Wohngemeinschaft

Sedan snart två veckor, och i cirka tre veckor till, bor jag i WG 1 på Hans-Leipelt-Straße 6 i Studentenstadt i München. Därför tänkte jag nu berätta lite om hur livet kan se ut i en studentkorridor i München.

I korridoren bor: jag (som hyr rummet av en viss Felix, som återvänder från studier på annan ort i början April), The Anh, en vietnames som bott i Tyskland sedan länge, Pedro, en spansk utbytesstudent, Katha, en tysk musikstudent, Tanja, en tysk specialpedagogstudent, samt Sonja, WG:ts mormor (som bott här i över två år), som studerar någonting designartat.

Det första som hände efter att jag flyttat in var att Pedro och The Anh tyckte att lukten blev förskräcklig, och drog ut på en veckas suparturné i Slovenien, Österrike och Ungern, vilket lämnade mig ensam med de tyska flickorna. Så jag kopplade på charmoffensiven, det vill säga jag bakade kanelbullar. Nog för att jag vet att kanelbullar är ett bra recept, men jag hade inte förväntat mig det överväldigande goda mottagandet; Tanja och Sonja krävde att receptet skulle översättas till tyska innan jag flyttade ut, och bullarna försvann nästan lika fort som de bakades. Katha tittade på bullarna med en sorgsen blick och upplyste mig i efterhand, pappskallen, om att hon var laktosintolerant. D'oh.

För att sätta mig i respekt hos hela befolkningen, och för glädjen i att ha tillgång till en ugn igen, kompletterade jag mitt Hat Trick med en kladdkaka och en limetårta, båda mjölkfria, och fick från Sonja tillmälet Backfuzzi, som jag dock inte är så säker på är en komplimang i vanliga fall.

Utöver bakandet så har jag fördrivit de senaste dagarna med lite lättare studier (både de som har med skolan att göra, och filosofin), samt att när vädret nu åter förbättrats drälla runt lite i Englischer Garten som befinner sig på bara ett par minuters avstånd till fots. Jag och Angelica var där i söndags, en strålande vacker vårdag, och upptäckte att det finns biodlare i parken, så om man vill kan man köpa lokalproducerad honung direkt av producenten. Angelica hittade också en en, och poserade snällt för kameran:



Det var en hel del folk som hade satt sig på stränderna längs floden Isar för att njuta av solskenet:



Under lördagen (8 mars) firade Tanja sin födelsedag, några veckor försenat, och bjöd på wok och vodka innan hon och hennes skock tjejkompisar drog ut för att dansa och lämnade en tinnitusartad tystnad efter sig. Festen bjöd på en ursäkt att knäppa av ett par bilder på korridorens invånare, så här kommer de:


Katha är en ganska tystlåten flicka, oftast märker man att hon är hemma på att det plötsligt börjar spelas pianomusik. Det är i min mening ganska behagligt med lite plinkande som bakgrund till tillvaron, men visst blir man lite väl förtrogen med vissa styckens svårare delar.


Sonja är i själva verket inte alls suddig live, utan minst lika skarp i konturerna som andra människor. Jag skyller på kameran. Sonja känner man bäst igen på att hon har ny frisyr och hårfärg varje gång man träffar henne, eftersom hon är hårmodell för något slags frisörseminarium i stan. Såhär i dagarna är hon inte alls lika lycklig som bilden antyder, eftersom hon igår opererade ut alla fyra visdomständerna, och sedan dess har hasat omkring i mysbyxor och drogrus med en ispåse tryckt mot munnen.


Tanja, som på bilden ses servera mig tysk fulvodka (Furst Üranow, någon?), var Leifurs bästa vän i korridoren, och jag fick ärva henne, eller om det var hon som fick ärva mig. I vilket fall dricker hon emellanåt kaffe med mig och fejkar intresse när jag försöker förklara solipsism på tyska. Tanja kommer från Kaufbeuren i Allgäu, och jag har därför tvingat henne att lova att lära mig att göra äkta Käsespätzle. Recept kommer.

Hyckleri

Utan att gå in i alltför mycket detaljer vill jag snabbt kommentera en lustig sak i Zumwinkel-affären. Jag vet inte om det har riktats någon uppmärksamhet mot frågan i Sverige, så en kort beskrivning kan vara på sin plats.

Klaus Zumwinkel, chef för tyska posten, har gömt undan ett antal miljoner euro för skattemyndigheterna via en stiftelse i Liechtenstein. Skattemyndigheterna har nu fått reda på detta, och Zumwinkel har häktats.

Jag läste i en tidning en artikel om detta, i vilken skribenten raljerade om hur de rika anser sig stå över lagen, och att det nu var läge att visa att absolut ingen står över lagen. Vilket är helt korrekt. Det lustiga är bara att skribenten inte med ett enda ord kommenterar det faktum att bevismaterialet mot Zumwinkel består i sekretessbelagda uppgifter som av en före detta anställd i en Liechtensteinsk firma stulits, och att de tyska skattemyndigheterna köpt nämna stöldgods för över 7 miljoner euro. Liechtenstein anser sig ha utsatts för spionage, och jag håller med.

Så, moralen blir: ingen står över lagen, utom skattemyndigheter. Personligen ser jag det som ett betydligt mer allvarligt problem att myndigheter bryter mot lagen än att privatpersoner gör det. Givetvis skall Zumwinkel ställas inför rätta för sitt brott, det är ju just precis det som vi har rättssystemet till, men när rättsväsendet självt bryter mot lagen, vem skall då ställas inför rätta? Och hur kan det kallas rättvisa när lagen bara skyddar staten från medborgarna, och inte tvärtom?

Om Zumwinkel hade fångats med legala metoder, eller om skribenten hade gett myndigheterna en känga, hade jag gladeligen instämt. Som det är nu får jag en bismak av dubbelmoral i munnen. Det handlar inte om att ingen skall stå över lagen, här låter man ändamålet helga medlen, och ändamålet är att trycka till de rika.

Filosofi: "Cogito, ergo sum"

Jag kände att jag, trots intyganden om motsatsen, inte var riktigt irriterande nog. Så jag köpte mig en bok om filosofi. Eftersom alla gillar filosofi ska vi tala om det idag.

Dagens filosof är Descartes, en inflytelserik fransk filosof som gjorde misstaget att flytta till Sverige, där han prompt dödades av det sketna vädret. Innan han dog hann Descartes avskaffa världen, via ett resonemang som vi ska titta lite närmre på.

Descartes ville finna tryggad, säker kunskap; saker som var sanna. I syfte att göra detta beslöt han sig för att ifrågasätta precis allt, och vägra att acceptera någonting som sant förrän det var ställt utom allt tvivel att det faktiskt var sant. Resonemanget löd ungefär som följer:

Jag uppfattar en värld genom mina sinnen, en värld som tycks mig verklig. Men när jag drömmer så ser och hör jag saker som tycks mig lika verkliga, fast då jag vaknar ur drömmen visar det sig att de inte alls var verkliga. Hur kan jag då veta att det jag uppfattar nu inte också är en dröm eller hallucination? Hur kan jag vara säker på att mina sinnen alls ger mig rättvisande information? Jag ser mitt bord, men finns det verkligen där bara för det?

Det kan jag inte vara säker på. Alltså måste jag anta att allt mina sinnen visar mig är falskt, jag kan inte vara säker på att de visar den sanna världen, eller att det alls finns en värld.

Vad finns då? Jag tvivlar på världen, jag tvivlar på allt. Men jag kan inte tvivla på att jag tvivlar, för det skulle i sig vara tvivel. Alltså är tvivlet verkligt. Men om tvivlet är verkligt, då måste någonting finnas som tvivlar, ty att tvivla är att tänka, och om det tänks, då måste något också tänka.

Jag tänker, alltså är jag. Cogito, ergo sum.

Här har vi Descartes kända uttalande, det som väl alla hört, men färre kan berätta vad som menades med. Efter insikten om att han själv existerar, men utan att kunna vara säker på något annat, försöker Descartes bygga vidare utåt, och finna fler nödvändiga sanningar. Han finner t ex att Gud måste existera, ty Gud är en perfekt varelse, och det är ju mer fullkomligt att existera än att inte göra det, så om Gud inte fanns vore han inte perfekt, och därmed måste han existera. Efter att ha bevisat att en god Gud existerar argumenterar Descartes att Gud i sin godhet givit honom sinnen som inte kan vara fullkomligt felvisande, och att han därför i viss mån kan lita på sina sinnen.

Framförallt gudsbeviset har kritiserats av många, men somliga filosofer anser sig också se problem med Descartes avskaffande av världen. Man kan till exempel argumentera att det enda som gör det möjligt för oss att avfärda en dröm är att vi vaknar upp till verkligheten. Om ingen yttre verklighet finns att kontrastera drömmen mot så är det inte en dröm, då är det "drömmen" som blir verkligheten. Om allt vi kan finna belägg för är att någon form av sinnesintryck når oss, då är dessa sinnesintryck verkligheten.

Empiriskt lagd som jag är finner jag avskaffandet av verkligheten något stötande, men anser ändå att man kommer runt problemet genom att helt enkelt inskränka sig till studiet av det som vi har tillgång till, med andra ord tillämpa argumentet ovan. Vi kan helt enkelt anta att verkligheten existerar, och att det är den vi observerar, ty om inget sätt finns att ta sig ut från det vi observerar, då är det inte meningsfullt att kalla det för något annat än just verkligheten.

Vad tycker ni?

PS. Om man ska vara noggrann så är det ontologiska gudsbeviset inte Descartes, han har bara norpat det från St Anselm.

The Who - Baba O'Riley

Ju äldre jag blir, desto äldre blir musiken jag lyssnar på. Eller något liknande i alla fall. En gång i tiden var jag någorlunda i fas med vad som spelades på radio och MTV (inte för att de spelar någon musik på MTV längre, men i alla fall). De senaste månaderna har jag lyssnat på The Who, Dire Straits, Eagles och Stones.

Dagens låt är från de förstnämnda, och bör lyssnas på på hög volym på en anläggning med kraftig bas, så att upptrappningen i början av låten får den kläm den förtjänar. Mmmm... wunderschön.




The Who - Baba O'Riley

Out here in the fields
I fight for my meals
I get my back into my living
I don't need to fight
To prove I'm right
I don't need to be forgiven
yeah, yeah, yeah, yeah, yeah

Don't cry
Don't raise your eye
It's only teenage wasteland

Sally, take my hand
We'll travel south cross land
Put out the fire
And don't look past my shoulder
The exodus is here
The happy ones are near
Let's get together
Before we get much older

Teenage wasteland
It's only teenage wasteland
Teenage wasteland
Oh, yeah
Teenage wasteland
They're all wasted!

Stormen Emma

Vädret har varit lite kämpigt här under helgen. Natten till lördag blåste det upp till storm, jag vaknade någon gång under natten av en smäll, och när jag tittade ut genom fönstret stod träden och svajade i den kraftiga blåsten. Senare under dagen blåste det upp ännu mer, och sedan kom det både kraftigt hagel, åska, snö och sludd. Kallt var det också, fy fan.

Det visar sig dock att vi här i München fick det relativt milt, stormen Emma lyckades på sina håll blåsa i över 50 m/s, och enligt DN omkom åtta personer under gårdagen, varav ett par i Bayern, bland annat en gammal man som av en vindpust blåstes ut i en gata framför en lastbil. Läs DN:s artikel här.

Trots detta måste jag erkänna att min första tanke när det började storma var "coolt", och att jag övervägde att gå ut i stormen för att se om det blåste så mycket att det var svårt att gå. Nästa gång det ser ut att bli stormigt ska jag försöka mäta vindhastigheten på något vis, och ärligt talat skulle det vara kul att försöka upprepa Franklins experiment, fast det är oklart om det experimentet över huvud taget fungerar. Om det gör det är det nog farligt.

Bayern wählt

Idag var det val i Bayern. Som EU-medborgare registrerad i München sedan mer än 3 månader före valet blev jag förvånansvärt nog valberättigad till valen om Oberbürgermeister, Stadtrat samt Bezirksausschuss Schwabing-Freimann. Dvs till borgmästarvalet, stadsrådet samt stadsdelsnämnden. Trots att jag tidigare har förklarat min cyniska ståndpunkt gällande att rösta kunde jag inte låta bli att ta chansen att se hur det är att rösta i Tyskland.

Det började någorlunda bekant, min vallokal låg i ett klassrum i en skola. Därefter blev det lite värre. Istället för de simpla svenska valblanketterna där du stoppar ner en lapp i ett kuvert och kanske kryssar för en politiker som du gillar särskilt mycket, så fick man här tre stycken papper, ett för varje val. Oberbürgermeister var inga problem, bara att kryssa för sin kandidat. Därefter blev det lite värre. I varje stadsdelsnämnd finns 31 ledamöter, och av någon anledning leder detta till att man får 31 röster att portionera ut mellan kandidaterna. Men ingen kandidat kan få mer än 3 röster, vilket leder till att man var tvungen att välja ut minst 31 kandidater att rösta på. Blä. Efter denna pärs vecklade jag upp Stadtratspappret, och gissa hur många röster man fick där? 80. Woohoo, dags att välja ut 27 satans politiker.

Så hur röstade jag då? Till Oberbürgermeister har det länge suttit uppe massa affischer som visar kandidaterna, och jag hade redan bestämt mig för att välja kandidaten med den snyggaste mustaschen. Eftersom jag kände att det var en bra strategi ville jag tillämpa den på de andra valen också. Avsaknaden av bilder ledde dock till att jag fick nöja mig med att rösta på de kandidater vars namn och yrkestitlar ledde mig att tro att de skulle ha en schysst mustasch. T ex "Hermann Obermaier, Metzger" (charkuterist) och "Fatima Mohammad, Studentin". Mer mustascher i München, det är min paroll.

Nu ser jag fram emot det spännande beskedet om hur många mustascher som tar sig in i stadens politiska strukturer.

Uppdatering 19:12: Det ser ut som sittande Oberbürgermeister Christian Ude, en man med en föredömlig mustasch, kommer bli kvar på sin post, och att hans parti SPD (s) kommer att bli störst i stadsrådet, men antagligen utan egen majoritet.

Öppen ursäkt

Ryktena om min död är åter igen överdrivna. Jag är inte död, bara lat med att uppdatera bloggen. Jag de få läsare som återstår om ursäkt för detta oskick, och skyller ifrån mig på allt möjligt, framförallt ett par stressiga månader i skolan.

I Tyskland löper nämligen inte terminerna mellan Augusti och December samt Januari och Juni, som i civiliserade länder, utan här löper terminerna mellan Oktober och Februari samt April och Augusti, ett system som bara kan förklaras genom att åberopa rasism: tyskar är konstiga. Oavsett vilken anledning som påbjöd systemet har det till resultat att man inte riktigt kan njuta av jullovet, för så fort man sätter sin fot i skolan igen i början av januari är det dags att stressplugga inför tentorna. Till skillnad från i civiliserade länder (Sverige) har man här inte tillgång till sisådär 10-20 gamla tentor med lösningar, utan halva problemet med tentapluggandet ligger istället i att försöka klura ut vad som läraren kommer anse vara viktigt. Good times.

Hur som haver gick tentorna ungefär som förväntat: åt skogen i Algebra I, och helt okej i Stochastische Prozesse. Eftersom professorn i Kombinatorische Optimierung visade sig vara Jesus (han ställde in tentan och lät oss bli godkända på enbart inlupparna) så har jag därmed klarat 2 kurser av 3, vilket jag inte tycker är helt illa med tanke på att en av kurserna jag faktiskt klarade bygger på sannolikhetsteori, en kurs som jag inte läst och som här har rykte om sig att vara ruggigt svår.

Eget beröm luktar illa, så i ett försök att förbättra luftkvaliteten i mitt rum går jag vidare till nästa ursäkt för att jag inte har bloggat, nämligen boende. I syfte att göra mitt liv billigare och jobbigare valde jag att lämna lägenheten i Schwabing till förmån för att sova på en bänk på Hauptbahnhof. Nå, nästan. Jag norpade åt mig en mellanhyra för mars månad i det studentrum som Leifur hyrt under terminen, men efter mars kommer uthyraren Felix tillbaka från sina studier på någon ort, och då är det Hbf:en som gäller, såvida jag inte kan hitta en lägenhet innan mars tar slut. Det bör dock inte på något vis vara omöjligt, och faktiskt har jag redan ett lead, som vi säger i branschen, nämligen en liten studentlägenhet i Studentenstadt, ett studentbostadsområde som är ganska schysst beläget mellan Englischer Garten och sin Ubf (U-Bahnhof), med 8 hållplatser till innerstan och 6 till campus Garching. Därtill har de dryckesförsäljning i källarna till studenthusen, så man behöver inte bära sin ölback mer än uppför några trappor. Win-win situation, som de säger i Stora Satan.

Angelica tyckte att mitt huvud tog för stor plats på kudden om nätterna, så hon valde att skaffa sig ett Au Pair-jobb hos en familj i Münchens rikisförort Starnberg, som ligger vackert belägen vid Bayerns näst största sjö och precis vid fötterna av Alperna. Igår tog hon således sitt pick och pack och gled iväg för ett liv i lyx, medan undertecknad lämnades med en ostädat lägenhet och en dag på sig att städa ur den.

Nu ska man ju aldrig göra idag det som kan skjutas upp till imorgon, så jag valde att åka ut till Kieferngarten och dricka öl med det som återstod av utbytesgänget, nämligen de två mentorerna Thomas och Ivonne, Henrik och Irina. Det hela var ett slags avskedsfest för Irina, som åker hem på lördag, och därefter är det bara vi svenska pojkar kvar. Irina hade bjudit in alla ryssar hon kunnat hitta på matteinstitutionen på TUM, varpå hon vänligt upplyste dem om att jag kunde tala ryska--en ren och skär lögn, för den delen, jag kan knappt säga något alls som inte är en förolämpning--så jag avstyrde uppmärksamheten genom att dra fram trumfkortet svenskhet: "Låt mig berätta för er om älgar och riktigt långa nätter/dagar". Worked like a charm, en av ryskorna hade visst varit utbytesstudent i Uppsala, och höll sedan ett tal om hur jäkla bra Sverige är, och att svenskarna festar mycket hårdare och roligare än tyskarna. Det är inte varje dag man blir beskriven som melem av ett partyfolk, men hon hade varit på gasque, så det förklarar ju en hel del.

Idag (torsdag) var det alltså flyttdag, och trots att jag inte kom hem helt tidigt igår masade jag mig ändå upp vid 8-tiden och började packa. Man (=jag) tror alltid att packning ska gå snabbare än den i själva verket gör, men jag lyckades i alla fall packa ner mina ganska få, men ack så tunga, ägodelar och påbörja städningsarbetet. Detta var det värre med, små lägenheter har nämligen den otrevliga egenskapen att de är nästan omöjliga att verkligen rengöra medan de är bebodda, så när man äntligen får bort alla saker så är det smuts i alla möjliga vrår och hörn. När man därtill bor i ett fuskbygge är det svårt att veta var man ska dra gränsen--golvlisterna lossnar när man stöter i dem med dammsugaren, ska jag damma bakom också? Lägenhetens mumsiga doft när den fått stå och marinera över en dag fick sig också sin förklaring när jag hittade en ca 30 x 40 cm stor koloni av vackert svart mögel bakom ett litet skåp som jag aldrig förr tittat bakom. "Goddag, högst ärade svamp, låt mig sätta tillbaka skåpet, var vänlig börja inte växa i min hjärna." Min kamp mot klockan var dock framgångsrik, vid 15 kom som avtalat värden och kollade av lägenheten, och hon var nöjd med min städning, så jag får tillbaka depositionen på €500. Danke schön.

Allt detta städande lämnade dock ingen tid för att under dagen flytta över saker till min nya lägenhet, så när jag hade lämnat över nyckeln fann jag mig själv stående på gatan med två fulla dragväskor, en tvättkorg med smutstvätt, en plastkasse med skor, en ryggsäck innehållande datorn samt två blå IKEA-påsar knökade fulla med tung skit. Jag skänkte min kära far med körkortet och bilen en tanke, och fällde en melankolisk tår. Sedan bet jag ihop och packade på mig så gott jag kunde, det blev de två IKEA-kassarna samt skorna och ryggsäcken. Därefter var det bara att börja min färd: Gå till busshållplatsen, ta buss 123 till Münchner Freiheit, byta till U6 och åka till Studentenstadt, släpa grejerna till korridorsrummet, bryta ihop och dö. Därefter hela vägen tillbaka, grabba tag i resterande grejer, och så hela vägen till Studentenstadt igen. När jag väl var klar var klockan 17:30, min rygg värkte, mina armar värkte, min nacke värkte och jag ville dö. Därtill insåg jag att allt jag fått i mig under hela dagen var ett glas vatten, så jag gick ut och åt middag.

Efter middagen stapplade jag in i köket och gjorde kaffe, varefter jag retirerade till min kammare, där jag bestämde mig för att skriva ner mina sista tanker innan jag säkerligen dör av utmattning. Tyvärr kommer dessa mina sista önskemål i livet inte publiceras på bloggen om jag faktiskt dör under natten, för jag glömde ta med min tp-kabel från Eisenacher Straße, så jag har ingen internetanslutning idag. C'est la vie.

I övrigt har det faktiskt hänt lite ditt och datt under våren som kan vara värt att berätta om, så det kommer i kroniskt okronologisk ordning senare. Nu ska jag sova.