Det är ingen hemlighet att jag älskar schweizarna, och hur kan man egentligen motstå ett folk som tycker att smält ost är en måltid? Angelica, den underbara kvinnan, såg in i min själs djupa mörker och insåg att den verkliga anledningen till min kärlek till Schweiz är språket, och således gav hon mig en bok om Schwiizertüütsch, med tillhörande CD-skiva av uttal, i present medan hon var nere på besök.
Schwiizertüütsch är ett alemanniskt språk och har alltså gemensam, men ganska avlägsen, historia med tyskan. Speciellt för Schwiizertüütsch är att den hoppade över ett par vokalskiften som ägde rum i resten av Tyskland, vilket lett till... tja, -tüütsch istället för -deutsch, och liknande.
Lita på att få höra mer om detta fascinerande språk när jag satt mig in i det djupare, men tills vidare, njut av följande:
Skämtreklam från Wallis:
Reportage från Miss Zürich 2008-tävlingen, på klingande zürichska:
Sonntag, 23. November 2008
7 saker om mig
Som bloggare tillhör man inte internets mest populära grupp, och det beror antagligen till stor del på att bloggare är jävligt tröttsamma människor. Precis som andra tröttsamma människor, till exempel IOGT-NTO, gillar bloggare att hitta på events, som det heter på fin svenska, och fejka att ha roligt.
Således blev jag av Angelica utmanad att berätta 7 knäppa och alldagliga saker om mig själv på min blogg. Jag var motvillig, men eftersom ämnet Daniel Eliasson ändå är en favorit så går jag väl med på det. Alltså:
1. Jag bakar kakor men äter inte upp dem, för jag gillar egentligen att baka mer än att äta sötsaker.
2. Jag hatade IKEA när jag bodde i Sverige, och älskar det när jag bor i Tyskland. Patrioter föds i utlandet.
3. Jag börjar skaka av köld innan jag känner mig kall, vilket gett mig ett rykte i Tyskland som en äkta hårding istället för en äkta idiot.
4. Jag älskar dialekter, ju knepigare, desto bättre. Weanerisch, ja tack, Bairisch, oh yeah, Schwiizertüütsch, sluta, jag dräglar.
5. Jag drömmer om att en vacker dag äga en tweedkavaj med läderlappar på armbågarna.
6. Jag tycker inte att statistik är fördomar.
7. Jag tycker fortfarande att en naken glödlampa är en fullkomligt anständig rumsbelysning.
Således blev jag av Angelica utmanad att berätta 7 knäppa och alldagliga saker om mig själv på min blogg. Jag var motvillig, men eftersom ämnet Daniel Eliasson ändå är en favorit så går jag väl med på det. Alltså:
1. Jag bakar kakor men äter inte upp dem, för jag gillar egentligen att baka mer än att äta sötsaker.
2. Jag hatade IKEA när jag bodde i Sverige, och älskar det när jag bor i Tyskland. Patrioter föds i utlandet.
3. Jag börjar skaka av köld innan jag känner mig kall, vilket gett mig ett rykte i Tyskland som en äkta hårding istället för en äkta idiot.
4. Jag älskar dialekter, ju knepigare, desto bättre. Weanerisch, ja tack, Bairisch, oh yeah, Schwiizertüütsch, sluta, jag dräglar.
5. Jag drömmer om att en vacker dag äga en tweedkavaj med läderlappar på armbågarna.
6. Jag tycker inte att statistik är fördomar.
7. Jag tycker fortfarande att en naken glödlampa är en fullkomligt anständig rumsbelysning.
Sonntag, 9. November 2008
Per Gessle, topp 3
Som Angelica så fint påpekade är Lindau en stad på en ö i en sjö, vilket låter som något Per Gessle skulle skriva. Eftersom vi alla vet att Per Gessle är både en händig man och en finfin musiker är det nu dags för lite musik!
Freitag, 7. November 2008
Bodensee, Lindau och Bregenz
En söndag för ett par veckor sedan organiserade TUMi, TU Münchens centrala organisation för utbytesstudenter, en tripp till Bodensee, den "stora" sjö som gränsar till Schweiz, Österrike och Bayern. Jag säger "stora", för ärligt talat... vad vet tyskar om sjöar? Inte mycket, när de blir så upphetsade av en den här lilla pölen.
Nåväl, det Bodensee saknar i storlek tar den igen på läge. Klara dagar får man en hänförande vy av alperna som stiger upp på den schweiziska sidan av sjöns spegelblanka yta.
Vi var där en dimmig dag.
Jag anlände München Hauptbahnhof med god marginal innan tåget skulle gå, och kunde efter ett kort ögonkast konstatera att jag inte kände någon annan som skulle med på resan. Jag noterade dock en kille som stod ensam och såg sig omkring, så jag klev fram och frågade om han inte heller kände någon. På det viset lärde jag känna italienaren Jacopo, hamnade i en tågkupé med honom och fyra spanjorer.
Tåget hade knappt lämnat Hbfen i riktning Lindau am Bodensee (karta) innan en annan utbytesstudent kom förbi och frågade ut oss i kupén om vår härkomst och våra studier (favoritsamtalsöppnare bland utbytesstudenterna). Någon anmärkte att det lät lite som speed dating, varpå en av spanjorerna sade "Ja! Speed dating! Utmärkt idé!", och försvann ut ur kupén. Ett par minuter senare återvände han med en liten grupp tjejer i släptåg, och började dela ut order. Männen placerades i sätena på kupéns ena sida, medan damerna fördelas på den andra. Därefter fick vi alla 5 minuter att bekanta oss, innan vår organisatör ropade ut att det var dags att rotera, och på den vägen lärde jag i snabb takt känna spanjorskorna Sara, Lupe och Sandra, en amerikanska vars namn jag sedermera glömt av, och sydafrikanskan Stephanie.
Spanjorer nog att göra Napoleon nervös; fr v: Lupe, Sara, Manuel, Fran och halvt avkapad Sandra
Väl framme i Lindau hoppade vi direkt på ett regionaltåg och åkte i 20 minuter över gränsen till Österrikiska Bregenz (karta) och gick på en stadsvandring. För att vara helt ärlig gjorde Bregenz inget större intryck; en fin ort förvisso, men inget särskilt fick den att sticka ut. Utom möjligtvis europas smalaste hus på bara 57 centimeter:
Efter att ha tittat på Bregenz begav vi oss tillbaka till Lindau, och tog en båttur på Bodensee. Som alltid med båtturer var det fint, och för oss som är uppvuxna med närhet till både Mälaren och Östersjön var det skönt att för en gångs skull se mer vatten än det som kommer ut ur duschmunstycket om morgnarna, men tyvärr förstörde det typiska Bayerska diset chanserna att få några riktigt storslagna vyer. Ändå ägnade jag halva resan åt att förbanna det faktum att jag inte har något vidvinkelobjektiv till kameran. Bodensee lär vara en riktig upplevelse en klar dag.
Efter båtresan tog vi en närmre titt på Lindau, som visade upp ett par riktigt fina sidor. Placerad på en liten ö i Bodensee har Lindau utövat det där pittoreska konststycket som utrymmesträngda städer gör, tänk Gamla Stan i Stockholm. Utöver den lilla hamnen med Bayerns enda fyr och (givetvis) en lejonstaty hade staden en fin gammal stadskärna med en del vackra byggnader:
Inte med på bild, eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, var en rolig byggnad där de hade byggt ett litet villaliknande hus på taket till ett äldre stenhus.
Sara och Lupe på Lindaus huvudstråk.
Lindau har en lång historia av att byta händer mellan Bayern och Österrike, ibland så ofta som två gånger på ett år. Efter andra världskriget hamnade Lindau i fransmännens zon, och 1955 blev Lindau åter en del av Bayern, vilket den förblivit sedan dess. Vad framtiden har att bjuda för denna lilla ort i Bayerns utkant återstår att se...
Efter att ha besiktigat Lindau var det dags för återfärd till sköna München, en tågresa på ca tre timmar, tid som vår nybildade vänkrets ägnade åt att utbyta kulturella erfarenheter. Det mesta av den vanliga sorten: jämförelser av matvanor, språk och klimat, men vår sydafrikanska delegation bjöd på en del mer exotiska infall; aldrig förr i mitt liv har någon bett mig förklara hur det går till när det snöar, hur snö känns att gå på, eller inte känt till den viktiga distinktionen mellan blöt- och pudersnö ur snöbollssynpunkt. Exotiskt.
Nåväl, det Bodensee saknar i storlek tar den igen på läge. Klara dagar får man en hänförande vy av alperna som stiger upp på den schweiziska sidan av sjöns spegelblanka yta.
Vi var där en dimmig dag.
Jag anlände München Hauptbahnhof med god marginal innan tåget skulle gå, och kunde efter ett kort ögonkast konstatera att jag inte kände någon annan som skulle med på resan. Jag noterade dock en kille som stod ensam och såg sig omkring, så jag klev fram och frågade om han inte heller kände någon. På det viset lärde jag känna italienaren Jacopo, hamnade i en tågkupé med honom och fyra spanjorer.
Tåget hade knappt lämnat Hbfen i riktning Lindau am Bodensee (karta) innan en annan utbytesstudent kom förbi och frågade ut oss i kupén om vår härkomst och våra studier (favoritsamtalsöppnare bland utbytesstudenterna). Någon anmärkte att det lät lite som speed dating, varpå en av spanjorerna sade "Ja! Speed dating! Utmärkt idé!", och försvann ut ur kupén. Ett par minuter senare återvände han med en liten grupp tjejer i släptåg, och började dela ut order. Männen placerades i sätena på kupéns ena sida, medan damerna fördelas på den andra. Därefter fick vi alla 5 minuter att bekanta oss, innan vår organisatör ropade ut att det var dags att rotera, och på den vägen lärde jag i snabb takt känna spanjorskorna Sara, Lupe och Sandra, en amerikanska vars namn jag sedermera glömt av, och sydafrikanskan Stephanie.
Spanjorer nog att göra Napoleon nervös; fr v: Lupe, Sara, Manuel, Fran och halvt avkapad Sandra
Väl framme i Lindau hoppade vi direkt på ett regionaltåg och åkte i 20 minuter över gränsen till Österrikiska Bregenz (karta) och gick på en stadsvandring. För att vara helt ärlig gjorde Bregenz inget större intryck; en fin ort förvisso, men inget särskilt fick den att sticka ut. Utom möjligtvis europas smalaste hus på bara 57 centimeter:
Efter att ha tittat på Bregenz begav vi oss tillbaka till Lindau, och tog en båttur på Bodensee. Som alltid med båtturer var det fint, och för oss som är uppvuxna med närhet till både Mälaren och Östersjön var det skönt att för en gångs skull se mer vatten än det som kommer ut ur duschmunstycket om morgnarna, men tyvärr förstörde det typiska Bayerska diset chanserna att få några riktigt storslagna vyer. Ändå ägnade jag halva resan åt att förbanna det faktum att jag inte har något vidvinkelobjektiv till kameran. Bodensee lär vara en riktig upplevelse en klar dag.
Efter båtresan tog vi en närmre titt på Lindau, som visade upp ett par riktigt fina sidor. Placerad på en liten ö i Bodensee har Lindau utövat det där pittoreska konststycket som utrymmesträngda städer gör, tänk Gamla Stan i Stockholm. Utöver den lilla hamnen med Bayerns enda fyr och (givetvis) en lejonstaty hade staden en fin gammal stadskärna med en del vackra byggnader:
Inte med på bild, eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, var en rolig byggnad där de hade byggt ett litet villaliknande hus på taket till ett äldre stenhus.
Sara och Lupe på Lindaus huvudstråk.
Lindau har en lång historia av att byta händer mellan Bayern och Österrike, ibland så ofta som två gånger på ett år. Efter andra världskriget hamnade Lindau i fransmännens zon, och 1955 blev Lindau åter en del av Bayern, vilket den förblivit sedan dess. Vad framtiden har att bjuda för denna lilla ort i Bayerns utkant återstår att se...
Efter att ha besiktigat Lindau var det dags för återfärd till sköna München, en tågresa på ca tre timmar, tid som vår nybildade vänkrets ägnade åt att utbyta kulturella erfarenheter. Det mesta av den vanliga sorten: jämförelser av matvanor, språk och klimat, men vår sydafrikanska delegation bjöd på en del mer exotiska infall; aldrig förr i mitt liv har någon bett mig förklara hur det går till när det snöar, hur snö känns att gå på, eller inte känt till den viktiga distinktionen mellan blöt- och pudersnö ur snöbollssynpunkt. Exotiskt.
Montag, 3. November 2008
Lästips: Kevin Dolgin Tells You About Places You Should Go In Europe
Jag utlovar ett köttigare inlägg snart, men under tiden rekommenderar jag läsningen som nämns ovan. Kolla speciellt in den här artikeln om nonsensfraser.
"There is a penguin in my closet." In German: "Es gibt ein Pinguin auf meinem Schrank."
[...]
Of course, you don't want to be nasty, you need to explain rapidly to the hotel staff that there is not, in fact, a penguin in your closet, and that you were just employing your single phrase of German. If you do not explain this quickly, them being German, they will dutifully send someone to remove the penguin from your closet, and that would not be a very nice thing to do to the cleaning staff.
Donnerstag, 30. Oktober 2008
Die Nerven der Deutschen
Tyskarna är ett nervöst folk. De har vid det här laget ställt sig på fel sida i så många konflikter, att de med rätta oroar sig för att något europeiskt folk--vilket som helst, de har alla en gås oplockade med tyskarna--ska smyga sig in om natten och tilldela tyskarna deras rättmätiga straff. Plågade av vitlöksluktande visioner av baskerprydda fransmän med Sabatierknivar gömda i baguetter som smyger sig förbi det intet ont anande Bundeszollamt och in i germanernas hjärteland, sover tyskarna lätt och oroligt om natten. De vaknar hålögda och darrande, och beger sig i detta sinnelag till arbetet medelst tunnelbana, en färd som för tysken närmast är att jämföra med slakttjurens sista färd mot sitt öde.
När en tysk tunnelbanevagn lämnar en hållplats ropar man genast ut vilken nästa station är, och på vilken sida av tåget man ska kliva av. Tyskarna reser sig genast och flockas vid tillbörlig dörr, där de sedan panikartat trängs i sina försök att vara först ur tåget. Tyskens största skräck är att lokföraren inte ids vänta på att alla klivit av, utan helt sonika stänger dörrarna och medför de panikslagna passagerarna till nästa hållplats, där de då desorienterade och förskräckta skulle stappla ur vagnen och falla till knäna, ropandes mot himlarna: Warum?
För att stilla sina nerver har tyskarna ett starkt behov av Ordnung, vilket man uppfyller genom att sätta upp skyltar med regler, förbud och anvisningar. Blotta åsynen av lagparagrafer i relief på en stålplatta, stadigt fastnitad i en stenpelare på tågstationen, lugnar tyskens sinne och skänker honom en inre ro. Mycken sorg hade kunnat besparas Europa under det förgångna århundradet, om endast Polens gränser prytts av skyltar bärande texten Blitzkrieg verboten.
När en tysk tunnelbanevagn lämnar en hållplats ropar man genast ut vilken nästa station är, och på vilken sida av tåget man ska kliva av. Tyskarna reser sig genast och flockas vid tillbörlig dörr, där de sedan panikartat trängs i sina försök att vara först ur tåget. Tyskens största skräck är att lokföraren inte ids vänta på att alla klivit av, utan helt sonika stänger dörrarna och medför de panikslagna passagerarna till nästa hållplats, där de då desorienterade och förskräckta skulle stappla ur vagnen och falla till knäna, ropandes mot himlarna: Warum?
För att stilla sina nerver har tyskarna ett starkt behov av Ordnung, vilket man uppfyller genom att sätta upp skyltar med regler, förbud och anvisningar. Blotta åsynen av lagparagrafer i relief på en stålplatta, stadigt fastnitad i en stenpelare på tågstationen, lugnar tyskens sinne och skänker honom en inre ro. Mycken sorg hade kunnat besparas Europa under det förgångna århundradet, om endast Polens gränser prytts av skyltar bärande texten Blitzkrieg verboten.
Dienstag, 14. Oktober 2008
Dahoam
Det är inte utan sorg i hjärtat som jag lämnade Stockholm i söndags morse, men det är ej heller utan glädje i hjärtat som jag återigen beträdde bayersk mark. Under inflygningen sken solen över Oberbayerns landskap av omväxlande jordbruk och skogar, vars trädkronor lyste i vackra höstfärger. När jag klev ur planet väntade jag mig därför undermedvetet den svenska hösten kännetecken: den klara luften som fyller lungorna med en svalkande kittling, alla kanter liksom skarpare där de avtecknar sig mot himlen, och ett solljus som får trädens blad att nästan glöda.
Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.
Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.
När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.
Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.
Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.
Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.
När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.
Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.
Abonnieren
Posts (Atom)