Idag köpte jag en italiensk non-stick-panna med keramiska partiklar i beläggningen. Den var nersatt från €60 till facila €30 och såg kvalitativ ut. För att fira mitt nya matlagningsredskap bestämde jag mig för att "laga mat" idag. Alltså styrde jag kosan mot Viktualienmarkt.
När jag sätter min fot på Viktualienmarkt är det som att änglar sjunger i kör, stöter i trumpeter och lyfter mig upp så jag svävar över torget. I denna glädjeyra svävade jag runt och utförde dagens inköp. Jag beslutade mig för att dagens middag skulle bli en Reuben Sandwich, så mitt första stopp var för att skaffa lite skivad rökt skinka. Därefter var det surkål som gällde. Jag hittade ett trevligt stånd där man kunde köpa ståndets egen surkål från fat på lösvikt. Jag bad om en liten hink full och fick sisådär en 800 g surkål. För €1,70/kg var det sannerligen ett kap, kvaliteten var utmärkt. Eftersom jag redan hade Emmentaler hemma var det bara bröd som saknades, och jag hittade en stenugnsbakad schwarzwäldisk kvartslimpa på något kilo som var alldeles utmärkt.
På väg tillbaka mot tunnelbanan passerade jag ståndet med inlagda delikatesser, och fastnade där. Jag stod där och försökte slita blicken från träkärlen med oliver av alla de slag, gurkor, ost, fefferoni, etc, när expediten frågade mig vad jag ville ha. "Fünf würzige Artischoken und zweimal scharfe Gurken" svarade min mun, som i maskopi med det tyskspråkiga centrat i min hjärna helt kringgick den bit av den gråa klumpen där uppe som sysslar med planeringen. Således gick jag hem med inte bara ingredienser till maten, utan också underbara chilikryddade inlagda gurkor och örtinlagda kronärtsskockor. Eftersom det inte kostade mig mer än €2,60 förlät jag rätt fort min förrädiska mun, och när jag senare lät den sätta tänderna i en av gurkorna tillsammans med en kall öl, ja då gick det rysningar av njutning både uppför och nerför ryggraden.
Middagen skulle som sagt bli en Reuben Sandwich. Som namnet antyder är det här en amerikansk uppfinning, men dock med viss europeisk inspiration. Surkålen och den schweiziska osten gör det till något ur amerikansk/centraleuropeisk fusionsmatlagning. Det går till så här:
Reuben Sandwich
- 2 skivor gott bröd, förslagsvis rågsurdegsbröd
- Tunt skivad rökt skinka
- God ost som smälter bra, förslagsvis av schweizisk typ, gärna Emmentaler
- Surkål
- Thousand Island-dressing
Alla ingredienser bör vägas av efter tycke och smak, det ska bli en varm smörgås. Ta dock gärna i med lite mer ost än du tror att du behöver. Värm surkålen i en liten kastrull, tillsammans med en skvätt vatten. Stek skinkan lätt i lite smör. Bred ut ett tunt lager dressing på båda brödskivorna. Lägg osten på ena skivan, och skinkan på den andra. Lägg ett lager surkål på skinkan, och slå ihop de båda brödskivorna till en smörgås. Smält smör på ganska låg värme i en stekpanna och lägg i mackan. Täck pannan med ett lock eller en upp och ned-vänd tallrik. Stek långsamt i ca 5-8 minuter, tills smörgåsen har en fin färg på undersidan. Ta upp smörgåsen, smält lite mer smör i pannan, och stek smörgåsens andra sida på samma vis som tidigare. Ta upp ur pannan, skär till två trianglar och servera med kall öl.
Det här är den godaste varma macka jag någonsin satt tänderna i. Dekadensnivån är skyhög, så hjärtpatienter bör undvika att äta den här rätten för ofta, och detsamma gäller för de som inte gärna vill bli hjärtpatienter. Men god är den. Smaklig måltid!
Mittwoch, 31. Oktober 2007
Dienstag, 30. Oktober 2007
Storebror
Apropå låttexter! Tre inlägg på en och samma dag ("Kan du hålla käften nu?" "Nope."), kunde ni bli lyckligare, kära läsare? Jag märker förresten att jag börjat prata med mig själv i bloggen. Hälsotecken.
Här har vi i alla fall en utmärkt låt av Laleh, som i min mening är Sveriges bästa vissångare numera. Är det inte ironiskt att de svenskar som är bäst på att sjunga visor på svenska är... tja, inte svenskar? Cornelis var från vattenpölen i syd, och Laleh är persisk. Nå, hon kan vårda det svenska språket bättre än hela Salems befolkning tillsammans. Alltså: Storebror (youtubelänk, komplett med underlig video).
Laleh - Storebror
det krävs ett hjältemod,
vem av oss är modig nog
att hjälpa storebror, min käre storebror.
han har ett öga för det där,
hans sinnen letar klöver,
härjar ute varje kväll
med grabbar som han kallar bröder
herregud, käre storebror.
Ref,
han har en massa fuffens för sig, jag vet inte vad det rör sig om.
härjar ute hela natten, vad han gör det vet’e katten,
kanske något illegalt eller så är han väldigt social.
bror min drömmer om det liv
dom visar han på tv,
han vill alltid vara som dom
men jag vill ha han som han e min bor, käre store bror.
bror ska du ut i natten?
kom vi knyter vänskapsbanden
kom stanna här med mig,
jag vill vara med dig storebror, käre storebror.
kom, stanna hemma här med mamma,
vi kan prata med varandra,
dricka te och äta kaka,
kom vi minns, minns tillbaka,
har du samma drömmar nu
om att du ska bli kung-fu
-mästare och president
bror säg mig vad som hänt
min bror käre storebror.
Ref,
han har en massa fuffens för sig…
brorsan körde mig i morse
i sin nya fina porsche,
käre bror han vägra svara
om den var köpt med illegala
pengar det kan tänkas
men han körde mig till ett kontor
det visade sig att storebror
har startat litet företag
allting enligt rätt och lag
och nätterna han varit borta
har han varit där och jobbat
allting sluta väldigt bra men det var inte så det var med bror käre storebror.
Ref,
han har en massa fuffens för sig..
du vet att den som lever flott och gott han lämnar inga spår
han flyger högt bland alla moln och glömmer alla år
men den som lämnar djupa spår i gyttjan varje dag
har härdat sina dar som år känt minsta andetag
han lever inte för en framtid
utan för idag
Här har vi i alla fall en utmärkt låt av Laleh, som i min mening är Sveriges bästa vissångare numera. Är det inte ironiskt att de svenskar som är bäst på att sjunga visor på svenska är... tja, inte svenskar? Cornelis var från vattenpölen i syd, och Laleh är persisk. Nå, hon kan vårda det svenska språket bättre än hela Salems befolkning tillsammans. Alltså: Storebror (youtubelänk, komplett med underlig video).
Laleh - Storebror
det krävs ett hjältemod,
vem av oss är modig nog
att hjälpa storebror, min käre storebror.
han har ett öga för det där,
hans sinnen letar klöver,
härjar ute varje kväll
med grabbar som han kallar bröder
herregud, käre storebror.
Ref,
han har en massa fuffens för sig, jag vet inte vad det rör sig om.
härjar ute hela natten, vad han gör det vet’e katten,
kanske något illegalt eller så är han väldigt social.
bror min drömmer om det liv
dom visar han på tv,
han vill alltid vara som dom
men jag vill ha han som han e min bor, käre store bror.
bror ska du ut i natten?
kom vi knyter vänskapsbanden
kom stanna här med mig,
jag vill vara med dig storebror, käre storebror.
kom, stanna hemma här med mamma,
vi kan prata med varandra,
dricka te och äta kaka,
kom vi minns, minns tillbaka,
har du samma drömmar nu
om att du ska bli kung-fu
-mästare och president
bror säg mig vad som hänt
min bror käre storebror.
Ref,
han har en massa fuffens för sig…
brorsan körde mig i morse
i sin nya fina porsche,
käre bror han vägra svara
om den var köpt med illegala
pengar det kan tänkas
men han körde mig till ett kontor
det visade sig att storebror
har startat litet företag
allting enligt rätt och lag
och nätterna han varit borta
har han varit där och jobbat
allting sluta väldigt bra men det var inte så det var med bror käre storebror.
Ref,
han har en massa fuffens för sig..
du vet att den som lever flott och gott han lämnar inga spår
han flyger högt bland alla moln och glömmer alla år
men den som lämnar djupa spår i gyttjan varje dag
har härdat sina dar som år känt minsta andetag
han lever inte för en framtid
utan för idag
Poesi - Nietzsche
Ni älskar låttexterna (jodå, det gör ni visst det), och ni kommer älska poesin. Vi börjar med lite Nietzsche (vilket förvisso inte egentligen är poesi, men var inte så jävla finkulturella nu):
Und wenn du lange in einen Abgrund blickst
blickt der Abgrund auch in dich hinein
som kanske för många är mer känd i sin engelska form (det var den i alla fall för mig, det tog en stund att hitta originalet):
When you gaze deep into the abyss
the abyss also gazes into you
Und wenn du lange in einen Abgrund blickst
blickt der Abgrund auch in dich hinein
som kanske för många är mer känd i sin engelska form (det var den i alla fall för mig, det tog en stund att hitta originalet):
When you gaze deep into the abyss
the abyss also gazes into you
Apfeln
Så här till hösten svämmar butikerna i Bayern över med minst lika mycket äpplen som de där hemma, även om den lilla patrioten inom mig menar på att de svenska äpplena är snäppet bättre. Det finns dock inga särskilda skäl att klaga, de lokala höstäpplena smakar även här alldeles utmärkt, vilket bara styrker tesen om att frukt och grönt är bäst när det är närproducerat (eftersom det då kan skördas när det är moget, istället för två veckor tidigare).
Omgiven av äpplen, men utan ugn, blir man lätt frustrerad. Jag kompenserar genom att äta Apfelstrudel när jag kommer över den (således blev det 2 på en dag i Innsbruck). Utöver Strudeln tänkte jag häromdagen att jag skulle skaffa lite cider, och naivt nog gick min tankebana som så: "Tyskland gränsar ju till Frankrike, så det borde vara lätt som en plätt att få tag på lite cider från Bretagne eller Normandie, och med tanke på alla taxibilar som har reklam för Magner's så ska man nog kunna hitta en irländare också, därtill är ju förstås engelsk cider given". Right?
Wrong. Jag letade igenom den mest välsorterade livsmedelsbutik jag hittills hittat i München, och allt jag fick med mig hem var en flaska Frankfurter Äpfelwein ("Das Beste was ein Apfel werden kann.") och en liten australiensisk(!) cider på 33 cl som kostade hutlösa €1,99. Men sen var den jäst med champagnejäst också. Ibland är livet inte lätt; för första gången sen jag satte min fot i ärans och hjältarnas land kände jag ett stygn av saknad för Systembolaget, vars sortiment åtminstone omfattar både Kiviks Cox och Cidraie.
Nåväl, nåväl. Hur var då den magra skörden jag fick tag på? Tja, Frankfurter Äpfelwein var just ett äppelvin, och inte någon cider. Nästan helt utan kolsyra, och med en mycket mer vitvinsartad syrlighet än cidersk mustighet är den förvisso god (jag är nästan halvvägs igenom litern), men alls ingen cider, och jag kan inte hjälpa det; jag blev besviken. Mina felaktiga förväntningar gör förstås denna besvikelse djupt orättvis, men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Björn Rosenström ("det stod att du var snygg, men du är ful--jag har blivit lurad"). Australiensaren däremot var alldeles utmärkt, med mustiga äppeltoner och trevlig komplexitet i smaken, samt en liten jästton. Jag och Sydney Cider skulle säkert kunna bli goda vänner, om det inte vore för att jag kan få 2 liter öl till samma pris som 33 cl av denna cider.
Härom vintern upptäckte jag även charmen i Kiviks Varm & Kall, och eftersom jag nog kan titta djupt i månen efter den här i Bayern har jag planer på att försöka återskapa en variant själv, och då är jag ju förstås beroende av att få fatt på en bra torr cider. Sökandet går vidare.
Omgiven av äpplen, men utan ugn, blir man lätt frustrerad. Jag kompenserar genom att äta Apfelstrudel när jag kommer över den (således blev det 2 på en dag i Innsbruck). Utöver Strudeln tänkte jag häromdagen att jag skulle skaffa lite cider, och naivt nog gick min tankebana som så: "Tyskland gränsar ju till Frankrike, så det borde vara lätt som en plätt att få tag på lite cider från Bretagne eller Normandie, och med tanke på alla taxibilar som har reklam för Magner's så ska man nog kunna hitta en irländare också, därtill är ju förstås engelsk cider given". Right?
Wrong. Jag letade igenom den mest välsorterade livsmedelsbutik jag hittills hittat i München, och allt jag fick med mig hem var en flaska Frankfurter Äpfelwein ("Das Beste was ein Apfel werden kann.") och en liten australiensisk(!) cider på 33 cl som kostade hutlösa €1,99. Men sen var den jäst med champagnejäst också. Ibland är livet inte lätt; för första gången sen jag satte min fot i ärans och hjältarnas land kände jag ett stygn av saknad för Systembolaget, vars sortiment åtminstone omfattar både Kiviks Cox och Cidraie.
Nåväl, nåväl. Hur var då den magra skörden jag fick tag på? Tja, Frankfurter Äpfelwein var just ett äppelvin, och inte någon cider. Nästan helt utan kolsyra, och med en mycket mer vitvinsartad syrlighet än cidersk mustighet är den förvisso god (jag är nästan halvvägs igenom litern), men alls ingen cider, och jag kan inte hjälpa det; jag blev besviken. Mina felaktiga förväntningar gör förstås denna besvikelse djupt orättvis, men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Björn Rosenström ("det stod att du var snygg, men du är ful--jag har blivit lurad"). Australiensaren däremot var alldeles utmärkt, med mustiga äppeltoner och trevlig komplexitet i smaken, samt en liten jästton. Jag och Sydney Cider skulle säkert kunna bli goda vänner, om det inte vore för att jag kan få 2 liter öl till samma pris som 33 cl av denna cider.
Härom vintern upptäckte jag även charmen i Kiviks Varm & Kall, och eftersom jag nog kan titta djupt i månen efter den här i Bayern har jag planer på att försöka återskapa en variant själv, och då är jag ju förstås beroende av att få fatt på en bra torr cider. Sökandet går vidare.
Montag, 29. Oktober 2007
Innsbruck, omgång 2
Jag hade inget särskilt inplanerat den här helgen, så när väderleksrapporten hävdade att söndagen skulle vara solig och mild tänkte jag att jag skulle företa mig en resa någonstans. Höstens intåg hade väckt i mig en lust att vandra lite i en skog, och eftersom jag blev så betagen av Innsbruck sist jag var där, men tyvärr inte hade med mig kameran, beslöt jag mig för att destinationen var Innsbruck. Jag frågade några bekanta om de var intresserade av att följa med, och så kom det sig att jag och Leifur tog 9:33-tåget mot Innsbruck i söndags morse.
Det visade sig dock att väderleksrapporten hade ljugit. Vädret var förvisso milt och behagligt, men solen såg vi inte till, och det var ordentligt disigt. När vi kom fram till Innsbruck gömde sig alltså alperna bakom någon form av dis/dimma/moln, vilket var synnerligen besvikande.
Här borde man alltså kunna se alper i bakgrunden, men det gör man inte.
Vi ville dock inte låta oss nedslås, så efter en espresso och apfelstrudel i gamla stan började vi vandra uppför bergssidan. Vi passerade Alpenzoo, som var den punkt där jag stannade och vände förra gången, och hittade en serpentinstig som slingrade sig genom skogen uppför bergssidan. Det var brant, och stundtals ganska smalt, men hela tiden mycket vackert. Höstskogen var oväntat tät på bergssidan, och genom träden och buskagen skymtade staden som bredde ut sig i dalen nedanför. Vid ett tillfälle kom vi ut från en dunge granar till en öppen plats, där man hade fällt träd för att skapa en utsiktsplats över dalen. Kameran gick varm.
Efter en 30-40 minuter kom vi fram till Hungerburg, en förstad till Innsbruck som ligger vackert placerad på en bergsterrass, ca 800-900 m ö h. Från Hungerburg går en linbana upp till ca 1900 meters höjd, men eftersom det var så dålig sikt beslutade vi oss att spara våra pengar, och nöja oss med den höjd vi redan uppnått. Vi frågade ett par vänliga tanter om vilket matställe de rekommenderade, och intog på deras rekommendation vår måltid på Café Hungerburg. För bara €9,30 fick man en tre rätters måltid: Pfannenkuchensuppe, Wienerschnitzel mit Pommes, Apfelstrudel. Tre rätter i de här trakterna är nog för att närmast ta kål på en, men man blir hungrig av att gå, så vi fick faktiskt i oss alltihop, även om apfelstrudeln närmast tog kål på oss. Det var första gången jag prövade Pfannenkuchensuppe, som jag varit en smula misstänksam mot, men det visade sig vara alldeles utmärkt. En klar buljong i vilken strimlade pannkakor simmar, påminner starkt om japanernas ramen.
Efter maten tog vi en lite kortare väg nerför bergssidan, och lagom till att vi nått foten av berget, och det börjat skymma, klarnade molnen upp en smula, och vi fick äntligen en skymt av topparna bakom. Allt som allt var utflykten alltså synnerligen lyckad.
Jag orkar inte infoga alla bilderna här, ni får hoppa över till min Flickr-sida och kika på dem.
Det visade sig dock att väderleksrapporten hade ljugit. Vädret var förvisso milt och behagligt, men solen såg vi inte till, och det var ordentligt disigt. När vi kom fram till Innsbruck gömde sig alltså alperna bakom någon form av dis/dimma/moln, vilket var synnerligen besvikande.
Här borde man alltså kunna se alper i bakgrunden, men det gör man inte.Vi ville dock inte låta oss nedslås, så efter en espresso och apfelstrudel i gamla stan började vi vandra uppför bergssidan. Vi passerade Alpenzoo, som var den punkt där jag stannade och vände förra gången, och hittade en serpentinstig som slingrade sig genom skogen uppför bergssidan. Det var brant, och stundtals ganska smalt, men hela tiden mycket vackert. Höstskogen var oväntat tät på bergssidan, och genom träden och buskagen skymtade staden som bredde ut sig i dalen nedanför. Vid ett tillfälle kom vi ut från en dunge granar till en öppen plats, där man hade fällt träd för att skapa en utsiktsplats över dalen. Kameran gick varm.
Efter en 30-40 minuter kom vi fram till Hungerburg, en förstad till Innsbruck som ligger vackert placerad på en bergsterrass, ca 800-900 m ö h. Från Hungerburg går en linbana upp till ca 1900 meters höjd, men eftersom det var så dålig sikt beslutade vi oss att spara våra pengar, och nöja oss med den höjd vi redan uppnått. Vi frågade ett par vänliga tanter om vilket matställe de rekommenderade, och intog på deras rekommendation vår måltid på Café Hungerburg. För bara €9,30 fick man en tre rätters måltid: Pfannenkuchensuppe, Wienerschnitzel mit Pommes, Apfelstrudel. Tre rätter i de här trakterna är nog för att närmast ta kål på en, men man blir hungrig av att gå, så vi fick faktiskt i oss alltihop, även om apfelstrudeln närmast tog kål på oss. Det var första gången jag prövade Pfannenkuchensuppe, som jag varit en smula misstänksam mot, men det visade sig vara alldeles utmärkt. En klar buljong i vilken strimlade pannkakor simmar, påminner starkt om japanernas ramen.
Efter maten tog vi en lite kortare väg nerför bergssidan, och lagom till att vi nått foten av berget, och det börjat skymma, klarnade molnen upp en smula, och vi fick äntligen en skymt av topparna bakom. Allt som allt var utflykten alltså synnerligen lyckad.
Jag orkar inte infoga alla bilderna här, ni får hoppa över till min Flickr-sida och kika på dem.
Fußball
Nyheten om att jag varit på en fotbollsmatch orsakade viss uppståndelse i familjen, så jag känner mig manad att förklara hur det hela kom sig. I torsdags var det Stammtisch för oss utbytesstudenter på matte, och då berättade vår mentor Ivonne att hon hade några gratisbiljetter till en fotbollsmatch, och undrade om någon var intresserad av att följa med. Eftersom de som skulle gå är trevliga människor, och eftersom Allianz Arena är en cool byggnad, tackade jag ja.
Således fann jag mig i fredags på Bundesliga 2-matchen mellan 1860 München (hädanefter: 60) och Offenbach. Allianz Arena var en riktig mäktig byggnad, med plats för ca 60 000 människor. Utvändigt täcks arenan av någon slags rombformiga ballonger som kan lysas upp i olika färger. När 60 spelar lyser arenan i blått, när Bayern München spelar lyser den rött, och är det derby är den röd-blå-randig.
Vårt sällskap bestod av Ivonne, hennes ryska väninna Maria, Leifur, jag och Ivonnes hus' reparatör, en fryntlig bayersk man i medelåldern, som också var den som stod för biljetterna. Alla andra ställde sig något undrande till hur jag skulle överleva kvällen i min sparsamma klädsel, men jag förklarade helt enkelt att jag tagit på mig allt jag hade, och att det fick duga. Det hade förvisso smakat med en mugg Glühwein, men på arenan kan man bara betala med någon slags underligt kort, och inga kontanter, så no deal. Ivonne hade med sig en kamera, så tack till henne för bilderna. Ni får dock inte se någon bild på mig, för jag lyckades se fånig ut på varenda bild.
Maria, Leifur, Ivonne
Hur var matchen då? Tja, det var fotboll, men det blev i alla fall 3-0 till hemmalaget, och stämningen var ju rolig, trots att det bara var ynka 22 300 besökare på arenan. Bilden nedan är dock tagen en bra bit innan matchen började, så det tjockade till sig rätt mycket på läktarna lite senare.
Således fann jag mig i fredags på Bundesliga 2-matchen mellan 1860 München (hädanefter: 60) och Offenbach. Allianz Arena var en riktig mäktig byggnad, med plats för ca 60 000 människor. Utvändigt täcks arenan av någon slags rombformiga ballonger som kan lysas upp i olika färger. När 60 spelar lyser arenan i blått, när Bayern München spelar lyser den rött, och är det derby är den röd-blå-randig.
Vårt sällskap bestod av Ivonne, hennes ryska väninna Maria, Leifur, jag och Ivonnes hus' reparatör, en fryntlig bayersk man i medelåldern, som också var den som stod för biljetterna. Alla andra ställde sig något undrande till hur jag skulle överleva kvällen i min sparsamma klädsel, men jag förklarade helt enkelt att jag tagit på mig allt jag hade, och att det fick duga. Det hade förvisso smakat med en mugg Glühwein, men på arenan kan man bara betala med någon slags underligt kort, och inga kontanter, så no deal. Ivonne hade med sig en kamera, så tack till henne för bilderna. Ni får dock inte se någon bild på mig, för jag lyckades se fånig ut på varenda bild.
Maria, Leifur, IvonneHur var matchen då? Tja, det var fotboll, men det blev i alla fall 3-0 till hemmalaget, och stämningen var ju rolig, trots att det bara var ynka 22 300 besökare på arenan. Bilden nedan är dock tagen en bra bit innan matchen började, så det tjockade till sig rätt mycket på läktarna lite senare.
Samstag, 27. Oktober 2007
Jag tyar icke mera, Karl-Oskar
Häromdagen fick jag ett brev från Skatteverket. Det löd:
BESLUT
Skatteverket beslutar avregistrera dig från folkbokföringen som utflyttad den 16 oktober 2007.
[...]
Upplysningar om rösträtt för utlandssvenskar bifogas.
Jag älskade tonen i det här brevet. Det får mig att låta som Karl-Oskar, och jag kan riktigt föreställa mig hur handläggare Ingegerd Stjärnered utbrister att hon inte tyar mer, och sedan stryker mig från folkbokföringen. Eftersom brevet kompletterades med information om hur man överklagar beslutet får det också en lite hotfull underton. Man tackar inte ostraffat nej till Sveriges kärlek, tycks det.
Sen var det det här med rösträtt. Nu vill jag gärna komma av mig en liten stund, och beröva dig, kära läsare, en av västvärldens mest omhuldade myter, nämligen myten om att din röst spelar roll.
I Sverige, som ju är ett litet land, och där varje röst således har extra stor innebörd, lades i valen 2006 drygt 5,5 miljoner giltiga röster. Låt oss anta en situation som är idealisk för chansen att just din röst ska vara den som avgör utfallet i valet: antag att det för alla människor är precis 50-50 vilket block de röster på.
Vi tänker oss alltså en situation där vi singlar slant 5,5 miljoner gånger, och frågar oss: hur stor är chansen att vi får exakt 2,75 miljoner krona, och 2,75 miljoner klave? Lyckligtvis kan sannolikhetsläran svara på det här, vi har en binomialfördelning (som vi dock måste approximera med en normalfördelning, av räknetekniska skäl) med n=5 500 000 och p=0,5. Sannolikheten att få exakt 2,75 miljoner röster på vardera block blir 0,00034, dvs 0,034 %.
Det här förutsätter ju förstås att ingen annan i hela riket har någon särskild preferens mellan blocken, vilket de ju givetvis har. Låt oss anta att vi i själva verket har p=0,51, dvs att det är en procents övervikt (åt endera hållet). Detta är också ett väldigt generöst antagande, eftersom val sällan vinns med bara en procent, men ändå. Vad blir nu sannolikheten att din röst är avgörande? MATLAB anser att den är 0, och har faktiskt inte helt fel. Chansen är mindre än 1 på 10 upphöjt i 500, och även det är tusentals gånger större än den egentligen är.
Chansen att din röst avgör valet är mindre än chansen att du vinner jackpot på lotto 50-60 gånger i rad. Slutsatsen är given: det är slöseri med tid att rösta, eftersom din röst ändå inte spelar någon roll.
Mot såna här resonemang brukar folk invända "men tänk om alla resonerade som du?". Tja, det gör de ju inte. Sverige har över 80 % valdeltagande, vilket garanterar min rösts poänglöshet.
I ärlighetens namn bör nämnas att resonemanget i det här inlägget är stulet från någonstans på internet, var minns jag tyvärr inte. Det är dock lika sant för det.
BESLUT
Skatteverket beslutar avregistrera dig från folkbokföringen som utflyttad den 16 oktober 2007.
[...]
Upplysningar om rösträtt för utlandssvenskar bifogas.
Jag älskade tonen i det här brevet. Det får mig att låta som Karl-Oskar, och jag kan riktigt föreställa mig hur handläggare Ingegerd Stjärnered utbrister att hon inte tyar mer, och sedan stryker mig från folkbokföringen. Eftersom brevet kompletterades med information om hur man överklagar beslutet får det också en lite hotfull underton. Man tackar inte ostraffat nej till Sveriges kärlek, tycks det.
Sen var det det här med rösträtt. Nu vill jag gärna komma av mig en liten stund, och beröva dig, kära läsare, en av västvärldens mest omhuldade myter, nämligen myten om att din röst spelar roll.
I Sverige, som ju är ett litet land, och där varje röst således har extra stor innebörd, lades i valen 2006 drygt 5,5 miljoner giltiga röster. Låt oss anta en situation som är idealisk för chansen att just din röst ska vara den som avgör utfallet i valet: antag att det för alla människor är precis 50-50 vilket block de röster på.
Vi tänker oss alltså en situation där vi singlar slant 5,5 miljoner gånger, och frågar oss: hur stor är chansen att vi får exakt 2,75 miljoner krona, och 2,75 miljoner klave? Lyckligtvis kan sannolikhetsläran svara på det här, vi har en binomialfördelning (som vi dock måste approximera med en normalfördelning, av räknetekniska skäl) med n=5 500 000 och p=0,5. Sannolikheten att få exakt 2,75 miljoner röster på vardera block blir 0,00034, dvs 0,034 %.
Det här förutsätter ju förstås att ingen annan i hela riket har någon särskild preferens mellan blocken, vilket de ju givetvis har. Låt oss anta att vi i själva verket har p=0,51, dvs att det är en procents övervikt (åt endera hållet). Detta är också ett väldigt generöst antagande, eftersom val sällan vinns med bara en procent, men ändå. Vad blir nu sannolikheten att din röst är avgörande? MATLAB anser att den är 0, och har faktiskt inte helt fel. Chansen är mindre än 1 på 10 upphöjt i 500, och även det är tusentals gånger större än den egentligen är.
Chansen att din röst avgör valet är mindre än chansen att du vinner jackpot på lotto 50-60 gånger i rad. Slutsatsen är given: det är slöseri med tid att rösta, eftersom din röst ändå inte spelar någon roll.
Mot såna här resonemang brukar folk invända "men tänk om alla resonerade som du?". Tja, det gör de ju inte. Sverige har över 80 % valdeltagande, vilket garanterar min rösts poänglöshet.
I ärlighetens namn bör nämnas att resonemanget i det här inlägget är stulet från någonstans på internet, var minns jag tyvärr inte. Det är dock lika sant för det.
Abonnieren
Posts (Atom)