Karfreitag in Starnberg

För första gången i livet stod inte Kerstins utmärkta påsklunch till förfogande för att ge den rätta stämningen, så Angelica och jag fick ta tjuren vid hornen och ordna påsken själva. Som utlandssvensk har man dock en stor fördel vid tillfällen som dessa, nämligen tillgång till en del av det man absolut behöver, via vår sponsor: IKEA. På skärtorsdagen företog jag mig alltså en kort resa ut till Brunnthal, och köpte Abbas senapssill och löksill, gravlaxsås, knäckebröd samt Reimersholms 10 snapsar (à 5 cl stycket).

Efter detta begav jag mig till staden och köpte köttfärs, ägg och lite Valrhona-choklad för att göra tryfflar av (mer om dem nedan), och därefter var det dags att försöka köpa lite lax att grava. Haha. I många år framöver kommer jag minnas den tryckande känslan i bröstet när jag tittade på de trötta laxfiléerna som vanprydde livsmedelsbutikernas diskar till "budgetpris" som €19,90/kg. Till slut hittade jag på Viktualienmarkt en butik som sålde en lax som faktiskt var färsk, och jag behövde bara betala €30,00/kg för den. Jag grät inombords när jag sträckte över pengarna och mottog en laxbit som hade kostat en tredjedel i Sverige och varit minst lika färsk. Det finns nackdelar med att bo långt från havet, i en kultur där folk tror att en matjessillmacka är en fiskmåltid.

Med inköpen klara tänkte jag och Angelica att det var lika bra att ta påskmaten på långfredagen. Detta är ju givetvis lite inkorrekt, men vi ville gärna ta en tripp till Salzburg under helgen, och här i katoliklandet är allting stängt under långfredagen, påskdagen och annandagen, så påskafton var enda chansen att få se något mer än stängda butiker i Salzburg.

Således upptogs fredagen av att grava lax, rulla köttbullar, koka potatis och ägg, kyla nubbar och rulla tryfflar.


Recept på det första behöver väl knappast nämnas, men tryfflarna blev så goda att jag vill pusha lite för dem. Efter att tidigare ha gjort chokladtryfflar och smaksatt med likörer tyckte vi att konsistenserna brukade bli lite besvikande, så vi bad vår gamla vän internet om hjälp, och hon levererade. Det visade sig att Sugar High Friday #25 (matbloggnings-event) hade handlat om chokladtryffel, och där fanns recept i mängder att få tag på. Vi valde att satsa på ett grundrecept från Tartelette, en bloggare vars bakverk alltid ser munvattnande goda ut, och vars recept brukar vara enkla att följa och fungera bra. Inspiration gällande smaker snodde vi från lite varstans.


Tre Chokladtryfflar
ca 35-40 tryfflar
Ja, de tre tryfflarna handlar alltså om tre smaker, inte om antalet färdiga godbitar. Chokladtryffel är i grund och botten en rullad ganache, dvs en blandning av choklad och grädde. Tryfflar kan smaksättas med nästan vad som helst, klassiska smaker är apelsin, kanel och hallon, men det går att bli hur experimentell som helst. En kort titt på Sugar High Friday-länken från ovan torde ge mer idéer än man nånsin hinner jobba sig igenom.

Gällande chokladen så är det verkligen värt att lägga pengarna på riktigt fin choklad; om man gör tryffel på Marabouchoklad kan man lika gärna bespara sig själv besväret och köpa en god chokladkaka istället. Valrhonachoklad går att köpa i 200 g-block i Hötorgshallen i Stockholm för ca 70 kronor blocket, vilket skulle placera priset på hela receptet nedan på ca 160 kronor, inklusive allt. Det är ju förstås en del pengar, men om man betänkar att tryfflar kan kosta sådär 10-20 kronor styck från konditor är det rätt rimligt, och det är ju en tillfredsställelse i sig att ha producerat något delikat för egen hand. Det går ju givetvis också att nöja sig med en eller två smaker, och skala ner receptet därefter. Vad gäller tillgängliga smaker använde vi Guanaja (70 %), och Caraïbe (66 %). Caraïbe är lite fruktigare i tonerna, och den använde vi rakt av till citronen, medan vi körde kardemummatryfflarna helt i den mer mättat chokladiga Guanajan, och lät naturelltryfflarna bestå av en 50-50-blandning av de båda sorterna. Caraïbe har jag inte funnit i Stockholm, men däremot Manjari, som är ännu fruktigare än Caraïbe, med ännu lite lägre kakaohalt, jag tror det är ca 56 %.

Ingredienser
400 g choklad av mycket god kvalitet, vi använde Valrhona Guanaja och Valrhona Caraïbe i lika delar
240 ml vispgrädde
ca 60-75 g smör
1 tsk kardemummakärnor
1 citron, skal och saft
kakao, kanel och florsocker, till dekoration

Tillvägagång
Dela chokladen i 3 lika stora högar (använd våg), och placera dem i varsin liten skål i vilken man lätt kan röra om. Häll upp grädden i tre koppar. Hacka chokladen ganska fint. Riv det fina gula skalet från citronen (se till att inget vitt kommer med) och spara det, pressa ur 3 tsk saft och spara.

Ganache 1: Naturell
Ge grädden ett uppkok i en kastrull, ställ sedan av den från plattan i 5-7 minuter, så den svalnar lite.
Slå grädden över chokladen och rör om tills chokladen precis löst sig. Vid behov, värm mycket försiktigt över ett vattenbad, men chokladen ska verkligen bara precis smälta.
När chokladen är smält, rör i ca 20-25 gram smör i två omgångar. Smöret ska bara knappt gå in i ganachen, som borde bli blank och vacker. Även här kan ett vattenbad användas vid behov, men försiktigt.
Ställ ganachen i kylskåp för att stelna.

Ganache 2: Kardemumma
Stöt kardemummakärnorna lätt, bara så att de öppnar sig och släpper ut lite mer arom, de ska inte malas. Blanda ner kardemumman i grädden och ge det ett uppkok i en kastrull. Ställ av från plattan i 5-7 minuter.
Sila grädden ner i chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.

Ganache 3: Citron
Blanda ner citronskalet i grädden och ge den ett uppkok. När grädden precis kokar upp, droppa långsamt i citronsaften under omrörning, så att den blandas in utan att grädden skär. Ställ av från värmen i 5-7 minuter.
Sila grädden över chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.

När ganacherna stelnat i ett par timmar i kylskåpet är det dags att rulla tryfflar. Om man har tillgång till ett melonkuleverktyg eller dylikt kan det vara till användning här, annars är det handrullning som gäller. Ganachen kommer vara ganska fast i konsistensen, så ju rundare utgångskula du har, desto rundare blir den färdiga tryffeln. Det gör dock inte mycket om de får ett lite "organiskt" utseende, de kommer smaka bra ändå. Försök dock att se till att de inte blir gropiga, då fastnar för mycket garnering senare.

Ta en liten mängd ganache (lite större än en spelkula) och rulla den i händerna så den får fin form. Placera kulan på ett fat och upprepa tills all ganache är rullad. Dina händer kommer bli galet kladdiga, men det är svårt att undvika; njut av att slicka av ganachen från dem i slutet.

Gör detta med alla tre ganacherna, se till att tvätta händerna emellan, så de inte ger smak åt varandra. Ställ därefter in faten med tryfflar oövertäckta i kylskåpet i ett par timmar. Genom att lämna tryfflarna oövertäckta får de en lite fastare yta, vilket gör att de inte fuktar upp sin garnering, trots att de inte blir rullade i tempererad choklad, som annars brukligt är.

När tryfflarna stått i ett par timmar är det dags för garnering. Vi använde kakao för de naturella tryfflarna, kanel för de med kardemumma, och florsocker för de med citronsmak. Tag en tryffel, rulla den i önskad garnering, och gör av med överflödig garnering genom att skaka tryffeln lite i en sil.

De färdiga tryfflarna placeras lämpligt på ett fat eller i en burk, och förvaras under idealiska förhållanden vid ca 15 grader, men kylskåpet duger bra också, men då kan de gärna tas fram lite i förväg när de ska serveras, så de får fin konsistens.


Vårt slutresultat såg ut som ovan, och smakade alldeles utmärkt. Särskilt citrontryfflarna blev vi väldigt nöjda med, de fick en fantastisk fruktighet som ändå inte tog död på chokladsmaken. Helt underbara för oss citrusfanatiker.

Framåt kvällen var det så dags för oss att slå oss till bords och äta vår traditionella, om än feltajmade, påskmat. På bordet stod alltså hemgravad lax, hemlagade köttbullar, Abbas lök- och senapssillar, gravlaxsås, knäckebröd med smör, samt kokt potatis. Till detta drack vi öl, samt tre nubbar: Skåne till sillen, Bäska droppar som mellanaperitif, samt Östgöta Sädesbrännvin till resterande. Det smakade som ett litet hörn av Sverige i exilen, och köttbullarna blev alldeles utmärkta. Men nog saknades ändå Kerstins dignande påsklunch, och sällskapet.

Kulturella skillnader: kaffe på kvällen

Igår kväll vid sådär 22-tiden började jag gå in i kvälls-läge, och därför gick jag till köket för att brygga mig en kopp kaffe. Denna aktivitet föranledde Katha att fråga mig "Ska du dricka kaffe så sent? Behöver du vara uppe sent i natt?", vilket jag tyckte var en synnerligen dum fråga, tills jag insåg att den var ställd på tyska och inte svenska.

Hur kan man inte kunna dricka kaffe på kvällen? Schwachsinn.

Nürnberger Christkindlesmarkt

Det gäller att hålla tungan rätt i mun med dialekterna här i trakten. I fredags sade jag till Angelica att "imorgon ska jag till Nürnberger Christkindlmarkt", men det var alltså inte korrekt. Nürnberg ligger nämligen i Franken, och i Franken har man Christkindlesmärkten. Norr om Bayern (i Preußen!) har man Weihnachtsmärkten, men låt oss lämna dialekterna därhän.

Nürnberger Christkindlesmarkt, således. Vi var en käck grupp matte- och informatikutbytisar som på lördagsmorgonen träffades vid spår 23 på Münchens Hauptbahnhof: jag (Sverige), Leifur (Island), Rainer (Österrike), Thomas (Tyskland), Ivonne (Tyskland), Maria (Ryssland/Tyskland), Irina (Ryssland), Agi (Ungern) samt en ungersk kille och en ungersk tjej vars namn jag varken minns eller kan uttala. Efter att alla andra hade småsovit i två timmar på tåget, medan jag glatt tittade på Bayersk landsbygd utanför fönstret, anlände vi Nürnberg. Det var en mycket vacker dag; solen sken från en klarblå himmel, och kylan var uthärdlig: på en höft sådär -2 grader Celsius.

Nürnberg är en stad med en lång historia, som rymmer både stolta och mindre stolta ögonblick. Grundad omkring år 1000 var Nürnberg boplats för kejsarna av det heliga romerska riket under åren 1050-1571, däribland Kejsar Karl IV. Något senare fick Nürnberg ett lite tristare rykte, när den rätt så välbekante herr Hitler höll sina massmöten där. Vid slutet av WWII var Nürnberg också platsen där krigsbrottsrättegångarna hölls, och där några högt uppsatta nazister blev hängda för sina brott.

Men det senare såg vi inte mycket av i lördags. Vårt första mål efter att ha klivit av tåget var att ta en sväng förbi den gamla kejsarfästningen, som var mycket vackert placerad på en kulle med utsikt över staden. Vi kom dit via en promenad genom stadskärnan, som var mycket vacker, med många gamla byggnader i den speciella Nürnbergska stilen: sandstenssockel med träfackverksövervåningar. Borgen i sig såg ut precis som man föreställer sig en medeltida fästning: byggd i sten, med bröstvärn, torn, vallgrav samt en hänförande utsikt över staden som breder ut sig nedanför.

Efter slottet ville vi berika våra själar med lite konst, närmare bestämt besökte vi Albrecht Dürers hus som var centralt beläget i staden. På plats finns inga original av mästaren, eftersom han hade ganska gott sinne för företagsamhet (eller kanske snarare hade hans fru det), och därmed sålde sin konst medan han ännu var vid liv. Alltså fick vi nöja oss med att se avbildningar, men de var nog så imponerande ändå. Dürer var även matematiker på sin tid, men tyvärr fanns inga reproduktioner av hans matematiska mönster på plats, vilket gjorde oss alla besvikna. Min depression botades dock av att jag fick hälsa på en vänlig 10-årig Golden Retriever på väg ut från muséet. Jag noterade till Ivonne att jag nästan saknade hunden mest av alla, varpå hon anklagade mig att vara en mycket dålig son, och rådde mig starkt att undvika att avslöja detta för mina nära och kära. Uppenbarligen kastade hon pärlor, stackarn.

Efter detta begav vi oss till själva Christkindlesmarkten, som sträckte sig över hela stora torget och in på några sidogator. Mängder av människor myllrade omkring bland stånden som sålde Glühwein, Nürnberger Bratwürstl, julprydnader, mössor, vantar, handsnidade träleksaker, etc. Vi satte kurs mot ett Glühweinstånd och samtalade över några koppar Heidelbeerglühwein (=blåbärsglögg), som smakade alldeles utmärkt, och som jag verkligen ångrar att jag inte köpte med mig en flaska av. Därefter splittrade vi upp oss lite, av navigationstekniska skäl, och jag, Irina och Leifur gav oss av genom folkmängden. Irina, uppväxt i Moskva, besitter en imponerande god förmåga att navigera genom folkmängder, medan Leifur, vars hemland antagligen bara har ungefär tio gånger så många invånare som Nürnbergs Christkindlesmarkt har besökare, såg ganska besvärad ut. Irina pilade fram och tillbaka och tittade på hantverken, och Leifur prutade ner en träkatt från €6 till €4, medan jag namsade på en Lebkuchen och njöt av det juliga i att vara trött och kall och omgiven av tusentals personer som är i vägen för en. Efter att ha återförenats med de andra, och efter att jag och Thomas enväldigt beslutat att vi alla behövde två koppar Glühwein till, begav vi oss mot tågstationen för hemfärd.

Det visade sig att vi inte var ensamma om idén, tågvagnen var så pass full att vi inte alla fick sittplatser; jag och Ivonne blev sittande i mittgången på tåget, där vi undersökte vem som hade mest av sitt barnasinne kvar. Trots att Ivonne är sex år äldre än mig kunde vi konstatera att undertecknads ben och skinkor domnade bort i rekordtempo, varmed vi bekräftade att ens mentala ålder påverkar ens fysiska. Men vi höll humöret uppe; Ivonne höll ett mindre föredrag om Jules Vernes böcker, och jag kontrade med att förklara Michelson-Morley-experimentet. Good times.

Framåt 21-tiden anlände vi München, och jag bet ihop och reste mig (och förblev stående!) på mina bortdomnade ben med värkande leder, och raglade mot S-Bahn hemåt. Därmed var dagen slut, och jag kan konstatera att Nürnberg var en mycket trevlig och vacker stad, att Glühwein är gott, och att jag har en helt ny förståelse för föräldrarnas ovilja att sitta på golvet i fyra timmer och bygga med Lego när jag var ung.

Konsten att säga hej på Bairisch

När man kliver in i en butik eller dylikt i Bayern bör man lämpligtvis hälsa på personalen, och här finns en liten kulturell fälla. Om du har varit i Tyskland förr har du säkert lärt dig att säga Hallo eller Guten Tag. I Bayern kan dessa hälsningsfraser faktiskt anses en smula otrevliga, eller åtminstone inte så särskilt hjärtliga.

De sydtyska trakterna, tillsammans med delar av Österrike och Schweiz har nämligen en hälsningsfras som inte återfinns i norra delarna av Tyskland. Vad du bör säga om du vill hälsa på en Bayrare är alltså: Grüß Gott!

Denna fras, som i direkt översättning betyder hälsa Gud stammar dock från att ordet Grüß ursprungligen även hade innebörden välsigna, alltså snarare Gud välsigne dig. För den som inte vill tas för Bayrare utanför Bayern bör frasen undvikas, och nordtyskarna har en hel uppsjö dryga svar, t ex "När jag träffar honom" eller "Förhoppningsvis inte alltför snart".

Det finns även en del andra--ännu mer dialektala--sätt att hälsa på Bairisch, t ex Griaß di, en dialektalare variant av Grüß Gott, samt den hos min lokala kebaberia populära Servus.

Hur säger man då adjö? Här blir det enklare: vanligast är Tschüß, men även Ciao är populärt bland folk i alla åldrar.