Strax söder om Münchens innerstad ligger förorten
Thalkirchen, och ett stenkast bort, precis på andra sidan Isar, hittar vi Münchens djurpark:
Tierpark Hellabrunn. Djurparken har en mycket stor mängd djur från världens alla hörn, och är indelad i
geografiska sektioner, typ Amerika, Asien, etc.
Här fanns det krokus i februari, bara så ni vetAngelica och jag gav oss av dit den 25 februari, en ganska vacker dag medan det fortfarande var vårigt i München (sedermera gjorde ju vintern återbesök). Mellan mer klassiska attraktioner som vargar, lejon, elefanter, giraffer, schimpanser, gorillor och orangutanger fångades undertecknad mer av de lite mindre exotiska djuren. Djurparkens två korpar till exempel, fascinerade mig oerhört. Dessa ståtliga fåglar är inte bara magnifikt stora, de har också en blick som tyder på intelligens och slughet. Inte konstigt att gammal nordisk mytologi höll dem som symbol för visdom och minne, och lät dem vara den högsta gudens hjälpredor. Även brittisk tradition manar till respekt för dessa fåglar, eftersom det sägs att kung Arthur förvandades till en korp och flög iväg, och att han kanske en dag återvänder. Tyvärr är korpar inte bara intelligenta, de är därtill inga stora fans av paparazzi, så jag hade svårt att få bra bilder av dem, men att få uppleva dem i närbild var häftigt, och jag hade mycket svårt att slita mig från voljären, vilket stackars Angelica kan intyga.
Andra mindre exotiska inslag i djurlivet, men ändock trevliga, var de vilda djur som håller djurparken för sitt hem: en ekorre och några småfåglar. Utöver dessa fanns viss fauna som för oss svenskar är exotisk nog, men som är lokal för alplandskapet, nämligen små murmeldjur som trivsamt satt i bisoninhägnaden och mumsade på växtdelar.
En tur genom det tropiska växthuset gav oss en titt på lite ödlor, sköldpaddor och fåglar. Ett stort gäng zebrafinkar fladdrade omkring och utstötte sina typiska tutande läten, och i en liten avkrok stötte vi på en papegoja som lugnt satt på en gren alldeles intill gången. Jag sträckte fram handen, fullt beredd på att få en bit av fingret bortslitet, och farhågan verkade besannas när papegojan tog tag i mitt finger med näbben. Men det visade sig inte vara ett aggressivt drag, utan bara ett klättergrepp; papegojan klättrade utan att tveka en sekund upp på min hand och vidare uppför armen, varpå den satte sig vid min nacke och bet mig lite snällt i nackskinnet. Tyvärr hade jag kameran runt halsen, varför det inte finns någon bild av mig med gojan, men den klättrade snällt över till andra djurparksbesökare, och lät sig fotograferas; till skillnad från korparna var denna fågel en riktig linslus.
Slutligen nådde vi då fram till djurparksbesökets höjdpunkt för alla små barn, samt för er käre författare, nämligen parkens Streichelzoo, alltså området där man får klappa getterna! Så här på vårkvisten fanns det också ett gäng hemskt söta små killingar, men för att de ska få lite lugn och ro sina första veckor i livet hölls de i en separat hage under parollen "se, men inte röra". Däremot fanns det ett gäng getter som ännu inte fått sina killingar, men som i allra högsta grad var gravida; som små bollar såg de ut. Dessa knatade omkring och lät sig i utbyte mot mutor klappas. Djurparken håller med små foderautomater där man stoppar in €0,50 och får ut en handfull foder som getterna formligen älskar; så fort de hör rasslet av foderautomatens mekanism kommer de springande, och är man inte försiktig så slickar de i sig fodret innan man ens fått ut det ur automaten. Därtill har de inga skrupler gällande att helt enkelt klättra upp på den person som har en handfull foder. Allt som allt är de alltså fruktansvärt oförskämda, och himla trevliga.
Jag orkar inte infoga alla foton från djurparksbesöket, så för att se mer bilder: hoppa över till min Flickrsida. Tierpark Hellabrunn saknar förvisso Skansens hembygdscharm, eftersom den är en mer renodlad djurpark, men nog så trevlig och med många djur att titta på, samt väldigt trevliga getter. Utan tvekan blir det återbesök vad det lider.
