The Uses of Corruption

Igår talade jag i telefon med (bland många andra) Kerstin, och hon sade någonting som påminde mig om Theodor Dalrymples text The Uses of Corruption. Det Kerstin sade var att föräldrar idag verkar tro att lärare skall uppfostra deras barn, och frågade hur det kom sig.

Att besvara retoriska frågor är sällan en bra idé, men i det här fallet känner jag ändå att det finns en del att säga som inte bara är "det var bättre förr". I min mening så är det här bara en sida av ett större fenomen, nämligen en infantilisering av hela befolkningen, när staten kliver in och tar ansvar för allt större delar av våra liv.

Hur kommer det sig till exempel att statens lista över mat som gravida kvinnor inte ska äta nu bäst mäts i kilometer? Varför tror folk att lärare ska uppfostra deras barn? Hur kommer det sig att en man i Rödeby skjuter två ungdomar?

Låt oss gå tillbaka till början, och fundera på vad en stat var en gång i tiden, och jämföra med vad vi har idag.

En stat är en grupp människor som agerar kollektivt för något mål. Det vill säga, en stat är en förening, en slags organisation. Vad är det för typ av organisation? Staten uppstod ursprungligen som en organisation som bedrev precis samma typ av beskyddarverksamhet som en maffia kan göra idag. Denna organisation besatt en tillräckligt stark vapenmakt för att tvinga folk att överlämna rikedomar. För att undvika att konkurrerande organisationer uppstod träffade man en balans som bygger på att staten gav någonting tillbaka, nämligen beskydd. Militärmakt, och senare polismakt, är alltså den fundamentala verksamhet en stat bedriver, och i gengäld betalar vi skatt.

Man ska givetvis inte göra misstaget att tro att detta förhållande på något sätt är frivilligt; staten exproprierar pengar eftersom den kan, och ger tillbaka någonting endast eftersom den måste om den inte vill löpa risk för revolution.

Ursprungligen hade vanligt folk alltså ungefär den relation till staten som du har till maffian: om de kommer och knackar på din dörr får du vackert betala, och om du råkar i trubbel med konkurrensen kanske de lånar dig en hjälpande hand, men i mesta mån möjligt undviker du kontakt med dem. En bra maffia är en som lämnar dig ifred.

Stater fungerade länge i stort sett på detta vis. Befolkningens kontakt med staten bestod i att betala skatt och emellanåt tvingas att kämpa i krig, och egentligen inte ens det, eftersom värnplikt (militärt slaveri) är en relativt ny uppfinning.

Någonstans på vägen ändrades detta, och staten expanderade sin verksamhet. Man inrättade statskyrkor för befolkningen, följda av skolor, och sedermera sjukhus, arbetsförmedlingar, socialförsäkringar, muséer, postkontor, och så vidare. I utbyte mot detta ökade skatterna mer och mer. I slutet av 1800-talet låg en typisk skattesats på några få procent, det fanns till och med de som menade att man kunde avskaffa skatt helt och hållet, till förmån för ren inflation (en intressant monetär fråga som vi kan återkomma till). I dagsläget är skatten en bra bit över 30 %.

Så skatten har ökat, men vi får mer för den. Ingen anledning att bekymra sig, eller hur? Nej visst, alla gillar sjukvård, skolor och trygghet, och det finns i dagsläget inget enda politiskt parti som på allvar skulle vilja gå tillbaka till ett gammalt system utan dessa institutioner. Däri ligger inte problemet. Problemet ligger i vad som på engelska kallas för The Iron Law of Institutions: Människorna som kontrollerar en institution bryr sig främst om sin makt inom institutionen, inte om institutionens makt.

Med andra ord, de flesta ser hellre att de lyckas inom en misslyckad organisation, än misslyckas inom en lyckad organisation. Vad betyder det för vår stat? Det finns många människor som jobbar inom staten, och deras motivation är främst att lyckas inom denna organisation, det vill säga, expandera sina ansvarsområden, eller skapa helt nya vid behov. Detta är särskilt attraktivt inom staten, eftersom det inte är ens egna resurser man använder, behövs mer pengar kan de alltid kramas ur folket. Det går alltid att gräva lite djupare i någon annans fickor.

Det här förutspår ett mönster av en evigt växande stat, som hela tiden knuffar fram gränsen för vad som är statens angelägenheter. Skåda: den moderna staten. Från att ha sysslat enbart med försvarsangelägenheter intresserar sig staten idag för både fysik och botanik, och allt mer även för dig och det som du trodde var dina angelägenheter. I all välmening tar sig staten allt längre in i vad som en gång var privatlivet och bjuder bland annat på goda råd om äktenskap och sex. Ska jag göra slut med min kille om han vill ha analsex? Staten har svaret

Det är bara det att det finns en nackdel med att staten tar på sig ansvaret för allt som händer oss i våra liv, nämligen att vi slutar ta ansvaret själva. Det är alltså äntligen dags att komma tillbaka till frågan om varför föräldrarna tror att lärarna ska uppfostra deras barn. De vet helt enkelt inte hur de ska göra själva, och de är vana vid att någon berättar för dem vad och hur man ska göra. Självförtroendet saknas; hur uppfostrar man egentligen ett barn? Det är ju svårt

Den andra frågan är egentligen en direkt följdfråga. Varför skjuter en man i Rödeby två ungdomar? Den direkta orsaken är att de trakasserat hans familj (specifikt hans utvecklingsstörda son) under en lång period, och visst kan och bör man sälla sig till kören av människor som frågar varför polisen och socialstyrelsen inte tog tag i det hela. Men man bör också ställa sig den ännu mer uppenbara frågan: varför gjorde inte föräldrarna det? Den frågan är det dock många färre som ställer, eftersom den allmänna hållningen helt enkelt är att det inte är föräldrarnas ansvar att se till att barnen inte sysslar med sånt här. Det är ju statens uppgift.