Det är svårt att skriva det här inlägget. Det har gått 18 månader sedan jag tog min vaga plan om framtiden och flyttade till München. Jag hade väl anat att jag en vacker dag skulle lämna staden, men att det skulle bli till förmån för Stellenbosch hade jag nog inte satsat pengar på.
Även om jag ser fram emot vad som komma skall är det inte utan en viss tyngd i hjärtat som jag tar farväl av München. Det är en stad som behandlat mig mycket väl, med sin charmiga och lite lantliga atmosfär, mysiga ölhallar, underbara park, och fantastiska läge. München har blivit hemma för mig, det är en trygg plats som jag känner mig välkomnad av.
Så nog kommer jag sakna dig, München. Jag kommer att sakna att vandra under bokarna i Englischer Garten, att köpa backvis med Augustiner i källaren, att äta Weißwurst med Brez'n på fredagsmorgnar i matematikhuset, att ta regionaltåget till alperna, och mycket, mycket mer.
Jag vet inte när vi kommer att ses härnäst, men du behåller en plats i mitt hjärta, och en vacker dag kommer jag och hälsar på. Vem vet, kanske till och med stannar?
Tills dess, må väl.
Din invånare,
Daniel Eliasson
Posts mit dem Label München werden angezeigt. Alle Posts anzeigen
Posts mit dem Label München werden angezeigt. Alle Posts anzeigen
Dienstag, 17. März 2009
Dienstag, 14. Oktober 2008
Dahoam
Det är inte utan sorg i hjärtat som jag lämnade Stockholm i söndags morse, men det är ej heller utan glädje i hjärtat som jag återigen beträdde bayersk mark. Under inflygningen sken solen över Oberbayerns landskap av omväxlande jordbruk och skogar, vars trädkronor lyste i vackra höstfärger. När jag klev ur planet väntade jag mig därför undermedvetet den svenska hösten kännetecken: den klara luften som fyller lungorna med en svalkande kittling, alla kanter liksom skarpare där de avtecknar sig mot himlen, och ett solljus som får trädens blad att nästan glöda.
Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.
Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.
När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.
Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.
Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.
Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.
När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.
Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.
Mittwoch, 30. April 2008
Frühlingswetter
Våren har fått ordentligt fäste i München, och för den som kommer från Sverige är det svårt att bestämma sig för om säsongen verkligen ska kallas vår, eller om det inte är sommar vi har att göra med. Van som man är vid en jämn övergång mellan årstiderna, en perfekt sinuskurva med närmast fix våglängd, blir man lite överraskad av det obeslutsamma vädret som pendlar mellan kalla snöiga vinterdagar och varma soliga vårdagar, för att så plötsligt skaka av sig det sista av vinterns bojor, skingra molnen, och låta en brännande sol lysa ner på en dag som redan bjuder på 18 °C i lufttemperatur.
Det som dock gör att jag ändå bestämmer mig för att kalla det vår i en vecka till ungefär, är att träden så nyligen satt sina blad. I söndags var jag och Angelica på en promenad i parken, och jag anmärkte på att det skulle bli fint när bokarnas blad kommit, och när jag i går kväll gick ut för en joggingrunda så hade bokarna redan kommit till skott. Det betyder att alla träden klockade in på under två veckor, och slänger man in buskarna blir det ändå inte mer än totalt tre.
Just nu befinner sig alltså naturen här i omgivningen i den där vackraste av sina skepnader. Det var så vackert i parken i går kväll att jag gick ut igen för en joggingrunda i morse vid 9-tiden. Solen stod ännu ganska lågt på himlen, och lyste ännu upp de späda gröna bladen på de höga träden från undersidan, så att de avtecknade sig mot sina mörka grenar och den ljusblå himlen. Jag kände mig upprymd där jag sprang, lyssnande till en konsert av gröna toner, diskanten mot de bruna, grå och svarta basgångarna av grenar och stammar, ett crescendo som bygger upp mot den himmelska blå tonen, skapar bladens kanter och sträcker sig djupt ner i ens lungor och tar ifrån en den luft som man nyss dragit.
Det är inte svårt att förstå att somliga, när de bevittnar en sådan konsert, känner att det måste finnas en dirigent någonstans bakom kulisserna.
Våren kommer alltid som en befriare, det är först när man andas ut som man inser att man höll andan från allra första början, och nu äntligen är det dags att leva.
Det som dock gör att jag ändå bestämmer mig för att kalla det vår i en vecka till ungefär, är att träden så nyligen satt sina blad. I söndags var jag och Angelica på en promenad i parken, och jag anmärkte på att det skulle bli fint när bokarnas blad kommit, och när jag i går kväll gick ut för en joggingrunda så hade bokarna redan kommit till skott. Det betyder att alla träden klockade in på under två veckor, och slänger man in buskarna blir det ändå inte mer än totalt tre.
Just nu befinner sig alltså naturen här i omgivningen i den där vackraste av sina skepnader. Det var så vackert i parken i går kväll att jag gick ut igen för en joggingrunda i morse vid 9-tiden. Solen stod ännu ganska lågt på himlen, och lyste ännu upp de späda gröna bladen på de höga träden från undersidan, så att de avtecknade sig mot sina mörka grenar och den ljusblå himlen. Jag kände mig upprymd där jag sprang, lyssnande till en konsert av gröna toner, diskanten mot de bruna, grå och svarta basgångarna av grenar och stammar, ett crescendo som bygger upp mot den himmelska blå tonen, skapar bladens kanter och sträcker sig djupt ner i ens lungor och tar ifrån en den luft som man nyss dragit.
Det är inte svårt att förstå att somliga, när de bevittnar en sådan konsert, känner att det måste finnas en dirigent någonstans bakom kulisserna.
Våren kommer alltid som en befriare, det är först när man andas ut som man inser att man höll andan från allra första början, och nu äntligen är det dags att leva.
Montag, 28. April 2008
Bristande respekt för fysikens lagar
Idag hände mig något som för en person med lite utbildning i fysik är mycket obehagligt. Jag skulle till mitt (inte särskilt) lokala postkontor som ligger ca 5 km bort, och för att slippa ta tunnelbanan och behöva byta och ha mig tänkte jag pröva cykeln som min hyresvärd Vivija lämnade och sade att jag kunde använda om jag ville.
Sagt och gjort, jag pedalade glatt nerför Ungererstraße och svängde vid Münchner Freiheit av över Leopoldstraße mot mitt mål. Nästa väg jag skulle svänga ner på var Belgradstraße. Tyvärr råkade jag cykla rakt förbi Belgradstraße, och eftersom jag inte ville vände och cykla tillbaka på samma gata tog jag helt enkelt första vänster, och därefter första vänster igen. Jag cyklade rakt på tills jag kom till... Leopoldstraße.
...
Så låt mig förklara närmare: Leopoldstraße och Belgradstraße är parallellgator. På något sätt lyckades jag passera Belgradstraße på en tvärgata, svänga ner på en av dess parallellgator, svänga av till nästa tvärgata och lyckas cykla till parallellgatan Leopoldstraße, som ligger på andra sidan, utan att passera Belgradstraße på vägen.
Med andra ord: jag lyckades följa en sluten diskontinuerlig rumslig slinga. Problemet är bara att enligt relativitetsteorin är rymden kontinuerlig, och inga diskontinuerliga rumsliga vägar kan existera, ännu mindre diskontinuerliga slutna slingor.
Obehagligt, som sagt. Nåväl, slutligen kom jag i alla fall fram till posten, och när jag skulle tillbaka låg Belgradstraße där den skulle, vilket var nästan ännu jobbigare. Så, kära läsare, om du i denna blogg framöver finner fradgatuggande konspirationsteorier gällande regeringen och forskare, ja, då vet du var det började: inte på Belgradstraße i alla fall.
Sagt och gjort, jag pedalade glatt nerför Ungererstraße och svängde vid Münchner Freiheit av över Leopoldstraße mot mitt mål. Nästa väg jag skulle svänga ner på var Belgradstraße. Tyvärr råkade jag cykla rakt förbi Belgradstraße, och eftersom jag inte ville vände och cykla tillbaka på samma gata tog jag helt enkelt första vänster, och därefter första vänster igen. Jag cyklade rakt på tills jag kom till... Leopoldstraße.
...
Så låt mig förklara närmare: Leopoldstraße och Belgradstraße är parallellgator. På något sätt lyckades jag passera Belgradstraße på en tvärgata, svänga ner på en av dess parallellgator, svänga av till nästa tvärgata och lyckas cykla till parallellgatan Leopoldstraße, som ligger på andra sidan, utan att passera Belgradstraße på vägen.
Med andra ord: jag lyckades följa en sluten diskontinuerlig rumslig slinga. Problemet är bara att enligt relativitetsteorin är rymden kontinuerlig, och inga diskontinuerliga rumsliga vägar kan existera, ännu mindre diskontinuerliga slutna slingor.
Obehagligt, som sagt. Nåväl, slutligen kom jag i alla fall fram till posten, och när jag skulle tillbaka låg Belgradstraße där den skulle, vilket var nästan ännu jobbigare. Så, kära läsare, om du i denna blogg framöver finner fradgatuggande konspirationsteorier gällande regeringen och forskare, ja, då vet du var det började: inte på Belgradstraße i alla fall.
Montag, 14. April 2008
Kerstin och Jens besöker München
Kerstin och Jens kom ner och hälsade på, vilket var väldigt kul. Tyvärr hade vi lite otur med vädret, när resan ursprungligen planerades och bokades någon gång under januari var det strålande solsken och cirka 10 grader Celsius i München. Sedermera sket vädret till sig något ofantligt, och vid det laget att Kerstin och Jens kom på besök var det inte kanonfint som vi hade väntat oss då i början av året, utan istället mulet, regnigt och allmänt småjävligt. Värt att notera är att den här veckan har det varit äkta vårväder, solsken och värme, träd som slår ut i parken osv. Det hade dock kunnat vara värre, det regnade egentligen inte så mycket, och även om det var en kort liten snöstorm så var vädret ändå uthärdligt större delen av tiden.
I vilket fall som helst var det oerhört roligt att få visa upp min nya hemstad för Kerstin och Jens, att få en chans att sätta lite minnesbilder till platserna jag nämner här i bloggen, och att få visa hur ett grisknä skall serveras. Under besöket hann jag och Angelica bland annat visa upp Münchens innerstad, BMW Welt, något av Starnberg, samt min lägenhet i Studentenstadt, och vi hann dessutom ta en dagsutflykt till Salzburg; på det viset skymtades åtminstone alperna, även om det gott kunde varit klarare väder.
Därtill för-firades min födelsedag lite informellt i två etapper: en god middag i ännu bättre sällskap på Rathauskeller, och en liten paketöppning och sjungande på ett hotellrum. Det var väldigt fina presenter jag fick, tack så mycket till er alla; både ni som var på plats, och ni som endast kunde skicka med era hälsningar. Det kändes underligt att inte fira födelsedagen i familjens varma famn som jag är van vid, precis som med påsken, men långsamt vänjer man sig vid att stå på sina egna vingliga rådjursben.
På grund av det opålitliga vädret vågade jag tyvärr inte släpa runt så mycket på den stora och dyra kameran, och därför råder det brist på bilder till det här inlägget. Kerstin och Jens, som hade en kompaktkamera, torde däremot ha en del bilder från semestern, härmed uppmanas de att dela med sig av dylika.
I vilket fall som helst var det oerhört roligt att få visa upp min nya hemstad för Kerstin och Jens, att få en chans att sätta lite minnesbilder till platserna jag nämner här i bloggen, och att få visa hur ett grisknä skall serveras. Under besöket hann jag och Angelica bland annat visa upp Münchens innerstad, BMW Welt, något av Starnberg, samt min lägenhet i Studentenstadt, och vi hann dessutom ta en dagsutflykt till Salzburg; på det viset skymtades åtminstone alperna, även om det gott kunde varit klarare väder.
Därtill för-firades min födelsedag lite informellt i två etapper: en god middag i ännu bättre sällskap på Rathauskeller, och en liten paketöppning och sjungande på ett hotellrum. Det var väldigt fina presenter jag fick, tack så mycket till er alla; både ni som var på plats, och ni som endast kunde skicka med era hälsningar. Det kändes underligt att inte fira födelsedagen i familjens varma famn som jag är van vid, precis som med påsken, men långsamt vänjer man sig vid att stå på sina egna vingliga rådjursben.
På grund av det opålitliga vädret vågade jag tyvärr inte släpa runt så mycket på den stora och dyra kameran, och därför råder det brist på bilder till det här inlägget. Kerstin och Jens, som hade en kompaktkamera, torde däremot ha en del bilder från semestern, härmed uppmanas de att dela med sig av dylika.
Montag, 17. März 2008
Tierpark Hellabrunn
Strax söder om Münchens innerstad ligger förorten Thalkirchen, och ett stenkast bort, precis på andra sidan Isar, hittar vi Münchens djurpark: Tierpark Hellabrunn. Djurparken har en mycket stor mängd djur från världens alla hörn, och är indelad i geografiska sektioner, typ Amerika, Asien, etc.
Här fanns det krokus i februari, bara så ni vet
Här fanns det krokus i februari, bara så ni vetAngelica och jag gav oss av dit den 25 februari, en ganska vacker dag medan det fortfarande var vårigt i München (sedermera gjorde ju vintern återbesök). Mellan mer klassiska attraktioner som vargar, lejon, elefanter, giraffer, schimpanser, gorillor och orangutanger fångades undertecknad mer av de lite mindre exotiska djuren. Djurparkens två korpar till exempel, fascinerade mig oerhört. Dessa ståtliga fåglar är inte bara magnifikt stora, de har också en blick som tyder på intelligens och slughet. Inte konstigt att gammal nordisk mytologi höll dem som symbol för visdom och minne, och lät dem vara den högsta gudens hjälpredor. Även brittisk tradition manar till respekt för dessa fåglar, eftersom det sägs att kung Arthur förvandades till en korp och flög iväg, och att han kanske en dag återvänder. Tyvärr är korpar inte bara intelligenta, de är därtill inga stora fans av paparazzi, så jag hade svårt att få bra bilder av dem, men att få uppleva dem i närbild var häftigt, och jag hade mycket svårt att slita mig från voljären, vilket stackars Angelica kan intyga.
Andra mindre exotiska inslag i djurlivet, men ändock trevliga, var de vilda djur som håller djurparken för sitt hem: en ekorre och några småfåglar. Utöver dessa fanns viss fauna som för oss svenskar är exotisk nog, men som är lokal för alplandskapet, nämligen små murmeldjur som trivsamt satt i bisoninhägnaden och mumsade på växtdelar.
En tur genom det tropiska växthuset gav oss en titt på lite ödlor, sköldpaddor och fåglar. Ett stort gäng zebrafinkar fladdrade omkring och utstötte sina typiska tutande läten, och i en liten avkrok stötte vi på en papegoja som lugnt satt på en gren alldeles intill gången. Jag sträckte fram handen, fullt beredd på att få en bit av fingret bortslitet, och farhågan verkade besannas när papegojan tog tag i mitt finger med näbben. Men det visade sig inte vara ett aggressivt drag, utan bara ett klättergrepp; papegojan klättrade utan att tveka en sekund upp på min hand och vidare uppför armen, varpå den satte sig vid min nacke och bet mig lite snällt i nackskinnet. Tyvärr hade jag kameran runt halsen, varför det inte finns någon bild av mig med gojan, men den klättrade snällt över till andra djurparksbesökare, och lät sig fotograferas; till skillnad från korparna var denna fågel en riktig linslus.
Slutligen nådde vi då fram till djurparksbesökets höjdpunkt för alla små barn, samt för er käre författare, nämligen parkens Streichelzoo, alltså området där man får klappa getterna! Så här på vårkvisten fanns det också ett gäng hemskt söta små killingar, men för att de ska få lite lugn och ro sina första veckor i livet hölls de i en separat hage under parollen "se, men inte röra". Däremot fanns det ett gäng getter som ännu inte fått sina killingar, men som i allra högsta grad var gravida; som små bollar såg de ut. Dessa knatade omkring och lät sig i utbyte mot mutor klappas. Djurparken håller med små foderautomater där man stoppar in €0,50 och får ut en handfull foder som getterna formligen älskar; så fort de hör rasslet av foderautomatens mekanism kommer de springande, och är man inte försiktig så slickar de i sig fodret innan man ens fått ut det ur automaten. Därtill har de inga skrupler gällande att helt enkelt klättra upp på den person som har en handfull foder. Allt som allt är de alltså fruktansvärt oförskämda, och himla trevliga.
Jag orkar inte infoga alla foton från djurparksbesöket, så för att se mer bilder: hoppa över till min Flickrsida. Tierpark Hellabrunn saknar förvisso Skansens hembygdscharm, eftersom den är en mer renodlad djurpark, men nog så trevlig och med många djur att titta på, samt väldigt trevliga getter. Utan tvekan blir det återbesök vad det lider.
Mittwoch, 12. März 2008
Feinkost Spina
Så här när vårvädret smyger sig på har jag drabbats av ett oerhört sug att laga mat med fräscha råvaror, vilket givetvis osökt för tankarna till italiensk mat. En kort sökning på forumen på Toy Town Germany, en hemsida för alla engelsktalande utlänningar i Tyskland, gav utdelning: inte alls långt ifrån Studentenstadt ligger Feinkost Spina, en butik med italienska matvaror.
Tänkt och gjort, jag tog tunnelbanan två hållplatser till Kieferngarten och promenerade sedan i det mysiga (achtung, ironi) regnet i ca 10 minuter innan jag något blöt nådde fram till mitt mål. Väl inne i butiken försvann alla spår av sorg över vädret, jag hade väntat mig en liten trång butik med lite vin och ost och pasta, men möttes istället av en fabrikslokal på åtskilliga hundra kvadrat, fullproppad med italienska varor av alla möjliga arter, torkat och konserverat såväl som färskt.
Jag grabbade givetvis tag i en vagn och började gå runt bland hyllorna och dreglade över utbudet. Butiken var nämligen inte bara välsorterad, utan höll också en mycket rimlig prisnivå. Bra italienska tomatkonserver för 60 ct, ett halvt kilo torkade bönor för dryga euron, parmigiano reggiano för €1,80/hg, osv. Som om det inte vore nog med detta så hade innehavaren också en frukt- och gröntbutik vägg i vägg, där man kunde få tag på läckerheter som färsk vitlök, underbara citrusfrukter, italienska tomater och sallad av alla de slag.
När jag var klar i butiken hade regnet bedarrat, och det började så smått spricka upp mellan molnen. Det var med ett par kassar i händerna och ett stort leende på läpparna som jag satte kurs tillbaka till WG:t där jag glatt packade upp allt och fotograferade det för er skull, kära läsare.
Här ser vi i ingen särskild ordning:
1 flaska Valpolicella Classico 2006 från Santi
1 flaska Chianti 2005 från Cantina di Montalcino
1 kg mjöl Tipo 00, italienskt durumvetemjöl för pizza och pasta
1 kg finkornigt havssalt
2 x 400 g skalade plommontomater på konserv
400 g skalade körsbärstomater på konserv
500 g torkade borlottibönor
500 g linguine
90 g inlagda sardellfiléer
90 g kapris
Drygt 100 g svarta oliver i olja
125 g buffelmozzarella
240 g parmigiano reggiano
250 g färsk salsiccia
Ett huvud vit raddichio med rosa fläckar
En stor röd paprika
Några sicilianska tomater
En färsk vitlök
Ett knippe färsk persilja
Ett knippe ruccola
Ja, det var det hela. Och vad gick då ett dylikt kalas på? €32. I min mening helt fantastiskt, särskilt som större delen av kostnaden ligger i vinet, korven och osten. Resterande varor var, som ovan nämnt, löjligt billiga. Ett kilo Tipo 00-mjöl, som är det mest glutenrika (starka) vetemjöl man kan tillgå kostade 79 cent, mindre än ett kilo helt vanligt vetemjöl på snabbköpet.
Det enda problemet jag nu möts av är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av allt detta. Som tur är har jag Jamie Olivers Italien att tillgå, och därtill har jag en idé om en sallad som jag tror kan bli rätt fräsch. Recept kommer om den blir lyckad.
Tänkt och gjort, jag tog tunnelbanan två hållplatser till Kieferngarten och promenerade sedan i det mysiga (achtung, ironi) regnet i ca 10 minuter innan jag något blöt nådde fram till mitt mål. Väl inne i butiken försvann alla spår av sorg över vädret, jag hade väntat mig en liten trång butik med lite vin och ost och pasta, men möttes istället av en fabrikslokal på åtskilliga hundra kvadrat, fullproppad med italienska varor av alla möjliga arter, torkat och konserverat såväl som färskt.
Jag grabbade givetvis tag i en vagn och började gå runt bland hyllorna och dreglade över utbudet. Butiken var nämligen inte bara välsorterad, utan höll också en mycket rimlig prisnivå. Bra italienska tomatkonserver för 60 ct, ett halvt kilo torkade bönor för dryga euron, parmigiano reggiano för €1,80/hg, osv. Som om det inte vore nog med detta så hade innehavaren också en frukt- och gröntbutik vägg i vägg, där man kunde få tag på läckerheter som färsk vitlök, underbara citrusfrukter, italienska tomater och sallad av alla de slag.
När jag var klar i butiken hade regnet bedarrat, och det började så smått spricka upp mellan molnen. Det var med ett par kassar i händerna och ett stort leende på läpparna som jag satte kurs tillbaka till WG:t där jag glatt packade upp allt och fotograferade det för er skull, kära läsare.
Här ser vi i ingen särskild ordning:
1 flaska Valpolicella Classico 2006 från Santi
1 flaska Chianti 2005 från Cantina di Montalcino
1 kg mjöl Tipo 00, italienskt durumvetemjöl för pizza och pasta
1 kg finkornigt havssalt
2 x 400 g skalade plommontomater på konserv
400 g skalade körsbärstomater på konserv
500 g torkade borlottibönor
500 g linguine
90 g inlagda sardellfiléer
90 g kapris
Drygt 100 g svarta oliver i olja
125 g buffelmozzarella
240 g parmigiano reggiano
250 g färsk salsiccia
Ett huvud vit raddichio med rosa fläckar
En stor röd paprika
Några sicilianska tomater
En färsk vitlök
Ett knippe färsk persilja
Ett knippe ruccola
Ja, det var det hela. Och vad gick då ett dylikt kalas på? €32. I min mening helt fantastiskt, särskilt som större delen av kostnaden ligger i vinet, korven och osten. Resterande varor var, som ovan nämnt, löjligt billiga. Ett kilo Tipo 00-mjöl, som är det mest glutenrika (starka) vetemjöl man kan tillgå kostade 79 cent, mindre än ett kilo helt vanligt vetemjöl på snabbköpet.
Det enda problemet jag nu möts av är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av allt detta. Som tur är har jag Jamie Olivers Italien att tillgå, och därtill har jag en idé om en sallad som jag tror kan bli rätt fräsch. Recept kommer om den blir lyckad.
Dienstag, 11. März 2008
Wohngemeinschaft
Sedan snart två veckor, och i cirka tre veckor till, bor jag i WG 1 på Hans-Leipelt-Straße 6 i Studentenstadt i München. Därför tänkte jag nu berätta lite om hur livet kan se ut i en studentkorridor i München.
I korridoren bor: jag (som hyr rummet av en viss Felix, som återvänder från studier på annan ort i början April), The Anh, en vietnames som bott i Tyskland sedan länge, Pedro, en spansk utbytesstudent, Katha, en tysk musikstudent, Tanja, en tysk specialpedagogstudent, samt Sonja, WG:ts mormor (som bott här i över två år), som studerar någonting designartat.
Det första som hände efter att jag flyttat in var att Pedro och The Anh tyckte att lukten blev förskräcklig, och drog ut på en veckas suparturné i Slovenien, Österrike och Ungern, vilket lämnade mig ensam med de tyska flickorna. Så jag kopplade på charmoffensiven, det vill säga jag bakade kanelbullar. Nog för att jag vet att kanelbullar är ett bra recept, men jag hade inte förväntat mig det överväldigande goda mottagandet; Tanja och Sonja krävde att receptet skulle översättas till tyska innan jag flyttade ut, och bullarna försvann nästan lika fort som de bakades. Katha tittade på bullarna med en sorgsen blick och upplyste mig i efterhand, pappskallen, om att hon var laktosintolerant. D'oh.
För att sätta mig i respekt hos hela befolkningen, och för glädjen i att ha tillgång till en ugn igen, kompletterade jag mitt Hat Trick med en kladdkaka och en limetårta, båda mjölkfria, och fick från Sonja tillmälet Backfuzzi, som jag dock inte är så säker på är en komplimang i vanliga fall.
Utöver bakandet så har jag fördrivit de senaste dagarna med lite lättare studier (både de som har med skolan att göra, och filosofin), samt att när vädret nu åter förbättrats drälla runt lite i Englischer Garten som befinner sig på bara ett par minuters avstånd till fots. Jag och Angelica var där i söndags, en strålande vacker vårdag, och upptäckte att det finns biodlare i parken, så om man vill kan man köpa lokalproducerad honung direkt av producenten. Angelica hittade också en en, och poserade snällt för kameran:
Det var en hel del folk som hade satt sig på stränderna längs floden Isar för att njuta av solskenet:
Under lördagen (8 mars) firade Tanja sin födelsedag, några veckor försenat, och bjöd på wok och vodka innan hon och hennes skock tjejkompisar drog ut för att dansa och lämnade en tinnitusartad tystnad efter sig. Festen bjöd på en ursäkt att knäppa av ett par bilder på korridorens invånare, så här kommer de:
Katha är en ganska tystlåten flicka, oftast märker man att hon är hemma på att det plötsligt börjar spelas pianomusik. Det är i min mening ganska behagligt med lite plinkande som bakgrund till tillvaron, men visst blir man lite väl förtrogen med vissa styckens svårare delar.
Sonja är i själva verket inte alls suddig live, utan minst lika skarp i konturerna som andra människor. Jag skyller på kameran. Sonja känner man bäst igen på att hon har ny frisyr och hårfärg varje gång man träffar henne, eftersom hon är hårmodell för något slags frisörseminarium i stan. Såhär i dagarna är hon inte alls lika lycklig som bilden antyder, eftersom hon igår opererade ut alla fyra visdomständerna, och sedan dess har hasat omkring i mysbyxor och drogrus med en ispåse tryckt mot munnen.
Tanja, som på bilden ses servera mig tysk fulvodka (Furst Üranow, någon?), var Leifurs bästa vän i korridoren, och jag fick ärva henne, eller om det var hon som fick ärva mig. I vilket fall dricker hon emellanåt kaffe med mig och fejkar intresse när jag försöker förklara solipsism på tyska. Tanja kommer från Kaufbeuren i Allgäu, och jag har därför tvingat henne att lova att lära mig att göra äkta Käsespätzle. Recept kommer.
I korridoren bor: jag (som hyr rummet av en viss Felix, som återvänder från studier på annan ort i början April), The Anh, en vietnames som bott i Tyskland sedan länge, Pedro, en spansk utbytesstudent, Katha, en tysk musikstudent, Tanja, en tysk specialpedagogstudent, samt Sonja, WG:ts mormor (som bott här i över två år), som studerar någonting designartat.
Det första som hände efter att jag flyttat in var att Pedro och The Anh tyckte att lukten blev förskräcklig, och drog ut på en veckas suparturné i Slovenien, Österrike och Ungern, vilket lämnade mig ensam med de tyska flickorna. Så jag kopplade på charmoffensiven, det vill säga jag bakade kanelbullar. Nog för att jag vet att kanelbullar är ett bra recept, men jag hade inte förväntat mig det överväldigande goda mottagandet; Tanja och Sonja krävde att receptet skulle översättas till tyska innan jag flyttade ut, och bullarna försvann nästan lika fort som de bakades. Katha tittade på bullarna med en sorgsen blick och upplyste mig i efterhand, pappskallen, om att hon var laktosintolerant. D'oh.
För att sätta mig i respekt hos hela befolkningen, och för glädjen i att ha tillgång till en ugn igen, kompletterade jag mitt Hat Trick med en kladdkaka och en limetårta, båda mjölkfria, och fick från Sonja tillmälet Backfuzzi, som jag dock inte är så säker på är en komplimang i vanliga fall.
Utöver bakandet så har jag fördrivit de senaste dagarna med lite lättare studier (både de som har med skolan att göra, och filosofin), samt att när vädret nu åter förbättrats drälla runt lite i Englischer Garten som befinner sig på bara ett par minuters avstånd till fots. Jag och Angelica var där i söndags, en strålande vacker vårdag, och upptäckte att det finns biodlare i parken, så om man vill kan man köpa lokalproducerad honung direkt av producenten. Angelica hittade också en en, och poserade snällt för kameran:
Det var en hel del folk som hade satt sig på stränderna längs floden Isar för att njuta av solskenet:
Under lördagen (8 mars) firade Tanja sin födelsedag, några veckor försenat, och bjöd på wok och vodka innan hon och hennes skock tjejkompisar drog ut för att dansa och lämnade en tinnitusartad tystnad efter sig. Festen bjöd på en ursäkt att knäppa av ett par bilder på korridorens invånare, så här kommer de:
Katha är en ganska tystlåten flicka, oftast märker man att hon är hemma på att det plötsligt börjar spelas pianomusik. Det är i min mening ganska behagligt med lite plinkande som bakgrund till tillvaron, men visst blir man lite väl förtrogen med vissa styckens svårare delar.
Sonja är i själva verket inte alls suddig live, utan minst lika skarp i konturerna som andra människor. Jag skyller på kameran. Sonja känner man bäst igen på att hon har ny frisyr och hårfärg varje gång man träffar henne, eftersom hon är hårmodell för något slags frisörseminarium i stan. Såhär i dagarna är hon inte alls lika lycklig som bilden antyder, eftersom hon igår opererade ut alla fyra visdomständerna, och sedan dess har hasat omkring i mysbyxor och drogrus med en ispåse tryckt mot munnen.
Tanja, som på bilden ses servera mig tysk fulvodka (Furst Üranow, någon?), var Leifurs bästa vän i korridoren, och jag fick ärva henne, eller om det var hon som fick ärva mig. I vilket fall dricker hon emellanåt kaffe med mig och fejkar intresse när jag försöker förklara solipsism på tyska. Tanja kommer från Kaufbeuren i Allgäu, och jag har därför tvingat henne att lova att lära mig att göra äkta Käsespätzle. Recept kommer.
Sonntag, 2. März 2008
Bayern wählt
Idag var det val i Bayern. Som EU-medborgare registrerad i München sedan mer än 3 månader före valet blev jag förvånansvärt nog valberättigad till valen om Oberbürgermeister, Stadtrat samt Bezirksausschuss Schwabing-Freimann. Dvs till borgmästarvalet, stadsrådet samt stadsdelsnämnden. Trots att jag tidigare har förklarat min cyniska ståndpunkt gällande att rösta kunde jag inte låta bli att ta chansen att se hur det är att rösta i Tyskland.
Det började någorlunda bekant, min vallokal låg i ett klassrum i en skola. Därefter blev det lite värre. Istället för de simpla svenska valblanketterna där du stoppar ner en lapp i ett kuvert och kanske kryssar för en politiker som du gillar särskilt mycket, så fick man här tre stycken papper, ett för varje val. Oberbürgermeister var inga problem, bara att kryssa för sin kandidat. Därefter blev det lite värre. I varje stadsdelsnämnd finns 31 ledamöter, och av någon anledning leder detta till att man får 31 röster att portionera ut mellan kandidaterna. Men ingen kandidat kan få mer än 3 röster, vilket leder till att man var tvungen att välja ut minst 31 kandidater att rösta på. Blä. Efter denna pärs vecklade jag upp Stadtratspappret, och gissa hur många röster man fick där? 80. Woohoo, dags att välja ut 27 satans politiker.
Så hur röstade jag då? Till Oberbürgermeister har det länge suttit uppe massa affischer som visar kandidaterna, och jag hade redan bestämt mig för att välja kandidaten med den snyggaste mustaschen. Eftersom jag kände att det var en bra strategi ville jag tillämpa den på de andra valen också. Avsaknaden av bilder ledde dock till att jag fick nöja mig med att rösta på de kandidater vars namn och yrkestitlar ledde mig att tro att de skulle ha en schysst mustasch. T ex "Hermann Obermaier, Metzger" (charkuterist) och "Fatima Mohammad, Studentin". Mer mustascher i München, det är min paroll.
Nu ser jag fram emot det spännande beskedet om hur många mustascher som tar sig in i stadens politiska strukturer.
Uppdatering 19:12: Det ser ut som sittande Oberbürgermeister Christian Ude, en man med en föredömlig mustasch, kommer bli kvar på sin post, och att hans parti SPD (s) kommer att bli störst i stadsrådet, men antagligen utan egen majoritet.
Det började någorlunda bekant, min vallokal låg i ett klassrum i en skola. Därefter blev det lite värre. Istället för de simpla svenska valblanketterna där du stoppar ner en lapp i ett kuvert och kanske kryssar för en politiker som du gillar särskilt mycket, så fick man här tre stycken papper, ett för varje val. Oberbürgermeister var inga problem, bara att kryssa för sin kandidat. Därefter blev det lite värre. I varje stadsdelsnämnd finns 31 ledamöter, och av någon anledning leder detta till att man får 31 röster att portionera ut mellan kandidaterna. Men ingen kandidat kan få mer än 3 röster, vilket leder till att man var tvungen att välja ut minst 31 kandidater att rösta på. Blä. Efter denna pärs vecklade jag upp Stadtratspappret, och gissa hur många röster man fick där? 80. Woohoo, dags att välja ut 27 satans politiker.
Så hur röstade jag då? Till Oberbürgermeister har det länge suttit uppe massa affischer som visar kandidaterna, och jag hade redan bestämt mig för att välja kandidaten med den snyggaste mustaschen. Eftersom jag kände att det var en bra strategi ville jag tillämpa den på de andra valen också. Avsaknaden av bilder ledde dock till att jag fick nöja mig med att rösta på de kandidater vars namn och yrkestitlar ledde mig att tro att de skulle ha en schysst mustasch. T ex "Hermann Obermaier, Metzger" (charkuterist) och "Fatima Mohammad, Studentin". Mer mustascher i München, det är min paroll.
Nu ser jag fram emot det spännande beskedet om hur många mustascher som tar sig in i stadens politiska strukturer.
Uppdatering 19:12: Det ser ut som sittande Oberbürgermeister Christian Ude, en man med en föredömlig mustasch, kommer bli kvar på sin post, och att hans parti SPD (s) kommer att bli störst i stadsrådet, men antagligen utan egen majoritet.
Mittwoch, 12. Dezember 2007
Föhn
Såhär i närheten av de tyskspråkiga delarna av Alperna existerar ett väderfenomen som kallas Föhn (fenomenet i sig existerar kring alla bergskedjor, det bara heter något annat på andra ställen). Föhn kallas också för den snöätande vinden, och blotta konceptet fyller min själ med glädje. Varför? Jo, för att det för mig en (visserligen ganska kort) bit nerför den gata som den angliska språkvärlden kallar memory lane. Mer exakt minner jag mig om tiden då jag satt i Oscar Kleins auditorium på AlbaNova som nyantagen fysikstudent på KTH, och bligade med mina fuktiga rådjursögon på Göran Grimvalls gestalt.
Termodynamik, alltså.
Den som inte är intresserad av fysik kan med fördel skumma ett par stycken här, men kolla i slutet, det finns lite kuriosa där. För er andra: dags att lära er något skoj om väder! Låt oss först påminna oss allmänna gaslagen: pV = nRT. Det intressanta i vårt sammanhang är egentligen relationen mellan tryck (p) och temperatur (T). I vårt fall är nämligen n och R konstanter, och vi får då ett samband som säger att om trycket ökar så måste antingen volymen minska, eller temperaturen öka.
Det blåser upp en vind i norra Italien, och vinden rör sig norrut, mot Alperna. När luftmassorna träffar Alperna pressas de uppåt över topparna, och eftersom trycket på dessa höjder är lägre kyls luften av. När luften svalnar förlorar den förmågan att behålla vätska, och vattenångan fäller ut som regn. Efter att luften passerat topparna så går det åt andra hållet: den sjunker mot lägre nivåer, och i samband med detta så pressas den ihop. Eftersom luften rör sig fort är denna expansion adiabatisk, vilket är ett tjusigt sätt att säga att luften inte hinner jämna ut sin temperatur mot omgivningen. Med andra ord: luften pressas ihop och värms därmed upp. Eftersom vattnet regnat av är vinden nu både varm och mycket torr, men värmen ger den möjlighet att ta upp vattenånga; den är undermättad på fukt. Därefter blåser vinden vidare över trakterna norr om Alperna, däribland München, och kan orsaka enorma temperatursvängningar; inom loppet av ett par timmar kan temperaturen stiga 10-15 grader Celsius, och på grund av att luften är så torr kan den mycket effektivt smälta snö. Därav smeknamnet som nämndes ovan.
Okej, det var dagens fysiklektion. Effekten av Föhnväder är alltså en vind som hastigt höjer temperaturen och käkar fuktighet till frukost. Det sägs att folk påverkas av vinden, somliga klagar på huvudvärk, andra på hjärtbesvar, och man menar i folkmun att människor blir aggressiva eller deprimerade av vädret. Dessa besvär kallas för Föhnkrankheit, men tas av förklarliga skäl inte på något vidare allvar av läkarvetenskapen.
Den som tycker att den här vindens namn bär en lustig likhet till det svenska ordet för hårtork blir säkert road av att höra att det minsann inte är någon slump. När AEG introducerade sin hårtork på 1920-talet registrerade de varumärket Fön (även lokalt en alternativ stavning av ordet), av uppenbara skäl, och det ordet smög sig sedan in i både svenskan och många andra språk.
PS: Det är möjligt att jag inte är den enda som noterar tempusbytet där uppe. Det är avsiktligt, bara så ni vet.
Termodynamik, alltså.
Den som inte är intresserad av fysik kan med fördel skumma ett par stycken här, men kolla i slutet, det finns lite kuriosa där. För er andra: dags att lära er något skoj om väder! Låt oss först påminna oss allmänna gaslagen: pV = nRT. Det intressanta i vårt sammanhang är egentligen relationen mellan tryck (p) och temperatur (T). I vårt fall är nämligen n och R konstanter, och vi får då ett samband som säger att om trycket ökar så måste antingen volymen minska, eller temperaturen öka.
Det blåser upp en vind i norra Italien, och vinden rör sig norrut, mot Alperna. När luftmassorna träffar Alperna pressas de uppåt över topparna, och eftersom trycket på dessa höjder är lägre kyls luften av. När luften svalnar förlorar den förmågan att behålla vätska, och vattenångan fäller ut som regn. Efter att luften passerat topparna så går det åt andra hållet: den sjunker mot lägre nivåer, och i samband med detta så pressas den ihop. Eftersom luften rör sig fort är denna expansion adiabatisk, vilket är ett tjusigt sätt att säga att luften inte hinner jämna ut sin temperatur mot omgivningen. Med andra ord: luften pressas ihop och värms därmed upp. Eftersom vattnet regnat av är vinden nu både varm och mycket torr, men värmen ger den möjlighet att ta upp vattenånga; den är undermättad på fukt. Därefter blåser vinden vidare över trakterna norr om Alperna, däribland München, och kan orsaka enorma temperatursvängningar; inom loppet av ett par timmar kan temperaturen stiga 10-15 grader Celsius, och på grund av att luften är så torr kan den mycket effektivt smälta snö. Därav smeknamnet som nämndes ovan.
Okej, det var dagens fysiklektion. Effekten av Föhnväder är alltså en vind som hastigt höjer temperaturen och käkar fuktighet till frukost. Det sägs att folk påverkas av vinden, somliga klagar på huvudvärk, andra på hjärtbesvar, och man menar i folkmun att människor blir aggressiva eller deprimerade av vädret. Dessa besvär kallas för Föhnkrankheit, men tas av förklarliga skäl inte på något vidare allvar av läkarvetenskapen.
Den som tycker att den här vindens namn bär en lustig likhet till det svenska ordet för hårtork blir säkert road av att höra att det minsann inte är någon slump. När AEG introducerade sin hårtork på 1920-talet registrerade de varumärket Fön (även lokalt en alternativ stavning av ordet), av uppenbara skäl, och det ordet smög sig sedan in i både svenskan och många andra språk.
PS: Det är möjligt att jag inte är den enda som noterar tempusbytet där uppe. Det är avsiktligt, bara så ni vet.
Dienstag, 20. November 2007
Novembersöndag i Englischer Garten
Efter att först ha varit på fest på TUM på fredagen, och därefter på fest hemma hos Markus (se inlägget om Oktoberfest) på lördagen, var det på söndagen hög tid att ta det lite lugnare. Eftersom vädret var vackert och vintrigt tog jag med mig kameran och begav mig till Englischer Garten.
Det vackra vädret hade lockat en hel del Münchnare till parken...
...och jag begav mig givetvis snarast möjligt till min favoritattraktion: fåglarna! Idag blir det lite frågesport; vad heter egentligen mina lokala änder?
Ännu en oidentifierad and. Låt er inte luras av hennes likhet till en gräsand, det allmänna intrycket är mycket mer chokladbrunt här, inte alls samma inslag av djup svärta i teckningen som gräsänderna.
Alla vet förstås vad det här är för något...
... men bonuspoäng till den som kan identifiera den här grönbenta filuren. Uppenbarligen inte en sothöna, men väl någon släkting. Simhud mellan tårna (ersatt av icke sammanvuxna hudflikar) saknas precis som på sothöns, även om det inte syns så tydligt på bilden.
De lokala måsarna är söta med sin fiskmås juv.-liknande teckning och tvåfärgade näbb. Det är förstås en intressant fråga vad 200 måsar gör i München, med dess för aquafober betryggande goda marginal till alla de sju haven samt Genevesjön, men de kan ju vara inplanterade.
Givetvis skall vi inte glömma parkens mest talrika medlem av fågelbeståndet: die Gans. Ingen gräsmattebajsande kanadensisk Skansenflykting här, utan istället någon inhemsk europeisk variant, skulle jag tro. Men däri hoppas jag förstås att ni ska bringa klarhet, kära läsare, utrustade som ni är med fågelböcker [menande blick på Kerstin och Jens --red. anm.].
Det visar sig att traditionen att ta med sina barn till något som liknar natur och låta dem bekanta sig med faunan inte är helt död. Den här flickan lyckades dessutom gå hem med alla fingrarna i behåll, trots sin insistens på att mata svanen. Det var hennes lyckodag.
Utöver sjöfåglarna befolkas parken också av ett stort bestånd av våra gamla favoriter: de sociala corviderna. I det här fallet vad jag och Kerstin misstänker vara svartkråka.
Många som inte är lika fascinerade av fåglar som jag väljer helt enkelt att bara ta en promenad i parken i sällskap av sin bästa vän, vare sig tvåbent...
... eller fyrfota.
Dienstag, 13. November 2007
Helles, bitte!
Öl är en mycket omtyckt dryck i stora delar av världen, men få platser kan tävla med Bayern om ölälskande befolkning. Årlig konsumtion per capita ligger på 175 liter, vilket är 40 % högre än för hela Tyskland, och slår till och med Tjeckiens 160 liter. Sverige är rent löjeväckande med sina 56 liter per capita och år. Om man stryker ur statistiken alla Bayrare under 16 år (laglig öldrickarålder) får vi en konsumtion på nära 220 liter per capita och år.
Uppenbarligen konsumeras det en hel del öl här, och som en följd av detta är öl och dess kvalitet i allra högsta grad av intresse, och har varit det länge. Så länge, faktiskt, att Bayern kan ståta med världens äldsta konsumentskyddslagstiftning: den bayerska renhetslagen från 1516. Denna lag slår fast att öl endast får bryggas med ingredienserna vatten, malt och humle (jäst lades till listan när den upptäckts, mer än hundra år senare), och var gällande lagstiftning i Bayern tills EU fällde lagen på 90-talet, till förmån för mindre nogräknade "öl"-producenter. Benämningen "Bayerskt öl" har dock av EU skyddad status som geografisk appellation, så om en flaska bär den benämningen är ölet bryggt i enlighet med den bayerska renhetslagen.
I sammanhanget kan nämnas att beteckningen "tyska renhetslagen från 1516" är en lögn, eller åtminstone ett missförstånd. I själva verket infördes en renhetslag i hela Tyskland först i samband med enandet under Bismarck, och denna lag följde bara den bayerska för underjäst öl (alltså inte för de öler som benämns Ale). När de tyska konstitutionella republikerna bildades (en gång efter första världskriget, andra gången vid återföreningen 1949) krävde Bayern att dess egen renhetslag skulle gälla innanför dess gränser, annars inget inträde i republiken.
I Bayern finns ca 640 bryggerier, vilket är ganska exakt hälften av Tysklands bryggerier, och som jämförelse kan nämnas att USA (med en befolkning på 300 miljoner, att jämföras med Bayerns 12) har 100 bryggerier. Här i München är det dock framförallt de sex stora Münchenbryggerierna som märks av: Löwenbräu, Hofbräu, Hacker-Pschorr, Augustiner, Paulaner, Spaten.
Om du går till krogen här och beställer Bier löper du risk att få ett höjt ögonbryn till svar, eftersom du inte är riktigt specifik nog. Det står huvudsakligen tre val till buds: Helles, Dunkles och Weißbier.
Helles är det mest populära, och det som du antagligen får om din servitör inser att du är en förvirrad utlänning. Helles betyder ljus, och det är just ett ljust underjäst öl det rör sig om, vad man på hemmaplan skulle kalla en lager. Bayersk Helles bryggs efter münchnisk bryggprocess, det vill säga med bara lite humle och en rostad malt, vilket ger ett öl vars smak domineras inte av humlens beska (som går dåligt ihop med Münchens kalkhaltiga (hårda) vatten), utan av maltens brödiga toner.
Dunkles betyder mörk, och är motsvarigheten till ett Helles, som helt enkelt bryggts med en kraftigare rostad malt. Smaken har ofta inslag av karamellartade toner, utöver brödigheten som karaktäriserar den münchniska bryggprocessen.
Weißbier är något alldeles extra, här rör det sig om ett överjäst öl (Ale-typ) vars malt till minst hälften består av vete (istället för korn). Weißbier kan i huvudsak delas upp i kategorierna Kristallweißbier och Hefeweißbier, men här i München kan du titta i månen efter det förstnämnda. Ett Kristallweißbier är filtrerat för att avlägsna restprodukterna från jäsning, medan ett Hefeweißbier är ofiltrerat, och innehåller en jästfällning (Hefe = jäst). Weißbier är mycket milt humlat, och överjäsningen ger det distinkt fruktiga toner. Smaken är frisk och fruktig, med en tydlig jästton. Traditionellt serveras Weißbier i ett högt och slankt glas.
Utöver dessa rena öler är blanddrycker också populära, då huvudsakligen Radler, som är en fifty-fifty-blandning av Helles och läsk av Spritetyp. Där säger dock puristen inom mig nej. Eller nein, måhända.
Uppenbarligen konsumeras det en hel del öl här, och som en följd av detta är öl och dess kvalitet i allra högsta grad av intresse, och har varit det länge. Så länge, faktiskt, att Bayern kan ståta med världens äldsta konsumentskyddslagstiftning: den bayerska renhetslagen från 1516. Denna lag slår fast att öl endast får bryggas med ingredienserna vatten, malt och humle (jäst lades till listan när den upptäckts, mer än hundra år senare), och var gällande lagstiftning i Bayern tills EU fällde lagen på 90-talet, till förmån för mindre nogräknade "öl"-producenter. Benämningen "Bayerskt öl" har dock av EU skyddad status som geografisk appellation, så om en flaska bär den benämningen är ölet bryggt i enlighet med den bayerska renhetslagen.
I sammanhanget kan nämnas att beteckningen "tyska renhetslagen från 1516" är en lögn, eller åtminstone ett missförstånd. I själva verket infördes en renhetslag i hela Tyskland först i samband med enandet under Bismarck, och denna lag följde bara den bayerska för underjäst öl (alltså inte för de öler som benämns Ale). När de tyska konstitutionella republikerna bildades (en gång efter första världskriget, andra gången vid återföreningen 1949) krävde Bayern att dess egen renhetslag skulle gälla innanför dess gränser, annars inget inträde i republiken.
I Bayern finns ca 640 bryggerier, vilket är ganska exakt hälften av Tysklands bryggerier, och som jämförelse kan nämnas att USA (med en befolkning på 300 miljoner, att jämföras med Bayerns 12) har 100 bryggerier. Här i München är det dock framförallt de sex stora Münchenbryggerierna som märks av: Löwenbräu, Hofbräu, Hacker-Pschorr, Augustiner, Paulaner, Spaten.
Om du går till krogen här och beställer Bier löper du risk att få ett höjt ögonbryn till svar, eftersom du inte är riktigt specifik nog. Det står huvudsakligen tre val till buds: Helles, Dunkles och Weißbier.
Helles är det mest populära, och det som du antagligen får om din servitör inser att du är en förvirrad utlänning. Helles betyder ljus, och det är just ett ljust underjäst öl det rör sig om, vad man på hemmaplan skulle kalla en lager. Bayersk Helles bryggs efter münchnisk bryggprocess, det vill säga med bara lite humle och en rostad malt, vilket ger ett öl vars smak domineras inte av humlens beska (som går dåligt ihop med Münchens kalkhaltiga (hårda) vatten), utan av maltens brödiga toner.
Dunkles betyder mörk, och är motsvarigheten till ett Helles, som helt enkelt bryggts med en kraftigare rostad malt. Smaken har ofta inslag av karamellartade toner, utöver brödigheten som karaktäriserar den münchniska bryggprocessen.
Weißbier är något alldeles extra, här rör det sig om ett överjäst öl (Ale-typ) vars malt till minst hälften består av vete (istället för korn). Weißbier kan i huvudsak delas upp i kategorierna Kristallweißbier och Hefeweißbier, men här i München kan du titta i månen efter det förstnämnda. Ett Kristallweißbier är filtrerat för att avlägsna restprodukterna från jäsning, medan ett Hefeweißbier är ofiltrerat, och innehåller en jästfällning (Hefe = jäst). Weißbier är mycket milt humlat, och överjäsningen ger det distinkt fruktiga toner. Smaken är frisk och fruktig, med en tydlig jästton. Traditionellt serveras Weißbier i ett högt och slankt glas.
Utöver dessa rena öler är blanddrycker också populära, då huvudsakligen Radler, som är en fifty-fifty-blandning av Helles och läsk av Spritetyp. Där säger dock puristen inom mig nej. Eller nein, måhända.
Montag, 29. Oktober 2007
Fußball
Nyheten om att jag varit på en fotbollsmatch orsakade viss uppståndelse i familjen, så jag känner mig manad att förklara hur det hela kom sig. I torsdags var det Stammtisch för oss utbytesstudenter på matte, och då berättade vår mentor Ivonne att hon hade några gratisbiljetter till en fotbollsmatch, och undrade om någon var intresserad av att följa med. Eftersom de som skulle gå är trevliga människor, och eftersom Allianz Arena är en cool byggnad, tackade jag ja.
Således fann jag mig i fredags på Bundesliga 2-matchen mellan 1860 München (hädanefter: 60) och Offenbach. Allianz Arena var en riktig mäktig byggnad, med plats för ca 60 000 människor. Utvändigt täcks arenan av någon slags rombformiga ballonger som kan lysas upp i olika färger. När 60 spelar lyser arenan i blått, när Bayern München spelar lyser den rött, och är det derby är den röd-blå-randig.
Vårt sällskap bestod av Ivonne, hennes ryska väninna Maria, Leifur, jag och Ivonnes hus' reparatör, en fryntlig bayersk man i medelåldern, som också var den som stod för biljetterna. Alla andra ställde sig något undrande till hur jag skulle överleva kvällen i min sparsamma klädsel, men jag förklarade helt enkelt att jag tagit på mig allt jag hade, och att det fick duga. Det hade förvisso smakat med en mugg Glühwein, men på arenan kan man bara betala med någon slags underligt kort, och inga kontanter, så no deal. Ivonne hade med sig en kamera, så tack till henne för bilderna. Ni får dock inte se någon bild på mig, för jag lyckades se fånig ut på varenda bild.
Maria, Leifur, Ivonne
Hur var matchen då? Tja, det var fotboll, men det blev i alla fall 3-0 till hemmalaget, och stämningen var ju rolig, trots att det bara var ynka 22 300 besökare på arenan. Bilden nedan är dock tagen en bra bit innan matchen började, så det tjockade till sig rätt mycket på läktarna lite senare.
Således fann jag mig i fredags på Bundesliga 2-matchen mellan 1860 München (hädanefter: 60) och Offenbach. Allianz Arena var en riktig mäktig byggnad, med plats för ca 60 000 människor. Utvändigt täcks arenan av någon slags rombformiga ballonger som kan lysas upp i olika färger. När 60 spelar lyser arenan i blått, när Bayern München spelar lyser den rött, och är det derby är den röd-blå-randig.
Vårt sällskap bestod av Ivonne, hennes ryska väninna Maria, Leifur, jag och Ivonnes hus' reparatör, en fryntlig bayersk man i medelåldern, som också var den som stod för biljetterna. Alla andra ställde sig något undrande till hur jag skulle överleva kvällen i min sparsamma klädsel, men jag förklarade helt enkelt att jag tagit på mig allt jag hade, och att det fick duga. Det hade förvisso smakat med en mugg Glühwein, men på arenan kan man bara betala med någon slags underligt kort, och inga kontanter, så no deal. Ivonne hade med sig en kamera, så tack till henne för bilderna. Ni får dock inte se någon bild på mig, för jag lyckades se fånig ut på varenda bild.
Maria, Leifur, IvonneHur var matchen då? Tja, det var fotboll, men det blev i alla fall 3-0 till hemmalaget, och stämningen var ju rolig, trots att det bara var ynka 22 300 besökare på arenan. Bilden nedan är dock tagen en bra bit innan matchen började, så det tjockade till sig rätt mycket på läktarna lite senare.
Donnerstag, 25. Oktober 2007
Essen und Trinken
I veckan har jag läst arkiven på matbloggen Delicious Days, som skrivs av ett par tyskar som bor här i München. Det är en av de allra tjusigaste matbloggar jag sett, med snygg webdesign och fotografier som får allt de lagar att se oerhört delikat ut. Ett kort besök på denna blogg räcker för att snålvattnet ska rinna till, och maten som lagas är varierande, dock med betoning på sötsaker och det centraleuropeiska köket. Att se alla dessa godsaker väckte en enorm lust inom mig att laga mat, varefter åsynen av mitt kök knuffade min själ över kanten till den mörka avgrunden. Trots detta bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle göra någon ansats till matlagning, och begav mig till Viktualienmarkt, en matmarknad alldeles nära Marienplatz. Åsynen av all fin frukt, grönsaker, kött, fågel, vilt, ost och delikatesser gjorde mitt humör ännu dystrare, men jag bet ihop och plockade på mig vad jag kunde utnyttja.
Resultatet blev, som synes, lite kallskuret. På tallriken syns några skivor österrikisk rökt skinka, bitar av allgäuisk emmentaler, marinerade oliver och en bit gott bröd med lite alpsmör. Till detta en Montepulciano d'Abruzzo för lyxpriset €6. Det var ju inte direkt matlagning, även om det var alldeles utmärkt gott. Skinkan blev jag lite besviken på, den var inte så mör som jag hade trott, och hade heller inte så kraftig röksmak. Å andra sidan är jag ju särdeles förtjust i smaken av rökt vad-som-helst, och kan därför vara lite svår att göra nöjd. Jag köpte även in lite grejer som jag hade tänkt göra en efterrätt av, men det blev aldrig av, så rapport om den kommer senare.
Det fanns mycket på marknaden som jag gärna skulle ge mig på om jag bara kunde, priserna står sig mycket väl jämfört med de där hemma. Både kanin, gås och anka är mycket hyggligt prissatt, och det finns ett stort sortiment av fina grönsaker. Närheten till Italien har sina fördelar för den som gillar tomater, zucchini, aubergine och bönor. Utbudet av ost är också imponerande, det tillverkas en hel del i både Bayern och Schweiz, och även där står sig priserna oerhört bra i jämförelse med de i Sverige. Själv är jag ju dock inte så van vid stark ost av annat än prästtyp, så jag har påbörjat min tillvänjning till schweiziska ostar med allgäuisk emmentaler, som är mild i smaken (men mycket god). Vidare finns på marknaden två artiklar som jag är mycket intresserad av, nämligen pinfärska ägg och nykärnat smör. Jag misstänker starkt att det senare är något annat än Arlas lastbilsdistribuerade smör som knappast kan kallas nykärnat med annat än en mycket flexibel tidsuppfattning.
Uppdatering: Efter all denna kärlek till Viktualienmarkt måste jag ju, i rättvisans namn, ge Sverige ett par erkännanden. Det första är för fisken. Det är den sorgliga sanningen att München är landlåst som bara den, och fisk är av förklarliga skäl inte alls hyggligt prissatt här. Rökt lax får man inte tag på för mindre än €4/hg, och där har man passerat min smärtgräns. Räkor är inte heller nådiga i priset, och vore inte det illa nog så kostar en avokado (helt oförklarligt) €2! Det är bara att inse att små stekta bröd med avokado och lite rökt lax eller några räkor är en lyx jag som student kan titta i månen efter, och det krossar mitt hjärta, särskilt som det faktiskt är en av de få rätter jag skulle kunna laga i mitt kök.
Som självtröst för att jag inte kan laga mat införskaffade jag också en flaska Laphroaig (till det facila priset €28), men insåg först när jag kommit hem att jag bara har dricksglas tillgängliga. Rackarns rabarber, va.
Apropå Delicious Days, som jag nämnde i allra första meningen, har de ett recept på Kaiserschmarrn som ser väldigt lovande ut, i alla fall att döma av den fantastiska bild som ackompanjerar receptet. Legenden säger att rätten fått sitt namn efter Kejsare Franz Joseph I av Österrike-Ungern; Kaiserschmarrn är en slags äggtung pannkaka innehållande romrussin, vilken steks och hackas upp i små bitar, pudras med rikligt med florsocker och serveras med äppelmos eller plommmonkompott. Jag hade aldrig trott att jag skulle rekommendera ett recept som innehåller russin, men det här är faktiskt oerhört gott. Ett varningens ord är dock på sin plats, det är ingen lätt anrättning det här, så tro inte att det är en bra efterrätt till en stadig måltid. Snarare bör den låtas trona i ensamt majestät, liknande ett mellanmål på våfflor. Rekommenderas varmt.
Resultatet blev, som synes, lite kallskuret. På tallriken syns några skivor österrikisk rökt skinka, bitar av allgäuisk emmentaler, marinerade oliver och en bit gott bröd med lite alpsmör. Till detta en Montepulciano d'Abruzzo för lyxpriset €6. Det var ju inte direkt matlagning, även om det var alldeles utmärkt gott. Skinkan blev jag lite besviken på, den var inte så mör som jag hade trott, och hade heller inte så kraftig röksmak. Å andra sidan är jag ju särdeles förtjust i smaken av rökt vad-som-helst, och kan därför vara lite svår att göra nöjd. Jag köpte även in lite grejer som jag hade tänkt göra en efterrätt av, men det blev aldrig av, så rapport om den kommer senare.
Det fanns mycket på marknaden som jag gärna skulle ge mig på om jag bara kunde, priserna står sig mycket väl jämfört med de där hemma. Både kanin, gås och anka är mycket hyggligt prissatt, och det finns ett stort sortiment av fina grönsaker. Närheten till Italien har sina fördelar för den som gillar tomater, zucchini, aubergine och bönor. Utbudet av ost är också imponerande, det tillverkas en hel del i både Bayern och Schweiz, och även där står sig priserna oerhört bra i jämförelse med de i Sverige. Själv är jag ju dock inte så van vid stark ost av annat än prästtyp, så jag har påbörjat min tillvänjning till schweiziska ostar med allgäuisk emmentaler, som är mild i smaken (men mycket god). Vidare finns på marknaden två artiklar som jag är mycket intresserad av, nämligen pinfärska ägg och nykärnat smör. Jag misstänker starkt att det senare är något annat än Arlas lastbilsdistribuerade smör som knappast kan kallas nykärnat med annat än en mycket flexibel tidsuppfattning.
Uppdatering: Efter all denna kärlek till Viktualienmarkt måste jag ju, i rättvisans namn, ge Sverige ett par erkännanden. Det första är för fisken. Det är den sorgliga sanningen att München är landlåst som bara den, och fisk är av förklarliga skäl inte alls hyggligt prissatt här. Rökt lax får man inte tag på för mindre än €4/hg, och där har man passerat min smärtgräns. Räkor är inte heller nådiga i priset, och vore inte det illa nog så kostar en avokado (helt oförklarligt) €2! Det är bara att inse att små stekta bröd med avokado och lite rökt lax eller några räkor är en lyx jag som student kan titta i månen efter, och det krossar mitt hjärta, särskilt som det faktiskt är en av de få rätter jag skulle kunna laga i mitt kök.
Som självtröst för att jag inte kan laga mat införskaffade jag också en flaska Laphroaig (till det facila priset €28), men insåg först när jag kommit hem att jag bara har dricksglas tillgängliga. Rackarns rabarber, va.
Apropå Delicious Days, som jag nämnde i allra första meningen, har de ett recept på Kaiserschmarrn som ser väldigt lovande ut, i alla fall att döma av den fantastiska bild som ackompanjerar receptet. Legenden säger att rätten fått sitt namn efter Kejsare Franz Joseph I av Österrike-Ungern; Kaiserschmarrn är en slags äggtung pannkaka innehållande romrussin, vilken steks och hackas upp i små bitar, pudras med rikligt med florsocker och serveras med äppelmos eller plommmonkompott. Jag hade aldrig trott att jag skulle rekommendera ett recept som innehåller russin, men det här är faktiskt oerhört gott. Ett varningens ord är dock på sin plats, det är ingen lätt anrättning det här, så tro inte att det är en bra efterrätt till en stadig måltid. Snarare bör den låtas trona i ensamt majestät, liknande ett mellanmål på våfflor. Rekommenderas varmt.
Mittwoch, 17. Oktober 2007
Technischen Universität München
I måndags var det då slut på semestern, när TU München hade terminsinvigning. Rektorn höll ett långt och ganska underhållande tal som mest gick ut på att dela ut små nålstick till LMU (Ludwig-Maximilians-Universität, det andra universitetet i München), samt att stolt påpeka att TUM var utnämt till ett av Tysklands tre elituniversitet (de andra två är LMU här i München, samt TU i Karlsruhe). Precis som KTH:s representanter brukar göra skröt han sedan om utbyten med elituniversitet i andra länder, bland annat Stanford, Ecole Polytechnique och KTH. Själv får jag alltid känslan av att dessa universitet mest anses vara de bästa eftersom de skapat sin lilla klubb där de klappar varandra på ryggen och berättar om hur himla bra de är. Sanning genom upprepning. Sen har jag ju förstås aldrig studerat vid något icke-elituniversitet, så vem är jag att ifrågasätta påstenden som dessa?
Efter rektorns tal var det dags för någon ung fjant att köra tysk stand up-komedi. Att döma av publikens skratt var han rolig, men eftersom hans tyska var lika hastighetsbegränsad som Autobahn, och alla skämten handlade om tysk politik, var det svårt att hänga med. När pladdret slutligen var över bjöd universitetet på gratis öl från bryggeri Weihenstephan, enligt egen utsago världens äldsta (grundat 1040), och därtill ägt av TU München.
Japp, det stämmer. Min skola äger ett bryggeri. We're not in Kansas anymore (nor are we in Sweden).
Efter att ha druckit några gratis (och alldeles utmärkta) öl tackade jag och Leifur (min isländske utbytesstudentkompis) för oss och drog vidare till Stammtisch @ KHG. KHG är den katolska studentföreningen på TUM, och de anordnar varannan vecka en träff för alla TUMs utbytesstudenter. Vid detta Stammtisch bjuds man på mat, varje gång en rätt från något nytt land. I måndags rörde det sig om Tyskland, och vi fick Leberkässemmel mit Senf. Utöver maten håller baren öppet. Precis som insikten att mitt universitet äger ett bryggeri kom insikten att katolska föreningen har en bar i källaren som något av en överraskning för mig. Uppvuxen i Sverige anser jag ju dels att katoliker i princip är frikyrkliga, och därmed att de antagligen inte gillar någonting som är roligt, t ex sex eller öl. Här i trakterna är dock mest alla katoliker, och de gillar sannerligen öl, så där rök ännu en av mina fördomar.
På KHG träffade jag en del av de utbytesstudenter jag redan förr träffat, och genom att le, nicka och tala dålig tyska undvek jag att behöva erkänna att jag inte kunde minnas namnen på en enda av dem. Det blev även tillfälle att stifta några nya bekantskaper, bland annat en fransyska (benfri!) som sade att hon föredrog öl framför vin. Denna kuriositet visade sig komma från Bretagne, som ju snarare är cider- än vintrakter. Min mentala europakarta, som en gång var så enhetlig och fin, indelad i simpla länder som Tyskland, Frankrike, Österrike, föll alltså isär ytterligare.
Semestern var ju slut, som sagt, så på tisdagen blev det för första gången dags att bege sig norrut till campus Garching, där det mesta av TUM har placerats i exil. Kvar inne på Arcisstraße nära stadskärnan finns mest ekonomi och dylikt trams. Det visade sig dock att campus Garching var riktigt fint, med stora gräsmattor mellan byggnaderna, och en liten park med stigar, gräsmattor, träd, dammar och en bäck. Därtill, förstås, fakulteterna.
Matematikfakulteten inhyses tillsammans med informatikditon i ett stort hus med distinkt 2000-talskänsla, alldeles nära tunnelbanan. När man kommer in i huset finner man en stor hall öppen alla tre våningar upp, och längs ena väggen sträcker sig en glasad vägg som övergår i ett glastak. På detta vis strömmar mycket ljus in, och hallen är behaglig på ett Svensk Inredning-vis. Trätrappor upphängda med stålstag från taket klättrar upp i mitten av rummet, längsmed långsidorna, och förbinds med catwalks till loftgångarna på de högre våningarna. Kerstin skulle inte gilla dessa trappor, som alltså klättrar ute i det fria, och därtill utan stag underifrån. Från loftgången på översta våningen kan man ta endera av två rutschkanor ner till markplan. Att sätta in barnleksaker i en universitetsbyggnad är förstås en genialisk idé, och i det här fallet verkar det dessutom röra sig om en slags matematisk konst; rutschkanorna utgår från varsin ände av loftgången, och mynnar ut intill varandra, så att de tillsammans utgör en snygg parabola, och formeln som beskriver rutschkanornas form sitter också på ett litet plakat på väggen. Albanova kan härmed officiellt slänga sig i väggen.
Efter rektorns tal var det dags för någon ung fjant att köra tysk stand up-komedi. Att döma av publikens skratt var han rolig, men eftersom hans tyska var lika hastighetsbegränsad som Autobahn, och alla skämten handlade om tysk politik, var det svårt att hänga med. När pladdret slutligen var över bjöd universitetet på gratis öl från bryggeri Weihenstephan, enligt egen utsago världens äldsta (grundat 1040), och därtill ägt av TU München.
Japp, det stämmer. Min skola äger ett bryggeri. We're not in Kansas anymore (nor are we in Sweden).
Efter att ha druckit några gratis (och alldeles utmärkta) öl tackade jag och Leifur (min isländske utbytesstudentkompis) för oss och drog vidare till Stammtisch @ KHG. KHG är den katolska studentföreningen på TUM, och de anordnar varannan vecka en träff för alla TUMs utbytesstudenter. Vid detta Stammtisch bjuds man på mat, varje gång en rätt från något nytt land. I måndags rörde det sig om Tyskland, och vi fick Leberkässemmel mit Senf. Utöver maten håller baren öppet. Precis som insikten att mitt universitet äger ett bryggeri kom insikten att katolska föreningen har en bar i källaren som något av en överraskning för mig. Uppvuxen i Sverige anser jag ju dels att katoliker i princip är frikyrkliga, och därmed att de antagligen inte gillar någonting som är roligt, t ex sex eller öl. Här i trakterna är dock mest alla katoliker, och de gillar sannerligen öl, så där rök ännu en av mina fördomar.
På KHG träffade jag en del av de utbytesstudenter jag redan förr träffat, och genom att le, nicka och tala dålig tyska undvek jag att behöva erkänna att jag inte kunde minnas namnen på en enda av dem. Det blev även tillfälle att stifta några nya bekantskaper, bland annat en fransyska (benfri!) som sade att hon föredrog öl framför vin. Denna kuriositet visade sig komma från Bretagne, som ju snarare är cider- än vintrakter. Min mentala europakarta, som en gång var så enhetlig och fin, indelad i simpla länder som Tyskland, Frankrike, Österrike, föll alltså isär ytterligare.
Semestern var ju slut, som sagt, så på tisdagen blev det för första gången dags att bege sig norrut till campus Garching, där det mesta av TUM har placerats i exil. Kvar inne på Arcisstraße nära stadskärnan finns mest ekonomi och dylikt trams. Det visade sig dock att campus Garching var riktigt fint, med stora gräsmattor mellan byggnaderna, och en liten park med stigar, gräsmattor, träd, dammar och en bäck. Därtill, förstås, fakulteterna.
Matematikfakulteten inhyses tillsammans med informatikditon i ett stort hus med distinkt 2000-talskänsla, alldeles nära tunnelbanan. När man kommer in i huset finner man en stor hall öppen alla tre våningar upp, och längs ena väggen sträcker sig en glasad vägg som övergår i ett glastak. På detta vis strömmar mycket ljus in, och hallen är behaglig på ett Svensk Inredning-vis. Trätrappor upphängda med stålstag från taket klättrar upp i mitten av rummet, längsmed långsidorna, och förbinds med catwalks till loftgångarna på de högre våningarna. Kerstin skulle inte gilla dessa trappor, som alltså klättrar ute i det fria, och därtill utan stag underifrån. Från loftgången på översta våningen kan man ta endera av två rutschkanor ner till markplan. Att sätta in barnleksaker i en universitetsbyggnad är förstås en genialisk idé, och i det här fallet verkar det dessutom röra sig om en slags matematisk konst; rutschkanorna utgår från varsin ände av loftgången, och mynnar ut intill varandra, så att de tillsammans utgör en snygg parabola, och formeln som beskriver rutschkanornas form sitter också på ett litet plakat på väggen. Albanova kan härmed officiellt slänga sig i väggen.
Sonntag, 7. Oktober 2007
Whisky und Großkauf
I fredags tittade jag in i den lilla whiskybutiken nära Marienplatz. När jag säger liten menar jag till ytan, den har storleken av ett litet studentrum, men den har ett sortiment som kan få vilken whiskyälskare som helst att bli religiös. Hyllor täcker väggarna, och i fyra hyllplans höjd står flaskorna på rad, alfabetiserade och i alla tänkbara varianter. Laphroaig? Visst, vill du ha 10, 15 eller 30 år gammal? Cask strength eller vanlig? Bowmore, sure, välj en av tolv sorter. Medan jag stod där och med hunger i blicken tittade på utbudet frågar föreståndaren mig om jag vill smaka på veckans erbjudande: Speyside. Ja tack, och han slår upp en 4 cl i ett litet provarglas. Jag vill särskilt vända mig till min far när jag säger detta: take that, Systembolaget!
Apropå min far var det just han som förde mig till butiken, på jakt efter Edradour. Edradour är Skottlands minsta destilleri; de producerar endast 12 fat i veckan, vilket gör att de precis ligger på gränsen till vad som är gångbart kommersiellt, och av det skälet är whiskyn svår att få tag på. Således bad Jens mig att leta efter en Edradour i Tyskland, och inte behövde jag leta länge; den här whiskybutiken har banne mig allt.
Med en flaska Edradour i handen pratade jag en stund med butiksföreståndaren. Jag sade att det var underbart för en svensk att hitta en butik som är så välsorterad, och ändå har lägre priser än man får hemma. Han såg lite skeptisk ut och förklarade att det inte alls var billigt, skatterna var ju skyhöga. Som skräckexempel menade han på att en flaska vodka för €5 hade €4 skatt. När jag sade att en flaska vodka i Sverige alltid har ca €15 skatt försvann färgen från hans ansikte. Det svenska trumfkortet fungerar alltid. Efter att ha sagt "Auf Wiedersehen" till föreståndaren försökte jag hitta en lämplig kartong att packa flaskan i för transport till Sverige. Det var inte helt enkelt att hitta inne i stan, så jag gav upp idén för kvällen och beslöt mig att återuppta sökandet under lördagen istället.
På fredagskvällen ordnades en fest för utbytesstudenter, och när jag kom dit var det proppfullt med folk i ett ganska underdimensionerat rum som försökte prata med varandra över ljudet av skränig musik. Jag hittade snabbt min isländska kompis från kön till inskrivningen (en berättelse för en annan dag), och han presenterade mig för två japaner och en sloven. Vår lilla grupp växte till sig med en ryss och en tjeck, därefter två estniskor, sen en italienska, och snart kändes det som vi var en lämplig symbol för gränsöverskridande samarbete. Eller en United Colors of Benetton-annons.
På lördagen vaknade jag framåt 12-tiden och kollade upp var närmsta Staples låg. För de som inte vet är Staples ett varuhus för kontorsmaterial, och för den som har minsta lilla fetisch för dylikt är det även en enorm fälla. Hyllmeter efter hyllmeter med pennor, blystift, bläck, häftapparater, hålslagare, laminatmaskiner, kuvert, papper, whiteboards, tejp. Och så hyllan jag letade efter: förpackningar. En lång rad kartonger av alla de slag breder ut sig, tillsammans med stora påsar med dämpande skumgummichips, och så förstås allas högsta dröm: 200-meterrullar med bubbelplast!
Efter mina upplevelser i Hamburg blev jag mycket överraskad av den uppenbara bristen på storhandlar i München. Jag misstänkte att det borde finnas någonstans, och i lördags lärde jag mig var. Jag satte kurs mot Staples, som låg placerad i ett område med det poetiska namnet "Euroindustriepark". Jag klev av bussen vid en hållplats placerad intill ett litet villaområde, och tänkte att det var ett underligt ställe för ett Staples, men jag satte kurs efter kartan och promenerade på en gångväg mellan villorna och en lekplats. Plötsligt svängde vägen tvärt åt sidan, och jag kom ut på en stor parkering framför en enorm industrilokal, och på andra sidan mig reste sig ett högt stängsel, krönt med taggtråd och dekorerat med skyltar som upplyste om att inkräktare på militärområdet kunde skjutas. Jag hade hittat rätt.
En kort promenad senare insåg jag att jag hade hittat Münchens storhandelsområde. Firmor som sålde möbler, gardiner, djur, bildelar, cyklar och allt annat man kan tänka sig tävlade om utrymmet, och folk myllrade överallt. Jag hittade mitt Staples, köpte det jag skulle, och fann på vägen ut att det låg i samma byggnad som en butik med det charmiga namnet real:-.
Jag trodde att real:- skulle vara en av de tyska billigmarknaderna, men det visade sig vara en obehagligt välsorterad livsmedelsbutik. Jag fick senare höra att de har en billig version också, så jag antar att jag var på ICA Kvantum snarare än Willys. Jag fördrev ett par timmar med att strosa omkring och kika på alla obekanta varor, och hittade mycket att gilla. När man sätter sin fot i en tysk butik med ett sortiment som denna blir man tvungen att överge en hel del fördomar om tysk matlagning. De hade ett sortiment ost som säkerligen kunde få min mor att lämna sitt hemland, och vin-, öl- och spritsortimentet kunde nog ge även den mest förhärdade Systembolagskramare en tår i ögat. Sherryfatlagrad grappa, hundratals sorters vin sorterade efter geografi, backar om 20 x 0,5 l bayerskt öl för €11, Hennessy VS för €20... Jag kan fortsätta, men det blir obehagligt. Låt mig helt enkelt säga att det finns goda möjligheter för livsnjutaren att njuta livet med en sån butik i närheten.
Givetvis finns det även en del saker man kanske hellre tar ett kliv förbi i sortimentet. Vad sägs om "Saure Lunge mit Herz"? Ja... det är ungefär vad det låter som: en traditionell bayersk maträtt gjord på syrade kalvlungor och kalvhjärta. Nej tack, jag har redan ätit. En del priser verkar också helt bisarra: €4,50 för en vaniljstång?
Hur som helst trivdes jag utmärkt på min storhandel, och eftersom den tacksamt nog ligger endast några hållplatser bort med den buss som stannar alldeles nära mitt hem kan jag faktiskt åka dit lite då och då och handla, när jag känner att mina lokala Plus och Lidl inte kan erbjuda det jag söker. Framsynt som jag var köpte jag denna lördag mat för söndagen, så jag inte återigen skulle hamna i situationen att jag är hungrig men inte kan få tag på något att äta. Således blir det idag bayersk söndagsmiddag: Schweinshax'n mit Kartoffelknödel und Sauerkraut. Alles schmeckt!
Apropå min far var det just han som förde mig till butiken, på jakt efter Edradour. Edradour är Skottlands minsta destilleri; de producerar endast 12 fat i veckan, vilket gör att de precis ligger på gränsen till vad som är gångbart kommersiellt, och av det skälet är whiskyn svår att få tag på. Således bad Jens mig att leta efter en Edradour i Tyskland, och inte behövde jag leta länge; den här whiskybutiken har banne mig allt.
Med en flaska Edradour i handen pratade jag en stund med butiksföreståndaren. Jag sade att det var underbart för en svensk att hitta en butik som är så välsorterad, och ändå har lägre priser än man får hemma. Han såg lite skeptisk ut och förklarade att det inte alls var billigt, skatterna var ju skyhöga. Som skräckexempel menade han på att en flaska vodka för €5 hade €4 skatt. När jag sade att en flaska vodka i Sverige alltid har ca €15 skatt försvann färgen från hans ansikte. Det svenska trumfkortet fungerar alltid. Efter att ha sagt "Auf Wiedersehen" till föreståndaren försökte jag hitta en lämplig kartong att packa flaskan i för transport till Sverige. Det var inte helt enkelt att hitta inne i stan, så jag gav upp idén för kvällen och beslöt mig att återuppta sökandet under lördagen istället.
På fredagskvällen ordnades en fest för utbytesstudenter, och när jag kom dit var det proppfullt med folk i ett ganska underdimensionerat rum som försökte prata med varandra över ljudet av skränig musik. Jag hittade snabbt min isländska kompis från kön till inskrivningen (en berättelse för en annan dag), och han presenterade mig för två japaner och en sloven. Vår lilla grupp växte till sig med en ryss och en tjeck, därefter två estniskor, sen en italienska, och snart kändes det som vi var en lämplig symbol för gränsöverskridande samarbete. Eller en United Colors of Benetton-annons.
På lördagen vaknade jag framåt 12-tiden och kollade upp var närmsta Staples låg. För de som inte vet är Staples ett varuhus för kontorsmaterial, och för den som har minsta lilla fetisch för dylikt är det även en enorm fälla. Hyllmeter efter hyllmeter med pennor, blystift, bläck, häftapparater, hålslagare, laminatmaskiner, kuvert, papper, whiteboards, tejp. Och så hyllan jag letade efter: förpackningar. En lång rad kartonger av alla de slag breder ut sig, tillsammans med stora påsar med dämpande skumgummichips, och så förstås allas högsta dröm: 200-meterrullar med bubbelplast!
Efter mina upplevelser i Hamburg blev jag mycket överraskad av den uppenbara bristen på storhandlar i München. Jag misstänkte att det borde finnas någonstans, och i lördags lärde jag mig var. Jag satte kurs mot Staples, som låg placerad i ett område med det poetiska namnet "Euroindustriepark". Jag klev av bussen vid en hållplats placerad intill ett litet villaområde, och tänkte att det var ett underligt ställe för ett Staples, men jag satte kurs efter kartan och promenerade på en gångväg mellan villorna och en lekplats. Plötsligt svängde vägen tvärt åt sidan, och jag kom ut på en stor parkering framför en enorm industrilokal, och på andra sidan mig reste sig ett högt stängsel, krönt med taggtråd och dekorerat med skyltar som upplyste om att inkräktare på militärområdet kunde skjutas. Jag hade hittat rätt.
En kort promenad senare insåg jag att jag hade hittat Münchens storhandelsområde. Firmor som sålde möbler, gardiner, djur, bildelar, cyklar och allt annat man kan tänka sig tävlade om utrymmet, och folk myllrade överallt. Jag hittade mitt Staples, köpte det jag skulle, och fann på vägen ut att det låg i samma byggnad som en butik med det charmiga namnet real:-.
Jag trodde att real:- skulle vara en av de tyska billigmarknaderna, men det visade sig vara en obehagligt välsorterad livsmedelsbutik. Jag fick senare höra att de har en billig version också, så jag antar att jag var på ICA Kvantum snarare än Willys. Jag fördrev ett par timmar med att strosa omkring och kika på alla obekanta varor, och hittade mycket att gilla. När man sätter sin fot i en tysk butik med ett sortiment som denna blir man tvungen att överge en hel del fördomar om tysk matlagning. De hade ett sortiment ost som säkerligen kunde få min mor att lämna sitt hemland, och vin-, öl- och spritsortimentet kunde nog ge även den mest förhärdade Systembolagskramare en tår i ögat. Sherryfatlagrad grappa, hundratals sorters vin sorterade efter geografi, backar om 20 x 0,5 l bayerskt öl för €11, Hennessy VS för €20... Jag kan fortsätta, men det blir obehagligt. Låt mig helt enkelt säga att det finns goda möjligheter för livsnjutaren att njuta livet med en sån butik i närheten.
Givetvis finns det även en del saker man kanske hellre tar ett kliv förbi i sortimentet. Vad sägs om "Saure Lunge mit Herz"? Ja... det är ungefär vad det låter som: en traditionell bayersk maträtt gjord på syrade kalvlungor och kalvhjärta. Nej tack, jag har redan ätit. En del priser verkar också helt bisarra: €4,50 för en vaniljstång?
Hur som helst trivdes jag utmärkt på min storhandel, och eftersom den tacksamt nog ligger endast några hållplatser bort med den buss som stannar alldeles nära mitt hem kan jag faktiskt åka dit lite då och då och handla, när jag känner att mina lokala Plus och Lidl inte kan erbjuda det jag söker. Framsynt som jag var köpte jag denna lördag mat för söndagen, så jag inte återigen skulle hamna i situationen att jag är hungrig men inte kan få tag på något att äta. Således blir det idag bayersk söndagsmiddag: Schweinshax'n mit Kartoffelknödel und Sauerkraut. Alles schmeckt!
Donnerstag, 4. Oktober 2007
Oktoberfest
Stefan kom ner och hälsade på, och i sällskap med honom och några av hans utbytesstudiekompisar från Singapore har jag tillbringat de senaste dagarna. Utan att gå in på för många detaljer tänker jag plocka russinet ur kakan och berätta lite om Oktoberfest.
Vi börjar med lite torra fakta--ingen orsak till panik, det kommer rikligt med blöta fakta senare. Låt mig vara fräck nog att norpa både en del fakta och några bilder från Wikipedias artikel om Oktoberfest, så att ni, kära läsare, slipper jobba er igenom all den där texten. Oktoberfest började 1810 då kronprins Ludwig (senare Ludvig I) och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen gifte sig. För att fira tillfället höll man en hästkapplöpning, och festen blev populär nog att den upprepades även åren efter. 1813 hölls uppehåll för att kriga med Napoleon (inte mot), men firandet återvände igen, och 1819 tog München över organisationen kring festen och beslutade att den framöver skulle hållas årligen utan undantag. Senare tidigarelades festivalen så att den börjar i september, för att säkerställa bättre väder.
I dagsläget firas Oktoberfest under de 16 dagarna fram till och med första söndagen i oktober, eller till 3 oktober (Tysklands återföreningsdag), om första söndagen faller på 1:a eller 2:a oktober.
Nog så om historia, hur ser det då ut idag? Ja, herregud. Festen firas på Theresienwiese, som fått sitt namn efter just den Therese som gifte sig och startade spektaklet. Theresienwiese, som till vardags bara kallas d'Wiesn, är ett stort (asfalterat) fält något sydväst om Münchens stadskärna. Fältet är ca 400 meter brett och någon kilometer långt, så det rör sig inte om något litet område. Under Oktoberfest täcks fältet av en berg-och-dal-bana, diverse andra åkattraktioner (tillräckligt för att nära nog bräcka Gröna Lund), mängder av stånd som säljer korv, crepes, glass, rostade kastanjer, brända mandlar, Steckerlfisch, filthattar, souvenirer av alla slag, lotterier och massa annat.
Och så, förstås, öltälten. Tält är egentligen inte det rätta ordet, detta är stora temporära byggnader med sittplats för uppåt 10 000 personer. Endast bryggerier från München får ha öltält på d'Wiesn, och det är de sex stora bryggerierna (Hacker-Pschorr, Paulaner, Augustiner, Hofbräu, Spaten, Löwenbräu) som har två stora tält vardera, och det finns även ett gäng mindre tält. Allt som allt finns över 100 000 sittplatser i tälten, där man serveras speciella Oktoberfestöl (som är lite mörkare, kraftigare i smaken och något mer alkoholstarka än vanliga brygder). Om man vill beställa en öl på Oktoberfest och låta som man är från trakten beställer man "a Maß". A Maß betyder "ett mått", vilket utgörs av en en fjuttig liter öl som serveras i ett stort glaskrus. Istället för "a Maß" kan man också be om "eine Maß", men ber du om "ein Maß" riskerar du att få en chokladbit ("ein Mars") istället. Sägs det.
När man kommer till d'Wiesn möts man av ett gigantiskt myller av människor från alla världens hörn, många iförda någon variant av Tracht, dvs Lederhosen och skjorta för herrarna, och Dirndl för damerna. Lokalbefolkningen kan skilja på de mer traditionella varianterna, och de som turisterna köper, men de flesta nöjer sig nog med att njuta av män i Lederhosen som skuttar runt på borden med ölsejdlar, eller--om man är lagd åt det andra hållet--att se djupt i både glasen och urringningarna.
Mitt första besök på Oktoberfest var lördagen på helgen mitt i festen, då jag, Stefan, Hansi och Mark (två bekanta till Stefan) anlände vid ungefär 13-tiden och ställde oss i kö för att komma in i ett av tälten. Vi stod i nämnda kö, som var fullproppad med skräniga italienare, och trängdes i ett par timmar innan dörrarna öppnades. Folkmassan gjorde en flodvågsliknande rörelse mot dörren, en del kom in, och resten formligen studsade tillbaka när dörrarna smällde igen. Vi kom inte in, så vi gav upp försöken och drog ut på stan istället.
Tagning två var tisdagen efter. Det var jag, Stefan och Marcus, Stefans utbytesstudiepolare från München. Det var inte lika stort tryck då som under den horribla helgen (som jag fick höra kallades för italienarhelgen), men vi letade ändå förgäves igenom två tält efter sittplatser. Vi lyckades dock hitta plats på ett av tältens ölterrass, vilket med tanke på det vackra vädret nästan var ännu bättre. Glada i hågen beställde vi varsin Maß och bekantade oss med våra nyfunna bordsgrannar. De visade sig vara ett gäng bestående av en Münchare, några Innsbruckare samt några från mindre orter i Tyrolen. Det var en kul samling folk på gott humör, och vi skålade och samtalade från klockan 17 till 22:30-tiden, då öltapparna på d'Wiesn stänger, och man får ge sig av mot stans många nattklubbar.
Den bestående känslan av Oktoberfest är att den är STOR. Redan i tisdags hade besökarantalet (antalet besökare per dag summerat, givetvis är en del av dessa samma personer som besökt festen flera dagar) sprängt 4 miljoner. Förra året serverades ungefär 6,1 miljoner liter öl, man gjorde av med hundratusentals kycklingar, och jag vill knappt veta hur många grisar som faller offer för de Bayerska kockarna under dessa veckor.
Vi börjar med lite torra fakta--ingen orsak till panik, det kommer rikligt med blöta fakta senare. Låt mig vara fräck nog att norpa både en del fakta och några bilder från Wikipedias artikel om Oktoberfest, så att ni, kära läsare, slipper jobba er igenom all den där texten. Oktoberfest började 1810 då kronprins Ludwig (senare Ludvig I) och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen gifte sig. För att fira tillfället höll man en hästkapplöpning, och festen blev populär nog att den upprepades även åren efter. 1813 hölls uppehåll för att kriga med Napoleon (inte mot), men firandet återvände igen, och 1819 tog München över organisationen kring festen och beslutade att den framöver skulle hållas årligen utan undantag. Senare tidigarelades festivalen så att den börjar i september, för att säkerställa bättre väder.
I dagsläget firas Oktoberfest under de 16 dagarna fram till och med första söndagen i oktober, eller till 3 oktober (Tysklands återföreningsdag), om första söndagen faller på 1:a eller 2:a oktober.
Nog så om historia, hur ser det då ut idag? Ja, herregud. Festen firas på Theresienwiese, som fått sitt namn efter just den Therese som gifte sig och startade spektaklet. Theresienwiese, som till vardags bara kallas d'Wiesn, är ett stort (asfalterat) fält något sydväst om Münchens stadskärna. Fältet är ca 400 meter brett och någon kilometer långt, så det rör sig inte om något litet område. Under Oktoberfest täcks fältet av en berg-och-dal-bana, diverse andra åkattraktioner (tillräckligt för att nära nog bräcka Gröna Lund), mängder av stånd som säljer korv, crepes, glass, rostade kastanjer, brända mandlar, Steckerlfisch, filthattar, souvenirer av alla slag, lotterier och massa annat.
Och så, förstås, öltälten. Tält är egentligen inte det rätta ordet, detta är stora temporära byggnader med sittplats för uppåt 10 000 personer. Endast bryggerier från München får ha öltält på d'Wiesn, och det är de sex stora bryggerierna (Hacker-Pschorr, Paulaner, Augustiner, Hofbräu, Spaten, Löwenbräu) som har två stora tält vardera, och det finns även ett gäng mindre tält. Allt som allt finns över 100 000 sittplatser i tälten, där man serveras speciella Oktoberfestöl (som är lite mörkare, kraftigare i smaken och något mer alkoholstarka än vanliga brygder). Om man vill beställa en öl på Oktoberfest och låta som man är från trakten beställer man "a Maß". A Maß betyder "ett mått", vilket utgörs av en en fjuttig liter öl som serveras i ett stort glaskrus. Istället för "a Maß" kan man också be om "eine Maß", men ber du om "ein Maß" riskerar du att få en chokladbit ("ein Mars") istället. Sägs det.
När man kommer till d'Wiesn möts man av ett gigantiskt myller av människor från alla världens hörn, många iförda någon variant av Tracht, dvs Lederhosen och skjorta för herrarna, och Dirndl för damerna. Lokalbefolkningen kan skilja på de mer traditionella varianterna, och de som turisterna köper, men de flesta nöjer sig nog med att njuta av män i Lederhosen som skuttar runt på borden med ölsejdlar, eller--om man är lagd åt det andra hållet--att se djupt i både glasen och urringningarna.
Mitt första besök på Oktoberfest var lördagen på helgen mitt i festen, då jag, Stefan, Hansi och Mark (två bekanta till Stefan) anlände vid ungefär 13-tiden och ställde oss i kö för att komma in i ett av tälten. Vi stod i nämnda kö, som var fullproppad med skräniga italienare, och trängdes i ett par timmar innan dörrarna öppnades. Folkmassan gjorde en flodvågsliknande rörelse mot dörren, en del kom in, och resten formligen studsade tillbaka när dörrarna smällde igen. Vi kom inte in, så vi gav upp försöken och drog ut på stan istället.
Tagning två var tisdagen efter. Det var jag, Stefan och Marcus, Stefans utbytesstudiepolare från München. Det var inte lika stort tryck då som under den horribla helgen (som jag fick höra kallades för italienarhelgen), men vi letade ändå förgäves igenom två tält efter sittplatser. Vi lyckades dock hitta plats på ett av tältens ölterrass, vilket med tanke på det vackra vädret nästan var ännu bättre. Glada i hågen beställde vi varsin Maß och bekantade oss med våra nyfunna bordsgrannar. De visade sig vara ett gäng bestående av en Münchare, några Innsbruckare samt några från mindre orter i Tyrolen. Det var en kul samling folk på gott humör, och vi skålade och samtalade från klockan 17 till 22:30-tiden, då öltapparna på d'Wiesn stänger, och man får ge sig av mot stans många nattklubbar.
Den bestående känslan av Oktoberfest är att den är STOR. Redan i tisdags hade besökarantalet (antalet besökare per dag summerat, givetvis är en del av dessa samma personer som besökt festen flera dagar) sprängt 4 miljoner. Förra året serverades ungefär 6,1 miljoner liter öl, man gjorde av med hundratusentals kycklingar, och jag vill knappt veta hur många grisar som faller offer för de Bayerska kockarna under dessa veckor.
Montag, 24. September 2007
Englischer Garten
Idag bestämde jag mig för att undersöka precis hur lite man kan åstadkomma under vad som borde vara en arbetsdag, och eftersom vädret bjöd på sommar, med sin klarblå himmel och 25 grader, åt jag lunch och tog sedan en bok och begav mig till Englischer Garten.
Englischer Garten är med sina 3,7 kvadratkilometer--större än Central Park--Europas näst största stadspark, överskuggad endast av Phoenix Park i Dublin, som dock inte ligger lika centralt. Anlagd 1789 av elektor Carl Theodor, eller kanske snarare av hans krigsminister Benjamin Thompson--även (o)känd som Reichsgraf von Rumford--sträcker den sig från Prinzregentenstrasse nära stadskärnan norrut mellan Isar och stadsdelen Schwabing. Parken delas i en nordlig och en sydlig del av en stor bilväg, Isarring, och de två delarna har olika karaktär. Den nordliga delen är skogigare och lugnare, medan den södra delen innehåller den anlagda sjön Kleinhesseloher See, som på sin sydliga strand har ett stort fält. Soliga dagar är detta fält knökfullt av fotbollsspelare, solbadare, hundägare och betande gäss. Ett stycke vidare söder om sjön hittar man ett torn i kinesisk stil, som fantasifullt nog heter Chinesischer Turm. Runt tornet ligger Münchens näst största ölträdgård, med 7 000 sittplatser.
Parken är vackert upplagd med stiliga kontraster mellan skogspartier och öppna ytor--man går på en stig som skuggas av kronorna från enorma bokträd för att plötsligt komma ut i solen i en glänta med ett par popplar och en liten flod. Träden fascinerar mig till ingen ände, varje gång jag sätter min fot i parken slutar det med att jag får ont i nacken av att stå gapandes av förundran med blicken riktad rakt upp mot trädens avlägsna och tillika vackra toppar.
Idag styrde jag kosan mot Kleinhesseloher See för att först beundra de många sjöfåglar som finns i sjön--änder av flera olika slag, sothöns, måsar, två arter av gäss och ett stort antal svanar--samt sätta mig och läsa min bok i skuggan av träden vid kanten av fältet. När jag några timmar senare kände mig hungrig begav jag mig till ölträdgården, där jag åt en tidig middag och tittade på matrestssnyltande svarta kråkor, och på när en trio brittiska tjejer iförda Dirndl nästan dödades av fallande kastanjer från de kastanjeträd som alltid skuggar de gamla ölträdgårdarna här. Efter maten gick jag tillbaka till fältet, och satte mig nu i eftermiddagssolen och läste vidare. När solen gått ner bakom träden begav jag mig hemåt, och därmed är sagan om en ruggigt improduktiv måndag all.
Englischer Garten är med sina 3,7 kvadratkilometer--större än Central Park--Europas näst största stadspark, överskuggad endast av Phoenix Park i Dublin, som dock inte ligger lika centralt. Anlagd 1789 av elektor Carl Theodor, eller kanske snarare av hans krigsminister Benjamin Thompson--även (o)känd som Reichsgraf von Rumford--sträcker den sig från Prinzregentenstrasse nära stadskärnan norrut mellan Isar och stadsdelen Schwabing. Parken delas i en nordlig och en sydlig del av en stor bilväg, Isarring, och de två delarna har olika karaktär. Den nordliga delen är skogigare och lugnare, medan den södra delen innehåller den anlagda sjön Kleinhesseloher See, som på sin sydliga strand har ett stort fält. Soliga dagar är detta fält knökfullt av fotbollsspelare, solbadare, hundägare och betande gäss. Ett stycke vidare söder om sjön hittar man ett torn i kinesisk stil, som fantasifullt nog heter Chinesischer Turm. Runt tornet ligger Münchens näst största ölträdgård, med 7 000 sittplatser.
Parken är vackert upplagd med stiliga kontraster mellan skogspartier och öppna ytor--man går på en stig som skuggas av kronorna från enorma bokträd för att plötsligt komma ut i solen i en glänta med ett par popplar och en liten flod. Träden fascinerar mig till ingen ände, varje gång jag sätter min fot i parken slutar det med att jag får ont i nacken av att stå gapandes av förundran med blicken riktad rakt upp mot trädens avlägsna och tillika vackra toppar.
Idag styrde jag kosan mot Kleinhesseloher See för att först beundra de många sjöfåglar som finns i sjön--änder av flera olika slag, sothöns, måsar, två arter av gäss och ett stort antal svanar--samt sätta mig och läsa min bok i skuggan av träden vid kanten av fältet. När jag några timmar senare kände mig hungrig begav jag mig till ölträdgården, där jag åt en tidig middag och tittade på matrestssnyltande svarta kråkor, och på när en trio brittiska tjejer iförda Dirndl nästan dödades av fallande kastanjer från de kastanjeträd som alltid skuggar de gamla ölträdgårdarna här. Efter maten gick jag tillbaka till fältet, och satte mig nu i eftermiddagssolen och läste vidare. När solen gått ner bakom träden begav jag mig hemåt, och därmed är sagan om en ruggigt improduktiv måndag all.
Sonntag, 23. September 2007
Söndag i München
Bayern är, som jag nämnt, klart dominerat av katoliker. En bieffekt av all denna Jesus-glädje och syndaförlåtelse är att affärerna är stängda på söndagar. Ja, gott folk, jag skämtar inte. Detta är en stad med över två miljoner invånare, och på söndagar är ALLA livsmedelsbutiker stängda. Har man tur kan man få tag på något ätligt på en bensinmack.
Tråkigt nog har jag efter två veckor här inte hunnit ta till mig läxan från förra helgen, och hade därför inte varit förutseende nog att under gårdagen införskaffa dagens mat. Således vaknade jag till ett kylskåp innehållande inget annat än en flaska Vittel och en gigantisk isklump i frysfacket. Och bara 2 rutor toapapper kvar. Efter noggrann ransonering av toapappret var det ändå slut, och magen kurrade, så jag begav mig till min närmsta livsmedelsbutik bara för att få budskapet att jag kunde titta in igen imorgon.
Tursamt nog hade jag inte långt till bensinmacken, som åtminstone löste problemet med toapapper, men den enda mat de hade att erbjuda var choko-leibniz-kakor och konstiga folieförpackade brödinbakade korvar. Jag satsade på det förra, och sådan riskerade min torftiga diet att bli idag. I katolsk anda skulle jag vilja tacka Herren för att han åtminstone lät min lokala pizzeria hålla öppet.
Tråkigt nog har jag efter två veckor här inte hunnit ta till mig läxan från förra helgen, och hade därför inte varit förutseende nog att under gårdagen införskaffa dagens mat. Således vaknade jag till ett kylskåp innehållande inget annat än en flaska Vittel och en gigantisk isklump i frysfacket. Och bara 2 rutor toapapper kvar. Efter noggrann ransonering av toapappret var det ändå slut, och magen kurrade, så jag begav mig till min närmsta livsmedelsbutik bara för att få budskapet att jag kunde titta in igen imorgon.
Tursamt nog hade jag inte långt till bensinmacken, som åtminstone löste problemet med toapapper, men den enda mat de hade att erbjuda var choko-leibniz-kakor och konstiga folieförpackade brödinbakade korvar. Jag satsade på det förra, och sådan riskerade min torftiga diet att bli idag. I katolsk anda skulle jag vilja tacka Herren för att han åtminstone lät min lokala pizzeria hålla öppet.
Abonnieren
Posts (Atom)