Öl är en mycket omtyckt dryck i stora delar av världen, men få platser kan tävla med Bayern om ölälskande befolkning. Årlig konsumtion per capita ligger på 175 liter, vilket är 40 % högre än för hela Tyskland, och slår till och med Tjeckiens 160 liter. Sverige är rent löjeväckande med sina 56 liter per capita och år. Om man stryker ur statistiken alla Bayrare under 16 år (laglig öldrickarålder) får vi en konsumtion på nära 220 liter per capita och år.
Uppenbarligen konsumeras det en hel del öl här, och som en följd av detta är öl och dess kvalitet i allra högsta grad av intresse, och har varit det länge. Så länge, faktiskt, att Bayern kan ståta med världens äldsta konsumentskyddslagstiftning: den bayerska renhetslagen från 1516. Denna lag slår fast att öl endast får bryggas med ingredienserna vatten, malt och humle (jäst lades till listan när den upptäckts, mer än hundra år senare), och var gällande lagstiftning i Bayern tills EU fällde lagen på 90-talet, till förmån för mindre nogräknade "öl"-producenter. Benämningen "Bayerskt öl" har dock av EU skyddad status som geografisk appellation, så om en flaska bär den benämningen är ölet bryggt i enlighet med den bayerska renhetslagen.
I sammanhanget kan nämnas att beteckningen "tyska renhetslagen från 1516" är en lögn, eller åtminstone ett missförstånd. I själva verket infördes en renhetslag i hela Tyskland först i samband med enandet under Bismarck, och denna lag följde bara den bayerska för underjäst öl (alltså inte för de öler som benämns Ale). När de tyska konstitutionella republikerna bildades (en gång efter första världskriget, andra gången vid återföreningen 1949) krävde Bayern att dess egen renhetslag skulle gälla innanför dess gränser, annars inget inträde i republiken.
I Bayern finns ca 640 bryggerier, vilket är ganska exakt hälften av Tysklands bryggerier, och som jämförelse kan nämnas att USA (med en befolkning på 300 miljoner, att jämföras med Bayerns 12) har 100 bryggerier. Här i München är det dock framförallt de sex stora Münchenbryggerierna som märks av: Löwenbräu, Hofbräu, Hacker-Pschorr, Augustiner, Paulaner, Spaten.
Om du går till krogen här och beställer Bier löper du risk att få ett höjt ögonbryn till svar, eftersom du inte är riktigt specifik nog. Det står huvudsakligen tre val till buds: Helles, Dunkles och Weißbier.
Helles är det mest populära, och det som du antagligen får om din servitör inser att du är en förvirrad utlänning. Helles betyder ljus, och det är just ett ljust underjäst öl det rör sig om, vad man på hemmaplan skulle kalla en lager. Bayersk Helles bryggs efter münchnisk bryggprocess, det vill säga med bara lite humle och en rostad malt, vilket ger ett öl vars smak domineras inte av humlens beska (som går dåligt ihop med Münchens kalkhaltiga (hårda) vatten), utan av maltens brödiga toner.
Dunkles betyder mörk, och är motsvarigheten till ett Helles, som helt enkelt bryggts med en kraftigare rostad malt. Smaken har ofta inslag av karamellartade toner, utöver brödigheten som karaktäriserar den münchniska bryggprocessen.
Weißbier är något alldeles extra, här rör det sig om ett överjäst öl (Ale-typ) vars malt till minst hälften består av vete (istället för korn). Weißbier kan i huvudsak delas upp i kategorierna Kristallweißbier och Hefeweißbier, men här i München kan du titta i månen efter det förstnämnda. Ett Kristallweißbier är filtrerat för att avlägsna restprodukterna från jäsning, medan ett Hefeweißbier är ofiltrerat, och innehåller en jästfällning (Hefe = jäst). Weißbier är mycket milt humlat, och överjäsningen ger det distinkt fruktiga toner. Smaken är frisk och fruktig, med en tydlig jästton. Traditionellt serveras Weißbier i ett högt och slankt glas.
Utöver dessa rena öler är blanddrycker också populära, då huvudsakligen Radler, som är en fifty-fifty-blandning av Helles och läsk av Spritetyp. Där säger dock puristen inom mig nej. Eller nein, måhända.
Posts mit dem Label Öl werden angezeigt. Alle Posts anzeigen
Posts mit dem Label Öl werden angezeigt. Alle Posts anzeigen
Dienstag, 13. November 2007
Sonntag, 21. Oktober 2007
Bist du nicht Müde?
Onsdagen förflöt utan vidare händelserikedom, men på torsdagskvällen träffades matteutbytesstudenterna och mentorerna på en liten krog vid Sendlinger Tor för att äta middag och dricka lite öl tillsammans. En av mentorerna hade även tagit med sig två vänner, en tysk kille och en rysk tjej som pluggat här i ett flertal år, och talade utmärkt tyska. Kvällens samtalsämnen kretsade huvudsakligen kring det som de brukar göra när utbytesstudenter är närvarande, nämligen varifrån man kommer, var man studerar, vad man studerar, hur länge man studerat, hur länge man har kvar, samt otaliga jämförelser mellan språk och seder, och pikar gällande äcklig mat från ens hemland. Sverige är dock inte känt för så mycket mer än köttbullar, och det är ju inte motbjudande nog för att dra ner några vidare anklagelser. Taktiskt nog undviker jag i dessa lägen att berätta om surströmming, lutfisk och blodpudding. Utöver dessa förutsägbara ämnen var dock vår mentor och hans tyska vän vänliga nog att lära oss ett antal bra fraser, t ex svullo och rövhuvud. Tyvärr har jag glömt bort det mesta av min nyvunna kunskap, så jag får även fortsatt kalla folk för Sie. Vi beslutade att träffas igen nästa torsdag, och även framöver varje eller varannan torsdag, samt även att gå på teater tillsammans (jag föreslog Brecht, här har du en anledning till stolthet, Kerstin).
På fredagen var jag inbjuden till en korridorsfest i Studentenstadt. Anledningen till firandet var att en tjej som bor i samma korridor som min vän Leifur hade fyllt år, vilket gav henne en bra ursäkt att köpa 400 öl och bjuda in 60 personer som fyllde både kök, förrådsutrymme och korridoren. Det var en trevlig fest, med mycket folk som kände varandra och gärna presenterade en för alla sina vänner så fort man hade hälsat på dem. Till skillnad från alla andra fester jag varit på var koncentrationen av tyskar här påtagligt hög, jag utgjorde en tredjedel av de närvarande utlänningarna, och blev väldigt populär bland ett gäng tyska hiphopkillar som ville att jag skulle halsa vodka med dem. Ett gäng tyska flickor ville också att jag skulle lära dem praktiska svenska fraser, typ En öl, tack!, Vad heter du?, och givetvis den livsnödvändiga Vill du knulla?. Jag ombads också lära dem att svära på svenska, men de blev ganska besvikna över våra milda svordomar, och anklagade mig för att hålla inne med de riktigt snaskiga varianterna, vilket jag utan framgång förnekade. Kvällen slutade med att jag blev kvar tills första tunnelbanan gick hemåt, och när jag skulle hämta min jacka (som Leifur hade rått mig att lämna i hans rum, för det var säkrare så), kunde jag inte, för Leifur var försvunnen, och dörren låst. Således blev det hemfärd endast iförd en t-shirt, och med en utetemperatur på ca 5 grader var det skönt att ha en kombination av låg köldkänslighet och några järn innanför (den givetvis metaforiska) västen.
På lördagen var jag på stadsvandring med LMU:s utbytesstudenter. Det blev lite kallt efter ett par timmar i bara t-shirt och en tunn långärmad tröja. Fördelen var dock att jag lyckades befästa ett rykte som Äkta Man™ eftersom jag kunde gå runt iförd såna kläder och inte skaka av köld, medan de flesta andra kom från Spanien och dylika trakter, och således hade både vinterjacka, mössa och halsduk på sig. Bara för att man kommit hem klockan 5 och sovit till 10 morgonen innan, och saknar både jacka och varma tröjor, ska man väl inte behöva avstå från någon form av festligheter på en lördag? Nej, just det. Så när jag av tidigare nämnda benfria fransyska blev inbjuden till en fest hemma hos någon vän till henne tackade jag ja till erbjudandet. Nämnda vän bodde heller inte långt ifrån mig, jag noterade att jag i värsta fall (ingen tunnelbana) kunde promenera hem på en 20 minuter eller så. Festen visade sig vara en lugn tillställning, snarare ett kompisgäng som träffades än en riktig fest. Där var sex fransmän, en amerikan, en tysk, en mexikan och så jag. Alla andra kunde tala franska, men tack och lov var de för artiga för det, så konversationen under kvällen var på tyska. Värdparet var två franska ingenjörer som tagit examen under sommaren och nu jobbade kvar här för att ytterligare bättra på tyskan. Värdinnan, Henriette, var mycket trevlig, bjöd på öl och frågade intresserat ut mig om hur det fungerar med alkohol i Sverige egentligen. Det här med Systembolaget är nämligen något som alla utlänningar hört talas om, men de tenderar att ha svårt att föreställa sig exakt hur det hela fungerar, och varför. Det förefaller vara svårt för folk som inte kommer från barrskogsbältet att förstå de potentiellt samhällsstörtande effekterna av att sälja starköl i en livsmedelsbutik i Sverige. När de menar på att Oktoberfest är väldigt stökig blir det hela bara komiskt. Försök att föreställa dig 120 000 personer som sitter vid bord och dricker literstora öl för 70 kronor glaset i Sverige, utan att samtidigt föreställa dig skogsbränder, slagsmål med krossade ölglas, våldtäkter och apokalypsens fyra ryttare. Kan du det? Då är du en bättre man än jag, Gunga Din.
Kvällen slutade ganska tidigt, så jag slapp promenera hem, och kunde vid klockan 2 gå och lägga mig för lite väl behövd sömn. Resultatet blev att jag vaknade först 12 timmar senare, och sedan dess har jag i princip suttit här på samma plats och skrivit blogginlägg, läst bloggar och chattat. Jag har tagit en kort paus för att dricka en kopp kaffe och äta en slags wienerbröd med körsbärsmarmelad i, men någon frukost/lunch/middag har det ännu inte blivit. En äkta söndag, alltså.
På fredagen var jag inbjuden till en korridorsfest i Studentenstadt. Anledningen till firandet var att en tjej som bor i samma korridor som min vän Leifur hade fyllt år, vilket gav henne en bra ursäkt att köpa 400 öl och bjuda in 60 personer som fyllde både kök, förrådsutrymme och korridoren. Det var en trevlig fest, med mycket folk som kände varandra och gärna presenterade en för alla sina vänner så fort man hade hälsat på dem. Till skillnad från alla andra fester jag varit på var koncentrationen av tyskar här påtagligt hög, jag utgjorde en tredjedel av de närvarande utlänningarna, och blev väldigt populär bland ett gäng tyska hiphopkillar som ville att jag skulle halsa vodka med dem. Ett gäng tyska flickor ville också att jag skulle lära dem praktiska svenska fraser, typ En öl, tack!, Vad heter du?, och givetvis den livsnödvändiga Vill du knulla?. Jag ombads också lära dem att svära på svenska, men de blev ganska besvikna över våra milda svordomar, och anklagade mig för att hålla inne med de riktigt snaskiga varianterna, vilket jag utan framgång förnekade. Kvällen slutade med att jag blev kvar tills första tunnelbanan gick hemåt, och när jag skulle hämta min jacka (som Leifur hade rått mig att lämna i hans rum, för det var säkrare så), kunde jag inte, för Leifur var försvunnen, och dörren låst. Således blev det hemfärd endast iförd en t-shirt, och med en utetemperatur på ca 5 grader var det skönt att ha en kombination av låg köldkänslighet och några järn innanför (den givetvis metaforiska) västen.
På lördagen var jag på stadsvandring med LMU:s utbytesstudenter. Det blev lite kallt efter ett par timmar i bara t-shirt och en tunn långärmad tröja. Fördelen var dock att jag lyckades befästa ett rykte som Äkta Man™ eftersom jag kunde gå runt iförd såna kläder och inte skaka av köld, medan de flesta andra kom från Spanien och dylika trakter, och således hade både vinterjacka, mössa och halsduk på sig. Bara för att man kommit hem klockan 5 och sovit till 10 morgonen innan, och saknar både jacka och varma tröjor, ska man väl inte behöva avstå från någon form av festligheter på en lördag? Nej, just det. Så när jag av tidigare nämnda benfria fransyska blev inbjuden till en fest hemma hos någon vän till henne tackade jag ja till erbjudandet. Nämnda vän bodde heller inte långt ifrån mig, jag noterade att jag i värsta fall (ingen tunnelbana) kunde promenera hem på en 20 minuter eller så. Festen visade sig vara en lugn tillställning, snarare ett kompisgäng som träffades än en riktig fest. Där var sex fransmän, en amerikan, en tysk, en mexikan och så jag. Alla andra kunde tala franska, men tack och lov var de för artiga för det, så konversationen under kvällen var på tyska. Värdparet var två franska ingenjörer som tagit examen under sommaren och nu jobbade kvar här för att ytterligare bättra på tyskan. Värdinnan, Henriette, var mycket trevlig, bjöd på öl och frågade intresserat ut mig om hur det fungerar med alkohol i Sverige egentligen. Det här med Systembolaget är nämligen något som alla utlänningar hört talas om, men de tenderar att ha svårt att föreställa sig exakt hur det hela fungerar, och varför. Det förefaller vara svårt för folk som inte kommer från barrskogsbältet att förstå de potentiellt samhällsstörtande effekterna av att sälja starköl i en livsmedelsbutik i Sverige. När de menar på att Oktoberfest är väldigt stökig blir det hela bara komiskt. Försök att föreställa dig 120 000 personer som sitter vid bord och dricker literstora öl för 70 kronor glaset i Sverige, utan att samtidigt föreställa dig skogsbränder, slagsmål med krossade ölglas, våldtäkter och apokalypsens fyra ryttare. Kan du det? Då är du en bättre man än jag, Gunga Din.
Kvällen slutade ganska tidigt, så jag slapp promenera hem, och kunde vid klockan 2 gå och lägga mig för lite väl behövd sömn. Resultatet blev att jag vaknade först 12 timmar senare, och sedan dess har jag i princip suttit här på samma plats och skrivit blogginlägg, läst bloggar och chattat. Jag har tagit en kort paus för att dricka en kopp kaffe och äta en slags wienerbröd med körsbärsmarmelad i, men någon frukost/lunch/middag har det ännu inte blivit. En äkta söndag, alltså.
Donnerstag, 4. Oktober 2007
Oktoberfest
Stefan kom ner och hälsade på, och i sällskap med honom och några av hans utbytesstudiekompisar från Singapore har jag tillbringat de senaste dagarna. Utan att gå in på för många detaljer tänker jag plocka russinet ur kakan och berätta lite om Oktoberfest.
Vi börjar med lite torra fakta--ingen orsak till panik, det kommer rikligt med blöta fakta senare. Låt mig vara fräck nog att norpa både en del fakta och några bilder från Wikipedias artikel om Oktoberfest, så att ni, kära läsare, slipper jobba er igenom all den där texten. Oktoberfest började 1810 då kronprins Ludwig (senare Ludvig I) och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen gifte sig. För att fira tillfället höll man en hästkapplöpning, och festen blev populär nog att den upprepades även åren efter. 1813 hölls uppehåll för att kriga med Napoleon (inte mot), men firandet återvände igen, och 1819 tog München över organisationen kring festen och beslutade att den framöver skulle hållas årligen utan undantag. Senare tidigarelades festivalen så att den börjar i september, för att säkerställa bättre väder.
I dagsläget firas Oktoberfest under de 16 dagarna fram till och med första söndagen i oktober, eller till 3 oktober (Tysklands återföreningsdag), om första söndagen faller på 1:a eller 2:a oktober.
Nog så om historia, hur ser det då ut idag? Ja, herregud. Festen firas på Theresienwiese, som fått sitt namn efter just den Therese som gifte sig och startade spektaklet. Theresienwiese, som till vardags bara kallas d'Wiesn, är ett stort (asfalterat) fält något sydväst om Münchens stadskärna. Fältet är ca 400 meter brett och någon kilometer långt, så det rör sig inte om något litet område. Under Oktoberfest täcks fältet av en berg-och-dal-bana, diverse andra åkattraktioner (tillräckligt för att nära nog bräcka Gröna Lund), mängder av stånd som säljer korv, crepes, glass, rostade kastanjer, brända mandlar, Steckerlfisch, filthattar, souvenirer av alla slag, lotterier och massa annat.

Och så, förstås, öltälten. Tält är egentligen inte det rätta ordet, detta är stora temporära byggnader med sittplats för uppåt 10 000 personer. Endast bryggerier från München får ha öltält på d'Wiesn, och det är de sex stora bryggerierna (Hacker-Pschorr, Paulaner, Augustiner, Hofbräu, Spaten, Löwenbräu) som har två stora tält vardera, och det finns även ett gäng mindre tält. Allt som allt finns över 100 000 sittplatser i tälten, där man serveras speciella Oktoberfestöl (som är lite mörkare, kraftigare i smaken och något mer alkoholstarka än vanliga brygder). Om man vill beställa en öl på Oktoberfest och låta som man är från trakten beställer man "a Maß". A Maß betyder "ett mått", vilket utgörs av en en fjuttig liter öl som serveras i ett stort glaskrus. Istället för "a Maß" kan man också be om "eine Maß", men ber du om "ein Maß" riskerar du att få en chokladbit ("ein Mars") istället. Sägs det.

När man kommer till d'Wiesn möts man av ett gigantiskt myller av människor från alla världens hörn, många iförda någon variant av Tracht, dvs Lederhosen och skjorta för herrarna, och Dirndl för damerna. Lokalbefolkningen kan skilja på de mer traditionella varianterna, och de som turisterna köper, men de flesta nöjer sig nog med att njuta av män i Lederhosen som skuttar runt på borden med ölsejdlar, eller--om man är lagd åt det andra hållet--att se djupt i både glasen och urringningarna.
Mitt första besök på Oktoberfest var lördagen på helgen mitt i festen, då jag, Stefan, Hansi och Mark (två bekanta till Stefan) anlände vid ungefär 13-tiden och ställde oss i kö för att komma in i ett av tälten. Vi stod i nämnda kö, som var fullproppad med skräniga italienare, och trängdes i ett par timmar innan dörrarna öppnades. Folkmassan gjorde en flodvågsliknande rörelse mot dörren, en del kom in, och resten formligen studsade tillbaka när dörrarna smällde igen. Vi kom inte in, så vi gav upp försöken och drog ut på stan istället.
Tagning två var tisdagen efter. Det var jag, Stefan och Marcus, Stefans utbytesstudiepolare från München. Det var inte lika stort tryck då som under den horribla helgen (som jag fick höra kallades för italienarhelgen), men vi letade ändå förgäves igenom två tält efter sittplatser. Vi lyckades dock hitta plats på ett av tältens ölterrass, vilket med tanke på det vackra vädret nästan var ännu bättre. Glada i hågen beställde vi varsin Maß och bekantade oss med våra nyfunna bordsgrannar. De visade sig vara ett gäng bestående av en Münchare, några Innsbruckare samt några från mindre orter i Tyrolen. Det var en kul samling folk på gott humör, och vi skålade och samtalade från klockan 17 till 22:30-tiden, då öltapparna på d'Wiesn stänger, och man får ge sig av mot stans många nattklubbar.


Den bestående känslan av Oktoberfest är att den är STOR. Redan i tisdags hade besökarantalet (antalet besökare per dag summerat, givetvis är en del av dessa samma personer som besökt festen flera dagar) sprängt 4 miljoner. Förra året serverades ungefär 6,1 miljoner liter öl, man gjorde av med hundratusentals kycklingar, och jag vill knappt veta hur många grisar som faller offer för de Bayerska kockarna under dessa veckor.
Vi börjar med lite torra fakta--ingen orsak till panik, det kommer rikligt med blöta fakta senare. Låt mig vara fräck nog att norpa både en del fakta och några bilder från Wikipedias artikel om Oktoberfest, så att ni, kära läsare, slipper jobba er igenom all den där texten. Oktoberfest började 1810 då kronprins Ludwig (senare Ludvig I) och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen gifte sig. För att fira tillfället höll man en hästkapplöpning, och festen blev populär nog att den upprepades även åren efter. 1813 hölls uppehåll för att kriga med Napoleon (inte mot), men firandet återvände igen, och 1819 tog München över organisationen kring festen och beslutade att den framöver skulle hållas årligen utan undantag. Senare tidigarelades festivalen så att den börjar i september, för att säkerställa bättre väder.
I dagsläget firas Oktoberfest under de 16 dagarna fram till och med första söndagen i oktober, eller till 3 oktober (Tysklands återföreningsdag), om första söndagen faller på 1:a eller 2:a oktober.
Nog så om historia, hur ser det då ut idag? Ja, herregud. Festen firas på Theresienwiese, som fått sitt namn efter just den Therese som gifte sig och startade spektaklet. Theresienwiese, som till vardags bara kallas d'Wiesn, är ett stort (asfalterat) fält något sydväst om Münchens stadskärna. Fältet är ca 400 meter brett och någon kilometer långt, så det rör sig inte om något litet område. Under Oktoberfest täcks fältet av en berg-och-dal-bana, diverse andra åkattraktioner (tillräckligt för att nära nog bräcka Gröna Lund), mängder av stånd som säljer korv, crepes, glass, rostade kastanjer, brända mandlar, Steckerlfisch, filthattar, souvenirer av alla slag, lotterier och massa annat.
Och så, förstås, öltälten. Tält är egentligen inte det rätta ordet, detta är stora temporära byggnader med sittplats för uppåt 10 000 personer. Endast bryggerier från München får ha öltält på d'Wiesn, och det är de sex stora bryggerierna (Hacker-Pschorr, Paulaner, Augustiner, Hofbräu, Spaten, Löwenbräu) som har två stora tält vardera, och det finns även ett gäng mindre tält. Allt som allt finns över 100 000 sittplatser i tälten, där man serveras speciella Oktoberfestöl (som är lite mörkare, kraftigare i smaken och något mer alkoholstarka än vanliga brygder). Om man vill beställa en öl på Oktoberfest och låta som man är från trakten beställer man "a Maß". A Maß betyder "ett mått", vilket utgörs av en en fjuttig liter öl som serveras i ett stort glaskrus. Istället för "a Maß" kan man också be om "eine Maß", men ber du om "ein Maß" riskerar du att få en chokladbit ("ein Mars") istället. Sägs det.
Mitt första besök på Oktoberfest var lördagen på helgen mitt i festen, då jag, Stefan, Hansi och Mark (två bekanta till Stefan) anlände vid ungefär 13-tiden och ställde oss i kö för att komma in i ett av tälten. Vi stod i nämnda kö, som var fullproppad med skräniga italienare, och trängdes i ett par timmar innan dörrarna öppnades. Folkmassan gjorde en flodvågsliknande rörelse mot dörren, en del kom in, och resten formligen studsade tillbaka när dörrarna smällde igen. Vi kom inte in, så vi gav upp försöken och drog ut på stan istället.
Tagning två var tisdagen efter. Det var jag, Stefan och Marcus, Stefans utbytesstudiepolare från München. Det var inte lika stort tryck då som under den horribla helgen (som jag fick höra kallades för italienarhelgen), men vi letade ändå förgäves igenom två tält efter sittplatser. Vi lyckades dock hitta plats på ett av tältens ölterrass, vilket med tanke på det vackra vädret nästan var ännu bättre. Glada i hågen beställde vi varsin Maß och bekantade oss med våra nyfunna bordsgrannar. De visade sig vara ett gäng bestående av en Münchare, några Innsbruckare samt några från mindre orter i Tyrolen. Det var en kul samling folk på gott humör, och vi skålade och samtalade från klockan 17 till 22:30-tiden, då öltapparna på d'Wiesn stänger, och man får ge sig av mot stans många nattklubbar.
Den bestående känslan av Oktoberfest är att den är STOR. Redan i tisdags hade besökarantalet (antalet besökare per dag summerat, givetvis är en del av dessa samma personer som besökt festen flera dagar) sprängt 4 miljoner. Förra året serverades ungefär 6,1 miljoner liter öl, man gjorde av med hundratusentals kycklingar, och jag vill knappt veta hur många grisar som faller offer för de Bayerska kockarna under dessa veckor.
Abonnieren
Posts (Atom)