Nürnberger Christkindlesmarkt

Det gäller att hålla tungan rätt i mun med dialekterna här i trakten. I fredags sade jag till Angelica att "imorgon ska jag till Nürnberger Christkindlmarkt", men det var alltså inte korrekt. Nürnberg ligger nämligen i Franken, och i Franken har man Christkindlesmärkten. Norr om Bayern (i Preußen!) har man Weihnachtsmärkten, men låt oss lämna dialekterna därhän.

Nürnberger Christkindlesmarkt, således. Vi var en käck grupp matte- och informatikutbytisar som på lördagsmorgonen träffades vid spår 23 på Münchens Hauptbahnhof: jag (Sverige), Leifur (Island), Rainer (Österrike), Thomas (Tyskland), Ivonne (Tyskland), Maria (Ryssland/Tyskland), Irina (Ryssland), Agi (Ungern) samt en ungersk kille och en ungersk tjej vars namn jag varken minns eller kan uttala. Efter att alla andra hade småsovit i två timmar på tåget, medan jag glatt tittade på Bayersk landsbygd utanför fönstret, anlände vi Nürnberg. Det var en mycket vacker dag; solen sken från en klarblå himmel, och kylan var uthärdlig: på en höft sådär -2 grader Celsius.

Nürnberg är en stad med en lång historia, som rymmer både stolta och mindre stolta ögonblick. Grundad omkring år 1000 var Nürnberg boplats för kejsarna av det heliga romerska riket under åren 1050-1571, däribland Kejsar Karl IV. Något senare fick Nürnberg ett lite tristare rykte, när den rätt så välbekante herr Hitler höll sina massmöten där. Vid slutet av WWII var Nürnberg också platsen där krigsbrottsrättegångarna hölls, och där några högt uppsatta nazister blev hängda för sina brott.

Men det senare såg vi inte mycket av i lördags. Vårt första mål efter att ha klivit av tåget var att ta en sväng förbi den gamla kejsarfästningen, som var mycket vackert placerad på en kulle med utsikt över staden. Vi kom dit via en promenad genom stadskärnan, som var mycket vacker, med många gamla byggnader i den speciella Nürnbergska stilen: sandstenssockel med träfackverksövervåningar. Borgen i sig såg ut precis som man föreställer sig en medeltida fästning: byggd i sten, med bröstvärn, torn, vallgrav samt en hänförande utsikt över staden som breder ut sig nedanför.

Efter slottet ville vi berika våra själar med lite konst, närmare bestämt besökte vi Albrecht Dürers hus som var centralt beläget i staden. På plats finns inga original av mästaren, eftersom han hade ganska gott sinne för företagsamhet (eller kanske snarare hade hans fru det), och därmed sålde sin konst medan han ännu var vid liv. Alltså fick vi nöja oss med att se avbildningar, men de var nog så imponerande ändå. Dürer var även matematiker på sin tid, men tyvärr fanns inga reproduktioner av hans matematiska mönster på plats, vilket gjorde oss alla besvikna. Min depression botades dock av att jag fick hälsa på en vänlig 10-årig Golden Retriever på väg ut från muséet. Jag noterade till Ivonne att jag nästan saknade hunden mest av alla, varpå hon anklagade mig att vara en mycket dålig son, och rådde mig starkt att undvika att avslöja detta för mina nära och kära. Uppenbarligen kastade hon pärlor, stackarn.

Efter detta begav vi oss till själva Christkindlesmarkten, som sträckte sig över hela stora torget och in på några sidogator. Mängder av människor myllrade omkring bland stånden som sålde Glühwein, Nürnberger Bratwürstl, julprydnader, mössor, vantar, handsnidade träleksaker, etc. Vi satte kurs mot ett Glühweinstånd och samtalade över några koppar Heidelbeerglühwein (=blåbärsglögg), som smakade alldeles utmärkt, och som jag verkligen ångrar att jag inte köpte med mig en flaska av. Därefter splittrade vi upp oss lite, av navigationstekniska skäl, och jag, Irina och Leifur gav oss av genom folkmängden. Irina, uppväxt i Moskva, besitter en imponerande god förmåga att navigera genom folkmängder, medan Leifur, vars hemland antagligen bara har ungefär tio gånger så många invånare som Nürnbergs Christkindlesmarkt har besökare, såg ganska besvärad ut. Irina pilade fram och tillbaka och tittade på hantverken, och Leifur prutade ner en träkatt från €6 till €4, medan jag namsade på en Lebkuchen och njöt av det juliga i att vara trött och kall och omgiven av tusentals personer som är i vägen för en. Efter att ha återförenats med de andra, och efter att jag och Thomas enväldigt beslutat att vi alla behövde två koppar Glühwein till, begav vi oss mot tågstationen för hemfärd.

Det visade sig att vi inte var ensamma om idén, tågvagnen var så pass full att vi inte alla fick sittplatser; jag och Ivonne blev sittande i mittgången på tåget, där vi undersökte vem som hade mest av sitt barnasinne kvar. Trots att Ivonne är sex år äldre än mig kunde vi konstatera att undertecknads ben och skinkor domnade bort i rekordtempo, varmed vi bekräftade att ens mentala ålder påverkar ens fysiska. Men vi höll humöret uppe; Ivonne höll ett mindre föredrag om Jules Vernes böcker, och jag kontrade med att förklara Michelson-Morley-experimentet. Good times.

Framåt 21-tiden anlände vi München, och jag bet ihop och reste mig (och förblev stående!) på mina bortdomnade ben med värkande leder, och raglade mot S-Bahn hemåt. Därmed var dagen slut, och jag kan konstatera att Nürnberg var en mycket trevlig och vacker stad, att Glühwein är gott, och att jag har en helt ny förståelse för föräldrarnas ovilja att sitta på golvet i fyra timmer och bygga med Lego när jag var ung.

Weihnachtslieder

Idag fyller Hanna år, och för att fira har jag druckit lite glögg, och lyssnat på julmusik. Någonstans på vägen sändes en stråle blid in i mitt hjärta, armt och mörkt, och jag kände ett plötsligt behov av att dela med mig av stämningen.

Först ut har vi Tölzer Knabenchor, alltså tölziska pojkkören, som sjunger Weisse Weihnacht och den tyska klassikern Oh Tannenbaum. Därefter söker vi oss en liten bit österut i Centraleuropa, nämligen till Wien, och deras gossekör, som framför Fröhliche Weihnacht überall.

På tal om Österrike, minns någon Hansi Hinterseer? Född i Kitzbühel blev han en framgångsrik skidåkare, och idag är han någon slags schlagerartist. En intressant karriär, non? I vilket fall som helst har Hansi spelat in lite julmusik, och om ni gillade pedofiltemat med alla gossekörerna... ja, då kommer ni älska det här: Lieder zur Weihnachten 2007.

Vidare till Preußen, och den här låten kanske somliga till och med minns från svensk TV. Det var jul 1999, och det sena 90-talet hade härjat millenniet hårt; så hårt att det var döende. Vi som var unga och påverkbara, ja vi blev påverkade. Bilderna på TVn talade till oss, (precis som rösterna i huvudet), och vi lyssnade. På Blümchen. Blame society. Or Canada. I vilket fall som helst: Unterm Weihnachtsbaum.

Efter all denna tyska förtjänar mina kära läsare att få känna sig varma och trygga i sitt moderlands mörka och iskalla famn. Därför presenterar jag er den bästa julvideon alla tider (titeln "bästa julsången" är ju upptagen av Fairytale of New York). Mina damer och herrar: Anders F Rönnbloms Det är inte snön som faller. Och för den som redan hunnit börja sakna ärans och hjältarnas språk, men ändå känner sig hemma i Sverige, ja då kompromissar man; Tyskarna från Lund med Achtung X-mas.

Biddschen!

Föhn

Såhär i närheten av de tyskspråkiga delarna av Alperna existerar ett väderfenomen som kallas Föhn (fenomenet i sig existerar kring alla bergskedjor, det bara heter något annat på andra ställen). Föhn kallas också för den snöätande vinden, och blotta konceptet fyller min själ med glädje. Varför? Jo, för att det för mig en (visserligen ganska kort) bit nerför den gata som den angliska språkvärlden kallar memory lane. Mer exakt minner jag mig om tiden då jag satt i Oscar Kleins auditorium på AlbaNova som nyantagen fysikstudent på KTH, och bligade med mina fuktiga rådjursögon på Göran Grimvalls gestalt.

Termodynamik, alltså.

Den som inte är intresserad av fysik kan med fördel skumma ett par stycken här, men kolla i slutet, det finns lite kuriosa där. För er andra: dags att lära er något skoj om väder! Låt oss först påminna oss allmänna gaslagen: pV = nRT. Det intressanta i vårt sammanhang är egentligen relationen mellan tryck (p) och temperatur (T). I vårt fall är nämligen n och R konstanter, och vi får då ett samband som säger att om trycket ökar så måste antingen volymen minska, eller temperaturen öka.

Det blåser upp en vind i norra Italien, och vinden rör sig norrut, mot Alperna. När luftmassorna träffar Alperna pressas de uppåt över topparna, och eftersom trycket på dessa höjder är lägre kyls luften av. När luften svalnar förlorar den förmågan att behålla vätska, och vattenångan fäller ut som regn. Efter att luften passerat topparna så går det åt andra hållet: den sjunker mot lägre nivåer, och i samband med detta så pressas den ihop. Eftersom luften rör sig fort är denna expansion adiabatisk, vilket är ett tjusigt sätt att säga att luften inte hinner jämna ut sin temperatur mot omgivningen. Med andra ord: luften pressas ihop och värms därmed upp. Eftersom vattnet regnat av är vinden nu både varm och mycket torr, men värmen ger den möjlighet att ta upp vattenånga; den är undermättad på fukt. Därefter blåser vinden vidare över trakterna norr om Alperna, däribland München, och kan orsaka enorma temperatursvängningar; inom loppet av ett par timmar kan temperaturen stiga 10-15 grader Celsius, och på grund av att luften är så torr kan den mycket effektivt smälta snö. Därav smeknamnet som nämndes ovan.

Okej, det var dagens fysiklektion. Effekten av Föhnväder är alltså en vind som hastigt höjer temperaturen och käkar fuktighet till frukost. Det sägs att folk påverkas av vinden, somliga klagar på huvudvärk, andra på hjärtbesvar, och man menar i folkmun att människor blir aggressiva eller deprimerade av vädret. Dessa besvär kallas för Föhnkrankheit, men tas av förklarliga skäl inte på något vidare allvar av läkarvetenskapen.

Den som tycker att den här vindens namn bär en lustig likhet till det svenska ordet för hårtork blir säkert road av att höra att det minsann inte är någon slump. När AEG introducerade sin hårtork på 1920-talet registrerade de varumärket Fön (även lokalt en alternativ stavning av ordet), av uppenbara skäl, och det ordet smög sig sedan in i både svenskan och många andra språk.

PS: Det är möjligt att jag inte är den enda som noterar tempusbytet där uppe. Det är avsiktligt, bara så ni vet.

Gott och blandat från Youtube

När man ändå tänker på nostalgi och Youtube kunde jag inte låta bli att påminna mig om Orinoco Flow av Enya, och likaledes det underbara klippet från säsong ett av South Park där Stans farfar ska visa honom hur det är att vara gammal, och släcker lamporna och sätter på en Enya-skiva. Jag minns också första gången jag hörde talas om South Park; jag gick i sexan, och jag och min vän Calle strosade runt på skolgården en rast. Han berättade om en tecknad serie med några ungar som använde oerhört grovt språk, och där en av ungarna blev dödad på otäcka sätt i varje avsnitt, och jag minns att jag tänkte att han nog hittade på, och jag minns hur fascinerande det var att han talade sanning.

Det får mig att inse att rören var unga på den tiden. Idag skulle väl ändå ingen bli överraskad över något dylikt? Eller? Vad känner mina läsare till exempel när de ser (ACHTUNG: retorisk fråga, klicka inte på länken!) Lemon Party? Glädje? Äckel? En inre tomhet?

Men hur som helst. Youtube var temat, så jag länkar till en av internetvideos pionjärer: Cute With Chris. Att döma av reaktioner från folk som jag länkat detta till så är han allt i från humorns Jesus till totalt ointressant. Jag tycker det är skitroligt, men hej. Det är ju jag. Mina favoriter är nog när Chris läser en rappares sångtexter som vore det poesi (apropå huruvida sångtexter är poesi, Kerstin), men att se honom svara på ett läsarbrev om detta är också kul.

Så här i juletider bör vi ju inte glömma allas vår favoritjulsång. Nog finns det ingen annan sång som passar så bra för att värma hjärtat i decemberkylan som Fairytale of New York. Eller hur?

Slutligen lämnar jag er med några visdomsord från vår kära bayerska påve:

Varför läser ingen poesi? [Del 1]

Länge tyckte jag inte om poesi. Som ni säkert listat ut vid det här laget så föreligger inte denna antipati längre, snarare tvärtom. Jag finner stor glädje i bra poesi, vilket fick mig att undra över anledningen till att jag så länge trodde att jag helt enkelt inte gillade dikter. Så här i efterhand ter sig svaret närmast trivialt, och nu är det dags för mig att plocka fram den breda penseln. Alltså:

Q: Varför läser ingen poesi?

A: För att all modern poesi är skitdålig.


Ja, go' vänner, svårare än så är det inte. Titta till exempel på Annandagar av Jonas Modig. Jag har inte ens läst mer än texten på baksidan av boken (presentationssidan på Bokus), men jag kan utan oro säga att alla dikter i den boken är skitdåligt dravel skrivet av en författare som vill att vi ska ge honom pengar för att hans familj dog.

Men låt oss läsa lite samtida poesi, låt oss göra ett axplock ur den strida strömmen av fekalier som förlagen benämner ""lyrik"" (de dubbla citationstecken var jag sorgligt nog tvungen att lägga till själv). Låt oss till exempel titta på Tryfon Tolides, en grekisk-amerikansk poet som kortlistades av sin egen poesilärare (kan ni stava till korruption?) och har en diktsamling som heter An Almost Pure Empty Walking. Det är ironiskt att det vore helt omöjligt att hitta ett bättre namn för smörjan. Innan vi går vidare ber jag er ta en snabb titt på Tolides' hemsida. Jag är mållös; inte nog med att han antagligen har internets sista "Under Construction"-gubbe så har han också det mest pretentiösa fotot som någonsin dekorerat en hemsida om poesi. Men jag kommer av mig; låt oss återvända till lyriken, till den så kallade poesin. Låt mig ge ett par exempel på Tolides' poesi, nej förresten, låt mig ge en hel massa exempel.

Skåda:

From Mount Athos

I pick strawberries in the garden. Three long rows
behind the monastery, before the midday sun gets too hot.
I set down a stool every few yards and reach out
my hands, first for what is visible, then shake
and lift the leaves for fruit and color.
With a slight pull, I test each berry's readiness
for being plucked, having found
my rhythm in the field. All morning
I fill a blue crate, carry it to the refectory, then rest
in my cell to the sound of cicadas and flies
through the open window.
The evening dessert is red glistening strawberries,
piled onto shining metal plates, next to glasses
of wine, vases of water, whole tomatoes,
bean soup, fresh bread, olives: others' work,
all set on a common table.
Afterward, from high on the balcony, the Aegean
ripples with infinite small lights, the trees
of the mountain move like the sea, the air brings
a mixed scent of pine and iodine and night.
Beauty is more evident in this quiet. You see it
through a clearing inside yourself. It is no mystery, seeing.

A Perfect Day

"What?" he said,
"sit down under this tree
and what?"

"Yes," I said,
"sit down under this tree;
I want to read you a poem."

He was my
brother and we never
did things like that.

It was Sunday afternoon
with blue and cloudless light;
we were sitting underneath

a maple in our backyard
when halfway through the poem,
we began to cry.

It was good practice
for those things we never do.

Early April Evening

Instead of writing a poem
about writing a poem,
I decided to open
the window.

The spring air was growing warmer and more elastic.
I could hear young girls in tank tops
off in the semi distance
driving for the shore
windows rolled down
music flowing like their hair
and the sound of night tires
licking the moistening road.

The Greek Wedding

No plates were broken,
but dollar bills
were flung into the air
as tokens of joy
and triumph,
or tongued and slapped
onto the clarinetist's forehead
as thanks for having stirred the spirits.
Sheer expressions,
eventually falling to the floor
and trampled on
by celebrations of dancing feet;
torn by heels,
overwhelmed by the pressure
and grinding twists
of soles.

A Doctor's Analogy

"Think of it this way," he said.
"You have a lawn,
and you have dandelions on that lawn,
and you don't want the dandelions there.
You can do one of three things:
you can use a little herbicide at a time,
where after a while, the dandelions reappear;
you can use a lot of herbicide all at once,
and risk damaging your lawn,
or you can pave the entire lawn over
with asphalt."

Then I took my mother and we left.
We stopped at our favorite hot dog shop
and ordered our usual: one plain dog for her,
two for me-one plain and one chili-and fries.
We went back home and ate together:
two glasses of water, a wooden bowl of fruit,
and napkins with children holding hands
at the kitchen table.

The Mouse

The mouse doesn’t really bother anyone. It doesn’t
go around holding up banks or shooting people
in the face or locking them up in dank jail cells
and sticking electric prods to their genitals. It doesn’t
build jet fighters and bomb our cities in the name
of peace in the middle of the night while we are sleeping.
It doesn’t plant toy mines to blow our children’s arms off.
All the mouse wants is to share with us some shelter,
food, even the warmth of its nervous body. Yet we plug up
the cupboards so it can’t eat, and we chase it around
the living room with a broom and remove all the chairs
till it has nowhere to hide; then we club it to death
as it squeals. Or we set up traps with something it likes
to lure it into strangulation and burst its eyes out
of its head. And against what? A few light scratchings
heard in the ceiling once in a while keeping us company
at night? Two or three crumbs of bread taken from
the kitchen floor? And after the mouse, there are the ants
to be poisoned, the bees to be gassed and burned.
Later, the dandelions to be choked by spraying. And after
that, after that, there must be something after that.

Ja, vad säger man egentligen? An Almost Pure Empty Walking, indeed. En bild säger mer än 1000 ord, men Tolides säger absolut ingenting. En utmaning till er, kära läsare: finn en innebörd i någon enda av dessa dikter. Jag utmanar er: hitta ett budskap, hitta någonting han vill ha sagt, hitta någonting över huvud taget. Den som lyckas vinner en flaska vin eller något annat hedonistiskt.

Det enda jag kan hitta i denna så kallade lyrik är en vokabulär som anstår en högstadieelev och massa dravel av den typen som är tänkt att låta fint och väcka någon slags känslor, men som totalt saknar innebörd. Det här är inte poesi, det är usel copywriting för tandkrämsreklam.

Notera grekiskheten. Tolides är grek, och alltså får han skriva om Grekland. Därmed kan han häva ur sig meningar som "the Aegean ripples with infinite small lights" [From Mount Atheos]. Låter tjusigt, men vad vill han ha sagt egentligen? Någon påpekade att Tolides här frammanar bilden av en person som i ensamhet finner ro i samklang med den orörda grekiska naturen. Det vill säga, beskriver hur himla bra Grekland är, om man bara bortser från grekerna. Men låt oss lämna den iakttagelsen därhän, och fundera på dikten. Om Tolides verkligen ville ägna sina dagar åt att plocka oliver och äta bröd kunde han rimligtvis gå i kloster i Grekland. Det vill han givetvis inte; eftersom han är poet i dagens samhälle kan vi helt enkelt anta att han vill ligga med den typen av unga kvinnor eller män som vill framstå som djupa genom att läsa poesi. Att någon ens skulle komma på tanken att jämföra Tolides med Cavafy utan att jämförelsen innefattar en analogi med en toalettborste borde vara tillräckligt för att orsaka en revolution i Grekland.

Men varför skulle vi vilja läsa skiten? Varför finns det folk som ens tar i dyngan med tång, och varför i himmelska fridens namn skulle ett respektabelt förlag som Penguin vilja publicera det här? Jag har ett embryo till svar på den frågan, men tyvärr måste det vänta tills jag tänkt igenom det hela, och formulerat det. Men det kommer.

Poesi - Lewis Carroll

Lewis Carroll, som egentligen hette Charles Lutwidge Dodgson, är mest känd för böckerna om Alice i underlandet, men var utöver författare även matematiker, logiker, fotograf och utbildad till (dock ej vigd till) präst i anglikanska kyrkan. På grund av sitt intresse för de unga döttrarna till vännen Liddell, samt det faktum att han tog en del fotografier av nakna flickebarn, har Dodgson av vår samtid betraktats som pedofil. Detta tycks vara en orättvis tolkning baserad på ett missförstånd av den viktorianska erans syn på nakna barn. Nakna barn var en symbol för oskuldsfullhet, och studier av dylika motiv var standard för den tidens fotografer, Dodgson var inget undantag.

Carrolls stil låter sig bäst beskrivas med ett exempel, den mycket populära nonsensdikten Jabberwocky, publicerad 1871 som ett avsnitt i boken Through the Looking-Glass, den andra boken om Alices äventyr.


Jabberwocky

'Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe:
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

"Beware the Jabberwock, my son!
The jaws that bite, the claws that catch!
Beware the Jubjub bird, and shun
The frumious Bandersnatch!"

He took his vorpal sword in hand:
Long time the manxome foe he sought—
So rested he by the Tumtum tree,
And stood awhile in thought.

And, as in uffish thought he stood,
The Jabberwock, with eyes of flame,
Came whiffling through the tulgey wood,
And burbled as it came!

One, two! One, two! And through and through
The vorpal blade went snicker-snack!
He left it dead, and with its head
He went galumphing back.

"And hast thou slain the Jabberwock?
Come to my arms, my beamish boy!
O frabjous day! Callooh! Callay!"
He chortled in his joy.

'Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe:
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

Nostalgitripp på Youtube

Idag blir det ingen sångtext, för de här låtarna tycker jag inte riktigt handlar om texten i sig. Det här är musik som påminner mig om den gamla goda tiden. Alltså 90-talet, för även om jag kan känna mig gammal när jag inser att det var 10 år sedan en del av de här låtarna kom, så är jag fortfarande en vindruva till mina kära läsare russinen, som sannolikt minns både Bob Dylan och Bach.

Alltså, stor nostalgi för mig, men your mileage may vary. Håll till godo:

Jewel - You Were Meant For Me
Fool's Garden - Lemon Tree
Alexia - Uh La La La
Aqua - Dr. Jones
The Offspring - Pretty Fly (For a White Guy)

The Uses of Corruption

Igår talade jag i telefon med (bland många andra) Kerstin, och hon sade någonting som påminde mig om Theodor Dalrymples text The Uses of Corruption. Det Kerstin sade var att föräldrar idag verkar tro att lärare skall uppfostra deras barn, och frågade hur det kom sig.

Att besvara retoriska frågor är sällan en bra idé, men i det här fallet känner jag ändå att det finns en del att säga som inte bara är "det var bättre förr". I min mening så är det här bara en sida av ett större fenomen, nämligen en infantilisering av hela befolkningen, när staten kliver in och tar ansvar för allt större delar av våra liv.

Hur kommer det sig till exempel att statens lista över mat som gravida kvinnor inte ska äta nu bäst mäts i kilometer? Varför tror folk att lärare ska uppfostra deras barn? Hur kommer det sig att en man i Rödeby skjuter två ungdomar?

Låt oss gå tillbaka till början, och fundera på vad en stat var en gång i tiden, och jämföra med vad vi har idag.

En stat är en grupp människor som agerar kollektivt för något mål. Det vill säga, en stat är en förening, en slags organisation. Vad är det för typ av organisation? Staten uppstod ursprungligen som en organisation som bedrev precis samma typ av beskyddarverksamhet som en maffia kan göra idag. Denna organisation besatt en tillräckligt stark vapenmakt för att tvinga folk att överlämna rikedomar. För att undvika att konkurrerande organisationer uppstod träffade man en balans som bygger på att staten gav någonting tillbaka, nämligen beskydd. Militärmakt, och senare polismakt, är alltså den fundamentala verksamhet en stat bedriver, och i gengäld betalar vi skatt.

Man ska givetvis inte göra misstaget att tro att detta förhållande på något sätt är frivilligt; staten exproprierar pengar eftersom den kan, och ger tillbaka någonting endast eftersom den måste om den inte vill löpa risk för revolution.

Ursprungligen hade vanligt folk alltså ungefär den relation till staten som du har till maffian: om de kommer och knackar på din dörr får du vackert betala, och om du råkar i trubbel med konkurrensen kanske de lånar dig en hjälpande hand, men i mesta mån möjligt undviker du kontakt med dem. En bra maffia är en som lämnar dig ifred.

Stater fungerade länge i stort sett på detta vis. Befolkningens kontakt med staten bestod i att betala skatt och emellanåt tvingas att kämpa i krig, och egentligen inte ens det, eftersom värnplikt (militärt slaveri) är en relativt ny uppfinning.

Någonstans på vägen ändrades detta, och staten expanderade sin verksamhet. Man inrättade statskyrkor för befolkningen, följda av skolor, och sedermera sjukhus, arbetsförmedlingar, socialförsäkringar, muséer, postkontor, och så vidare. I utbyte mot detta ökade skatterna mer och mer. I slutet av 1800-talet låg en typisk skattesats på några få procent, det fanns till och med de som menade att man kunde avskaffa skatt helt och hållet, till förmån för ren inflation (en intressant monetär fråga som vi kan återkomma till). I dagsläget är skatten en bra bit över 30 %.

Så skatten har ökat, men vi får mer för den. Ingen anledning att bekymra sig, eller hur? Nej visst, alla gillar sjukvård, skolor och trygghet, och det finns i dagsläget inget enda politiskt parti som på allvar skulle vilja gå tillbaka till ett gammalt system utan dessa institutioner. Däri ligger inte problemet. Problemet ligger i vad som på engelska kallas för The Iron Law of Institutions: Människorna som kontrollerar en institution bryr sig främst om sin makt inom institutionen, inte om institutionens makt.

Med andra ord, de flesta ser hellre att de lyckas inom en misslyckad organisation, än misslyckas inom en lyckad organisation. Vad betyder det för vår stat? Det finns många människor som jobbar inom staten, och deras motivation är främst att lyckas inom denna organisation, det vill säga, expandera sina ansvarsområden, eller skapa helt nya vid behov. Detta är särskilt attraktivt inom staten, eftersom det inte är ens egna resurser man använder, behövs mer pengar kan de alltid kramas ur folket. Det går alltid att gräva lite djupare i någon annans fickor.

Det här förutspår ett mönster av en evigt växande stat, som hela tiden knuffar fram gränsen för vad som är statens angelägenheter. Skåda: den moderna staten. Från att ha sysslat enbart med försvarsangelägenheter intresserar sig staten idag för både fysik och botanik, och allt mer även för dig och det som du trodde var dina angelägenheter. I all välmening tar sig staten allt längre in i vad som en gång var privatlivet och bjuder bland annat på goda råd om äktenskap och sex. Ska jag göra slut med min kille om han vill ha analsex? Staten har svaret

Det är bara det att det finns en nackdel med att staten tar på sig ansvaret för allt som händer oss i våra liv, nämligen att vi slutar ta ansvaret själva. Det är alltså äntligen dags att komma tillbaka till frågan om varför föräldrarna tror att lärarna ska uppfostra deras barn. De vet helt enkelt inte hur de ska göra själva, och de är vana vid att någon berättar för dem vad och hur man ska göra. Självförtroendet saknas; hur uppfostrar man egentligen ett barn? Det är ju svårt

Den andra frågan är egentligen en direkt följdfråga. Varför skjuter en man i Rödeby två ungdomar? Den direkta orsaken är att de trakasserat hans familj (specifikt hans utvecklingsstörda son) under en lång period, och visst kan och bör man sälla sig till kören av människor som frågar varför polisen och socialstyrelsen inte tog tag i det hela. Men man bör också ställa sig den ännu mer uppenbara frågan: varför gjorde inte föräldrarna det? Den frågan är det dock många färre som ställer, eftersom den allmänna hållningen helt enkelt är att det inte är föräldrarnas ansvar att se till att barnen inte sysslar med sånt här. Det är ju statens uppgift.

Poesi - Dorothy Parker

Dorothy Parker (1893 - 1967) var en amerikansk poet och författare, som utöver sin poesi även jobbade som manusförfattare tills hon hamnade på Hollywoods svarta lista för sina vänstersympatier. Dorothys liv var rätt så stormigt, med tre äktenskap, (två med samma man), alkoholism och flera självmordsförsök. Hennes stil blandar bitsk kvickhet och sarkasm med en ordentlig dos av dystra undertoner. Min favorit bland hennes dikter--Resumé--går precis i den stilen, och som bonus får ni även News Item.


Resumé

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
Guns aren't lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.


News Item

Men seldom make passes
At girls who wear glasses.

Den fjärde Herr Eliasson

Tungor (icke-elaka dylika) gör gällande att Ida faktiskt gjorde verklighet av vad vi alla vid det här laget trott var ett tomt hot: hon födde ett barn. Välkommen till världen, lilla vän!

Du måste vara förvirrad idag; efter att under hela din existens legat tryggt inbäddad i din mor har du pressats genom ett hål ut i det bländande dagsljuset. I egenskap av att vara din enda morbror, samt i egenskap av att vara den enda som befinner sig tillräckligt långt borta för att inte bli distraherad av dina söta små händer, känner jag mig manad att erkänna att det faktiskt är nerförsbacke härifrån, förvirringsmässigt.

Men låt inte det hindra dig från att njuta av världen, den är både större och vackrare än vi trott, och bättre föräldrar än dina kan man inte önska sig.

Ikväll skålar jag till din ära!

Novembersöndag i Englischer Garten

Efter att först ha varit på fest på TUM på fredagen, och därefter på fest hemma hos Markus (se inlägget om Oktoberfest) på lördagen, var det på söndagen hög tid att ta det lite lugnare. Eftersom vädret var vackert och vintrigt tog jag med mig kameran och begav mig till Englischer Garten.

Det vackra vädret hade lockat en hel del Münchnare till parken...

...och jag begav mig givetvis snarast möjligt till min favoritattraktion: fåglarna! Idag blir det lite frågesport; vad heter egentligen mina lokala änder?

Ännu en oidentifierad and. Låt er inte luras av hennes likhet till en gräsand, det allmänna intrycket är mycket mer chokladbrunt här, inte alls samma inslag av djup svärta i teckningen som gräsänderna.

Alla vet förstås vad det här är för något...

... men bonuspoäng till den som kan identifiera den här grönbenta filuren. Uppenbarligen inte en sothöna, men väl någon släkting. Simhud mellan tårna (ersatt av icke sammanvuxna hudflikar) saknas precis som på sothöns, även om det inte syns så tydligt på bilden.

De lokala måsarna är söta med sin fiskmås juv.-liknande teckning och tvåfärgade näbb. Det är förstås en intressant fråga vad 200 måsar gör i München, med dess för aquafober betryggande goda marginal till alla de sju haven samt Genevesjön, men de kan ju vara inplanterade.

Givetvis skall vi inte glömma parkens mest talrika medlem av fågelbeståndet: die Gans. Ingen gräsmattebajsande kanadensisk Skansenflykting här, utan istället någon inhemsk europeisk variant, skulle jag tro. Men däri hoppas jag förstås att ni ska bringa klarhet, kära läsare, utrustade som ni är med fågelböcker [menande blick på Kerstin och Jens --red. anm.].

Det visar sig att traditionen att ta med sina barn till något som liknar natur och låta dem bekanta sig med faunan inte är helt död. Den här flickan lyckades dessutom gå hem med alla fingrarna i behåll, trots sin insistens på att mata svanen. Det var hennes lyckodag.

Utöver sjöfåglarna befolkas parken också av ett stort bestånd av våra gamla favoriter: de sociala corviderna. I det här fallet vad jag och Kerstin misstänker vara svartkråka.

Många som inte är lika fascinerade av fåglar som jag väljer helt enkelt att bara ta en promenad i parken i sällskap av sin bästa vän, vare sig tvåbent...

... eller fyrfota.

Rilo Kiley - The Frug

Rilo Kiley är en amerikansk indie-rock-grupp. Jag hörde talas om dem först när deras singel It's a Hit (youtube-länk där) spelades på radio. Men det är inte därför vi är här, utan för en av deras tidigaste sånger, nämligen den charmiga The Frug (jag tänker sluta påpeka att det är youtube-länkar nu, jag tror ni hajar vid det här laget).

Rilo Kiley - The Frug

And I can do the frug
I can do the Robocop
I can do the Freddie
I cannot do the Smurf
And I can hate your girl
I can tell you that she's real pretty
I can take my clothes off
I cannot fall in love

And I can do the frug
I can do the Robocop
I can do the Freddie
I cannot do the Smurf

And I can watch TV
I can shuffle off to Buffalo
I can do a backbend
I will not call you back
And I can start a book
I can make some mac and cheese
I can sleep twelve hours
You'll never see my eyes

Chorus

And I can hate your girl
I can tell you that she's real pretty
I can take my clothes off
I cannot fall in love
You'll never see my eyes
I will not call you back
I cannot do the smurf
I cannot fall in love
I'll never fall in love
I cannot fall in love...

Chorus

Bilder från Campus Garching

Lite hastigt såhär en lördagkväll tänkte jag visa några bilder av Campus Garching. Först har vi en exteriör vy av matematik/informatik-byggnaden (som matematikerna kallar för matematikhuset, och informatikerna för informatikhuset. Imagine that.).

Sen har vi en interiör vy, där man kan se både trapporna som jag tror skulle göra Kerstin nervös (räckena räcker knappt upp till höften för mig), och även de båda rutschkanorna. Synliga är även en hel del matematikstudenter.

Här kan vi se Leifur förberedd att åka rutschkanan, samt när han kommer ut på andra sidan.

Det så kallade atomägget var början på, och är idag en symbol för, forskningscentrat i Garching. Man ville ha en testkärnreaktor för experiment, men ville helst inte bygga den mitt inne i stan. Således valde man att förlägga den ute i spenaten, dvs Garching. Uppenbarligen var det inte lika många som oroade sig för Garchingborna som för Münchnarna.

Tunnelbanestationen Garching Forschungszentrum dekoreras med informativa och konstnärliga skyltar om olika tyska fysiker och dylikt. Uppenbarligen var konstnären inte så imponerad av Ohms insatser för elläran, notera vad bokstäverna i grafen stavar till.

Kundkorg auf Deutsch

I tyska butiker (eller åtminstone bayerska) har man oftast två alternativ för att plocka på sig varor. Antingen bär man det man ska ha i händerna, eller så tar man en kundvagn. Kundkorgar hittar man i princip bara på affärerna som inriktar sig mot delikatesser och annan dyr mat. Hur gör man då om man vill ha mer än 3 varor, men inte tänker handla för €100? Jo, man plockar helt enkelt åt sig en tom kartong som en gång innehållit några varor, och bär sakerna i den. På det viset kan man också snåla sig ur att betala €0,15 för en påse. Alltså kan det se ut så här när man kommer hem från butiken:

Poesi - Kurt Schwitters

Det tidiga 1900-talet bjöd på Dadaismen, en konströrelse som hade något otalt med kriget. Kurt Schwitters (1887 - 1948), född i Hannover, var inte direkt en medlem av dadaismrörelsen, men nog så inspirerad av den. Här har vi Harald Smyklas engelska tolkning av hans poem An Anna Blume:


Kurt Schwitters - An Anna Blume

O you beloved of my twenty-seven senses,
I luv ya - you thou thine thee, I you, you me.
- We ?
That doesn't (casually) belong here.
Who are you, uncounted lady ? You are ?
- are you ? - People say you would be - let
them say, they don't know how the steeple stands.
You wear the hat on your feet, and walk
on them hands, on the hands you walk.
Hello, your red clothes, sawn into white folds.
Red do I love Anna Blume, red I luv ya ! You
thou thine thee, I you, you me. - We ?
That belongs (casually) into the cold embers.
Red blossom, red Anna Blume, how do people say ?
Prize questions : 1.) Anna Blume has a birdie.
2.) Anna Blume is red
3.) What colour is the birdie ?
Blue is the colour of your yellow hair.
Red is the whirring of your green bird.
You simple girl in your plain dress, you dear
green pet, I luv ya - You thou thine thee, I
you, you me. - We ?
That belongs (casually) into the ember chest.
Anna Blume ! Anna , a - n - n - a , I drip your name.
Your name drips like soft beef suet.
Do you know it, Anna, do you already know?
One can read you also from behind , and you, you
most magnificent of all, you are from behind as from
the front : "a - n - n - a"
Beef suet drips caress across my back.
Anna Blume , you drippy pet, I luv ya red!


Dikten Zwölf torde nyttja inte mer tyska än att den kan uppskattas även av de av mina kära läsare som inte talar ärans och hjältarnas språk. I allmänhet tänker man sig att varje rad i en dikt skall ta lika lång tid att uttala, men för mig blir den här dikten blir så mycket bättre om man låter de korta raderna vara lika succinkta i tal som i skrift.


Kurt Schwitters - Zwölf

Eins Zwei Drei Vier Fünf
Fünf Vier Drei Zwei Eins
Zwei Drei Vier Fünf Sechs
Sechs Fünf Vier Drei Zwei
Sieben Sieben Sieben Sieben Sieben
Acht Eins
Neun Eins
Zehn Eins
Elf Eins
Zehn Neun Acht Sieben Sechs
Fünf Vier Drei Zwei Eins

Helles, bitte!

Öl är en mycket omtyckt dryck i stora delar av världen, men få platser kan tävla med Bayern om ölälskande befolkning. Årlig konsumtion per capita ligger på 175 liter, vilket är 40 % högre än för hela Tyskland, och slår till och med Tjeckiens 160 liter. Sverige är rent löjeväckande med sina 56 liter per capita och år. Om man stryker ur statistiken alla Bayrare under 16 år (laglig öldrickarålder) får vi en konsumtion på nära 220 liter per capita och år.

Uppenbarligen konsumeras det en hel del öl här, och som en följd av detta är öl och dess kvalitet i allra högsta grad av intresse, och har varit det länge. Så länge, faktiskt, att Bayern kan ståta med världens äldsta konsumentskyddslagstiftning: den bayerska renhetslagen från 1516. Denna lag slår fast att öl endast får bryggas med ingredienserna vatten, malt och humle (jäst lades till listan när den upptäckts, mer än hundra år senare), och var gällande lagstiftning i Bayern tills EU fällde lagen på 90-talet, till förmån för mindre nogräknade "öl"-producenter. Benämningen "Bayerskt öl" har dock av EU skyddad status som geografisk appellation, så om en flaska bär den benämningen är ölet bryggt i enlighet med den bayerska renhetslagen.

I sammanhanget kan nämnas att beteckningen "tyska renhetslagen från 1516" är en lögn, eller åtminstone ett missförstånd. I själva verket infördes en renhetslag i hela Tyskland först i samband med enandet under Bismarck, och denna lag följde bara den bayerska för underjäst öl (alltså inte för de öler som benämns Ale). När de tyska konstitutionella republikerna bildades (en gång efter första världskriget, andra gången vid återföreningen 1949) krävde Bayern att dess egen renhetslag skulle gälla innanför dess gränser, annars inget inträde i republiken.

I Bayern finns ca 640 bryggerier, vilket är ganska exakt hälften av Tysklands bryggerier, och som jämförelse kan nämnas att USA (med en befolkning på 300 miljoner, att jämföras med Bayerns 12) har 100 bryggerier. Här i München är det dock framförallt de sex stora Münchenbryggerierna som märks av: Löwenbräu, Hofbräu, Hacker-Pschorr, Augustiner, Paulaner, Spaten.

Om du går till krogen här och beställer Bier löper du risk att få ett höjt ögonbryn till svar, eftersom du inte är riktigt specifik nog. Det står huvudsakligen tre val till buds: Helles, Dunkles och Weißbier.

Helles är det mest populära, och det som du antagligen får om din servitör inser att du är en förvirrad utlänning. Helles betyder ljus, och det är just ett ljust underjäst öl det rör sig om, vad man på hemmaplan skulle kalla en lager. Bayersk Helles bryggs efter münchnisk bryggprocess, det vill säga med bara lite humle och en rostad malt, vilket ger ett öl vars smak domineras inte av humlens beska (som går dåligt ihop med Münchens kalkhaltiga (hårda) vatten), utan av maltens brödiga toner.

Dunkles betyder mörk, och är motsvarigheten till ett Helles, som helt enkelt bryggts med en kraftigare rostad malt. Smaken har ofta inslag av karamellartade toner, utöver brödigheten som karaktäriserar den münchniska bryggprocessen.

Weißbier är något alldeles extra, här rör det sig om ett överjäst öl (Ale-typ) vars malt till minst hälften består av vete (istället för korn). Weißbier kan i huvudsak delas upp i kategorierna Kristallweißbier och Hefeweißbier, men här i München kan du titta i månen efter det förstnämnda. Ett Kristallweißbier är filtrerat för att avlägsna restprodukterna från jäsning, medan ett Hefeweißbier är ofiltrerat, och innehåller en jästfällning (Hefe = jäst). Weißbier är mycket milt humlat, och överjäsningen ger det distinkt fruktiga toner. Smaken är frisk och fruktig, med en tydlig jästton. Traditionellt serveras Weißbier i ett högt och slankt glas.

Utöver dessa rena öler är blanddrycker också populära, då huvudsakligen Radler, som är en fifty-fifty-blandning av Helles och läsk av Spritetyp. Där säger dock puristen inom mig nej. Eller nein, måhända.

Long Lost Penpal

Jag ljög! Det hade ni väl nästan kunnat vänta er? Dygnets timmar smälte iväg under installation av nytt operativsystem, och inlämningsuppgifterna vägde mina axlar så tungt. Så här framåt morgonkvisten, när småtimmarna blivit stora, finns inte mycket annat att göra än att böja min nacke och erkänna nederlaget. I förhoppning om att ändå kunna blidka er, kära läsare--där ni sitter omgivna av det kompakta höstmörkret, med era anleten upplysta av polariserat ljus från LCD-skärmarna--har jag grävt fram mer musik, vad annars?

Hello Saferide är av allt jag kan döma ett projekt av svenskan Annika Norlin, döpt efter busstjänsten som förde henne oantastad av heroinlangare från sitt hem till Wal-Mart, då hon gick på highschool i USA. I vilket fall som helst är det musik, och trots mina fördomar oväntat bra sådan. Åtminstone den här låten, som utgör 100 % av vad jag hört från henne. Videon håller måttet den med. Utan vidare lingvistiska spetsfundigheter ber jag att få presentera (youtube-video här):


Hello Saferide - Long Lost Penpal

Hello
Do you remember me
I am your long lost pen pal
It must have been ten years ago we last wrote
I don’t really know what happened
I guess life came in the way
Let me know if you’re still alive
Let me know if you ever used that knife or not

Hello
Yes I remember you
I’ve got a husband and two children now
I work as an accountant and make fairly good money
I still have your letters, you used a pink pen to write them
And you would comfort me
when my tears would stain the ink
And I would send you mix tapes with Kate Bush on

I have to admit I sometimes lied in those letters
Tried to make life better than it was
I still wasn’t kissed at sixteen
And I still need a friend

There was this letter
I never told you this back then
But it would be fair to say it saved my life
I sat in the window
The only one left out from a party again
Pretty sure I didn’t have a single friend
Then I checked the mailbox

Dear long lost penpal
I was lying the whole time
I’m really a 46 years old man named Luke
I have three children
and a wife, she doesn’t care
And I hope you don’t resent me
And I hope you do not hate me
For trying to find my way back to what it’s like to be young

I have to admit I sometimes lied in those letters
Tried to make life better than it was
I still wasn’t kissed at sixteen
And I still need a friend


För den som orkar läsa ända hit ner kan jag också slänga in en liten bonus, vars text ni dock själva får leta upp, eller bara lyssna av. Det är Annikas svenskspråkiga projekt: Säkert! - Vi kommer dö samtidigt.

Upp till kamp emot bra tv

Det kommer faktiskt ett slags verkligt inlägg imorgon, men till dess får det bli lite mer filler. Någon människa vid namn Linna Johansson på Expressen har något emot tv-kockar. Läs till exempel följande guldkorn ur Linnas ledare:

De vägrar befatta sig med våra problem, för små kök, för kräsna ungar, begränsad ekonomi, begränsad tid. Niklas kallar en rätt på sju färska ingredienser för enkel. Inga uppiffade halvfabrikat, inga torkade kryddor, inga carbonaror, absolut inga trick på ungarnas högst älskade falukorv. Aldrig en enda halvlösning!
Nya säsongen av Niklas Mat är ett hångarv rätt i ansiktet på den som vill men inte kan göra mat till sitt stora intresse.

Linna visar här prov på den viktigaste talang en journalist idag kan besitta: förmågan att hitta en storm i sitt vattenglas. Själv kan jag inte låta bli att tänka att hon misstagit sin tv-apparat för sin mamma. Vems fel är det egentligen om Linna inte kan steka falukorv utan vägledning?

Sen kan vi ju fundera på vad det egentligen är hon förespråkar här. Tv-kockarna är alltså alldeles för intresserade av matlagning. Låt oss se sämre matlagning på tv! När man äter tråkig mat dag ut och dag in är väl ett tv-program där de lagar ambitiös och god mat kanske precis det man längtar efter? Ett program som, om inte inspirerar, åtminstone väcker lite fantasier. Att begära att tv-kockarna ska laga tråkig mat är som att kräva att sportnyheterna ska visa skolgymnastik (för jag kan ju inte springa fort), och reseprogrammen ska åka till Flen och äta på korvkiosken (för jag orkar inte åka Transsibiriska järnvägen och äta på restaurang i Beijing). Heja Linna.

Edit: Skitblogger fuckar upp radavståndet efter citatblocket, men jag orkar inte försöka hitta en lösning nu. Det ser förjävligt ut, dock. Detta är jag medveten om, och jag ber er, mina kära läsare, om förlåtelse för att jag typografiskt misshandlat edra näthinnor.

Katie Melua - Nine Million Bicycles

Idag blir det Katie Melua, som är ute med nya skivan Pictures nu. Det blir dock inget från den, för min favoritlåt finns det visst ingen video till på Youtube. Alltså tar vi en goding från Piece by Piece, som dessutom har en stilig video. Således, kära vänner, finner ni låten och videon här, och texten följer traditionsenligt:


Katie Melua - Nine Million Bicycles

there are nine million bicycles in Beijing
that's a fact,
it's a thing we can't deny
like the fact that I will love you till I die.

we are twelve billion light years from the edge,
that's a guess,
no-one can ever say it's true
but I know that I will always be with you.

I'm warmed by the fire of your love everyday
so don't call me a liar,
just believe everything that I say

there are six billion people in the world
more or less
and it makes me feel quite small
but you're the one I love the most of all

we're high on the wire
with the world in our sight
and I'll never tire,
of the love that you give me every night

there are nine million bicycles in Beijing
that's a fact,
it's a thing we can't deny
like the fact that I will love you till I die

and there are nine million bicycles in Beijing
and you know that I will love you till I die

Rage, rage against the dying of the light

Till skillnad från sist jag påstod att jag skulle bjuda på poesi, och istället gav er ett visdomsord från en filosof, har jag idag faktiskt plockat fram ett äkta poem från en tvättäkta poet, och han var därtill britt (nåja, walesare). Mer finkultur än så kan det inte bli utanför Frankrikes och Tjeckiens gränser. Mina damer och herrar, låt mig presentera en av 1900-talets mest inflytelserika poeter:


Dylan Thomas

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Hausaufgaben

De senaste dagarna har gått åt till att göra inlämningsuppgifter i alla mina kurser, eftersom varje kurs plågar deltagarna med en omgång obligatoriska inluppar varje vecka. Som en effekt av detta hann jag faktiskt inte sova igår, för när algebran var färdig och renskriven var klockan 4:30, och deadline för inlämning var 08:30 i Garching, ca 40 minuters resväg bort. Jag sitter således här och författar efter att ha varit vaken i 37 timmar, och jag misstänker starkt att min litterära ådra är lite uttorkad. Alltså får ni hålla till godo med lite fillers: poesi och sångtexter, hurra!

Vill även passa på att säga grattis till Jens, som fyller år idag. Må solen skina över de druvor som blir till vin på ditt bord.

BMW-Welt

Torsdag var Alleheilige, vilket man tar på så pass stort allvar här nere att man får en ledig dag. Ivonne samlade alla sina små kycklingar och tog med oss till BMW-Welt, som var en riktig cool plats. Bakgrunden ligger i att Mercedes skapade något liknande, varpå BMW (som för övrigt står för Bayerische Motor Werken) inte ville vara sämre. Alltså byggde man ett gigantiskt och vräkigt hus för €500 miljoner (€100 miljoner sade budgeten, men skrattar bäst som skrattar sist sade byggarna). I denna orgie av stål och glas huserar en utställning med nästan alla modeller av BMW-bilar och -motorcyklar, samt utställningar med motorer och informativa förklaringar om hur tekniken i fordonen fungerar.

Men vad är det bra för? Tja, man lockar dit massa folk, som sedan kan få se på när... du hämtar din bil. Ja, om du köper en BMW kan du alltså välja att betala lite extra för att åka ner till München och plocka upp den på BMW-Welt. Bilen körs då uppför en ramp där den klart och tydligt ses av alla besökarna, varpå man får ta emot nycklarna och köra ut sin sprillans nya BMW så att alla kan se det. Mer penisförlängare än så kan en bil knappast bli, så jag misstänker att det är sjukt populärt. Något ska de väl få tillbaka sina €500 000 000 på.

Det fanns en hel del schyssta fordon på utställningen, och Ivonne pekade glatt på en BMW cab och förkunnade "en sån där ska jag ha, med beige läderinredning". Jag frågade om matematiker ofta kör bilar som kostar €60 000, och fick en skarp blick till svar. Vissa drömmar bör man inte peta hål på. Hon fick dock sin hämnd, när jag sade "hm, det kanske är dags att skaffa ett körkort", och följande utspelade sig:

- Ursäkta, vad sade du nu? Har du inget körkort?
- Nej.
- Varifrån kommer du egentligen?
- Stockholm. [Vilket för en svensk är ett fullkomligt rimligt svar på frågan]
- Alltså, det är okej att inte ha en bil, och att aldrig köra, men du måste ha ett körkort. Om man träffar en person som inte har körkort tänker man genast "vad är det för fel på honom egentligen?".
- Tack.

Mycket ska man behöva stå ut med.

Trovärdighet på TV

Jag kom att tänka på när Tone Bekkestad visade utrymmet mellan sina bröst (saknar de inte varandra?) och blev avstängd från att presentera vädret på TV4, eftersom hennes trovärdighet var skadad. Det var tur att TV4 gjorde så, för helt plötsligt kände jag att det förtroende som Tones norska hurtighet byggt upp bara RASADE.

Varför kom jag att tänka på det här, det är ju nyheter lika färska som en vällagrad grönmögelost. Jo, Caroline Beil är nyhetsankare på SAT-1, och jag hittade ett klipp med henne på Youtube. De första 7 sekunderna är helt obetalbara. Helt. Trovärdighet!

Klippet finns här.

Reuben Sandwich

Idag köpte jag en italiensk non-stick-panna med keramiska partiklar i beläggningen. Den var nersatt från €60 till facila €30 och såg kvalitativ ut. För att fira mitt nya matlagningsredskap bestämde jag mig för att "laga mat" idag. Alltså styrde jag kosan mot Viktualienmarkt.

När jag sätter min fot på Viktualienmarkt är det som att änglar sjunger i kör, stöter i trumpeter och lyfter mig upp så jag svävar över torget. I denna glädjeyra svävade jag runt och utförde dagens inköp. Jag beslutade mig för att dagens middag skulle bli en Reuben Sandwich, så mitt första stopp var för att skaffa lite skivad rökt skinka. Därefter var det surkål som gällde. Jag hittade ett trevligt stånd där man kunde köpa ståndets egen surkål från fat på lösvikt. Jag bad om en liten hink full och fick sisådär en 800 g surkål. För €1,70/kg var det sannerligen ett kap, kvaliteten var utmärkt. Eftersom jag redan hade Emmentaler hemma var det bara bröd som saknades, och jag hittade en stenugnsbakad schwarzwäldisk kvartslimpa på något kilo som var alldeles utmärkt.

På väg tillbaka mot tunnelbanan passerade jag ståndet med inlagda delikatesser, och fastnade där. Jag stod där och försökte slita blicken från träkärlen med oliver av alla de slag, gurkor, ost, fefferoni, etc, när expediten frågade mig vad jag ville ha. "Fünf würzige Artischoken und zweimal scharfe Gurken" svarade min mun, som i maskopi med det tyskspråkiga centrat i min hjärna helt kringgick den bit av den gråa klumpen där uppe som sysslar med planeringen. Således gick jag hem med inte bara ingredienser till maten, utan också underbara chilikryddade inlagda gurkor och örtinlagda kronärtsskockor. Eftersom det inte kostade mig mer än €2,60 förlät jag rätt fort min förrädiska mun, och när jag senare lät den sätta tänderna i en av gurkorna tillsammans med en kall öl, ja då gick det rysningar av njutning både uppför och nerför ryggraden.

Middagen skulle som sagt bli en Reuben Sandwich. Som namnet antyder är det här en amerikansk uppfinning, men dock med viss europeisk inspiration. Surkålen och den schweiziska osten gör det till något ur amerikansk/centraleuropeisk fusionsmatlagning. Det går till så här:

Reuben Sandwich

- 2 skivor gott bröd, förslagsvis rågsurdegsbröd
- Tunt skivad rökt skinka
- God ost som smälter bra, förslagsvis av schweizisk typ, gärna Emmentaler
- Surkål
- Thousand Island-dressing

Alla ingredienser bör vägas av efter tycke och smak, det ska bli en varm smörgås. Ta dock gärna i med lite mer ost än du tror att du behöver. Värm surkålen i en liten kastrull, tillsammans med en skvätt vatten. Stek skinkan lätt i lite smör. Bred ut ett tunt lager dressing på båda brödskivorna. Lägg osten på ena skivan, och skinkan på den andra. Lägg ett lager surkål på skinkan, och slå ihop de båda brödskivorna till en smörgås. Smält smör på ganska låg värme i en stekpanna och lägg i mackan. Täck pannan med ett lock eller en upp och ned-vänd tallrik. Stek långsamt i ca 5-8 minuter, tills smörgåsen har en fin färg på undersidan. Ta upp smörgåsen, smält lite mer smör i pannan, och stek smörgåsens andra sida på samma vis som tidigare. Ta upp ur pannan, skär till två trianglar och servera med kall öl.

Det här är den godaste varma macka jag någonsin satt tänderna i. Dekadensnivån är skyhög, så hjärtpatienter bör undvika att äta den här rätten för ofta, och detsamma gäller för de som inte gärna vill bli hjärtpatienter. Men god är den. Smaklig måltid!

Storebror

Apropå låttexter! Tre inlägg på en och samma dag ("Kan du hålla käften nu?" "Nope."), kunde ni bli lyckligare, kära läsare? Jag märker förresten att jag börjat prata med mig själv i bloggen. Hälsotecken.

Här har vi i alla fall en utmärkt låt av Laleh, som i min mening är Sveriges bästa vissångare numera. Är det inte ironiskt att de svenskar som är bäst på att sjunga visor på svenska är... tja, inte svenskar? Cornelis var från vattenpölen i syd, och Laleh är persisk. Nå, hon kan vårda det svenska språket bättre än hela Salems befolkning tillsammans. Alltså: Storebror (youtubelänk, komplett med underlig video).


Laleh - Storebror

det krävs ett hjältemod,
vem av oss är modig nog
att hjälpa storebror, min käre storebror.
han har ett öga för det där,
hans sinnen letar klöver,
härjar ute varje kväll
med grabbar som han kallar bröder
herregud, käre storebror.

Ref,
han har en massa fuffens för sig, jag vet inte vad det rör sig om.
härjar ute hela natten, vad han gör det vet’e katten,
kanske något illegalt eller så är han väldigt social.

bror min drömmer om det liv
dom visar han på tv,
han vill alltid vara som dom
men jag vill ha han som han e min bor, käre store bror.
bror ska du ut i natten?
kom vi knyter vänskapsbanden
kom stanna här med mig,
jag vill vara med dig storebror, käre storebror.
kom, stanna hemma här med mamma,
vi kan prata med varandra,
dricka te och äta kaka,
kom vi minns, minns tillbaka,
har du samma drömmar nu
om att du ska bli kung-fu
-mästare och president
bror säg mig vad som hänt
min bror käre storebror.

Ref,
han har en massa fuffens för sig…

brorsan körde mig i morse
i sin nya fina porsche,
käre bror han vägra svara
om den var köpt med illegala
pengar det kan tänkas
men han körde mig till ett kontor
det visade sig att storebror
har startat litet företag
allting enligt rätt och lag
och nätterna han varit borta
har han varit där och jobbat
allting sluta väldigt bra men det var inte så det var med bror käre storebror.

Ref,
han har en massa fuffens för sig..

du vet att den som lever flott och gott han lämnar inga spår
han flyger högt bland alla moln och glömmer alla år
men den som lämnar djupa spår i gyttjan varje dag
har härdat sina dar som år känt minsta andetag
han lever inte för en framtid
utan för idag

Poesi - Nietzsche

Ni älskar låttexterna (jodå, det gör ni visst det), och ni kommer älska poesin. Vi börjar med lite Nietzsche (vilket förvisso inte egentligen är poesi, men var inte så jävla finkulturella nu):

Und wenn du lange in einen Abgrund blickst
blickt der Abgrund auch in dich hinein

som kanske för många är mer känd i sin engelska form (det var den i alla fall för mig, det tog en stund att hitta originalet):

When you gaze deep into the abyss
the abyss also gazes into you

Apfeln

Så här till hösten svämmar butikerna i Bayern över med minst lika mycket äpplen som de där hemma, även om den lilla patrioten inom mig menar på att de svenska äpplena är snäppet bättre. Det finns dock inga särskilda skäl att klaga, de lokala höstäpplena smakar även här alldeles utmärkt, vilket bara styrker tesen om att frukt och grönt är bäst när det är närproducerat (eftersom det då kan skördas när det är moget, istället för två veckor tidigare).

Omgiven av äpplen, men utan ugn, blir man lätt frustrerad. Jag kompenserar genom att äta Apfelstrudel när jag kommer över den (således blev det 2 på en dag i Innsbruck). Utöver Strudeln tänkte jag häromdagen att jag skulle skaffa lite cider, och naivt nog gick min tankebana som så: "Tyskland gränsar ju till Frankrike, så det borde vara lätt som en plätt att få tag på lite cider från Bretagne eller Normandie, och med tanke på alla taxibilar som har reklam för Magner's så ska man nog kunna hitta en irländare också, därtill är ju förstås engelsk cider given". Right?

Wrong. Jag letade igenom den mest välsorterade livsmedelsbutik jag hittills hittat i München, och allt jag fick med mig hem var en flaska Frankfurter Äpfelwein ("Das Beste was ein Apfel werden kann.") och en liten australiensisk(!) cider på 33 cl som kostade hutlösa €1,99. Men sen var den jäst med champagnejäst också. Ibland är livet inte lätt; för första gången sen jag satte min fot i ärans och hjältarnas land kände jag ett stygn av saknad för Systembolaget, vars sortiment åtminstone omfattar både Kiviks Cox och Cidraie.

Nåväl, nåväl. Hur var då den magra skörden jag fick tag på? Tja, Frankfurter Äpfelwein var just ett äppelvin, och inte någon cider. Nästan helt utan kolsyra, och med en mycket mer vitvinsartad syrlighet än cidersk mustighet är den förvisso god (jag är nästan halvvägs igenom litern), men alls ingen cider, och jag kan inte hjälpa det; jag blev besviken. Mina felaktiga förväntningar gör förstås denna besvikelse djupt orättvis, men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Björn Rosenström ("det stod att du var snygg, men du är ful--jag har blivit lurad"). Australiensaren däremot var alldeles utmärkt, med mustiga äppeltoner och trevlig komplexitet i smaken, samt en liten jästton. Jag och Sydney Cider skulle säkert kunna bli goda vänner, om det inte vore för att jag kan få 2 liter öl till samma pris som 33 cl av denna cider.

Härom vintern upptäckte jag även charmen i Kiviks Varm & Kall, och eftersom jag nog kan titta djupt i månen efter den här i Bayern har jag planer på att försöka återskapa en variant själv, och då är jag ju förstås beroende av att få fatt på en bra torr cider. Sökandet går vidare.

Innsbruck, omgång 2

Jag hade inget särskilt inplanerat den här helgen, så när väderleksrapporten hävdade att söndagen skulle vara solig och mild tänkte jag att jag skulle företa mig en resa någonstans. Höstens intåg hade väckt i mig en lust att vandra lite i en skog, och eftersom jag blev så betagen av Innsbruck sist jag var där, men tyvärr inte hade med mig kameran, beslöt jag mig för att destinationen var Innsbruck. Jag frågade några bekanta om de var intresserade av att följa med, och så kom det sig att jag och Leifur tog 9:33-tåget mot Innsbruck i söndags morse.

Det visade sig dock att väderleksrapporten hade ljugit. Vädret var förvisso milt och behagligt, men solen såg vi inte till, och det var ordentligt disigt. När vi kom fram till Innsbruck gömde sig alltså alperna bakom någon form av dis/dimma/moln, vilket var synnerligen besvikande.

Här borde man alltså kunna se alper i bakgrunden, men det gör man inte.

Vi ville dock inte låta oss nedslås, så efter en espresso och apfelstrudel i gamla stan började vi vandra uppför bergssidan. Vi passerade Alpenzoo, som var den punkt där jag stannade och vände förra gången, och hittade en serpentinstig som slingrade sig genom skogen uppför bergssidan. Det var brant, och stundtals ganska smalt, men hela tiden mycket vackert. Höstskogen var oväntat tät på bergssidan, och genom träden och buskagen skymtade staden som bredde ut sig i dalen nedanför. Vid ett tillfälle kom vi ut från en dunge granar till en öppen plats, där man hade fällt träd för att skapa en utsiktsplats över dalen. Kameran gick varm.

Efter en 30-40 minuter kom vi fram till Hungerburg, en förstad till Innsbruck som ligger vackert placerad på en bergsterrass, ca 800-900 m ö h. Från Hungerburg går en linbana upp till ca 1900 meters höjd, men eftersom det var så dålig sikt beslutade vi oss att spara våra pengar, och nöja oss med den höjd vi redan uppnått. Vi frågade ett par vänliga tanter om vilket matställe de rekommenderade, och intog på deras rekommendation vår måltid på Café Hungerburg. För bara €9,30 fick man en tre rätters måltid: Pfannenkuchensuppe, Wienerschnitzel mit Pommes, Apfelstrudel. Tre rätter i de här trakterna är nog för att närmast ta kål på en, men man blir hungrig av att gå, så vi fick faktiskt i oss alltihop, även om apfelstrudeln närmast tog kål på oss. Det var första gången jag prövade Pfannenkuchensuppe, som jag varit en smula misstänksam mot, men det visade sig vara alldeles utmärkt. En klar buljong i vilken strimlade pannkakor simmar, påminner starkt om japanernas ramen.

Efter maten tog vi en lite kortare väg nerför bergssidan, och lagom till att vi nått foten av berget, och det börjat skymma, klarnade molnen upp en smula, och vi fick äntligen en skymt av topparna bakom. Allt som allt var utflykten alltså synnerligen lyckad.


Jag orkar inte infoga alla bilderna här, ni får hoppa över till min Flickr-sida och kika på dem.

Fußball

Nyheten om att jag varit på en fotbollsmatch orsakade viss uppståndelse i familjen, så jag känner mig manad att förklara hur det hela kom sig. I torsdags var det Stammtisch för oss utbytesstudenter på matte, och då berättade vår mentor Ivonne att hon hade några gratisbiljetter till en fotbollsmatch, och undrade om någon var intresserad av att följa med. Eftersom de som skulle gå är trevliga människor, och eftersom Allianz Arena är en cool byggnad, tackade jag ja.

Således fann jag mig i fredags på Bundesliga 2-matchen mellan 1860 München (hädanefter: 60) och Offenbach. Allianz Arena var en riktig mäktig byggnad, med plats för ca 60 000 människor. Utvändigt täcks arenan av någon slags rombformiga ballonger som kan lysas upp i olika färger. När 60 spelar lyser arenan i blått, när Bayern München spelar lyser den rött, och är det derby är den röd-blå-randig.

Vårt sällskap bestod av Ivonne, hennes ryska väninna Maria, Leifur, jag och Ivonnes hus' reparatör, en fryntlig bayersk man i medelåldern, som också var den som stod för biljetterna. Alla andra ställde sig något undrande till hur jag skulle överleva kvällen i min sparsamma klädsel, men jag förklarade helt enkelt att jag tagit på mig allt jag hade, och att det fick duga. Det hade förvisso smakat med en mugg Glühwein, men på arenan kan man bara betala med någon slags underligt kort, och inga kontanter, så no deal. Ivonne hade med sig en kamera, så tack till henne för bilderna. Ni får dock inte se någon bild på mig, för jag lyckades se fånig ut på varenda bild.

Maria, Leifur, Ivonne

Hur var matchen då? Tja, det var fotboll, men det blev i alla fall 3-0 till hemmalaget, och stämningen var ju rolig, trots att det bara var ynka 22 300 besökare på arenan. Bilden nedan är dock tagen en bra bit innan matchen började, så det tjockade till sig rätt mycket på läktarna lite senare.

Jag tyar icke mera, Karl-Oskar

Häromdagen fick jag ett brev från Skatteverket. Det löd:

BESLUT
Skatteverket beslutar avregistrera dig från folkbokföringen som utflyttad den 16 oktober 2007.
[...]
Upplysningar om rösträtt för utlandssvenskar bifogas.

Jag älskade tonen i det här brevet. Det får mig att låta som Karl-Oskar, och jag kan riktigt föreställa mig hur handläggare Ingegerd Stjärnered utbrister att hon inte tyar mer, och sedan stryker mig från folkbokföringen. Eftersom brevet kompletterades med information om hur man överklagar beslutet får det också en lite hotfull underton. Man tackar inte ostraffat nej till Sveriges kärlek, tycks det.

Sen var det det här med rösträtt. Nu vill jag gärna komma av mig en liten stund, och beröva dig, kära läsare, en av västvärldens mest omhuldade myter, nämligen myten om att din röst spelar roll.

I Sverige, som ju är ett litet land, och där varje röst således har extra stor innebörd, lades i valen 2006 drygt 5,5 miljoner giltiga röster. Låt oss anta en situation som är idealisk för chansen att just din röst ska vara den som avgör utfallet i valet: antag att det för alla människor är precis 50-50 vilket block de röster på.

Vi tänker oss alltså en situation där vi singlar slant 5,5 miljoner gånger, och frågar oss: hur stor är chansen att vi får exakt 2,75 miljoner krona, och 2,75 miljoner klave? Lyckligtvis kan sannolikhetsläran svara på det här, vi har en binomialfördelning (som vi dock måste approximera med en normalfördelning, av räknetekniska skäl) med n=5 500 000 och p=0,5. Sannolikheten att få exakt 2,75 miljoner röster på vardera block blir 0,00034, dvs 0,034 %.

Det här förutsätter ju förstås att ingen annan i hela riket har någon särskild preferens mellan blocken, vilket de ju givetvis har. Låt oss anta att vi i själva verket har p=0,51, dvs att det är en procents övervikt (åt endera hållet). Detta är också ett väldigt generöst antagande, eftersom val sällan vinns med bara en procent, men ändå. Vad blir nu sannolikheten att din röst är avgörande? MATLAB anser att den är 0, och har faktiskt inte helt fel. Chansen är mindre än 1 på 10 upphöjt i 500, och även det är tusentals gånger större än den egentligen är.

Chansen att din röst avgör valet är mindre än chansen att du vinner jackpot på lotto 50-60 gånger i rad. Slutsatsen är given: det är slöseri med tid att rösta, eftersom din röst ändå inte spelar någon roll.

Mot såna här resonemang brukar folk invända "men tänk om alla resonerade som du?". Tja, det gör de ju inte. Sverige har över 80 % valdeltagande, vilket garanterar min rösts poänglöshet.

I ärlighetens namn bör nämnas att resonemanget i det här inlägget är stulet från någonstans på internet, var minns jag tyvärr inte. Det är dock lika sant för det.

Essen und Trinken

I veckan har jag läst arkiven på matbloggen Delicious Days, som skrivs av ett par tyskar som bor här i München. Det är en av de allra tjusigaste matbloggar jag sett, med snygg webdesign och fotografier som får allt de lagar att se oerhört delikat ut. Ett kort besök på denna blogg räcker för att snålvattnet ska rinna till, och maten som lagas är varierande, dock med betoning på sötsaker och det centraleuropeiska köket. Att se alla dessa godsaker väckte en enorm lust inom mig att laga mat, varefter åsynen av mitt kök knuffade min själ över kanten till den mörka avgrunden. Trots detta bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle göra någon ansats till matlagning, och begav mig till Viktualienmarkt, en matmarknad alldeles nära Marienplatz. Åsynen av all fin frukt, grönsaker, kött, fågel, vilt, ost och delikatesser gjorde mitt humör ännu dystrare, men jag bet ihop och plockade på mig vad jag kunde utnyttja.


Resultatet blev, som synes, lite kallskuret. På tallriken syns några skivor österrikisk rökt skinka, bitar av allgäuisk emmentaler, marinerade oliver och en bit gott bröd med lite alpsmör. Till detta en Montepulciano d'Abruzzo för lyxpriset €6. Det var ju inte direkt matlagning, även om det var alldeles utmärkt gott. Skinkan blev jag lite besviken på, den var inte så mör som jag hade trott, och hade heller inte så kraftig röksmak. Å andra sidan är jag ju särdeles förtjust i smaken av rökt vad-som-helst, och kan därför vara lite svår att göra nöjd. Jag köpte även in lite grejer som jag hade tänkt göra en efterrätt av, men det blev aldrig av, så rapport om den kommer senare.

Det fanns mycket på marknaden som jag gärna skulle ge mig på om jag bara kunde, priserna står sig mycket väl jämfört med de där hemma. Både kanin, gås och anka är mycket hyggligt prissatt, och det finns ett stort sortiment av fina grönsaker. Närheten till Italien har sina fördelar för den som gillar tomater, zucchini, aubergine och bönor. Utbudet av ost är också imponerande, det tillverkas en hel del i både Bayern och Schweiz, och även där står sig priserna oerhört bra i jämförelse med de i Sverige. Själv är jag ju dock inte så van vid stark ost av annat än prästtyp, så jag har påbörjat min tillvänjning till schweiziska ostar med allgäuisk emmentaler, som är mild i smaken (men mycket god). Vidare finns på marknaden två artiklar som jag är mycket intresserad av, nämligen pinfärska ägg och nykärnat smör. Jag misstänker starkt att det senare är något annat än Arlas lastbilsdistribuerade smör som knappast kan kallas nykärnat med annat än en mycket flexibel tidsuppfattning.

Uppdatering: Efter all denna kärlek till Viktualienmarkt måste jag ju, i rättvisans namn, ge Sverige ett par erkännanden. Det första är för fisken. Det är den sorgliga sanningen att München är landlåst som bara den, och fisk är av förklarliga skäl inte alls hyggligt prissatt här. Rökt lax får man inte tag på för mindre än €4/hg, och där har man passerat min smärtgräns. Räkor är inte heller nådiga i priset, och vore inte det illa nog så kostar en avokado (helt oförklarligt) €2! Det är bara att inse att små stekta bröd med avokado och lite rökt lax eller några räkor är en lyx jag som student kan titta i månen efter, och det krossar mitt hjärta, särskilt som det faktiskt är en av de få rätter jag skulle kunna laga i mitt kök.

Som självtröst för att jag inte kan laga mat införskaffade jag också en flaska Laphroaig (till det facila priset €28), men insåg först när jag kommit hem att jag bara har dricksglas tillgängliga. Rackarns rabarber, va.

Apropå Delicious Days, som jag nämnde i allra första meningen, har de ett recept på Kaiserschmarrn som ser väldigt lovande ut, i alla fall att döma av den fantastiska bild som ackompanjerar receptet. Legenden säger att rätten fått sitt namn efter Kejsare Franz Joseph I av Österrike-Ungern; Kaiserschmarrn är en slags äggtung pannkaka innehållande romrussin, vilken steks och hackas upp i små bitar, pudras med rikligt med florsocker och serveras med äppelmos eller plommmonkompott. Jag hade aldrig trott att jag skulle rekommendera ett recept som innehåller russin, men det här är faktiskt oerhört gott. Ett varningens ord är dock på sin plats, det är ingen lätt anrättning det här, så tro inte att det är en bra efterrätt till en stadig måltid. Snarare bör den låtas trona i ensamt majestät, liknande ett mellanmål på våfflor. Rekommenderas varmt.

Leonard Cohen - Hallelujah

Klockan är mycket, och det närmar sig läggdags. I såna stunder är det trevligt att lyssna på lite lämplig musik, och ingenting kan väl vara lämpligare i ett sånt ögonblick än Leonard Cohens Hallelujah? Detta är en låt som det finns många covers av, men om du föredrar en cover så har du helt enkelt fel. Originalet är en helt felfri låt. Finns på youtube här, men allvarlig gay-varning. Det börjar med en liten tysk introduktion, och videon är bara inte något man vill se. Slå på den och byt tabb fort som attan.


Leonard Cohen - Hallelujah

Now I've heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don't really care for music, do you?
It goes like this
The fourth, the fifth
The minor fall, the major lift
The baffled king composing Hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

Your faith was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty and the moonlight overthrew her
She tied you
To a kitchen chair
She broke your throne, and she cut your hair
And from your lips she drew the Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

You say I took the name in vain
I don't even know the name
But if I did, well really, what's it to you?
There's a blaze of light
In every word
It doesn't matter which you heard
The holy or the broken Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
And even though
It all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah