väl skulle gå bra. Vi tog oss in på café Fürst, som skröt med att ha uppfunnit Mozartkugeln, vilket borde ha fått oss att ana turistfälla, men vi gick glatt in ändå. En ännu lustigare kundtjänstupplevelse än den uppe på Mönchsberg väntade. Vi satte oss vid ett bord, beslöt oss att dricka kaffe och äta Apfelstrudel, men när servitrisen kom till vårt bord hann jag bara till "Zwei Cappuccino..." och sedan var hon försvunnen. Något förstummade satt vi kvar och undrade varför hon inte ville höra hela beställningen. När hon så dök upp med kaffet bad jag om våra Strudeln, varpå vi fick beskedet att kakor beställer man vid tårtutställningen en liten bit bort. Jaha ja, medan kaffet stod och kallnade gick jag snällt till tårtdisken och bad om två Apfelstrudeln. De placerades på disken, men när jag gjorde en rörelse mot dem fick jag höra att nej, de kommer bäras ut till bordet. Varför jag inte bara kunde göra det själv förstod jag inte, men i vilket fall återvände jag till bordet, och några minuter senare, lagom till att cappuccinon kallnat, serverades vi våra Apfeltorten (för äkta Strudel var det heller inte).

När vi hade ätit upp kom dock den riktig stora överraskningen: tydligen ville de inte ha betalt för fikat. Det var i alla fall totalt omöjligt att påkalla servitrisens uppmärksamhet; efter en upptrappning av försök till ögonkontakt, subtila handgester, samt närmast desperat viftande med armarna, gav jag upp och gick till tårtdisken och bad att få betala. "Nej det går inte, du måste betala till servitrisen.", "Men jag har väntat i över 30 minuter redan! [vilket var sant, red.anm.]", "Tyvärr, det är bara hon som kan ta emot betalningen". Jag försökte därefter påkalla uppmärksamhet genom att ställa mig ivägen för servitrisen när hon svepte runt och betjänade alla andra utom oss, men det gav inte heller något resultat; trots att hon varken var av ringa ålder eller ringa storlek hade hon all smidighet som ett dussin katter kan uppbringa, och navigerade helt enkelt runt mig. Jag fick en medlidsam blick av en kvinna vid ett annat bord, som dock själv hade varit smart nog att be att få betala direkt när hennes kaka hade levererats.

Slutligen, efter nästan 40 minuters väntan, fick vi betala, en process som tog hela 30 sekunder, och lämnade servitrisen med runda €0,00 i dricks. Kärringjävel.

Givetvis skall inte hela staden dömas ut på grund av dessa två sura äpplen, men det var lite svårt att skaka av sig den trista känslan av att ha fastnat med inte bara ena, utan faktiskt båda benen, i turist-rävsaxarna som Salzburgs krögare placerat ut. Inför nästa besök i denna vackra stad blir det till att undersöka vilka serveringar som är värda ett besök, och helt enkelt undvika turistfällorna.

Vackert var det som sagt såväl nedanför...

...som uppe på Mönchsberg

Trots att stormen Emma lämnat sina spår även här...

...kan man fortfarande hitta små hoppfulla vårtecken

Trots otur med vädret och maten var utflykten ändå på det stora hela lyckad, och jag ser fram emot att med lite mer på fötterna besöka Salzburg igen när vädret skärpt till sig.

Kanske till exempel på Valborgsmässoafton, då Hansi Hinterseer välsignar stan med ett besök

Hahnenkammrennen in Kitzbühel

Kitzbühel är en ort med drygt 8500 invånare, vackert belägen i Tyrolen. Bortsett från att vara födelseort för allas vår idol Hansi Hinterseer är Kitzbühel ort för Hahnenkammrennen, en del av alpina världscupen i skidåkning, och det var detta som lockade ett litet men härdat gäng av matte-utbytisar och en underligt fiskdoftande flicka att stiga upp i ottan en lördagsmorgon, för att hinna ta 7:42-tåget från München Hbf till Rosenheim (där de bytte till tåget mot Wörgl, varpå de bytte till tåget mot Kitzbühel).

Vårt lilla gäng bestod av mig, Angelica, Leifur, Henrik och Rainer, vår österrikiske Führer, som i typisk ledaranda hade biljetterna och inte behagade dyka upp förrän 5 minuter innan tåget gick. Men iväg kom vi i alla fall, och två trevliga tågresor fick vi glädjen att byta tåg i Wörgl.

Wörgl. Denna stad, denna stad, detta under, detta nirvana! Wörgl bekantade jag mig ursprungligen med då jag för första gången reste till Innsbruck, och jag fann namnet mycket lustigt. Senare åkte jag ännu en gång till Innsbruck, och även denna gång passerade jag genom Wörgl, som både jag och Leifur kom överens om måste vara något av det finaste världen har att erbjuda. Försök då, kära läsare, att förstå den ilning av glädje som sköt uppför min ryggrad då Rainer berättade att jag skulle få beträda denna heliga mark! Med darrande fötter och klappande hjärtan steg vi av tåget och ut på plattformen på Wörgls Bahnhof. Tyvärr hade vi ingen tid att undersöka staden vidare, men kanske var det bäst så, mitt arma hjärta kunde inte gärna hålla en sådan glädje inne, och kanske skulle jag dött på fläcken, lycklig och renad, redo att möta Skaparen.

I vilket fall som helst kom vi fram till Kitzbühel, och begav oss till målområdet för Hahnenkammrennen, vilket inte var svårt, med tanke på att det låg sisådär 100 meter från Hbfen. Vi köpte våra biljetter och klättrade en bit uppför backarna och hittade snart en fin utsiktsplats, omgivna av glada österrikare med flaggor målade i ansiktet, italienare med typiskt trist italiensk attityd och några schweizare, som var... ja. Schweizare.

Mest spännande av alla schweizare var en någorlunda ung man som var bra mycket mer än någorlunda på lyset, och som stapplade fram till ett medelålders par alldeles nära oss, varpå ungefär följande konversation utspelade sig:

<fyllo> öh eh öh schkål på dig!
<man> jaha, ja, tack tack
* fyllo plockar fram en fickplunta och häller upp en skvätt
<fyllo> ta en sup hördu, det är prima det här, hemmagjord örtsnaps
<man> eh ja, nej, det är nog bra hördu
<fyllo> nämen drick nu, drick!
* man dricker en liten slurk
<man> såja, resten är till dig
<fyllo> NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ jag har druckit drick nu, drick!
* man dricker upp
<fyllo> så ska det se ut!
* fyllo häller upp en till, men tappar både snapsen och balansen, stöder sig genom att ta tag i kvinnan
<fyllo> å en sådan vacker kvinna! nu ska jag pussa din fru
<man> nej det tycker jag inte
<fyllo> jo men det är okej, jag pussar bara på kinden
<man> okej... men bara en gång
* fyllo pussar två gånger
* kvinna ser besvärad ut
* man ser trött ut
<fyllo> jag är skidlärare
<fyllo> i Basel

Ungefär här dök fyllots något mindre berusade kompis upp och släpade iväg honom, till parets stora lättnad. Till vår stora glädje återsåg vi vår vän något senare, när vi var på väg ner från kullen. Då var han inbegripen i ett slagsmål med några österrikiska kids, men verkade inte vara i någon vidare fara; alla närvarande österrikare var tvärpackade (på tåg nummer två hade vi glädjen att ha sällskap av en samling österrikiska ungdomar som drack öl klockan 9 på morgonen), och kunde inte heller sikta.

Lördagens deltävling var störtlopp, och till en början gjorde österrikarna mycket gott ifrån sig, till omgivningens stora glädje, men efter ett tag seglade en schweizare upp till första plats och en jänkare till andra plats, varpå österrikarna blev mycket mindre entusiastiska för det hela. Jag noterade även att alla "italienare" som deltog i tävling hade påfallande tyska namn; de var helt enkelt från Sydtirolen, vilket är en italiensk region med självstyre och till stor del tyskspråkig befolkning. Frågan är om inte dessa åkare är mer att betrakta som österrikare än italienare, men då kanske vi borde börja sortera österrikarna i tirolare, wienare osv. Europa är en utmärkt plats att lära sig skillnaden mellan nation och stat.

Efter tävlingen bestämde vi oss för att ta en titt på staden Kitzbühel, och vi hittade både ett bageri och en kyrka, i vilken Angelica och Leifur bråkade om huruvida rokoko skulle beskrivas som "lighter than baroque" eller "like baroque, but with more frills". Som ni förstår var spänningen närmast olidlig. Utöver detta fanns inte alltför mycket att se i Kitzbühel. Det var en liten alpstad, med en vacker gammal stadskärna av stenhus, omgiven av huvudsakligen typiska alpstugor och omringad av alper. Mycket vackert och mycket pittoreskt.

Efter stadsvandringen började det bli dags att återvända till Münchens trygga och varma famn, och trötta föll vi ner i sätena på tågen och åkte hemåt under det att vi diskuterade Hansi Hinterseers storhet, samt gudomligheten i att ha fått uppleva en solnedgång i Wörgl, där vi i mycket läglig tid bytte tåg på hemvägen.

Innsbruck, omgång 2

Jag hade inget särskilt inplanerat den här helgen, så när väderleksrapporten hävdade att söndagen skulle vara solig och mild tänkte jag att jag skulle företa mig en resa någonstans. Höstens intåg hade väckt i mig en lust att vandra lite i en skog, och eftersom jag blev så betagen av Innsbruck sist jag var där, men tyvärr inte hade med mig kameran, beslöt jag mig för att destinationen var Innsbruck. Jag frågade några bekanta om de var intresserade av att följa med, och så kom det sig att jag och Leifur tog 9:33-tåget mot Innsbruck i söndags morse.

Det visade sig dock att väderleksrapporten hade ljugit. Vädret var förvisso milt och behagligt, men solen såg vi inte till, och det var ordentligt disigt. När vi kom fram till Innsbruck gömde sig alltså alperna bakom någon form av dis/dimma/moln, vilket var synnerligen besvikande.

Här borde man alltså kunna se alper i bakgrunden, men det gör man inte.

Vi ville dock inte låta oss nedslås, så efter en espresso och apfelstrudel i gamla stan började vi vandra uppför bergssidan. Vi passerade Alpenzoo, som var den punkt där jag stannade och vände förra gången, och hittade en serpentinstig som slingrade sig genom skogen uppför bergssidan. Det var brant, och stundtals ganska smalt, men hela tiden mycket vackert. Höstskogen var oväntat tät på bergssidan, och genom träden och buskagen skymtade staden som bredde ut sig i dalen nedanför. Vid ett tillfälle kom vi ut från en dunge granar till en öppen plats, där man hade fällt träd för att skapa en utsiktsplats över dalen. Kameran gick varm.

Efter en 30-40 minuter kom vi fram till Hungerburg, en förstad till Innsbruck som ligger vackert placerad på en bergsterrass, ca 800-900 m ö h. Från Hungerburg går en linbana upp till ca 1900 meters höjd, men eftersom det var så dålig sikt beslutade vi oss att spara våra pengar, och nöja oss med den höjd vi redan uppnått. Vi frågade ett par vänliga tanter om vilket matställe de rekommenderade, och intog på deras rekommendation vår måltid på Café Hungerburg. För bara €9,30 fick man en tre rätters måltid: Pfannenkuchensuppe, Wienerschnitzel mit Pommes, Apfelstrudel. Tre rätter i de här trakterna är nog för att närmast ta kål på en, men man blir hungrig av att gå, så vi fick faktiskt i oss alltihop, även om apfelstrudeln närmast tog kål på oss. Det var första gången jag prövade Pfannenkuchensuppe, som jag varit en smula misstänksam mot, men det visade sig vara alldeles utmärkt. En klar buljong i vilken strimlade pannkakor simmar, påminner starkt om japanernas ramen.

Efter maten tog vi en lite kortare väg nerför bergssidan, och lagom till att vi nått foten av berget, och det börjat skymma, klarnade molnen upp en smula, och vi fick äntligen en skymt av topparna bakom. Allt som allt var utflykten alltså synnerligen lyckad.


Jag orkar inte infoga alla bilderna här, ni får hoppa över till min Flickr-sida och kika på dem.

Innsbruck du sköna

Besluten om att maxa ut mitt Interrailkort och ännu mer besluten att få se några jäkla alper satte jag mig 11:30 på tåget till Innsbruck. Det visade sig vara en utmärkt idé. Mina erfarenheter av Salzburg och en tveksam väderleksrapport från BBC fick mig att lämna kameran hemma, vilket visade sig vara en dålig idé. Jag tröstar mig med att inga 50 mm kan fånga vyerna. Inget vidvinkel i världen kan fånga vyerna vid en bergskedja, oavsett hur man gör slutar det med ett tryck på ett papper som inte alls är lika stort som alperna, vilket liksom pajar hela grejen. Att titta på alperna på ett papper är som att kika in i tjejernas omklädesrum: det ger en uppfattning om vad som finns där, men det är ingenting mot själva upplevelsen. Tillåt mig att lämna liknelsen innan den blir otäck, och gå vidare.

Det syntes en del alper genom tågfönstret medan jag närmade mig Innsbruck, men vyn när jag klev av tåget var i sanning underbar. En vacker liten stad med gamla hus, en bred flod som forsar fram genom staden, och höjer man blicken ser man alptopparna bara några hundra meter bort.

Eftersom jag var aningen seg i morse hade jag inte hunnit äta frukost innan jag behövde hoppa på tåget, så min mage insisterade på att få mat innan mina ben fick sin efterlängtade bergsbestigning. Jag satte mig på en hotellrestaurang och beställde en öl och en maträtt. Vid det laget att maträtten kom in hade jag druckit halva den utmärkta österrikiska ölen, och kände ett markerat surr i huvudet. Med mycket god aptit och gott humör grep jag mig an huvudrätten, som bestod i ugnsgrillat vildandsbröst serverat med pommes duchesse, broccoli, skysås med honung och moreller, samt en liten klick lingonsylt som gav rätten en bisarr svenskhet som konstrasterade så starkt mot miljön att jag nästan fick svindel. Eller så var det ölen. Kaffet på maten var precis så bra som österrikist kaffe är, och tillsammans med utsikten undrade jag så smått om inte Innsbruck var en bra ort att bo i.

Efter maten satte jag kurs mot närmsta berg, vilket började stiga upp ungefär 200 meter från platsen där jag satt. På vägen kom jag över själva Innsbrucken--bron över floden Inn--och beundrade de gamla vackra träden som stod längs flodbanken. Snart gick jag längs vägarna som snirklade sig upp på berget och njöt i fulla drag av den oerhörda utsikten över staden, alperna på andra sidan, och den vackra naturen på mitt eget berg, som bjöd på gamla träd, enorma murgrönor, och ett par små fjällbäckar som slingrade sig nerför sluttningen. Efter en 20 minuter eller så råkade jag på ett litet etablissemang kallat Alpenzoo.

De som känner mig vet att jag är något av en djurvän, och eftersom jag nyligen hade insett att fenomenet Streichelzoo (Petting zoo) existerade i den tyskspråkiga kultursfären blev jag alldeles knäsvag av glädje. Jag betalade inträdet, tog en karta över parken, lokaliserade die Haustiere och satte genast av ditåt. Score! Bergsgetter, fjällfår med underliga horn, vildsvinskultingar och några fjällkor delade sina fållor med några höns och ett hundratal pilfinkar/gråsparvar. Efter att ha matat foderautomaten med några 20-centare hade jag en god handfull foder att muta djuren med, och de ställde snällt upp sig på rad för att tigga. Ja... nästan alla ställde snällt upp sig. En get klättrade nästan över stängslet, och ett lamm lyckades klämma sig ut mellan två spjälor och försökte prompt rymma från alla barnen som omgav oss. Jag fick en blick från djurskötaren som jag inte alls tycker att jag förtjänade, men därefter förflöt djurmatandet smidigt, och alla djuren verkade mycket tacksamma. De försökte i alla fall äta mina fingrar, och det är ju ett bra tecken.

Efter djurmatandet var det dags för mig att tänka på refrängen, eller mer exakt på EC-tåget som skulle gå ca 40 minuter senare, med mig på det om jag inte ville tillbringa natten i staden. Som tur är gick det en buss ner från berget, och snart satt jag i en kupé, i sällskap med en sovande ung dam. När hon efter ett par hållplatser kvicknade till frågade jag om hon ville att jag skulle väcka henne vid någon hållplats. Det visade sig att hon skulle till Ulm, och därmed behövde byta i München, så ingen fara på taket. Hon frågade mig varifrån jag kom, och på den vägen påbörjade vi ett samtal som mest gick ut på att jag frågade saker om Tyskland. Om det inte vore för mitt EU-medlemskap hade min inkvisitoriska stil antagligen lett till att jag tagits för någon arisk-judisk underrättelseofficer från Israel. Claudia, som hon visade sig heta, skulle studera psykologi i Innsbruck och hade varit där på jakt efter lägenhet, men utan lycka. Det var en trevlig flicka på många sätt, men jag blir tvungen att ifrågasätta hennes ölsmak:
- Jag gillar inte öl, men radler [lika delar öl och Sprite] är okej.
How about no? Hon får väl ursäktas, varandes Badem-Württembergare. Men knappt.

Som ett litet sidospår tänkte jag en del på namnen på orter som jag passerade. På vägen mot Salzburg fanns det en ort vid namn Bergen, vilket kändes som något av en lågoddsare, men vad i hela friden är Wörgl för namn? Egentligen? Det låter som ljudet man gör när man fått sig en öl för mycket en kväll.

Ett annat sidospår: tåget jag reste med går vidare till någon ort i norra Italien, så idag har jag hört tyska med kraftig italiensk brytning. Låt oss en gång för alla konstatera att italienarna är alldeles, alldeles för entusiastiska för att prata tyska.

20 minuter i Salzburg

Idag, efter att ha vinkat av Angelica vid flygplatsen, hade jag planerat att ta tåget en timme österut och besöka den lilla orten Prien am Chiemsee. Min förhoppning var att jag skulle kunna ta en promenad i skogen och vid sjön, med alperna som bakgrund. Mina förhoppningar grusades dock av vädrets obarmhärtiga makt. När jag klev på tåget i München regnade det lite måttligt, sådär en gnutta mer än ett duggregn, men det såg ut som det skulle spricka upp, eller åtminstone bli uppehåll. Mitt tåg färdades dock bara längre och längre in i ovädret, och vid det laget att alperna började skymta på horisonten så slutade de snart skymta på grund av att spöregnet skymde sikten. Något tveksam till glädjen i att tillbringa minst en timme i ett spöregnande Prien beslöt jag att helt enkelt sitta kvar till tågets ändhållplats, och pröva min lycka i Mozarts hemstad Salzburg.

Det regnade ännu mer där.

Jag gick genom tågstationen och tittade ut på torget. Några taxibilar stod och väntade, och en del människor kämpade sig fram, klamrandes sina paraplyer. Jag kollade avgångstiderna för tåg, och fann att ett gick tillbaka bara 16 minuter senare. Det kändes förstås en aning beigt att åka till Salzburg bara för att genast vända, men vädret var inte förlåtande, och jag hade inte ens ett paraply med mig, bara en t-shirt och en tunn jacka. Nein danke, tänkte jag, och köpte mig The Guardian och en burgare på BK, och klev på tåget tillbaka. Jag hann rätt lagom läsa ut tidningen vid det laget att jag var tillbaka i München, och så var det med den utflykten.

Helt värdelöst var det dock inte; jag fick se en del fin natur från mitt tågfönster. Jag fann att växtligheten är lummigare här nere, en sluttning upp från banvallen visade aldrig några spår av underliggande jord, allt var täckt av träd, buskar och ett vildsint marklager av klängvegetation. Murgrönorna var många, välmående, och många gånger imponerande. Ett speciellt fint exemplar jag såg hade växt över och mördat ett helt buskage. Med sina ståtliga 60 kvadratmeter grönskande vägg hade den murgrönan betingat en bra bit över miljonen i köpeskilling om den bara haft vett att växa innanför Stockholms tullar.

Alperna skymtade jag som nämnt bara på lite avstånd, men berg är ju alltid imponerande. Det låg många små byar i vackra alpdalar, och på en bra dag är det förstås oerhört vackert. Salzburg var också utmärkt vackert belägen, omgiven av alper, med en flod genom staden och en fin gammal borg på en höjd, i sann europeisk stil.

Ja, det var mitt första utlåtande om Bayersk landsbygd: vackra vyer med fin växtlighet, men skärpning på vädret, bitte. Imorgon blir det Expedition Innsbruck, önska mig lycka till. Jag ska fan i mig se en alptopp.