Varför läser ingen poesi? [Del 1]

Länge tyckte jag inte om poesi. Som ni säkert listat ut vid det här laget så föreligger inte denna antipati längre, snarare tvärtom. Jag finner stor glädje i bra poesi, vilket fick mig att undra över anledningen till att jag så länge trodde att jag helt enkelt inte gillade dikter. Så här i efterhand ter sig svaret närmast trivialt, och nu är det dags för mig att plocka fram den breda penseln. Alltså:

Q: Varför läser ingen poesi?

A: För att all modern poesi är skitdålig.


Ja, go' vänner, svårare än så är det inte. Titta till exempel på Annandagar av Jonas Modig. Jag har inte ens läst mer än texten på baksidan av boken (presentationssidan på Bokus), men jag kan utan oro säga att alla dikter i den boken är skitdåligt dravel skrivet av en författare som vill att vi ska ge honom pengar för att hans familj dog.

Men låt oss läsa lite samtida poesi, låt oss göra ett axplock ur den strida strömmen av fekalier som förlagen benämner ""lyrik"" (de dubbla citationstecken var jag sorgligt nog tvungen att lägga till själv). Låt oss till exempel titta på Tryfon Tolides, en grekisk-amerikansk poet som kortlistades av sin egen poesilärare (kan ni stava till korruption?) och har en diktsamling som heter An Almost Pure Empty Walking. Det är ironiskt att det vore helt omöjligt att hitta ett bättre namn för smörjan. Innan vi går vidare ber jag er ta en snabb titt på Tolides' hemsida. Jag är mållös; inte nog med att han antagligen har internets sista "Under Construction"-gubbe så har han också det mest pretentiösa fotot som någonsin dekorerat en hemsida om poesi. Men jag kommer av mig; låt oss återvända till lyriken, till den så kallade poesin. Låt mig ge ett par exempel på Tolides' poesi, nej förresten, låt mig ge en hel massa exempel.

Skåda:

From Mount Athos

I pick strawberries in the garden. Three long rows
behind the monastery, before the midday sun gets too hot.
I set down a stool every few yards and reach out
my hands, first for what is visible, then shake
and lift the leaves for fruit and color.
With a slight pull, I test each berry's readiness
for being plucked, having found
my rhythm in the field. All morning
I fill a blue crate, carry it to the refectory, then rest
in my cell to the sound of cicadas and flies
through the open window.
The evening dessert is red glistening strawberries,
piled onto shining metal plates, next to glasses
of wine, vases of water, whole tomatoes,
bean soup, fresh bread, olives: others' work,
all set on a common table.
Afterward, from high on the balcony, the Aegean
ripples with infinite small lights, the trees
of the mountain move like the sea, the air brings
a mixed scent of pine and iodine and night.
Beauty is more evident in this quiet. You see it
through a clearing inside yourself. It is no mystery, seeing.

A Perfect Day

"What?" he said,
"sit down under this tree
and what?"

"Yes," I said,
"sit down under this tree;
I want to read you a poem."

He was my
brother and we never
did things like that.

It was Sunday afternoon
with blue and cloudless light;
we were sitting underneath

a maple in our backyard
when halfway through the poem,
we began to cry.

It was good practice
for those things we never do.

Early April Evening

Instead of writing a poem
about writing a poem,
I decided to open
the window.

The spring air was growing warmer and more elastic.
I could hear young girls in tank tops
off in the semi distance
driving for the shore
windows rolled down
music flowing like their hair
and the sound of night tires
licking the moistening road.

The Greek Wedding

No plates were broken,
but dollar bills
were flung into the air
as tokens of joy
and triumph,
or tongued and slapped
onto the clarinetist's forehead
as thanks for having stirred the spirits.
Sheer expressions,
eventually falling to the floor
and trampled on
by celebrations of dancing feet;
torn by heels,
overwhelmed by the pressure
and grinding twists
of soles.

A Doctor's Analogy

"Think of it this way," he said.
"You have a lawn,
and you have dandelions on that lawn,
and you don't want the dandelions there.
You can do one of three things:
you can use a little herbicide at a time,
where after a while, the dandelions reappear;
you can use a lot of herbicide all at once,
and risk damaging your lawn,
or you can pave the entire lawn over
with asphalt."

Then I took my mother and we left.
We stopped at our favorite hot dog shop
and ordered our usual: one plain dog for her,
two for me-one plain and one chili-and fries.
We went back home and ate together:
two glasses of water, a wooden bowl of fruit,
and napkins with children holding hands
at the kitchen table.

The Mouse

The mouse doesn’t really bother anyone. It doesn’t
go around holding up banks or shooting people
in the face or locking them up in dank jail cells
and sticking electric prods to their genitals. It doesn’t
build jet fighters and bomb our cities in the name
of peace in the middle of the night while we are sleeping.
It doesn’t plant toy mines to blow our children’s arms off.
All the mouse wants is to share with us some shelter,
food, even the warmth of its nervous body. Yet we plug up
the cupboards so it can’t eat, and we chase it around
the living room with a broom and remove all the chairs
till it has nowhere to hide; then we club it to death
as it squeals. Or we set up traps with something it likes
to lure it into strangulation and burst its eyes out
of its head. And against what? A few light scratchings
heard in the ceiling once in a while keeping us company
at night? Two or three crumbs of bread taken from
the kitchen floor? And after the mouse, there are the ants
to be poisoned, the bees to be gassed and burned.
Later, the dandelions to be choked by spraying. And after
that, after that, there must be something after that.

Ja, vad säger man egentligen? An Almost Pure Empty Walking, indeed. En bild säger mer än 1000 ord, men Tolides säger absolut ingenting. En utmaning till er, kära läsare: finn en innebörd i någon enda av dessa dikter. Jag utmanar er: hitta ett budskap, hitta någonting han vill ha sagt, hitta någonting över huvud taget. Den som lyckas vinner en flaska vin eller något annat hedonistiskt.

Det enda jag kan hitta i denna så kallade lyrik är en vokabulär som anstår en högstadieelev och massa dravel av den typen som är tänkt att låta fint och väcka någon slags känslor, men som totalt saknar innebörd. Det här är inte poesi, det är usel copywriting för tandkrämsreklam.

Notera grekiskheten. Tolides är grek, och alltså får han skriva om Grekland. Därmed kan han häva ur sig meningar som "the Aegean ripples with infinite small lights" [From Mount Atheos]. Låter tjusigt, men vad vill han ha sagt egentligen? Någon påpekade att Tolides här frammanar bilden av en person som i ensamhet finner ro i samklang med den orörda grekiska naturen. Det vill säga, beskriver hur himla bra Grekland är, om man bara bortser från grekerna. Men låt oss lämna den iakttagelsen därhän, och fundera på dikten. Om Tolides verkligen ville ägna sina dagar åt att plocka oliver och äta bröd kunde han rimligtvis gå i kloster i Grekland. Det vill han givetvis inte; eftersom han är poet i dagens samhälle kan vi helt enkelt anta att han vill ligga med den typen av unga kvinnor eller män som vill framstå som djupa genom att läsa poesi. Att någon ens skulle komma på tanken att jämföra Tolides med Cavafy utan att jämförelsen innefattar en analogi med en toalettborste borde vara tillräckligt för att orsaka en revolution i Grekland.

Men varför skulle vi vilja läsa skiten? Varför finns det folk som ens tar i dyngan med tång, och varför i himmelska fridens namn skulle ett respektabelt förlag som Penguin vilja publicera det här? Jag har ett embryo till svar på den frågan, men tyvärr måste det vänta tills jag tänkt igenom det hela, och formulerat det. Men det kommer.