Posts mit dem Label Mat werden angezeigt. Alle Posts anzeigen
Posts mit dem Label Mat werden angezeigt. Alle Posts anzeigen
Montag, 1. Dezember 2008
Koriander, och dess plats i världen
Kommentarerna i mitt förra inlägg fick mig att snabbgoogla koriander, och hittade följande: I Hate Cilantro - an anti cilantro community. Kerstin och jag är givna nya medlemmar!
Sonntag, 30. November 2008
Bobotie möter spanska inkvisitionen
Manuel, Sara, Lupe och Stephanie med sin bobotie.
Som utbytesstudent förväntas man lära sig saker om andra kulturer, och efter att ha spelat musik från våra respektive länder för varandra (slutsats: spanjorer har kanske inte världens bästa musiksmak) är det en naturlig sak att vilja dela med sig av sitt lands matkultur.
Först under luppen var Stephanie, som vänligt bjöd in till sydafrikansk lunch klockan 13:00 idag, och angav min korridor som plats för tillställningen. Vid sådär 12:00 dök Stephanie upp med matvarorna och förklarade att det var lite bråttom, för "det tar nog någon timme eller så, jag har inte läst receptet än". Jag shanghajades ställde generöst upp som medkock, och när spanjorerna (för första gången i sina liv punktliga) dök upp klockan ett hade maten just skjutsats in i ugnen, där den skulle förbli i en timme.
Nå, med tiden så blev det en riktigt trevlig måltid; varmrätten bestod i bobotie med gult ris, och till efterrätt inlagda persikor med vaniljeyoghurt och Glühwein. Sällskapet var på gott humör, trots att spanska inkivisitionen var en smula trött efter att ha fortsatt gårdagens festande i ytterligare några timmar när jag funnit det för gott att diskret avvika. Maten fick mottaga månget prisande ord, och den var verkligen både god och karakteristisk. Sydafrikansk mat är i sig en enda stor kulturkrock; boernas europeiska rötter har mött såväl de lokala afrikanska köken som de indiska och malaysiska. Förklaringen till de två senare är den brittiska kolonialmakten som lockade över folk från andra kolonier, eftersom de inte litade på den lokala svarta befolkningen, och ej heller kunde få boerna att samarbeta.
Bobotie består av en köttfärsröra med lök, bröd, sultanarussin och kryddor som gräddas i ugn med en äggstanning över. Serverad med gurkmejafärgat ris och tomat- och löksallad är det utan tvekan en stabbig måltid, men mycket passande en kall vinterdag på andra änden jorden från dess hemland. Jag kan rekommendera rätten, och har nedan försökt att översätta receptet vi använde oss av idag från Stephanies pidgin-afrikaans-engelska ("three eggs, geklits").
Bobotie
1 kg köttfärs, gärna lammdito
3-5 klyftor finhackad vitlök
3 skivor dagsgammalt bröd, utan kanter
3 gula lökar
3 ägg, geklits (öh... lätt vispade, tror jag)
375-500 ml vatten
250 ml mjölk
175 ml sultanarussin
5 msk smör
4 msk blatjang (mango chutney borde funka fint)
1,5 msk masala-kryddblandning (curry kan fungera som substitut)
1 msk koriander
1,5 tsk gurkmeja
1,5 tsk gedroogde Gemengde Kruie "blandade kryddor"--något i stil med kinesisk 5-spice-mix. Utelämnades av oss idag.
4 stötta kryddnejlikor
1 tsk svartpeppar
salt
8-10 lagerblad
Värm ugnen till 180 °C. Lägg det kantbefriade brödet på blöt i ljummet vatten. Hacka lök och vitlök och stek den långsamt mjuk i en ordentlig klick smör. Tillsätt lite mer smör, och stek färsen tills den blivit lätt brynt och mjuk--inte riktigt genomstekt. Blanda färsen och alla övriga ingredienser utom bröd, mjölk och ägg i en stor skål. Krama ur vätskan ur brödet och tillsätt det. Bred ut i en ganska stor ugnssäker form till ca 4 cm tjocklek. Grädda i 30 minuter; vispa under tiden ihop mjölken och äggen. Häll äggstanningen över köttfärsröran och grädda i ytterligare 30 minuter.
Servera bobotien med basmatiris som färgats med lite gurkmeja, en tomat- och löksallad bestående av skivad tomat och lök som fått dra i vinäger, och mango chutney (eller egentligen blatjang). Traditionellt även med skivad banan och kokos, men usch.
Montag, 21. April 2008
Matbloggande
De som känner mig vet att jag är intresserad av matlagning (om inte annat kunde man väl ana det på att min önskelista löd "kockkniv, Jamie at Home-DVD, Jamie at Home-boken"). Nu har våren kommit till München, eller ska man kalla det försommaren? Det är lite svårt att skilja de båda säsongerna åt här; i början av förra veckan var det regnigt och lite vinterkallt, under fredag och söndag var det 18 grader och solsken som fick det att kännas som sommar. Sådant väder ger alltid mig lust att laga mat, och vore inte det nog så får jag inspiration så det räcker och blir över av ovan nämnda Jamie Oliver-produkter, som mina kära föräldrar och min söta flickvän gav mig på födelsedagen.
När man har lagat mat vill man ju gärna dela med sig också, och ett rimligt bra sätt att göra det är förstås att blogga om matlagningen. Detta är något som både jag och Angelica varit lite intresserade av att göra, men ingen av oss har känt att vi har volym nog på vår produktion att fylla upp en blogg med, och att mixa in matlagningen i en personlig blogg, likt Millionendorf, leder lätt till att det blir lite bristande fokus. Så vi beslöt oss för att skapa en gemensam matblogg, och för att kunna visa upp den för ett så brett spektrum av familj och vänner som möjligt lät vi den vara på engelska.
Med detta presenterar jag alltså: Butter & Beans.
När man har lagat mat vill man ju gärna dela med sig också, och ett rimligt bra sätt att göra det är förstås att blogga om matlagningen. Detta är något som både jag och Angelica varit lite intresserade av att göra, men ingen av oss har känt att vi har volym nog på vår produktion att fylla upp en blogg med, och att mixa in matlagningen i en personlig blogg, likt Millionendorf, leder lätt till att det blir lite bristande fokus. Så vi beslöt oss för att skapa en gemensam matblogg, och för att kunna visa upp den för ett så brett spektrum av familj och vänner som möjligt lät vi den vara på engelska.
Med detta presenterar jag alltså: Butter & Beans.
Donnerstag, 27. März 2008
Karfreitag in Starnberg
För första gången i livet stod inte Kerstins utmärkta påsklunch till förfogande för att ge den rätta stämningen, så Angelica och jag fick ta tjuren vid hornen och ordna påsken själva. Som utlandssvensk har man dock en stor fördel vid tillfällen som dessa, nämligen tillgång till en del av det man absolut behöver, via vår sponsor: IKEA. På skärtorsdagen företog jag mig alltså en kort resa ut till Brunnthal, och köpte Abbas senapssill och löksill, gravlaxsås, knäckebröd samt Reimersholms 10 snapsar (à 5 cl stycket).
Efter detta begav jag mig till staden och köpte köttfärs, ägg och lite Valrhona-choklad för att göra tryfflar av (mer om dem nedan), och därefter var det dags att försöka köpa lite lax att grava. Haha. I många år framöver kommer jag minnas den tryckande känslan i bröstet när jag tittade på de trötta laxfiléerna som vanprydde livsmedelsbutikernas diskar till "budgetpris" som €19,90/kg. Till slut hittade jag på Viktualienmarkt en butik som sålde en lax som faktiskt var färsk, och jag behövde bara betala €30,00/kg för den. Jag grät inombords när jag sträckte över pengarna och mottog en laxbit som hade kostat en tredjedel i Sverige och varit minst lika färsk. Det finns nackdelar med att bo långt från havet, i en kultur där folk tror att en matjessillmacka är en fiskmåltid.
Med inköpen klara tänkte jag och Angelica att det var lika bra att ta påskmaten på långfredagen. Detta är ju givetvis lite inkorrekt, men vi ville gärna ta en tripp till Salzburg under helgen, och här i katoliklandet är allting stängt under långfredagen, påskdagen och annandagen, så påskafton var enda chansen att få se något mer än stängda butiker i Salzburg.
Således upptogs fredagen av att grava lax, rulla köttbullar, koka potatis och ägg, kyla nubbar och rulla tryfflar.
Recept på det första behöver väl knappast nämnas, men tryfflarna blev så goda att jag vill pusha lite för dem. Efter att tidigare ha gjort chokladtryfflar och smaksatt med likörer tyckte vi att konsistenserna brukade bli lite besvikande, så vi bad vår gamla vän internet om hjälp, och hon levererade. Det visade sig att Sugar High Friday #25 (matbloggnings-event) hade handlat om chokladtryffel, och där fanns recept i mängder att få tag på. Vi valde att satsa på ett grundrecept från Tartelette, en bloggare vars bakverk alltid ser munvattnande goda ut, och vars recept brukar vara enkla att följa och fungera bra. Inspiration gällande smaker snodde vi från lite varstans.
Tre Chokladtryfflar
ca 35-40 tryfflar
Ja, de tre tryfflarna handlar alltså om tre smaker, inte om antalet färdiga godbitar. Chokladtryffel är i grund och botten en rullad ganache, dvs en blandning av choklad och grädde. Tryfflar kan smaksättas med nästan vad som helst, klassiska smaker är apelsin, kanel och hallon, men det går att bli hur experimentell som helst. En kort titt på Sugar High Friday-länken från ovan torde ge mer idéer än man nånsin hinner jobba sig igenom.
Gällande chokladen så är det verkligen värt att lägga pengarna på riktigt fin choklad; om man gör tryffel på Marabouchoklad kan man lika gärna bespara sig själv besväret och köpa en god chokladkaka istället. Valrhonachoklad går att köpa i 200 g-block i Hötorgshallen i Stockholm för ca 70 kronor blocket, vilket skulle placera priset på hela receptet nedan på ca 160 kronor, inklusive allt. Det är ju förstås en del pengar, men om man betänkar att tryfflar kan kosta sådär 10-20 kronor styck från konditor är det rätt rimligt, och det är ju en tillfredsställelse i sig att ha producerat något delikat för egen hand. Det går ju givetvis också att nöja sig med en eller två smaker, och skala ner receptet därefter. Vad gäller tillgängliga smaker använde vi Guanaja (70 %), och Caraïbe (66 %). Caraïbe är lite fruktigare i tonerna, och den använde vi rakt av till citronen, medan vi körde kardemummatryfflarna helt i den mer mättat chokladiga Guanajan, och lät naturelltryfflarna bestå av en 50-50-blandning av de båda sorterna. Caraïbe har jag inte funnit i Stockholm, men däremot Manjari, som är ännu fruktigare än Caraïbe, med ännu lite lägre kakaohalt, jag tror det är ca 56 %.
Ingredienser
400 g choklad av mycket god kvalitet, vi använde Valrhona Guanaja och Valrhona Caraïbe i lika delar
240 ml vispgrädde
ca 60-75 g smör
1 tsk kardemummakärnor
1 citron, skal och saft
kakao, kanel och florsocker, till dekoration
Tillvägagång
Dela chokladen i 3 lika stora högar (använd våg), och placera dem i varsin liten skål i vilken man lätt kan röra om. Häll upp grädden i tre koppar. Hacka chokladen ganska fint. Riv det fina gula skalet från citronen (se till att inget vitt kommer med) och spara det, pressa ur 3 tsk saft och spara.
Ganache 1: Naturell
Ge grädden ett uppkok i en kastrull, ställ sedan av den från plattan i 5-7 minuter, så den svalnar lite.
Slå grädden över chokladen och rör om tills chokladen precis löst sig. Vid behov, värm mycket försiktigt över ett vattenbad, men chokladen ska verkligen bara precis smälta.
När chokladen är smält, rör i ca 20-25 gram smör i två omgångar. Smöret ska bara knappt gå in i ganachen, som borde bli blank och vacker. Även här kan ett vattenbad användas vid behov, men försiktigt.
Ställ ganachen i kylskåp för att stelna.
Ganache 2: Kardemumma
Stöt kardemummakärnorna lätt, bara så att de öppnar sig och släpper ut lite mer arom, de ska inte malas. Blanda ner kardemumman i grädden och ge det ett uppkok i en kastrull. Ställ av från plattan i 5-7 minuter.
Sila grädden ner i chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.
Ganache 3: Citron
Blanda ner citronskalet i grädden och ge den ett uppkok. När grädden precis kokar upp, droppa långsamt i citronsaften under omrörning, så att den blandas in utan att grädden skär. Ställ av från värmen i 5-7 minuter.
Sila grädden över chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.
När ganacherna stelnat i ett par timmar i kylskåpet är det dags att rulla tryfflar. Om man har tillgång till ett melonkuleverktyg eller dylikt kan det vara till användning här, annars är det handrullning som gäller. Ganachen kommer vara ganska fast i konsistensen, så ju rundare utgångskula du har, desto rundare blir den färdiga tryffeln. Det gör dock inte mycket om de får ett lite "organiskt" utseende, de kommer smaka bra ändå. Försök dock att se till att de inte blir gropiga, då fastnar för mycket garnering senare.
Ta en liten mängd ganache (lite större än en spelkula) och rulla den i händerna så den får fin form. Placera kulan på ett fat och upprepa tills all ganache är rullad. Dina händer kommer bli galet kladdiga, men det är svårt att undvika; njut av att slicka av ganachen från dem i slutet.
Gör detta med alla tre ganacherna, se till att tvätta händerna emellan, så de inte ger smak åt varandra. Ställ därefter in faten med tryfflar oövertäckta i kylskåpet i ett par timmar. Genom att lämna tryfflarna oövertäckta får de en lite fastare yta, vilket gör att de inte fuktar upp sin garnering, trots att de inte blir rullade i tempererad choklad, som annars brukligt är.
När tryfflarna stått i ett par timmar är det dags för garnering. Vi använde kakao för de naturella tryfflarna, kanel för de med kardemumma, och florsocker för de med citronsmak. Tag en tryffel, rulla den i önskad garnering, och gör av med överflödig garnering genom att skaka tryffeln lite i en sil.
De färdiga tryfflarna placeras lämpligt på ett fat eller i en burk, och förvaras under idealiska förhållanden vid ca 15 grader, men kylskåpet duger bra också, men då kan de gärna tas fram lite i förväg när de ska serveras, så de får fin konsistens.
Vårt slutresultat såg ut som ovan, och smakade alldeles utmärkt. Särskilt citrontryfflarna blev vi väldigt nöjda med, de fick en fantastisk fruktighet som ändå inte tog död på chokladsmaken. Helt underbara för oss citrusfanatiker.
Framåt kvällen var det så dags för oss att slå oss till bords och äta vår traditionella, om än feltajmade, påskmat. På bordet stod alltså hemgravad lax, hemlagade köttbullar, Abbas lök- och senapssillar, gravlaxsås, knäckebröd med smör, samt kokt potatis. Till detta drack vi öl, samt tre nubbar: Skåne till sillen, Bäska droppar som mellanaperitif, samt Östgöta Sädesbrännvin till resterande. Det smakade som ett litet hörn av Sverige i exilen, och köttbullarna blev alldeles utmärkta. Men nog saknades ändå Kerstins dignande påsklunch, och sällskapet.
Efter detta begav jag mig till staden och köpte köttfärs, ägg och lite Valrhona-choklad för att göra tryfflar av (mer om dem nedan), och därefter var det dags att försöka köpa lite lax att grava. Haha. I många år framöver kommer jag minnas den tryckande känslan i bröstet när jag tittade på de trötta laxfiléerna som vanprydde livsmedelsbutikernas diskar till "budgetpris" som €19,90/kg. Till slut hittade jag på Viktualienmarkt en butik som sålde en lax som faktiskt var färsk, och jag behövde bara betala €30,00/kg för den. Jag grät inombords när jag sträckte över pengarna och mottog en laxbit som hade kostat en tredjedel i Sverige och varit minst lika färsk. Det finns nackdelar med att bo långt från havet, i en kultur där folk tror att en matjessillmacka är en fiskmåltid.
Med inköpen klara tänkte jag och Angelica att det var lika bra att ta påskmaten på långfredagen. Detta är ju givetvis lite inkorrekt, men vi ville gärna ta en tripp till Salzburg under helgen, och här i katoliklandet är allting stängt under långfredagen, påskdagen och annandagen, så påskafton var enda chansen att få se något mer än stängda butiker i Salzburg.
Således upptogs fredagen av att grava lax, rulla köttbullar, koka potatis och ägg, kyla nubbar och rulla tryfflar.
Recept på det första behöver väl knappast nämnas, men tryfflarna blev så goda att jag vill pusha lite för dem. Efter att tidigare ha gjort chokladtryfflar och smaksatt med likörer tyckte vi att konsistenserna brukade bli lite besvikande, så vi bad vår gamla vän internet om hjälp, och hon levererade. Det visade sig att Sugar High Friday #25 (matbloggnings-event) hade handlat om chokladtryffel, och där fanns recept i mängder att få tag på. Vi valde att satsa på ett grundrecept från Tartelette, en bloggare vars bakverk alltid ser munvattnande goda ut, och vars recept brukar vara enkla att följa och fungera bra. Inspiration gällande smaker snodde vi från lite varstans.
Tre Chokladtryfflar
ca 35-40 tryfflar
Ja, de tre tryfflarna handlar alltså om tre smaker, inte om antalet färdiga godbitar. Chokladtryffel är i grund och botten en rullad ganache, dvs en blandning av choklad och grädde. Tryfflar kan smaksättas med nästan vad som helst, klassiska smaker är apelsin, kanel och hallon, men det går att bli hur experimentell som helst. En kort titt på Sugar High Friday-länken från ovan torde ge mer idéer än man nånsin hinner jobba sig igenom.
Gällande chokladen så är det verkligen värt att lägga pengarna på riktigt fin choklad; om man gör tryffel på Marabouchoklad kan man lika gärna bespara sig själv besväret och köpa en god chokladkaka istället. Valrhonachoklad går att köpa i 200 g-block i Hötorgshallen i Stockholm för ca 70 kronor blocket, vilket skulle placera priset på hela receptet nedan på ca 160 kronor, inklusive allt. Det är ju förstås en del pengar, men om man betänkar att tryfflar kan kosta sådär 10-20 kronor styck från konditor är det rätt rimligt, och det är ju en tillfredsställelse i sig att ha producerat något delikat för egen hand. Det går ju givetvis också att nöja sig med en eller två smaker, och skala ner receptet därefter. Vad gäller tillgängliga smaker använde vi Guanaja (70 %), och Caraïbe (66 %). Caraïbe är lite fruktigare i tonerna, och den använde vi rakt av till citronen, medan vi körde kardemummatryfflarna helt i den mer mättat chokladiga Guanajan, och lät naturelltryfflarna bestå av en 50-50-blandning av de båda sorterna. Caraïbe har jag inte funnit i Stockholm, men däremot Manjari, som är ännu fruktigare än Caraïbe, med ännu lite lägre kakaohalt, jag tror det är ca 56 %.
Ingredienser
400 g choklad av mycket god kvalitet, vi använde Valrhona Guanaja och Valrhona Caraïbe i lika delar
240 ml vispgrädde
ca 60-75 g smör
1 tsk kardemummakärnor
1 citron, skal och saft
kakao, kanel och florsocker, till dekoration
Tillvägagång
Dela chokladen i 3 lika stora högar (använd våg), och placera dem i varsin liten skål i vilken man lätt kan röra om. Häll upp grädden i tre koppar. Hacka chokladen ganska fint. Riv det fina gula skalet från citronen (se till att inget vitt kommer med) och spara det, pressa ur 3 tsk saft och spara.
Ganache 1: Naturell
Ge grädden ett uppkok i en kastrull, ställ sedan av den från plattan i 5-7 minuter, så den svalnar lite.
Slå grädden över chokladen och rör om tills chokladen precis löst sig. Vid behov, värm mycket försiktigt över ett vattenbad, men chokladen ska verkligen bara precis smälta.
När chokladen är smält, rör i ca 20-25 gram smör i två omgångar. Smöret ska bara knappt gå in i ganachen, som borde bli blank och vacker. Även här kan ett vattenbad användas vid behov, men försiktigt.
Ställ ganachen i kylskåp för att stelna.
Ganache 2: Kardemumma
Stöt kardemummakärnorna lätt, bara så att de öppnar sig och släpper ut lite mer arom, de ska inte malas. Blanda ner kardemumman i grädden och ge det ett uppkok i en kastrull. Ställ av från plattan i 5-7 minuter.
Sila grädden ner i chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.
Ganache 3: Citron
Blanda ner citronskalet i grädden och ge den ett uppkok. När grädden precis kokar upp, droppa långsamt i citronsaften under omrörning, så att den blandas in utan att grädden skär. Ställ av från värmen i 5-7 minuter.
Sila grädden över chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.
När ganacherna stelnat i ett par timmar i kylskåpet är det dags att rulla tryfflar. Om man har tillgång till ett melonkuleverktyg eller dylikt kan det vara till användning här, annars är det handrullning som gäller. Ganachen kommer vara ganska fast i konsistensen, så ju rundare utgångskula du har, desto rundare blir den färdiga tryffeln. Det gör dock inte mycket om de får ett lite "organiskt" utseende, de kommer smaka bra ändå. Försök dock att se till att de inte blir gropiga, då fastnar för mycket garnering senare.
Ta en liten mängd ganache (lite större än en spelkula) och rulla den i händerna så den får fin form. Placera kulan på ett fat och upprepa tills all ganache är rullad. Dina händer kommer bli galet kladdiga, men det är svårt att undvika; njut av att slicka av ganachen från dem i slutet.
Gör detta med alla tre ganacherna, se till att tvätta händerna emellan, så de inte ger smak åt varandra. Ställ därefter in faten med tryfflar oövertäckta i kylskåpet i ett par timmar. Genom att lämna tryfflarna oövertäckta får de en lite fastare yta, vilket gör att de inte fuktar upp sin garnering, trots att de inte blir rullade i tempererad choklad, som annars brukligt är.
När tryfflarna stått i ett par timmar är det dags för garnering. Vi använde kakao för de naturella tryfflarna, kanel för de med kardemumma, och florsocker för de med citronsmak. Tag en tryffel, rulla den i önskad garnering, och gör av med överflödig garnering genom att skaka tryffeln lite i en sil.
De färdiga tryfflarna placeras lämpligt på ett fat eller i en burk, och förvaras under idealiska förhållanden vid ca 15 grader, men kylskåpet duger bra också, men då kan de gärna tas fram lite i förväg när de ska serveras, så de får fin konsistens.
Vårt slutresultat såg ut som ovan, och smakade alldeles utmärkt. Särskilt citrontryfflarna blev vi väldigt nöjda med, de fick en fantastisk fruktighet som ändå inte tog död på chokladsmaken. Helt underbara för oss citrusfanatiker.
Framåt kvällen var det så dags för oss att slå oss till bords och äta vår traditionella, om än feltajmade, påskmat. På bordet stod alltså hemgravad lax, hemlagade köttbullar, Abbas lök- och senapssillar, gravlaxsås, knäckebröd med smör, samt kokt potatis. Till detta drack vi öl, samt tre nubbar: Skåne till sillen, Bäska droppar som mellanaperitif, samt Östgöta Sädesbrännvin till resterande. Det smakade som ett litet hörn av Sverige i exilen, och köttbullarna blev alldeles utmärkta. Men nog saknades ändå Kerstins dignande påsklunch, och sällskapet.
Mittwoch, 12. März 2008
Feinkost Spina
Så här när vårvädret smyger sig på har jag drabbats av ett oerhört sug att laga mat med fräscha råvaror, vilket givetvis osökt för tankarna till italiensk mat. En kort sökning på forumen på Toy Town Germany, en hemsida för alla engelsktalande utlänningar i Tyskland, gav utdelning: inte alls långt ifrån Studentenstadt ligger Feinkost Spina, en butik med italienska matvaror.
Tänkt och gjort, jag tog tunnelbanan två hållplatser till Kieferngarten och promenerade sedan i det mysiga (achtung, ironi) regnet i ca 10 minuter innan jag något blöt nådde fram till mitt mål. Väl inne i butiken försvann alla spår av sorg över vädret, jag hade väntat mig en liten trång butik med lite vin och ost och pasta, men möttes istället av en fabrikslokal på åtskilliga hundra kvadrat, fullproppad med italienska varor av alla möjliga arter, torkat och konserverat såväl som färskt.
Jag grabbade givetvis tag i en vagn och började gå runt bland hyllorna och dreglade över utbudet. Butiken var nämligen inte bara välsorterad, utan höll också en mycket rimlig prisnivå. Bra italienska tomatkonserver för 60 ct, ett halvt kilo torkade bönor för dryga euron, parmigiano reggiano för €1,80/hg, osv. Som om det inte vore nog med detta så hade innehavaren också en frukt- och gröntbutik vägg i vägg, där man kunde få tag på läckerheter som färsk vitlök, underbara citrusfrukter, italienska tomater och sallad av alla de slag.
När jag var klar i butiken hade regnet bedarrat, och det började så smått spricka upp mellan molnen. Det var med ett par kassar i händerna och ett stort leende på läpparna som jag satte kurs tillbaka till WG:t där jag glatt packade upp allt och fotograferade det för er skull, kära läsare.
Här ser vi i ingen särskild ordning:
1 flaska Valpolicella Classico 2006 från Santi
1 flaska Chianti 2005 från Cantina di Montalcino
1 kg mjöl Tipo 00, italienskt durumvetemjöl för pizza och pasta
1 kg finkornigt havssalt
2 x 400 g skalade plommontomater på konserv
400 g skalade körsbärstomater på konserv
500 g torkade borlottibönor
500 g linguine
90 g inlagda sardellfiléer
90 g kapris
Drygt 100 g svarta oliver i olja
125 g buffelmozzarella
240 g parmigiano reggiano
250 g färsk salsiccia
Ett huvud vit raddichio med rosa fläckar
En stor röd paprika
Några sicilianska tomater
En färsk vitlök
Ett knippe färsk persilja
Ett knippe ruccola
Ja, det var det hela. Och vad gick då ett dylikt kalas på? €32. I min mening helt fantastiskt, särskilt som större delen av kostnaden ligger i vinet, korven och osten. Resterande varor var, som ovan nämnt, löjligt billiga. Ett kilo Tipo 00-mjöl, som är det mest glutenrika (starka) vetemjöl man kan tillgå kostade 79 cent, mindre än ett kilo helt vanligt vetemjöl på snabbköpet.
Det enda problemet jag nu möts av är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av allt detta. Som tur är har jag Jamie Olivers Italien att tillgå, och därtill har jag en idé om en sallad som jag tror kan bli rätt fräsch. Recept kommer om den blir lyckad.
Tänkt och gjort, jag tog tunnelbanan två hållplatser till Kieferngarten och promenerade sedan i det mysiga (achtung, ironi) regnet i ca 10 minuter innan jag något blöt nådde fram till mitt mål. Väl inne i butiken försvann alla spår av sorg över vädret, jag hade väntat mig en liten trång butik med lite vin och ost och pasta, men möttes istället av en fabrikslokal på åtskilliga hundra kvadrat, fullproppad med italienska varor av alla möjliga arter, torkat och konserverat såväl som färskt.
Jag grabbade givetvis tag i en vagn och började gå runt bland hyllorna och dreglade över utbudet. Butiken var nämligen inte bara välsorterad, utan höll också en mycket rimlig prisnivå. Bra italienska tomatkonserver för 60 ct, ett halvt kilo torkade bönor för dryga euron, parmigiano reggiano för €1,80/hg, osv. Som om det inte vore nog med detta så hade innehavaren också en frukt- och gröntbutik vägg i vägg, där man kunde få tag på läckerheter som färsk vitlök, underbara citrusfrukter, italienska tomater och sallad av alla de slag.
När jag var klar i butiken hade regnet bedarrat, och det började så smått spricka upp mellan molnen. Det var med ett par kassar i händerna och ett stort leende på läpparna som jag satte kurs tillbaka till WG:t där jag glatt packade upp allt och fotograferade det för er skull, kära läsare.
Här ser vi i ingen särskild ordning:
1 flaska Valpolicella Classico 2006 från Santi
1 flaska Chianti 2005 från Cantina di Montalcino
1 kg mjöl Tipo 00, italienskt durumvetemjöl för pizza och pasta
1 kg finkornigt havssalt
2 x 400 g skalade plommontomater på konserv
400 g skalade körsbärstomater på konserv
500 g torkade borlottibönor
500 g linguine
90 g inlagda sardellfiléer
90 g kapris
Drygt 100 g svarta oliver i olja
125 g buffelmozzarella
240 g parmigiano reggiano
250 g färsk salsiccia
Ett huvud vit raddichio med rosa fläckar
En stor röd paprika
Några sicilianska tomater
En färsk vitlök
Ett knippe färsk persilja
Ett knippe ruccola
Ja, det var det hela. Och vad gick då ett dylikt kalas på? €32. I min mening helt fantastiskt, särskilt som större delen av kostnaden ligger i vinet, korven och osten. Resterande varor var, som ovan nämnt, löjligt billiga. Ett kilo Tipo 00-mjöl, som är det mest glutenrika (starka) vetemjöl man kan tillgå kostade 79 cent, mindre än ett kilo helt vanligt vetemjöl på snabbköpet.
Det enda problemet jag nu möts av är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av allt detta. Som tur är har jag Jamie Olivers Italien att tillgå, och därtill har jag en idé om en sallad som jag tror kan bli rätt fräsch. Recept kommer om den blir lyckad.
Kulturella skillnader: kaffe på kvällen
Igår kväll vid sådär 22-tiden började jag gå in i kvälls-läge, och därför gick jag till köket för att brygga mig en kopp kaffe. Denna aktivitet föranledde Katha att fråga mig "Ska du dricka kaffe så sent? Behöver du vara uppe sent i natt?", vilket jag tyckte var en synnerligen dum fråga, tills jag insåg att den var ställd på tyska och inte svenska.
Hur kan man inte kunna dricka kaffe på kvällen? Schwachsinn.
Hur kan man inte kunna dricka kaffe på kvällen? Schwachsinn.
Mittwoch, 31. Oktober 2007
Reuben Sandwich
Idag köpte jag en italiensk non-stick-panna med keramiska partiklar i beläggningen. Den var nersatt från €60 till facila €30 och såg kvalitativ ut. För att fira mitt nya matlagningsredskap bestämde jag mig för att "laga mat" idag. Alltså styrde jag kosan mot Viktualienmarkt.
När jag sätter min fot på Viktualienmarkt är det som att änglar sjunger i kör, stöter i trumpeter och lyfter mig upp så jag svävar över torget. I denna glädjeyra svävade jag runt och utförde dagens inköp. Jag beslutade mig för att dagens middag skulle bli en Reuben Sandwich, så mitt första stopp var för att skaffa lite skivad rökt skinka. Därefter var det surkål som gällde. Jag hittade ett trevligt stånd där man kunde köpa ståndets egen surkål från fat på lösvikt. Jag bad om en liten hink full och fick sisådär en 800 g surkål. För €1,70/kg var det sannerligen ett kap, kvaliteten var utmärkt. Eftersom jag redan hade Emmentaler hemma var det bara bröd som saknades, och jag hittade en stenugnsbakad schwarzwäldisk kvartslimpa på något kilo som var alldeles utmärkt.
På väg tillbaka mot tunnelbanan passerade jag ståndet med inlagda delikatesser, och fastnade där. Jag stod där och försökte slita blicken från träkärlen med oliver av alla de slag, gurkor, ost, fefferoni, etc, när expediten frågade mig vad jag ville ha. "Fünf würzige Artischoken und zweimal scharfe Gurken" svarade min mun, som i maskopi med det tyskspråkiga centrat i min hjärna helt kringgick den bit av den gråa klumpen där uppe som sysslar med planeringen. Således gick jag hem med inte bara ingredienser till maten, utan också underbara chilikryddade inlagda gurkor och örtinlagda kronärtsskockor. Eftersom det inte kostade mig mer än €2,60 förlät jag rätt fort min förrädiska mun, och när jag senare lät den sätta tänderna i en av gurkorna tillsammans med en kall öl, ja då gick det rysningar av njutning både uppför och nerför ryggraden.
Middagen skulle som sagt bli en Reuben Sandwich. Som namnet antyder är det här en amerikansk uppfinning, men dock med viss europeisk inspiration. Surkålen och den schweiziska osten gör det till något ur amerikansk/centraleuropeisk fusionsmatlagning. Det går till så här:
Reuben Sandwich
- 2 skivor gott bröd, förslagsvis rågsurdegsbröd
- Tunt skivad rökt skinka
- God ost som smälter bra, förslagsvis av schweizisk typ, gärna Emmentaler
- Surkål
- Thousand Island-dressing
Alla ingredienser bör vägas av efter tycke och smak, det ska bli en varm smörgås. Ta dock gärna i med lite mer ost än du tror att du behöver. Värm surkålen i en liten kastrull, tillsammans med en skvätt vatten. Stek skinkan lätt i lite smör. Bred ut ett tunt lager dressing på båda brödskivorna. Lägg osten på ena skivan, och skinkan på den andra. Lägg ett lager surkål på skinkan, och slå ihop de båda brödskivorna till en smörgås. Smält smör på ganska låg värme i en stekpanna och lägg i mackan. Täck pannan med ett lock eller en upp och ned-vänd tallrik. Stek långsamt i ca 5-8 minuter, tills smörgåsen har en fin färg på undersidan. Ta upp smörgåsen, smält lite mer smör i pannan, och stek smörgåsens andra sida på samma vis som tidigare. Ta upp ur pannan, skär till två trianglar och servera med kall öl.
Det här är den godaste varma macka jag någonsin satt tänderna i. Dekadensnivån är skyhög, så hjärtpatienter bör undvika att äta den här rätten för ofta, och detsamma gäller för de som inte gärna vill bli hjärtpatienter. Men god är den. Smaklig måltid!
När jag sätter min fot på Viktualienmarkt är det som att änglar sjunger i kör, stöter i trumpeter och lyfter mig upp så jag svävar över torget. I denna glädjeyra svävade jag runt och utförde dagens inköp. Jag beslutade mig för att dagens middag skulle bli en Reuben Sandwich, så mitt första stopp var för att skaffa lite skivad rökt skinka. Därefter var det surkål som gällde. Jag hittade ett trevligt stånd där man kunde köpa ståndets egen surkål från fat på lösvikt. Jag bad om en liten hink full och fick sisådär en 800 g surkål. För €1,70/kg var det sannerligen ett kap, kvaliteten var utmärkt. Eftersom jag redan hade Emmentaler hemma var det bara bröd som saknades, och jag hittade en stenugnsbakad schwarzwäldisk kvartslimpa på något kilo som var alldeles utmärkt.
På väg tillbaka mot tunnelbanan passerade jag ståndet med inlagda delikatesser, och fastnade där. Jag stod där och försökte slita blicken från träkärlen med oliver av alla de slag, gurkor, ost, fefferoni, etc, när expediten frågade mig vad jag ville ha. "Fünf würzige Artischoken und zweimal scharfe Gurken" svarade min mun, som i maskopi med det tyskspråkiga centrat i min hjärna helt kringgick den bit av den gråa klumpen där uppe som sysslar med planeringen. Således gick jag hem med inte bara ingredienser till maten, utan också underbara chilikryddade inlagda gurkor och örtinlagda kronärtsskockor. Eftersom det inte kostade mig mer än €2,60 förlät jag rätt fort min förrädiska mun, och när jag senare lät den sätta tänderna i en av gurkorna tillsammans med en kall öl, ja då gick det rysningar av njutning både uppför och nerför ryggraden.
Middagen skulle som sagt bli en Reuben Sandwich. Som namnet antyder är det här en amerikansk uppfinning, men dock med viss europeisk inspiration. Surkålen och den schweiziska osten gör det till något ur amerikansk/centraleuropeisk fusionsmatlagning. Det går till så här:
Reuben Sandwich
- 2 skivor gott bröd, förslagsvis rågsurdegsbröd
- Tunt skivad rökt skinka
- God ost som smälter bra, förslagsvis av schweizisk typ, gärna Emmentaler
- Surkål
- Thousand Island-dressing
Alla ingredienser bör vägas av efter tycke och smak, det ska bli en varm smörgås. Ta dock gärna i med lite mer ost än du tror att du behöver. Värm surkålen i en liten kastrull, tillsammans med en skvätt vatten. Stek skinkan lätt i lite smör. Bred ut ett tunt lager dressing på båda brödskivorna. Lägg osten på ena skivan, och skinkan på den andra. Lägg ett lager surkål på skinkan, och slå ihop de båda brödskivorna till en smörgås. Smält smör på ganska låg värme i en stekpanna och lägg i mackan. Täck pannan med ett lock eller en upp och ned-vänd tallrik. Stek långsamt i ca 5-8 minuter, tills smörgåsen har en fin färg på undersidan. Ta upp smörgåsen, smält lite mer smör i pannan, och stek smörgåsens andra sida på samma vis som tidigare. Ta upp ur pannan, skär till två trianglar och servera med kall öl.
Det här är den godaste varma macka jag någonsin satt tänderna i. Dekadensnivån är skyhög, så hjärtpatienter bör undvika att äta den här rätten för ofta, och detsamma gäller för de som inte gärna vill bli hjärtpatienter. Men god är den. Smaklig måltid!
Montag, 29. Oktober 2007
Innsbruck, omgång 2
Jag hade inget särskilt inplanerat den här helgen, så när väderleksrapporten hävdade att söndagen skulle vara solig och mild tänkte jag att jag skulle företa mig en resa någonstans. Höstens intåg hade väckt i mig en lust att vandra lite i en skog, och eftersom jag blev så betagen av Innsbruck sist jag var där, men tyvärr inte hade med mig kameran, beslöt jag mig för att destinationen var Innsbruck. Jag frågade några bekanta om de var intresserade av att följa med, och så kom det sig att jag och Leifur tog 9:33-tåget mot Innsbruck i söndags morse.
Det visade sig dock att väderleksrapporten hade ljugit. Vädret var förvisso milt och behagligt, men solen såg vi inte till, och det var ordentligt disigt. När vi kom fram till Innsbruck gömde sig alltså alperna bakom någon form av dis/dimma/moln, vilket var synnerligen besvikande.
Här borde man alltså kunna se alper i bakgrunden, men det gör man inte.
Vi ville dock inte låta oss nedslås, så efter en espresso och apfelstrudel i gamla stan började vi vandra uppför bergssidan. Vi passerade Alpenzoo, som var den punkt där jag stannade och vände förra gången, och hittade en serpentinstig som slingrade sig genom skogen uppför bergssidan. Det var brant, och stundtals ganska smalt, men hela tiden mycket vackert. Höstskogen var oväntat tät på bergssidan, och genom träden och buskagen skymtade staden som bredde ut sig i dalen nedanför. Vid ett tillfälle kom vi ut från en dunge granar till en öppen plats, där man hade fällt träd för att skapa en utsiktsplats över dalen. Kameran gick varm.
Efter en 30-40 minuter kom vi fram till Hungerburg, en förstad till Innsbruck som ligger vackert placerad på en bergsterrass, ca 800-900 m ö h. Från Hungerburg går en linbana upp till ca 1900 meters höjd, men eftersom det var så dålig sikt beslutade vi oss att spara våra pengar, och nöja oss med den höjd vi redan uppnått. Vi frågade ett par vänliga tanter om vilket matställe de rekommenderade, och intog på deras rekommendation vår måltid på Café Hungerburg. För bara €9,30 fick man en tre rätters måltid: Pfannenkuchensuppe, Wienerschnitzel mit Pommes, Apfelstrudel. Tre rätter i de här trakterna är nog för att närmast ta kål på en, men man blir hungrig av att gå, så vi fick faktiskt i oss alltihop, även om apfelstrudeln närmast tog kål på oss. Det var första gången jag prövade Pfannenkuchensuppe, som jag varit en smula misstänksam mot, men det visade sig vara alldeles utmärkt. En klar buljong i vilken strimlade pannkakor simmar, påminner starkt om japanernas ramen.
Efter maten tog vi en lite kortare väg nerför bergssidan, och lagom till att vi nått foten av berget, och det börjat skymma, klarnade molnen upp en smula, och vi fick äntligen en skymt av topparna bakom. Allt som allt var utflykten alltså synnerligen lyckad.
Jag orkar inte infoga alla bilderna här, ni får hoppa över till min Flickr-sida och kika på dem.
Det visade sig dock att väderleksrapporten hade ljugit. Vädret var förvisso milt och behagligt, men solen såg vi inte till, och det var ordentligt disigt. När vi kom fram till Innsbruck gömde sig alltså alperna bakom någon form av dis/dimma/moln, vilket var synnerligen besvikande.
Här borde man alltså kunna se alper i bakgrunden, men det gör man inte.Vi ville dock inte låta oss nedslås, så efter en espresso och apfelstrudel i gamla stan började vi vandra uppför bergssidan. Vi passerade Alpenzoo, som var den punkt där jag stannade och vände förra gången, och hittade en serpentinstig som slingrade sig genom skogen uppför bergssidan. Det var brant, och stundtals ganska smalt, men hela tiden mycket vackert. Höstskogen var oväntat tät på bergssidan, och genom träden och buskagen skymtade staden som bredde ut sig i dalen nedanför. Vid ett tillfälle kom vi ut från en dunge granar till en öppen plats, där man hade fällt träd för att skapa en utsiktsplats över dalen. Kameran gick varm.
Efter en 30-40 minuter kom vi fram till Hungerburg, en förstad till Innsbruck som ligger vackert placerad på en bergsterrass, ca 800-900 m ö h. Från Hungerburg går en linbana upp till ca 1900 meters höjd, men eftersom det var så dålig sikt beslutade vi oss att spara våra pengar, och nöja oss med den höjd vi redan uppnått. Vi frågade ett par vänliga tanter om vilket matställe de rekommenderade, och intog på deras rekommendation vår måltid på Café Hungerburg. För bara €9,30 fick man en tre rätters måltid: Pfannenkuchensuppe, Wienerschnitzel mit Pommes, Apfelstrudel. Tre rätter i de här trakterna är nog för att närmast ta kål på en, men man blir hungrig av att gå, så vi fick faktiskt i oss alltihop, även om apfelstrudeln närmast tog kål på oss. Det var första gången jag prövade Pfannenkuchensuppe, som jag varit en smula misstänksam mot, men det visade sig vara alldeles utmärkt. En klar buljong i vilken strimlade pannkakor simmar, påminner starkt om japanernas ramen.
Efter maten tog vi en lite kortare väg nerför bergssidan, och lagom till att vi nått foten av berget, och det börjat skymma, klarnade molnen upp en smula, och vi fick äntligen en skymt av topparna bakom. Allt som allt var utflykten alltså synnerligen lyckad.
Jag orkar inte infoga alla bilderna här, ni får hoppa över till min Flickr-sida och kika på dem.
Donnerstag, 25. Oktober 2007
Essen und Trinken
I veckan har jag läst arkiven på matbloggen Delicious Days, som skrivs av ett par tyskar som bor här i München. Det är en av de allra tjusigaste matbloggar jag sett, med snygg webdesign och fotografier som får allt de lagar att se oerhört delikat ut. Ett kort besök på denna blogg räcker för att snålvattnet ska rinna till, och maten som lagas är varierande, dock med betoning på sötsaker och det centraleuropeiska köket. Att se alla dessa godsaker väckte en enorm lust inom mig att laga mat, varefter åsynen av mitt kök knuffade min själ över kanten till den mörka avgrunden. Trots detta bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle göra någon ansats till matlagning, och begav mig till Viktualienmarkt, en matmarknad alldeles nära Marienplatz. Åsynen av all fin frukt, grönsaker, kött, fågel, vilt, ost och delikatesser gjorde mitt humör ännu dystrare, men jag bet ihop och plockade på mig vad jag kunde utnyttja.
Resultatet blev, som synes, lite kallskuret. På tallriken syns några skivor österrikisk rökt skinka, bitar av allgäuisk emmentaler, marinerade oliver och en bit gott bröd med lite alpsmör. Till detta en Montepulciano d'Abruzzo för lyxpriset €6. Det var ju inte direkt matlagning, även om det var alldeles utmärkt gott. Skinkan blev jag lite besviken på, den var inte så mör som jag hade trott, och hade heller inte så kraftig röksmak. Å andra sidan är jag ju särdeles förtjust i smaken av rökt vad-som-helst, och kan därför vara lite svår att göra nöjd. Jag köpte även in lite grejer som jag hade tänkt göra en efterrätt av, men det blev aldrig av, så rapport om den kommer senare.
Det fanns mycket på marknaden som jag gärna skulle ge mig på om jag bara kunde, priserna står sig mycket väl jämfört med de där hemma. Både kanin, gås och anka är mycket hyggligt prissatt, och det finns ett stort sortiment av fina grönsaker. Närheten till Italien har sina fördelar för den som gillar tomater, zucchini, aubergine och bönor. Utbudet av ost är också imponerande, det tillverkas en hel del i både Bayern och Schweiz, och även där står sig priserna oerhört bra i jämförelse med de i Sverige. Själv är jag ju dock inte så van vid stark ost av annat än prästtyp, så jag har påbörjat min tillvänjning till schweiziska ostar med allgäuisk emmentaler, som är mild i smaken (men mycket god). Vidare finns på marknaden två artiklar som jag är mycket intresserad av, nämligen pinfärska ägg och nykärnat smör. Jag misstänker starkt att det senare är något annat än Arlas lastbilsdistribuerade smör som knappast kan kallas nykärnat med annat än en mycket flexibel tidsuppfattning.
Uppdatering: Efter all denna kärlek till Viktualienmarkt måste jag ju, i rättvisans namn, ge Sverige ett par erkännanden. Det första är för fisken. Det är den sorgliga sanningen att München är landlåst som bara den, och fisk är av förklarliga skäl inte alls hyggligt prissatt här. Rökt lax får man inte tag på för mindre än €4/hg, och där har man passerat min smärtgräns. Räkor är inte heller nådiga i priset, och vore inte det illa nog så kostar en avokado (helt oförklarligt) €2! Det är bara att inse att små stekta bröd med avokado och lite rökt lax eller några räkor är en lyx jag som student kan titta i månen efter, och det krossar mitt hjärta, särskilt som det faktiskt är en av de få rätter jag skulle kunna laga i mitt kök.
Som självtröst för att jag inte kan laga mat införskaffade jag också en flaska Laphroaig (till det facila priset €28), men insåg först när jag kommit hem att jag bara har dricksglas tillgängliga. Rackarns rabarber, va.
Apropå Delicious Days, som jag nämnde i allra första meningen, har de ett recept på Kaiserschmarrn som ser väldigt lovande ut, i alla fall att döma av den fantastiska bild som ackompanjerar receptet. Legenden säger att rätten fått sitt namn efter Kejsare Franz Joseph I av Österrike-Ungern; Kaiserschmarrn är en slags äggtung pannkaka innehållande romrussin, vilken steks och hackas upp i små bitar, pudras med rikligt med florsocker och serveras med äppelmos eller plommmonkompott. Jag hade aldrig trott att jag skulle rekommendera ett recept som innehåller russin, men det här är faktiskt oerhört gott. Ett varningens ord är dock på sin plats, det är ingen lätt anrättning det här, så tro inte att det är en bra efterrätt till en stadig måltid. Snarare bör den låtas trona i ensamt majestät, liknande ett mellanmål på våfflor. Rekommenderas varmt.
Resultatet blev, som synes, lite kallskuret. På tallriken syns några skivor österrikisk rökt skinka, bitar av allgäuisk emmentaler, marinerade oliver och en bit gott bröd med lite alpsmör. Till detta en Montepulciano d'Abruzzo för lyxpriset €6. Det var ju inte direkt matlagning, även om det var alldeles utmärkt gott. Skinkan blev jag lite besviken på, den var inte så mör som jag hade trott, och hade heller inte så kraftig röksmak. Å andra sidan är jag ju särdeles förtjust i smaken av rökt vad-som-helst, och kan därför vara lite svår att göra nöjd. Jag köpte även in lite grejer som jag hade tänkt göra en efterrätt av, men det blev aldrig av, så rapport om den kommer senare.
Det fanns mycket på marknaden som jag gärna skulle ge mig på om jag bara kunde, priserna står sig mycket väl jämfört med de där hemma. Både kanin, gås och anka är mycket hyggligt prissatt, och det finns ett stort sortiment av fina grönsaker. Närheten till Italien har sina fördelar för den som gillar tomater, zucchini, aubergine och bönor. Utbudet av ost är också imponerande, det tillverkas en hel del i både Bayern och Schweiz, och även där står sig priserna oerhört bra i jämförelse med de i Sverige. Själv är jag ju dock inte så van vid stark ost av annat än prästtyp, så jag har påbörjat min tillvänjning till schweiziska ostar med allgäuisk emmentaler, som är mild i smaken (men mycket god). Vidare finns på marknaden två artiklar som jag är mycket intresserad av, nämligen pinfärska ägg och nykärnat smör. Jag misstänker starkt att det senare är något annat än Arlas lastbilsdistribuerade smör som knappast kan kallas nykärnat med annat än en mycket flexibel tidsuppfattning.
Uppdatering: Efter all denna kärlek till Viktualienmarkt måste jag ju, i rättvisans namn, ge Sverige ett par erkännanden. Det första är för fisken. Det är den sorgliga sanningen att München är landlåst som bara den, och fisk är av förklarliga skäl inte alls hyggligt prissatt här. Rökt lax får man inte tag på för mindre än €4/hg, och där har man passerat min smärtgräns. Räkor är inte heller nådiga i priset, och vore inte det illa nog så kostar en avokado (helt oförklarligt) €2! Det är bara att inse att små stekta bröd med avokado och lite rökt lax eller några räkor är en lyx jag som student kan titta i månen efter, och det krossar mitt hjärta, särskilt som det faktiskt är en av de få rätter jag skulle kunna laga i mitt kök.
Som självtröst för att jag inte kan laga mat införskaffade jag också en flaska Laphroaig (till det facila priset €28), men insåg först när jag kommit hem att jag bara har dricksglas tillgängliga. Rackarns rabarber, va.
Apropå Delicious Days, som jag nämnde i allra första meningen, har de ett recept på Kaiserschmarrn som ser väldigt lovande ut, i alla fall att döma av den fantastiska bild som ackompanjerar receptet. Legenden säger att rätten fått sitt namn efter Kejsare Franz Joseph I av Österrike-Ungern; Kaiserschmarrn är en slags äggtung pannkaka innehållande romrussin, vilken steks och hackas upp i små bitar, pudras med rikligt med florsocker och serveras med äppelmos eller plommmonkompott. Jag hade aldrig trott att jag skulle rekommendera ett recept som innehåller russin, men det här är faktiskt oerhört gott. Ett varningens ord är dock på sin plats, det är ingen lätt anrättning det här, så tro inte att det är en bra efterrätt till en stadig måltid. Snarare bör den låtas trona i ensamt majestät, liknande ett mellanmål på våfflor. Rekommenderas varmt.
Sonntag, 7. Oktober 2007
Whisky und Großkauf
I fredags tittade jag in i den lilla whiskybutiken nära Marienplatz. När jag säger liten menar jag till ytan, den har storleken av ett litet studentrum, men den har ett sortiment som kan få vilken whiskyälskare som helst att bli religiös. Hyllor täcker väggarna, och i fyra hyllplans höjd står flaskorna på rad, alfabetiserade och i alla tänkbara varianter. Laphroaig? Visst, vill du ha 10, 15 eller 30 år gammal? Cask strength eller vanlig? Bowmore, sure, välj en av tolv sorter. Medan jag stod där och med hunger i blicken tittade på utbudet frågar föreståndaren mig om jag vill smaka på veckans erbjudande: Speyside. Ja tack, och han slår upp en 4 cl i ett litet provarglas. Jag vill särskilt vända mig till min far när jag säger detta: take that, Systembolaget!
Apropå min far var det just han som förde mig till butiken, på jakt efter Edradour. Edradour är Skottlands minsta destilleri; de producerar endast 12 fat i veckan, vilket gör att de precis ligger på gränsen till vad som är gångbart kommersiellt, och av det skälet är whiskyn svår att få tag på. Således bad Jens mig att leta efter en Edradour i Tyskland, och inte behövde jag leta länge; den här whiskybutiken har banne mig allt.
Med en flaska Edradour i handen pratade jag en stund med butiksföreståndaren. Jag sade att det var underbart för en svensk att hitta en butik som är så välsorterad, och ändå har lägre priser än man får hemma. Han såg lite skeptisk ut och förklarade att det inte alls var billigt, skatterna var ju skyhöga. Som skräckexempel menade han på att en flaska vodka för €5 hade €4 skatt. När jag sade att en flaska vodka i Sverige alltid har ca €15 skatt försvann färgen från hans ansikte. Det svenska trumfkortet fungerar alltid. Efter att ha sagt "Auf Wiedersehen" till föreståndaren försökte jag hitta en lämplig kartong att packa flaskan i för transport till Sverige. Det var inte helt enkelt att hitta inne i stan, så jag gav upp idén för kvällen och beslöt mig att återuppta sökandet under lördagen istället.
På fredagskvällen ordnades en fest för utbytesstudenter, och när jag kom dit var det proppfullt med folk i ett ganska underdimensionerat rum som försökte prata med varandra över ljudet av skränig musik. Jag hittade snabbt min isländska kompis från kön till inskrivningen (en berättelse för en annan dag), och han presenterade mig för två japaner och en sloven. Vår lilla grupp växte till sig med en ryss och en tjeck, därefter två estniskor, sen en italienska, och snart kändes det som vi var en lämplig symbol för gränsöverskridande samarbete. Eller en United Colors of Benetton-annons.
På lördagen vaknade jag framåt 12-tiden och kollade upp var närmsta Staples låg. För de som inte vet är Staples ett varuhus för kontorsmaterial, och för den som har minsta lilla fetisch för dylikt är det även en enorm fälla. Hyllmeter efter hyllmeter med pennor, blystift, bläck, häftapparater, hålslagare, laminatmaskiner, kuvert, papper, whiteboards, tejp. Och så hyllan jag letade efter: förpackningar. En lång rad kartonger av alla de slag breder ut sig, tillsammans med stora påsar med dämpande skumgummichips, och så förstås allas högsta dröm: 200-meterrullar med bubbelplast!
Efter mina upplevelser i Hamburg blev jag mycket överraskad av den uppenbara bristen på storhandlar i München. Jag misstänkte att det borde finnas någonstans, och i lördags lärde jag mig var. Jag satte kurs mot Staples, som låg placerad i ett område med det poetiska namnet "Euroindustriepark". Jag klev av bussen vid en hållplats placerad intill ett litet villaområde, och tänkte att det var ett underligt ställe för ett Staples, men jag satte kurs efter kartan och promenerade på en gångväg mellan villorna och en lekplats. Plötsligt svängde vägen tvärt åt sidan, och jag kom ut på en stor parkering framför en enorm industrilokal, och på andra sidan mig reste sig ett högt stängsel, krönt med taggtråd och dekorerat med skyltar som upplyste om att inkräktare på militärområdet kunde skjutas. Jag hade hittat rätt.
En kort promenad senare insåg jag att jag hade hittat Münchens storhandelsområde. Firmor som sålde möbler, gardiner, djur, bildelar, cyklar och allt annat man kan tänka sig tävlade om utrymmet, och folk myllrade överallt. Jag hittade mitt Staples, köpte det jag skulle, och fann på vägen ut att det låg i samma byggnad som en butik med det charmiga namnet real:-.
Jag trodde att real:- skulle vara en av de tyska billigmarknaderna, men det visade sig vara en obehagligt välsorterad livsmedelsbutik. Jag fick senare höra att de har en billig version också, så jag antar att jag var på ICA Kvantum snarare än Willys. Jag fördrev ett par timmar med att strosa omkring och kika på alla obekanta varor, och hittade mycket att gilla. När man sätter sin fot i en tysk butik med ett sortiment som denna blir man tvungen att överge en hel del fördomar om tysk matlagning. De hade ett sortiment ost som säkerligen kunde få min mor att lämna sitt hemland, och vin-, öl- och spritsortimentet kunde nog ge även den mest förhärdade Systembolagskramare en tår i ögat. Sherryfatlagrad grappa, hundratals sorters vin sorterade efter geografi, backar om 20 x 0,5 l bayerskt öl för €11, Hennessy VS för €20... Jag kan fortsätta, men det blir obehagligt. Låt mig helt enkelt säga att det finns goda möjligheter för livsnjutaren att njuta livet med en sån butik i närheten.
Givetvis finns det även en del saker man kanske hellre tar ett kliv förbi i sortimentet. Vad sägs om "Saure Lunge mit Herz"? Ja... det är ungefär vad det låter som: en traditionell bayersk maträtt gjord på syrade kalvlungor och kalvhjärta. Nej tack, jag har redan ätit. En del priser verkar också helt bisarra: €4,50 för en vaniljstång?
Hur som helst trivdes jag utmärkt på min storhandel, och eftersom den tacksamt nog ligger endast några hållplatser bort med den buss som stannar alldeles nära mitt hem kan jag faktiskt åka dit lite då och då och handla, när jag känner att mina lokala Plus och Lidl inte kan erbjuda det jag söker. Framsynt som jag var köpte jag denna lördag mat för söndagen, så jag inte återigen skulle hamna i situationen att jag är hungrig men inte kan få tag på något att äta. Således blir det idag bayersk söndagsmiddag: Schweinshax'n mit Kartoffelknödel und Sauerkraut. Alles schmeckt!
Apropå min far var det just han som förde mig till butiken, på jakt efter Edradour. Edradour är Skottlands minsta destilleri; de producerar endast 12 fat i veckan, vilket gör att de precis ligger på gränsen till vad som är gångbart kommersiellt, och av det skälet är whiskyn svår att få tag på. Således bad Jens mig att leta efter en Edradour i Tyskland, och inte behövde jag leta länge; den här whiskybutiken har banne mig allt.
Med en flaska Edradour i handen pratade jag en stund med butiksföreståndaren. Jag sade att det var underbart för en svensk att hitta en butik som är så välsorterad, och ändå har lägre priser än man får hemma. Han såg lite skeptisk ut och förklarade att det inte alls var billigt, skatterna var ju skyhöga. Som skräckexempel menade han på att en flaska vodka för €5 hade €4 skatt. När jag sade att en flaska vodka i Sverige alltid har ca €15 skatt försvann färgen från hans ansikte. Det svenska trumfkortet fungerar alltid. Efter att ha sagt "Auf Wiedersehen" till föreståndaren försökte jag hitta en lämplig kartong att packa flaskan i för transport till Sverige. Det var inte helt enkelt att hitta inne i stan, så jag gav upp idén för kvällen och beslöt mig att återuppta sökandet under lördagen istället.
På fredagskvällen ordnades en fest för utbytesstudenter, och när jag kom dit var det proppfullt med folk i ett ganska underdimensionerat rum som försökte prata med varandra över ljudet av skränig musik. Jag hittade snabbt min isländska kompis från kön till inskrivningen (en berättelse för en annan dag), och han presenterade mig för två japaner och en sloven. Vår lilla grupp växte till sig med en ryss och en tjeck, därefter två estniskor, sen en italienska, och snart kändes det som vi var en lämplig symbol för gränsöverskridande samarbete. Eller en United Colors of Benetton-annons.
På lördagen vaknade jag framåt 12-tiden och kollade upp var närmsta Staples låg. För de som inte vet är Staples ett varuhus för kontorsmaterial, och för den som har minsta lilla fetisch för dylikt är det även en enorm fälla. Hyllmeter efter hyllmeter med pennor, blystift, bläck, häftapparater, hålslagare, laminatmaskiner, kuvert, papper, whiteboards, tejp. Och så hyllan jag letade efter: förpackningar. En lång rad kartonger av alla de slag breder ut sig, tillsammans med stora påsar med dämpande skumgummichips, och så förstås allas högsta dröm: 200-meterrullar med bubbelplast!
Efter mina upplevelser i Hamburg blev jag mycket överraskad av den uppenbara bristen på storhandlar i München. Jag misstänkte att det borde finnas någonstans, och i lördags lärde jag mig var. Jag satte kurs mot Staples, som låg placerad i ett område med det poetiska namnet "Euroindustriepark". Jag klev av bussen vid en hållplats placerad intill ett litet villaområde, och tänkte att det var ett underligt ställe för ett Staples, men jag satte kurs efter kartan och promenerade på en gångväg mellan villorna och en lekplats. Plötsligt svängde vägen tvärt åt sidan, och jag kom ut på en stor parkering framför en enorm industrilokal, och på andra sidan mig reste sig ett högt stängsel, krönt med taggtråd och dekorerat med skyltar som upplyste om att inkräktare på militärområdet kunde skjutas. Jag hade hittat rätt.
En kort promenad senare insåg jag att jag hade hittat Münchens storhandelsområde. Firmor som sålde möbler, gardiner, djur, bildelar, cyklar och allt annat man kan tänka sig tävlade om utrymmet, och folk myllrade överallt. Jag hittade mitt Staples, köpte det jag skulle, och fann på vägen ut att det låg i samma byggnad som en butik med det charmiga namnet real:-.
Jag trodde att real:- skulle vara en av de tyska billigmarknaderna, men det visade sig vara en obehagligt välsorterad livsmedelsbutik. Jag fick senare höra att de har en billig version också, så jag antar att jag var på ICA Kvantum snarare än Willys. Jag fördrev ett par timmar med att strosa omkring och kika på alla obekanta varor, och hittade mycket att gilla. När man sätter sin fot i en tysk butik med ett sortiment som denna blir man tvungen att överge en hel del fördomar om tysk matlagning. De hade ett sortiment ost som säkerligen kunde få min mor att lämna sitt hemland, och vin-, öl- och spritsortimentet kunde nog ge även den mest förhärdade Systembolagskramare en tår i ögat. Sherryfatlagrad grappa, hundratals sorters vin sorterade efter geografi, backar om 20 x 0,5 l bayerskt öl för €11, Hennessy VS för €20... Jag kan fortsätta, men det blir obehagligt. Låt mig helt enkelt säga att det finns goda möjligheter för livsnjutaren att njuta livet med en sån butik i närheten.
Givetvis finns det även en del saker man kanske hellre tar ett kliv förbi i sortimentet. Vad sägs om "Saure Lunge mit Herz"? Ja... det är ungefär vad det låter som: en traditionell bayersk maträtt gjord på syrade kalvlungor och kalvhjärta. Nej tack, jag har redan ätit. En del priser verkar också helt bisarra: €4,50 för en vaniljstång?
Hur som helst trivdes jag utmärkt på min storhandel, och eftersom den tacksamt nog ligger endast några hållplatser bort med den buss som stannar alldeles nära mitt hem kan jag faktiskt åka dit lite då och då och handla, när jag känner att mina lokala Plus och Lidl inte kan erbjuda det jag söker. Framsynt som jag var köpte jag denna lördag mat för söndagen, så jag inte återigen skulle hamna i situationen att jag är hungrig men inte kan få tag på något att äta. Således blir det idag bayersk söndagsmiddag: Schweinshax'n mit Kartoffelknödel und Sauerkraut. Alles schmeckt!
Abonnieren
Posts (Atom)