I måndags drog sommarterminen igång på TU München, och därmed var det dags för mig att åter sätta mig på tåget till Garching-Forschungszentrum och välja mina kurser. Våren och sommaren kommer gå i statistikens tecken: sannolikhetsteori, matematisk statistik, linjära modeller med tillämpningar, tidskontinuerlig finansmatematik samt portföljteori. Det finns dock en hyfsad möjlighet att någonting kommer falla bort där, det är nämligen ingen liten arbetsbörda i alla de kurserna tillsammans.
Skolan stod kvar där den stod när jag såg den sist, och inte förefaller mycket att ha ändrats med den. Det som däremot har blivit ett skifte i är mattes utbytesstudenter, där en ny skörd har dykt upp. Två tjejer från Kina, en från Malaysia, en från Polen, en från Ryssland samt en ensam pojke från Sverige (en av mina kursare, kom han och jag fram till, trots att vi inte direkt kände varandra). Därtill skulle varit en till rysk tjej och en kille från Spanien, men de syntes inte till under introduktionsmötet. Nytt är också att eftersom våra två tutorer Thomas och Ivonne kände att de hade lite mycket på sidan av för att ensamma vägleda de nya utbytisarna, rekryterades jag och Henrik som suppleanter; vår uppgift är att se till att det hålls Stammtisch regelbundet, dvs vi kommer erhålla viss ersättning för att dricka öl en gång i veckan. Sämre jobb kan man ju ha, även om det känns lite lustigt att gå från att ha varit på Stammtischen för att förbättra sin tyska, till att gå dit för att hålla nivån uppe åt de andra utbytisarna. Vi får väl se hur det utvecklar sig.
Posts mit dem Label Studier werden angezeigt. Alle Posts anzeigen
Posts mit dem Label Studier werden angezeigt. Alle Posts anzeigen
Mittwoch, 16. April 2008
Freitag, 29. Februar 2008
Öppen ursäkt
Ryktena om min död är åter igen överdrivna. Jag är inte död, bara lat med att uppdatera bloggen. Jag de få läsare som återstår om ursäkt för detta oskick, och skyller ifrån mig på allt möjligt, framförallt ett par stressiga månader i skolan.
I Tyskland löper nämligen inte terminerna mellan Augusti och December samt Januari och Juni, som i civiliserade länder, utan här löper terminerna mellan Oktober och Februari samt April och Augusti, ett system som bara kan förklaras genom att åberopa rasism: tyskar är konstiga. Oavsett vilken anledning som påbjöd systemet har det till resultat att man inte riktigt kan njuta av jullovet, för så fort man sätter sin fot i skolan igen i början av januari är det dags att stressplugga inför tentorna. Till skillnad från i civiliserade länder (Sverige) har man här inte tillgång till sisådär 10-20 gamla tentor med lösningar, utan halva problemet med tentapluggandet ligger istället i att försöka klura ut vad som läraren kommer anse vara viktigt. Good times.
Hur som haver gick tentorna ungefär som förväntat: åt skogen i Algebra I, och helt okej i Stochastische Prozesse. Eftersom professorn i Kombinatorische Optimierung visade sig vara Jesus (han ställde in tentan och lät oss bli godkända på enbart inlupparna) så har jag därmed klarat 2 kurser av 3, vilket jag inte tycker är helt illa med tanke på att en av kurserna jag faktiskt klarade bygger på sannolikhetsteori, en kurs som jag inte läst och som här har rykte om sig att vara ruggigt svår.
Eget beröm luktar illa, så i ett försök att förbättra luftkvaliteten i mitt rum går jag vidare till nästa ursäkt för att jag inte har bloggat, nämligen boende. I syfte att göra mitt liv billigare och jobbigare valde jag att lämna lägenheten i Schwabing till förmån för att sova på en bänk på Hauptbahnhof. Nå, nästan. Jag norpade åt mig en mellanhyra för mars månad i det studentrum som Leifur hyrt under terminen, men efter mars kommer uthyraren Felix tillbaka från sina studier på någon ort, och då är det Hbf:en som gäller, såvida jag inte kan hitta en lägenhet innan mars tar slut. Det bör dock inte på något vis vara omöjligt, och faktiskt har jag redan ett lead, som vi säger i branschen, nämligen en liten studentlägenhet i Studentenstadt, ett studentbostadsområde som är ganska schysst beläget mellan Englischer Garten och sin Ubf (U-Bahnhof), med 8 hållplatser till innerstan och 6 till campus Garching. Därtill har de dryckesförsäljning i källarna till studenthusen, så man behöver inte bära sin ölback mer än uppför några trappor. Win-win situation, som de säger i Stora Satan.
Angelica tyckte att mitt huvud tog för stor plats på kudden om nätterna, så hon valde att skaffa sig ett Au Pair-jobb hos en familj i Münchens rikisförort Starnberg, som ligger vackert belägen vid Bayerns näst största sjö och precis vid fötterna av Alperna. Igår tog hon således sitt pick och pack och gled iväg för ett liv i lyx, medan undertecknad lämnades med en ostädat lägenhet och en dag på sig att städa ur den.
Nu ska man ju aldrig göra idag det som kan skjutas upp till imorgon, så jag valde att åka ut till Kieferngarten och dricka öl med det som återstod av utbytesgänget, nämligen de två mentorerna Thomas och Ivonne, Henrik och Irina. Det hela var ett slags avskedsfest för Irina, som åker hem på lördag, och därefter är det bara vi svenska pojkar kvar. Irina hade bjudit in alla ryssar hon kunnat hitta på matteinstitutionen på TUM, varpå hon vänligt upplyste dem om att jag kunde tala ryska--en ren och skär lögn, för den delen, jag kan knappt säga något alls som inte är en förolämpning--så jag avstyrde uppmärksamheten genom att dra fram trumfkortet svenskhet: "Låt mig berätta för er om älgar och riktigt långa nätter/dagar". Worked like a charm, en av ryskorna hade visst varit utbytesstudent i Uppsala, och höll sedan ett tal om hur jäkla bra Sverige är, och att svenskarna festar mycket hårdare och roligare än tyskarna. Det är inte varje dag man blir beskriven som melem av ett partyfolk, men hon hade varit på gasque, så det förklarar ju en hel del.
Idag (torsdag) var det alltså flyttdag, och trots att jag inte kom hem helt tidigt igår masade jag mig ändå upp vid 8-tiden och började packa. Man (=jag) tror alltid att packning ska gå snabbare än den i själva verket gör, men jag lyckades i alla fall packa ner mina ganska få, men ack så tunga, ägodelar och påbörja städningsarbetet. Detta var det värre med, små lägenheter har nämligen den otrevliga egenskapen att de är nästan omöjliga att verkligen rengöra medan de är bebodda, så när man äntligen får bort alla saker så är det smuts i alla möjliga vrår och hörn. När man därtill bor i ett fuskbygge är det svårt att veta var man ska dra gränsen--golvlisterna lossnar när man stöter i dem med dammsugaren, ska jag damma bakom också? Lägenhetens mumsiga doft när den fått stå och marinera över en dag fick sig också sin förklaring när jag hittade en ca 30 x 40 cm stor koloni av vackert svart mögel bakom ett litet skåp som jag aldrig förr tittat bakom. "Goddag, högst ärade svamp, låt mig sätta tillbaka skåpet, var vänlig börja inte växa i min hjärna." Min kamp mot klockan var dock framgångsrik, vid 15 kom som avtalat värden och kollade av lägenheten, och hon var nöjd med min städning, så jag får tillbaka depositionen på €500. Danke schön.
Allt detta städande lämnade dock ingen tid för att under dagen flytta över saker till min nya lägenhet, så när jag hade lämnat över nyckeln fann jag mig själv stående på gatan med två fulla dragväskor, en tvättkorg med smutstvätt, en plastkasse med skor, en ryggsäck innehållande datorn samt två blå IKEA-påsar knökade fulla med tung skit. Jag skänkte min kära far med körkortet och bilen en tanke, och fällde en melankolisk tår. Sedan bet jag ihop och packade på mig så gott jag kunde, det blev de två IKEA-kassarna samt skorna och ryggsäcken. Därefter var det bara att börja min färd: Gå till busshållplatsen, ta buss 123 till Münchner Freiheit, byta till U6 och åka till Studentenstadt, släpa grejerna till korridorsrummet, bryta ihop och dö. Därefter hela vägen tillbaka, grabba tag i resterande grejer, och så hela vägen till Studentenstadt igen. När jag väl var klar var klockan 17:30, min rygg värkte, mina armar värkte, min nacke värkte och jag ville dö. Därtill insåg jag att allt jag fått i mig under hela dagen var ett glas vatten, så jag gick ut och åt middag.
Efter middagen stapplade jag in i köket och gjorde kaffe, varefter jag retirerade till min kammare, där jag bestämde mig för att skriva ner mina sista tanker innan jag säkerligen dör av utmattning. Tyvärr kommer dessa mina sista önskemål i livet inte publiceras på bloggen om jag faktiskt dör under natten, för jag glömde ta med min tp-kabel från Eisenacher Straße, så jag har ingen internetanslutning idag. C'est la vie.
I övrigt har det faktiskt hänt lite ditt och datt under våren som kan vara värt att berätta om, så det kommer i kroniskt okronologisk ordning senare. Nu ska jag sova.
I Tyskland löper nämligen inte terminerna mellan Augusti och December samt Januari och Juni, som i civiliserade länder, utan här löper terminerna mellan Oktober och Februari samt April och Augusti, ett system som bara kan förklaras genom att åberopa rasism: tyskar är konstiga. Oavsett vilken anledning som påbjöd systemet har det till resultat att man inte riktigt kan njuta av jullovet, för så fort man sätter sin fot i skolan igen i början av januari är det dags att stressplugga inför tentorna. Till skillnad från i civiliserade länder (Sverige) har man här inte tillgång till sisådär 10-20 gamla tentor med lösningar, utan halva problemet med tentapluggandet ligger istället i att försöka klura ut vad som läraren kommer anse vara viktigt. Good times.
Hur som haver gick tentorna ungefär som förväntat: åt skogen i Algebra I, och helt okej i Stochastische Prozesse. Eftersom professorn i Kombinatorische Optimierung visade sig vara Jesus (han ställde in tentan och lät oss bli godkända på enbart inlupparna) så har jag därmed klarat 2 kurser av 3, vilket jag inte tycker är helt illa med tanke på att en av kurserna jag faktiskt klarade bygger på sannolikhetsteori, en kurs som jag inte läst och som här har rykte om sig att vara ruggigt svår.
Eget beröm luktar illa, så i ett försök att förbättra luftkvaliteten i mitt rum går jag vidare till nästa ursäkt för att jag inte har bloggat, nämligen boende. I syfte att göra mitt liv billigare och jobbigare valde jag att lämna lägenheten i Schwabing till förmån för att sova på en bänk på Hauptbahnhof. Nå, nästan. Jag norpade åt mig en mellanhyra för mars månad i det studentrum som Leifur hyrt under terminen, men efter mars kommer uthyraren Felix tillbaka från sina studier på någon ort, och då är det Hbf:en som gäller, såvida jag inte kan hitta en lägenhet innan mars tar slut. Det bör dock inte på något vis vara omöjligt, och faktiskt har jag redan ett lead, som vi säger i branschen, nämligen en liten studentlägenhet i Studentenstadt, ett studentbostadsområde som är ganska schysst beläget mellan Englischer Garten och sin Ubf (U-Bahnhof), med 8 hållplatser till innerstan och 6 till campus Garching. Därtill har de dryckesförsäljning i källarna till studenthusen, så man behöver inte bära sin ölback mer än uppför några trappor. Win-win situation, som de säger i Stora Satan.
Angelica tyckte att mitt huvud tog för stor plats på kudden om nätterna, så hon valde att skaffa sig ett Au Pair-jobb hos en familj i Münchens rikisförort Starnberg, som ligger vackert belägen vid Bayerns näst största sjö och precis vid fötterna av Alperna. Igår tog hon således sitt pick och pack och gled iväg för ett liv i lyx, medan undertecknad lämnades med en ostädat lägenhet och en dag på sig att städa ur den.
Nu ska man ju aldrig göra idag det som kan skjutas upp till imorgon, så jag valde att åka ut till Kieferngarten och dricka öl med det som återstod av utbytesgänget, nämligen de två mentorerna Thomas och Ivonne, Henrik och Irina. Det hela var ett slags avskedsfest för Irina, som åker hem på lördag, och därefter är det bara vi svenska pojkar kvar. Irina hade bjudit in alla ryssar hon kunnat hitta på matteinstitutionen på TUM, varpå hon vänligt upplyste dem om att jag kunde tala ryska--en ren och skär lögn, för den delen, jag kan knappt säga något alls som inte är en förolämpning--så jag avstyrde uppmärksamheten genom att dra fram trumfkortet svenskhet: "Låt mig berätta för er om älgar och riktigt långa nätter/dagar". Worked like a charm, en av ryskorna hade visst varit utbytesstudent i Uppsala, och höll sedan ett tal om hur jäkla bra Sverige är, och att svenskarna festar mycket hårdare och roligare än tyskarna. Det är inte varje dag man blir beskriven som melem av ett partyfolk, men hon hade varit på gasque, så det förklarar ju en hel del.
Idag (torsdag) var det alltså flyttdag, och trots att jag inte kom hem helt tidigt igår masade jag mig ändå upp vid 8-tiden och började packa. Man (=jag) tror alltid att packning ska gå snabbare än den i själva verket gör, men jag lyckades i alla fall packa ner mina ganska få, men ack så tunga, ägodelar och påbörja städningsarbetet. Detta var det värre med, små lägenheter har nämligen den otrevliga egenskapen att de är nästan omöjliga att verkligen rengöra medan de är bebodda, så när man äntligen får bort alla saker så är det smuts i alla möjliga vrår och hörn. När man därtill bor i ett fuskbygge är det svårt att veta var man ska dra gränsen--golvlisterna lossnar när man stöter i dem med dammsugaren, ska jag damma bakom också? Lägenhetens mumsiga doft när den fått stå och marinera över en dag fick sig också sin förklaring när jag hittade en ca 30 x 40 cm stor koloni av vackert svart mögel bakom ett litet skåp som jag aldrig förr tittat bakom. "Goddag, högst ärade svamp, låt mig sätta tillbaka skåpet, var vänlig börja inte växa i min hjärna." Min kamp mot klockan var dock framgångsrik, vid 15 kom som avtalat värden och kollade av lägenheten, och hon var nöjd med min städning, så jag får tillbaka depositionen på €500. Danke schön.
Allt detta städande lämnade dock ingen tid för att under dagen flytta över saker till min nya lägenhet, så när jag hade lämnat över nyckeln fann jag mig själv stående på gatan med två fulla dragväskor, en tvättkorg med smutstvätt, en plastkasse med skor, en ryggsäck innehållande datorn samt två blå IKEA-påsar knökade fulla med tung skit. Jag skänkte min kära far med körkortet och bilen en tanke, och fällde en melankolisk tår. Sedan bet jag ihop och packade på mig så gott jag kunde, det blev de två IKEA-kassarna samt skorna och ryggsäcken. Därefter var det bara att börja min färd: Gå till busshållplatsen, ta buss 123 till Münchner Freiheit, byta till U6 och åka till Studentenstadt, släpa grejerna till korridorsrummet, bryta ihop och dö. Därefter hela vägen tillbaka, grabba tag i resterande grejer, och så hela vägen till Studentenstadt igen. När jag väl var klar var klockan 17:30, min rygg värkte, mina armar värkte, min nacke värkte och jag ville dö. Därtill insåg jag att allt jag fått i mig under hela dagen var ett glas vatten, så jag gick ut och åt middag.
Efter middagen stapplade jag in i köket och gjorde kaffe, varefter jag retirerade till min kammare, där jag bestämde mig för att skriva ner mina sista tanker innan jag säkerligen dör av utmattning. Tyvärr kommer dessa mina sista önskemål i livet inte publiceras på bloggen om jag faktiskt dör under natten, för jag glömde ta med min tp-kabel från Eisenacher Straße, så jag har ingen internetanslutning idag. C'est la vie.
I övrigt har det faktiskt hänt lite ditt och datt under våren som kan vara värt att berätta om, så det kommer i kroniskt okronologisk ordning senare. Nu ska jag sova.
Dienstag, 6. November 2007
Hausaufgaben
De senaste dagarna har gått åt till att göra inlämningsuppgifter i alla mina kurser, eftersom varje kurs plågar deltagarna med en omgång obligatoriska inluppar varje vecka. Som en effekt av detta hann jag faktiskt inte sova igår, för när algebran var färdig och renskriven var klockan 4:30, och deadline för inlämning var 08:30 i Garching, ca 40 minuters resväg bort. Jag sitter således här och författar efter att ha varit vaken i 37 timmar, och jag misstänker starkt att min litterära ådra är lite uttorkad. Alltså får ni hålla till godo med lite fillers: poesi och sångtexter, hurra!
Vill även passa på att säga grattis till Jens, som fyller år idag. Må solen skina över de druvor som blir till vin på ditt bord.
Vill även passa på att säga grattis till Jens, som fyller år idag. Må solen skina över de druvor som blir till vin på ditt bord.
Mittwoch, 17. Oktober 2007
Technischen Universität München
I måndags var det då slut på semestern, när TU München hade terminsinvigning. Rektorn höll ett långt och ganska underhållande tal som mest gick ut på att dela ut små nålstick till LMU (Ludwig-Maximilians-Universität, det andra universitetet i München), samt att stolt påpeka att TUM var utnämt till ett av Tysklands tre elituniversitet (de andra två är LMU här i München, samt TU i Karlsruhe). Precis som KTH:s representanter brukar göra skröt han sedan om utbyten med elituniversitet i andra länder, bland annat Stanford, Ecole Polytechnique och KTH. Själv får jag alltid känslan av att dessa universitet mest anses vara de bästa eftersom de skapat sin lilla klubb där de klappar varandra på ryggen och berättar om hur himla bra de är. Sanning genom upprepning. Sen har jag ju förstås aldrig studerat vid något icke-elituniversitet, så vem är jag att ifrågasätta påstenden som dessa?
Efter rektorns tal var det dags för någon ung fjant att köra tysk stand up-komedi. Att döma av publikens skratt var han rolig, men eftersom hans tyska var lika hastighetsbegränsad som Autobahn, och alla skämten handlade om tysk politik, var det svårt att hänga med. När pladdret slutligen var över bjöd universitetet på gratis öl från bryggeri Weihenstephan, enligt egen utsago världens äldsta (grundat 1040), och därtill ägt av TU München.
Japp, det stämmer. Min skola äger ett bryggeri. We're not in Kansas anymore (nor are we in Sweden).
Efter att ha druckit några gratis (och alldeles utmärkta) öl tackade jag och Leifur (min isländske utbytesstudentkompis) för oss och drog vidare till Stammtisch @ KHG. KHG är den katolska studentföreningen på TUM, och de anordnar varannan vecka en träff för alla TUMs utbytesstudenter. Vid detta Stammtisch bjuds man på mat, varje gång en rätt från något nytt land. I måndags rörde det sig om Tyskland, och vi fick Leberkässemmel mit Senf. Utöver maten håller baren öppet. Precis som insikten att mitt universitet äger ett bryggeri kom insikten att katolska föreningen har en bar i källaren som något av en överraskning för mig. Uppvuxen i Sverige anser jag ju dels att katoliker i princip är frikyrkliga, och därmed att de antagligen inte gillar någonting som är roligt, t ex sex eller öl. Här i trakterna är dock mest alla katoliker, och de gillar sannerligen öl, så där rök ännu en av mina fördomar.
På KHG träffade jag en del av de utbytesstudenter jag redan förr träffat, och genom att le, nicka och tala dålig tyska undvek jag att behöva erkänna att jag inte kunde minnas namnen på en enda av dem. Det blev även tillfälle att stifta några nya bekantskaper, bland annat en fransyska (benfri!) som sade att hon föredrog öl framför vin. Denna kuriositet visade sig komma från Bretagne, som ju snarare är cider- än vintrakter. Min mentala europakarta, som en gång var så enhetlig och fin, indelad i simpla länder som Tyskland, Frankrike, Österrike, föll alltså isär ytterligare.
Semestern var ju slut, som sagt, så på tisdagen blev det för första gången dags att bege sig norrut till campus Garching, där det mesta av TUM har placerats i exil. Kvar inne på Arcisstraße nära stadskärnan finns mest ekonomi och dylikt trams. Det visade sig dock att campus Garching var riktigt fint, med stora gräsmattor mellan byggnaderna, och en liten park med stigar, gräsmattor, träd, dammar och en bäck. Därtill, förstås, fakulteterna.
Matematikfakulteten inhyses tillsammans med informatikditon i ett stort hus med distinkt 2000-talskänsla, alldeles nära tunnelbanan. När man kommer in i huset finner man en stor hall öppen alla tre våningar upp, och längs ena väggen sträcker sig en glasad vägg som övergår i ett glastak. På detta vis strömmar mycket ljus in, och hallen är behaglig på ett Svensk Inredning-vis. Trätrappor upphängda med stålstag från taket klättrar upp i mitten av rummet, längsmed långsidorna, och förbinds med catwalks till loftgångarna på de högre våningarna. Kerstin skulle inte gilla dessa trappor, som alltså klättrar ute i det fria, och därtill utan stag underifrån. Från loftgången på översta våningen kan man ta endera av två rutschkanor ner till markplan. Att sätta in barnleksaker i en universitetsbyggnad är förstås en genialisk idé, och i det här fallet verkar det dessutom röra sig om en slags matematisk konst; rutschkanorna utgår från varsin ände av loftgången, och mynnar ut intill varandra, så att de tillsammans utgör en snygg parabola, och formeln som beskriver rutschkanornas form sitter också på ett litet plakat på väggen. Albanova kan härmed officiellt slänga sig i väggen.
Efter rektorns tal var det dags för någon ung fjant att köra tysk stand up-komedi. Att döma av publikens skratt var han rolig, men eftersom hans tyska var lika hastighetsbegränsad som Autobahn, och alla skämten handlade om tysk politik, var det svårt att hänga med. När pladdret slutligen var över bjöd universitetet på gratis öl från bryggeri Weihenstephan, enligt egen utsago världens äldsta (grundat 1040), och därtill ägt av TU München.
Japp, det stämmer. Min skola äger ett bryggeri. We're not in Kansas anymore (nor are we in Sweden).
Efter att ha druckit några gratis (och alldeles utmärkta) öl tackade jag och Leifur (min isländske utbytesstudentkompis) för oss och drog vidare till Stammtisch @ KHG. KHG är den katolska studentföreningen på TUM, och de anordnar varannan vecka en träff för alla TUMs utbytesstudenter. Vid detta Stammtisch bjuds man på mat, varje gång en rätt från något nytt land. I måndags rörde det sig om Tyskland, och vi fick Leberkässemmel mit Senf. Utöver maten håller baren öppet. Precis som insikten att mitt universitet äger ett bryggeri kom insikten att katolska föreningen har en bar i källaren som något av en överraskning för mig. Uppvuxen i Sverige anser jag ju dels att katoliker i princip är frikyrkliga, och därmed att de antagligen inte gillar någonting som är roligt, t ex sex eller öl. Här i trakterna är dock mest alla katoliker, och de gillar sannerligen öl, så där rök ännu en av mina fördomar.
På KHG träffade jag en del av de utbytesstudenter jag redan förr träffat, och genom att le, nicka och tala dålig tyska undvek jag att behöva erkänna att jag inte kunde minnas namnen på en enda av dem. Det blev även tillfälle att stifta några nya bekantskaper, bland annat en fransyska (benfri!) som sade att hon föredrog öl framför vin. Denna kuriositet visade sig komma från Bretagne, som ju snarare är cider- än vintrakter. Min mentala europakarta, som en gång var så enhetlig och fin, indelad i simpla länder som Tyskland, Frankrike, Österrike, föll alltså isär ytterligare.
Semestern var ju slut, som sagt, så på tisdagen blev det för första gången dags att bege sig norrut till campus Garching, där det mesta av TUM har placerats i exil. Kvar inne på Arcisstraße nära stadskärnan finns mest ekonomi och dylikt trams. Det visade sig dock att campus Garching var riktigt fint, med stora gräsmattor mellan byggnaderna, och en liten park med stigar, gräsmattor, träd, dammar och en bäck. Därtill, förstås, fakulteterna.
Matematikfakulteten inhyses tillsammans med informatikditon i ett stort hus med distinkt 2000-talskänsla, alldeles nära tunnelbanan. När man kommer in i huset finner man en stor hall öppen alla tre våningar upp, och längs ena väggen sträcker sig en glasad vägg som övergår i ett glastak. På detta vis strömmar mycket ljus in, och hallen är behaglig på ett Svensk Inredning-vis. Trätrappor upphängda med stålstag från taket klättrar upp i mitten av rummet, längsmed långsidorna, och förbinds med catwalks till loftgångarna på de högre våningarna. Kerstin skulle inte gilla dessa trappor, som alltså klättrar ute i det fria, och därtill utan stag underifrån. Från loftgången på översta våningen kan man ta endera av två rutschkanor ner till markplan. Att sätta in barnleksaker i en universitetsbyggnad är förstås en genialisk idé, och i det här fallet verkar det dessutom röra sig om en slags matematisk konst; rutschkanorna utgår från varsin ände av loftgången, och mynnar ut intill varandra, så att de tillsammans utgör en snygg parabola, och formeln som beskriver rutschkanornas form sitter också på ett litet plakat på väggen. Albanova kan härmed officiellt slänga sig i väggen.
Abonnieren
Posts (Atom)