Boarischn Wikipedia

"Griaß Enk in da Boarischn Wikipedia!" kan man läsa på huvudsidan till bayerska Wikipedia, som alltså är en motsvarighet till t ex svenska och tyska Wikipedia: ett onlineuppslagsverk på Boarisch (Bairisch). Eller som de själva beskriver det:

Wikipedia is a freie Enzyklopädie im Intanet. Sie werd in mehrare Sprachn vo am Haufn Freiwillign gschriebn. Da Begriff setzt si zsamm aus „Wiki“, des is des Programm mit dem jeda im Intanet entsprechende Seitn wia d' Wikipedia verändan ko und de letztn Buchstabn vo Encyclopedia, dem englischn Wort für Enzyklopädie.
As bsondane an da Wikipedia is, das a jeda dro mitschreibn deaf. So gseng ghearn de Artikl nemmads und a jeda derfs frei nutzn, solang a si an de GNU-Lizenz für freie Dokumentation hoid.

Som kanske är bekant är jag något av en dialektentusiast, och den här typen av initiativ tycker jag mycket om, och inte bara för att jag tycker om att ha en ordentlig samling text på bayerska till hands. Det är intressant att internet inte, som många profeterat, leder till att små språk dör ut medan engelskan breder ut sig över världen, utan tvärtom har internet gjort det möjligt för små språk att överleva och förstärkas.

Ett problem för små språk är att de i huvudsak är muntliga, och ofta saknar skriftliga källor, eftersom ingen förläggare varit intresserad av att ge ut litteratur på småspråk, och inte heller har några tidningar tryckts på dessa språk. Med hjälp av internet kan man dock publicera text helt (eller näst intill) kostnadsfritt, och därmed kan ett muntligt språk få en skriftlig tradition. Om vi tar bayerska som exempel så förefaller det som att det bayerska skriftspråket börjat växa fram bland ungdomar som kommunicerar talspråkligt i text på chattar på internet, och därigenom har man börjat utarbeta en de facto-standard för nedteckning av bayerska, och därefter har det spritt sig och skapat projekt som Boarischn Wikipedia.

Trenden har spritt sig vidare; det finns nu en serie (än så länge bara två, men det kommer nog fler) deckarböcker som utspelar sig i Allgäu, och där en god del av dialogen är på bayerska. Här ser man också en koppling till en bredare trend av regionalism. Världen blir allt mer sammankopplad via internet, vilket har fått en kontrasterande utveckling i en ökad stolthet över regionen och dess seder och dialekt. Detta förstärks nog också av att man numera allt mer uppmanas att äta lokalt producerade råvaror, för att skona planeten, vilket också lett till en förstärkning av de positiva värdena i hembygden; ta som exempel reklamen för svenskt sigill.

Själv tycker jag om det; världen blir mindre genom de nya möjligheterna till kommunikation över gränser, men också större genom att de stora homogena områdenena faller isär till regioner, var och en med sin särart. Mångfald innebär ju faktiskt att det existerar kulturella skillnader, inte att all världens kultur mosas ihop till en enda smoothie.

Uppdatering 26/3 10:00: Jag hittade Wikipedias lista över alla Wikipedior, och den visar att det finns en stor mängd små språk som jobbar på sina dylika, även om många av dem inte hunnit till mer än ett par hundra artiklar. Ett stickprov av småspråk (i princip de som jag kunde känna igen, det finns ju så många) visar att det finns Wikipedia på Lëtzebuergesch, Plattdüütsch, Alemannisch, Pennsilfaanisch (Pennsylvansk tyska), Englisc (Anglo-Saxon/Old English), Føroyskt, Frysk, Nedersaksische, normaund, Ripoarisch, Scots, Inuktitut, samt Seeltersk. Som sagt, detta var bara de jag kunde känna igen, det förefaller finnas en hel del slaviska och centralasiatiska språk där också.

Bayern wählt

Idag var det val i Bayern. Som EU-medborgare registrerad i München sedan mer än 3 månader före valet blev jag förvånansvärt nog valberättigad till valen om Oberbürgermeister, Stadtrat samt Bezirksausschuss Schwabing-Freimann. Dvs till borgmästarvalet, stadsrådet samt stadsdelsnämnden. Trots att jag tidigare har förklarat min cyniska ståndpunkt gällande att rösta kunde jag inte låta bli att ta chansen att se hur det är att rösta i Tyskland.

Det började någorlunda bekant, min vallokal låg i ett klassrum i en skola. Därefter blev det lite värre. Istället för de simpla svenska valblanketterna där du stoppar ner en lapp i ett kuvert och kanske kryssar för en politiker som du gillar särskilt mycket, så fick man här tre stycken papper, ett för varje val. Oberbürgermeister var inga problem, bara att kryssa för sin kandidat. Därefter blev det lite värre. I varje stadsdelsnämnd finns 31 ledamöter, och av någon anledning leder detta till att man får 31 röster att portionera ut mellan kandidaterna. Men ingen kandidat kan få mer än 3 röster, vilket leder till att man var tvungen att välja ut minst 31 kandidater att rösta på. Blä. Efter denna pärs vecklade jag upp Stadtratspappret, och gissa hur många röster man fick där? 80. Woohoo, dags att välja ut 27 satans politiker.

Så hur röstade jag då? Till Oberbürgermeister har det länge suttit uppe massa affischer som visar kandidaterna, och jag hade redan bestämt mig för att välja kandidaten med den snyggaste mustaschen. Eftersom jag kände att det var en bra strategi ville jag tillämpa den på de andra valen också. Avsaknaden av bilder ledde dock till att jag fick nöja mig med att rösta på de kandidater vars namn och yrkestitlar ledde mig att tro att de skulle ha en schysst mustasch. T ex "Hermann Obermaier, Metzger" (charkuterist) och "Fatima Mohammad, Studentin". Mer mustascher i München, det är min paroll.

Nu ser jag fram emot det spännande beskedet om hur många mustascher som tar sig in i stadens politiska strukturer.

Uppdatering 19:12: Det ser ut som sittande Oberbürgermeister Christian Ude, en man med en föredömlig mustasch, kommer bli kvar på sin post, och att hans parti SPD (s) kommer att bli störst i stadsrådet, men antagligen utan egen majoritet.

Nürnberger Christkindlesmarkt

Det gäller att hålla tungan rätt i mun med dialekterna här i trakten. I fredags sade jag till Angelica att "imorgon ska jag till Nürnberger Christkindlmarkt", men det var alltså inte korrekt. Nürnberg ligger nämligen i Franken, och i Franken har man Christkindlesmärkten. Norr om Bayern (i Preußen!) har man Weihnachtsmärkten, men låt oss lämna dialekterna därhän.

Nürnberger Christkindlesmarkt, således. Vi var en käck grupp matte- och informatikutbytisar som på lördagsmorgonen träffades vid spår 23 på Münchens Hauptbahnhof: jag (Sverige), Leifur (Island), Rainer (Österrike), Thomas (Tyskland), Ivonne (Tyskland), Maria (Ryssland/Tyskland), Irina (Ryssland), Agi (Ungern) samt en ungersk kille och en ungersk tjej vars namn jag varken minns eller kan uttala. Efter att alla andra hade småsovit i två timmar på tåget, medan jag glatt tittade på Bayersk landsbygd utanför fönstret, anlände vi Nürnberg. Det var en mycket vacker dag; solen sken från en klarblå himmel, och kylan var uthärdlig: på en höft sådär -2 grader Celsius.

Nürnberg är en stad med en lång historia, som rymmer både stolta och mindre stolta ögonblick. Grundad omkring år 1000 var Nürnberg boplats för kejsarna av det heliga romerska riket under åren 1050-1571, däribland Kejsar Karl IV. Något senare fick Nürnberg ett lite tristare rykte, när den rätt så välbekante herr Hitler höll sina massmöten där. Vid slutet av WWII var Nürnberg också platsen där krigsbrottsrättegångarna hölls, och där några högt uppsatta nazister blev hängda för sina brott.

Men det senare såg vi inte mycket av i lördags. Vårt första mål efter att ha klivit av tåget var att ta en sväng förbi den gamla kejsarfästningen, som var mycket vackert placerad på en kulle med utsikt över staden. Vi kom dit via en promenad genom stadskärnan, som var mycket vacker, med många gamla byggnader i den speciella Nürnbergska stilen: sandstenssockel med träfackverksövervåningar. Borgen i sig såg ut precis som man föreställer sig en medeltida fästning: byggd i sten, med bröstvärn, torn, vallgrav samt en hänförande utsikt över staden som breder ut sig nedanför.

Efter slottet ville vi berika våra själar med lite konst, närmare bestämt besökte vi Albrecht Dürers hus som var centralt beläget i staden. På plats finns inga original av mästaren, eftersom han hade ganska gott sinne för företagsamhet (eller kanske snarare hade hans fru det), och därmed sålde sin konst medan han ännu var vid liv. Alltså fick vi nöja oss med att se avbildningar, men de var nog så imponerande ändå. Dürer var även matematiker på sin tid, men tyvärr fanns inga reproduktioner av hans matematiska mönster på plats, vilket gjorde oss alla besvikna. Min depression botades dock av att jag fick hälsa på en vänlig 10-årig Golden Retriever på väg ut från muséet. Jag noterade till Ivonne att jag nästan saknade hunden mest av alla, varpå hon anklagade mig att vara en mycket dålig son, och rådde mig starkt att undvika att avslöja detta för mina nära och kära. Uppenbarligen kastade hon pärlor, stackarn.

Efter detta begav vi oss till själva Christkindlesmarkten, som sträckte sig över hela stora torget och in på några sidogator. Mängder av människor myllrade omkring bland stånden som sålde Glühwein, Nürnberger Bratwürstl, julprydnader, mössor, vantar, handsnidade träleksaker, etc. Vi satte kurs mot ett Glühweinstånd och samtalade över några koppar Heidelbeerglühwein (=blåbärsglögg), som smakade alldeles utmärkt, och som jag verkligen ångrar att jag inte köpte med mig en flaska av. Därefter splittrade vi upp oss lite, av navigationstekniska skäl, och jag, Irina och Leifur gav oss av genom folkmängden. Irina, uppväxt i Moskva, besitter en imponerande god förmåga att navigera genom folkmängder, medan Leifur, vars hemland antagligen bara har ungefär tio gånger så många invånare som Nürnbergs Christkindlesmarkt har besökare, såg ganska besvärad ut. Irina pilade fram och tillbaka och tittade på hantverken, och Leifur prutade ner en träkatt från €6 till €4, medan jag namsade på en Lebkuchen och njöt av det juliga i att vara trött och kall och omgiven av tusentals personer som är i vägen för en. Efter att ha återförenats med de andra, och efter att jag och Thomas enväldigt beslutat att vi alla behövde två koppar Glühwein till, begav vi oss mot tågstationen för hemfärd.

Det visade sig att vi inte var ensamma om idén, tågvagnen var så pass full att vi inte alla fick sittplatser; jag och Ivonne blev sittande i mittgången på tåget, där vi undersökte vem som hade mest av sitt barnasinne kvar. Trots att Ivonne är sex år äldre än mig kunde vi konstatera att undertecknads ben och skinkor domnade bort i rekordtempo, varmed vi bekräftade att ens mentala ålder påverkar ens fysiska. Men vi höll humöret uppe; Ivonne höll ett mindre föredrag om Jules Vernes böcker, och jag kontrade med att förklara Michelson-Morley-experimentet. Good times.

Framåt 21-tiden anlände vi München, och jag bet ihop och reste mig (och förblev stående!) på mina bortdomnade ben med värkande leder, och raglade mot S-Bahn hemåt. Därmed var dagen slut, och jag kan konstatera att Nürnberg var en mycket trevlig och vacker stad, att Glühwein är gott, och att jag har en helt ny förståelse för föräldrarnas ovilja att sitta på golvet i fyra timmer och bygga med Lego när jag var ung.

Kundkorg auf Deutsch

I tyska butiker (eller åtminstone bayerska) har man oftast två alternativ för att plocka på sig varor. Antingen bär man det man ska ha i händerna, eller så tar man en kundvagn. Kundkorgar hittar man i princip bara på affärerna som inriktar sig mot delikatesser och annan dyr mat. Hur gör man då om man vill ha mer än 3 varor, men inte tänker handla för €100? Jo, man plockar helt enkelt åt sig en tom kartong som en gång innehållit några varor, och bär sakerna i den. På det viset kan man också snåla sig ur att betala €0,15 för en påse. Alltså kan det se ut så här när man kommer hem från butiken:

Helles, bitte!

Öl är en mycket omtyckt dryck i stora delar av världen, men få platser kan tävla med Bayern om ölälskande befolkning. Årlig konsumtion per capita ligger på 175 liter, vilket är 40 % högre än för hela Tyskland, och slår till och med Tjeckiens 160 liter. Sverige är rent löjeväckande med sina 56 liter per capita och år. Om man stryker ur statistiken alla Bayrare under 16 år (laglig öldrickarålder) får vi en konsumtion på nära 220 liter per capita och år.

Uppenbarligen konsumeras det en hel del öl här, och som en följd av detta är öl och dess kvalitet i allra högsta grad av intresse, och har varit det länge. Så länge, faktiskt, att Bayern kan ståta med världens äldsta konsumentskyddslagstiftning: den bayerska renhetslagen från 1516. Denna lag slår fast att öl endast får bryggas med ingredienserna vatten, malt och humle (jäst lades till listan när den upptäckts, mer än hundra år senare), och var gällande lagstiftning i Bayern tills EU fällde lagen på 90-talet, till förmån för mindre nogräknade "öl"-producenter. Benämningen "Bayerskt öl" har dock av EU skyddad status som geografisk appellation, så om en flaska bär den benämningen är ölet bryggt i enlighet med den bayerska renhetslagen.

I sammanhanget kan nämnas att beteckningen "tyska renhetslagen från 1516" är en lögn, eller åtminstone ett missförstånd. I själva verket infördes en renhetslag i hela Tyskland först i samband med enandet under Bismarck, och denna lag följde bara den bayerska för underjäst öl (alltså inte för de öler som benämns Ale). När de tyska konstitutionella republikerna bildades (en gång efter första världskriget, andra gången vid återföreningen 1949) krävde Bayern att dess egen renhetslag skulle gälla innanför dess gränser, annars inget inträde i republiken.

I Bayern finns ca 640 bryggerier, vilket är ganska exakt hälften av Tysklands bryggerier, och som jämförelse kan nämnas att USA (med en befolkning på 300 miljoner, att jämföras med Bayerns 12) har 100 bryggerier. Här i München är det dock framförallt de sex stora Münchenbryggerierna som märks av: Löwenbräu, Hofbräu, Hacker-Pschorr, Augustiner, Paulaner, Spaten.

Om du går till krogen här och beställer Bier löper du risk att få ett höjt ögonbryn till svar, eftersom du inte är riktigt specifik nog. Det står huvudsakligen tre val till buds: Helles, Dunkles och Weißbier.

Helles är det mest populära, och det som du antagligen får om din servitör inser att du är en förvirrad utlänning. Helles betyder ljus, och det är just ett ljust underjäst öl det rör sig om, vad man på hemmaplan skulle kalla en lager. Bayersk Helles bryggs efter münchnisk bryggprocess, det vill säga med bara lite humle och en rostad malt, vilket ger ett öl vars smak domineras inte av humlens beska (som går dåligt ihop med Münchens kalkhaltiga (hårda) vatten), utan av maltens brödiga toner.

Dunkles betyder mörk, och är motsvarigheten till ett Helles, som helt enkelt bryggts med en kraftigare rostad malt. Smaken har ofta inslag av karamellartade toner, utöver brödigheten som karaktäriserar den münchniska bryggprocessen.

Weißbier är något alldeles extra, här rör det sig om ett överjäst öl (Ale-typ) vars malt till minst hälften består av vete (istället för korn). Weißbier kan i huvudsak delas upp i kategorierna Kristallweißbier och Hefeweißbier, men här i München kan du titta i månen efter det förstnämnda. Ett Kristallweißbier är filtrerat för att avlägsna restprodukterna från jäsning, medan ett Hefeweißbier är ofiltrerat, och innehåller en jästfällning (Hefe = jäst). Weißbier är mycket milt humlat, och överjäsningen ger det distinkt fruktiga toner. Smaken är frisk och fruktig, med en tydlig jästton. Traditionellt serveras Weißbier i ett högt och slankt glas.

Utöver dessa rena öler är blanddrycker också populära, då huvudsakligen Radler, som är en fifty-fifty-blandning av Helles och läsk av Spritetyp. Där säger dock puristen inom mig nej. Eller nein, måhända.

Schloß Neuschwanstein

I torsdags besökte jag, i sällskap med några andra utbytesstudenter, Tysklands främsta turistmagnet: Schloß Neuschwanstein. Jag misstänker att alla någon gång sett en bild av detta slott, även om de kanske inte känner igen namnet. Slottet är beläget vid orten Füssen i sydvästra delen av Bayern, nära gränsen till Österrike. I de bayerska alperna, således. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats för ett slott; Neuschwanstein är byggt på ett berg, med alperna i bakgrunden, och med utsikt över slätten, byarna och sjöarna nedanför.
Neuschwanstein var Kung Ludwig II av Bayerns projekt. Kungen var en romantiker och drömmare, helt betagen av Wagners operor. Slottet byggdes både som en plats för kungen att dra sig tillbaka, och som en hyllning till Wagner; det är fullkomligt nerlusat med bilder föreställande scener ur sagorna som ligger till grund för Wagners operor. Första stenen i dess grund lades 1869, och det byggdes på i 17 år, fram till dess att kungen avsattes 1886, då slottet nästan var färdigt. Kungen hann bara tillbringa drygt 170 dagar i sitt drömslott, som ännu idag står ofullbordat. Ludwig II finansierade slottet helt och hållet med familjen Wittelsbachs pengar, vilket nära på ruinerade ätten.

Slottet, byggt som det är i ren sagostil, var redan från början en anakronism. Vid det laget att arbetet avbröts hade de första skyskraporna redan byggts i New York. Ludwig II var dock inte bara en romantiker, utan även intresserad av vetenskap och teknik. Slottet byggdes därför med både elektriska lampor och vattenklosetter, ett inslag som ytterligare förstärker den bisarra--och underbara--känslan av tider som kolliderar.

Vår resa till slottet började med ett försenat regionaltåg från München, vilket gjorde att vi missade vårt byte i Buchloe, och vi fick därmed en timme att bekanta oss med denna Ostallgäuiska stad (12 000 invånare). Det tog inte särskilt lång tid, kan jag meddela. Efter tågbytet anlände vi i Füssen (jag spekulerar i att namnet hänger ihop med att det ligger vid foten av alperna), och en kort bussresa senare var vi vid foten av berget på vilket Neuschwanstein tronar.

Slottet var sannerligen en mäktig syn, och efter att ha följt vägen som klättrar genom skogen uppför berget tog vi en guidad tur genom slottet. Rummen var rikt dekorerade med motiv från folksagor, och tronsalen var mäkta imponerande med sitt fina mosaikgolv och många målningar. Själva tronen saknas dock, den avbeställdes efter att kungen avsatts.

Från fönstren i tronsalen kunde man se Marienbrücke, en stålbro med trägolv som byggts över en ravin med fallhöjd på 90 meter. Det är från denna bro som många av de vanligaste fotografierna av Neuschwanstein tagits, så givetvis begav vi oss av till bron. Horder av turister svärmade över bron, som bar en viss likhet med en indisk buss, men utsikten var underbar, och att titta ner över räcket till vattenfallet under, samtidigt som man kände träplanken bukta under ens fötter, förstärkte sannerligen känslan av att vara vid liv.
På andra sidan bron gick en liten stig brant upp på berget (det berg som skymtar i brobilden ovanför). Bredvid denna lilla stig fanns en skylt som förklarade att man skulle undvika stigen på grund av Lebensgefahr. Detta var givetvis allt jag behövde för att övertygas om att klättra upp, och resten av gänget besatt en likaledes svag självbevarelsedrift. På toppen, en 15-20 meter upp, fanns en liten avsats, och därefter ett brant stup rakt nedåt. Utsikten över slottet och landskapet bortanför var till och med ännu bättre härifrån, och vi satte oss glatt och fotograferade varandra framför stupet. Det enda som svärtade ner ögonblicket var sorgen över att inte äga ett bra vidvinkelobjektiv, de här miljöerna är för storslagna för kameror i allmänhet, men 50 mm i synnerhet är inte ens nära att göra dem rättvisa.
Efter att ha ätit våra medhavda smörgåsar klättrade vi ner till stigen igen, och när vi var utom Lebensgefahr återstod helt enkelt att ta oss tillbaka till München, denna gång tacksamt nog med ett direkttåg. Buchloe i all ära, men once is plenty.

Den som gillar bergsområden och vackra utsikter gör gott i att besöka Neuschwanstein, och det skadar ju förstås inte heller att slottet utgör en intressant del av historien om hur Europas kungar tappade makten, och i somliga fall livet.

Konsten att säga hej på Bairisch

När man kliver in i en butik eller dylikt i Bayern bör man lämpligtvis hälsa på personalen, och här finns en liten kulturell fälla. Om du har varit i Tyskland förr har du säkert lärt dig att säga Hallo eller Guten Tag. I Bayern kan dessa hälsningsfraser faktiskt anses en smula otrevliga, eller åtminstone inte så särskilt hjärtliga.

De sydtyska trakterna, tillsammans med delar av Österrike och Schweiz har nämligen en hälsningsfras som inte återfinns i norra delarna av Tyskland. Vad du bör säga om du vill hälsa på en Bayrare är alltså: Grüß Gott!

Denna fras, som i direkt översättning betyder hälsa Gud stammar dock från att ordet Grüß ursprungligen även hade innebörden välsigna, alltså snarare Gud välsigne dig. För den som inte vill tas för Bayrare utanför Bayern bör frasen undvikas, och nordtyskarna har en hel uppsjö dryga svar, t ex "När jag träffar honom" eller "Förhoppningsvis inte alltför snart".

Det finns även en del andra--ännu mer dialektala--sätt att hälsa på Bairisch, t ex Griaß di, en dialektalare variant av Grüß Gott, samt den hos min lokala kebaberia populära Servus.

Hur säger man då adjö? Här blir det enklare: vanligast är Tschüß, men även Ciao är populärt bland folk i alla åldrar.

Oktoberfest

Stefan kom ner och hälsade på, och i sällskap med honom och några av hans utbytesstudiekompisar från Singapore har jag tillbringat de senaste dagarna. Utan att gå in på för många detaljer tänker jag plocka russinet ur kakan och berätta lite om Oktoberfest.

Vi börjar med lite torra fakta--ingen orsak till panik, det kommer rikligt med blöta fakta senare. Låt mig vara fräck nog att norpa både en del fakta och några bilder från Wikipedias artikel om Oktoberfest, så att ni, kära läsare, slipper jobba er igenom all den där texten. Oktoberfest började 1810 då kronprins Ludwig (senare Ludvig I) och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen gifte sig. För att fira tillfället höll man en hästkapplöpning, och festen blev populär nog att den upprepades även åren efter. 1813 hölls uppehåll för att kriga med Napoleon (inte mot), men firandet återvände igen, och 1819 tog München över organisationen kring festen och beslutade att den framöver skulle hållas årligen utan undantag. Senare tidigarelades festivalen så att den börjar i september, för att säkerställa bättre väder.

I dagsläget firas Oktoberfest under de 16 dagarna fram till och med första söndagen i oktober, eller till 3 oktober (Tysklands återföreningsdag), om första söndagen faller på 1:a eller 2:a oktober.

Nog så om historia, hur ser det då ut idag? Ja, herregud. Festen firas på Theresienwiese, som fått sitt namn efter just den Therese som gifte sig och startade spektaklet. Theresienwiese, som till vardags bara kallas d'Wiesn, är ett stort (asfalterat) fält något sydväst om Münchens stadskärna. Fältet är ca 400 meter brett och någon kilometer långt, så det rör sig inte om något litet område. Under Oktoberfest täcks fältet av en berg-och-dal-bana, diverse andra åkattraktioner (tillräckligt för att nära nog bräcka Gröna Lund), mängder av stånd som säljer korv, crepes, glass, rostade kastanjer, brända mandlar, Steckerlfisch, filthattar, souvenirer av alla slag, lotterier och massa annat.


Och så, förstås, öltälten. Tält är egentligen inte det rätta ordet, detta är stora temporära byggnader med sittplats för uppåt 10 000 personer. Endast bryggerier från München får ha öltält på d'Wiesn, och det är de sex stora bryggerierna (Hacker-Pschorr, Paulaner, Augustiner, Hofbräu, Spaten, Löwenbräu) som har två stora tält vardera, och det finns även ett gäng mindre tält. Allt som allt finns över 100 000 sittplatser i tälten, där man serveras speciella Oktoberfestöl (som är lite mörkare, kraftigare i smaken och något mer alkoholstarka än vanliga brygder). Om man vill beställa en öl på Oktoberfest och låta som man är från trakten beställer man "a Maß". A Maß betyder "ett mått", vilket utgörs av en en fjuttig liter öl som serveras i ett stort glaskrus. Istället för "a Maß" kan man också be om "eine Maß", men ber du om "ein Maß" riskerar du att få en chokladbit ("ein Mars") istället. Sägs det.


När man kommer till d'Wiesn möts man av ett gigantiskt myller av människor från alla världens hörn, många iförda någon variant av Tracht, dvs Lederhosen och skjorta för herrarna, och Dirndl för damerna. Lokalbefolkningen kan skilja på de mer traditionella varianterna, och de som turisterna köper, men de flesta nöjer sig nog med att njuta av män i Lederhosen som skuttar runt på borden med ölsejdlar, eller--om man är lagd åt det andra hållet--att se djupt i både glasen och urringningarna.

Mitt första besök på Oktoberfest var lördagen på helgen mitt i festen, då jag, Stefan, Hansi och Mark (två bekanta till Stefan) anlände vid ungefär 13-tiden och ställde oss i kö för att komma in i ett av tälten. Vi stod i nämnda kö, som var fullproppad med skräniga italienare, och trängdes i ett par timmar innan dörrarna öppnades. Folkmassan gjorde en flodvågsliknande rörelse mot dörren, en del kom in, och resten formligen studsade tillbaka när dörrarna smällde igen. Vi kom inte in, så vi gav upp försöken och drog ut på stan istället.

Tagning två var tisdagen efter. Det var jag, Stefan och Marcus, Stefans utbytesstudiepolare från München. Det var inte lika stort tryck då som under den horribla helgen (som jag fick höra kallades för italienarhelgen), men vi letade ändå förgäves igenom två tält efter sittplatser. Vi lyckades dock hitta plats på ett av tältens ölterrass, vilket med tanke på det vackra vädret nästan var ännu bättre. Glada i hågen beställde vi varsin Maß och bekantade oss med våra nyfunna bordsgrannar. De visade sig vara ett gäng bestående av en Münchare, några Innsbruckare samt några från mindre orter i Tyrolen. Det var en kul samling folk på gott humör, och vi skålade och samtalade från klockan 17 till 22:30-tiden, då öltapparna på d'Wiesn stänger, och man får ge sig av mot stans många nattklubbar.


Den bestående känslan av Oktoberfest är att den är STOR. Redan i tisdags hade besökarantalet (antalet besökare per dag summerat, givetvis är en del av dessa samma personer som besökt festen flera dagar) sprängt 4 miljoner. Förra året serverades ungefär 6,1 miljoner liter öl, man gjorde av med hundratusentals kycklingar, och jag vill knappt veta hur många grisar som faller offer för de Bayerska kockarna under dessa veckor.

Freistaat Bayern

Låt mig ge en kort introduktion till det Bundesland som jag nu befinner mig i. Förvisso kanske München skulle kännas mer relevant, men det tror jag kommer att utvecklas bit för bit här på startsidan om man bara orkar läsa den, eller dirigera sin RSS-browser till rätt plats. Att prata om Tyskland i stort verkar omotiverat, vilket nog kommer framgå. I princip all information här nedan kan lätt erhållas från wikipedia, men min version är lättare på detaljerna.

Bayern, alltså. Med 12,5 miljoner invånare är Bayern till befolkning Tysklands näst största Bundesland, och därtill en bra bit större än de flesta. Till yta är Bayern dubbelt så stor som det näst största Bundeslandet.

Bayerns historia är ganska brokig; det seglade ursprungligen upp som ett hertigdöme inom det Heliga romerska riket av tysk nation, växte till sig genom att sluka upp intilliggande territorier för att sedan tappa lite av dem och stabiliseras i dagens Bayern, bestående av Gamla Bayern, Schwaben, Franken och Övre Palatinatet. Under den här tiden skedde givetvis en del tronbyten, och ett par olika släkter har suttit på tronen, men mest betydande är familjen Wittelsbach (1180-1918). Efter att Napoleon upplöst det Tysk-romerska (Heliga romerska) riket blev Bayern ett kungadöme, vilket det förblev till 1871 då det införlivades i det tyska kejsardömet.

Att Bayern var självständigt så länge har lett till att det behållit sin särprägel. När Västtyskland bildades 1949 var Bayern det enda Bundesland som vägrade ratificera konstitutionen, något som ännu inte skett. Bayern har lovat att följa konstitutionen, men situationen är ändå representativ för det Bayerska egensinnet, som tar sitt uttryck på flera sätt. Bayern lämnades relativt oberört av reformationen, och är än idag övervägande katolskt. Folket är stolta över sina traditioner, och folk har på allvar på sig den traditionella folkdräkten (Tracht). Utöver traditionerna är dialekten också något som hålls hårt på, dock inte fullt så mycket i München, som i egenskap av etniskt blandad storstad har en mer högtysk prägel. Utanför München låter det ungefär som i Österrike, och språket bör benämnas Bairisch av alla som vill bli serverade öl.

Bayerns särställning har gett upphov till ett visst mått av (vänskaplig?) rivalitet mellan Bayern och norra Tyskland, där man anser att Bayrarna är förmätna typer som tycker att Bayern är finare än Tyskland i stort, vilket de nästan säkert också gör. I ljuset av Tysklands ekonomiska situation, med ett ekonomiskt svagt norr och en ekonomiskt starkt söder--med Bayern i spetsen--har säkerligen gjort en del för att ytterligare polarisera landet.

Lite kuriosa är att den tyska renhetslagen för öl, världens första konsumentskyddslag, faktiskt ursprungligen var en Bayersk lag (utfärdad 1516 i Ingolstadt) som sedan antogs i hela Tysk-romerska riket, och var gällande tills den fälldes av EU som marknadsfientlig 1993.

Detta var en kort och högst kursiv introduktion om Bayern som jag hoppas på att kunna fördjupa i takt med att jag blir mer påläst om ämnet, och skaffar mig fler erfarenheter av det.

20 minuter i Salzburg

Idag, efter att ha vinkat av Angelica vid flygplatsen, hade jag planerat att ta tåget en timme österut och besöka den lilla orten Prien am Chiemsee. Min förhoppning var att jag skulle kunna ta en promenad i skogen och vid sjön, med alperna som bakgrund. Mina förhoppningar grusades dock av vädrets obarmhärtiga makt. När jag klev på tåget i München regnade det lite måttligt, sådär en gnutta mer än ett duggregn, men det såg ut som det skulle spricka upp, eller åtminstone bli uppehåll. Mitt tåg färdades dock bara längre och längre in i ovädret, och vid det laget att alperna började skymta på horisonten så slutade de snart skymta på grund av att spöregnet skymde sikten. Något tveksam till glädjen i att tillbringa minst en timme i ett spöregnande Prien beslöt jag att helt enkelt sitta kvar till tågets ändhållplats, och pröva min lycka i Mozarts hemstad Salzburg.

Det regnade ännu mer där.

Jag gick genom tågstationen och tittade ut på torget. Några taxibilar stod och väntade, och en del människor kämpade sig fram, klamrandes sina paraplyer. Jag kollade avgångstiderna för tåg, och fann att ett gick tillbaka bara 16 minuter senare. Det kändes förstås en aning beigt att åka till Salzburg bara för att genast vända, men vädret var inte förlåtande, och jag hade inte ens ett paraply med mig, bara en t-shirt och en tunn jacka. Nein danke, tänkte jag, och köpte mig The Guardian och en burgare på BK, och klev på tåget tillbaka. Jag hann rätt lagom läsa ut tidningen vid det laget att jag var tillbaka i München, och så var det med den utflykten.

Helt värdelöst var det dock inte; jag fick se en del fin natur från mitt tågfönster. Jag fann att växtligheten är lummigare här nere, en sluttning upp från banvallen visade aldrig några spår av underliggande jord, allt var täckt av träd, buskar och ett vildsint marklager av klängvegetation. Murgrönorna var många, välmående, och många gånger imponerande. Ett speciellt fint exemplar jag såg hade växt över och mördat ett helt buskage. Med sina ståtliga 60 kvadratmeter grönskande vägg hade den murgrönan betingat en bra bit över miljonen i köpeskilling om den bara haft vett att växa innanför Stockholms tullar.

Alperna skymtade jag som nämnt bara på lite avstånd, men berg är ju alltid imponerande. Det låg många små byar i vackra alpdalar, och på en bra dag är det förstås oerhört vackert. Salzburg var också utmärkt vackert belägen, omgiven av alper, med en flod genom staden och en fin gammal borg på en höjd, i sann europeisk stil.

Ja, det var mitt första utlåtande om Bayersk landsbygd: vackra vyer med fin växtlighet, men skärpning på vädret, bitte. Imorgon blir det Expedition Innsbruck, önska mig lycka till. Jag ska fan i mig se en alptopp.