Frühlingswetter

Våren har fått ordentligt fäste i München, och för den som kommer från Sverige är det svårt att bestämma sig för om säsongen verkligen ska kallas vår, eller om det inte är sommar vi har att göra med. Van som man är vid en jämn övergång mellan årstiderna, en perfekt sinuskurva med närmast fix våglängd, blir man lite överraskad av det obeslutsamma vädret som pendlar mellan kalla snöiga vinterdagar och varma soliga vårdagar, för att så plötsligt skaka av sig det sista av vinterns bojor, skingra molnen, och låta en brännande sol lysa ner på en dag som redan bjuder på 18 °C i lufttemperatur.

Det som dock gör att jag ändå bestämmer mig för att kalla det vår i en vecka till ungefär, är att träden så nyligen satt sina blad. I söndags var jag och Angelica på en promenad i parken, och jag anmärkte på att det skulle bli fint när bokarnas blad kommit, och när jag i går kväll gick ut för en joggingrunda så hade bokarna redan kommit till skott. Det betyder att alla träden klockade in på under två veckor, och slänger man in buskarna blir det ändå inte mer än totalt tre.

Just nu befinner sig alltså naturen här i omgivningen i den där vackraste av sina skepnader. Det var så vackert i parken i går kväll att jag gick ut igen för en joggingrunda i morse vid 9-tiden. Solen stod ännu ganska lågt på himlen, och lyste ännu upp de späda gröna bladen på de höga träden från undersidan, så att de avtecknade sig mot sina mörka grenar och den ljusblå himlen. Jag kände mig upprymd där jag sprang, lyssnande till en konsert av gröna toner, diskanten mot de bruna, grå och svarta basgångarna av grenar och stammar, ett crescendo som bygger upp mot den himmelska blå tonen, skapar bladens kanter och sträcker sig djupt ner i ens lungor och tar ifrån en den luft som man nyss dragit.

Det är inte svårt att förstå att somliga, när de bevittnar en sådan konsert, känner att det måste finnas en dirigent någonstans bakom kulisserna.

Våren kommer alltid som en befriare, det är först när man andas ut som man inser att man höll andan från allra första början, och nu äntligen är det dags att leva.

Novembersöndag i Englischer Garten

Efter att först ha varit på fest på TUM på fredagen, och därefter på fest hemma hos Markus (se inlägget om Oktoberfest) på lördagen, var det på söndagen hög tid att ta det lite lugnare. Eftersom vädret var vackert och vintrigt tog jag med mig kameran och begav mig till Englischer Garten.

Det vackra vädret hade lockat en hel del Münchnare till parken...

...och jag begav mig givetvis snarast möjligt till min favoritattraktion: fåglarna! Idag blir det lite frågesport; vad heter egentligen mina lokala änder?

Ännu en oidentifierad and. Låt er inte luras av hennes likhet till en gräsand, det allmänna intrycket är mycket mer chokladbrunt här, inte alls samma inslag av djup svärta i teckningen som gräsänderna.

Alla vet förstås vad det här är för något...

... men bonuspoäng till den som kan identifiera den här grönbenta filuren. Uppenbarligen inte en sothöna, men väl någon släkting. Simhud mellan tårna (ersatt av icke sammanvuxna hudflikar) saknas precis som på sothöns, även om det inte syns så tydligt på bilden.

De lokala måsarna är söta med sin fiskmås juv.-liknande teckning och tvåfärgade näbb. Det är förstås en intressant fråga vad 200 måsar gör i München, med dess för aquafober betryggande goda marginal till alla de sju haven samt Genevesjön, men de kan ju vara inplanterade.

Givetvis skall vi inte glömma parkens mest talrika medlem av fågelbeståndet: die Gans. Ingen gräsmattebajsande kanadensisk Skansenflykting här, utan istället någon inhemsk europeisk variant, skulle jag tro. Men däri hoppas jag förstås att ni ska bringa klarhet, kära läsare, utrustade som ni är med fågelböcker [menande blick på Kerstin och Jens --red. anm.].

Det visar sig att traditionen att ta med sina barn till något som liknar natur och låta dem bekanta sig med faunan inte är helt död. Den här flickan lyckades dessutom gå hem med alla fingrarna i behåll, trots sin insistens på att mata svanen. Det var hennes lyckodag.

Utöver sjöfåglarna befolkas parken också av ett stort bestånd av våra gamla favoriter: de sociala corviderna. I det här fallet vad jag och Kerstin misstänker vara svartkråka.

Många som inte är lika fascinerade av fåglar som jag väljer helt enkelt att bara ta en promenad i parken i sällskap av sin bästa vän, vare sig tvåbent...

... eller fyrfota.

Englischer Garten

Idag bestämde jag mig för att undersöka precis hur lite man kan åstadkomma under vad som borde vara en arbetsdag, och eftersom vädret bjöd på sommar, med sin klarblå himmel och 25 grader, åt jag lunch och tog sedan en bok och begav mig till Englischer Garten.

Englischer Garten är med sina 3,7 kvadratkilometer--större än Central Park--Europas näst största stadspark, överskuggad endast av Phoenix Park i Dublin, som dock inte ligger lika centralt. Anlagd 1789 av elektor Carl Theodor, eller kanske snarare av hans krigsminister Benjamin Thompson--även (o)känd som Reichsgraf von Rumford--sträcker den sig från Prinzregentenstrasse nära stadskärnan norrut mellan Isar och stadsdelen Schwabing. Parken delas i en nordlig och en sydlig del av en stor bilväg, Isarring, och de två delarna har olika karaktär. Den nordliga delen är skogigare och lugnare, medan den södra delen innehåller den anlagda sjön Kleinhesseloher See, som på sin sydliga strand har ett stort fält. Soliga dagar är detta fält knökfullt av fotbollsspelare, solbadare, hundägare och betande gäss. Ett stycke vidare söder om sjön hittar man ett torn i kinesisk stil, som fantasifullt nog heter Chinesischer Turm. Runt tornet ligger Münchens näst största ölträdgård, med 7 000 sittplatser.

Parken är vackert upplagd med stiliga kontraster mellan skogspartier och öppna ytor--man går på en stig som skuggas av kronorna från enorma bokträd för att plötsligt komma ut i solen i en glänta med ett par popplar och en liten flod. Träden fascinerar mig till ingen ände, varje gång jag sätter min fot i parken slutar det med att jag får ont i nacken av att stå gapandes av förundran med blicken riktad rakt upp mot trädens avlägsna och tillika vackra toppar.

Idag styrde jag kosan mot Kleinhesseloher See för att först beundra de många sjöfåglar som finns i sjön--änder av flera olika slag, sothöns, måsar, två arter av gäss och ett stort antal svanar--samt sätta mig och läsa min bok i skuggan av träden vid kanten av fältet. När jag några timmar senare kände mig hungrig begav jag mig till ölträdgården, där jag åt en tidig middag och tittade på matrestssnyltande svarta kråkor, och på när en trio brittiska tjejer iförda Dirndl nästan dödades av fallande kastanjer från de kastanjeträd som alltid skuggar de gamla ölträdgårdarna här. Efter maten gick jag tillbaka till fältet, och satte mig nu i eftermiddagssolen och läste vidare. När solen gått ner bakom träden begav jag mig hemåt, och därmed är sagan om en ruggigt improduktiv måndag all.