Fußball

Nyheten om att jag varit på en fotbollsmatch orsakade viss uppståndelse i familjen, så jag känner mig manad att förklara hur det hela kom sig. I torsdags var det Stammtisch för oss utbytesstudenter på matte, och då berättade vår mentor Ivonne att hon hade några gratisbiljetter till en fotbollsmatch, och undrade om någon var intresserad av att följa med. Eftersom de som skulle gå är trevliga människor, och eftersom Allianz Arena är en cool byggnad, tackade jag ja.

Således fann jag mig i fredags på Bundesliga 2-matchen mellan 1860 München (hädanefter: 60) och Offenbach. Allianz Arena var en riktig mäktig byggnad, med plats för ca 60 000 människor. Utvändigt täcks arenan av någon slags rombformiga ballonger som kan lysas upp i olika färger. När 60 spelar lyser arenan i blått, när Bayern München spelar lyser den rött, och är det derby är den röd-blå-randig.

Vårt sällskap bestod av Ivonne, hennes ryska väninna Maria, Leifur, jag och Ivonnes hus' reparatör, en fryntlig bayersk man i medelåldern, som också var den som stod för biljetterna. Alla andra ställde sig något undrande till hur jag skulle överleva kvällen i min sparsamma klädsel, men jag förklarade helt enkelt att jag tagit på mig allt jag hade, och att det fick duga. Det hade förvisso smakat med en mugg Glühwein, men på arenan kan man bara betala med någon slags underligt kort, och inga kontanter, så no deal. Ivonne hade med sig en kamera, så tack till henne för bilderna. Ni får dock inte se någon bild på mig, för jag lyckades se fånig ut på varenda bild.

Maria, Leifur, Ivonne

Hur var matchen då? Tja, det var fotboll, men det blev i alla fall 3-0 till hemmalaget, och stämningen var ju rolig, trots att det bara var ynka 22 300 besökare på arenan. Bilden nedan är dock tagen en bra bit innan matchen började, så det tjockade till sig rätt mycket på läktarna lite senare.

Jag tyar icke mera, Karl-Oskar

Häromdagen fick jag ett brev från Skatteverket. Det löd:

BESLUT
Skatteverket beslutar avregistrera dig från folkbokföringen som utflyttad den 16 oktober 2007.
[...]
Upplysningar om rösträtt för utlandssvenskar bifogas.

Jag älskade tonen i det här brevet. Det får mig att låta som Karl-Oskar, och jag kan riktigt föreställa mig hur handläggare Ingegerd Stjärnered utbrister att hon inte tyar mer, och sedan stryker mig från folkbokföringen. Eftersom brevet kompletterades med information om hur man överklagar beslutet får det också en lite hotfull underton. Man tackar inte ostraffat nej till Sveriges kärlek, tycks det.

Sen var det det här med rösträtt. Nu vill jag gärna komma av mig en liten stund, och beröva dig, kära läsare, en av västvärldens mest omhuldade myter, nämligen myten om att din röst spelar roll.

I Sverige, som ju är ett litet land, och där varje röst således har extra stor innebörd, lades i valen 2006 drygt 5,5 miljoner giltiga röster. Låt oss anta en situation som är idealisk för chansen att just din röst ska vara den som avgör utfallet i valet: antag att det för alla människor är precis 50-50 vilket block de röster på.

Vi tänker oss alltså en situation där vi singlar slant 5,5 miljoner gånger, och frågar oss: hur stor är chansen att vi får exakt 2,75 miljoner krona, och 2,75 miljoner klave? Lyckligtvis kan sannolikhetsläran svara på det här, vi har en binomialfördelning (som vi dock måste approximera med en normalfördelning, av räknetekniska skäl) med n=5 500 000 och p=0,5. Sannolikheten att få exakt 2,75 miljoner röster på vardera block blir 0,00034, dvs 0,034 %.

Det här förutsätter ju förstås att ingen annan i hela riket har någon särskild preferens mellan blocken, vilket de ju givetvis har. Låt oss anta att vi i själva verket har p=0,51, dvs att det är en procents övervikt (åt endera hållet). Detta är också ett väldigt generöst antagande, eftersom val sällan vinns med bara en procent, men ändå. Vad blir nu sannolikheten att din röst är avgörande? MATLAB anser att den är 0, och har faktiskt inte helt fel. Chansen är mindre än 1 på 10 upphöjt i 500, och även det är tusentals gånger större än den egentligen är.

Chansen att din röst avgör valet är mindre än chansen att du vinner jackpot på lotto 50-60 gånger i rad. Slutsatsen är given: det är slöseri med tid att rösta, eftersom din röst ändå inte spelar någon roll.

Mot såna här resonemang brukar folk invända "men tänk om alla resonerade som du?". Tja, det gör de ju inte. Sverige har över 80 % valdeltagande, vilket garanterar min rösts poänglöshet.

I ärlighetens namn bör nämnas att resonemanget i det här inlägget är stulet från någonstans på internet, var minns jag tyvärr inte. Det är dock lika sant för det.

Essen und Trinken

I veckan har jag läst arkiven på matbloggen Delicious Days, som skrivs av ett par tyskar som bor här i München. Det är en av de allra tjusigaste matbloggar jag sett, med snygg webdesign och fotografier som får allt de lagar att se oerhört delikat ut. Ett kort besök på denna blogg räcker för att snålvattnet ska rinna till, och maten som lagas är varierande, dock med betoning på sötsaker och det centraleuropeiska köket. Att se alla dessa godsaker väckte en enorm lust inom mig att laga mat, varefter åsynen av mitt kök knuffade min själ över kanten till den mörka avgrunden. Trots detta bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle göra någon ansats till matlagning, och begav mig till Viktualienmarkt, en matmarknad alldeles nära Marienplatz. Åsynen av all fin frukt, grönsaker, kött, fågel, vilt, ost och delikatesser gjorde mitt humör ännu dystrare, men jag bet ihop och plockade på mig vad jag kunde utnyttja.


Resultatet blev, som synes, lite kallskuret. På tallriken syns några skivor österrikisk rökt skinka, bitar av allgäuisk emmentaler, marinerade oliver och en bit gott bröd med lite alpsmör. Till detta en Montepulciano d'Abruzzo för lyxpriset €6. Det var ju inte direkt matlagning, även om det var alldeles utmärkt gott. Skinkan blev jag lite besviken på, den var inte så mör som jag hade trott, och hade heller inte så kraftig röksmak. Å andra sidan är jag ju särdeles förtjust i smaken av rökt vad-som-helst, och kan därför vara lite svår att göra nöjd. Jag köpte även in lite grejer som jag hade tänkt göra en efterrätt av, men det blev aldrig av, så rapport om den kommer senare.

Det fanns mycket på marknaden som jag gärna skulle ge mig på om jag bara kunde, priserna står sig mycket väl jämfört med de där hemma. Både kanin, gås och anka är mycket hyggligt prissatt, och det finns ett stort sortiment av fina grönsaker. Närheten till Italien har sina fördelar för den som gillar tomater, zucchini, aubergine och bönor. Utbudet av ost är också imponerande, det tillverkas en hel del i både Bayern och Schweiz, och även där står sig priserna oerhört bra i jämförelse med de i Sverige. Själv är jag ju dock inte så van vid stark ost av annat än prästtyp, så jag har påbörjat min tillvänjning till schweiziska ostar med allgäuisk emmentaler, som är mild i smaken (men mycket god). Vidare finns på marknaden två artiklar som jag är mycket intresserad av, nämligen pinfärska ägg och nykärnat smör. Jag misstänker starkt att det senare är något annat än Arlas lastbilsdistribuerade smör som knappast kan kallas nykärnat med annat än en mycket flexibel tidsuppfattning.

Uppdatering: Efter all denna kärlek till Viktualienmarkt måste jag ju, i rättvisans namn, ge Sverige ett par erkännanden. Det första är för fisken. Det är den sorgliga sanningen att München är landlåst som bara den, och fisk är av förklarliga skäl inte alls hyggligt prissatt här. Rökt lax får man inte tag på för mindre än €4/hg, och där har man passerat min smärtgräns. Räkor är inte heller nådiga i priset, och vore inte det illa nog så kostar en avokado (helt oförklarligt) €2! Det är bara att inse att små stekta bröd med avokado och lite rökt lax eller några räkor är en lyx jag som student kan titta i månen efter, och det krossar mitt hjärta, särskilt som det faktiskt är en av de få rätter jag skulle kunna laga i mitt kök.

Som självtröst för att jag inte kan laga mat införskaffade jag också en flaska Laphroaig (till det facila priset €28), men insåg först när jag kommit hem att jag bara har dricksglas tillgängliga. Rackarns rabarber, va.

Apropå Delicious Days, som jag nämnde i allra första meningen, har de ett recept på Kaiserschmarrn som ser väldigt lovande ut, i alla fall att döma av den fantastiska bild som ackompanjerar receptet. Legenden säger att rätten fått sitt namn efter Kejsare Franz Joseph I av Österrike-Ungern; Kaiserschmarrn är en slags äggtung pannkaka innehållande romrussin, vilken steks och hackas upp i små bitar, pudras med rikligt med florsocker och serveras med äppelmos eller plommmonkompott. Jag hade aldrig trott att jag skulle rekommendera ett recept som innehåller russin, men det här är faktiskt oerhört gott. Ett varningens ord är dock på sin plats, det är ingen lätt anrättning det här, så tro inte att det är en bra efterrätt till en stadig måltid. Snarare bör den låtas trona i ensamt majestät, liknande ett mellanmål på våfflor. Rekommenderas varmt.

Leonard Cohen - Hallelujah

Klockan är mycket, och det närmar sig läggdags. I såna stunder är det trevligt att lyssna på lite lämplig musik, och ingenting kan väl vara lämpligare i ett sånt ögonblick än Leonard Cohens Hallelujah? Detta är en låt som det finns många covers av, men om du föredrar en cover så har du helt enkelt fel. Originalet är en helt felfri låt. Finns på youtube här, men allvarlig gay-varning. Det börjar med en liten tysk introduktion, och videon är bara inte något man vill se. Slå på den och byt tabb fort som attan.


Leonard Cohen - Hallelujah

Now I've heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don't really care for music, do you?
It goes like this
The fourth, the fifth
The minor fall, the major lift
The baffled king composing Hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

Your faith was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty and the moonlight overthrew her
She tied you
To a kitchen chair
She broke your throne, and she cut your hair
And from your lips she drew the Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

You say I took the name in vain
I don't even know the name
But if I did, well really, what's it to you?
There's a blaze of light
In every word
It doesn't matter which you heard
The holy or the broken Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
And even though
It all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah

Ist er gestorben? Nein, er ächzen, wenn man ihn herumfummeln.

Kära läsare! Jag förstår att ni oroar er för mitt väl och ve, och därtill gråter blod över bristen på spänning som rått här på Millionendorf. Jag är inte död, och jag är ledsen att jag försummat er så grovt den här veckan. En kombination av att skolan börjat, och jag därmed har haft sysselsättning om dagarna, samt att jag haft sysselsättning om kvällarna, har lett till att bloggen blivit en smula eftersatt. Men nu ska jag gottgöra det med inte bara ett, utan hela tre inlägg, utöver detta! Det ni.

Edit: Smart-blogger minns tydligen i vilken ordning man skriver sina inlägg, och låter dem komma i den ordningen även om man publicerar dem i en annan ordning. Alltså kom det här förklarande inlägget senare i kronologin än de tre före, som jag i detta inlägg påstår skall följa. Jag hoppas detta inte helt förstör er bild av tid och rum.

Bist du nicht Müde?

Onsdagen förflöt utan vidare händelserikedom, men på torsdagskvällen träffades matteutbytesstudenterna och mentorerna på en liten krog vid Sendlinger Tor för att äta middag och dricka lite öl tillsammans. En av mentorerna hade även tagit med sig två vänner, en tysk kille och en rysk tjej som pluggat här i ett flertal år, och talade utmärkt tyska. Kvällens samtalsämnen kretsade huvudsakligen kring det som de brukar göra när utbytesstudenter är närvarande, nämligen varifrån man kommer, var man studerar, vad man studerar, hur länge man studerat, hur länge man har kvar, samt otaliga jämförelser mellan språk och seder, och pikar gällande äcklig mat från ens hemland. Sverige är dock inte känt för så mycket mer än köttbullar, och det är ju inte motbjudande nog för att dra ner några vidare anklagelser. Taktiskt nog undviker jag i dessa lägen att berätta om surströmming, lutfisk och blodpudding. Utöver dessa förutsägbara ämnen var dock vår mentor och hans tyska vän vänliga nog att lära oss ett antal bra fraser, t ex svullo och rövhuvud. Tyvärr har jag glömt bort det mesta av min nyvunna kunskap, så jag får även fortsatt kalla folk för Sie. Vi beslutade att träffas igen nästa torsdag, och även framöver varje eller varannan torsdag, samt även att gå på teater tillsammans (jag föreslog Brecht, här har du en anledning till stolthet, Kerstin).

På fredagen var jag inbjuden till en korridorsfest i Studentenstadt. Anledningen till firandet var att en tjej som bor i samma korridor som min vän Leifur hade fyllt år, vilket gav henne en bra ursäkt att köpa 400 öl och bjuda in 60 personer som fyllde både kök, förrådsutrymme och korridoren. Det var en trevlig fest, med mycket folk som kände varandra och gärna presenterade en för alla sina vänner så fort man hade hälsat på dem. Till skillnad från alla andra fester jag varit på var koncentrationen av tyskar här påtagligt hög, jag utgjorde en tredjedel av de närvarande utlänningarna, och blev väldigt populär bland ett gäng tyska hiphopkillar som ville att jag skulle halsa vodka med dem. Ett gäng tyska flickor ville också att jag skulle lära dem praktiska svenska fraser, typ En öl, tack!, Vad heter du?, och givetvis den livsnödvändiga Vill du knulla?. Jag ombads också lära dem att svära på svenska, men de blev ganska besvikna över våra milda svordomar, och anklagade mig för att hålla inne med de riktigt snaskiga varianterna, vilket jag utan framgång förnekade. Kvällen slutade med att jag blev kvar tills första tunnelbanan gick hemåt, och när jag skulle hämta min jacka (som Leifur hade rått mig att lämna i hans rum, för det var säkrare så), kunde jag inte, för Leifur var försvunnen, och dörren låst. Således blev det hemfärd endast iförd en t-shirt, och med en utetemperatur på ca 5 grader var det skönt att ha en kombination av låg köldkänslighet och några järn innanför (den givetvis metaforiska) västen.

På lördagen var jag på stadsvandring med LMU:s utbytesstudenter. Det blev lite kallt efter ett par timmar i bara t-shirt och en tunn långärmad tröja. Fördelen var dock att jag lyckades befästa ett rykte som Äkta Man™ eftersom jag kunde gå runt iförd såna kläder och inte skaka av köld, medan de flesta andra kom från Spanien och dylika trakter, och således hade både vinterjacka, mössa och halsduk på sig. Bara för att man kommit hem klockan 5 och sovit till 10 morgonen innan, och saknar både jacka och varma tröjor, ska man väl inte behöva avstå från någon form av festligheter på en lördag? Nej, just det. Så när jag av tidigare nämnda benfria fransyska blev inbjuden till en fest hemma hos någon vän till henne tackade jag ja till erbjudandet. Nämnda vän bodde heller inte långt ifrån mig, jag noterade att jag i värsta fall (ingen tunnelbana) kunde promenera hem på en 20 minuter eller så. Festen visade sig vara en lugn tillställning, snarare ett kompisgäng som träffades än en riktig fest. Där var sex fransmän, en amerikan, en tysk, en mexikan och så jag. Alla andra kunde tala franska, men tack och lov var de för artiga för det, så konversationen under kvällen var på tyska. Värdparet var två franska ingenjörer som tagit examen under sommaren och nu jobbade kvar här för att ytterligare bättra på tyskan. Värdinnan, Henriette, var mycket trevlig, bjöd på öl och frågade intresserat ut mig om hur det fungerar med alkohol i Sverige egentligen. Det här med Systembolaget är nämligen något som alla utlänningar hört talas om, men de tenderar att ha svårt att föreställa sig exakt hur det hela fungerar, och varför. Det förefaller vara svårt för folk som inte kommer från barrskogsbältet att förstå de potentiellt samhällsstörtande effekterna av att sälja starköl i en livsmedelsbutik i Sverige. När de menar på att Oktoberfest är väldigt stökig blir det hela bara komiskt. Försök att föreställa dig 120 000 personer som sitter vid bord och dricker literstora öl för 70 kronor glaset i Sverige, utan att samtidigt föreställa dig skogsbränder, slagsmål med krossade ölglas, våldtäkter och apokalypsens fyra ryttare. Kan du det? Då är du en bättre man än jag, Gunga Din.

Kvällen slutade ganska tidigt, så jag slapp promenera hem, och kunde vid klockan 2 gå och lägga mig för lite väl behövd sömn. Resultatet blev att jag vaknade först 12 timmar senare, och sedan dess har jag i princip suttit här på samma plats och skrivit blogginlägg, läst bloggar och chattat. Jag har tagit en kort paus för att dricka en kopp kaffe och äta en slags wienerbröd med körsbärsmarmelad i, men någon frukost/lunch/middag har det ännu inte blivit. En äkta söndag, alltså.

Vorlesung

Med terminsstarten kom den charmiga insikten att min i våras utarbetade kursplan bara var att kasta, eftersom den var baserad på kursutbudet förra hösten, och det sammanföll inte i någon särskild utsträckning med denna hösts. Således besökte jag i veckan ett antal olika kurser, och lyckades slutligen komma fram till att det bästa för mig tycks vara de tre kurserna Kombinatorische Optimierung, Stochastische Prozesse samt Algebra I. Tillsammans ger detta mig endast 27 ECTS-credits (borde vara 30 per termin), men försöker jag slänga på någon liten kurs för att kompensera så finns det exakt två saker som kan hända: 1) att den krockar med en annan kurs, eller 2) att den ligger på måndagar. Det senare är särskilt oönskvärt, eftersom mitt nuvarande schema har den underbara egenskapen att det är totalt tomt på måndagarna. Tredagarshelg, ja tack.

På tisdagseftermiddagen ordnade matteinstitutionen ett litet informationsmöte för sina utbytesstudenter. Vi uppgick till åtta stycken, varav tre svenskar (från Stockholm, Lund och Göteborg), en islänning, en österrikare, en polack (som dock gick på universitet i Wales), en ryska och en japanska. Japanskan visade sig vara en något udda fågel; hon studerade Germanistik vid universitetet där hemma, men eftersom det bara hade utbyten med tekniska universitet i Tyskland hade hon (tack vare ett intresse för matematikhistoria) hamnat på matteinstitutionen vid TUM. Efter att ha fått lite information och fyllt i papper för att få datorkonton bjöd institutionen på glass, och vi satt i solskenet utanför byggnaden och åt glass och bekantade oss lite med varandra, samt med de två studentmentorerna som tilldelats oss.

Kurserna på TUM bygger oftast på en föreläsningsdel, samt en övningsdel. Varje vecka får man på övningarna en inlämningsuppgift som rättas, och om man har tillräckligt mycket rätt på dessa får man rätt att gå upp på tentan. Alla mina föreläsningar hålls på tyska, men det fungerar faktiskt förvånansvärt bra, mycket tack vare att matematik är ett tacksamt ämne i såna här sammanhang. Satser och bevis skrivs ner på tavlan, och sen kan man pussla ihop det mesta efteråt. En av mina föreläsare har dock en rätt otydlig handstil, men kompenserar genom att prata högtyskt tydligt, så jag förlåter honom. En bieffekt av att plugga matte blir att min tyska berikats med praktiska vardagsord som godtycklig. Mina språkkunskaper blir följaktligen lite skojiga, när jag inte kan bilda ett futurum preteriti, men däremot kan säga tag en godtycklig punktfördelning. En vacker dag ska jag säga jag som trodde jag skulle ta en godtycklig punktfördelning! på perfekt klingande tyska, och den dagen skall jag vara nästan lika nöjd med mig själv som jag var den dag jag lärde mig säga futurum preteriti.