Bodensee, Lindau och Bregenz

En söndag för ett par veckor sedan organiserade TUMi, TU Münchens centrala organisation för utbytesstudenter, en tripp till Bodensee, den "stora" sjö som gränsar till Schweiz, Österrike och Bayern. Jag säger "stora", för ärligt talat... vad vet tyskar om sjöar? Inte mycket, när de blir så upphetsade av en den här lilla pölen.

Nåväl, det Bodensee saknar i storlek tar den igen på läge. Klara dagar får man en hänförande vy av alperna som stiger upp på den schweiziska sidan av sjöns spegelblanka yta.

Vi var där en dimmig dag.

Jag anlände München Hauptbahnhof med god marginal innan tåget skulle gå, och kunde efter ett kort ögonkast konstatera att jag inte kände någon annan som skulle med på resan. Jag noterade dock en kille som stod ensam och såg sig omkring, så jag klev fram och frågade om han inte heller kände någon. På det viset lärde jag känna italienaren Jacopo, hamnade i en tågkupé med honom och fyra spanjorer.

Tåget hade knappt lämnat Hbfen i riktning Lindau am Bodensee (karta) innan en annan utbytesstudent kom förbi och frågade ut oss i kupén om vår härkomst och våra studier (favoritsamtalsöppnare bland utbytesstudenterna). Någon anmärkte att det lät lite som speed dating, varpå en av spanjorerna sade "Ja! Speed dating! Utmärkt idé!", och försvann ut ur kupén. Ett par minuter senare återvände han med en liten grupp tjejer i släptåg, och började dela ut order. Männen placerades i sätena på kupéns ena sida, medan damerna fördelas på den andra. Därefter fick vi alla 5 minuter att bekanta oss, innan vår organisatör ropade ut att det var dags att rotera, och på den vägen lärde jag i snabb takt känna spanjorskorna Sara, Lupe och Sandra, en amerikanska vars namn jag sedermera glömt av, och sydafrikanskan Stephanie.


Spanjorer nog att göra Napoleon nervös; fr v: Lupe, Sara, Manuel, Fran och halvt avkapad Sandra

Väl framme i Lindau hoppade vi direkt på ett regionaltåg och åkte i 20 minuter över gränsen till Österrikiska Bregenz (karta) och gick på en stadsvandring. För att vara helt ärlig gjorde Bregenz inget större intryck; en fin ort förvisso, men inget särskilt fick den att sticka ut. Utom möjligtvis europas smalaste hus på bara 57 centimeter:



Efter att ha tittat på Bregenz begav vi oss tillbaka till Lindau, och tog en båttur på Bodensee. Som alltid med båtturer var det fint, och för oss som är uppvuxna med närhet till både Mälaren och Östersjön var det skönt att för en gångs skull se mer vatten än det som kommer ut ur duschmunstycket om morgnarna, men tyvärr förstörde det typiska Bayerska diset chanserna att få några riktigt storslagna vyer. Ändå ägnade jag halva resan åt att förbanna det faktum att jag inte har något vidvinkelobjektiv till kameran. Bodensee lär vara en riktig upplevelse en klar dag.

Efter båtresan tog vi en närmre titt på Lindau, som visade upp ett par riktigt fina sidor. Placerad på en liten ö i Bodensee har Lindau utövat det där pittoreska konststycket som utrymmesträngda städer gör, tänk Gamla Stan i Stockholm. Utöver den lilla hamnen med Bayerns enda fyr och (givetvis) en lejonstaty hade staden en fin gammal stadskärna med en del vackra byggnader:



Inte med på bild, eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, var en rolig byggnad där de hade byggt ett litet villaliknande hus på taket till ett äldre stenhus.


Sara och Lupe på Lindaus huvudstråk.

Lindau har en lång historia av att byta händer mellan Bayern och Österrike, ibland så ofta som två gånger på ett år. Efter andra världskriget hamnade Lindau i fransmännens zon, och 1955 blev Lindau åter en del av Bayern, vilket den förblivit sedan dess. Vad framtiden har att bjuda för denna lilla ort i Bayerns utkant återstår att se...

Efter att ha besiktigat Lindau var det dags för återfärd till sköna München, en tågresa på ca tre timmar, tid som vår nybildade vänkrets ägnade åt att utbyta kulturella erfarenheter. Det mesta av den vanliga sorten: jämförelser av matvanor, språk och klimat, men vår sydafrikanska delegation bjöd på en del mer exotiska infall; aldrig förr i mitt liv har någon bett mig förklara hur det går till när det snöar, hur snö känns att gå på, eller inte känt till den viktiga distinktionen mellan blöt- och pudersnö ur snöbollssynpunkt. Exotiskt.

Vandring i Oberstdorf

Oberstdorf känner ni ju till, kära läsare. Inte det? Nähä. Okej, då får jag väl helt enkelt bota er okunskap. Oberstdorf ligger beläget i det sydligaste hörnet av Allgäu i bayerska Schwaben, bara ett stenkast från den Österrikiska gränsen. Oberstdorf är också den första orten i Vierschanzentournee, den årliga backhoppningstävling på fyra orter som i många år stått för Sveriges nyårsunderhållning, i form av backhoppning i Garmisch-Partenkirchen.

Oberstdorf har en strålande placering i de allgäuerska Alperna, och ligger bara dryga 2 timmar från München med regionaltåget. Därför föll valet på Oberstdorf när jag bestämde mig för att ägna pingstmåndagen åt att vandra i bergen. Pigg och glad steg jag upp på morgonen och tittade ut genom fönstret på en dag där solen ännu inte riktigt tagit sig över horisonten, men som redan badade i ljus. Vädret var varmt och behagligt, så jag nöjde mig med shorts och en kortärmad skjorta, men packade ner en tjock tröja i ryggsäcken för säkerhets skull.

Väl framme på Hauptbahnhof köpte jag mig en Bayern-Ticket Single för €19, som ger fri passage med alla regionaltåg i hela Bayern under en hel dag. Den första frestelsen kom när jag hittade mitt tåg, som stod bredvid ett annat tåg som jag hellre ville resa med...


Nåja, där gäller ingen Bayern-Ticket, så jag följde planen och åkte till Oberstdorf, och precis som alltid i Alperna klev jag av från tåget och fick kämpa för att hålla underkäken i kontakt med överkäken.

Oberstdorf visade sig vara en vacker och mycket trevlig liten stad, fylld av typiska alpstugor, omgiven av blomstrande fält, och med lite alpkor som förnöjt tog sig en slurk vatten i skuggan av ett träd.



Jag tog bussen upp till Söllereckbahn, som sedan förde mig upp på ca 1300 möh (Oberstdorf självt ligger på 815 möh). Resan gick i små bergbanehytter som svajade lite, och även om jag tyckte färden var besvikande obrant tror jag att Kerstin skulle ha ogillat den. Jag delade hytt med ett tvättäkta allgäuriskt par, som intresserat undrade hur svenska berg såg ut i jämförelse med Alperna.

Väl uppe på berget gjorde min mage mig uppmärksam på det faktum att jag inte ätit sedan en smörgås på München Hbf, och att det var hög tid att fylla på förråden om jag ville ha energi för vandringen. Som ett tecken från ovan pekade en skylt ut att det bara 10 minuter bort fanns en servering som producerade sin egen mjölk, smör och Bergkäse. Danke schön, sade jag till skylten och satte av. Efter bara 4 minuters promenad kom jag så fram till en trevlig liten hydda där jag bestämde mig för att köpa en Brotzeitplatte. Brotzeit, bokstavligen brödtid, är det bayerska namnet för ett mellanmål som oftast består av bröd, ost, kallskuret och öl, även om varma rätter också kan förekomma. I mitt fall tog jag en platta med bröd, Bergkäse, Schwammerl (rökt fläsk) och en Helles, som jag sedan avnjöt i solskenet på uteserveringen, medan jag spanade ut över dalen nedanför.



Jag misstänker att en svensk hälsoverksinspektör skulle ha något att invända mot den här krogen, men själv fann jag den helt i min smak:


Efter måltiden satte jag av på min utvalda väg, en slingrande stig nedför bergssidan, förbi den 930 m högt belägna Freibergsee, och sedan tillbaka ner till Oberstdorf. Stigen slingrade sig först uppåt och bjöd på en underbar utsikt över Oberstdorf och bergen i bakgrunden. Därefter stötte jag dock på lite patrull, jag hade inte riktigt räknat med det här:


Att pulsa genom snö och blöta ner fötterna är ju en aktivitet som alla svenskar är vana vid, mindre välbekant var att göra det i shorts och kortärmad skjorta, medan svetten rann nerför ryggen. Som tur var tog snön snart slut, och jag kunde fortsätta att vandra på komfortabla skogsvägar. På vägen ner stötte jag på en lustig liten inhägnad hage med en grusad gång, några stenar, lite gräs, lite lera och en liten damm. Bredvid hagen satt en skylt som berättade att det var en barfotahage, där vandrare kunde ta en paus och pröva att gå barfota på olika underlag. Skylten berättade vänligt att någon allgäuisk tomte hade ansett att barfotagång var ett viktigt steg för att åter komma i kontakt med naturen, och därmed bli friskare. Mina fötter var vid det här laget både blöta av tidigare nämnd snö, svettiga och lite allmänt mörbultade, så jag lät dem få sig en paus, och det var riktigt behagligt faktiskt. Inte för att jag kände mig så himla mycket mer i kontakt med naturen av att ha grus och lera mellan tårna, men åtminstone svalkade vattnet skönt.



Efter denna paus fortsatte färden nerför berget, förbi (men inte ner till) Freibergsees klara vatten, och därefter vidare ner till Oberstdorf, över några vackra alpängar. Väl tillbaka i staden sökte jag upp en krog och avnjöt en korvtallrik och en kall öl innan det var dags att mätt och nöjd ta tåget hem till München igen.



Allt som allt var det en mycket bra dag i oerhört vacker natur; Alperna är fantastiska, och varje besök ger bara mer smak för dem.

För den som vill se mer foton finns de på min Flickrsida.

Påskafton i Salzburg

På påskaftonens morgon styrde jag och Angelica glada kosan till München Hbf, köpte oss en macka och varsin kopp kaffe och tog sedan 9:42-tåget till Salzburg. Det var en mulen dag, men tack och lov inte regnig, och tågresan genom Oberbayern mot den österrikiska gränsen bjöd på en del vackra alper i bakgrunden.

Väl framme i Salzburg tog en kort promenad oss från det mer moderna området kring Hauptbahnhof till Altstadt-området på andra stranden av floden Salzach. Salzburg har en mycket vacker gammal stadskärna av riktig stenstadsbebyggelse, grundad på den gamla goda tiden då salt var värt sin vikt i guld, och Salzburg, som namnet antyder, förfogade över en saltgruva. Tack vare dessa rikedomar var Salzburg en mäktig stad. Redan år 798 gjordes Salzburg till ärkebiskopsdöme, och 1328 fick staden långtgående självstyre som del av det heliga romerska riket, och styrdes av prins-biskopar. I dag kan man ju förstås köpa salt för några cent kilot i vilken Aldi-butik som helst, så Salzburg, likt Sverige, tronar mest på minnen av fornstora dar.

Lite otur med vädret som sagt, men vackra alper ändå

Det som staden dock är känd för i dag är ju förstås den där prototypen för de moderna rockstjärnorna, mannen som skapade stor musik, festade hårt, och gillade infantil sex- och bajshumor: Mozart. Mozart föddes 27 januari 1756 i Salzburg, och jobbade ganska mycket där, även om han senare kom i konflikt med sin arbetsgivare, fick nog av staden, och drog till Wien. Minnet av mannen vilar dock tungt över staden, som tronar med hela två Mozartmuseer samt en uppsjö av olika varianter på delikata Mozartkugeln, praliner av nougat täckt med mandel- och pistaschmarzipan, doppade i choklad.

Apropå infantil humor...

...bjuder svenskan på en hel del dylik när man är i Österrike

Efter att ha korsat floden klättrade jag och Angelica upp på den bakomliggande kullen Mönchsberg, från vilken man fick en utmärkt utsikt över staden. Vi stannade till på ett litet värdshus för att äta lunch, vilket dock snart visade sig vara ett misstag, för långsammare service får man leta efter: över 40 minuter tog det att få en varm macka och en kallskuretbricka. Och inte fick man ett ord av ursäkt heller. Utsikten från terrassen där vi satt fanns dock inget att anmärka på, Altstadt bredde ut sig nedanför oss, och vi fick syn på en marknadsplats, så när vi slutligen ätit upp begav vi oss ner i gränderna för att titta på marknaden och de omgivande gatorna.

Marknaden hade, i typisk lokal stil, stor tonvikt på olika former av skinka, ost och fruktbrännvin, och mest lockande såg nog ändå de stora Bergkäs-hjulen ut, men jag vet minsann hur sån ost luktar, så vi beslöt oss att för att inte släpa runt en påse hela dagen, ett beslut som jag senare ångrade när jag insåg att det hade hjälpt till med att hålla turisterna på avstånd.

Turisterna ja, såna fanns det gott om i Salzburg. Såsom boende i München anser ju jag och Angelica att vi givetvis inte skall klassas som turister, en åsikt som salzburgarna själva säkert skulle bestrida. Otvivelaktigt är dock att de enorma skarorna amerikaner och britter (vi hörde mer engelska än österrikiska i Salzburg) inte kan klassas som annat än turister, och borde därmed fösas ihop med japanerna och placeras bakom något stängsel i en hage någonstans, så att vi andra kan ta oss fram på de trånga gatorna.

Den obligatoriska turistbilden från Salzburg, med lite vacker gränd, och mycket turister

Efter att ha tröttat ut oss genom att vandra runt i stan tyckte vi att det var dags för en fika, och eftersom Österrike är känt för sina konditorier tänkte vi att det väl skulle gå bra. Vi tog oss in på café Fürst, som skröt med att ha uppfunnit Mozartkugeln, vilket borde ha fått oss att ana turistfälla, men vi gick glatt in ändå. En ännu lustigare kundtjänstupplevelse än den uppe på Mönchsberg väntade. Vi satte oss vid ett bord, beslöt oss att dricka kaffe och äta Apfelstrudel, men när servitrisen kom till vårt bord hann jag bara till "Zwei Cappuccino..." och sedan var hon försvunnen. Något förstummade satt vi kvar och undrade varför hon inte ville höra hela beställningen. När hon så dök upp med kaffet bad jag om våra Strudeln, varpå vi fick beskedet att kakor beställer man vid tårtutställningen en liten bit bort. Jaha ja, medan kaffet stod och kallnade gick jag snällt till tårtdisken och bad om två Apfelstrudeln. De placerades på disken, men när jag gjorde en rörelse mot dem fick jag höra att nej, de kommer bäras ut till bordet. Varför jag inte bara kunde göra det själv förstod jag inte, men i vilket fall återvände jag till bordet, och några minuter senare, lagom till att cappuccinon kallnat, serverades vi våra Apfeltorten (för äkta Strudel var det heller inte).

När vi hade ätit upp kom dock den riktig stora överraskningen: tydligen ville de inte ha betalt för fikat. Det var i alla fall totalt omöjligt att påkalla servitrisens uppmärksamhet; efter en upptrappning av försök till ögonkontakt, subtila handgester, samt närmast desperat viftande med armarna, gav jag upp och gick till tårtdisken och bad att få betala. "Nej det går inte, du måste betala till servitrisen.", "Men jag har väntat i över 30 minuter redan! [vilket var sant, red.anm.]", "Tyvärr, det är bara hon som kan ta emot betalningen". Jag försökte därefter påkalla uppmärksamhet genom att ställa mig ivägen för servitrisen när hon svepte runt och betjänade alla andra utom oss, men det gav inte heller något resultat; trots att hon varken var av ringa ålder eller ringa storlek hade hon all smidighet som ett dussin katter kan uppbringa, och navigerade helt enkelt runt mig. Jag fick en medlidsam blick av en kvinna vid ett annat bord, som dock själv hade varit smart nog att be att få betala direkt när hennes kaka hade levererats.

Slutligen, efter nästan 40 minuters väntan, fick vi betala, en process som tog hela 30 sekunder, och lämnade servitrisen med runda €0,00 i dricks. Kärringjävel.

Givetvis skall inte hela staden dömas ut på grund av dessa två sura äpplen, men det var lite svårt att skaka av sig den trista känslan av att ha fastnat med inte bara ena, utan faktiskt båda benen, i turist-rävsaxarna som Salzburgs krögare placerat ut. Inför nästa besök i denna vackra stad blir det till att undersöka vilka serveringar som är värda ett besök, och helt enkelt undvika turistfällorna.

Vackert var det som sagt såväl nedanför...

...som uppe på Mönchsberg

Trots att stormen Emma lämnat sina spår även här...

...kan man fortfarande hitta små hoppfulla vårtecken

Trots otur med vädret och maten var utflykten ändå på det stora hela lyckad, och jag ser fram emot att med lite mer på fötterna besöka Salzburg igen när vädret skärpt till sig.

Kanske till exempel på Valborgsmässoafton, då Hansi Hinterseer välsignar stan med ett besök

Hahnenkammrennen in Kitzbühel

Kitzbühel är en ort med drygt 8500 invånare, vackert belägen i Tyrolen. Bortsett från att vara födelseort för allas vår idol Hansi Hinterseer är Kitzbühel ort för Hahnenkammrennen, en del av alpina världscupen i skidåkning, och det var detta som lockade ett litet men härdat gäng av matte-utbytisar och en underligt fiskdoftande flicka att stiga upp i ottan en lördagsmorgon, för att hinna ta 7:42-tåget från München Hbf till Rosenheim (där de bytte till tåget mot Wörgl, varpå de bytte till tåget mot Kitzbühel).

Vårt lilla gäng bestod av mig, Angelica, Leifur, Henrik och Rainer, vår österrikiske Führer, som i typisk ledaranda hade biljetterna och inte behagade dyka upp förrän 5 minuter innan tåget gick. Men iväg kom vi i alla fall, och två trevliga tågresor fick vi glädjen att byta tåg i Wörgl.

Wörgl. Denna stad, denna stad, detta under, detta nirvana! Wörgl bekantade jag mig ursprungligen med då jag för första gången reste till Innsbruck, och jag fann namnet mycket lustigt. Senare åkte jag ännu en gång till Innsbruck, och även denna gång passerade jag genom Wörgl, som både jag och Leifur kom överens om måste vara något av det finaste världen har att erbjuda. Försök då, kära läsare, att förstå den ilning av glädje som sköt uppför min ryggrad då Rainer berättade att jag skulle få beträda denna heliga mark! Med darrande fötter och klappande hjärtan steg vi av tåget och ut på plattformen på Wörgls Bahnhof. Tyvärr hade vi ingen tid att undersöka staden vidare, men kanske var det bäst så, mitt arma hjärta kunde inte gärna hålla en sådan glädje inne, och kanske skulle jag dött på fläcken, lycklig och renad, redo att möta Skaparen.

I vilket fall som helst kom vi fram till Kitzbühel, och begav oss till målområdet för Hahnenkammrennen, vilket inte var svårt, med tanke på att det låg sisådär 100 meter från Hbfen. Vi köpte våra biljetter och klättrade en bit uppför backarna och hittade snart en fin utsiktsplats, omgivna av glada österrikare med flaggor målade i ansiktet, italienare med typiskt trist italiensk attityd och några schweizare, som var... ja. Schweizare.

Mest spännande av alla schweizare var en någorlunda ung man som var bra mycket mer än någorlunda på lyset, och som stapplade fram till ett medelålders par alldeles nära oss, varpå ungefär följande konversation utspelade sig:

<fyllo> öh eh öh schkål på dig!
<man> jaha, ja, tack tack
* fyllo plockar fram en fickplunta och häller upp en skvätt
<fyllo> ta en sup hördu, det är prima det här, hemmagjord örtsnaps
<man> eh ja, nej, det är nog bra hördu
<fyllo> nämen drick nu, drick!
* man dricker en liten slurk
<man> såja, resten är till dig
<fyllo> NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ jag har druckit drick nu, drick!
* man dricker upp
<fyllo> så ska det se ut!
* fyllo häller upp en till, men tappar både snapsen och balansen, stöder sig genom att ta tag i kvinnan
<fyllo> å en sådan vacker kvinna! nu ska jag pussa din fru
<man> nej det tycker jag inte
<fyllo> jo men det är okej, jag pussar bara på kinden
<man> okej... men bara en gång
* fyllo pussar två gånger
* kvinna ser besvärad ut
* man ser trött ut
<fyllo> jag är skidlärare
<fyllo> i Basel

Ungefär här dök fyllots något mindre berusade kompis upp och släpade iväg honom, till parets stora lättnad. Till vår stora glädje återsåg vi vår vän något senare, när vi var på väg ner från kullen. Då var han inbegripen i ett slagsmål med några österrikiska kids, men verkade inte vara i någon vidare fara; alla närvarande österrikare var tvärpackade (på tåg nummer två hade vi glädjen att ha sällskap av en samling österrikiska ungdomar som drack öl klockan 9 på morgonen), och kunde inte heller sikta.

Lördagens deltävling var störtlopp, och till en början gjorde österrikarna mycket gott ifrån sig, till omgivningens stora glädje, men efter ett tag seglade en schweizare upp till första plats och en jänkare till andra plats, varpå österrikarna blev mycket mindre entusiastiska för det hela. Jag noterade även att alla "italienare" som deltog i tävling hade påfallande tyska namn; de var helt enkelt från Sydtirolen, vilket är en italiensk region med självstyre och till stor del tyskspråkig befolkning. Frågan är om inte dessa åkare är mer att betrakta som österrikare än italienare, men då kanske vi borde börja sortera österrikarna i tirolare, wienare osv. Europa är en utmärkt plats att lära sig skillnaden mellan nation och stat.

Efter tävlingen bestämde vi oss för att ta en titt på staden Kitzbühel, och vi hittade både ett bageri och en kyrka, i vilken Angelica och Leifur bråkade om huruvida rokoko skulle beskrivas som "lighter than baroque" eller "like baroque, but with more frills". Som ni förstår var spänningen närmast olidlig. Utöver detta fanns inte alltför mycket att se i Kitzbühel. Det var en liten alpstad, med en vacker gammal stadskärna av stenhus, omgiven av huvudsakligen typiska alpstugor och omringad av alper. Mycket vackert och mycket pittoreskt.

Efter stadsvandringen började det bli dags att återvända till Münchens trygga och varma famn, och trötta föll vi ner i sätena på tågen och åkte hemåt under det att vi diskuterade Hansi Hinterseers storhet, samt gudomligheten i att ha fått uppleva en solnedgång i Wörgl, där vi i mycket läglig tid bytte tåg på hemvägen.

Nürnberger Christkindlesmarkt

Det gäller att hålla tungan rätt i mun med dialekterna här i trakten. I fredags sade jag till Angelica att "imorgon ska jag till Nürnberger Christkindlmarkt", men det var alltså inte korrekt. Nürnberg ligger nämligen i Franken, och i Franken har man Christkindlesmärkten. Norr om Bayern (i Preußen!) har man Weihnachtsmärkten, men låt oss lämna dialekterna därhän.

Nürnberger Christkindlesmarkt, således. Vi var en käck grupp matte- och informatikutbytisar som på lördagsmorgonen träffades vid spår 23 på Münchens Hauptbahnhof: jag (Sverige), Leifur (Island), Rainer (Österrike), Thomas (Tyskland), Ivonne (Tyskland), Maria (Ryssland/Tyskland), Irina (Ryssland), Agi (Ungern) samt en ungersk kille och en ungersk tjej vars namn jag varken minns eller kan uttala. Efter att alla andra hade småsovit i två timmar på tåget, medan jag glatt tittade på Bayersk landsbygd utanför fönstret, anlände vi Nürnberg. Det var en mycket vacker dag; solen sken från en klarblå himmel, och kylan var uthärdlig: på en höft sådär -2 grader Celsius.

Nürnberg är en stad med en lång historia, som rymmer både stolta och mindre stolta ögonblick. Grundad omkring år 1000 var Nürnberg boplats för kejsarna av det heliga romerska riket under åren 1050-1571, däribland Kejsar Karl IV. Något senare fick Nürnberg ett lite tristare rykte, när den rätt så välbekante herr Hitler höll sina massmöten där. Vid slutet av WWII var Nürnberg också platsen där krigsbrottsrättegångarna hölls, och där några högt uppsatta nazister blev hängda för sina brott.

Men det senare såg vi inte mycket av i lördags. Vårt första mål efter att ha klivit av tåget var att ta en sväng förbi den gamla kejsarfästningen, som var mycket vackert placerad på en kulle med utsikt över staden. Vi kom dit via en promenad genom stadskärnan, som var mycket vacker, med många gamla byggnader i den speciella Nürnbergska stilen: sandstenssockel med träfackverksövervåningar. Borgen i sig såg ut precis som man föreställer sig en medeltida fästning: byggd i sten, med bröstvärn, torn, vallgrav samt en hänförande utsikt över staden som breder ut sig nedanför.

Efter slottet ville vi berika våra själar med lite konst, närmare bestämt besökte vi Albrecht Dürers hus som var centralt beläget i staden. På plats finns inga original av mästaren, eftersom han hade ganska gott sinne för företagsamhet (eller kanske snarare hade hans fru det), och därmed sålde sin konst medan han ännu var vid liv. Alltså fick vi nöja oss med att se avbildningar, men de var nog så imponerande ändå. Dürer var även matematiker på sin tid, men tyvärr fanns inga reproduktioner av hans matematiska mönster på plats, vilket gjorde oss alla besvikna. Min depression botades dock av att jag fick hälsa på en vänlig 10-årig Golden Retriever på väg ut från muséet. Jag noterade till Ivonne att jag nästan saknade hunden mest av alla, varpå hon anklagade mig att vara en mycket dålig son, och rådde mig starkt att undvika att avslöja detta för mina nära och kära. Uppenbarligen kastade hon pärlor, stackarn.

Efter detta begav vi oss till själva Christkindlesmarkten, som sträckte sig över hela stora torget och in på några sidogator. Mängder av människor myllrade omkring bland stånden som sålde Glühwein, Nürnberger Bratwürstl, julprydnader, mössor, vantar, handsnidade träleksaker, etc. Vi satte kurs mot ett Glühweinstånd och samtalade över några koppar Heidelbeerglühwein (=blåbärsglögg), som smakade alldeles utmärkt, och som jag verkligen ångrar att jag inte köpte med mig en flaska av. Därefter splittrade vi upp oss lite, av navigationstekniska skäl, och jag, Irina och Leifur gav oss av genom folkmängden. Irina, uppväxt i Moskva, besitter en imponerande god förmåga att navigera genom folkmängder, medan Leifur, vars hemland antagligen bara har ungefär tio gånger så många invånare som Nürnbergs Christkindlesmarkt har besökare, såg ganska besvärad ut. Irina pilade fram och tillbaka och tittade på hantverken, och Leifur prutade ner en träkatt från €6 till €4, medan jag namsade på en Lebkuchen och njöt av det juliga i att vara trött och kall och omgiven av tusentals personer som är i vägen för en. Efter att ha återförenats med de andra, och efter att jag och Thomas enväldigt beslutat att vi alla behövde två koppar Glühwein till, begav vi oss mot tågstationen för hemfärd.

Det visade sig att vi inte var ensamma om idén, tågvagnen var så pass full att vi inte alla fick sittplatser; jag och Ivonne blev sittande i mittgången på tåget, där vi undersökte vem som hade mest av sitt barnasinne kvar. Trots att Ivonne är sex år äldre än mig kunde vi konstatera att undertecknads ben och skinkor domnade bort i rekordtempo, varmed vi bekräftade att ens mentala ålder påverkar ens fysiska. Men vi höll humöret uppe; Ivonne höll ett mindre föredrag om Jules Vernes böcker, och jag kontrade med att förklara Michelson-Morley-experimentet. Good times.

Framåt 21-tiden anlände vi München, och jag bet ihop och reste mig (och förblev stående!) på mina bortdomnade ben med värkande leder, och raglade mot S-Bahn hemåt. Därmed var dagen slut, och jag kan konstatera att Nürnberg var en mycket trevlig och vacker stad, att Glühwein är gott, och att jag har en helt ny förståelse för föräldrarnas ovilja att sitta på golvet i fyra timmer och bygga med Lego när jag var ung.

BMW-Welt

Torsdag var Alleheilige, vilket man tar på så pass stort allvar här nere att man får en ledig dag. Ivonne samlade alla sina små kycklingar och tog med oss till BMW-Welt, som var en riktig cool plats. Bakgrunden ligger i att Mercedes skapade något liknande, varpå BMW (som för övrigt står för Bayerische Motor Werken) inte ville vara sämre. Alltså byggde man ett gigantiskt och vräkigt hus för €500 miljoner (€100 miljoner sade budgeten, men skrattar bäst som skrattar sist sade byggarna). I denna orgie av stål och glas huserar en utställning med nästan alla modeller av BMW-bilar och -motorcyklar, samt utställningar med motorer och informativa förklaringar om hur tekniken i fordonen fungerar.

Men vad är det bra för? Tja, man lockar dit massa folk, som sedan kan få se på när... du hämtar din bil. Ja, om du köper en BMW kan du alltså välja att betala lite extra för att åka ner till München och plocka upp den på BMW-Welt. Bilen körs då uppför en ramp där den klart och tydligt ses av alla besökarna, varpå man får ta emot nycklarna och köra ut sin sprillans nya BMW så att alla kan se det. Mer penisförlängare än så kan en bil knappast bli, så jag misstänker att det är sjukt populärt. Något ska de väl få tillbaka sina €500 000 000 på.

Det fanns en hel del schyssta fordon på utställningen, och Ivonne pekade glatt på en BMW cab och förkunnade "en sån där ska jag ha, med beige läderinredning". Jag frågade om matematiker ofta kör bilar som kostar €60 000, och fick en skarp blick till svar. Vissa drömmar bör man inte peta hål på. Hon fick dock sin hämnd, när jag sade "hm, det kanske är dags att skaffa ett körkort", och följande utspelade sig:

- Ursäkta, vad sade du nu? Har du inget körkort?
- Nej.
- Varifrån kommer du egentligen?
- Stockholm. [Vilket för en svensk är ett fullkomligt rimligt svar på frågan]
- Alltså, det är okej att inte ha en bil, och att aldrig köra, men du måste ha ett körkort. Om man träffar en person som inte har körkort tänker man genast "vad är det för fel på honom egentligen?".
- Tack.

Mycket ska man behöva stå ut med.

Schloß Neuschwanstein

I torsdags besökte jag, i sällskap med några andra utbytesstudenter, Tysklands främsta turistmagnet: Schloß Neuschwanstein. Jag misstänker att alla någon gång sett en bild av detta slott, även om de kanske inte känner igen namnet. Slottet är beläget vid orten Füssen i sydvästra delen av Bayern, nära gränsen till Österrike. I de bayerska alperna, således. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats för ett slott; Neuschwanstein är byggt på ett berg, med alperna i bakgrunden, och med utsikt över slätten, byarna och sjöarna nedanför.
Neuschwanstein var Kung Ludwig II av Bayerns projekt. Kungen var en romantiker och drömmare, helt betagen av Wagners operor. Slottet byggdes både som en plats för kungen att dra sig tillbaka, och som en hyllning till Wagner; det är fullkomligt nerlusat med bilder föreställande scener ur sagorna som ligger till grund för Wagners operor. Första stenen i dess grund lades 1869, och det byggdes på i 17 år, fram till dess att kungen avsattes 1886, då slottet nästan var färdigt. Kungen hann bara tillbringa drygt 170 dagar i sitt drömslott, som ännu idag står ofullbordat. Ludwig II finansierade slottet helt och hållet med familjen Wittelsbachs pengar, vilket nära på ruinerade ätten.

Slottet, byggt som det är i ren sagostil, var redan från början en anakronism. Vid det laget att arbetet avbröts hade de första skyskraporna redan byggts i New York. Ludwig II var dock inte bara en romantiker, utan även intresserad av vetenskap och teknik. Slottet byggdes därför med både elektriska lampor och vattenklosetter, ett inslag som ytterligare förstärker den bisarra--och underbara--känslan av tider som kolliderar.

Vår resa till slottet började med ett försenat regionaltåg från München, vilket gjorde att vi missade vårt byte i Buchloe, och vi fick därmed en timme att bekanta oss med denna Ostallgäuiska stad (12 000 invånare). Det tog inte särskilt lång tid, kan jag meddela. Efter tågbytet anlände vi i Füssen (jag spekulerar i att namnet hänger ihop med att det ligger vid foten av alperna), och en kort bussresa senare var vi vid foten av berget på vilket Neuschwanstein tronar.

Slottet var sannerligen en mäktig syn, och efter att ha följt vägen som klättrar genom skogen uppför berget tog vi en guidad tur genom slottet. Rummen var rikt dekorerade med motiv från folksagor, och tronsalen var mäkta imponerande med sitt fina mosaikgolv och många målningar. Själva tronen saknas dock, den avbeställdes efter att kungen avsatts.

Från fönstren i tronsalen kunde man se Marienbrücke, en stålbro med trägolv som byggts över en ravin med fallhöjd på 90 meter. Det är från denna bro som många av de vanligaste fotografierna av Neuschwanstein tagits, så givetvis begav vi oss av till bron. Horder av turister svärmade över bron, som bar en viss likhet med en indisk buss, men utsikten var underbar, och att titta ner över räcket till vattenfallet under, samtidigt som man kände träplanken bukta under ens fötter, förstärkte sannerligen känslan av att vara vid liv.
På andra sidan bron gick en liten stig brant upp på berget (det berg som skymtar i brobilden ovanför). Bredvid denna lilla stig fanns en skylt som förklarade att man skulle undvika stigen på grund av Lebensgefahr. Detta var givetvis allt jag behövde för att övertygas om att klättra upp, och resten av gänget besatt en likaledes svag självbevarelsedrift. På toppen, en 15-20 meter upp, fanns en liten avsats, och därefter ett brant stup rakt nedåt. Utsikten över slottet och landskapet bortanför var till och med ännu bättre härifrån, och vi satte oss glatt och fotograferade varandra framför stupet. Det enda som svärtade ner ögonblicket var sorgen över att inte äga ett bra vidvinkelobjektiv, de här miljöerna är för storslagna för kameror i allmänhet, men 50 mm i synnerhet är inte ens nära att göra dem rättvisa.
Efter att ha ätit våra medhavda smörgåsar klättrade vi ner till stigen igen, och när vi var utom Lebensgefahr återstod helt enkelt att ta oss tillbaka till München, denna gång tacksamt nog med ett direkttåg. Buchloe i all ära, men once is plenty.

Den som gillar bergsområden och vackra utsikter gör gott i att besöka Neuschwanstein, och det skadar ju förstås inte heller att slottet utgör en intressant del av historien om hur Europas kungar tappade makten, och i somliga fall livet.

Whisky und Großkauf

I fredags tittade jag in i den lilla whiskybutiken nära Marienplatz. När jag säger liten menar jag till ytan, den har storleken av ett litet studentrum, men den har ett sortiment som kan få vilken whiskyälskare som helst att bli religiös. Hyllor täcker väggarna, och i fyra hyllplans höjd står flaskorna på rad, alfabetiserade och i alla tänkbara varianter. Laphroaig? Visst, vill du ha 10, 15 eller 30 år gammal? Cask strength eller vanlig? Bowmore, sure, välj en av tolv sorter. Medan jag stod där och med hunger i blicken tittade på utbudet frågar föreståndaren mig om jag vill smaka på veckans erbjudande: Speyside. Ja tack, och han slår upp en 4 cl i ett litet provarglas. Jag vill särskilt vända mig till min far när jag säger detta: take that, Systembolaget!

Apropå min far var det just han som förde mig till butiken, på jakt efter Edradour. Edradour är Skottlands minsta destilleri; de producerar endast 12 fat i veckan, vilket gör att de precis ligger på gränsen till vad som är gångbart kommersiellt, och av det skälet är whiskyn svår att få tag på. Således bad Jens mig att leta efter en Edradour i Tyskland, och inte behövde jag leta länge; den här whiskybutiken har banne mig allt.

Med en flaska Edradour i handen pratade jag en stund med butiksföreståndaren. Jag sade att det var underbart för en svensk att hitta en butik som är så välsorterad, och ändå har lägre priser än man får hemma. Han såg lite skeptisk ut och förklarade att det inte alls var billigt, skatterna var ju skyhöga. Som skräckexempel menade han på att en flaska vodka för €5 hade €4 skatt. När jag sade att en flaska vodka i Sverige alltid har ca €15 skatt försvann färgen från hans ansikte. Det svenska trumfkortet fungerar alltid. Efter att ha sagt "Auf Wiedersehen" till föreståndaren försökte jag hitta en lämplig kartong att packa flaskan i för transport till Sverige. Det var inte helt enkelt att hitta inne i stan, så jag gav upp idén för kvällen och beslöt mig att återuppta sökandet under lördagen istället.

På fredagskvällen ordnades en fest för utbytesstudenter, och när jag kom dit var det proppfullt med folk i ett ganska underdimensionerat rum som försökte prata med varandra över ljudet av skränig musik. Jag hittade snabbt min isländska kompis från kön till inskrivningen (en berättelse för en annan dag), och han presenterade mig för två japaner och en sloven. Vår lilla grupp växte till sig med en ryss och en tjeck, därefter två estniskor, sen en italienska, och snart kändes det som vi var en lämplig symbol för gränsöverskridande samarbete. Eller en United Colors of Benetton-annons.

På lördagen vaknade jag framåt 12-tiden och kollade upp var närmsta Staples låg. För de som inte vet är Staples ett varuhus för kontorsmaterial, och för den som har minsta lilla fetisch för dylikt är det även en enorm fälla. Hyllmeter efter hyllmeter med pennor, blystift, bläck, häftapparater, hålslagare, laminatmaskiner, kuvert, papper, whiteboards, tejp. Och så hyllan jag letade efter: förpackningar. En lång rad kartonger av alla de slag breder ut sig, tillsammans med stora påsar med dämpande skumgummichips, och så förstås allas högsta dröm: 200-meterrullar med bubbelplast!

Efter mina upplevelser i Hamburg blev jag mycket överraskad av den uppenbara bristen på storhandlar i München. Jag misstänkte att det borde finnas någonstans, och i lördags lärde jag mig var. Jag satte kurs mot Staples, som låg placerad i ett område med det poetiska namnet "Euroindustriepark". Jag klev av bussen vid en hållplats placerad intill ett litet villaområde, och tänkte att det var ett underligt ställe för ett Staples, men jag satte kurs efter kartan och promenerade på en gångväg mellan villorna och en lekplats. Plötsligt svängde vägen tvärt åt sidan, och jag kom ut på en stor parkering framför en enorm industrilokal, och på andra sidan mig reste sig ett högt stängsel, krönt med taggtråd och dekorerat med skyltar som upplyste om att inkräktare på militärområdet kunde skjutas. Jag hade hittat rätt.

En kort promenad senare insåg jag att jag hade hittat Münchens storhandelsområde. Firmor som sålde möbler, gardiner, djur, bildelar, cyklar och allt annat man kan tänka sig tävlade om utrymmet, och folk myllrade överallt. Jag hittade mitt Staples, köpte det jag skulle, och fann på vägen ut att det låg i samma byggnad som en butik med det charmiga namnet real:-.

Jag trodde att real:- skulle vara en av de tyska billigmarknaderna, men det visade sig vara en obehagligt välsorterad livsmedelsbutik. Jag fick senare höra att de har en billig version också, så jag antar att jag var på ICA Kvantum snarare än Willys. Jag fördrev ett par timmar med att strosa omkring och kika på alla obekanta varor, och hittade mycket att gilla. När man sätter sin fot i en tysk butik med ett sortiment som denna blir man tvungen att överge en hel del fördomar om tysk matlagning. De hade ett sortiment ost som säkerligen kunde få min mor att lämna sitt hemland, och vin-, öl- och spritsortimentet kunde nog ge även den mest förhärdade Systembolagskramare en tår i ögat. Sherryfatlagrad grappa, hundratals sorters vin sorterade efter geografi, backar om 20 x 0,5 l bayerskt öl för €11, Hennessy VS för €20... Jag kan fortsätta, men det blir obehagligt. Låt mig helt enkelt säga att det finns goda möjligheter för livsnjutaren att njuta livet med en sån butik i närheten.

Givetvis finns det även en del saker man kanske hellre tar ett kliv förbi i sortimentet. Vad sägs om "Saure Lunge mit Herz"? Ja... det är ungefär vad det låter som: en traditionell bayersk maträtt gjord på syrade kalvlungor och kalvhjärta. Nej tack, jag har redan ätit. En del priser verkar också helt bisarra: €4,50 för en vaniljstång?

Hur som helst trivdes jag utmärkt på min storhandel, och eftersom den tacksamt nog ligger endast några hållplatser bort med den buss som stannar alldeles nära mitt hem kan jag faktiskt åka dit lite då och då och handla, när jag känner att mina lokala Plus och Lidl inte kan erbjuda det jag söker. Framsynt som jag var köpte jag denna lördag mat för söndagen, så jag inte återigen skulle hamna i situationen att jag är hungrig men inte kan få tag på något att äta. Således blir det idag bayersk söndagsmiddag: Schweinshax'n mit Kartoffelknödel und Sauerkraut. Alles schmeckt!