Det vackra vädret hade lockat en hel del Münchnare till parken...
...och jag begav mig givetvis snarast möjligt till min favoritattraktion: fåglarna! Idag blir det lite frågesport; vad heter egentligen mina lokala änder?
Ännu en oidentifierad and. Låt er inte luras av hennes likhet till en gräsand, det allmänna intrycket är mycket mer chokladbrunt här, inte alls samma inslag av djup svärta i teckningen som gräsänderna.
Alla vet förstås vad det här är för något...
... men bonuspoäng till den som kan identifiera den här grönbenta filuren. Uppenbarligen inte en sothöna, men väl någon släkting. Simhud mellan tårna (ersatt av icke sammanvuxna hudflikar) saknas precis som på sothöns, även om det inte syns så tydligt på bilden.
De lokala måsarna är söta med sin fiskmås juv.-liknande teckning och tvåfärgade näbb. Det är förstås en intressant fråga vad 200 måsar gör i München, med dess för aquafober betryggande goda marginal till alla de sju haven samt Genevesjön, men de kan ju vara inplanterade.
Givetvis skall vi inte glömma parkens mest talrika medlem av fågelbeståndet: die Gans. Ingen gräsmattebajsande kanadensisk Skansenflykting här, utan istället någon inhemsk europeisk variant, skulle jag tro. Men däri hoppas jag förstås att ni ska bringa klarhet, kära läsare, utrustade som ni är med fågelböcker [menande blick på Kerstin och Jens --red. anm.].
Det visar sig att traditionen att ta med sina barn till något som liknar natur och låta dem bekanta sig med faunan inte är helt död. Den här flickan lyckades dessutom gå hem med alla fingrarna i behåll, trots sin insistens på att mata svanen. Det var hennes lyckodag.
Utöver sjöfåglarna befolkas parken också av ett stort bestånd av våra gamla favoriter: de sociala corviderna. I det här fallet vad jag och Kerstin misstänker vara svartkråka.
Många som inte är lika fascinerade av fåglar som jag väljer helt enkelt att bara ta en promenad i parken i sällskap av sin bästa vän, vare sig tvåbent...
... eller fyrfota.
