Englischer Garten

Idag bestämde jag mig för att undersöka precis hur lite man kan åstadkomma under vad som borde vara en arbetsdag, och eftersom vädret bjöd på sommar, med sin klarblå himmel och 25 grader, åt jag lunch och tog sedan en bok och begav mig till Englischer Garten.

Englischer Garten är med sina 3,7 kvadratkilometer--större än Central Park--Europas näst största stadspark, överskuggad endast av Phoenix Park i Dublin, som dock inte ligger lika centralt. Anlagd 1789 av elektor Carl Theodor, eller kanske snarare av hans krigsminister Benjamin Thompson--även (o)känd som Reichsgraf von Rumford--sträcker den sig från Prinzregentenstrasse nära stadskärnan norrut mellan Isar och stadsdelen Schwabing. Parken delas i en nordlig och en sydlig del av en stor bilväg, Isarring, och de två delarna har olika karaktär. Den nordliga delen är skogigare och lugnare, medan den södra delen innehåller den anlagda sjön Kleinhesseloher See, som på sin sydliga strand har ett stort fält. Soliga dagar är detta fält knökfullt av fotbollsspelare, solbadare, hundägare och betande gäss. Ett stycke vidare söder om sjön hittar man ett torn i kinesisk stil, som fantasifullt nog heter Chinesischer Turm. Runt tornet ligger Münchens näst största ölträdgård, med 7 000 sittplatser.

Parken är vackert upplagd med stiliga kontraster mellan skogspartier och öppna ytor--man går på en stig som skuggas av kronorna från enorma bokträd för att plötsligt komma ut i solen i en glänta med ett par popplar och en liten flod. Träden fascinerar mig till ingen ände, varje gång jag sätter min fot i parken slutar det med att jag får ont i nacken av att stå gapandes av förundran med blicken riktad rakt upp mot trädens avlägsna och tillika vackra toppar.

Idag styrde jag kosan mot Kleinhesseloher See för att först beundra de många sjöfåglar som finns i sjön--änder av flera olika slag, sothöns, måsar, två arter av gäss och ett stort antal svanar--samt sätta mig och läsa min bok i skuggan av träden vid kanten av fältet. När jag några timmar senare kände mig hungrig begav jag mig till ölträdgården, där jag åt en tidig middag och tittade på matrestssnyltande svarta kråkor, och på när en trio brittiska tjejer iförda Dirndl nästan dödades av fallande kastanjer från de kastanjeträd som alltid skuggar de gamla ölträdgårdarna här. Efter maten gick jag tillbaka till fältet, och satte mig nu i eftermiddagssolen och läste vidare. När solen gått ner bakom träden begav jag mig hemåt, och därmed är sagan om en ruggigt improduktiv måndag all.