Det här med äktenskap och giftermål har varit på tapeten nyligen i Sverige. Först presenterade moderaterna, folkpartiet och centern en motion till riksdagen, där man föreslår att avskaffa registrerat partnerskap för homosexuella, och istället inför en könsneutral äktenskapsbalk. Man fastslår i motionen att på grund av religionsfrihet finns det dock inget tvång för religiösa samfund att viga samkönade par; de har rätt att själva bestämma vilka som får och inte får gifta sig i deras samfund.
Kristdemokraterna inlade en egen motion till riksdagen, där man istället föreslår att frånta religiösa samfund vigselrätten, till förmån för en civil registrering av giftermålet. Därmed skulle de religiösa samfunden kunna utföra sina riter som de behagar, utan att man kan rikta kritik mot diskrimerande myndighetsutövande. Vidare vill kristdemokraterna kalla denna lag för giftermålsbalk, och man vill helt och hållet hålla ordet äktenskap utanför den.
RFSU välkomnade kristdemokraternas förslag om att frånta de religiösa samfunden det myndighetsutövande som vigselrätten innebär, men vände sig starkt emot att ordet äktenskap försvann ur balken. "Rätten att ingå äktenskap är en mänsklig rättighet och inte enbart en angelägenhet för religiösa samfund" säger Åsa Regnér till DN.
Debatten har också gått bland de religiösa samfundens representanter och dylikar. Nio biskopar ur svenska kyrkan uttalade i DN sitt stöd till att stryka vigselrätten, varefter varje präst på egen hand kan gå efter sitt samvete gällande vem han vill viga. Aftonbladets Helle Klein betraktar detta som ett försök av biskoparna att i smyg stöda kyrkans traditionella diskrimering mot homosexuella. Helle Klein får stöd av fyra biskopar, som i DN skriver att de anser att kyrkan även i framtiden skall behålla vigselrätten.
Personligen anser jag att kristdemokraternas förslag är det bästa. Opinionen i Sverige är sådan att samkönade giftermål är en självklarhet, vilket jag också håller med om. Giftermålet är en rättslig institution som regleras av riksdagen och domstolsväsendet. Äktenskapet, däremot, är en kulturell och religiös institution som är förenad med vissa filosofiska ståndpunkter, bland annat att fortplantning är en viktig del av äktenskapets syfte, en möjlighet som inte föreligger hos samkönade par.
De två företeelserna giftermål (juridiskt) och äktenskap (religiöst) har rört sig ifrån varandra med tiden, på samma sätt som stat och kyrka har gjort det. Det är således naturligt att vi nu bekräftar sakernas tillstånd genom att införa en sekulär giftermålsbalk som ger utrymme och jämlikhet till både olikkönade och samkönade par, samt att vi accepterar att begreppet äktenskap kommer från, och tillhör, de religiösa samfunden.
Jag håller inte med RFSU om att det är en mänsklig rättighet att ingå äktenskap (jag är tveksam till om det ens är en mänsklig rättighet att ingå giftermål), utan anser att vi ska respektera religionerna; vi har grundlagsstiftad religionsfrihet. Det samkönade par som vill ingå äktenskap, och inte bara giftermål, måste söka sig till ett religiöst samfund som stöder detta. Lika lite som kyrkorna har rätten att tvinga homosexuella att leva utan att vara gifta, har RFSU att tvinga kyrkorna att kalla samkönade giftermål för äktenskap.
Posts mit dem Label Politik werden angezeigt. Alle Posts anzeigen
Posts mit dem Label Politik werden angezeigt. Alle Posts anzeigen
Sonntag, 8. Februar 2009
Montag, 11. August 2008
Vem behöver hålla sig till ämnet?
Häromdagen gjorde jag misstaget att ta upp ett (svagt) politiskt ämne vid middagssamtalet med familjen. Det var den förra hösten så populära diskussionen om råd gällande alkoholdrickande för ammande kvinnor. Jag sade att jag inte tyckte att Livsmedelsverket ska ge kostråd som inte har goda vetenskapliga grunder, varpå större delen av sällskapet ljudligt förkunnade hur de inte vill röra vid alkohol när barn är nära etc.
Detta är en ganska praktisk diskussionsstrategi. Den innebär att man slipper tänka över och ta ställning till svåra frågor som huruvida myndigheter bör utnyttja sin auktoritetsställning till att framföra politisk korrekta åsikter utan vetenskapligt stöd. Istället kan man framhäva vilken fin människa man själv är, som offrar allt alkoholdrickande för barnens skull. Inte för att det var det som var ämnet, men vem bryr sig om såna trivialiteter?
Overcoming Bias har en intressant artikel om varför det inte går att diskutera politik med vettiga resultat.
Detta är en ganska praktisk diskussionsstrategi. Den innebär att man slipper tänka över och ta ställning till svåra frågor som huruvida myndigheter bör utnyttja sin auktoritetsställning till att framföra politisk korrekta åsikter utan vetenskapligt stöd. Istället kan man framhäva vilken fin människa man själv är, som offrar allt alkoholdrickande för barnens skull. Inte för att det var det som var ämnet, men vem bryr sig om såna trivialiteter?
Overcoming Bias har en intressant artikel om varför det inte går att diskutera politik med vettiga resultat.
Donnerstag, 19. Juni 2008
Post mortem över brevhemligheten
Här om dagen röstade Sveriges riksdag igenom ett djupt odemokratiskt lagförslag som saknade folkligt stöd, den så kallade FRA-lagen. FRA-lagen ger en militär myndighet befogenhet att avlyssna all internettrafik som passerar genom Sverige. Anledningen till detta uppges vara ett yttre hot mot Sveriges säkerhet, ett hot som ingen riktigt kan sätta fingret på vad det skulle bestå i.
Edit: FRA förefaller självidentifiera som civil myndighet. Dock var jag där på mönstring en gång i tiden, så det förefaller som att de använder sig av militära slavar (värnpliktiga), varför jag tycker att de kan anses vara de facto militära.
Ironiskt nog röstade förslagets upphovsmän, Socialdemokraterna, nej. Detta ska dock inte tolkas som att Socialdemokraterna bryr sig om medborgarnas demokratiska rättigheter, utan är rätt och slätt partipolitiskt tramsande. Sossarna hittade på lagförslaget, och efter Bodströmtiden förtjänar sossarna att nedtecknas i historien som partiet som ledde in Sverige på vägen till fascism. Tack även till Alliansen, som tog upp stafettpinnen efter folkvalet, och därmed visade prov på politikers tacksamhet till sina röstare. Folkpartiets självbenämning som liberaler får för varje dag allt mer ett sken av Officiell Sanning av den typ man hittar i diktaturer. Folkets republik, etc.
Några riksdagsledamöter försökte navigera mellan partipiskan och folkopinionen. Birgitta Ohlson sade att hon aldrig kunde stödja denna lag, och valde därför att avstå från att rösta. Man frågar sig om Birgitta någonsin läst Martin Niemöllers bevingade ord:
Birgitta Ohlson är en ryggradslös medlöpare, och förtjänar ingen respekt för sitt handlande.
En direkt följd av införandet av lagen var att personuppgifter till ett 20-tal FRA-anställda lades ut på internet. SvD rapporterar här. SvD nämner bara att uppgifterna finns på ett "internetforum", men som alltid är det Flashback det rör sig om. Tråden finns här.
Detta är helt korrekt handlat av dem som avslöjat uppgifterna. FRA:s anställda är inte oskyldiga, de arbetar för en organisation som nu skall övervaka hela folket, och därför bör de behandlas med samma misstänksamhet som östtyskarna visade Stasi, eller sovjetmedborgarna KGB. Om de FRA-anställda inte vill oroa sig för hämnd från folket, bör de snarast möjligt säga upp sig.
Detsamma gällar samtliga riksdagspolitiker som röstade ja till lagen: de bör omgående lämna sina politiska uppdrag. Sveriges politiker har öppnat Pandoras ask, härmed har de ställt sig i direkt motstånd till sina medborgare, och de bör räkna med att medborgarna slår tillbaka. Jag skulle bli förvånad om någon går så långt som till ett attentat mot politikerna, men jag anser att det skulle vara moraliskt lovvärt; det ska vara dyrt att förråda sitt folk.
Edit: FRA förefaller självidentifiera som civil myndighet. Dock var jag där på mönstring en gång i tiden, så det förefaller som att de använder sig av militära slavar (värnpliktiga), varför jag tycker att de kan anses vara de facto militära.
Ironiskt nog röstade förslagets upphovsmän, Socialdemokraterna, nej. Detta ska dock inte tolkas som att Socialdemokraterna bryr sig om medborgarnas demokratiska rättigheter, utan är rätt och slätt partipolitiskt tramsande. Sossarna hittade på lagförslaget, och efter Bodströmtiden förtjänar sossarna att nedtecknas i historien som partiet som ledde in Sverige på vägen till fascism. Tack även till Alliansen, som tog upp stafettpinnen efter folkvalet, och därmed visade prov på politikers tacksamhet till sina röstare. Folkpartiets självbenämning som liberaler får för varje dag allt mer ett sken av Officiell Sanning av den typ man hittar i diktaturer. Folkets republik, etc.
Några riksdagsledamöter försökte navigera mellan partipiskan och folkopinionen. Birgitta Ohlson sade att hon aldrig kunde stödja denna lag, och valde därför att avstå från att rösta. Man frågar sig om Birgitta någonsin läst Martin Niemöllers bevingade ord:
In Germany, they came first for the Communists, And I didn’t speak up because I wasn’t a Communist;
And then they came for the trade unionists, And I didn’t speak up because I wasn’t a trade unionist;
And then they came for the Jews, And I didn’t speak up because I wasn’t a Jew;
And then . . . they came for me . . . And by that time there was no one left to speak up.
Birgitta Ohlson är en ryggradslös medlöpare, och förtjänar ingen respekt för sitt handlande.
En direkt följd av införandet av lagen var att personuppgifter till ett 20-tal FRA-anställda lades ut på internet. SvD rapporterar här. SvD nämner bara att uppgifterna finns på ett "internetforum", men som alltid är det Flashback det rör sig om. Tråden finns här.
Detta är helt korrekt handlat av dem som avslöjat uppgifterna. FRA:s anställda är inte oskyldiga, de arbetar för en organisation som nu skall övervaka hela folket, och därför bör de behandlas med samma misstänksamhet som östtyskarna visade Stasi, eller sovjetmedborgarna KGB. Om de FRA-anställda inte vill oroa sig för hämnd från folket, bör de snarast möjligt säga upp sig.
Detsamma gällar samtliga riksdagspolitiker som röstade ja till lagen: de bör omgående lämna sina politiska uppdrag. Sveriges politiker har öppnat Pandoras ask, härmed har de ställt sig i direkt motstånd till sina medborgare, och de bör räkna med att medborgarna slår tillbaka. Jag skulle bli förvånad om någon går så långt som till ett attentat mot politikerna, men jag anser att det skulle vara moraliskt lovvärt; det ska vara dyrt att förråda sitt folk.
Montag, 9. Juni 2008
6 enkla steg till högre lön för sjuksköterskorna
Innan sjuksköterskestrejken blivit alltför inaktuell skulle jag vilja kommentera den lite kort och, eftersom jag är en generös person, berätta hur sjuksköterskorna kan gå till väga för att få högre lön.
Först måste jag säga att jag imponerades av landstingens sätt att hantera strejken. Jag har ofta menat på att landstingen är inkompetenta organisationer, men den här strejken skötte de fint: de lyckades förklara strejk på vissa avdelningar "samhällsfarlig", när samma avdelningar rutinmässigt stänger några månader under sommaren, och de avgick med en total promenadseger i slutändan.
Men låt oss se till framtiden. Hur kan sjuksköterskorna gå till väga för att få högre lön, facket är ju uppenbarligen en återvändsgränd i frågan. Svaret är enkelt, och det går till så här:
1. Grunda ett kooperativt ägt bemanningsföretag, förslagsvis med ett tjusigt namn i stil med Carer (vissa trademarkrelaterade problem kan uppstå) eller Hippoiatro.
2. Massuppsägning från landstingen, anställning i Carer.
3. Kontrakt för bemanning av landstingen, till väsentligt högre pris än tidigare sjuksköterskelöner.
4. Mer pengar i plånboken, tack vare att företaget är kooperativt ägt och alltså kan vinsten gå tillbaka till medlemmarna, istället för ner i fickan på en affärsman någonstans.
Svårare än så behöver det inte vara, och tack vare att bemanningsföretaget vore kooperativt ägt kunde sjuksköterskorna fortsätta att känna sig som goda kommunister, trots att de skulle be facket fara och flyga.
Montag, 17. März 2008
Amma med alkohol
Det har ju varit debatt på sistone i Sverige om huruvida man som kvinna får röra vid alkohol när man ammar eller ej. Fotbollsfrun har skrivit om det, och det har även den kanske mer sansade Hillevi Wahl, samt givetvis en mängd andra personer, inte minst dussinfolket som kommenterar på bloggartiklarna.
Min åsikt är att man givetvis bör dricka med yttersta måtta när man har unga barn, men det är faktiskt inte det den här debatten har handlat om. Här handlar det om att folk vill att myndigheterna medvetet ska lämna ut felaktig information.
Man vill att Livsmedelsverket ska ljuga och påstå att ett ammande barn kan ta skada av alkoholen i modersmjölken om mamman dricker upp till ett par glas vin. Det är bara det att barnen inte gör det, så Livsmedelsverket ska inte ljuga och påstå det.
Myndigheter ska inte ljuga.
Min åsikt är att man givetvis bör dricka med yttersta måtta när man har unga barn, men det är faktiskt inte det den här debatten har handlat om. Här handlar det om att folk vill att myndigheterna medvetet ska lämna ut felaktig information.
Man vill att Livsmedelsverket ska ljuga och påstå att ett ammande barn kan ta skada av alkoholen i modersmjölken om mamman dricker upp till ett par glas vin. Det är bara det att barnen inte gör det, så Livsmedelsverket ska inte ljuga och påstå det.
Myndigheter ska inte ljuga.
Freitag, 7. März 2008
Hyckleri
Utan att gå in i alltför mycket detaljer vill jag snabbt kommentera en lustig sak i Zumwinkel-affären. Jag vet inte om det har riktats någon uppmärksamhet mot frågan i Sverige, så en kort beskrivning kan vara på sin plats.
Klaus Zumwinkel, chef för tyska posten, har gömt undan ett antal miljoner euro för skattemyndigheterna via en stiftelse i Liechtenstein. Skattemyndigheterna har nu fått reda på detta, och Zumwinkel har häktats.
Jag läste i en tidning en artikel om detta, i vilken skribenten raljerade om hur de rika anser sig stå över lagen, och att det nu var läge att visa att absolut ingen står över lagen. Vilket är helt korrekt. Det lustiga är bara att skribenten inte med ett enda ord kommenterar det faktum att bevismaterialet mot Zumwinkel består i sekretessbelagda uppgifter som av en före detta anställd i en Liechtensteinsk firma stulits, och att de tyska skattemyndigheterna köpt nämna stöldgods för över 7 miljoner euro. Liechtenstein anser sig ha utsatts för spionage, och jag håller med.
Så, moralen blir: ingen står över lagen, utom skattemyndigheter. Personligen ser jag det som ett betydligt mer allvarligt problem att myndigheter bryter mot lagen än att privatpersoner gör det. Givetvis skall Zumwinkel ställas inför rätta för sitt brott, det är ju just precis det som vi har rättssystemet till, men när rättsväsendet självt bryter mot lagen, vem skall då ställas inför rätta? Och hur kan det kallas rättvisa när lagen bara skyddar staten från medborgarna, och inte tvärtom?
Om Zumwinkel hade fångats med legala metoder, eller om skribenten hade gett myndigheterna en känga, hade jag gladeligen instämt. Som det är nu får jag en bismak av dubbelmoral i munnen. Det handlar inte om att ingen skall stå över lagen, här låter man ändamålet helga medlen, och ändamålet är att trycka till de rika.
Klaus Zumwinkel, chef för tyska posten, har gömt undan ett antal miljoner euro för skattemyndigheterna via en stiftelse i Liechtenstein. Skattemyndigheterna har nu fått reda på detta, och Zumwinkel har häktats.
Jag läste i en tidning en artikel om detta, i vilken skribenten raljerade om hur de rika anser sig stå över lagen, och att det nu var läge att visa att absolut ingen står över lagen. Vilket är helt korrekt. Det lustiga är bara att skribenten inte med ett enda ord kommenterar det faktum att bevismaterialet mot Zumwinkel består i sekretessbelagda uppgifter som av en före detta anställd i en Liechtensteinsk firma stulits, och att de tyska skattemyndigheterna köpt nämna stöldgods för över 7 miljoner euro. Liechtenstein anser sig ha utsatts för spionage, och jag håller med.
Så, moralen blir: ingen står över lagen, utom skattemyndigheter. Personligen ser jag det som ett betydligt mer allvarligt problem att myndigheter bryter mot lagen än att privatpersoner gör det. Givetvis skall Zumwinkel ställas inför rätta för sitt brott, det är ju just precis det som vi har rättssystemet till, men när rättsväsendet självt bryter mot lagen, vem skall då ställas inför rätta? Och hur kan det kallas rättvisa när lagen bara skyddar staten från medborgarna, och inte tvärtom?
Om Zumwinkel hade fångats med legala metoder, eller om skribenten hade gett myndigheterna en känga, hade jag gladeligen instämt. Som det är nu får jag en bismak av dubbelmoral i munnen. Det handlar inte om att ingen skall stå över lagen, här låter man ändamålet helga medlen, och ändamålet är att trycka till de rika.
Sonntag, 2. März 2008
Bayern wählt
Idag var det val i Bayern. Som EU-medborgare registrerad i München sedan mer än 3 månader före valet blev jag förvånansvärt nog valberättigad till valen om Oberbürgermeister, Stadtrat samt Bezirksausschuss Schwabing-Freimann. Dvs till borgmästarvalet, stadsrådet samt stadsdelsnämnden. Trots att jag tidigare har förklarat min cyniska ståndpunkt gällande att rösta kunde jag inte låta bli att ta chansen att se hur det är att rösta i Tyskland.
Det började någorlunda bekant, min vallokal låg i ett klassrum i en skola. Därefter blev det lite värre. Istället för de simpla svenska valblanketterna där du stoppar ner en lapp i ett kuvert och kanske kryssar för en politiker som du gillar särskilt mycket, så fick man här tre stycken papper, ett för varje val. Oberbürgermeister var inga problem, bara att kryssa för sin kandidat. Därefter blev det lite värre. I varje stadsdelsnämnd finns 31 ledamöter, och av någon anledning leder detta till att man får 31 röster att portionera ut mellan kandidaterna. Men ingen kandidat kan få mer än 3 röster, vilket leder till att man var tvungen att välja ut minst 31 kandidater att rösta på. Blä. Efter denna pärs vecklade jag upp Stadtratspappret, och gissa hur många röster man fick där? 80. Woohoo, dags att välja ut 27 satans politiker.
Så hur röstade jag då? Till Oberbürgermeister har det länge suttit uppe massa affischer som visar kandidaterna, och jag hade redan bestämt mig för att välja kandidaten med den snyggaste mustaschen. Eftersom jag kände att det var en bra strategi ville jag tillämpa den på de andra valen också. Avsaknaden av bilder ledde dock till att jag fick nöja mig med att rösta på de kandidater vars namn och yrkestitlar ledde mig att tro att de skulle ha en schysst mustasch. T ex "Hermann Obermaier, Metzger" (charkuterist) och "Fatima Mohammad, Studentin". Mer mustascher i München, det är min paroll.
Nu ser jag fram emot det spännande beskedet om hur många mustascher som tar sig in i stadens politiska strukturer.
Uppdatering 19:12: Det ser ut som sittande Oberbürgermeister Christian Ude, en man med en föredömlig mustasch, kommer bli kvar på sin post, och att hans parti SPD (s) kommer att bli störst i stadsrådet, men antagligen utan egen majoritet.
Det började någorlunda bekant, min vallokal låg i ett klassrum i en skola. Därefter blev det lite värre. Istället för de simpla svenska valblanketterna där du stoppar ner en lapp i ett kuvert och kanske kryssar för en politiker som du gillar särskilt mycket, så fick man här tre stycken papper, ett för varje val. Oberbürgermeister var inga problem, bara att kryssa för sin kandidat. Därefter blev det lite värre. I varje stadsdelsnämnd finns 31 ledamöter, och av någon anledning leder detta till att man får 31 röster att portionera ut mellan kandidaterna. Men ingen kandidat kan få mer än 3 röster, vilket leder till att man var tvungen att välja ut minst 31 kandidater att rösta på. Blä. Efter denna pärs vecklade jag upp Stadtratspappret, och gissa hur många röster man fick där? 80. Woohoo, dags att välja ut 27 satans politiker.
Så hur röstade jag då? Till Oberbürgermeister har det länge suttit uppe massa affischer som visar kandidaterna, och jag hade redan bestämt mig för att välja kandidaten med den snyggaste mustaschen. Eftersom jag kände att det var en bra strategi ville jag tillämpa den på de andra valen också. Avsaknaden av bilder ledde dock till att jag fick nöja mig med att rösta på de kandidater vars namn och yrkestitlar ledde mig att tro att de skulle ha en schysst mustasch. T ex "Hermann Obermaier, Metzger" (charkuterist) och "Fatima Mohammad, Studentin". Mer mustascher i München, det är min paroll.
Nu ser jag fram emot det spännande beskedet om hur många mustascher som tar sig in i stadens politiska strukturer.
Uppdatering 19:12: Det ser ut som sittande Oberbürgermeister Christian Ude, en man med en föredömlig mustasch, kommer bli kvar på sin post, och att hans parti SPD (s) kommer att bli störst i stadsrådet, men antagligen utan egen majoritet.
Samstag, 1. Dezember 2007
Varför läser ingen poesi? [Del 1]
Länge tyckte jag inte om poesi. Som ni säkert listat ut vid det här laget så föreligger inte denna antipati längre, snarare tvärtom. Jag finner stor glädje i bra poesi, vilket fick mig att undra över anledningen till att jag så länge trodde att jag helt enkelt inte gillade dikter. Så här i efterhand ter sig svaret närmast trivialt, och nu är det dags för mig att plocka fram den breda penseln. Alltså:
Q: Varför läser ingen poesi?
A: För att all modern poesi är skitdålig.
Ja, go' vänner, svårare än så är det inte. Titta till exempel på Annandagar av Jonas Modig. Jag har inte ens läst mer än texten på baksidan av boken (presentationssidan på Bokus), men jag kan utan oro säga att alla dikter i den boken är skitdåligt dravel skrivet av en författare som vill att vi ska ge honom pengar för att hans familj dog.
Men låt oss läsa lite samtida poesi, låt oss göra ett axplock ur den strida strömmen av fekalier som förlagen benämner ""lyrik"" (de dubbla citationstecken var jag sorgligt nog tvungen att lägga till själv). Låt oss till exempel titta på Tryfon Tolides, en grekisk-amerikansk poet som kortlistades av sin egen poesilärare (kan ni stava till korruption?) och har en diktsamling som heter An Almost Pure Empty Walking. Det är ironiskt att det vore helt omöjligt att hitta ett bättre namn för smörjan. Innan vi går vidare ber jag er ta en snabb titt på Tolides' hemsida. Jag är mållös; inte nog med att han antagligen har internets sista "Under Construction"-gubbe så har han också det mest pretentiösa fotot som någonsin dekorerat en hemsida om poesi. Men jag kommer av mig; låt oss återvända till lyriken, till den så kallade poesin. Låt mig ge ett par exempel på Tolides' poesi, nej förresten, låt mig ge en hel massa exempel.
Skåda:
Q: Varför läser ingen poesi?
A: För att all modern poesi är skitdålig.
Ja, go' vänner, svårare än så är det inte. Titta till exempel på Annandagar av Jonas Modig. Jag har inte ens läst mer än texten på baksidan av boken (presentationssidan på Bokus), men jag kan utan oro säga att alla dikter i den boken är skitdåligt dravel skrivet av en författare som vill att vi ska ge honom pengar för att hans familj dog.
Men låt oss läsa lite samtida poesi, låt oss göra ett axplock ur den strida strömmen av fekalier som förlagen benämner ""lyrik"" (de dubbla citationstecken var jag sorgligt nog tvungen att lägga till själv). Låt oss till exempel titta på Tryfon Tolides, en grekisk-amerikansk poet som kortlistades av sin egen poesilärare (kan ni stava till korruption?) och har en diktsamling som heter An Almost Pure Empty Walking. Det är ironiskt att det vore helt omöjligt att hitta ett bättre namn för smörjan. Innan vi går vidare ber jag er ta en snabb titt på Tolides' hemsida. Jag är mållös; inte nog med att han antagligen har internets sista "Under Construction"-gubbe så har han också det mest pretentiösa fotot som någonsin dekorerat en hemsida om poesi. Men jag kommer av mig; låt oss återvända till lyriken, till den så kallade poesin. Låt mig ge ett par exempel på Tolides' poesi, nej förresten, låt mig ge en hel massa exempel.
Skåda:
From Mount AthosI pick strawberries in the garden. Three long rows
behind the monastery, before the midday sun gets too hot.
I set down a stool every few yards and reach out
my hands, first for what is visible, then shake
and lift the leaves for fruit and color.
With a slight pull, I test each berry's readiness
for being plucked, having found
my rhythm in the field. All morning
I fill a blue crate, carry it to the refectory, then rest
in my cell to the sound of cicadas and flies
through the open window.
The evening dessert is red glistening strawberries,
piled onto shining metal plates, next to glasses
of wine, vases of water, whole tomatoes,
bean soup, fresh bread, olives: others' work,
all set on a common table.
Afterward, from high on the balcony, the Aegean
ripples with infinite small lights, the trees
of the mountain move like the sea, the air brings
a mixed scent of pine and iodine and night.
Beauty is more evident in this quiet. You see it
through a clearing inside yourself. It is no mystery, seeing.
A Perfect Day"What?" he said,
"sit down under this tree
and what?"
"Yes," I said,
"sit down under this tree;
I want to read you a poem."
He was my
brother and we never
did things like that.
It was Sunday afternoon
with blue and cloudless light;
we were sitting underneath
a maple in our backyard
when halfway through the poem,
we began to cry.
It was good practice
for those things we never do.
Early April EveningInstead of writing a poem
about writing a poem,
I decided to open
the window.
The spring air was growing warmer and more elastic.
I could hear young girls in tank tops
off in the semi distance
driving for the shore
windows rolled down
music flowing like their hair
and the sound of night tires
licking the moistening road.
The Greek WeddingNo plates were broken,
but dollar bills
were flung into the air
as tokens of joy
and triumph,
or tongued and slapped
onto the clarinetist's forehead
as thanks for having stirred the spirits.
Sheer expressions,
eventually falling to the floor
and trampled on
by celebrations of dancing feet;
torn by heels,
overwhelmed by the pressure
and grinding twists
of soles.
A Doctor's Analogy"Think of it this way," he said.
"You have a lawn,
and you have dandelions on that lawn,
and you don't want the dandelions there.
You can do one of three things:
you can use a little herbicide at a time,
where after a while, the dandelions reappear;
you can use a lot of herbicide all at once,
and risk damaging your lawn,
or you can pave the entire lawn over
with asphalt."
Then I took my mother and we left.
We stopped at our favorite hot dog shop
and ordered our usual: one plain dog for her,
two for me-one plain and one chili-and fries.
We went back home and ate together:
two glasses of water, a wooden bowl of fruit,
and napkins with children holding hands
at the kitchen table.
The MouseThe mouse doesn’t really bother anyone. It doesn’t
go around holding up banks or shooting people
in the face or locking them up in dank jail cells
and sticking electric prods to their genitals. It doesn’t
build jet fighters and bomb our cities in the name
of peace in the middle of the night while we are sleeping.
It doesn’t plant toy mines to blow our children’s arms off.
All the mouse wants is to share with us some shelter,
food, even the warmth of its nervous body. Yet we plug up
the cupboards so it can’t eat, and we chase it around
the living room with a broom and remove all the chairs
till it has nowhere to hide; then we club it to death
as it squeals. Or we set up traps with something it likes
to lure it into strangulation and burst its eyes out
of its head. And against what? A few light scratchings
heard in the ceiling once in a while keeping us company
at night? Two or three crumbs of bread taken from
the kitchen floor? And after the mouse, there are the ants
to be poisoned, the bees to be gassed and burned.
Later, the dandelions to be choked by spraying. And after
that, after that, there must be something after that.
Ja, vad säger man egentligen? An Almost Pure Empty Walking, indeed. En bild säger mer än 1000 ord, men Tolides säger absolut ingenting. En utmaning till er, kära läsare: finn en innebörd i någon enda av dessa dikter. Jag utmanar er: hitta ett budskap, hitta någonting han vill ha sagt, hitta någonting över huvud taget. Den som lyckas vinner en flaska vin eller något annat hedonistiskt.
Det enda jag kan hitta i denna så kallade lyrik är en vokabulär som anstår en högstadieelev och massa dravel av den typen som är tänkt att låta fint och väcka någon slags känslor, men som totalt saknar innebörd. Det här är inte poesi, det är usel copywriting för tandkrämsreklam.
Notera grekiskheten. Tolides är grek, och alltså får han skriva om Grekland. Därmed kan han häva ur sig meningar som "the Aegean ripples with infinite small lights" [From Mount Atheos]. Låter tjusigt, men vad vill han ha sagt egentligen? Någon påpekade att Tolides här frammanar bilden av en person som i ensamhet finner ro i samklang med den orörda grekiska naturen. Det vill säga, beskriver hur himla bra Grekland är, om man bara bortser från grekerna. Men låt oss lämna den iakttagelsen därhän, och fundera på dikten. Om Tolides verkligen ville ägna sina dagar åt att plocka oliver och äta bröd kunde han rimligtvis gå i kloster i Grekland. Det vill han givetvis inte; eftersom han är poet i dagens samhälle kan vi helt enkelt anta att han vill ligga med den typen av unga kvinnor eller män som vill framstå som djupa genom att läsa poesi. Att någon ens skulle komma på tanken att jämföra Tolides med Cavafy utan att jämförelsen innefattar en analogi med en toalettborste borde vara tillräckligt för att orsaka en revolution i Grekland.
Men varför skulle vi vilja läsa skiten? Varför finns det folk som ens tar i dyngan med tång, och varför i himmelska fridens namn skulle ett respektabelt förlag som Penguin vilja publicera det här? Jag har ett embryo till svar på den frågan, men tyvärr måste det vänta tills jag tänkt igenom det hela, och formulerat det. Men det kommer.
Sonntag, 25. November 2007
The Uses of Corruption
Igår talade jag i telefon med (bland många andra) Kerstin, och hon sade någonting som påminde mig om Theodor Dalrymples text The Uses of Corruption. Det Kerstin sade var att föräldrar idag verkar tro att lärare skall uppfostra deras barn, och frågade hur det kom sig.
Att besvara retoriska frågor är sällan en bra idé, men i det här fallet känner jag ändå att det finns en del att säga som inte bara är "det var bättre förr". I min mening så är det här bara en sida av ett större fenomen, nämligen en infantilisering av hela befolkningen, när staten kliver in och tar ansvar för allt större delar av våra liv.
Hur kommer det sig till exempel att statens lista över mat som gravida kvinnor inte ska äta nu bäst mäts i kilometer? Varför tror folk att lärare ska uppfostra deras barn? Hur kommer det sig att en man i Rödeby skjuter två ungdomar?
Låt oss gå tillbaka till början, och fundera på vad en stat var en gång i tiden, och jämföra med vad vi har idag.
En stat är en grupp människor som agerar kollektivt för något mål. Det vill säga, en stat är en förening, en slags organisation. Vad är det för typ av organisation? Staten uppstod ursprungligen som en organisation som bedrev precis samma typ av beskyddarverksamhet som en maffia kan göra idag. Denna organisation besatt en tillräckligt stark vapenmakt för att tvinga folk att överlämna rikedomar. För att undvika att konkurrerande organisationer uppstod träffade man en balans som bygger på att staten gav någonting tillbaka, nämligen beskydd. Militärmakt, och senare polismakt, är alltså den fundamentala verksamhet en stat bedriver, och i gengäld betalar vi skatt.
Man ska givetvis inte göra misstaget att tro att detta förhållande på något sätt är frivilligt; staten exproprierar pengar eftersom den kan, och ger tillbaka någonting endast eftersom den måste om den inte vill löpa risk för revolution.
Ursprungligen hade vanligt folk alltså ungefär den relation till staten som du har till maffian: om de kommer och knackar på din dörr får du vackert betala, och om du råkar i trubbel med konkurrensen kanske de lånar dig en hjälpande hand, men i mesta mån möjligt undviker du kontakt med dem. En bra maffia är en som lämnar dig ifred.
Stater fungerade länge i stort sett på detta vis. Befolkningens kontakt med staten bestod i att betala skatt och emellanåt tvingas att kämpa i krig, och egentligen inte ens det, eftersom värnplikt (militärt slaveri) är en relativt ny uppfinning.
Någonstans på vägen ändrades detta, och staten expanderade sin verksamhet. Man inrättade statskyrkor för befolkningen, följda av skolor, och sedermera sjukhus, arbetsförmedlingar, socialförsäkringar, muséer, postkontor, och så vidare. I utbyte mot detta ökade skatterna mer och mer. I slutet av 1800-talet låg en typisk skattesats på några få procent, det fanns till och med de som menade att man kunde avskaffa skatt helt och hållet, till förmån för ren inflation (en intressant monetär fråga som vi kan återkomma till). I dagsläget är skatten en bra bit över 30 %.
Så skatten har ökat, men vi får mer för den. Ingen anledning att bekymra sig, eller hur? Nej visst, alla gillar sjukvård, skolor och trygghet, och det finns i dagsläget inget enda politiskt parti som på allvar skulle vilja gå tillbaka till ett gammalt system utan dessa institutioner. Däri ligger inte problemet. Problemet ligger i vad som på engelska kallas för The Iron Law of Institutions: Människorna som kontrollerar en institution bryr sig främst om sin makt inom institutionen, inte om institutionens makt.
Med andra ord, de flesta ser hellre att de lyckas inom en misslyckad organisation, än misslyckas inom en lyckad organisation. Vad betyder det för vår stat? Det finns många människor som jobbar inom staten, och deras motivation är främst att lyckas inom denna organisation, det vill säga, expandera sina ansvarsområden, eller skapa helt nya vid behov. Detta är särskilt attraktivt inom staten, eftersom det inte är ens egna resurser man använder, behövs mer pengar kan de alltid kramas ur folket. Det går alltid att gräva lite djupare i någon annans fickor.
Det här förutspår ett mönster av en evigt växande stat, som hela tiden knuffar fram gränsen för vad som är statens angelägenheter. Skåda: den moderna staten. Från att ha sysslat enbart med försvarsangelägenheter intresserar sig staten idag för både fysik och botanik, och allt mer även för dig och det som du trodde var dina angelägenheter. I all välmening tar sig staten allt längre in i vad som en gång var privatlivet och bjuder bland annat på goda råd om äktenskap och sex. Ska jag göra slut med min kille om han vill ha analsex? Staten har svaret
Det är bara det att det finns en nackdel med att staten tar på sig ansvaret för allt som händer oss i våra liv, nämligen att vi slutar ta ansvaret själva. Det är alltså äntligen dags att komma tillbaka till frågan om varför föräldrarna tror att lärarna ska uppfostra deras barn. De vet helt enkelt inte hur de ska göra själva, och de är vana vid att någon berättar för dem vad och hur man ska göra. Självförtroendet saknas; hur uppfostrar man egentligen ett barn? Det är ju svårt
Den andra frågan är egentligen en direkt följdfråga. Varför skjuter en man i Rödeby två ungdomar? Den direkta orsaken är att de trakasserat hans familj (specifikt hans utvecklingsstörda son) under en lång period, och visst kan och bör man sälla sig till kören av människor som frågar varför polisen och socialstyrelsen inte tog tag i det hela. Men man bör också ställa sig den ännu mer uppenbara frågan: varför gjorde inte föräldrarna det? Den frågan är det dock många färre som ställer, eftersom den allmänna hållningen helt enkelt är att det inte är föräldrarnas ansvar att se till att barnen inte sysslar med sånt här. Det är ju statens uppgift.
Att besvara retoriska frågor är sällan en bra idé, men i det här fallet känner jag ändå att det finns en del att säga som inte bara är "det var bättre förr". I min mening så är det här bara en sida av ett större fenomen, nämligen en infantilisering av hela befolkningen, när staten kliver in och tar ansvar för allt större delar av våra liv.
Hur kommer det sig till exempel att statens lista över mat som gravida kvinnor inte ska äta nu bäst mäts i kilometer? Varför tror folk att lärare ska uppfostra deras barn? Hur kommer det sig att en man i Rödeby skjuter två ungdomar?
Låt oss gå tillbaka till början, och fundera på vad en stat var en gång i tiden, och jämföra med vad vi har idag.
En stat är en grupp människor som agerar kollektivt för något mål. Det vill säga, en stat är en förening, en slags organisation. Vad är det för typ av organisation? Staten uppstod ursprungligen som en organisation som bedrev precis samma typ av beskyddarverksamhet som en maffia kan göra idag. Denna organisation besatt en tillräckligt stark vapenmakt för att tvinga folk att överlämna rikedomar. För att undvika att konkurrerande organisationer uppstod träffade man en balans som bygger på att staten gav någonting tillbaka, nämligen beskydd. Militärmakt, och senare polismakt, är alltså den fundamentala verksamhet en stat bedriver, och i gengäld betalar vi skatt.
Man ska givetvis inte göra misstaget att tro att detta förhållande på något sätt är frivilligt; staten exproprierar pengar eftersom den kan, och ger tillbaka någonting endast eftersom den måste om den inte vill löpa risk för revolution.
Ursprungligen hade vanligt folk alltså ungefär den relation till staten som du har till maffian: om de kommer och knackar på din dörr får du vackert betala, och om du råkar i trubbel med konkurrensen kanske de lånar dig en hjälpande hand, men i mesta mån möjligt undviker du kontakt med dem. En bra maffia är en som lämnar dig ifred.
Stater fungerade länge i stort sett på detta vis. Befolkningens kontakt med staten bestod i att betala skatt och emellanåt tvingas att kämpa i krig, och egentligen inte ens det, eftersom värnplikt (militärt slaveri) är en relativt ny uppfinning.
Någonstans på vägen ändrades detta, och staten expanderade sin verksamhet. Man inrättade statskyrkor för befolkningen, följda av skolor, och sedermera sjukhus, arbetsförmedlingar, socialförsäkringar, muséer, postkontor, och så vidare. I utbyte mot detta ökade skatterna mer och mer. I slutet av 1800-talet låg en typisk skattesats på några få procent, det fanns till och med de som menade att man kunde avskaffa skatt helt och hållet, till förmån för ren inflation (en intressant monetär fråga som vi kan återkomma till). I dagsläget är skatten en bra bit över 30 %.
Så skatten har ökat, men vi får mer för den. Ingen anledning att bekymra sig, eller hur? Nej visst, alla gillar sjukvård, skolor och trygghet, och det finns i dagsläget inget enda politiskt parti som på allvar skulle vilja gå tillbaka till ett gammalt system utan dessa institutioner. Däri ligger inte problemet. Problemet ligger i vad som på engelska kallas för The Iron Law of Institutions: Människorna som kontrollerar en institution bryr sig främst om sin makt inom institutionen, inte om institutionens makt.
Med andra ord, de flesta ser hellre att de lyckas inom en misslyckad organisation, än misslyckas inom en lyckad organisation. Vad betyder det för vår stat? Det finns många människor som jobbar inom staten, och deras motivation är främst att lyckas inom denna organisation, det vill säga, expandera sina ansvarsområden, eller skapa helt nya vid behov. Detta är särskilt attraktivt inom staten, eftersom det inte är ens egna resurser man använder, behövs mer pengar kan de alltid kramas ur folket. Det går alltid att gräva lite djupare i någon annans fickor.
Det här förutspår ett mönster av en evigt växande stat, som hela tiden knuffar fram gränsen för vad som är statens angelägenheter. Skåda: den moderna staten. Från att ha sysslat enbart med försvarsangelägenheter intresserar sig staten idag för både fysik och botanik, och allt mer även för dig och det som du trodde var dina angelägenheter. I all välmening tar sig staten allt längre in i vad som en gång var privatlivet och bjuder bland annat på goda råd om äktenskap och sex. Ska jag göra slut med min kille om han vill ha analsex? Staten har svaret
Det är bara det att det finns en nackdel med att staten tar på sig ansvaret för allt som händer oss i våra liv, nämligen att vi slutar ta ansvaret själva. Det är alltså äntligen dags att komma tillbaka till frågan om varför föräldrarna tror att lärarna ska uppfostra deras barn. De vet helt enkelt inte hur de ska göra själva, och de är vana vid att någon berättar för dem vad och hur man ska göra. Självförtroendet saknas; hur uppfostrar man egentligen ett barn? Det är ju svårt
Den andra frågan är egentligen en direkt följdfråga. Varför skjuter en man i Rödeby två ungdomar? Den direkta orsaken är att de trakasserat hans familj (specifikt hans utvecklingsstörda son) under en lång period, och visst kan och bör man sälla sig till kören av människor som frågar varför polisen och socialstyrelsen inte tog tag i det hela. Men man bör också ställa sig den ännu mer uppenbara frågan: varför gjorde inte föräldrarna det? Den frågan är det dock många färre som ställer, eftersom den allmänna hållningen helt enkelt är att det inte är föräldrarnas ansvar att se till att barnen inte sysslar med sånt här. Det är ju statens uppgift.
Abonnieren
Posts (Atom)