Millionendorf fyller 100 inlägg!

Jajamen, gott folk! Det är Millionendorfs hundrade inlägg ni läser just nu. Eftersom jag missade dess födelsedag firar vi alltså denna dess andra högtid. När jag startade den här bloggen för lite mer än ett år sedan föreställde jag mig att den skulle innehålla lite information om vad jag gjorde om dagarna, så att min kära familj (och några enstaka kära vänner som orkar läsa dravlet) skulle kunna ha en uppfattning om vad som händer i mitt liv.

Som vi alla vet har det gått väldigt upp och ner med det där, och långa stunder är Millionendorf inte mycket mer än ett ställe där jag häver ur mig veckans låt eller någon dikt som jag tyckte lät lagom meningsfull, uppblandat med lite politiskt raljerande. En mistlur som tutar ut hel- och halvsanningar under förvirrad vexillografi. En på det stora hela riktigt bra produkt, således.

För att fira Millionendorf vill jag givetvis bjuda på lite bra musik, och särskilt av den där sorten som uppfyller en med en känsla av imponerande fantastiskhet, för att liksom vara i samklang med bloggen i sig. Så jag funderade på vilka låtar det är jag lyssnar på med volym som hotar mina trumhinnor, och det fanns ju egentligen bara en lämplig kandidat. Håll till godo!

Liedjies in Afrikaans

Afrikaans är ett germanskt språk som har sina rötter i holländskan, och kanske även några i frisiskan och flamländskan. Det är modersmål för majoriteten av de vita och färgade i Sydafrika, och är ett av Sydafrikas 11 officiella språk. Afrikaans är inte ett språk som haft något särskilt stort inflytande på världens övriga språk, men en hel del ord från afrikaans har smugit sig in i den sydafrikanska engelskan, och några av dem även vidare till övrig engelska. Exempel på detta är trek, aardvark, meerkat och givetvis apartheid.

För att ge ett litet smakprov på detta språk ska jag dela med mig av ett par sånger, och deras texter. Det är svårt att hitta musik på afrikaans där man även kan hitta texten, så ni får hålla till godo med det ni får.

För den som pratar svenska och tyska är skriftspråket på det stora hela ganska begripligt, men man behöver veta ett par småsaker för att kunna höra vissa kopplingar. En av dessa är att ett g på Afrikaans är det bakre sje-ljudet (som i champagne, om man inte kommer från Östermalm). En annan är att dubbla vokaler liksom i finskan betecknar långa vokaler; emellanåt har dessa även viss diftongkvalitet. Vokalen y uttalas som i engelskans by, my, why.

Först har vi Melktert Kommissie (mjölktårta är en slags efterrätt), med sången Tiener, betydande tonåring men snarast egentligen vad vi i svenskan kallar en fjortis.

Kul detalj: notera att lärare heter onderwysers.



Text på afrikaans

Hulle noem haar "Tiener"
Hulle noem haar "Moodswing"
Sy het 'n pienk wekker
Met fluff op haar pen
Sy's mal oor Britney Spears
En maak misbruik van haar tears
En as sy een wens kon kry
Sou sy soos Twiggy wou wees

Twee koffies in 'n cheap hotel
Is al wat ek nodig het
Om haar van die wêreld te vertel
'n CNN-program
'n Dag in Afghanistan
Sonder 'n man

Sy't gegaan van 'n A-cup na 'n C
'n Regte Barbie-wannabe
Fake alles, fake personality
Haar favourite line is "why me?"
Saans dink sy aan haar perfekte prins
Met die wit selfoon
En die 007 ringtone
Sy's 'n sad case, washout
Rinse haar klere in perfume
Sy wonder of sy iets kan raak
En loop dan naak voor onderwysers
Wat hul maak braak
Want sy lyk heel swak
Ten spyte van al haar
Cosmetics
Synthetics
Pathetic
Energetic bitch
Sy is 'n walking
Talking
Stuk plastic
En al wat sy kan spel is "kitsch"

Twee koffies in 'n cheap hotel
Is al wat ek nodig het
Om haar van die wêreld te vertel
'n CNN-program
'n Dag in Afghanistan
Sonder 'n man

Sy luister Koos Kombuis CDs
Maar sê sy haat A. Letoit
Sy dra baie kort rokkies
Maar is niemand se nooi
Sy tuit haar lippe terwyl sy loop
En enigiets met 'n prys wil sy koop

Twee koffies in 'n cheap hotel
Is al wat ek nodig het
Om haar van die wêreld te vertel
'n CNN-program
'n Dag in Afghanistan
Sonder 'n man

Twee koffies in 'n cheap hotel
Twee koffies in 'n cheap hotel
Twee koffies in 'n cheap hotel
Twee koffies in 'n cheap hotel


Engelsk översättning

They call her "Teenager"
They call her "Moodswing"
She has a pink alarm clock
With fluff on her pen
She's crazy over Britney Spears
And misuses her tears
And if she could have one wish
She would be like Twiggy

Two coffees in a cheap hotel
Is all I need
To tell her about the world
A CNN program
A day in Afghanistan
Without a man

She went from an A-cup to a C
A real Barbie-wannabe
Fake everything, fake personality
Her favourite line is "why me?"
At nights she thinks of her perfect prince
With the white cellphone
And the 007 ringtone
She's a sad case, washout
Rinses her clothes in perfume
She wonders if she can become something
And then she walks naked in front of her teachers
Who vomit
Because she looks so bad
Despite all of her
Cosmetics
Synthetics
Pathetic
Energetic bitch
She is a walking
Talking
Piece of plastic
And the only thing she can spell is "kitsch"

Two coffees in a cheap hotel
Is all I need
To tell her about the world
A CNN program
A day in Afghanistan
Without a man

She listens to Koos Kombuis CDs
But she says she hates A. Letoit [the same person]
She wears very short skirts
But she's no-one's hoe
She trouts her lips when she walks
And she wants to buy anything with a price-tag

Two coffees in a cheap hotel
Is all I need
To tell her about the world
A CNN program
A day in Afghanistan
Without a man

Two coffees in a cheap hotel
Two coffees in a cheap hotel
Two coffees in a cheap hotel
Two coffees in a cheap hotel


Nästa sång är från samma band, och heter Proudly South African, den enda andra låt där jag kunde hitta texten både på afrikaans och engelska. Även i den här låten omnämns Koos Kombuis (alias A. Letoit), en afrikaner som tycks räknas som något av grundaren av sydafrikansk rockmusik, och som var en frontfigur i en musikalisk anti-apartheid-rörelse. Se Wikipedialänken för mer information.



Text på afrikaans

New-born babies word gou entrepreneurs
Bou karre van draad en staal
Wie benodig ingenieurs
Die jonger generasie vergeet hulle's jonk
Leer vuil taal en vingerlanguage in die tronke
Ons skryf ons drome op ou OMO-bokse neer
Hoop als word skoongewas
Violence-free
Ons is mos in beheer
Van ons feelings
En ons is happy

Want ons is proudly South African
Luister Koos Kombuis
Op 'n ou draadloos
In 'n sinkdakhuis
Amazi van die dorp
'n Brood van Sasko Sam
Leer ek die kinders bedel
In die traffic jam

Ons almal stook 'n vuur
Ons almal hou van braai
Ons almal mix ons taal
En almal verraai mekaar

Toi-toi-toi, Toys-R-Us
Daar word met ons gespeel
Deur mense van 'n hoër
Klasse is oorvol
Maar die kosbllkke bly leeg
En almal vreet net politics
In plaas van aanbeweeg

Maar ons is proudly South African
Luister Koos Kombuis
Op 'n ou draadloos
In 'n sinkdakhuis
Amazi van die dorp
'n Brood van Sasko Sam
Leer ek die kinders bedel
In die traffic jam

En ons bly proudly South African
Luister Koos Kombuis
Op 'n ou draadloos
In 'n sinkdakhuis
Amazi van die dorp
'n Brood van Sasko Sam
Leer ek die kinders bedel
In die...

Proudly South African
Luister Koos Kombuis
Op 'n ou draadloos
In 'n sinkdakhuis
Amazi van die dorp
'n Brood van Sasko Sam
Leer ek die kinders bedel
In die traffic jam


Engelsk översättning

New-born babies quickly become entrepreneurs
Build cars from wires and steel
Who needs engineers
The younger generation forgets they're young
Learn crude language and sign language in the prisons
We write our dreams on old OMO boxes
Hope everything gets washed clean
Violence-free
Why, we are in control
Of our feelings
And we are happy

Because we are proudly South African
Listen to Koos Kombuis
Over an old radio
In a shack
Sour milk from the town
A bread from Sasko Sam
I teach the children to beg
In the traffic jam

We are all making a fire
We all like to barbecue
We all mix our language
And everyone betrays each other

Protests, protests, protests, Toys-R-Us
We are being misused
By people of a higher
Classes are too full
But the lunch bags are empty
And everybody just wildly eats politics
Instead of moving on

But we are proudly South African
Listen to Koos Kombuis
Over an old radio
In a shack
Sour milk from the town
A bread from Sasko Sam
I teach the children to beg
In the traffic jam

And we stay proudly South African
Listen to Koos Kombuis
Over an old radio
In a shack
Sour milk from the town
A bread from Sasko Sam
I teach the children to beg
In the...

Proudly South African
Listen to Koos Kombuis
Over an old radio
In a shack
Sour milk from the town
A bread from Sasko Sam
I teach the children to beg
In the traffic jam

Koriander, och dess plats i världen

Kommentarerna i mitt förra inlägg fick mig att snabbgoogla koriander, och hittade följande: I Hate Cilantro - an anti cilantro community. Kerstin och jag är givna nya medlemmar!

Bobotie möter spanska inkvisitionen

Manuel, Sara, Lupe och Stephanie med sin bobotie.

Som utbytesstudent förväntas man lära sig saker om andra kulturer, och efter att ha spelat musik från våra respektive länder för varandra (slutsats: spanjorer har kanske inte världens bästa musiksmak) är det en naturlig sak att vilja dela med sig av sitt lands matkultur.

Först under luppen var Stephanie, som vänligt bjöd in till sydafrikansk lunch klockan 13:00 idag, och angav min korridor som plats för tillställningen. Vid sådär 12:00 dök Stephanie upp med matvarorna och förklarade att det var lite bråttom, för "det tar nog någon timme eller så, jag har inte läst receptet än". Jag shanghajades ställde generöst upp som medkock, och när spanjorerna (för första gången i sina liv punktliga) dök upp klockan ett hade maten just skjutsats in i ugnen, där den skulle förbli i en timme.

Nå, med tiden så blev det en riktigt trevlig måltid; varmrätten bestod i bobotie med gult ris, och till efterrätt inlagda persikor med vaniljeyoghurt och Glühwein. Sällskapet var på gott humör, trots att spanska inkivisitionen var en smula trött efter att ha fortsatt gårdagens festande i ytterligare några timmar när jag funnit det för gott att diskret avvika. Maten fick mottaga månget prisande ord, och den var verkligen både god och karakteristisk. Sydafrikansk mat är i sig en enda stor kulturkrock; boernas europeiska rötter har mött såväl de lokala afrikanska köken som de indiska och malaysiska. Förklaringen till de två senare är den brittiska kolonialmakten som lockade över folk från andra kolonier, eftersom de inte litade på den lokala svarta befolkningen, och ej heller kunde få boerna att samarbeta.

Bobotie består av en köttfärsröra med lök, bröd, sultanarussin och kryddor som gräddas i ugn med en äggstanning över. Serverad med gurkmejafärgat ris och tomat- och löksallad är det utan tvekan en stabbig måltid, men mycket passande en kall vinterdag på andra änden jorden från dess hemland. Jag kan rekommendera rätten, och har nedan försökt att översätta receptet vi använde oss av idag från Stephanies pidgin-afrikaans-engelska ("three eggs, geklits").

Bobotie

1 kg köttfärs, gärna lammdito
3-5 klyftor finhackad vitlök
3 skivor dagsgammalt bröd, utan kanter
3 gula lökar
3 ägg, geklits (öh... lätt vispade, tror jag)
375-500 ml vatten
250 ml mjölk
175 ml sultanarussin
5 msk smör
4 msk blatjang (mango chutney borde funka fint)
1,5 msk masala-kryddblandning (curry kan fungera som substitut)
1 msk koriander
1,5 tsk gurkmeja
1,5 tsk gedroogde Gemengde Kruie "blandade kryddor"--något i stil med kinesisk 5-spice-mix. Utelämnades av oss idag.
4 stötta kryddnejlikor
1 tsk svartpeppar
salt
8-10 lagerblad

Värm ugnen till 180 °C. Lägg det kantbefriade brödet på blöt i ljummet vatten. Hacka lök och vitlök och stek den långsamt mjuk i en ordentlig klick smör. Tillsätt lite mer smör, och stek färsen tills den blivit lätt brynt och mjuk--inte riktigt genomstekt. Blanda färsen och alla övriga ingredienser utom bröd, mjölk och ägg i en stor skål. Krama ur vätskan ur brödet och tillsätt det. Bred ut i en ganska stor ugnssäker form till ca 4 cm tjocklek. Grädda i 30 minuter; vispa under tiden ihop mjölken och äggen. Häll äggstanningen över köttfärsröran och grädda i ytterligare 30 minuter.

Servera bobotien med basmatiris som färgats med lite gurkmeja, en tomat- och löksallad bestående av skivad tomat och lök som fått dra i vinäger, och mango chutney (eller egentligen blatjang). Traditionellt även med skivad banan och kokos, men usch.

Can like to spoke English

Idag blir det bara lite lätt underhållning, av den sort som roar oss som gillar språk. Vi tackar Stephanie för följande lilla inslag från sydafrikansk radio: Institute of Afrikaans Accent. (Tyvärr går denna video inte att bädda in på sidan, så ni får ta steget till den skrämmande plats vi kallar Youtube. Exgüsi, liebe Gäste.)

Schwiizertüütsch 1

Det är ingen hemlighet att jag älskar schweizarna, och hur kan man egentligen motstå ett folk som tycker att smält ost är en måltid? Angelica, den underbara kvinnan, såg in i min själs djupa mörker och insåg att den verkliga anledningen till min kärlek till Schweiz är språket, och således gav hon mig en bok om Schwiizertüütsch, med tillhörande CD-skiva av uttal, i present medan hon var nere på besök.

Schwiizertüütsch är ett alemanniskt språk och har alltså gemensam, men ganska avlägsen, historia med tyskan. Speciellt för Schwiizertüütsch är att den hoppade över ett par vokalskiften som ägde rum i resten av Tyskland, vilket lett till... tja, -tüütsch istället för -deutsch, och liknande.

Lita på att få höra mer om detta fascinerande språk när jag satt mig in i det djupare, men tills vidare, njut av följande:

Skämtreklam från Wallis:


Reportage från Miss Zürich 2008-tävlingen, på klingande zürichska:

7 saker om mig

Som bloggare tillhör man inte internets mest populära grupp, och det beror antagligen till stor del på att bloggare är jävligt tröttsamma människor. Precis som andra tröttsamma människor, till exempel IOGT-NTO, gillar bloggare att hitta på events, som det heter på fin svenska, och fejka att ha roligt.

Således blev jag av Angelica utmanad att berätta 7 knäppa och alldagliga saker om mig själv på min blogg. Jag var motvillig, men eftersom ämnet Daniel Eliasson ändå är en favorit så går jag väl med på det. Alltså:

1. Jag bakar kakor men äter inte upp dem, för jag gillar egentligen att baka mer än att äta sötsaker.
2. Jag hatade IKEA när jag bodde i Sverige, och älskar det när jag bor i Tyskland. Patrioter föds i utlandet.
3. Jag börjar skaka av köld innan jag känner mig kall, vilket gett mig ett rykte i Tyskland som en äkta hårding istället för en äkta idiot.
4. Jag älskar dialekter, ju knepigare, desto bättre. Weanerisch, ja tack, Bairisch, oh yeah, Schwiizertüütsch, sluta, jag dräglar.
5. Jag drömmer om att en vacker dag äga en tweedkavaj med läderlappar på armbågarna.
6. Jag tycker inte att statistik är fördomar.
7. Jag tycker fortfarande att en naken glödlampa är en fullkomligt anständig rumsbelysning.

Per Gessle, topp 3

Som Angelica så fint påpekade är Lindau en stad på en ö i en sjö, vilket låter som något Per Gessle skulle skriva. Eftersom vi alla vet att Per Gessle är både en händig man och en finfin musiker är det nu dags för lite musik!

Bodensee, Lindau och Bregenz

En söndag för ett par veckor sedan organiserade TUMi, TU Münchens centrala organisation för utbytesstudenter, en tripp till Bodensee, den "stora" sjö som gränsar till Schweiz, Österrike och Bayern. Jag säger "stora", för ärligt talat... vad vet tyskar om sjöar? Inte mycket, när de blir så upphetsade av en den här lilla pölen.

Nåväl, det Bodensee saknar i storlek tar den igen på läge. Klara dagar får man en hänförande vy av alperna som stiger upp på den schweiziska sidan av sjöns spegelblanka yta.

Vi var där en dimmig dag.

Jag anlände München Hauptbahnhof med god marginal innan tåget skulle gå, och kunde efter ett kort ögonkast konstatera att jag inte kände någon annan som skulle med på resan. Jag noterade dock en kille som stod ensam och såg sig omkring, så jag klev fram och frågade om han inte heller kände någon. På det viset lärde jag känna italienaren Jacopo, hamnade i en tågkupé med honom och fyra spanjorer.

Tåget hade knappt lämnat Hbfen i riktning Lindau am Bodensee (karta) innan en annan utbytesstudent kom förbi och frågade ut oss i kupén om vår härkomst och våra studier (favoritsamtalsöppnare bland utbytesstudenterna). Någon anmärkte att det lät lite som speed dating, varpå en av spanjorerna sade "Ja! Speed dating! Utmärkt idé!", och försvann ut ur kupén. Ett par minuter senare återvände han med en liten grupp tjejer i släptåg, och började dela ut order. Männen placerades i sätena på kupéns ena sida, medan damerna fördelas på den andra. Därefter fick vi alla 5 minuter att bekanta oss, innan vår organisatör ropade ut att det var dags att rotera, och på den vägen lärde jag i snabb takt känna spanjorskorna Sara, Lupe och Sandra, en amerikanska vars namn jag sedermera glömt av, och sydafrikanskan Stephanie.


Spanjorer nog att göra Napoleon nervös; fr v: Lupe, Sara, Manuel, Fran och halvt avkapad Sandra

Väl framme i Lindau hoppade vi direkt på ett regionaltåg och åkte i 20 minuter över gränsen till Österrikiska Bregenz (karta) och gick på en stadsvandring. För att vara helt ärlig gjorde Bregenz inget större intryck; en fin ort förvisso, men inget särskilt fick den att sticka ut. Utom möjligtvis europas smalaste hus på bara 57 centimeter:



Efter att ha tittat på Bregenz begav vi oss tillbaka till Lindau, och tog en båttur på Bodensee. Som alltid med båtturer var det fint, och för oss som är uppvuxna med närhet till både Mälaren och Östersjön var det skönt att för en gångs skull se mer vatten än det som kommer ut ur duschmunstycket om morgnarna, men tyvärr förstörde det typiska Bayerska diset chanserna att få några riktigt storslagna vyer. Ändå ägnade jag halva resan åt att förbanna det faktum att jag inte har något vidvinkelobjektiv till kameran. Bodensee lär vara en riktig upplevelse en klar dag.

Efter båtresan tog vi en närmre titt på Lindau, som visade upp ett par riktigt fina sidor. Placerad på en liten ö i Bodensee har Lindau utövat det där pittoreska konststycket som utrymmesträngda städer gör, tänk Gamla Stan i Stockholm. Utöver den lilla hamnen med Bayerns enda fyr och (givetvis) en lejonstaty hade staden en fin gammal stadskärna med en del vackra byggnader:



Inte med på bild, eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, var en rolig byggnad där de hade byggt ett litet villaliknande hus på taket till ett äldre stenhus.


Sara och Lupe på Lindaus huvudstråk.

Lindau har en lång historia av att byta händer mellan Bayern och Österrike, ibland så ofta som två gånger på ett år. Efter andra världskriget hamnade Lindau i fransmännens zon, och 1955 blev Lindau åter en del av Bayern, vilket den förblivit sedan dess. Vad framtiden har att bjuda för denna lilla ort i Bayerns utkant återstår att se...

Efter att ha besiktigat Lindau var det dags för återfärd till sköna München, en tågresa på ca tre timmar, tid som vår nybildade vänkrets ägnade åt att utbyta kulturella erfarenheter. Det mesta av den vanliga sorten: jämförelser av matvanor, språk och klimat, men vår sydafrikanska delegation bjöd på en del mer exotiska infall; aldrig förr i mitt liv har någon bett mig förklara hur det går till när det snöar, hur snö känns att gå på, eller inte känt till den viktiga distinktionen mellan blöt- och pudersnö ur snöbollssynpunkt. Exotiskt.

Lästips: Kevin Dolgin Tells You About Places You Should Go In Europe

Jag utlovar ett köttigare inlägg snart, men under tiden rekommenderar jag läsningen som nämns ovan. Kolla speciellt in den här artikeln om nonsensfraser.

"There is a penguin in my closet." In German: "Es gibt ein Pinguin auf meinem Schrank."
[...]
Of course, you don't want to be nasty, you need to explain rapidly to the hotel staff that there is not, in fact, a penguin in your closet, and that you were just employing your single phrase of German. If you do not explain this quickly, them being German, they will dutifully send someone to remove the penguin from your closet, and that would not be a very nice thing to do to the cleaning staff.

Die Nerven der Deutschen

Tyskarna är ett nervöst folk. De har vid det här laget ställt sig på fel sida i så många konflikter, att de med rätta oroar sig för att något europeiskt folk--vilket som helst, de har alla en gås oplockade med tyskarna--ska smyga sig in om natten och tilldela tyskarna deras rättmätiga straff. Plågade av vitlöksluktande visioner av baskerprydda fransmän med Sabatierknivar gömda i baguetter som smyger sig förbi det intet ont anande Bundeszollamt och in i germanernas hjärteland, sover tyskarna lätt och oroligt om natten. De vaknar hålögda och darrande, och beger sig i detta sinnelag till arbetet medelst tunnelbana, en färd som för tysken närmast är att jämföra med slakttjurens sista färd mot sitt öde.

När en tysk tunnelbanevagn lämnar en hållplats ropar man genast ut vilken nästa station är, och på vilken sida av tåget man ska kliva av. Tyskarna reser sig genast och flockas vid tillbörlig dörr, där de sedan panikartat trängs i sina försök att vara först ur tåget. Tyskens största skräck är att lokföraren inte ids vänta på att alla klivit av, utan helt sonika stänger dörrarna och medför de panikslagna passagerarna till nästa hållplats, där de då desorienterade och förskräckta skulle stappla ur vagnen och falla till knäna, ropandes mot himlarna: Warum?

För att stilla sina nerver har tyskarna ett starkt behov av Ordnung, vilket man uppfyller genom att sätta upp skyltar med regler, förbud och anvisningar. Blotta åsynen av lagparagrafer i relief på en stålplatta, stadigt fastnitad i en stenpelare på tågstationen, lugnar tyskens sinne och skänker honom en inre ro. Mycken sorg hade kunnat besparas Europa under det förgångna århundradet, om endast Polens gränser prytts av skyltar bärande texten Blitzkrieg verboten.

Dahoam

Det är inte utan sorg i hjärtat som jag lämnade Stockholm i söndags morse, men det är ej heller utan glädje i hjärtat som jag återigen beträdde bayersk mark. Under inflygningen sken solen över Oberbayerns landskap av omväxlande jordbruk och skogar, vars trädkronor lyste i vackra höstfärger. När jag klev ur planet väntade jag mig därför undermedvetet den svenska hösten kännetecken: den klara luften som fyller lungorna med en svalkande kittling, alla kanter liksom skarpare där de avtecknar sig mot himlen, och ett solljus som får trädens blad att nästan glöda.

Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.

Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.

När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.

Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.

Vem behöver hålla sig till ämnet?

Häromdagen gjorde jag misstaget att ta upp ett (svagt) politiskt ämne vid middagssamtalet med familjen. Det var den förra hösten så populära diskussionen om råd gällande alkoholdrickande för ammande kvinnor. Jag sade att jag inte tyckte att Livsmedelsverket ska ge kostråd som inte har goda vetenskapliga grunder, varpå större delen av sällskapet ljudligt förkunnade hur de inte vill röra vid alkohol när barn är nära etc.

Detta är en ganska praktisk diskussionsstrategi. Den innebär att man slipper tänka över och ta ställning till svåra frågor som huruvida myndigheter bör utnyttja sin auktoritetsställning till att framföra politisk korrekta åsikter utan vetenskapligt stöd. Istället kan man framhäva vilken fin människa man själv är, som offrar allt alkoholdrickande för barnens skull. Inte för att det var det som var ämnet, men vem bryr sig om såna trivialiteter?

Overcoming Bias har en intressant artikel om varför det inte går att diskutera politik med vettiga resultat.

Tvivelaktig statistik

SvD rapporterar att bröstcancerfallen i Sverige minskar bland kvinnor över 45 år. Det är bra nyheter. De säger att det beror på att många kvinnor slutade ta hormonersättning för sex år sedan. Hm. Här har vi anledning att stanna upp och fundera.

Påståendet är alltså att kvinnor får cancer av dessa hormonersättningar _på bara sex år_. Om inte, så skulle vi inte sett effekterna av upphörandet ännu. Så... vi ser en situation där antingen 1) minskningen beror inte på upphörandet av hormonersättning, ty det är för tidigt att se en sådan effekt, eller 2) hormonersättningarna gav cancer på mindre än sex år, vilket får oss att undra hur i helvete det kunde ta så lång tid att inse att de inte var hälsosamma.

I vilket fall som helst är det ingen vidare bra dag för folkhälsovården.

Gary Jules - Mad World

Den bedövande tråkigheten i den här bloggen på sistone är, tyvärr, en ganska ackurat reflektion av min tillvaro. Jag har inte mycket tid över till annat än studierna. För att detta dock inte helt och hållet ska gå ut över er, kära läsare, får ni här åtminstone ett sånt där spännande inlägg med en sång.

Som bonus får ni ett litet tyskt visdomsord också:

Man kann ohne Hund leben,
aber es lohnt sich nicht

--Heinz Rühmann

Nåja, till musiken:
Gary Jules' cover av Tears for Fears' Mad World var med i soundtracket till filmen Donnie Darko, en väldigt speciell film. Men bra. Se den.




Gary Jules - Mad World

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow

And I find it kinda funny
I find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very mad world mad world

Children waiting for the day they feel good
Happy Birthday, Happy Birthday
Made to feel the way that every child should
Sit and listen, sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me, no one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me, look right through me

And I find it kinda funny
I find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very mad world ... mad world
Enlarging your world
Mad world

Post mortem över brevhemligheten

Här om dagen röstade Sveriges riksdag igenom ett djupt odemokratiskt lagförslag som saknade folkligt stöd, den så kallade FRA-lagen. FRA-lagen ger en militär myndighet befogenhet att avlyssna all internettrafik som passerar genom Sverige. Anledningen till detta uppges vara ett yttre hot mot Sveriges säkerhet, ett hot som ingen riktigt kan sätta fingret på vad det skulle bestå i.

Edit: FRA förefaller självidentifiera som civil myndighet. Dock var jag där på mönstring en gång i tiden, så det förefaller som att de använder sig av militära slavar (värnpliktiga), varför jag tycker att de kan anses vara de facto militära.

Ironiskt nog röstade förslagets upphovsmän, Socialdemokraterna, nej. Detta ska dock inte tolkas som att Socialdemokraterna bryr sig om medborgarnas demokratiska rättigheter, utan är rätt och slätt partipolitiskt tramsande. Sossarna hittade på lagförslaget, och efter Bodströmtiden förtjänar sossarna att nedtecknas i historien som partiet som ledde in Sverige på vägen till fascism. Tack även till Alliansen, som tog upp stafettpinnen efter folkvalet, och därmed visade prov på politikers tacksamhet till sina röstare. Folkpartiets självbenämning som liberaler får för varje dag allt mer ett sken av Officiell Sanning av den typ man hittar i diktaturer. Folkets republik, etc.

Några riksdagsledamöter försökte navigera mellan partipiskan och folkopinionen. Birgitta Ohlson sade att hon aldrig kunde stödja denna lag, och valde därför att avstå från att rösta. Man frågar sig om Birgitta någonsin läst Martin Niemöllers bevingade ord:

In Germany, they came first for the Communists, And I didn’t speak up because I wasn’t a Communist;
And then they came for the trade unionists, And I didn’t speak up because I wasn’t a trade unionist;
And then they came for the Jews, And I didn’t speak up because I wasn’t a Jew;
And then . . . they came for me . . . And by that time there was no one left to speak up.

Birgitta Ohlson är en ryggradslös medlöpare, och förtjänar ingen respekt för sitt handlande.

En direkt följd av införandet av lagen var att personuppgifter till ett 20-tal FRA-anställda lades ut på internet. SvD rapporterar här. SvD nämner bara att uppgifterna finns på ett "internetforum", men som alltid är det Flashback det rör sig om. Tråden finns här.

Detta är helt korrekt handlat av dem som avslöjat uppgifterna. FRA:s anställda är inte oskyldiga, de arbetar för en organisation som nu skall övervaka hela folket, och därför bör de behandlas med samma misstänksamhet som östtyskarna visade Stasi, eller sovjetmedborgarna KGB. Om de FRA-anställda inte vill oroa sig för hämnd från folket, bör de snarast möjligt säga upp sig.

Detsamma gällar samtliga riksdagspolitiker som röstade ja till lagen: de bör omgående lämna sina politiska uppdrag. Sveriges politiker har öppnat Pandoras ask, härmed har de ställt sig i direkt motstånd till sina medborgare, och de bör räkna med att medborgarna slår tillbaka. Jag skulle bli förvånad om någon går så långt som till ett attentat mot politikerna, men jag anser att det skulle vara moraliskt lovvärt; det ska vara dyrt att förråda sitt folk.

Ironi

Hittat i en artikel om Stephen Hawking:

"Separately, it has emerged that he has turned down the offer of a knighthood. “Professor Hawking does not like titles. In fact he dislikes the whole concept of them,” said a spokesman."

Just det... Professor Hawking tycker inte om titlar. Basta.

Tierpark Hellabrunn igen...

... den här gången i sällskap med de nya matteutbytisarna, och Irina (den gamla matteutbytisen). Jag har ju skrivit om djurparken förr, så det blir mest bilder här.

Som alltid är killingarna i Streichelgehegen en härlig attraktion.


De tycker om både Angelica...


... och Irina...


... och att bitas lite, den här rackarn slickar sig om läppen efter att ha försökt tugga i sig mina byxor...


... ibland blir de osams...


... och slåss.


Lite mer utbytisar, från vänster till höger: Lee, Polina, Yang Ke, Asilata.


Thomas Daske i mitten, någon kvinna med en telefon till höger.


Det är bara inte Tyskland om inte något är Verboten.


Det här gänget av kossor ser ut som de skulle kunna vara ett gäng av mafiosos i någon Disneyfilm.


Vad är detta? Om du gissade på en rysk hatt, eller en mongolisk hydda, så hade du fel: det är en höna.


Somliga djur äter andra djur...


... somliga är söta...


... och somliga är fula.

Tierpark Hellabrunn är en mycket trevlig plats. Till skillnad från många djurparker har den en distinkt parkkänsla, med lummig växtlighet, dammar och små kanaler, och därtill en ölträdgård och ett Streichelzoo. Med studentinträde på €3 är det ett billigt och trevligt sätt att tillbringa en vacker dag.

Dagens diagram och bild

Om man studerar statistik så är GraphJam alltid en källa till humor, den här tyckte jag var extra bra.

För den mer konstnärligt lagda finns Photoshop Disasters, också underbar. Kolla in det här till exempel.

6 enkla steg till högre lön för sjuksköterskorna

Innan sjuksköterskestrejken blivit alltför inaktuell skulle jag vilja kommentera den lite kort och, eftersom jag är en generös person, berätta hur sjuksköterskorna kan gå till väga för att få högre lön.

Först måste jag säga att jag imponerades av landstingens sätt att hantera strejken. Jag har ofta menat på att landstingen är inkompetenta organisationer, men den här strejken skötte de fint: de lyckades förklara strejk på vissa avdelningar "samhällsfarlig", när samma avdelningar rutinmässigt stänger några månader under sommaren, och de avgick med en total promenadseger i slutändan.

Men låt oss se till framtiden. Hur kan sjuksköterskorna gå till väga för att få högre lön, facket är ju uppenbarligen en återvändsgränd i frågan. Svaret är enkelt, och det går till så här:

1. Grunda ett kooperativt ägt bemanningsföretag, förslagsvis med ett tjusigt namn i stil med Carer (vissa trademarkrelaterade problem kan uppstå) eller Hippoiatro.

2. Massuppsägning från landstingen, anställning i Carer.

3. Kontrakt för bemanning av landstingen, till väsentligt högre pris än tidigare sjuksköterskelöner.

4. Mer pengar i plånboken, tack vare att företaget är kooperativt ägt och alltså kan vinsten gå tillbaka till medlemmarna, istället för ner i fickan på en affärsman någonstans.

5. ?

6. Profit!

Svårare än så behöver det inte vara, och tack vare att bemanningsföretaget vore kooperativt ägt kunde sjuksköterskorna fortsätta att känna sig som goda kommunister, trots att de skulle be facket fara och flyga.

Animerad Graffiti

Varmt och fuktigt

I dagarna har München fått riktig sommarhetta, det blir uppåt 27-29 grader varmt över dagarna, men vi har inget särskilt solsken. I stället har vi 60-75 % luftfuktighet och en mjölkvit dimma som silar ner solljuset på ett sätt som är rena drömmen för en fotograf. Vädret är dock mindre drömlikt för alla som befinner sig här, luften känns tjock som gröt, och man tillbringar dagarna täckt av en klibbig svetthinna.

Jag kom nyss hem från en springtur, och tog en lång dusch i kallt vatten. Fem minuter senare rinner det redan svett nerför min panna, och t-shirten klibbar fast i ryggen. Som jämförelse kan nämnas att vi idag har samma väder i München som i Bangkok, dock blir det några grader kallare till natten.

På den gamla goda imperietiden skulle kolonialherrarna i Sydostasien en sån här dag samlas till kvällen för att smutta på cocktails och utbyta erfarenheter, en idé som egentligen faller mig på läppen, men jag har skolarbete att göra.

På fronten goda nyheter fick jag dock en mycket glad överraskning idag när jag klev ut från föreläsningen i Matematisk Statistik. Där stod nämligen Irina, som är här på besök över en vecka. För den som inte håller koll på alla detaljerna i mitt liv är Irina den ryska utbytesstudent som var här förra terminen, och som var en drivande kraft i sammanhållningen i vårt lilla gäng.

Vandring i Oberstdorf

Oberstdorf känner ni ju till, kära läsare. Inte det? Nähä. Okej, då får jag väl helt enkelt bota er okunskap. Oberstdorf ligger beläget i det sydligaste hörnet av Allgäu i bayerska Schwaben, bara ett stenkast från den Österrikiska gränsen. Oberstdorf är också den första orten i Vierschanzentournee, den årliga backhoppningstävling på fyra orter som i många år stått för Sveriges nyårsunderhållning, i form av backhoppning i Garmisch-Partenkirchen.

Oberstdorf har en strålande placering i de allgäuerska Alperna, och ligger bara dryga 2 timmar från München med regionaltåget. Därför föll valet på Oberstdorf när jag bestämde mig för att ägna pingstmåndagen åt att vandra i bergen. Pigg och glad steg jag upp på morgonen och tittade ut genom fönstret på en dag där solen ännu inte riktigt tagit sig över horisonten, men som redan badade i ljus. Vädret var varmt och behagligt, så jag nöjde mig med shorts och en kortärmad skjorta, men packade ner en tjock tröja i ryggsäcken för säkerhets skull.

Väl framme på Hauptbahnhof köpte jag mig en Bayern-Ticket Single för €19, som ger fri passage med alla regionaltåg i hela Bayern under en hel dag. Den första frestelsen kom när jag hittade mitt tåg, som stod bredvid ett annat tåg som jag hellre ville resa med...


Nåja, där gäller ingen Bayern-Ticket, så jag följde planen och åkte till Oberstdorf, och precis som alltid i Alperna klev jag av från tåget och fick kämpa för att hålla underkäken i kontakt med överkäken.

Oberstdorf visade sig vara en vacker och mycket trevlig liten stad, fylld av typiska alpstugor, omgiven av blomstrande fält, och med lite alpkor som förnöjt tog sig en slurk vatten i skuggan av ett träd.



Jag tog bussen upp till Söllereckbahn, som sedan förde mig upp på ca 1300 möh (Oberstdorf självt ligger på 815 möh). Resan gick i små bergbanehytter som svajade lite, och även om jag tyckte färden var besvikande obrant tror jag att Kerstin skulle ha ogillat den. Jag delade hytt med ett tvättäkta allgäuriskt par, som intresserat undrade hur svenska berg såg ut i jämförelse med Alperna.

Väl uppe på berget gjorde min mage mig uppmärksam på det faktum att jag inte ätit sedan en smörgås på München Hbf, och att det var hög tid att fylla på förråden om jag ville ha energi för vandringen. Som ett tecken från ovan pekade en skylt ut att det bara 10 minuter bort fanns en servering som producerade sin egen mjölk, smör och Bergkäse. Danke schön, sade jag till skylten och satte av. Efter bara 4 minuters promenad kom jag så fram till en trevlig liten hydda där jag bestämde mig för att köpa en Brotzeitplatte. Brotzeit, bokstavligen brödtid, är det bayerska namnet för ett mellanmål som oftast består av bröd, ost, kallskuret och öl, även om varma rätter också kan förekomma. I mitt fall tog jag en platta med bröd, Bergkäse, Schwammerl (rökt fläsk) och en Helles, som jag sedan avnjöt i solskenet på uteserveringen, medan jag spanade ut över dalen nedanför.



Jag misstänker att en svensk hälsoverksinspektör skulle ha något att invända mot den här krogen, men själv fann jag den helt i min smak:


Efter måltiden satte jag av på min utvalda väg, en slingrande stig nedför bergssidan, förbi den 930 m högt belägna Freibergsee, och sedan tillbaka ner till Oberstdorf. Stigen slingrade sig först uppåt och bjöd på en underbar utsikt över Oberstdorf och bergen i bakgrunden. Därefter stötte jag dock på lite patrull, jag hade inte riktigt räknat med det här:


Att pulsa genom snö och blöta ner fötterna är ju en aktivitet som alla svenskar är vana vid, mindre välbekant var att göra det i shorts och kortärmad skjorta, medan svetten rann nerför ryggen. Som tur var tog snön snart slut, och jag kunde fortsätta att vandra på komfortabla skogsvägar. På vägen ner stötte jag på en lustig liten inhägnad hage med en grusad gång, några stenar, lite gräs, lite lera och en liten damm. Bredvid hagen satt en skylt som berättade att det var en barfotahage, där vandrare kunde ta en paus och pröva att gå barfota på olika underlag. Skylten berättade vänligt att någon allgäuisk tomte hade ansett att barfotagång var ett viktigt steg för att åter komma i kontakt med naturen, och därmed bli friskare. Mina fötter var vid det här laget både blöta av tidigare nämnd snö, svettiga och lite allmänt mörbultade, så jag lät dem få sig en paus, och det var riktigt behagligt faktiskt. Inte för att jag kände mig så himla mycket mer i kontakt med naturen av att ha grus och lera mellan tårna, men åtminstone svalkade vattnet skönt.



Efter denna paus fortsatte färden nerför berget, förbi (men inte ner till) Freibergsees klara vatten, och därefter vidare ner till Oberstdorf, över några vackra alpängar. Väl tillbaka i staden sökte jag upp en krog och avnjöt en korvtallrik och en kall öl innan det var dags att mätt och nöjd ta tåget hem till München igen.



Allt som allt var det en mycket bra dag i oerhört vacker natur; Alperna är fantastiska, och varje besök ger bara mer smak för dem.

För den som vill se mer foton finns de på min Flickrsida.

Angel - Sommaren i city 1990

Lite fan service åt mina systrar, vidare presentationer behövs knappast:



Texten kunde jag tyvärr inte hitta annat än i versioner där jag skulle behöva byta ut alla åäö manuellt, och det pallar jag inte. Ni kan texten i alla fall.

Rainald Grebe - Brandenburg

För de som inte vet är Brandenburg en av Tysklands delstater, nämligen den som ligger runt Berlin (som är en egen delstat). Den som vill göra sig närmare bekant med Tysklands delstater kan betrakta denna karta. Brandenburg är bland annat känt för sina 15 naturskyddsområden.

Rainald Grebe är något av en tysk mångkonstnär, han är nämligen låtskrivare, kabarettartist, skådespelare och författare. Han har även skrivit ett litet ode till Brandenburg, som är riktigt roligt till och med för mig som aldrig varit i Brandenburg, och min kursare Robert som kommer därifrån vek sig dubbel av skratt när han spelade den här låten för mig, och då hade han ändå hört den förr.

Således är det dags att damma av skoltyskan, kära läsare, för här kommer en sång på ärans och hjältarnas språk.



Rainald Grebe - Brandenburg

Es gibt Länder, wo was los ist.
Es gibt Länder, wo richtig was los ist.
Und es gibt:
Brandenburg, Brandenburg.
In Brandenburg, in Brandenburg
ist wieder jemand gegen einen Baum gegurkt,
was soll man auch machen mit 17, 18 in Brandenburg?
Es ist nicht alles Chanel es ist meistens Schlecker,
kein Wunder dass so viele von hier weggehen,
aus Brandenburg.
Da stehen drei Nazis auf dem Hügel
und finden keinen zum Verprügeln,
in Brandenburg, Brandenburg,
ich fühl' mich heut' so leer,
ich fühl' mich Brandenburg.
In Berlin bin ich einer von drei Millionen,
in Brandenburg kann ich bald alleine wohnen, Brandenburg
Im Adlon ist Brad Pitt und der Washington Denzel,
in Autohaus im Schwedt ist heut' Achim Menzel, Brandenburg
Berlin. Halleluja Berlin, halleluja Berlin,
alle wollen da hin, deshalb will ich das aaaaaauch ...
In Brandenburg, in Brandenburg
ist wieder jemand voll in die Allee gegurkt.
Was soll man auch machen mit 17, 18 in Brandenburg?
Es ist nicht alles Lafayette es ist meistens Lidl.
Kein Wunder dass der Bogen nicht mehr fiedelt,
in Brandenburg.
Wenn man Bisamratten im Freibad sieht,
dann ist man im Naturschutzgebiet,
Mark Brandenburg, Brandenburg.
Ich fühle mich heute so ausgebrandenburgt.
In Berlin kann man so viel erleben,
in Brandenburg soll es wieder Wölfe geben, Brandenburg
Im Adlon ist heut Nacht Hillary Clinton,
in Schwedt kann Achim Menzel das Autohaus nicht finden, Brandenburg
Berlin, Halleluja Berlin, Halleluja Berlin, alle wollen dahin,
Berlin, Halleluja Berlin, Halleluja Berlin,
alle wollen dahin, deshalb will ich das auch.
Lassen Sie mich durch, ich bin Chirurg, ich muss nach Brandenburg.
Nimm Dir Essen mit, wir fahr'n nach Brandenburg.
Wenn man zur Ostsee will muss man durch Brandenburg.

Drogsmuggling

I dag när jag laglydigt stod och väntade på tunnelbanan ut till Garching kom det två poliser fram till mig. De kom gående över plattformen med en hyfsat målmedveten blick på mig, så jag tror inte att de var där av en händelse. De placerade sig på polisers vis lite på vardera flanken, en manlig polis förde samtalet medan hans kvinnliga kollega stod bredvid och tydligen fyllde funktionen att hindra eventuella flyktförsök över tågrälsen. Följande samtal utspelade sig sedan (översatt från tyska till förmån för er, kära läsare):

Polis: Hej. Har du möjligtvis någonting i fickorna som man inte får ha?
Jag: Eh...?
Polis: Ja, hasch till exempel.
Jag: Nej, det har jag inte.
Polis: Har du haft något med polisen att göra förr?
Jag: Nej.
Polis: Okej, har du legitimation på dig?
Jag: Visst. [överräcker passet]
Polis: Ah, han är svensk. Vad gör du här i München, studerar du?
Jag: Mm, utbytesstudent på TUM.
Polis: Vad läser du?
Jag: Matematik.
Polis: Åh, en intelligent man. Så, kan jag få titta i dina fickor?
Jag: Eh, ja, visst...
Polis: [sticker ner händerna i mina byxfickor och känner att jag inte har mer än plånbok, mobil och lite mynt]
Polis: Röker du?
Jag: Nej.
Polis: Inte ens cigaretter?
Jag: Nej, jag dricker alkohol, det är allt.
Polis: Regelbundet?
Jag: Tja, några öl här och där, men inte så mycket.
Polis: Aha, och hur är den tyska ölen i jämförelse med den svenska?
Jag: Bättre.
Polis: Verkligen? Där ser man. Vad gillar du bäst, Pils eller Weiß?
Jag: Jag gillar båda, men kanske mest pils.
Polis: Nej nej, Weiß är godare. Nå, okej, tack så mycket. Ha en bra dag!
Jag: Tack...?

Därefter avlägsnade poliserna sig. Jag kan bara anta att de hade fått något tips om en ung kille som sålde hasch vid Studentenstadt eller något liknande, och att jag var den enda på plattformen som svarade mot en sådan beskrivning. Kanske eftersom de dök upp en minut efter att tåget mot stan hade gått, så att jag också var en av bara tre personer som väntade på tåget. Eller så är jag listad i någon tysk polisdatabas som potentiell drogsmugglare sedan tullaren frågade mig om min vistelse i Amsterdam när jag kom fram till München. Även den gången fick de dock tacka för sig utan vidare påföljd, eftersom jag inte hade varit i Amsterdam mer än någon timme på Shithole Airport.

Nåväl, jag är ännu ostraffad, och antagligen eftersom jag är oskyldig som ett litet lamm. I alla fall gällande drogbrott, tur att de inte bad att få se kvitton till all musik på iPoden...

R.E.M - Bad Day

R.E.M är ett sånt där band som har varit med länge nu, men ändå lyckas hålla sig bra. Just den här låten tycker jag om, delvis för att den på något sätt påminner mig om en annan R.E.M-favorit, Daysleeper, men också för att den känns så R.E.M på något vis, med lagom doser av surrealism i videon.




R.E.M - Bad Day

A public service announcement followed me home the other day.
I paid it nevermind. Go away.
Shit's so thick you could stir it with a stick-free Teflon whitewashed presidency.
We're sick of being jerked around.
Wear that on your sleeve.

Broadcast me a joyful noise unto the times, lord,
Count your blessings.
We're sick of being jerked around.
We all fall down.

Have you ever seen the televised St. vitus subcommittee prize
Investigation dance? Those ants in pants glances.
Well,look behind the eyes.
It's a hallowed hollow anesthetized
"save my own ass, screw these guys"
smoke and mirror lock down.

Broadcast me a joyful noise unto the times, lord,
Count your blessings.
The Papers wouldn't lie!
I sigh, Not one more.

It's been a bad day.
Please don't take a picture.
It's been a bad day.
Please.

We're dug in deep the price is steep.
The auctioneer is such a creep.

The lights went out, the oil ran dry
We blamed it on the other guy
Sure, all men are created equal.
Heres the church, heres the steeple
Please stay tuned-we cut to sequel
ashes, ashes, we all fall down.

Broadcast me a joyful noise unto the times, lord,
Count your blessings.
Ignore the lower fear
Ugh, this means war.

It's been a bad day.
Please don't take a picture.
It's been a bad day.
Please.

Broadcast me a joyful noise unto the times, lord,
Count your blessings.
We're sick of being jerked around.
We all fall down.

It's been a bad day...

Frühlingswetter

Våren har fått ordentligt fäste i München, och för den som kommer från Sverige är det svårt att bestämma sig för om säsongen verkligen ska kallas vår, eller om det inte är sommar vi har att göra med. Van som man är vid en jämn övergång mellan årstiderna, en perfekt sinuskurva med närmast fix våglängd, blir man lite överraskad av det obeslutsamma vädret som pendlar mellan kalla snöiga vinterdagar och varma soliga vårdagar, för att så plötsligt skaka av sig det sista av vinterns bojor, skingra molnen, och låta en brännande sol lysa ner på en dag som redan bjuder på 18 °C i lufttemperatur.

Det som dock gör att jag ändå bestämmer mig för att kalla det vår i en vecka till ungefär, är att träden så nyligen satt sina blad. I söndags var jag och Angelica på en promenad i parken, och jag anmärkte på att det skulle bli fint när bokarnas blad kommit, och när jag i går kväll gick ut för en joggingrunda så hade bokarna redan kommit till skott. Det betyder att alla träden klockade in på under två veckor, och slänger man in buskarna blir det ändå inte mer än totalt tre.

Just nu befinner sig alltså naturen här i omgivningen i den där vackraste av sina skepnader. Det var så vackert i parken i går kväll att jag gick ut igen för en joggingrunda i morse vid 9-tiden. Solen stod ännu ganska lågt på himlen, och lyste ännu upp de späda gröna bladen på de höga träden från undersidan, så att de avtecknade sig mot sina mörka grenar och den ljusblå himlen. Jag kände mig upprymd där jag sprang, lyssnande till en konsert av gröna toner, diskanten mot de bruna, grå och svarta basgångarna av grenar och stammar, ett crescendo som bygger upp mot den himmelska blå tonen, skapar bladens kanter och sträcker sig djupt ner i ens lungor och tar ifrån en den luft som man nyss dragit.

Det är inte svårt att förstå att somliga, när de bevittnar en sådan konsert, känner att det måste finnas en dirigent någonstans bakom kulisserna.

Våren kommer alltid som en befriare, det är först när man andas ut som man inser att man höll andan från allra första början, och nu äntligen är det dags att leva.

Bristande respekt för fysikens lagar

Idag hände mig något som för en person med lite utbildning i fysik är mycket obehagligt. Jag skulle till mitt (inte särskilt) lokala postkontor som ligger ca 5 km bort, och för att slippa ta tunnelbanan och behöva byta och ha mig tänkte jag pröva cykeln som min hyresvärd Vivija lämnade och sade att jag kunde använda om jag ville.

Sagt och gjort, jag pedalade glatt nerför Ungererstraße och svängde vid Münchner Freiheit av över Leopoldstraße mot mitt mål. Nästa väg jag skulle svänga ner på var Belgradstraße. Tyvärr råkade jag cykla rakt förbi Belgradstraße, och eftersom jag inte ville vände och cykla tillbaka på samma gata tog jag helt enkelt första vänster, och därefter första vänster igen. Jag cyklade rakt på tills jag kom till... Leopoldstraße.

...

Så låt mig förklara närmare: Leopoldstraße och Belgradstraße är parallellgator. På något sätt lyckades jag passera Belgradstraße på en tvärgata, svänga ner på en av dess parallellgator, svänga av till nästa tvärgata och lyckas cykla till parallellgatan Leopoldstraße, som ligger på andra sidan, utan att passera Belgradstraße på vägen.

Med andra ord: jag lyckades följa en sluten diskontinuerlig rumslig slinga. Problemet är bara att enligt relativitetsteorin är rymden kontinuerlig, och inga diskontinuerliga rumsliga vägar kan existera, ännu mindre diskontinuerliga slutna slingor.

Obehagligt, som sagt. Nåväl, slutligen kom jag i alla fall fram till posten, och när jag skulle tillbaka låg Belgradstraße där den skulle, vilket var nästan ännu jobbigare. Så, kära läsare, om du i denna blogg framöver finner fradgatuggande konspirationsteorier gällande regeringen och forskare, ja, då vet du var det började: inte på Belgradstraße i alla fall.

Matbloggande

De som känner mig vet att jag är intresserad av matlagning (om inte annat kunde man väl ana det på att min önskelista löd "kockkniv, Jamie at Home-DVD, Jamie at Home-boken"). Nu har våren kommit till München, eller ska man kalla det försommaren? Det är lite svårt att skilja de båda säsongerna åt här; i början av förra veckan var det regnigt och lite vinterkallt, under fredag och söndag var det 18 grader och solsken som fick det att kännas som sommar. Sådant väder ger alltid mig lust att laga mat, och vore inte det nog så får jag inspiration så det räcker och blir över av ovan nämnda Jamie Oliver-produkter, som mina kära föräldrar och min söta flickvän gav mig på födelsedagen.

När man har lagat mat vill man ju gärna dela med sig också, och ett rimligt bra sätt att göra det är förstås att blogga om matlagningen. Detta är något som både jag och Angelica varit lite intresserade av att göra, men ingen av oss har känt att vi har volym nog på vår produktion att fylla upp en blogg med, och att mixa in matlagningen i en personlig blogg, likt Millionendorf, leder lätt till att det blir lite bristande fokus. Så vi beslöt oss för att skapa en gemensam matblogg, och för att kunna visa upp den för ett så brett spektrum av familj och vänner som möjligt lät vi den vara på engelska.

Med detta presenterar jag alltså: Butter & Beans.

En ny termin börjar

I måndags drog sommarterminen igång på TU München, och därmed var det dags för mig att åter sätta mig på tåget till Garching-Forschungszentrum och välja mina kurser. Våren och sommaren kommer gå i statistikens tecken: sannolikhetsteori, matematisk statistik, linjära modeller med tillämpningar, tidskontinuerlig finansmatematik samt portföljteori. Det finns dock en hyfsad möjlighet att någonting kommer falla bort där, det är nämligen ingen liten arbetsbörda i alla de kurserna tillsammans.

Skolan stod kvar där den stod när jag såg den sist, och inte förefaller mycket att ha ändrats med den. Det som däremot har blivit ett skifte i är mattes utbytesstudenter, där en ny skörd har dykt upp. Två tjejer från Kina, en från Malaysia, en från Polen, en från Ryssland samt en ensam pojke från Sverige (en av mina kursare, kom han och jag fram till, trots att vi inte direkt kände varandra). Därtill skulle varit en till rysk tjej och en kille från Spanien, men de syntes inte till under introduktionsmötet. Nytt är också att eftersom våra två tutorer Thomas och Ivonne kände att de hade lite mycket på sidan av för att ensamma vägleda de nya utbytisarna, rekryterades jag och Henrik som suppleanter; vår uppgift är att se till att det hålls Stammtisch regelbundet, dvs vi kommer erhålla viss ersättning för att dricka öl en gång i veckan. Sämre jobb kan man ju ha, även om det känns lite lustigt att gå från att ha varit på Stammtischen för att förbättra sin tyska, till att gå dit för att hålla nivån uppe åt de andra utbytisarna. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

The Rolling Stones - Sympathy for the Devil

Vi fortsätter klassiker-temat med lite Stones. Återigen så känner jag att vidare introduktioner knappast är nödvändiga. Bitte!




The Rolling Stones - Sympathy for the Devil

Please allow me to introduce myself
Im a man of wealth and taste
Ive been around for a long, long year
Stole many a mans soul and faith

And I was round when jesus christ
Had his moment of doubt and pain
Made damn sure that Pilate
Washed his hands and sealed his fate

Pleased to meet you
Hope you guess my name
But what's puzzling you
Is the nature of my game

I stuck around St. petersburg
When I saw it was a time for a change
Killed the czar and his ministers
Anastasia screamed in vain

I rode a tank
Held a general's rank
When the blitzkrieg raged
And the bodies stank

Pleased to meet you
Hope you guess my name, oh yeah
Ah, whats puzzling you
Is the nature of my game, oh yeah

I watched with glee
While your kings and queens
Fought for ten decades
For the gods they made

I shouted out,
Who killed the kennedys?
When after all
It was you and me

Let me please introduce myself
Im a man of wealth and taste
And I laid traps for troubadours
Who get killed before they reached bombay

Pleased to meet you
Hope you guessed my name, oh yeah
But whats puzzling you
Is the nature of my game, oh yeah, get down, baby

Pleased to meet you
Hope you guessed my name, oh yeah
But whats confusing you
Is just the nature of my game

Just as every cop is a criminal
And all the sinners saints
As heads is tails
Just call me lucifer
cause I'm in need of some restraint

So if you meet me
Have some courtesy
Have some sympathy, and some taste
Use all your well-learned politesse
Or Ill lay your soul to waste, um yeah

Pleased to meet you
Hope you guessed my name, um yeah
But whats puzzling you
Is the nature of my game, um mean it, get down

Woo, who
Oh yeah, get on down
Oh yeah
Oh yeah!
Tell me baby, whats my name
Tell me honey, can ya guess my name
Tell me baby, whats my name
I tell you one time, youre to blame
Ooo, who
Ooo, who
Ooo, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Oh, yeah
Whats me name
Tell me, baby, whats my name
Tell me, sweetie, whats my name
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Oh, yeah

Kerstin och Jens besöker München

Kerstin och Jens kom ner och hälsade på, vilket var väldigt kul. Tyvärr hade vi lite otur med vädret, när resan ursprungligen planerades och bokades någon gång under januari var det strålande solsken och cirka 10 grader Celsius i München. Sedermera sket vädret till sig något ofantligt, och vid det laget att Kerstin och Jens kom på besök var det inte kanonfint som vi hade väntat oss då i början av året, utan istället mulet, regnigt och allmänt småjävligt. Värt att notera är att den här veckan har det varit äkta vårväder, solsken och värme, träd som slår ut i parken osv. Det hade dock kunnat vara värre, det regnade egentligen inte så mycket, och även om det var en kort liten snöstorm så var vädret ändå uthärdligt större delen av tiden.

I vilket fall som helst var det oerhört roligt att få visa upp min nya hemstad för Kerstin och Jens, att få en chans att sätta lite minnesbilder till platserna jag nämner här i bloggen, och att få visa hur ett grisknä skall serveras. Under besöket hann jag och Angelica bland annat visa upp Münchens innerstad, BMW Welt, något av Starnberg, samt min lägenhet i Studentenstadt, och vi hann dessutom ta en dagsutflykt till Salzburg; på det viset skymtades åtminstone alperna, även om det gott kunde varit klarare väder.

Därtill för-firades min födelsedag lite informellt i två etapper: en god middag i ännu bättre sällskap på Rathauskeller, och en liten paketöppning och sjungande på ett hotellrum. Det var väldigt fina presenter jag fick, tack så mycket till er alla; både ni som var på plats, och ni som endast kunde skicka med era hälsningar. Det kändes underligt att inte fira födelsedagen i familjens varma famn som jag är van vid, precis som med påsken, men långsamt vänjer man sig vid att stå på sina egna vingliga rådjursben.

På grund av det opålitliga vädret vågade jag tyvärr inte släpa runt så mycket på den stora och dyra kameran, och därför råder det brist på bilder till det här inlägget. Kerstin och Jens, som hade en kompaktkamera, torde däremot ha en del bilder från semestern, härmed uppmanas de att dela med sig av dylika.

Kattbesök på påskdagen

På påskdagens morgon var det en liten röd katta som snokade runt terrassdörren, så vi öppnade och hon steg på. Precis som katter gör så undersökte hon sedan rummets alla vrår, välte klädkorgen och försökte ta sig vidare ut i WG:t.


Det lät vi henne inte göra, istället mutade vi med en skål mjölk, vilket mottogs mycket tacksamt. Det var för övrigt en mycket trevlig och kelig katt, men hon hade lite svårt att hålla still medan man klappade henne. Hon hade också en vana att slicka och bita lite på ens fingrar, samt kloa väldigt hårt, så jag misstänker att hon togs ifrån sin mor lite väl tidigt. Katha upplyste mig senare om att katten heter Poldi, och brukar komma på besök lite då och då.


Givetvis kunde jag inte låta bli att skapa ett foto lämpligt för Cute Overloads bästa kategori.

Påskafton i Salzburg

På påskaftonens morgon styrde jag och Angelica glada kosan till München Hbf, köpte oss en macka och varsin kopp kaffe och tog sedan 9:42-tåget till Salzburg. Det var en mulen dag, men tack och lov inte regnig, och tågresan genom Oberbayern mot den österrikiska gränsen bjöd på en del vackra alper i bakgrunden.

Väl framme i Salzburg tog en kort promenad oss från det mer moderna området kring Hauptbahnhof till Altstadt-området på andra stranden av floden Salzach. Salzburg har en mycket vacker gammal stadskärna av riktig stenstadsbebyggelse, grundad på den gamla goda tiden då salt var värt sin vikt i guld, och Salzburg, som namnet antyder, förfogade över en saltgruva. Tack vare dessa rikedomar var Salzburg en mäktig stad. Redan år 798 gjordes Salzburg till ärkebiskopsdöme, och 1328 fick staden långtgående självstyre som del av det heliga romerska riket, och styrdes av prins-biskopar. I dag kan man ju förstås köpa salt för några cent kilot i vilken Aldi-butik som helst, så Salzburg, likt Sverige, tronar mest på minnen av fornstora dar.

Lite otur med vädret som sagt, men vackra alper ändå

Det som staden dock är känd för i dag är ju förstås den där prototypen för de moderna rockstjärnorna, mannen som skapade stor musik, festade hårt, och gillade infantil sex- och bajshumor: Mozart. Mozart föddes 27 januari 1756 i Salzburg, och jobbade ganska mycket där, även om han senare kom i konflikt med sin arbetsgivare, fick nog av staden, och drog till Wien. Minnet av mannen vilar dock tungt över staden, som tronar med hela två Mozartmuseer samt en uppsjö av olika varianter på delikata Mozartkugeln, praliner av nougat täckt med mandel- och pistaschmarzipan, doppade i choklad.

Apropå infantil humor...

...bjuder svenskan på en hel del dylik när man är i Österrike

Efter att ha korsat floden klättrade jag och Angelica upp på den bakomliggande kullen Mönchsberg, från vilken man fick en utmärkt utsikt över staden. Vi stannade till på ett litet värdshus för att äta lunch, vilket dock snart visade sig vara ett misstag, för långsammare service får man leta efter: över 40 minuter tog det att få en varm macka och en kallskuretbricka. Och inte fick man ett ord av ursäkt heller. Utsikten från terrassen där vi satt fanns dock inget att anmärka på, Altstadt bredde ut sig nedanför oss, och vi fick syn på en marknadsplats, så när vi slutligen ätit upp begav vi oss ner i gränderna för att titta på marknaden och de omgivande gatorna.

Marknaden hade, i typisk lokal stil, stor tonvikt på olika former av skinka, ost och fruktbrännvin, och mest lockande såg nog ändå de stora Bergkäs-hjulen ut, men jag vet minsann hur sån ost luktar, så vi beslöt oss att för att inte släpa runt en påse hela dagen, ett beslut som jag senare ångrade när jag insåg att det hade hjälpt till med att hålla turisterna på avstånd.

Turisterna ja, såna fanns det gott om i Salzburg. Såsom boende i München anser ju jag och Angelica att vi givetvis inte skall klassas som turister, en åsikt som salzburgarna själva säkert skulle bestrida. Otvivelaktigt är dock att de enorma skarorna amerikaner och britter (vi hörde mer engelska än österrikiska i Salzburg) inte kan klassas som annat än turister, och borde därmed fösas ihop med japanerna och placeras bakom något stängsel i en hage någonstans, så att vi andra kan ta oss fram på de trånga gatorna.

Den obligatoriska turistbilden från Salzburg, med lite vacker gränd, och mycket turister

Efter att ha tröttat ut oss genom att vandra runt i stan tyckte vi att det var dags för en fika, och eftersom Österrike är känt för sina konditorier tänkte vi att det väl skulle gå bra. Vi tog oss in på café Fürst, som skröt med att ha uppfunnit Mozartkugeln, vilket borde ha fått oss att ana turistfälla, men vi gick glatt in ändå. En ännu lustigare kundtjänstupplevelse än den uppe på Mönchsberg väntade. Vi satte oss vid ett bord, beslöt oss att dricka kaffe och äta Apfelstrudel, men när servitrisen kom till vårt bord hann jag bara till "Zwei Cappuccino..." och sedan var hon försvunnen. Något förstummade satt vi kvar och undrade varför hon inte ville höra hela beställningen. När hon så dök upp med kaffet bad jag om våra Strudeln, varpå vi fick beskedet att kakor beställer man vid tårtutställningen en liten bit bort. Jaha ja, medan kaffet stod och kallnade gick jag snällt till tårtdisken och bad om två Apfelstrudeln. De placerades på disken, men när jag gjorde en rörelse mot dem fick jag höra att nej, de kommer bäras ut till bordet. Varför jag inte bara kunde göra det själv förstod jag inte, men i vilket fall återvände jag till bordet, och några minuter senare, lagom till att cappuccinon kallnat, serverades vi våra Apfeltorten (för äkta Strudel var det heller inte).

När vi hade ätit upp kom dock den riktig stora överraskningen: tydligen ville de inte ha betalt för fikat. Det var i alla fall totalt omöjligt att påkalla servitrisens uppmärksamhet; efter en upptrappning av försök till ögonkontakt, subtila handgester, samt närmast desperat viftande med armarna, gav jag upp och gick till tårtdisken och bad att få betala. "Nej det går inte, du måste betala till servitrisen.", "Men jag har väntat i över 30 minuter redan! [vilket var sant, red.anm.]", "Tyvärr, det är bara hon som kan ta emot betalningen". Jag försökte därefter påkalla uppmärksamhet genom att ställa mig ivägen för servitrisen när hon svepte runt och betjänade alla andra utom oss, men det gav inte heller något resultat; trots att hon varken var av ringa ålder eller ringa storlek hade hon all smidighet som ett dussin katter kan uppbringa, och navigerade helt enkelt runt mig. Jag fick en medlidsam blick av en kvinna vid ett annat bord, som dock själv hade varit smart nog att be att få betala direkt när hennes kaka hade levererats.

Slutligen, efter nästan 40 minuters väntan, fick vi betala, en process som tog hela 30 sekunder, och lämnade servitrisen med runda €0,00 i dricks. Kärringjävel.

Givetvis skall inte hela staden dömas ut på grund av dessa två sura äpplen, men det var lite svårt att skaka av sig den trista känslan av att ha fastnat med inte bara ena, utan faktiskt båda benen, i turist-rävsaxarna som Salzburgs krögare placerat ut. Inför nästa besök i denna vackra stad blir det till att undersöka vilka serveringar som är värda ett besök, och helt enkelt undvika turistfällorna.

Vackert var det som sagt såväl nedanför...

...som uppe på Mönchsberg

Trots att stormen Emma lämnat sina spår även här...

...kan man fortfarande hitta små hoppfulla vårtecken

Trots otur med vädret och maten var utflykten ändå på det stora hela lyckad, och jag ser fram emot att med lite mer på fötterna besöka Salzburg igen när vädret skärpt till sig.

Kanske till exempel på Valborgsmässoafton, då Hansi Hinterseer välsignar stan med ett besök

Karfreitag in Starnberg

För första gången i livet stod inte Kerstins utmärkta påsklunch till förfogande för att ge den rätta stämningen, så Angelica och jag fick ta tjuren vid hornen och ordna påsken själva. Som utlandssvensk har man dock en stor fördel vid tillfällen som dessa, nämligen tillgång till en del av det man absolut behöver, via vår sponsor: IKEA. På skärtorsdagen företog jag mig alltså en kort resa ut till Brunnthal, och köpte Abbas senapssill och löksill, gravlaxsås, knäckebröd samt Reimersholms 10 snapsar (à 5 cl stycket).

Efter detta begav jag mig till staden och köpte köttfärs, ägg och lite Valrhona-choklad för att göra tryfflar av (mer om dem nedan), och därefter var det dags att försöka köpa lite lax att grava. Haha. I många år framöver kommer jag minnas den tryckande känslan i bröstet när jag tittade på de trötta laxfiléerna som vanprydde livsmedelsbutikernas diskar till "budgetpris" som €19,90/kg. Till slut hittade jag på Viktualienmarkt en butik som sålde en lax som faktiskt var färsk, och jag behövde bara betala €30,00/kg för den. Jag grät inombords när jag sträckte över pengarna och mottog en laxbit som hade kostat en tredjedel i Sverige och varit minst lika färsk. Det finns nackdelar med att bo långt från havet, i en kultur där folk tror att en matjessillmacka är en fiskmåltid.

Med inköpen klara tänkte jag och Angelica att det var lika bra att ta påskmaten på långfredagen. Detta är ju givetvis lite inkorrekt, men vi ville gärna ta en tripp till Salzburg under helgen, och här i katoliklandet är allting stängt under långfredagen, påskdagen och annandagen, så påskafton var enda chansen att få se något mer än stängda butiker i Salzburg.

Således upptogs fredagen av att grava lax, rulla köttbullar, koka potatis och ägg, kyla nubbar och rulla tryfflar.


Recept på det första behöver väl knappast nämnas, men tryfflarna blev så goda att jag vill pusha lite för dem. Efter att tidigare ha gjort chokladtryfflar och smaksatt med likörer tyckte vi att konsistenserna brukade bli lite besvikande, så vi bad vår gamla vän internet om hjälp, och hon levererade. Det visade sig att Sugar High Friday #25 (matbloggnings-event) hade handlat om chokladtryffel, och där fanns recept i mängder att få tag på. Vi valde att satsa på ett grundrecept från Tartelette, en bloggare vars bakverk alltid ser munvattnande goda ut, och vars recept brukar vara enkla att följa och fungera bra. Inspiration gällande smaker snodde vi från lite varstans.


Tre Chokladtryfflar
ca 35-40 tryfflar
Ja, de tre tryfflarna handlar alltså om tre smaker, inte om antalet färdiga godbitar. Chokladtryffel är i grund och botten en rullad ganache, dvs en blandning av choklad och grädde. Tryfflar kan smaksättas med nästan vad som helst, klassiska smaker är apelsin, kanel och hallon, men det går att bli hur experimentell som helst. En kort titt på Sugar High Friday-länken från ovan torde ge mer idéer än man nånsin hinner jobba sig igenom.

Gällande chokladen så är det verkligen värt att lägga pengarna på riktigt fin choklad; om man gör tryffel på Marabouchoklad kan man lika gärna bespara sig själv besväret och köpa en god chokladkaka istället. Valrhonachoklad går att köpa i 200 g-block i Hötorgshallen i Stockholm för ca 70 kronor blocket, vilket skulle placera priset på hela receptet nedan på ca 160 kronor, inklusive allt. Det är ju förstås en del pengar, men om man betänkar att tryfflar kan kosta sådär 10-20 kronor styck från konditor är det rätt rimligt, och det är ju en tillfredsställelse i sig att ha producerat något delikat för egen hand. Det går ju givetvis också att nöja sig med en eller två smaker, och skala ner receptet därefter. Vad gäller tillgängliga smaker använde vi Guanaja (70 %), och Caraïbe (66 %). Caraïbe är lite fruktigare i tonerna, och den använde vi rakt av till citronen, medan vi körde kardemummatryfflarna helt i den mer mättat chokladiga Guanajan, och lät naturelltryfflarna bestå av en 50-50-blandning av de båda sorterna. Caraïbe har jag inte funnit i Stockholm, men däremot Manjari, som är ännu fruktigare än Caraïbe, med ännu lite lägre kakaohalt, jag tror det är ca 56 %.

Ingredienser
400 g choklad av mycket god kvalitet, vi använde Valrhona Guanaja och Valrhona Caraïbe i lika delar
240 ml vispgrädde
ca 60-75 g smör
1 tsk kardemummakärnor
1 citron, skal och saft
kakao, kanel och florsocker, till dekoration

Tillvägagång
Dela chokladen i 3 lika stora högar (använd våg), och placera dem i varsin liten skål i vilken man lätt kan röra om. Häll upp grädden i tre koppar. Hacka chokladen ganska fint. Riv det fina gula skalet från citronen (se till att inget vitt kommer med) och spara det, pressa ur 3 tsk saft och spara.

Ganache 1: Naturell
Ge grädden ett uppkok i en kastrull, ställ sedan av den från plattan i 5-7 minuter, så den svalnar lite.
Slå grädden över chokladen och rör om tills chokladen precis löst sig. Vid behov, värm mycket försiktigt över ett vattenbad, men chokladen ska verkligen bara precis smälta.
När chokladen är smält, rör i ca 20-25 gram smör i två omgångar. Smöret ska bara knappt gå in i ganachen, som borde bli blank och vacker. Även här kan ett vattenbad användas vid behov, men försiktigt.
Ställ ganachen i kylskåp för att stelna.

Ganache 2: Kardemumma
Stöt kardemummakärnorna lätt, bara så att de öppnar sig och släpper ut lite mer arom, de ska inte malas. Blanda ner kardemumman i grädden och ge det ett uppkok i en kastrull. Ställ av från plattan i 5-7 minuter.
Sila grädden ner i chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.

Ganache 3: Citron
Blanda ner citronskalet i grädden och ge den ett uppkok. När grädden precis kokar upp, droppa långsamt i citronsaften under omrörning, så att den blandas in utan att grädden skär. Ställ av från värmen i 5-7 minuter.
Sila grädden över chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.

När ganacherna stelnat i ett par timmar i kylskåpet är det dags att rulla tryfflar. Om man har tillgång till ett melonkuleverktyg eller dylikt kan det vara till användning här, annars är det handrullning som gäller. Ganachen kommer vara ganska fast i konsistensen, så ju rundare utgångskula du har, desto rundare blir den färdiga tryffeln. Det gör dock inte mycket om de får ett lite "organiskt" utseende, de kommer smaka bra ändå. Försök dock att se till att de inte blir gropiga, då fastnar för mycket garnering senare.

Ta en liten mängd ganache (lite större än en spelkula) och rulla den i händerna så den får fin form. Placera kulan på ett fat och upprepa tills all ganache är rullad. Dina händer kommer bli galet kladdiga, men det är svårt att undvika; njut av att slicka av ganachen från dem i slutet.

Gör detta med alla tre ganacherna, se till att tvätta händerna emellan, så de inte ger smak åt varandra. Ställ därefter in faten med tryfflar oövertäckta i kylskåpet i ett par timmar. Genom att lämna tryfflarna oövertäckta får de en lite fastare yta, vilket gör att de inte fuktar upp sin garnering, trots att de inte blir rullade i tempererad choklad, som annars brukligt är.

När tryfflarna stått i ett par timmar är det dags för garnering. Vi använde kakao för de naturella tryfflarna, kanel för de med kardemumma, och florsocker för de med citronsmak. Tag en tryffel, rulla den i önskad garnering, och gör av med överflödig garnering genom att skaka tryffeln lite i en sil.

De färdiga tryfflarna placeras lämpligt på ett fat eller i en burk, och förvaras under idealiska förhållanden vid ca 15 grader, men kylskåpet duger bra också, men då kan de gärna tas fram lite i förväg när de ska serveras, så de får fin konsistens.


Vårt slutresultat såg ut som ovan, och smakade alldeles utmärkt. Särskilt citrontryfflarna blev vi väldigt nöjda med, de fick en fantastisk fruktighet som ändå inte tog död på chokladsmaken. Helt underbara för oss citrusfanatiker.

Framåt kvällen var det så dags för oss att slå oss till bords och äta vår traditionella, om än feltajmade, påskmat. På bordet stod alltså hemgravad lax, hemlagade köttbullar, Abbas lök- och senapssillar, gravlaxsås, knäckebröd med smör, samt kokt potatis. Till detta drack vi öl, samt tre nubbar: Skåne till sillen, Bäska droppar som mellanaperitif, samt Östgöta Sädesbrännvin till resterande. Det smakade som ett litet hörn av Sverige i exilen, och köttbullarna blev alldeles utmärkta. Men nog saknades ändå Kerstins dignande påsklunch, och sällskapet.