Kära läsare! Jag förstår att ni oroar er för mitt väl och ve, och därtill gråter blod över bristen på spänning som rått här på Millionendorf. Jag är inte död, och jag är ledsen att jag försummat er så grovt den här veckan. En kombination av att skolan börjat, och jag därmed har haft sysselsättning om dagarna, samt att jag haft sysselsättning om kvällarna, har lett till att bloggen blivit en smula eftersatt. Men nu ska jag gottgöra det med inte bara ett, utan hela tre inlägg, utöver detta! Det ni.
Edit: Smart-blogger minns tydligen i vilken ordning man skriver sina inlägg, och låter dem komma i den ordningen även om man publicerar dem i en annan ordning. Alltså kom det här förklarande inlägget senare i kronologin än de tre före, som jag i detta inlägg påstår skall följa. Jag hoppas detta inte helt förstör er bild av tid och rum.
Sonntag, 21. Oktober 2007
Bist du nicht Müde?
Onsdagen förflöt utan vidare händelserikedom, men på torsdagskvällen träffades matteutbytesstudenterna och mentorerna på en liten krog vid Sendlinger Tor för att äta middag och dricka lite öl tillsammans. En av mentorerna hade även tagit med sig två vänner, en tysk kille och en rysk tjej som pluggat här i ett flertal år, och talade utmärkt tyska. Kvällens samtalsämnen kretsade huvudsakligen kring det som de brukar göra när utbytesstudenter är närvarande, nämligen varifrån man kommer, var man studerar, vad man studerar, hur länge man studerat, hur länge man har kvar, samt otaliga jämförelser mellan språk och seder, och pikar gällande äcklig mat från ens hemland. Sverige är dock inte känt för så mycket mer än köttbullar, och det är ju inte motbjudande nog för att dra ner några vidare anklagelser. Taktiskt nog undviker jag i dessa lägen att berätta om surströmming, lutfisk och blodpudding. Utöver dessa förutsägbara ämnen var dock vår mentor och hans tyska vän vänliga nog att lära oss ett antal bra fraser, t ex svullo och rövhuvud. Tyvärr har jag glömt bort det mesta av min nyvunna kunskap, så jag får även fortsatt kalla folk för Sie. Vi beslutade att träffas igen nästa torsdag, och även framöver varje eller varannan torsdag, samt även att gå på teater tillsammans (jag föreslog Brecht, här har du en anledning till stolthet, Kerstin).
På fredagen var jag inbjuden till en korridorsfest i Studentenstadt. Anledningen till firandet var att en tjej som bor i samma korridor som min vän Leifur hade fyllt år, vilket gav henne en bra ursäkt att köpa 400 öl och bjuda in 60 personer som fyllde både kök, förrådsutrymme och korridoren. Det var en trevlig fest, med mycket folk som kände varandra och gärna presenterade en för alla sina vänner så fort man hade hälsat på dem. Till skillnad från alla andra fester jag varit på var koncentrationen av tyskar här påtagligt hög, jag utgjorde en tredjedel av de närvarande utlänningarna, och blev väldigt populär bland ett gäng tyska hiphopkillar som ville att jag skulle halsa vodka med dem. Ett gäng tyska flickor ville också att jag skulle lära dem praktiska svenska fraser, typ En öl, tack!, Vad heter du?, och givetvis den livsnödvändiga Vill du knulla?. Jag ombads också lära dem att svära på svenska, men de blev ganska besvikna över våra milda svordomar, och anklagade mig för att hålla inne med de riktigt snaskiga varianterna, vilket jag utan framgång förnekade. Kvällen slutade med att jag blev kvar tills första tunnelbanan gick hemåt, och när jag skulle hämta min jacka (som Leifur hade rått mig att lämna i hans rum, för det var säkrare så), kunde jag inte, för Leifur var försvunnen, och dörren låst. Således blev det hemfärd endast iförd en t-shirt, och med en utetemperatur på ca 5 grader var det skönt att ha en kombination av låg köldkänslighet och några järn innanför (den givetvis metaforiska) västen.
På lördagen var jag på stadsvandring med LMU:s utbytesstudenter. Det blev lite kallt efter ett par timmar i bara t-shirt och en tunn långärmad tröja. Fördelen var dock att jag lyckades befästa ett rykte som Äkta Man™ eftersom jag kunde gå runt iförd såna kläder och inte skaka av köld, medan de flesta andra kom från Spanien och dylika trakter, och således hade både vinterjacka, mössa och halsduk på sig. Bara för att man kommit hem klockan 5 och sovit till 10 morgonen innan, och saknar både jacka och varma tröjor, ska man väl inte behöva avstå från någon form av festligheter på en lördag? Nej, just det. Så när jag av tidigare nämnda benfria fransyska blev inbjuden till en fest hemma hos någon vän till henne tackade jag ja till erbjudandet. Nämnda vän bodde heller inte långt ifrån mig, jag noterade att jag i värsta fall (ingen tunnelbana) kunde promenera hem på en 20 minuter eller så. Festen visade sig vara en lugn tillställning, snarare ett kompisgäng som träffades än en riktig fest. Där var sex fransmän, en amerikan, en tysk, en mexikan och så jag. Alla andra kunde tala franska, men tack och lov var de för artiga för det, så konversationen under kvällen var på tyska. Värdparet var två franska ingenjörer som tagit examen under sommaren och nu jobbade kvar här för att ytterligare bättra på tyskan. Värdinnan, Henriette, var mycket trevlig, bjöd på öl och frågade intresserat ut mig om hur det fungerar med alkohol i Sverige egentligen. Det här med Systembolaget är nämligen något som alla utlänningar hört talas om, men de tenderar att ha svårt att föreställa sig exakt hur det hela fungerar, och varför. Det förefaller vara svårt för folk som inte kommer från barrskogsbältet att förstå de potentiellt samhällsstörtande effekterna av att sälja starköl i en livsmedelsbutik i Sverige. När de menar på att Oktoberfest är väldigt stökig blir det hela bara komiskt. Försök att föreställa dig 120 000 personer som sitter vid bord och dricker literstora öl för 70 kronor glaset i Sverige, utan att samtidigt föreställa dig skogsbränder, slagsmål med krossade ölglas, våldtäkter och apokalypsens fyra ryttare. Kan du det? Då är du en bättre man än jag, Gunga Din.
Kvällen slutade ganska tidigt, så jag slapp promenera hem, och kunde vid klockan 2 gå och lägga mig för lite väl behövd sömn. Resultatet blev att jag vaknade först 12 timmar senare, och sedan dess har jag i princip suttit här på samma plats och skrivit blogginlägg, läst bloggar och chattat. Jag har tagit en kort paus för att dricka en kopp kaffe och äta en slags wienerbröd med körsbärsmarmelad i, men någon frukost/lunch/middag har det ännu inte blivit. En äkta söndag, alltså.
På fredagen var jag inbjuden till en korridorsfest i Studentenstadt. Anledningen till firandet var att en tjej som bor i samma korridor som min vän Leifur hade fyllt år, vilket gav henne en bra ursäkt att köpa 400 öl och bjuda in 60 personer som fyllde både kök, förrådsutrymme och korridoren. Det var en trevlig fest, med mycket folk som kände varandra och gärna presenterade en för alla sina vänner så fort man hade hälsat på dem. Till skillnad från alla andra fester jag varit på var koncentrationen av tyskar här påtagligt hög, jag utgjorde en tredjedel av de närvarande utlänningarna, och blev väldigt populär bland ett gäng tyska hiphopkillar som ville att jag skulle halsa vodka med dem. Ett gäng tyska flickor ville också att jag skulle lära dem praktiska svenska fraser, typ En öl, tack!, Vad heter du?, och givetvis den livsnödvändiga Vill du knulla?. Jag ombads också lära dem att svära på svenska, men de blev ganska besvikna över våra milda svordomar, och anklagade mig för att hålla inne med de riktigt snaskiga varianterna, vilket jag utan framgång förnekade. Kvällen slutade med att jag blev kvar tills första tunnelbanan gick hemåt, och när jag skulle hämta min jacka (som Leifur hade rått mig att lämna i hans rum, för det var säkrare så), kunde jag inte, för Leifur var försvunnen, och dörren låst. Således blev det hemfärd endast iförd en t-shirt, och med en utetemperatur på ca 5 grader var det skönt att ha en kombination av låg köldkänslighet och några järn innanför (den givetvis metaforiska) västen.
På lördagen var jag på stadsvandring med LMU:s utbytesstudenter. Det blev lite kallt efter ett par timmar i bara t-shirt och en tunn långärmad tröja. Fördelen var dock att jag lyckades befästa ett rykte som Äkta Man™ eftersom jag kunde gå runt iförd såna kläder och inte skaka av köld, medan de flesta andra kom från Spanien och dylika trakter, och således hade både vinterjacka, mössa och halsduk på sig. Bara för att man kommit hem klockan 5 och sovit till 10 morgonen innan, och saknar både jacka och varma tröjor, ska man väl inte behöva avstå från någon form av festligheter på en lördag? Nej, just det. Så när jag av tidigare nämnda benfria fransyska blev inbjuden till en fest hemma hos någon vän till henne tackade jag ja till erbjudandet. Nämnda vän bodde heller inte långt ifrån mig, jag noterade att jag i värsta fall (ingen tunnelbana) kunde promenera hem på en 20 minuter eller så. Festen visade sig vara en lugn tillställning, snarare ett kompisgäng som träffades än en riktig fest. Där var sex fransmän, en amerikan, en tysk, en mexikan och så jag. Alla andra kunde tala franska, men tack och lov var de för artiga för det, så konversationen under kvällen var på tyska. Värdparet var två franska ingenjörer som tagit examen under sommaren och nu jobbade kvar här för att ytterligare bättra på tyskan. Värdinnan, Henriette, var mycket trevlig, bjöd på öl och frågade intresserat ut mig om hur det fungerar med alkohol i Sverige egentligen. Det här med Systembolaget är nämligen något som alla utlänningar hört talas om, men de tenderar att ha svårt att föreställa sig exakt hur det hela fungerar, och varför. Det förefaller vara svårt för folk som inte kommer från barrskogsbältet att förstå de potentiellt samhällsstörtande effekterna av att sälja starköl i en livsmedelsbutik i Sverige. När de menar på att Oktoberfest är väldigt stökig blir det hela bara komiskt. Försök att föreställa dig 120 000 personer som sitter vid bord och dricker literstora öl för 70 kronor glaset i Sverige, utan att samtidigt föreställa dig skogsbränder, slagsmål med krossade ölglas, våldtäkter och apokalypsens fyra ryttare. Kan du det? Då är du en bättre man än jag, Gunga Din.
Kvällen slutade ganska tidigt, så jag slapp promenera hem, och kunde vid klockan 2 gå och lägga mig för lite väl behövd sömn. Resultatet blev att jag vaknade först 12 timmar senare, och sedan dess har jag i princip suttit här på samma plats och skrivit blogginlägg, läst bloggar och chattat. Jag har tagit en kort paus för att dricka en kopp kaffe och äta en slags wienerbröd med körsbärsmarmelad i, men någon frukost/lunch/middag har det ännu inte blivit. En äkta söndag, alltså.
Vorlesung
Med terminsstarten kom den charmiga insikten att min i våras utarbetade kursplan bara var att kasta, eftersom den var baserad på kursutbudet förra hösten, och det sammanföll inte i någon särskild utsträckning med denna hösts. Således besökte jag i veckan ett antal olika kurser, och lyckades slutligen komma fram till att det bästa för mig tycks vara de tre kurserna Kombinatorische Optimierung, Stochastische Prozesse samt Algebra I. Tillsammans ger detta mig endast 27 ECTS-credits (borde vara 30 per termin), men försöker jag slänga på någon liten kurs för att kompensera så finns det exakt två saker som kan hända: 1) att den krockar med en annan kurs, eller 2) att den ligger på måndagar. Det senare är särskilt oönskvärt, eftersom mitt nuvarande schema har den underbara egenskapen att det är totalt tomt på måndagarna. Tredagarshelg, ja tack.
På tisdagseftermiddagen ordnade matteinstitutionen ett litet informationsmöte för sina utbytesstudenter. Vi uppgick till åtta stycken, varav tre svenskar (från Stockholm, Lund och Göteborg), en islänning, en österrikare, en polack (som dock gick på universitet i Wales), en ryska och en japanska. Japanskan visade sig vara en något udda fågel; hon studerade Germanistik vid universitetet där hemma, men eftersom det bara hade utbyten med tekniska universitet i Tyskland hade hon (tack vare ett intresse för matematikhistoria) hamnat på matteinstitutionen vid TUM. Efter att ha fått lite information och fyllt i papper för att få datorkonton bjöd institutionen på glass, och vi satt i solskenet utanför byggnaden och åt glass och bekantade oss lite med varandra, samt med de två studentmentorerna som tilldelats oss.
Kurserna på TUM bygger oftast på en föreläsningsdel, samt en övningsdel. Varje vecka får man på övningarna en inlämningsuppgift som rättas, och om man har tillräckligt mycket rätt på dessa får man rätt att gå upp på tentan. Alla mina föreläsningar hålls på tyska, men det fungerar faktiskt förvånansvärt bra, mycket tack vare att matematik är ett tacksamt ämne i såna här sammanhang. Satser och bevis skrivs ner på tavlan, och sen kan man pussla ihop det mesta efteråt. En av mina föreläsare har dock en rätt otydlig handstil, men kompenserar genom att prata högtyskt tydligt, så jag förlåter honom. En bieffekt av att plugga matte blir att min tyska berikats med praktiska vardagsord som godtycklig. Mina språkkunskaper blir följaktligen lite skojiga, när jag inte kan bilda ett futurum preteriti, men däremot kan säga tag en godtycklig punktfördelning. En vacker dag ska jag säga jag som trodde jag skulle ta en godtycklig punktfördelning! på perfekt klingande tyska, och den dagen skall jag vara nästan lika nöjd med mig själv som jag var den dag jag lärde mig säga futurum preteriti.
På tisdagseftermiddagen ordnade matteinstitutionen ett litet informationsmöte för sina utbytesstudenter. Vi uppgick till åtta stycken, varav tre svenskar (från Stockholm, Lund och Göteborg), en islänning, en österrikare, en polack (som dock gick på universitet i Wales), en ryska och en japanska. Japanskan visade sig vara en något udda fågel; hon studerade Germanistik vid universitetet där hemma, men eftersom det bara hade utbyten med tekniska universitet i Tyskland hade hon (tack vare ett intresse för matematikhistoria) hamnat på matteinstitutionen vid TUM. Efter att ha fått lite information och fyllt i papper för att få datorkonton bjöd institutionen på glass, och vi satt i solskenet utanför byggnaden och åt glass och bekantade oss lite med varandra, samt med de två studentmentorerna som tilldelats oss.
Kurserna på TUM bygger oftast på en föreläsningsdel, samt en övningsdel. Varje vecka får man på övningarna en inlämningsuppgift som rättas, och om man har tillräckligt mycket rätt på dessa får man rätt att gå upp på tentan. Alla mina föreläsningar hålls på tyska, men det fungerar faktiskt förvånansvärt bra, mycket tack vare att matematik är ett tacksamt ämne i såna här sammanhang. Satser och bevis skrivs ner på tavlan, och sen kan man pussla ihop det mesta efteråt. En av mina föreläsare har dock en rätt otydlig handstil, men kompenserar genom att prata högtyskt tydligt, så jag förlåter honom. En bieffekt av att plugga matte blir att min tyska berikats med praktiska vardagsord som godtycklig. Mina språkkunskaper blir följaktligen lite skojiga, när jag inte kan bilda ett futurum preteriti, men däremot kan säga tag en godtycklig punktfördelning. En vacker dag ska jag säga jag som trodde jag skulle ta en godtycklig punktfördelning! på perfekt klingande tyska, och den dagen skall jag vara nästan lika nöjd med mig själv som jag var den dag jag lärde mig säga futurum preteriti.
Mittwoch, 17. Oktober 2007
Technischen Universität München
I måndags var det då slut på semestern, när TU München hade terminsinvigning. Rektorn höll ett långt och ganska underhållande tal som mest gick ut på att dela ut små nålstick till LMU (Ludwig-Maximilians-Universität, det andra universitetet i München), samt att stolt påpeka att TUM var utnämt till ett av Tysklands tre elituniversitet (de andra två är LMU här i München, samt TU i Karlsruhe). Precis som KTH:s representanter brukar göra skröt han sedan om utbyten med elituniversitet i andra länder, bland annat Stanford, Ecole Polytechnique och KTH. Själv får jag alltid känslan av att dessa universitet mest anses vara de bästa eftersom de skapat sin lilla klubb där de klappar varandra på ryggen och berättar om hur himla bra de är. Sanning genom upprepning. Sen har jag ju förstås aldrig studerat vid något icke-elituniversitet, så vem är jag att ifrågasätta påstenden som dessa?
Efter rektorns tal var det dags för någon ung fjant att köra tysk stand up-komedi. Att döma av publikens skratt var han rolig, men eftersom hans tyska var lika hastighetsbegränsad som Autobahn, och alla skämten handlade om tysk politik, var det svårt att hänga med. När pladdret slutligen var över bjöd universitetet på gratis öl från bryggeri Weihenstephan, enligt egen utsago världens äldsta (grundat 1040), och därtill ägt av TU München.
Japp, det stämmer. Min skola äger ett bryggeri. We're not in Kansas anymore (nor are we in Sweden).
Efter att ha druckit några gratis (och alldeles utmärkta) öl tackade jag och Leifur (min isländske utbytesstudentkompis) för oss och drog vidare till Stammtisch @ KHG. KHG är den katolska studentföreningen på TUM, och de anordnar varannan vecka en träff för alla TUMs utbytesstudenter. Vid detta Stammtisch bjuds man på mat, varje gång en rätt från något nytt land. I måndags rörde det sig om Tyskland, och vi fick Leberkässemmel mit Senf. Utöver maten håller baren öppet. Precis som insikten att mitt universitet äger ett bryggeri kom insikten att katolska föreningen har en bar i källaren som något av en överraskning för mig. Uppvuxen i Sverige anser jag ju dels att katoliker i princip är frikyrkliga, och därmed att de antagligen inte gillar någonting som är roligt, t ex sex eller öl. Här i trakterna är dock mest alla katoliker, och de gillar sannerligen öl, så där rök ännu en av mina fördomar.
På KHG träffade jag en del av de utbytesstudenter jag redan förr träffat, och genom att le, nicka och tala dålig tyska undvek jag att behöva erkänna att jag inte kunde minnas namnen på en enda av dem. Det blev även tillfälle att stifta några nya bekantskaper, bland annat en fransyska (benfri!) som sade att hon föredrog öl framför vin. Denna kuriositet visade sig komma från Bretagne, som ju snarare är cider- än vintrakter. Min mentala europakarta, som en gång var så enhetlig och fin, indelad i simpla länder som Tyskland, Frankrike, Österrike, föll alltså isär ytterligare.
Semestern var ju slut, som sagt, så på tisdagen blev det för första gången dags att bege sig norrut till campus Garching, där det mesta av TUM har placerats i exil. Kvar inne på Arcisstraße nära stadskärnan finns mest ekonomi och dylikt trams. Det visade sig dock att campus Garching var riktigt fint, med stora gräsmattor mellan byggnaderna, och en liten park med stigar, gräsmattor, träd, dammar och en bäck. Därtill, förstås, fakulteterna.
Matematikfakulteten inhyses tillsammans med informatikditon i ett stort hus med distinkt 2000-talskänsla, alldeles nära tunnelbanan. När man kommer in i huset finner man en stor hall öppen alla tre våningar upp, och längs ena väggen sträcker sig en glasad vägg som övergår i ett glastak. På detta vis strömmar mycket ljus in, och hallen är behaglig på ett Svensk Inredning-vis. Trätrappor upphängda med stålstag från taket klättrar upp i mitten av rummet, längsmed långsidorna, och förbinds med catwalks till loftgångarna på de högre våningarna. Kerstin skulle inte gilla dessa trappor, som alltså klättrar ute i det fria, och därtill utan stag underifrån. Från loftgången på översta våningen kan man ta endera av två rutschkanor ner till markplan. Att sätta in barnleksaker i en universitetsbyggnad är förstås en genialisk idé, och i det här fallet verkar det dessutom röra sig om en slags matematisk konst; rutschkanorna utgår från varsin ände av loftgången, och mynnar ut intill varandra, så att de tillsammans utgör en snygg parabola, och formeln som beskriver rutschkanornas form sitter också på ett litet plakat på väggen. Albanova kan härmed officiellt slänga sig i väggen.
Efter rektorns tal var det dags för någon ung fjant att köra tysk stand up-komedi. Att döma av publikens skratt var han rolig, men eftersom hans tyska var lika hastighetsbegränsad som Autobahn, och alla skämten handlade om tysk politik, var det svårt att hänga med. När pladdret slutligen var över bjöd universitetet på gratis öl från bryggeri Weihenstephan, enligt egen utsago världens äldsta (grundat 1040), och därtill ägt av TU München.
Japp, det stämmer. Min skola äger ett bryggeri. We're not in Kansas anymore (nor are we in Sweden).
Efter att ha druckit några gratis (och alldeles utmärkta) öl tackade jag och Leifur (min isländske utbytesstudentkompis) för oss och drog vidare till Stammtisch @ KHG. KHG är den katolska studentföreningen på TUM, och de anordnar varannan vecka en träff för alla TUMs utbytesstudenter. Vid detta Stammtisch bjuds man på mat, varje gång en rätt från något nytt land. I måndags rörde det sig om Tyskland, och vi fick Leberkässemmel mit Senf. Utöver maten håller baren öppet. Precis som insikten att mitt universitet äger ett bryggeri kom insikten att katolska föreningen har en bar i källaren som något av en överraskning för mig. Uppvuxen i Sverige anser jag ju dels att katoliker i princip är frikyrkliga, och därmed att de antagligen inte gillar någonting som är roligt, t ex sex eller öl. Här i trakterna är dock mest alla katoliker, och de gillar sannerligen öl, så där rök ännu en av mina fördomar.
På KHG träffade jag en del av de utbytesstudenter jag redan förr träffat, och genom att le, nicka och tala dålig tyska undvek jag att behöva erkänna att jag inte kunde minnas namnen på en enda av dem. Det blev även tillfälle att stifta några nya bekantskaper, bland annat en fransyska (benfri!) som sade att hon föredrog öl framför vin. Denna kuriositet visade sig komma från Bretagne, som ju snarare är cider- än vintrakter. Min mentala europakarta, som en gång var så enhetlig och fin, indelad i simpla länder som Tyskland, Frankrike, Österrike, föll alltså isär ytterligare.
Semestern var ju slut, som sagt, så på tisdagen blev det för första gången dags att bege sig norrut till campus Garching, där det mesta av TUM har placerats i exil. Kvar inne på Arcisstraße nära stadskärnan finns mest ekonomi och dylikt trams. Det visade sig dock att campus Garching var riktigt fint, med stora gräsmattor mellan byggnaderna, och en liten park med stigar, gräsmattor, träd, dammar och en bäck. Därtill, förstås, fakulteterna.
Matematikfakulteten inhyses tillsammans med informatikditon i ett stort hus med distinkt 2000-talskänsla, alldeles nära tunnelbanan. När man kommer in i huset finner man en stor hall öppen alla tre våningar upp, och längs ena väggen sträcker sig en glasad vägg som övergår i ett glastak. På detta vis strömmar mycket ljus in, och hallen är behaglig på ett Svensk Inredning-vis. Trätrappor upphängda med stålstag från taket klättrar upp i mitten av rummet, längsmed långsidorna, och förbinds med catwalks till loftgångarna på de högre våningarna. Kerstin skulle inte gilla dessa trappor, som alltså klättrar ute i det fria, och därtill utan stag underifrån. Från loftgången på översta våningen kan man ta endera av två rutschkanor ner till markplan. Att sätta in barnleksaker i en universitetsbyggnad är förstås en genialisk idé, och i det här fallet verkar det dessutom röra sig om en slags matematisk konst; rutschkanorna utgår från varsin ände av loftgången, och mynnar ut intill varandra, så att de tillsammans utgör en snygg parabola, och formeln som beskriver rutschkanornas form sitter också på ett litet plakat på väggen. Albanova kan härmed officiellt slänga sig i väggen.
Sonntag, 14. Oktober 2007
Schloß Neuschwanstein
I torsdags besökte jag, i sällskap med några andra utbytesstudenter, Tysklands främsta turistmagnet: Schloß Neuschwanstein. Jag misstänker att alla någon gång sett en bild av detta slott, även om de kanske inte känner igen namnet. Slottet är beläget vid orten Füssen i sydvästra delen av Bayern, nära gränsen till Österrike. I de bayerska alperna, således. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats för ett slott; Neuschwanstein är byggt på ett berg, med alperna i bakgrunden, och med utsikt över slätten, byarna och sjöarna nedanför.
Neuschwanstein var Kung Ludwig II av Bayerns projekt. Kungen var en romantiker och drömmare, helt betagen av Wagners operor. Slottet byggdes både som en plats för kungen att dra sig tillbaka, och som en hyllning till Wagner; det är fullkomligt nerlusat med bilder föreställande scener ur sagorna som ligger till grund för Wagners operor. Första stenen i dess grund lades 1869, och det byggdes på i 17 år, fram till dess att kungen avsattes 1886, då slottet nästan var färdigt. Kungen hann bara tillbringa drygt 170 dagar i sitt drömslott, som ännu idag står ofullbordat. Ludwig II finansierade slottet helt och hållet med familjen Wittelsbachs pengar, vilket nära på ruinerade ätten.
Slottet, byggt som det är i ren sagostil, var redan från början en anakronism. Vid det laget att arbetet avbröts hade de första skyskraporna redan byggts i New York. Ludwig II var dock inte bara en romantiker, utan även intresserad av vetenskap och teknik. Slottet byggdes därför med både elektriska lampor och vattenklosetter, ett inslag som ytterligare förstärker den bisarra--och underbara--känslan av tider som kolliderar.
Vår resa till slottet började med ett försenat regionaltåg från München, vilket gjorde att vi missade vårt byte i Buchloe, och vi fick därmed en timme att bekanta oss med denna Ostallgäuiska stad (12 000 invånare). Det tog inte särskilt lång tid, kan jag meddela. Efter tågbytet anlände vi i Füssen (jag spekulerar i att namnet hänger ihop med att det ligger vid foten av alperna), och en kort bussresa senare var vi vid foten av berget på vilket Neuschwanstein tronar.
Slottet var sannerligen en mäktig syn, och efter att ha följt vägen som klättrar genom skogen uppför berget tog vi en guidad tur genom slottet. Rummen var rikt dekorerade med motiv från folksagor, och tronsalen var mäkta imponerande med sitt fina mosaikgolv och många målningar. Själva tronen saknas dock, den avbeställdes efter att kungen avsatts.
Från fönstren i tronsalen kunde man se Marienbrücke, en stålbro med trägolv som byggts över en ravin med fallhöjd på 90 meter. Det är från denna bro som många av de vanligaste fotografierna av Neuschwanstein tagits, så givetvis begav vi oss av till bron. Horder av turister svärmade över bron, som bar en viss likhet med en indisk buss, men utsikten var underbar, och att titta ner över räcket till vattenfallet under, samtidigt som man kände träplanken bukta under ens fötter, förstärkte sannerligen känslan av att vara vid liv.

På andra sidan bron gick en liten stig brant upp på berget (det berg som skymtar i brobilden ovanför). Bredvid denna lilla stig fanns en skylt som förklarade att man skulle undvika stigen på grund av Lebensgefahr. Detta var givetvis allt jag behövde för att övertygas om att klättra upp, och resten av gänget besatt en likaledes svag självbevarelsedrift. På toppen, en 15-20 meter upp, fanns en liten avsats, och därefter ett brant stup rakt nedåt. Utsikten över slottet och landskapet bortanför var till och med ännu bättre härifrån, och vi satte oss glatt och fotograferade varandra framför stupet. Det enda som svärtade ner ögonblicket var sorgen över att inte äga ett bra vidvinkelobjektiv, de här miljöerna är för storslagna för kameror i allmänhet, men 50 mm i synnerhet är inte ens nära att göra dem rättvisa.
Efter att ha ätit våra medhavda smörgåsar klättrade vi ner till stigen igen, och när vi var utom Lebensgefahr återstod helt enkelt att ta oss tillbaka till München, denna gång tacksamt nog med ett direkttåg. Buchloe i all ära, men once is plenty.
Den som gillar bergsområden och vackra utsikter gör gott i att besöka Neuschwanstein, och det skadar ju förstås inte heller att slottet utgör en intressant del av historien om hur Europas kungar tappade makten, och i somliga fall livet.
Slottet, byggt som det är i ren sagostil, var redan från början en anakronism. Vid det laget att arbetet avbröts hade de första skyskraporna redan byggts i New York. Ludwig II var dock inte bara en romantiker, utan även intresserad av vetenskap och teknik. Slottet byggdes därför med både elektriska lampor och vattenklosetter, ett inslag som ytterligare förstärker den bisarra--och underbara--känslan av tider som kolliderar.
Vår resa till slottet började med ett försenat regionaltåg från München, vilket gjorde att vi missade vårt byte i Buchloe, och vi fick därmed en timme att bekanta oss med denna Ostallgäuiska stad (12 000 invånare). Det tog inte särskilt lång tid, kan jag meddela. Efter tågbytet anlände vi i Füssen (jag spekulerar i att namnet hänger ihop med att det ligger vid foten av alperna), och en kort bussresa senare var vi vid foten av berget på vilket Neuschwanstein tronar.
Slottet var sannerligen en mäktig syn, och efter att ha följt vägen som klättrar genom skogen uppför berget tog vi en guidad tur genom slottet. Rummen var rikt dekorerade med motiv från folksagor, och tronsalen var mäkta imponerande med sitt fina mosaikgolv och många målningar. Själva tronen saknas dock, den avbeställdes efter att kungen avsatts.
Från fönstren i tronsalen kunde man se Marienbrücke, en stålbro med trägolv som byggts över en ravin med fallhöjd på 90 meter. Det är från denna bro som många av de vanligaste fotografierna av Neuschwanstein tagits, så givetvis begav vi oss av till bron. Horder av turister svärmade över bron, som bar en viss likhet med en indisk buss, men utsikten var underbar, och att titta ner över räcket till vattenfallet under, samtidigt som man kände träplanken bukta under ens fötter, förstärkte sannerligen känslan av att vara vid liv.
Den som gillar bergsområden och vackra utsikter gör gott i att besöka Neuschwanstein, och det skadar ju förstås inte heller att slottet utgör en intressant del av historien om hur Europas kungar tappade makten, och i somliga fall livet.
Freitag, 12. Oktober 2007
(Ode) An die Arbeit
I vad som riskerar bli en tradition vill jag pusha för ännu en Wir sind Helden-låt med underbar text: (Ode) An die Arbeit. Jag reproducerar texten i sin helhet i botten av inlägget, allt för er bekvämlighet, kära läsare. Min favoritstrof är givetvis "Generell, alles was spaß macht: keine Arbeit". Klockren.
Wir sind Helden - (Ode) An die Arbeit
Wir sind Helden - (Ode) An die Arbeit
Sag mal - Du hast doch grade nichts zu tun
Erklär mir Arbeit -
Arbeit? Ja.
Arbeit mein Freund
- Das wird Arbeit
Na los
Na gut:
Also was das Schaf da mit dem Gras macht:
Keine Arbeit - Ach?
Was man später mit dem Schaf macht:
Das ist Arbeit - Aha
Generell alles was Spaß macht:
Keine Arbeit - Och
Generell was man im Gras macht:
Keine Arbeit - Ach so
[Chorus:]
Wir singen:
Ohne Arbeit wär das Leben öde
Also sing ich müde meine kleine Ode
An die Arbeit
Und die Lilien auf dem Feld haben:
Keine Arbeit - Na ja, aber
Sie haben kein Ziel, Jens haben kein Geld, haben
keine Arbeit - Das geb ich ja auch zu, aber
Aber wer das Feld bestellt hat
der hat Arbeit - Hm
Und wenn die Welt kein Feld bestellt hat?
Trotzdem Arbeit
Und wenn man ein Zelt auf dieses Feld stellt?
Keine Arbeit - Oh
Aber wer am Morgen vor dem Zelt bellt:
Der hat Arbeit - Ach
Ein Hund hat Arbeit?
Ja, der Hund hat Arbeit
[Chorus]
[Chorus]
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und:
Du bist Preußen!
Eins und zwei und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Schluss
Wofür man morgens aus dem Bett fällt:
Das ist Arbeit - Okay, das hab ich verstanden
Wer sein Abdomen sich zum Brett stählt:
Das ist Arbeit - Aber das tut doch weh
Also der Atlas, der die Welt hält:
Der hat Arbeit - Ach jetzt hör aber mal auf
Wer einen Atlas für die Welt hält
der hat - ?
Und der den Stein da auf den Berg rollt:
Der hat Arbeit - Jau
Wer sein Bein hebt, übern Berg tollt:
Keine Arbeit -
Ja, aber Moment mal, was ist mit dem Hund - ?
Nein, der Hund macht Arbeit
Ah ja -
[Chorus]
[Chorus]
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
Wer ein Haus baut, einen Baum pflanzt
der hat Arbeit - Ja, ist klar
Aber wer aus dem Haus schaut,
um den Baum tanzt
der macht Arbeit... Na ja, aber wenn...
Jetzt reicht's aber, ihr beiden:
An die Arbeit!
Erklär mir Arbeit -
Arbeit? Ja.
Arbeit mein Freund
- Das wird Arbeit
Na los
Na gut:
Also was das Schaf da mit dem Gras macht:
Keine Arbeit - Ach?
Was man später mit dem Schaf macht:
Das ist Arbeit - Aha
Generell alles was Spaß macht:
Keine Arbeit - Och
Generell was man im Gras macht:
Keine Arbeit - Ach so
[Chorus:]
Wir singen:
Ohne Arbeit wär das Leben öde
Also sing ich müde meine kleine Ode
An die Arbeit
Und die Lilien auf dem Feld haben:
Keine Arbeit - Na ja, aber
Sie haben kein Ziel, Jens haben kein Geld, haben
keine Arbeit - Das geb ich ja auch zu, aber
Aber wer das Feld bestellt hat
der hat Arbeit - Hm
Und wenn die Welt kein Feld bestellt hat?
Trotzdem Arbeit
Und wenn man ein Zelt auf dieses Feld stellt?
Keine Arbeit - Oh
Aber wer am Morgen vor dem Zelt bellt:
Der hat Arbeit - Ach
Ein Hund hat Arbeit?
Ja, der Hund hat Arbeit
[Chorus]
[Chorus]
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und:
Du bist Preußen!
Eins und zwei und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Schluss
Wofür man morgens aus dem Bett fällt:
Das ist Arbeit - Okay, das hab ich verstanden
Wer sein Abdomen sich zum Brett stählt:
Das ist Arbeit - Aber das tut doch weh
Also der Atlas, der die Welt hält:
Der hat Arbeit - Ach jetzt hör aber mal auf
Wer einen Atlas für die Welt hält
der hat - ?
Und der den Stein da auf den Berg rollt:
Der hat Arbeit - Jau
Wer sein Bein hebt, übern Berg tollt:
Keine Arbeit -
Ja, aber Moment mal, was ist mit dem Hund - ?
Nein, der Hund macht Arbeit
Ah ja -
[Chorus]
[Chorus]
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
Wer ein Haus baut, einen Baum pflanzt
der hat Arbeit - Ja, ist klar
Aber wer aus dem Haus schaut,
um den Baum tanzt
der macht Arbeit... Na ja, aber wenn...
Jetzt reicht's aber, ihr beiden:
An die Arbeit!
Sonntag, 7. Oktober 2007
Konsten att säga hej på Bairisch
När man kliver in i en butik eller dylikt i Bayern bör man lämpligtvis hälsa på personalen, och här finns en liten kulturell fälla. Om du har varit i Tyskland förr har du säkert lärt dig att säga Hallo eller Guten Tag. I Bayern kan dessa hälsningsfraser faktiskt anses en smula otrevliga, eller åtminstone inte så särskilt hjärtliga.
De sydtyska trakterna, tillsammans med delar av Österrike och Schweiz har nämligen en hälsningsfras som inte återfinns i norra delarna av Tyskland. Vad du bör säga om du vill hälsa på en Bayrare är alltså: Grüß Gott!
Denna fras, som i direkt översättning betyder hälsa Gud stammar dock från att ordet Grüß ursprungligen även hade innebörden välsigna, alltså snarare Gud välsigne dig. För den som inte vill tas för Bayrare utanför Bayern bör frasen undvikas, och nordtyskarna har en hel uppsjö dryga svar, t ex "När jag träffar honom" eller "Förhoppningsvis inte alltför snart".
Det finns även en del andra--ännu mer dialektala--sätt att hälsa på Bairisch, t ex Griaß di, en dialektalare variant av Grüß Gott, samt den hos min lokala kebaberia populära Servus.
Hur säger man då adjö? Här blir det enklare: vanligast är Tschüß, men även Ciao är populärt bland folk i alla åldrar.
De sydtyska trakterna, tillsammans med delar av Österrike och Schweiz har nämligen en hälsningsfras som inte återfinns i norra delarna av Tyskland. Vad du bör säga om du vill hälsa på en Bayrare är alltså: Grüß Gott!
Denna fras, som i direkt översättning betyder hälsa Gud stammar dock från att ordet Grüß ursprungligen även hade innebörden välsigna, alltså snarare Gud välsigne dig. För den som inte vill tas för Bayrare utanför Bayern bör frasen undvikas, och nordtyskarna har en hel uppsjö dryga svar, t ex "När jag träffar honom" eller "Förhoppningsvis inte alltför snart".
Det finns även en del andra--ännu mer dialektala--sätt att hälsa på Bairisch, t ex Griaß di, en dialektalare variant av Grüß Gott, samt den hos min lokala kebaberia populära Servus.
Hur säger man då adjö? Här blir det enklare: vanligast är Tschüß, men även Ciao är populärt bland folk i alla åldrar.
Abonnieren
Posts (Atom)