Filosofi: "Cogito, ergo sum"

Jag kände att jag, trots intyganden om motsatsen, inte var riktigt irriterande nog. Så jag köpte mig en bok om filosofi. Eftersom alla gillar filosofi ska vi tala om det idag.

Dagens filosof är Descartes, en inflytelserik fransk filosof som gjorde misstaget att flytta till Sverige, där han prompt dödades av det sketna vädret. Innan han dog hann Descartes avskaffa världen, via ett resonemang som vi ska titta lite närmre på.

Descartes ville finna tryggad, säker kunskap; saker som var sanna. I syfte att göra detta beslöt han sig för att ifrågasätta precis allt, och vägra att acceptera någonting som sant förrän det var ställt utom allt tvivel att det faktiskt var sant. Resonemanget löd ungefär som följer:

Jag uppfattar en värld genom mina sinnen, en värld som tycks mig verklig. Men när jag drömmer så ser och hör jag saker som tycks mig lika verkliga, fast då jag vaknar ur drömmen visar det sig att de inte alls var verkliga. Hur kan jag då veta att det jag uppfattar nu inte också är en dröm eller hallucination? Hur kan jag vara säker på att mina sinnen alls ger mig rättvisande information? Jag ser mitt bord, men finns det verkligen där bara för det?

Det kan jag inte vara säker på. Alltså måste jag anta att allt mina sinnen visar mig är falskt, jag kan inte vara säker på att de visar den sanna världen, eller att det alls finns en värld.

Vad finns då? Jag tvivlar på världen, jag tvivlar på allt. Men jag kan inte tvivla på att jag tvivlar, för det skulle i sig vara tvivel. Alltså är tvivlet verkligt. Men om tvivlet är verkligt, då måste någonting finnas som tvivlar, ty att tvivla är att tänka, och om det tänks, då måste något också tänka.

Jag tänker, alltså är jag. Cogito, ergo sum.

Här har vi Descartes kända uttalande, det som väl alla hört, men färre kan berätta vad som menades med. Efter insikten om att han själv existerar, men utan att kunna vara säker på något annat, försöker Descartes bygga vidare utåt, och finna fler nödvändiga sanningar. Han finner t ex att Gud måste existera, ty Gud är en perfekt varelse, och det är ju mer fullkomligt att existera än att inte göra det, så om Gud inte fanns vore han inte perfekt, och därmed måste han existera. Efter att ha bevisat att en god Gud existerar argumenterar Descartes att Gud i sin godhet givit honom sinnen som inte kan vara fullkomligt felvisande, och att han därför i viss mån kan lita på sina sinnen.

Framförallt gudsbeviset har kritiserats av många, men somliga filosofer anser sig också se problem med Descartes avskaffande av världen. Man kan till exempel argumentera att det enda som gör det möjligt för oss att avfärda en dröm är att vi vaknar upp till verkligheten. Om ingen yttre verklighet finns att kontrastera drömmen mot så är det inte en dröm, då är det "drömmen" som blir verkligheten. Om allt vi kan finna belägg för är att någon form av sinnesintryck når oss, då är dessa sinnesintryck verkligheten.

Empiriskt lagd som jag är finner jag avskaffandet av verkligheten något stötande, men anser ändå att man kommer runt problemet genom att helt enkelt inskränka sig till studiet av det som vi har tillgång till, med andra ord tillämpa argumentet ovan. Vi kan helt enkelt anta att verkligheten existerar, och att det är den vi observerar, ty om inget sätt finns att ta sig ut från det vi observerar, då är det inte meningsfullt att kalla det för något annat än just verkligheten.

Vad tycker ni?

PS. Om man ska vara noggrann så är det ontologiska gudsbeviset inte Descartes, han har bara norpat det från St Anselm.