Om äktenskap och giftermål

Det här med äktenskap och giftermål har varit på tapeten nyligen i Sverige. Först presenterade moderaterna, folkpartiet och centern en motion till riksdagen, där man föreslår att avskaffa registrerat partnerskap för homosexuella, och istället inför en könsneutral äktenskapsbalk. Man fastslår i motionen att på grund av religionsfrihet finns det dock inget tvång för religiösa samfund att viga samkönade par; de har rätt att själva bestämma vilka som får och inte får gifta sig i deras samfund.

Kristdemokraterna inlade en egen motion till riksdagen, där man istället föreslår att frånta religiösa samfund vigselrätten, till förmån för en civil registrering av giftermålet. Därmed skulle de religiösa samfunden kunna utföra sina riter som de behagar, utan att man kan rikta kritik mot diskrimerande myndighetsutövande. Vidare vill kristdemokraterna kalla denna lag för giftermålsbalk, och man vill helt och hållet hålla ordet äktenskap utanför den.

RFSU välkomnade kristdemokraternas förslag om att frånta de religiösa samfunden det myndighetsutövande som vigselrätten innebär, men vände sig starkt emot att ordet äktenskap försvann ur balken. "Rätten att ingå äktenskap är en mänsklig rättighet och inte enbart en angelägenhet för religiösa samfund" säger Åsa Regnér till DN.

Debatten har också gått bland de religiösa samfundens representanter och dylikar. Nio biskopar ur svenska kyrkan uttalade i DN sitt stöd till att stryka vigselrätten, varefter varje präst på egen hand kan gå efter sitt samvete gällande vem han vill viga. Aftonbladets Helle Klein betraktar detta som ett försök av biskoparna att i smyg stöda kyrkans traditionella diskrimering mot homosexuella. Helle Klein får stöd av fyra biskopar, som i DN skriver att de anser att kyrkan även i framtiden skall behålla vigselrätten.

Personligen anser jag att kristdemokraternas förslag är det bästa. Opinionen i Sverige är sådan att samkönade giftermål är en självklarhet, vilket jag också håller med om. Giftermålet är en rättslig institution som regleras av riksdagen och domstolsväsendet. Äktenskapet, däremot, är en kulturell och religiös institution som är förenad med vissa filosofiska ståndpunkter, bland annat att fortplantning är en viktig del av äktenskapets syfte, en möjlighet som inte föreligger hos samkönade par.

De två företeelserna giftermål (juridiskt) och äktenskap (religiöst) har rört sig ifrån varandra med tiden, på samma sätt som stat och kyrka har gjort det. Det är således naturligt att vi nu bekräftar sakernas tillstånd genom att införa en sekulär giftermålsbalk som ger utrymme och jämlikhet till både olikkönade och samkönade par, samt att vi accepterar att begreppet äktenskap kommer från, och tillhör, de religiösa samfunden.

Jag håller inte med RFSU om att det är en mänsklig rättighet att ingå äktenskap (jag är tveksam till om det ens är en mänsklig rättighet att ingå giftermål), utan anser att vi ska respektera religionerna; vi har grundlagsstiftad religionsfrihet. Det samkönade par som vill ingå äktenskap, och inte bara giftermål, måste söka sig till ett religiöst samfund som stöder detta. Lika lite som kyrkorna har rätten att tvinga homosexuella att leva utan att vara gifta, har RFSU att tvinga kyrkorna att kalla samkönade giftermål för äktenskap.

Filosofi: "Cogito, ergo sum"

Jag kände att jag, trots intyganden om motsatsen, inte var riktigt irriterande nog. Så jag köpte mig en bok om filosofi. Eftersom alla gillar filosofi ska vi tala om det idag.

Dagens filosof är Descartes, en inflytelserik fransk filosof som gjorde misstaget att flytta till Sverige, där han prompt dödades av det sketna vädret. Innan han dog hann Descartes avskaffa världen, via ett resonemang som vi ska titta lite närmre på.

Descartes ville finna tryggad, säker kunskap; saker som var sanna. I syfte att göra detta beslöt han sig för att ifrågasätta precis allt, och vägra att acceptera någonting som sant förrän det var ställt utom allt tvivel att det faktiskt var sant. Resonemanget löd ungefär som följer:

Jag uppfattar en värld genom mina sinnen, en värld som tycks mig verklig. Men när jag drömmer så ser och hör jag saker som tycks mig lika verkliga, fast då jag vaknar ur drömmen visar det sig att de inte alls var verkliga. Hur kan jag då veta att det jag uppfattar nu inte också är en dröm eller hallucination? Hur kan jag vara säker på att mina sinnen alls ger mig rättvisande information? Jag ser mitt bord, men finns det verkligen där bara för det?

Det kan jag inte vara säker på. Alltså måste jag anta att allt mina sinnen visar mig är falskt, jag kan inte vara säker på att de visar den sanna världen, eller att det alls finns en värld.

Vad finns då? Jag tvivlar på världen, jag tvivlar på allt. Men jag kan inte tvivla på att jag tvivlar, för det skulle i sig vara tvivel. Alltså är tvivlet verkligt. Men om tvivlet är verkligt, då måste någonting finnas som tvivlar, ty att tvivla är att tänka, och om det tänks, då måste något också tänka.

Jag tänker, alltså är jag. Cogito, ergo sum.

Här har vi Descartes kända uttalande, det som väl alla hört, men färre kan berätta vad som menades med. Efter insikten om att han själv existerar, men utan att kunna vara säker på något annat, försöker Descartes bygga vidare utåt, och finna fler nödvändiga sanningar. Han finner t ex att Gud måste existera, ty Gud är en perfekt varelse, och det är ju mer fullkomligt att existera än att inte göra det, så om Gud inte fanns vore han inte perfekt, och därmed måste han existera. Efter att ha bevisat att en god Gud existerar argumenterar Descartes att Gud i sin godhet givit honom sinnen som inte kan vara fullkomligt felvisande, och att han därför i viss mån kan lita på sina sinnen.

Framförallt gudsbeviset har kritiserats av många, men somliga filosofer anser sig också se problem med Descartes avskaffande av världen. Man kan till exempel argumentera att det enda som gör det möjligt för oss att avfärda en dröm är att vi vaknar upp till verkligheten. Om ingen yttre verklighet finns att kontrastera drömmen mot så är det inte en dröm, då är det "drömmen" som blir verkligheten. Om allt vi kan finna belägg för är att någon form av sinnesintryck når oss, då är dessa sinnesintryck verkligheten.

Empiriskt lagd som jag är finner jag avskaffandet av verkligheten något stötande, men anser ändå att man kommer runt problemet genom att helt enkelt inskränka sig till studiet av det som vi har tillgång till, med andra ord tillämpa argumentet ovan. Vi kan helt enkelt anta att verkligheten existerar, och att det är den vi observerar, ty om inget sätt finns att ta sig ut från det vi observerar, då är det inte meningsfullt att kalla det för något annat än just verkligheten.

Vad tycker ni?

PS. Om man ska vara noggrann så är det ontologiska gudsbeviset inte Descartes, han har bara norpat det från St Anselm.