Varmt och fuktigt

I dagarna har München fått riktig sommarhetta, det blir uppåt 27-29 grader varmt över dagarna, men vi har inget särskilt solsken. I stället har vi 60-75 % luftfuktighet och en mjölkvit dimma som silar ner solljuset på ett sätt som är rena drömmen för en fotograf. Vädret är dock mindre drömlikt för alla som befinner sig här, luften känns tjock som gröt, och man tillbringar dagarna täckt av en klibbig svetthinna.

Jag kom nyss hem från en springtur, och tog en lång dusch i kallt vatten. Fem minuter senare rinner det redan svett nerför min panna, och t-shirten klibbar fast i ryggen. Som jämförelse kan nämnas att vi idag har samma väder i München som i Bangkok, dock blir det några grader kallare till natten.

På den gamla goda imperietiden skulle kolonialherrarna i Sydostasien en sån här dag samlas till kvällen för att smutta på cocktails och utbyta erfarenheter, en idé som egentligen faller mig på läppen, men jag har skolarbete att göra.

På fronten goda nyheter fick jag dock en mycket glad överraskning idag när jag klev ut från föreläsningen i Matematisk Statistik. Där stod nämligen Irina, som är här på besök över en vecka. För den som inte håller koll på alla detaljerna i mitt liv är Irina den ryska utbytesstudent som var här förra terminen, och som var en drivande kraft i sammanhållningen i vårt lilla gäng.

Frühlingswetter

Våren har fått ordentligt fäste i München, och för den som kommer från Sverige är det svårt att bestämma sig för om säsongen verkligen ska kallas vår, eller om det inte är sommar vi har att göra med. Van som man är vid en jämn övergång mellan årstiderna, en perfekt sinuskurva med närmast fix våglängd, blir man lite överraskad av det obeslutsamma vädret som pendlar mellan kalla snöiga vinterdagar och varma soliga vårdagar, för att så plötsligt skaka av sig det sista av vinterns bojor, skingra molnen, och låta en brännande sol lysa ner på en dag som redan bjuder på 18 °C i lufttemperatur.

Det som dock gör att jag ändå bestämmer mig för att kalla det vår i en vecka till ungefär, är att träden så nyligen satt sina blad. I söndags var jag och Angelica på en promenad i parken, och jag anmärkte på att det skulle bli fint när bokarnas blad kommit, och när jag i går kväll gick ut för en joggingrunda så hade bokarna redan kommit till skott. Det betyder att alla träden klockade in på under två veckor, och slänger man in buskarna blir det ändå inte mer än totalt tre.

Just nu befinner sig alltså naturen här i omgivningen i den där vackraste av sina skepnader. Det var så vackert i parken i går kväll att jag gick ut igen för en joggingrunda i morse vid 9-tiden. Solen stod ännu ganska lågt på himlen, och lyste ännu upp de späda gröna bladen på de höga träden från undersidan, så att de avtecknade sig mot sina mörka grenar och den ljusblå himlen. Jag kände mig upprymd där jag sprang, lyssnande till en konsert av gröna toner, diskanten mot de bruna, grå och svarta basgångarna av grenar och stammar, ett crescendo som bygger upp mot den himmelska blå tonen, skapar bladens kanter och sträcker sig djupt ner i ens lungor och tar ifrån en den luft som man nyss dragit.

Det är inte svårt att förstå att somliga, när de bevittnar en sådan konsert, känner att det måste finnas en dirigent någonstans bakom kulisserna.

Våren kommer alltid som en befriare, det är först när man andas ut som man inser att man höll andan från allra första början, och nu äntligen är det dags att leva.

Kerstin och Jens besöker München

Kerstin och Jens kom ner och hälsade på, vilket var väldigt kul. Tyvärr hade vi lite otur med vädret, när resan ursprungligen planerades och bokades någon gång under januari var det strålande solsken och cirka 10 grader Celsius i München. Sedermera sket vädret till sig något ofantligt, och vid det laget att Kerstin och Jens kom på besök var det inte kanonfint som vi hade väntat oss då i början av året, utan istället mulet, regnigt och allmänt småjävligt. Värt att notera är att den här veckan har det varit äkta vårväder, solsken och värme, träd som slår ut i parken osv. Det hade dock kunnat vara värre, det regnade egentligen inte så mycket, och även om det var en kort liten snöstorm så var vädret ändå uthärdligt större delen av tiden.

I vilket fall som helst var det oerhört roligt att få visa upp min nya hemstad för Kerstin och Jens, att få en chans att sätta lite minnesbilder till platserna jag nämner här i bloggen, och att få visa hur ett grisknä skall serveras. Under besöket hann jag och Angelica bland annat visa upp Münchens innerstad, BMW Welt, något av Starnberg, samt min lägenhet i Studentenstadt, och vi hann dessutom ta en dagsutflykt till Salzburg; på det viset skymtades åtminstone alperna, även om det gott kunde varit klarare väder.

Därtill för-firades min födelsedag lite informellt i två etapper: en god middag i ännu bättre sällskap på Rathauskeller, och en liten paketöppning och sjungande på ett hotellrum. Det var väldigt fina presenter jag fick, tack så mycket till er alla; både ni som var på plats, och ni som endast kunde skicka med era hälsningar. Det kändes underligt att inte fira födelsedagen i familjens varma famn som jag är van vid, precis som med påsken, men långsamt vänjer man sig vid att stå på sina egna vingliga rådjursben.

På grund av det opålitliga vädret vågade jag tyvärr inte släpa runt så mycket på den stora och dyra kameran, och därför råder det brist på bilder till det här inlägget. Kerstin och Jens, som hade en kompaktkamera, torde däremot ha en del bilder från semestern, härmed uppmanas de att dela med sig av dylika.

Stormen Emma

Vädret har varit lite kämpigt här under helgen. Natten till lördag blåste det upp till storm, jag vaknade någon gång under natten av en smäll, och när jag tittade ut genom fönstret stod träden och svajade i den kraftiga blåsten. Senare under dagen blåste det upp ännu mer, och sedan kom det både kraftigt hagel, åska, snö och sludd. Kallt var det också, fy fan.

Det visar sig dock att vi här i München fick det relativt milt, stormen Emma lyckades på sina håll blåsa i över 50 m/s, och enligt DN omkom åtta personer under gårdagen, varav ett par i Bayern, bland annat en gammal man som av en vindpust blåstes ut i en gata framför en lastbil. Läs DN:s artikel här.

Trots detta måste jag erkänna att min första tanke när det började storma var "coolt", och att jag övervägde att gå ut i stormen för att se om det blåste så mycket att det var svårt att gå. Nästa gång det ser ut att bli stormigt ska jag försöka mäta vindhastigheten på något vis, och ärligt talat skulle det vara kul att försöka upprepa Franklins experiment, fast det är oklart om det experimentet över huvud taget fungerar. Om det gör det är det nog farligt.

Föhn

Såhär i närheten av de tyskspråkiga delarna av Alperna existerar ett väderfenomen som kallas Föhn (fenomenet i sig existerar kring alla bergskedjor, det bara heter något annat på andra ställen). Föhn kallas också för den snöätande vinden, och blotta konceptet fyller min själ med glädje. Varför? Jo, för att det för mig en (visserligen ganska kort) bit nerför den gata som den angliska språkvärlden kallar memory lane. Mer exakt minner jag mig om tiden då jag satt i Oscar Kleins auditorium på AlbaNova som nyantagen fysikstudent på KTH, och bligade med mina fuktiga rådjursögon på Göran Grimvalls gestalt.

Termodynamik, alltså.

Den som inte är intresserad av fysik kan med fördel skumma ett par stycken här, men kolla i slutet, det finns lite kuriosa där. För er andra: dags att lära er något skoj om väder! Låt oss först påminna oss allmänna gaslagen: pV = nRT. Det intressanta i vårt sammanhang är egentligen relationen mellan tryck (p) och temperatur (T). I vårt fall är nämligen n och R konstanter, och vi får då ett samband som säger att om trycket ökar så måste antingen volymen minska, eller temperaturen öka.

Det blåser upp en vind i norra Italien, och vinden rör sig norrut, mot Alperna. När luftmassorna träffar Alperna pressas de uppåt över topparna, och eftersom trycket på dessa höjder är lägre kyls luften av. När luften svalnar förlorar den förmågan att behålla vätska, och vattenångan fäller ut som regn. Efter att luften passerat topparna så går det åt andra hållet: den sjunker mot lägre nivåer, och i samband med detta så pressas den ihop. Eftersom luften rör sig fort är denna expansion adiabatisk, vilket är ett tjusigt sätt att säga att luften inte hinner jämna ut sin temperatur mot omgivningen. Med andra ord: luften pressas ihop och värms därmed upp. Eftersom vattnet regnat av är vinden nu både varm och mycket torr, men värmen ger den möjlighet att ta upp vattenånga; den är undermättad på fukt. Därefter blåser vinden vidare över trakterna norr om Alperna, däribland München, och kan orsaka enorma temperatursvängningar; inom loppet av ett par timmar kan temperaturen stiga 10-15 grader Celsius, och på grund av att luften är så torr kan den mycket effektivt smälta snö. Därav smeknamnet som nämndes ovan.

Okej, det var dagens fysiklektion. Effekten av Föhnväder är alltså en vind som hastigt höjer temperaturen och käkar fuktighet till frukost. Det sägs att folk påverkas av vinden, somliga klagar på huvudvärk, andra på hjärtbesvar, och man menar i folkmun att människor blir aggressiva eller deprimerade av vädret. Dessa besvär kallas för Föhnkrankheit, men tas av förklarliga skäl inte på något vidare allvar av läkarvetenskapen.

Den som tycker att den här vindens namn bär en lustig likhet till det svenska ordet för hårtork blir säkert road av att höra att det minsann inte är någon slump. När AEG introducerade sin hårtork på 1920-talet registrerade de varumärket Fön (även lokalt en alternativ stavning av ordet), av uppenbara skäl, och det ordet smög sig sedan in i både svenskan och många andra språk.

PS: Det är möjligt att jag inte är den enda som noterar tempusbytet där uppe. Det är avsiktligt, bara så ni vet.