Bodensee, Lindau och Bregenz

En söndag för ett par veckor sedan organiserade TUMi, TU Münchens centrala organisation för utbytesstudenter, en tripp till Bodensee, den "stora" sjö som gränsar till Schweiz, Österrike och Bayern. Jag säger "stora", för ärligt talat... vad vet tyskar om sjöar? Inte mycket, när de blir så upphetsade av en den här lilla pölen.

Nåväl, det Bodensee saknar i storlek tar den igen på läge. Klara dagar får man en hänförande vy av alperna som stiger upp på den schweiziska sidan av sjöns spegelblanka yta.

Vi var där en dimmig dag.

Jag anlände München Hauptbahnhof med god marginal innan tåget skulle gå, och kunde efter ett kort ögonkast konstatera att jag inte kände någon annan som skulle med på resan. Jag noterade dock en kille som stod ensam och såg sig omkring, så jag klev fram och frågade om han inte heller kände någon. På det viset lärde jag känna italienaren Jacopo, hamnade i en tågkupé med honom och fyra spanjorer.

Tåget hade knappt lämnat Hbfen i riktning Lindau am Bodensee (karta) innan en annan utbytesstudent kom förbi och frågade ut oss i kupén om vår härkomst och våra studier (favoritsamtalsöppnare bland utbytesstudenterna). Någon anmärkte att det lät lite som speed dating, varpå en av spanjorerna sade "Ja! Speed dating! Utmärkt idé!", och försvann ut ur kupén. Ett par minuter senare återvände han med en liten grupp tjejer i släptåg, och började dela ut order. Männen placerades i sätena på kupéns ena sida, medan damerna fördelas på den andra. Därefter fick vi alla 5 minuter att bekanta oss, innan vår organisatör ropade ut att det var dags att rotera, och på den vägen lärde jag i snabb takt känna spanjorskorna Sara, Lupe och Sandra, en amerikanska vars namn jag sedermera glömt av, och sydafrikanskan Stephanie.


Spanjorer nog att göra Napoleon nervös; fr v: Lupe, Sara, Manuel, Fran och halvt avkapad Sandra

Väl framme i Lindau hoppade vi direkt på ett regionaltåg och åkte i 20 minuter över gränsen till Österrikiska Bregenz (karta) och gick på en stadsvandring. För att vara helt ärlig gjorde Bregenz inget större intryck; en fin ort förvisso, men inget särskilt fick den att sticka ut. Utom möjligtvis europas smalaste hus på bara 57 centimeter:



Efter att ha tittat på Bregenz begav vi oss tillbaka till Lindau, och tog en båttur på Bodensee. Som alltid med båtturer var det fint, och för oss som är uppvuxna med närhet till både Mälaren och Östersjön var det skönt att för en gångs skull se mer vatten än det som kommer ut ur duschmunstycket om morgnarna, men tyvärr förstörde det typiska Bayerska diset chanserna att få några riktigt storslagna vyer. Ändå ägnade jag halva resan åt att förbanna det faktum att jag inte har något vidvinkelobjektiv till kameran. Bodensee lär vara en riktig upplevelse en klar dag.

Efter båtresan tog vi en närmre titt på Lindau, som visade upp ett par riktigt fina sidor. Placerad på en liten ö i Bodensee har Lindau utövat det där pittoreska konststycket som utrymmesträngda städer gör, tänk Gamla Stan i Stockholm. Utöver den lilla hamnen med Bayerns enda fyr och (givetvis) en lejonstaty hade staden en fin gammal stadskärna med en del vackra byggnader:



Inte med på bild, eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, var en rolig byggnad där de hade byggt ett litet villaliknande hus på taket till ett äldre stenhus.


Sara och Lupe på Lindaus huvudstråk.

Lindau har en lång historia av att byta händer mellan Bayern och Österrike, ibland så ofta som två gånger på ett år. Efter andra världskriget hamnade Lindau i fransmännens zon, och 1955 blev Lindau åter en del av Bayern, vilket den förblivit sedan dess. Vad framtiden har att bjuda för denna lilla ort i Bayerns utkant återstår att se...

Efter att ha besiktigat Lindau var det dags för återfärd till sköna München, en tågresa på ca tre timmar, tid som vår nybildade vänkrets ägnade åt att utbyta kulturella erfarenheter. Det mesta av den vanliga sorten: jämförelser av matvanor, språk och klimat, men vår sydafrikanska delegation bjöd på en del mer exotiska infall; aldrig förr i mitt liv har någon bett mig förklara hur det går till när det snöar, hur snö känns att gå på, eller inte känt till den viktiga distinktionen mellan blöt- och pudersnö ur snöbollssynpunkt. Exotiskt.

Lästips: Kevin Dolgin Tells You About Places You Should Go In Europe

Jag utlovar ett köttigare inlägg snart, men under tiden rekommenderar jag läsningen som nämns ovan. Kolla speciellt in den här artikeln om nonsensfraser.

"There is a penguin in my closet." In German: "Es gibt ein Pinguin auf meinem Schrank."
[...]
Of course, you don't want to be nasty, you need to explain rapidly to the hotel staff that there is not, in fact, a penguin in your closet, and that you were just employing your single phrase of German. If you do not explain this quickly, them being German, they will dutifully send someone to remove the penguin from your closet, and that would not be a very nice thing to do to the cleaning staff.

Die Nerven der Deutschen

Tyskarna är ett nervöst folk. De har vid det här laget ställt sig på fel sida i så många konflikter, att de med rätta oroar sig för att något europeiskt folk--vilket som helst, de har alla en gås oplockade med tyskarna--ska smyga sig in om natten och tilldela tyskarna deras rättmätiga straff. Plågade av vitlöksluktande visioner av baskerprydda fransmän med Sabatierknivar gömda i baguetter som smyger sig förbi det intet ont anande Bundeszollamt och in i germanernas hjärteland, sover tyskarna lätt och oroligt om natten. De vaknar hålögda och darrande, och beger sig i detta sinnelag till arbetet medelst tunnelbana, en färd som för tysken närmast är att jämföra med slakttjurens sista färd mot sitt öde.

När en tysk tunnelbanevagn lämnar en hållplats ropar man genast ut vilken nästa station är, och på vilken sida av tåget man ska kliva av. Tyskarna reser sig genast och flockas vid tillbörlig dörr, där de sedan panikartat trängs i sina försök att vara först ur tåget. Tyskens största skräck är att lokföraren inte ids vänta på att alla klivit av, utan helt sonika stänger dörrarna och medför de panikslagna passagerarna till nästa hållplats, där de då desorienterade och förskräckta skulle stappla ur vagnen och falla till knäna, ropandes mot himlarna: Warum?

För att stilla sina nerver har tyskarna ett starkt behov av Ordnung, vilket man uppfyller genom att sätta upp skyltar med regler, förbud och anvisningar. Blotta åsynen av lagparagrafer i relief på en stålplatta, stadigt fastnitad i en stenpelare på tågstationen, lugnar tyskens sinne och skänker honom en inre ro. Mycken sorg hade kunnat besparas Europa under det förgångna århundradet, om endast Polens gränser prytts av skyltar bärande texten Blitzkrieg verboten.

Dahoam

Det är inte utan sorg i hjärtat som jag lämnade Stockholm i söndags morse, men det är ej heller utan glädje i hjärtat som jag återigen beträdde bayersk mark. Under inflygningen sken solen över Oberbayerns landskap av omväxlande jordbruk och skogar, vars trädkronor lyste i vackra höstfärger. När jag klev ur planet väntade jag mig därför undermedvetet den svenska hösten kännetecken: den klara luften som fyller lungorna med en svalkande kittling, alla kanter liksom skarpare där de avtecknar sig mot himlen, och ett solljus som får trädens blad att nästan glöda.

Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.

Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.

När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.

Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.

Vem behöver hålla sig till ämnet?

Häromdagen gjorde jag misstaget att ta upp ett (svagt) politiskt ämne vid middagssamtalet med familjen. Det var den förra hösten så populära diskussionen om råd gällande alkoholdrickande för ammande kvinnor. Jag sade att jag inte tyckte att Livsmedelsverket ska ge kostråd som inte har goda vetenskapliga grunder, varpå större delen av sällskapet ljudligt förkunnade hur de inte vill röra vid alkohol när barn är nära etc.

Detta är en ganska praktisk diskussionsstrategi. Den innebär att man slipper tänka över och ta ställning till svåra frågor som huruvida myndigheter bör utnyttja sin auktoritetsställning till att framföra politisk korrekta åsikter utan vetenskapligt stöd. Istället kan man framhäva vilken fin människa man själv är, som offrar allt alkoholdrickande för barnens skull. Inte för att det var det som var ämnet, men vem bryr sig om såna trivialiteter?

Overcoming Bias har en intressant artikel om varför det inte går att diskutera politik med vettiga resultat.

Tvivelaktig statistik

SvD rapporterar att bröstcancerfallen i Sverige minskar bland kvinnor över 45 år. Det är bra nyheter. De säger att det beror på att många kvinnor slutade ta hormonersättning för sex år sedan. Hm. Här har vi anledning att stanna upp och fundera.

Påståendet är alltså att kvinnor får cancer av dessa hormonersättningar _på bara sex år_. Om inte, så skulle vi inte sett effekterna av upphörandet ännu. Så... vi ser en situation där antingen 1) minskningen beror inte på upphörandet av hormonersättning, ty det är för tidigt att se en sådan effekt, eller 2) hormonersättningarna gav cancer på mindre än sex år, vilket får oss att undra hur i helvete det kunde ta så lång tid att inse att de inte var hälsosamma.

I vilket fall som helst är det ingen vidare bra dag för folkhälsovården.

Gary Jules - Mad World

Den bedövande tråkigheten i den här bloggen på sistone är, tyvärr, en ganska ackurat reflektion av min tillvaro. Jag har inte mycket tid över till annat än studierna. För att detta dock inte helt och hållet ska gå ut över er, kära läsare, får ni här åtminstone ett sånt där spännande inlägg med en sång.

Som bonus får ni ett litet tyskt visdomsord också:

Man kann ohne Hund leben,
aber es lohnt sich nicht

--Heinz Rühmann

Nåja, till musiken:
Gary Jules' cover av Tears for Fears' Mad World var med i soundtracket till filmen Donnie Darko, en väldigt speciell film. Men bra. Se den.




Gary Jules - Mad World

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow

And I find it kinda funny
I find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very mad world mad world

Children waiting for the day they feel good
Happy Birthday, Happy Birthday
Made to feel the way that every child should
Sit and listen, sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me, no one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me, look right through me

And I find it kinda funny
I find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very mad world ... mad world
Enlarging your world
Mad world