Tierpark Hellabrunn igen...

... den här gången i sällskap med de nya matteutbytisarna, och Irina (den gamla matteutbytisen). Jag har ju skrivit om djurparken förr, så det blir mest bilder här.

Som alltid är killingarna i Streichelgehegen en härlig attraktion.


De tycker om både Angelica...


... och Irina...


... och att bitas lite, den här rackarn slickar sig om läppen efter att ha försökt tugga i sig mina byxor...


... ibland blir de osams...


... och slåss.


Lite mer utbytisar, från vänster till höger: Lee, Polina, Yang Ke, Asilata.


Thomas Daske i mitten, någon kvinna med en telefon till höger.


Det är bara inte Tyskland om inte något är Verboten.


Det här gänget av kossor ser ut som de skulle kunna vara ett gäng av mafiosos i någon Disneyfilm.


Vad är detta? Om du gissade på en rysk hatt, eller en mongolisk hydda, så hade du fel: det är en höna.


Somliga djur äter andra djur...


... somliga är söta...


... och somliga är fula.

Tierpark Hellabrunn är en mycket trevlig plats. Till skillnad från många djurparker har den en distinkt parkkänsla, med lummig växtlighet, dammar och små kanaler, och därtill en ölträdgård och ett Streichelzoo. Med studentinträde på €3 är det ett billigt och trevligt sätt att tillbringa en vacker dag.

Kattbesök på påskdagen

På påskdagens morgon var det en liten röd katta som snokade runt terrassdörren, så vi öppnade och hon steg på. Precis som katter gör så undersökte hon sedan rummets alla vrår, välte klädkorgen och försökte ta sig vidare ut i WG:t.


Det lät vi henne inte göra, istället mutade vi med en skål mjölk, vilket mottogs mycket tacksamt. Det var för övrigt en mycket trevlig och kelig katt, men hon hade lite svårt att hålla still medan man klappade henne. Hon hade också en vana att slicka och bita lite på ens fingrar, samt kloa väldigt hårt, så jag misstänker att hon togs ifrån sin mor lite väl tidigt. Katha upplyste mig senare om att katten heter Poldi, och brukar komma på besök lite då och då.


Givetvis kunde jag inte låta bli att skapa ett foto lämpligt för Cute Overloads bästa kategori.

Tierpark Hellabrunn

Strax söder om Münchens innerstad ligger förorten Thalkirchen, och ett stenkast bort, precis på andra sidan Isar, hittar vi Münchens djurpark: Tierpark Hellabrunn. Djurparken har en mycket stor mängd djur från världens alla hörn, och är indelad i geografiska sektioner, typ Amerika, Asien, etc.

Här fanns det krokus i februari, bara så ni vet

Angelica och jag gav oss av dit den 25 februari, en ganska vacker dag medan det fortfarande var vårigt i München (sedermera gjorde ju vintern återbesök). Mellan mer klassiska attraktioner som vargar, lejon, elefanter, giraffer, schimpanser, gorillor och orangutanger fångades undertecknad mer av de lite mindre exotiska djuren. Djurparkens två korpar till exempel, fascinerade mig oerhört. Dessa ståtliga fåglar är inte bara magnifikt stora, de har också en blick som tyder på intelligens och slughet. Inte konstigt att gammal nordisk mytologi höll dem som symbol för visdom och minne, och lät dem vara den högsta gudens hjälpredor. Även brittisk tradition manar till respekt för dessa fåglar, eftersom det sägs att kung Arthur förvandades till en korp och flög iväg, och att han kanske en dag återvänder. Tyvärr är korpar inte bara intelligenta, de är därtill inga stora fans av paparazzi, så jag hade svårt att få bra bilder av dem, men att få uppleva dem i närbild var häftigt, och jag hade mycket svårt att slita mig från voljären, vilket stackars Angelica kan intyga.

Andra mindre exotiska inslag i djurlivet, men ändock trevliga, var de vilda djur som håller djurparken för sitt hem: en ekorre och några småfåglar. Utöver dessa fanns viss fauna som för oss svenskar är exotisk nog, men som är lokal för alplandskapet, nämligen små murmeldjur som trivsamt satt i bisoninhägnaden och mumsade på växtdelar.

En tur genom det tropiska växthuset gav oss en titt på lite ödlor, sköldpaddor och fåglar. Ett stort gäng zebrafinkar fladdrade omkring och utstötte sina typiska tutande läten, och i en liten avkrok stötte vi på en papegoja som lugnt satt på en gren alldeles intill gången. Jag sträckte fram handen, fullt beredd på att få en bit av fingret bortslitet, och farhågan verkade besannas när papegojan tog tag i mitt finger med näbben. Men det visade sig inte vara ett aggressivt drag, utan bara ett klättergrepp; papegojan klättrade utan att tveka en sekund upp på min hand och vidare uppför armen, varpå den satte sig vid min nacke och bet mig lite snällt i nackskinnet. Tyvärr hade jag kameran runt halsen, varför det inte finns någon bild av mig med gojan, men den klättrade snällt över till andra djurparksbesökare, och lät sig fotograferas; till skillnad från korparna var denna fågel en riktig linslus.

Slutligen nådde vi då fram till djurparksbesökets höjdpunkt för alla små barn, samt för er käre författare, nämligen parkens Streichelzoo, alltså området där man får klappa getterna! Så här på vårkvisten fanns det också ett gäng hemskt söta små killingar, men för att de ska få lite lugn och ro sina första veckor i livet hölls de i en separat hage under parollen "se, men inte röra". Däremot fanns det ett gäng getter som ännu inte fått sina killingar, men som i allra högsta grad var gravida; som små bollar såg de ut. Dessa knatade omkring och lät sig i utbyte mot mutor klappas. Djurparken håller med små foderautomater där man stoppar in €0,50 och får ut en handfull foder som getterna formligen älskar; så fort de hör rasslet av foderautomatens mekanism kommer de springande, och är man inte försiktig så slickar de i sig fodret innan man ens fått ut det ur automaten. Därtill har de inga skrupler gällande att helt enkelt klättra upp på den person som har en handfull foder. Allt som allt är de alltså fruktansvärt oförskämda, och himla trevliga.

Jag orkar inte infoga alla foton från djurparksbesöket, så för att se mer bilder: hoppa över till min Flickrsida. Tierpark Hellabrunn saknar förvisso Skansens hembygdscharm, eftersom den är en mer renodlad djurpark, men nog så trevlig och med många djur att titta på, samt väldigt trevliga getter. Utan tvekan blir det återbesök vad det lider.

Novembersöndag i Englischer Garten

Efter att först ha varit på fest på TUM på fredagen, och därefter på fest hemma hos Markus (se inlägget om Oktoberfest) på lördagen, var det på söndagen hög tid att ta det lite lugnare. Eftersom vädret var vackert och vintrigt tog jag med mig kameran och begav mig till Englischer Garten.

Det vackra vädret hade lockat en hel del Münchnare till parken...

...och jag begav mig givetvis snarast möjligt till min favoritattraktion: fåglarna! Idag blir det lite frågesport; vad heter egentligen mina lokala änder?

Ännu en oidentifierad and. Låt er inte luras av hennes likhet till en gräsand, det allmänna intrycket är mycket mer chokladbrunt här, inte alls samma inslag av djup svärta i teckningen som gräsänderna.

Alla vet förstås vad det här är för något...

... men bonuspoäng till den som kan identifiera den här grönbenta filuren. Uppenbarligen inte en sothöna, men väl någon släkting. Simhud mellan tårna (ersatt av icke sammanvuxna hudflikar) saknas precis som på sothöns, även om det inte syns så tydligt på bilden.

De lokala måsarna är söta med sin fiskmås juv.-liknande teckning och tvåfärgade näbb. Det är förstås en intressant fråga vad 200 måsar gör i München, med dess för aquafober betryggande goda marginal till alla de sju haven samt Genevesjön, men de kan ju vara inplanterade.

Givetvis skall vi inte glömma parkens mest talrika medlem av fågelbeståndet: die Gans. Ingen gräsmattebajsande kanadensisk Skansenflykting här, utan istället någon inhemsk europeisk variant, skulle jag tro. Men däri hoppas jag förstås att ni ska bringa klarhet, kära läsare, utrustade som ni är med fågelböcker [menande blick på Kerstin och Jens --red. anm.].

Det visar sig att traditionen att ta med sina barn till något som liknar natur och låta dem bekanta sig med faunan inte är helt död. Den här flickan lyckades dessutom gå hem med alla fingrarna i behåll, trots sin insistens på att mata svanen. Det var hennes lyckodag.

Utöver sjöfåglarna befolkas parken också av ett stort bestånd av våra gamla favoriter: de sociala corviderna. I det här fallet vad jag och Kerstin misstänker vara svartkråka.

Många som inte är lika fascinerade av fåglar som jag väljer helt enkelt att bara ta en promenad i parken i sällskap av sin bästa vän, vare sig tvåbent...

... eller fyrfota.

Englischer Garten

Idag bestämde jag mig för att undersöka precis hur lite man kan åstadkomma under vad som borde vara en arbetsdag, och eftersom vädret bjöd på sommar, med sin klarblå himmel och 25 grader, åt jag lunch och tog sedan en bok och begav mig till Englischer Garten.

Englischer Garten är med sina 3,7 kvadratkilometer--större än Central Park--Europas näst största stadspark, överskuggad endast av Phoenix Park i Dublin, som dock inte ligger lika centralt. Anlagd 1789 av elektor Carl Theodor, eller kanske snarare av hans krigsminister Benjamin Thompson--även (o)känd som Reichsgraf von Rumford--sträcker den sig från Prinzregentenstrasse nära stadskärnan norrut mellan Isar och stadsdelen Schwabing. Parken delas i en nordlig och en sydlig del av en stor bilväg, Isarring, och de två delarna har olika karaktär. Den nordliga delen är skogigare och lugnare, medan den södra delen innehåller den anlagda sjön Kleinhesseloher See, som på sin sydliga strand har ett stort fält. Soliga dagar är detta fält knökfullt av fotbollsspelare, solbadare, hundägare och betande gäss. Ett stycke vidare söder om sjön hittar man ett torn i kinesisk stil, som fantasifullt nog heter Chinesischer Turm. Runt tornet ligger Münchens näst största ölträdgård, med 7 000 sittplatser.

Parken är vackert upplagd med stiliga kontraster mellan skogspartier och öppna ytor--man går på en stig som skuggas av kronorna från enorma bokträd för att plötsligt komma ut i solen i en glänta med ett par popplar och en liten flod. Träden fascinerar mig till ingen ände, varje gång jag sätter min fot i parken slutar det med att jag får ont i nacken av att stå gapandes av förundran med blicken riktad rakt upp mot trädens avlägsna och tillika vackra toppar.

Idag styrde jag kosan mot Kleinhesseloher See för att först beundra de många sjöfåglar som finns i sjön--änder av flera olika slag, sothöns, måsar, två arter av gäss och ett stort antal svanar--samt sätta mig och läsa min bok i skuggan av träden vid kanten av fältet. När jag några timmar senare kände mig hungrig begav jag mig till ölträdgården, där jag åt en tidig middag och tittade på matrestssnyltande svarta kråkor, och på när en trio brittiska tjejer iförda Dirndl nästan dödades av fallande kastanjer från de kastanjeträd som alltid skuggar de gamla ölträdgårdarna här. Efter maten gick jag tillbaka till fältet, och satte mig nu i eftermiddagssolen och läste vidare. När solen gått ner bakom träden begav jag mig hemåt, och därmed är sagan om en ruggigt improduktiv måndag all.

Innsbruck du sköna

Besluten om att maxa ut mitt Interrailkort och ännu mer besluten att få se några jäkla alper satte jag mig 11:30 på tåget till Innsbruck. Det visade sig vara en utmärkt idé. Mina erfarenheter av Salzburg och en tveksam väderleksrapport från BBC fick mig att lämna kameran hemma, vilket visade sig vara en dålig idé. Jag tröstar mig med att inga 50 mm kan fånga vyerna. Inget vidvinkel i världen kan fånga vyerna vid en bergskedja, oavsett hur man gör slutar det med ett tryck på ett papper som inte alls är lika stort som alperna, vilket liksom pajar hela grejen. Att titta på alperna på ett papper är som att kika in i tjejernas omklädesrum: det ger en uppfattning om vad som finns där, men det är ingenting mot själva upplevelsen. Tillåt mig att lämna liknelsen innan den blir otäck, och gå vidare.

Det syntes en del alper genom tågfönstret medan jag närmade mig Innsbruck, men vyn när jag klev av tåget var i sanning underbar. En vacker liten stad med gamla hus, en bred flod som forsar fram genom staden, och höjer man blicken ser man alptopparna bara några hundra meter bort.

Eftersom jag var aningen seg i morse hade jag inte hunnit äta frukost innan jag behövde hoppa på tåget, så min mage insisterade på att få mat innan mina ben fick sin efterlängtade bergsbestigning. Jag satte mig på en hotellrestaurang och beställde en öl och en maträtt. Vid det laget att maträtten kom in hade jag druckit halva den utmärkta österrikiska ölen, och kände ett markerat surr i huvudet. Med mycket god aptit och gott humör grep jag mig an huvudrätten, som bestod i ugnsgrillat vildandsbröst serverat med pommes duchesse, broccoli, skysås med honung och moreller, samt en liten klick lingonsylt som gav rätten en bisarr svenskhet som konstrasterade så starkt mot miljön att jag nästan fick svindel. Eller så var det ölen. Kaffet på maten var precis så bra som österrikist kaffe är, och tillsammans med utsikten undrade jag så smått om inte Innsbruck var en bra ort att bo i.

Efter maten satte jag kurs mot närmsta berg, vilket började stiga upp ungefär 200 meter från platsen där jag satt. På vägen kom jag över själva Innsbrucken--bron över floden Inn--och beundrade de gamla vackra träden som stod längs flodbanken. Snart gick jag längs vägarna som snirklade sig upp på berget och njöt i fulla drag av den oerhörda utsikten över staden, alperna på andra sidan, och den vackra naturen på mitt eget berg, som bjöd på gamla träd, enorma murgrönor, och ett par små fjällbäckar som slingrade sig nerför sluttningen. Efter en 20 minuter eller så råkade jag på ett litet etablissemang kallat Alpenzoo.

De som känner mig vet att jag är något av en djurvän, och eftersom jag nyligen hade insett att fenomenet Streichelzoo (Petting zoo) existerade i den tyskspråkiga kultursfären blev jag alldeles knäsvag av glädje. Jag betalade inträdet, tog en karta över parken, lokaliserade die Haustiere och satte genast av ditåt. Score! Bergsgetter, fjällfår med underliga horn, vildsvinskultingar och några fjällkor delade sina fållor med några höns och ett hundratal pilfinkar/gråsparvar. Efter att ha matat foderautomaten med några 20-centare hade jag en god handfull foder att muta djuren med, och de ställde snällt upp sig på rad för att tigga. Ja... nästan alla ställde snällt upp sig. En get klättrade nästan över stängslet, och ett lamm lyckades klämma sig ut mellan två spjälor och försökte prompt rymma från alla barnen som omgav oss. Jag fick en blick från djurskötaren som jag inte alls tycker att jag förtjänade, men därefter förflöt djurmatandet smidigt, och alla djuren verkade mycket tacksamma. De försökte i alla fall äta mina fingrar, och det är ju ett bra tecken.

Efter djurmatandet var det dags för mig att tänka på refrängen, eller mer exakt på EC-tåget som skulle gå ca 40 minuter senare, med mig på det om jag inte ville tillbringa natten i staden. Som tur är gick det en buss ner från berget, och snart satt jag i en kupé, i sällskap med en sovande ung dam. När hon efter ett par hållplatser kvicknade till frågade jag om hon ville att jag skulle väcka henne vid någon hållplats. Det visade sig att hon skulle till Ulm, och därmed behövde byta i München, så ingen fara på taket. Hon frågade mig varifrån jag kom, och på den vägen påbörjade vi ett samtal som mest gick ut på att jag frågade saker om Tyskland. Om det inte vore för mitt EU-medlemskap hade min inkvisitoriska stil antagligen lett till att jag tagits för någon arisk-judisk underrättelseofficer från Israel. Claudia, som hon visade sig heta, skulle studera psykologi i Innsbruck och hade varit där på jakt efter lägenhet, men utan lycka. Det var en trevlig flicka på många sätt, men jag blir tvungen att ifrågasätta hennes ölsmak:
- Jag gillar inte öl, men radler [lika delar öl och Sprite] är okej.
How about no? Hon får väl ursäktas, varandes Badem-Württembergare. Men knappt.

Som ett litet sidospår tänkte jag en del på namnen på orter som jag passerade. På vägen mot Salzburg fanns det en ort vid namn Bergen, vilket kändes som något av en lågoddsare, men vad i hela friden är Wörgl för namn? Egentligen? Det låter som ljudet man gör när man fått sig en öl för mycket en kväll.

Ett annat sidospår: tåget jag reste med går vidare till någon ort i norra Italien, så idag har jag hört tyska med kraftig italiensk brytning. Låt oss en gång för alla konstatera att italienarna är alldeles, alldeles för entusiastiska för att prata tyska.