Påskafton i Salzburg

På påskaftonens morgon styrde jag och Angelica glada kosan till München Hbf, köpte oss en macka och varsin kopp kaffe och tog sedan 9:42-tåget till Salzburg. Det var en mulen dag, men tack och lov inte regnig, och tågresan genom Oberbayern mot den österrikiska gränsen bjöd på en del vackra alper i bakgrunden.

Väl framme i Salzburg tog en kort promenad oss från det mer moderna området kring Hauptbahnhof till Altstadt-området på andra stranden av floden Salzach. Salzburg har en mycket vacker gammal stadskärna av riktig stenstadsbebyggelse, grundad på den gamla goda tiden då salt var värt sin vikt i guld, och Salzburg, som namnet antyder, förfogade över en saltgruva. Tack vare dessa rikedomar var Salzburg en mäktig stad. Redan år 798 gjordes Salzburg till ärkebiskopsdöme, och 1328 fick staden långtgående självstyre som del av det heliga romerska riket, och styrdes av prins-biskopar. I dag kan man ju förstås köpa salt för några cent kilot i vilken Aldi-butik som helst, så Salzburg, likt Sverige, tronar mest på minnen av fornstora dar.

Lite otur med vädret som sagt, men vackra alper ändå

Det som staden dock är känd för i dag är ju förstås den där prototypen för de moderna rockstjärnorna, mannen som skapade stor musik, festade hårt, och gillade infantil sex- och bajshumor: Mozart. Mozart föddes 27 januari 1756 i Salzburg, och jobbade ganska mycket där, även om han senare kom i konflikt med sin arbetsgivare, fick nog av staden, och drog till Wien. Minnet av mannen vilar dock tungt över staden, som tronar med hela två Mozartmuseer samt en uppsjö av olika varianter på delikata Mozartkugeln, praliner av nougat täckt med mandel- och pistaschmarzipan, doppade i choklad.

Apropå infantil humor...

...bjuder svenskan på en hel del dylik när man är i Österrike

Efter att ha korsat floden klättrade jag och Angelica upp på den bakomliggande kullen Mönchsberg, från vilken man fick en utmärkt utsikt över staden. Vi stannade till på ett litet värdshus för att äta lunch, vilket dock snart visade sig vara ett misstag, för långsammare service får man leta efter: över 40 minuter tog det att få en varm macka och en kallskuretbricka. Och inte fick man ett ord av ursäkt heller. Utsikten från terrassen där vi satt fanns dock inget att anmärka på, Altstadt bredde ut sig nedanför oss, och vi fick syn på en marknadsplats, så när vi slutligen ätit upp begav vi oss ner i gränderna för att titta på marknaden och de omgivande gatorna.

Marknaden hade, i typisk lokal stil, stor tonvikt på olika former av skinka, ost och fruktbrännvin, och mest lockande såg nog ändå de stora Bergkäs-hjulen ut, men jag vet minsann hur sån ost luktar, så vi beslöt oss att för att inte släpa runt en påse hela dagen, ett beslut som jag senare ångrade när jag insåg att det hade hjälpt till med att hålla turisterna på avstånd.

Turisterna ja, såna fanns det gott om i Salzburg. Såsom boende i München anser ju jag och Angelica att vi givetvis inte skall klassas som turister, en åsikt som salzburgarna själva säkert skulle bestrida. Otvivelaktigt är dock att de enorma skarorna amerikaner och britter (vi hörde mer engelska än österrikiska i Salzburg) inte kan klassas som annat än turister, och borde därmed fösas ihop med japanerna och placeras bakom något stängsel i en hage någonstans, så att vi andra kan ta oss fram på de trånga gatorna.

Den obligatoriska turistbilden från Salzburg, med lite vacker gränd, och mycket turister

Efter att ha tröttat ut oss genom att vandra runt i stan tyckte vi att det var dags för en fika, och eftersom Österrike är känt för sina konditorier tänkte vi att det väl skulle gå bra. Vi tog oss in på café Fürst, som skröt med att ha uppfunnit Mozartkugeln, vilket borde ha fått oss att ana turistfälla, men vi gick glatt in ändå. En ännu lustigare kundtjänstupplevelse än den uppe på Mönchsberg väntade. Vi satte oss vid ett bord, beslöt oss att dricka kaffe och äta Apfelstrudel, men när servitrisen kom till vårt bord hann jag bara till "Zwei Cappuccino..." och sedan var hon försvunnen. Något förstummade satt vi kvar och undrade varför hon inte ville höra hela beställningen. När hon så dök upp med kaffet bad jag om våra Strudeln, varpå vi fick beskedet att kakor beställer man vid tårtutställningen en liten bit bort. Jaha ja, medan kaffet stod och kallnade gick jag snällt till tårtdisken och bad om två Apfelstrudeln. De placerades på disken, men när jag gjorde en rörelse mot dem fick jag höra att nej, de kommer bäras ut till bordet. Varför jag inte bara kunde göra det själv förstod jag inte, men i vilket fall återvände jag till bordet, och några minuter senare, lagom till att cappuccinon kallnat, serverades vi våra Apfeltorten (för äkta Strudel var det heller inte).

När vi hade ätit upp kom dock den riktig stora överraskningen: tydligen ville de inte ha betalt för fikat. Det var i alla fall totalt omöjligt att påkalla servitrisens uppmärksamhet; efter en upptrappning av försök till ögonkontakt, subtila handgester, samt närmast desperat viftande med armarna, gav jag upp och gick till tårtdisken och bad att få betala. "Nej det går inte, du måste betala till servitrisen.", "Men jag har väntat i över 30 minuter redan! [vilket var sant, red.anm.]", "Tyvärr, det är bara hon som kan ta emot betalningen". Jag försökte därefter påkalla uppmärksamhet genom att ställa mig ivägen för servitrisen när hon svepte runt och betjänade alla andra utom oss, men det gav inte heller något resultat; trots att hon varken var av ringa ålder eller ringa storlek hade hon all smidighet som ett dussin katter kan uppbringa, och navigerade helt enkelt runt mig. Jag fick en medlidsam blick av en kvinna vid ett annat bord, som dock själv hade varit smart nog att be att få betala direkt när hennes kaka hade levererats.

Slutligen, efter nästan 40 minuters väntan, fick vi betala, en process som tog hela 30 sekunder, och lämnade servitrisen med runda €0,00 i dricks. Kärringjävel.

Givetvis skall inte hela staden dömas ut på grund av dessa två sura äpplen, men det var lite svårt att skaka av sig den trista känslan av att ha fastnat med inte bara ena, utan faktiskt båda benen, i turist-rävsaxarna som Salzburgs krögare placerat ut. Inför nästa besök i denna vackra stad blir det till att undersöka vilka serveringar som är värda ett besök, och helt enkelt undvika turistfällorna.

Vackert var det som sagt såväl nedanför...

...som uppe på Mönchsberg

Trots att stormen Emma lämnat sina spår även här...

...kan man fortfarande hitta små hoppfulla vårtecken

Trots otur med vädret och maten var utflykten ändå på det stora hela lyckad, och jag ser fram emot att med lite mer på fötterna besöka Salzburg igen när vädret skärpt till sig.

Kanske till exempel på Valborgsmässoafton, då Hansi Hinterseer välsignar stan med ett besök