Innsbruck du sköna

Besluten om att maxa ut mitt Interrailkort och ännu mer besluten att få se några jäkla alper satte jag mig 11:30 på tåget till Innsbruck. Det visade sig vara en utmärkt idé. Mina erfarenheter av Salzburg och en tveksam väderleksrapport från BBC fick mig att lämna kameran hemma, vilket visade sig vara en dålig idé. Jag tröstar mig med att inga 50 mm kan fånga vyerna. Inget vidvinkel i världen kan fånga vyerna vid en bergskedja, oavsett hur man gör slutar det med ett tryck på ett papper som inte alls är lika stort som alperna, vilket liksom pajar hela grejen. Att titta på alperna på ett papper är som att kika in i tjejernas omklädesrum: det ger en uppfattning om vad som finns där, men det är ingenting mot själva upplevelsen. Tillåt mig att lämna liknelsen innan den blir otäck, och gå vidare.

Det syntes en del alper genom tågfönstret medan jag närmade mig Innsbruck, men vyn när jag klev av tåget var i sanning underbar. En vacker liten stad med gamla hus, en bred flod som forsar fram genom staden, och höjer man blicken ser man alptopparna bara några hundra meter bort.

Eftersom jag var aningen seg i morse hade jag inte hunnit äta frukost innan jag behövde hoppa på tåget, så min mage insisterade på att få mat innan mina ben fick sin efterlängtade bergsbestigning. Jag satte mig på en hotellrestaurang och beställde en öl och en maträtt. Vid det laget att maträtten kom in hade jag druckit halva den utmärkta österrikiska ölen, och kände ett markerat surr i huvudet. Med mycket god aptit och gott humör grep jag mig an huvudrätten, som bestod i ugnsgrillat vildandsbröst serverat med pommes duchesse, broccoli, skysås med honung och moreller, samt en liten klick lingonsylt som gav rätten en bisarr svenskhet som konstrasterade så starkt mot miljön att jag nästan fick svindel. Eller så var det ölen. Kaffet på maten var precis så bra som österrikist kaffe är, och tillsammans med utsikten undrade jag så smått om inte Innsbruck var en bra ort att bo i.

Efter maten satte jag kurs mot närmsta berg, vilket började stiga upp ungefär 200 meter från platsen där jag satt. På vägen kom jag över själva Innsbrucken--bron över floden Inn--och beundrade de gamla vackra träden som stod längs flodbanken. Snart gick jag längs vägarna som snirklade sig upp på berget och njöt i fulla drag av den oerhörda utsikten över staden, alperna på andra sidan, och den vackra naturen på mitt eget berg, som bjöd på gamla träd, enorma murgrönor, och ett par små fjällbäckar som slingrade sig nerför sluttningen. Efter en 20 minuter eller så råkade jag på ett litet etablissemang kallat Alpenzoo.

De som känner mig vet att jag är något av en djurvän, och eftersom jag nyligen hade insett att fenomenet Streichelzoo (Petting zoo) existerade i den tyskspråkiga kultursfären blev jag alldeles knäsvag av glädje. Jag betalade inträdet, tog en karta över parken, lokaliserade die Haustiere och satte genast av ditåt. Score! Bergsgetter, fjällfår med underliga horn, vildsvinskultingar och några fjällkor delade sina fållor med några höns och ett hundratal pilfinkar/gråsparvar. Efter att ha matat foderautomaten med några 20-centare hade jag en god handfull foder att muta djuren med, och de ställde snällt upp sig på rad för att tigga. Ja... nästan alla ställde snällt upp sig. En get klättrade nästan över stängslet, och ett lamm lyckades klämma sig ut mellan två spjälor och försökte prompt rymma från alla barnen som omgav oss. Jag fick en blick från djurskötaren som jag inte alls tycker att jag förtjänade, men därefter förflöt djurmatandet smidigt, och alla djuren verkade mycket tacksamma. De försökte i alla fall äta mina fingrar, och det är ju ett bra tecken.

Efter djurmatandet var det dags för mig att tänka på refrängen, eller mer exakt på EC-tåget som skulle gå ca 40 minuter senare, med mig på det om jag inte ville tillbringa natten i staden. Som tur är gick det en buss ner från berget, och snart satt jag i en kupé, i sällskap med en sovande ung dam. När hon efter ett par hållplatser kvicknade till frågade jag om hon ville att jag skulle väcka henne vid någon hållplats. Det visade sig att hon skulle till Ulm, och därmed behövde byta i München, så ingen fara på taket. Hon frågade mig varifrån jag kom, och på den vägen påbörjade vi ett samtal som mest gick ut på att jag frågade saker om Tyskland. Om det inte vore för mitt EU-medlemskap hade min inkvisitoriska stil antagligen lett till att jag tagits för någon arisk-judisk underrättelseofficer från Israel. Claudia, som hon visade sig heta, skulle studera psykologi i Innsbruck och hade varit där på jakt efter lägenhet, men utan lycka. Det var en trevlig flicka på många sätt, men jag blir tvungen att ifrågasätta hennes ölsmak:
- Jag gillar inte öl, men radler [lika delar öl och Sprite] är okej.
How about no? Hon får väl ursäktas, varandes Badem-Württembergare. Men knappt.

Som ett litet sidospår tänkte jag en del på namnen på orter som jag passerade. På vägen mot Salzburg fanns det en ort vid namn Bergen, vilket kändes som något av en lågoddsare, men vad i hela friden är Wörgl för namn? Egentligen? Det låter som ljudet man gör när man fått sig en öl för mycket en kväll.

Ett annat sidospår: tåget jag reste med går vidare till någon ort i norra Italien, så idag har jag hört tyska med kraftig italiensk brytning. Låt oss en gång för alla konstatera att italienarna är alldeles, alldeles för entusiastiska för att prata tyska.