Helles, bitte!

Öl är en mycket omtyckt dryck i stora delar av världen, men få platser kan tävla med Bayern om ölälskande befolkning. Årlig konsumtion per capita ligger på 175 liter, vilket är 40 % högre än för hela Tyskland, och slår till och med Tjeckiens 160 liter. Sverige är rent löjeväckande med sina 56 liter per capita och år. Om man stryker ur statistiken alla Bayrare under 16 år (laglig öldrickarålder) får vi en konsumtion på nära 220 liter per capita och år.

Uppenbarligen konsumeras det en hel del öl här, och som en följd av detta är öl och dess kvalitet i allra högsta grad av intresse, och har varit det länge. Så länge, faktiskt, att Bayern kan ståta med världens äldsta konsumentskyddslagstiftning: den bayerska renhetslagen från 1516. Denna lag slår fast att öl endast får bryggas med ingredienserna vatten, malt och humle (jäst lades till listan när den upptäckts, mer än hundra år senare), och var gällande lagstiftning i Bayern tills EU fällde lagen på 90-talet, till förmån för mindre nogräknade "öl"-producenter. Benämningen "Bayerskt öl" har dock av EU skyddad status som geografisk appellation, så om en flaska bär den benämningen är ölet bryggt i enlighet med den bayerska renhetslagen.

I sammanhanget kan nämnas att beteckningen "tyska renhetslagen från 1516" är en lögn, eller åtminstone ett missförstånd. I själva verket infördes en renhetslag i hela Tyskland först i samband med enandet under Bismarck, och denna lag följde bara den bayerska för underjäst öl (alltså inte för de öler som benämns Ale). När de tyska konstitutionella republikerna bildades (en gång efter första världskriget, andra gången vid återföreningen 1949) krävde Bayern att dess egen renhetslag skulle gälla innanför dess gränser, annars inget inträde i republiken.

I Bayern finns ca 640 bryggerier, vilket är ganska exakt hälften av Tysklands bryggerier, och som jämförelse kan nämnas att USA (med en befolkning på 300 miljoner, att jämföras med Bayerns 12) har 100 bryggerier. Här i München är det dock framförallt de sex stora Münchenbryggerierna som märks av: Löwenbräu, Hofbräu, Hacker-Pschorr, Augustiner, Paulaner, Spaten.

Om du går till krogen här och beställer Bier löper du risk att få ett höjt ögonbryn till svar, eftersom du inte är riktigt specifik nog. Det står huvudsakligen tre val till buds: Helles, Dunkles och Weißbier.

Helles är det mest populära, och det som du antagligen får om din servitör inser att du är en förvirrad utlänning. Helles betyder ljus, och det är just ett ljust underjäst öl det rör sig om, vad man på hemmaplan skulle kalla en lager. Bayersk Helles bryggs efter münchnisk bryggprocess, det vill säga med bara lite humle och en rostad malt, vilket ger ett öl vars smak domineras inte av humlens beska (som går dåligt ihop med Münchens kalkhaltiga (hårda) vatten), utan av maltens brödiga toner.

Dunkles betyder mörk, och är motsvarigheten till ett Helles, som helt enkelt bryggts med en kraftigare rostad malt. Smaken har ofta inslag av karamellartade toner, utöver brödigheten som karaktäriserar den münchniska bryggprocessen.

Weißbier är något alldeles extra, här rör det sig om ett överjäst öl (Ale-typ) vars malt till minst hälften består av vete (istället för korn). Weißbier kan i huvudsak delas upp i kategorierna Kristallweißbier och Hefeweißbier, men här i München kan du titta i månen efter det förstnämnda. Ett Kristallweißbier är filtrerat för att avlägsna restprodukterna från jäsning, medan ett Hefeweißbier är ofiltrerat, och innehåller en jästfällning (Hefe = jäst). Weißbier är mycket milt humlat, och överjäsningen ger det distinkt fruktiga toner. Smaken är frisk och fruktig, med en tydlig jästton. Traditionellt serveras Weißbier i ett högt och slankt glas.

Utöver dessa rena öler är blanddrycker också populära, då huvudsakligen Radler, som är en fifty-fifty-blandning av Helles och läsk av Spritetyp. Där säger dock puristen inom mig nej. Eller nein, måhända.