Die Nerven der Deutschen

Tyskarna är ett nervöst folk. De har vid det här laget ställt sig på fel sida i så många konflikter, att de med rätta oroar sig för att något europeiskt folk--vilket som helst, de har alla en gås oplockade med tyskarna--ska smyga sig in om natten och tilldela tyskarna deras rättmätiga straff. Plågade av vitlöksluktande visioner av baskerprydda fransmän med Sabatierknivar gömda i baguetter som smyger sig förbi det intet ont anande Bundeszollamt och in i germanernas hjärteland, sover tyskarna lätt och oroligt om natten. De vaknar hålögda och darrande, och beger sig i detta sinnelag till arbetet medelst tunnelbana, en färd som för tysken närmast är att jämföra med slakttjurens sista färd mot sitt öde.

När en tysk tunnelbanevagn lämnar en hållplats ropar man genast ut vilken nästa station är, och på vilken sida av tåget man ska kliva av. Tyskarna reser sig genast och flockas vid tillbörlig dörr, där de sedan panikartat trängs i sina försök att vara först ur tåget. Tyskens största skräck är att lokföraren inte ids vänta på att alla klivit av, utan helt sonika stänger dörrarna och medför de panikslagna passagerarna till nästa hållplats, där de då desorienterade och förskräckta skulle stappla ur vagnen och falla till knäna, ropandes mot himlarna: Warum?

För att stilla sina nerver har tyskarna ett starkt behov av Ordnung, vilket man uppfyller genom att sätta upp skyltar med regler, förbud och anvisningar. Blotta åsynen av lagparagrafer i relief på en stålplatta, stadigt fastnitad i en stenpelare på tågstationen, lugnar tyskens sinne och skänker honom en inre ro. Mycken sorg hade kunnat besparas Europa under det förgångna århundradet, om endast Polens gränser prytts av skyltar bärande texten Blitzkrieg verboten.

Dahoam

Det är inte utan sorg i hjärtat som jag lämnade Stockholm i söndags morse, men det är ej heller utan glädje i hjärtat som jag återigen beträdde bayersk mark. Under inflygningen sken solen över Oberbayerns landskap av omväxlande jordbruk och skogar, vars trädkronor lyste i vackra höstfärger. När jag klev ur planet väntade jag mig därför undermedvetet den svenska hösten kännetecken: den klara luften som fyller lungorna med en svalkande kittling, alla kanter liksom skarpare där de avtecknar sig mot himlen, och ett solljus som får trädens blad att nästan glöda.

Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.

Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.

När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.

Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.

Vem behöver hålla sig till ämnet?

Häromdagen gjorde jag misstaget att ta upp ett (svagt) politiskt ämne vid middagssamtalet med familjen. Det var den förra hösten så populära diskussionen om råd gällande alkoholdrickande för ammande kvinnor. Jag sade att jag inte tyckte att Livsmedelsverket ska ge kostråd som inte har goda vetenskapliga grunder, varpå större delen av sällskapet ljudligt förkunnade hur de inte vill röra vid alkohol när barn är nära etc.

Detta är en ganska praktisk diskussionsstrategi. Den innebär att man slipper tänka över och ta ställning till svåra frågor som huruvida myndigheter bör utnyttja sin auktoritetsställning till att framföra politisk korrekta åsikter utan vetenskapligt stöd. Istället kan man framhäva vilken fin människa man själv är, som offrar allt alkoholdrickande för barnens skull. Inte för att det var det som var ämnet, men vem bryr sig om såna trivialiteter?

Overcoming Bias har en intressant artikel om varför det inte går att diskutera politik med vettiga resultat.

Tvivelaktig statistik

SvD rapporterar att bröstcancerfallen i Sverige minskar bland kvinnor över 45 år. Det är bra nyheter. De säger att det beror på att många kvinnor slutade ta hormonersättning för sex år sedan. Hm. Här har vi anledning att stanna upp och fundera.

Påståendet är alltså att kvinnor får cancer av dessa hormonersättningar _på bara sex år_. Om inte, så skulle vi inte sett effekterna av upphörandet ännu. Så... vi ser en situation där antingen 1) minskningen beror inte på upphörandet av hormonersättning, ty det är för tidigt att se en sådan effekt, eller 2) hormonersättningarna gav cancer på mindre än sex år, vilket får oss att undra hur i helvete det kunde ta så lång tid att inse att de inte var hälsosamma.

I vilket fall som helst är det ingen vidare bra dag för folkhälsovården.

Gary Jules - Mad World

Den bedövande tråkigheten i den här bloggen på sistone är, tyvärr, en ganska ackurat reflektion av min tillvaro. Jag har inte mycket tid över till annat än studierna. För att detta dock inte helt och hållet ska gå ut över er, kära läsare, får ni här åtminstone ett sånt där spännande inlägg med en sång.

Som bonus får ni ett litet tyskt visdomsord också:

Man kann ohne Hund leben,
aber es lohnt sich nicht

--Heinz Rühmann

Nåja, till musiken:
Gary Jules' cover av Tears for Fears' Mad World var med i soundtracket till filmen Donnie Darko, en väldigt speciell film. Men bra. Se den.




Gary Jules - Mad World

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow

And I find it kinda funny
I find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very mad world mad world

Children waiting for the day they feel good
Happy Birthday, Happy Birthday
Made to feel the way that every child should
Sit and listen, sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me, no one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me, look right through me

And I find it kinda funny
I find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very mad world ... mad world
Enlarging your world
Mad world

Post mortem över brevhemligheten

Här om dagen röstade Sveriges riksdag igenom ett djupt odemokratiskt lagförslag som saknade folkligt stöd, den så kallade FRA-lagen. FRA-lagen ger en militär myndighet befogenhet att avlyssna all internettrafik som passerar genom Sverige. Anledningen till detta uppges vara ett yttre hot mot Sveriges säkerhet, ett hot som ingen riktigt kan sätta fingret på vad det skulle bestå i.

Edit: FRA förefaller självidentifiera som civil myndighet. Dock var jag där på mönstring en gång i tiden, så det förefaller som att de använder sig av militära slavar (värnpliktiga), varför jag tycker att de kan anses vara de facto militära.

Ironiskt nog röstade förslagets upphovsmän, Socialdemokraterna, nej. Detta ska dock inte tolkas som att Socialdemokraterna bryr sig om medborgarnas demokratiska rättigheter, utan är rätt och slätt partipolitiskt tramsande. Sossarna hittade på lagförslaget, och efter Bodströmtiden förtjänar sossarna att nedtecknas i historien som partiet som ledde in Sverige på vägen till fascism. Tack även till Alliansen, som tog upp stafettpinnen efter folkvalet, och därmed visade prov på politikers tacksamhet till sina röstare. Folkpartiets självbenämning som liberaler får för varje dag allt mer ett sken av Officiell Sanning av den typ man hittar i diktaturer. Folkets republik, etc.

Några riksdagsledamöter försökte navigera mellan partipiskan och folkopinionen. Birgitta Ohlson sade att hon aldrig kunde stödja denna lag, och valde därför att avstå från att rösta. Man frågar sig om Birgitta någonsin läst Martin Niemöllers bevingade ord:

In Germany, they came first for the Communists, And I didn’t speak up because I wasn’t a Communist;
And then they came for the trade unionists, And I didn’t speak up because I wasn’t a trade unionist;
And then they came for the Jews, And I didn’t speak up because I wasn’t a Jew;
And then . . . they came for me . . . And by that time there was no one left to speak up.

Birgitta Ohlson är en ryggradslös medlöpare, och förtjänar ingen respekt för sitt handlande.

En direkt följd av införandet av lagen var att personuppgifter till ett 20-tal FRA-anställda lades ut på internet. SvD rapporterar här. SvD nämner bara att uppgifterna finns på ett "internetforum", men som alltid är det Flashback det rör sig om. Tråden finns här.

Detta är helt korrekt handlat av dem som avslöjat uppgifterna. FRA:s anställda är inte oskyldiga, de arbetar för en organisation som nu skall övervaka hela folket, och därför bör de behandlas med samma misstänksamhet som östtyskarna visade Stasi, eller sovjetmedborgarna KGB. Om de FRA-anställda inte vill oroa sig för hämnd från folket, bör de snarast möjligt säga upp sig.

Detsamma gällar samtliga riksdagspolitiker som röstade ja till lagen: de bör omgående lämna sina politiska uppdrag. Sveriges politiker har öppnat Pandoras ask, härmed har de ställt sig i direkt motstånd till sina medborgare, och de bör räkna med att medborgarna slår tillbaka. Jag skulle bli förvånad om någon går så långt som till ett attentat mot politikerna, men jag anser att det skulle vara moraliskt lovvärt; det ska vara dyrt att förråda sitt folk.

Ironi

Hittat i en artikel om Stephen Hawking:

"Separately, it has emerged that he has turned down the offer of a knighthood. “Professor Hawking does not like titles. In fact he dislikes the whole concept of them,” said a spokesman."

Just det... Professor Hawking tycker inte om titlar. Basta.