I måndags var det då slut på semestern, när TU München hade terminsinvigning. Rektorn höll ett långt och ganska underhållande tal som mest gick ut på att dela ut små nålstick till LMU (Ludwig-Maximilians-Universität, det andra universitetet i München), samt att stolt påpeka att TUM var utnämt till ett av Tysklands tre elituniversitet (de andra två är LMU här i München, samt TU i Karlsruhe). Precis som KTH:s representanter brukar göra skröt han sedan om utbyten med elituniversitet i andra länder, bland annat Stanford, Ecole Polytechnique och KTH. Själv får jag alltid känslan av att dessa universitet mest anses vara de bästa eftersom de skapat sin lilla klubb där de klappar varandra på ryggen och berättar om hur himla bra de är. Sanning genom upprepning. Sen har jag ju förstås aldrig studerat vid något icke-elituniversitet, så vem är jag att ifrågasätta påstenden som dessa?
Efter rektorns tal var det dags för någon ung fjant att köra tysk stand up-komedi. Att döma av publikens skratt var han rolig, men eftersom hans tyska var lika hastighetsbegränsad som Autobahn, och alla skämten handlade om tysk politik, var det svårt att hänga med. När pladdret slutligen var över bjöd universitetet på gratis öl från bryggeri Weihenstephan, enligt egen utsago världens äldsta (grundat 1040), och därtill ägt av TU München.
Japp, det stämmer. Min skola äger ett bryggeri. We're not in Kansas anymore (nor are we in Sweden).
Efter att ha druckit några gratis (och alldeles utmärkta) öl tackade jag och Leifur (min isländske utbytesstudentkompis) för oss och drog vidare till Stammtisch @ KHG. KHG är den katolska studentföreningen på TUM, och de anordnar varannan vecka en träff för alla TUMs utbytesstudenter. Vid detta Stammtisch bjuds man på mat, varje gång en rätt från något nytt land. I måndags rörde det sig om Tyskland, och vi fick Leberkässemmel mit Senf. Utöver maten håller baren öppet. Precis som insikten att mitt universitet äger ett bryggeri kom insikten att katolska föreningen har en bar i källaren som något av en överraskning för mig. Uppvuxen i Sverige anser jag ju dels att katoliker i princip är frikyrkliga, och därmed att de antagligen inte gillar någonting som är roligt, t ex sex eller öl. Här i trakterna är dock mest alla katoliker, och de gillar sannerligen öl, så där rök ännu en av mina fördomar.
På KHG träffade jag en del av de utbytesstudenter jag redan förr träffat, och genom att le, nicka och tala dålig tyska undvek jag att behöva erkänna att jag inte kunde minnas namnen på en enda av dem. Det blev även tillfälle att stifta några nya bekantskaper, bland annat en fransyska (benfri!) som sade att hon föredrog öl framför vin. Denna kuriositet visade sig komma från Bretagne, som ju snarare är cider- än vintrakter. Min mentala europakarta, som en gång var så enhetlig och fin, indelad i simpla länder som Tyskland, Frankrike, Österrike, föll alltså isär ytterligare.
Semestern var ju slut, som sagt, så på tisdagen blev det för första gången dags att bege sig norrut till campus Garching, där det mesta av TUM har placerats i exil. Kvar inne på Arcisstraße nära stadskärnan finns mest ekonomi och dylikt trams. Det visade sig dock att campus Garching var riktigt fint, med stora gräsmattor mellan byggnaderna, och en liten park med stigar, gräsmattor, träd, dammar och en bäck. Därtill, förstås, fakulteterna.
Matematikfakulteten inhyses tillsammans med informatikditon i ett stort hus med distinkt 2000-talskänsla, alldeles nära tunnelbanan. När man kommer in i huset finner man en stor hall öppen alla tre våningar upp, och längs ena väggen sträcker sig en glasad vägg som övergår i ett glastak. På detta vis strömmar mycket ljus in, och hallen är behaglig på ett Svensk Inredning-vis. Trätrappor upphängda med stålstag från taket klättrar upp i mitten av rummet, längsmed långsidorna, och förbinds med catwalks till loftgångarna på de högre våningarna. Kerstin skulle inte gilla dessa trappor, som alltså klättrar ute i det fria, och därtill utan stag underifrån. Från loftgången på översta våningen kan man ta endera av två rutschkanor ner till markplan. Att sätta in barnleksaker i en universitetsbyggnad är förstås en genialisk idé, och i det här fallet verkar det dessutom röra sig om en slags matematisk konst; rutschkanorna utgår från varsin ände av loftgången, och mynnar ut intill varandra, så att de tillsammans utgör en snygg parabola, och formeln som beskriver rutschkanornas form sitter också på ett litet plakat på väggen. Albanova kan härmed officiellt slänga sig i väggen.
Mittwoch, 17. Oktober 2007
Sonntag, 14. Oktober 2007
Schloß Neuschwanstein
I torsdags besökte jag, i sällskap med några andra utbytesstudenter, Tysklands främsta turistmagnet: Schloß Neuschwanstein. Jag misstänker att alla någon gång sett en bild av detta slott, även om de kanske inte känner igen namnet. Slottet är beläget vid orten Füssen i sydvästra delen av Bayern, nära gränsen till Österrike. I de bayerska alperna, således. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats för ett slott; Neuschwanstein är byggt på ett berg, med alperna i bakgrunden, och med utsikt över slätten, byarna och sjöarna nedanför.
Neuschwanstein var Kung Ludwig II av Bayerns projekt. Kungen var en romantiker och drömmare, helt betagen av Wagners operor. Slottet byggdes både som en plats för kungen att dra sig tillbaka, och som en hyllning till Wagner; det är fullkomligt nerlusat med bilder föreställande scener ur sagorna som ligger till grund för Wagners operor. Första stenen i dess grund lades 1869, och det byggdes på i 17 år, fram till dess att kungen avsattes 1886, då slottet nästan var färdigt. Kungen hann bara tillbringa drygt 170 dagar i sitt drömslott, som ännu idag står ofullbordat. Ludwig II finansierade slottet helt och hållet med familjen Wittelsbachs pengar, vilket nära på ruinerade ätten.
Slottet, byggt som det är i ren sagostil, var redan från början en anakronism. Vid det laget att arbetet avbröts hade de första skyskraporna redan byggts i New York. Ludwig II var dock inte bara en romantiker, utan även intresserad av vetenskap och teknik. Slottet byggdes därför med både elektriska lampor och vattenklosetter, ett inslag som ytterligare förstärker den bisarra--och underbara--känslan av tider som kolliderar.
Vår resa till slottet började med ett försenat regionaltåg från München, vilket gjorde att vi missade vårt byte i Buchloe, och vi fick därmed en timme att bekanta oss med denna Ostallgäuiska stad (12 000 invånare). Det tog inte särskilt lång tid, kan jag meddela. Efter tågbytet anlände vi i Füssen (jag spekulerar i att namnet hänger ihop med att det ligger vid foten av alperna), och en kort bussresa senare var vi vid foten av berget på vilket Neuschwanstein tronar.
Slottet var sannerligen en mäktig syn, och efter att ha följt vägen som klättrar genom skogen uppför berget tog vi en guidad tur genom slottet. Rummen var rikt dekorerade med motiv från folksagor, och tronsalen var mäkta imponerande med sitt fina mosaikgolv och många målningar. Själva tronen saknas dock, den avbeställdes efter att kungen avsatts.
Från fönstren i tronsalen kunde man se Marienbrücke, en stålbro med trägolv som byggts över en ravin med fallhöjd på 90 meter. Det är från denna bro som många av de vanligaste fotografierna av Neuschwanstein tagits, så givetvis begav vi oss av till bron. Horder av turister svärmade över bron, som bar en viss likhet med en indisk buss, men utsikten var underbar, och att titta ner över räcket till vattenfallet under, samtidigt som man kände träplanken bukta under ens fötter, förstärkte sannerligen känslan av att vara vid liv.
På andra sidan bron gick en liten stig brant upp på berget (det berg som skymtar i brobilden ovanför). Bredvid denna lilla stig fanns en skylt som förklarade att man skulle undvika stigen på grund av Lebensgefahr. Detta var givetvis allt jag behövde för att övertygas om att klättra upp, och resten av gänget besatt en likaledes svag självbevarelsedrift. På toppen, en 15-20 meter upp, fanns en liten avsats, och därefter ett brant stup rakt nedåt. Utsikten över slottet och landskapet bortanför var till och med ännu bättre härifrån, och vi satte oss glatt och fotograferade varandra framför stupet. Det enda som svärtade ner ögonblicket var sorgen över att inte äga ett bra vidvinkelobjektiv, de här miljöerna är för storslagna för kameror i allmänhet, men 50 mm i synnerhet är inte ens nära att göra dem rättvisa.
Efter att ha ätit våra medhavda smörgåsar klättrade vi ner till stigen igen, och när vi var utom Lebensgefahr återstod helt enkelt att ta oss tillbaka till München, denna gång tacksamt nog med ett direkttåg. Buchloe i all ära, men once is plenty.
Den som gillar bergsområden och vackra utsikter gör gott i att besöka Neuschwanstein, och det skadar ju förstås inte heller att slottet utgör en intressant del av historien om hur Europas kungar tappade makten, och i somliga fall livet.
Neuschwanstein var Kung Ludwig II av Bayerns projekt. Kungen var en romantiker och drömmare, helt betagen av Wagners operor. Slottet byggdes både som en plats för kungen att dra sig tillbaka, och som en hyllning till Wagner; det är fullkomligt nerlusat med bilder föreställande scener ur sagorna som ligger till grund för Wagners operor. Första stenen i dess grund lades 1869, och det byggdes på i 17 år, fram till dess att kungen avsattes 1886, då slottet nästan var färdigt. Kungen hann bara tillbringa drygt 170 dagar i sitt drömslott, som ännu idag står ofullbordat. Ludwig II finansierade slottet helt och hållet med familjen Wittelsbachs pengar, vilket nära på ruinerade ätten.Slottet, byggt som det är i ren sagostil, var redan från början en anakronism. Vid det laget att arbetet avbröts hade de första skyskraporna redan byggts i New York. Ludwig II var dock inte bara en romantiker, utan även intresserad av vetenskap och teknik. Slottet byggdes därför med både elektriska lampor och vattenklosetter, ett inslag som ytterligare förstärker den bisarra--och underbara--känslan av tider som kolliderar.
Vår resa till slottet började med ett försenat regionaltåg från München, vilket gjorde att vi missade vårt byte i Buchloe, och vi fick därmed en timme att bekanta oss med denna Ostallgäuiska stad (12 000 invånare). Det tog inte särskilt lång tid, kan jag meddela. Efter tågbytet anlände vi i Füssen (jag spekulerar i att namnet hänger ihop med att det ligger vid foten av alperna), och en kort bussresa senare var vi vid foten av berget på vilket Neuschwanstein tronar.
Slottet var sannerligen en mäktig syn, och efter att ha följt vägen som klättrar genom skogen uppför berget tog vi en guidad tur genom slottet. Rummen var rikt dekorerade med motiv från folksagor, och tronsalen var mäkta imponerande med sitt fina mosaikgolv och många målningar. Själva tronen saknas dock, den avbeställdes efter att kungen avsatts.
Från fönstren i tronsalen kunde man se Marienbrücke, en stålbro med trägolv som byggts över en ravin med fallhöjd på 90 meter. Det är från denna bro som många av de vanligaste fotografierna av Neuschwanstein tagits, så givetvis begav vi oss av till bron. Horder av turister svärmade över bron, som bar en viss likhet med en indisk buss, men utsikten var underbar, och att titta ner över räcket till vattenfallet under, samtidigt som man kände träplanken bukta under ens fötter, förstärkte sannerligen känslan av att vara vid liv.
På andra sidan bron gick en liten stig brant upp på berget (det berg som skymtar i brobilden ovanför). Bredvid denna lilla stig fanns en skylt som förklarade att man skulle undvika stigen på grund av Lebensgefahr. Detta var givetvis allt jag behövde för att övertygas om att klättra upp, och resten av gänget besatt en likaledes svag självbevarelsedrift. På toppen, en 15-20 meter upp, fanns en liten avsats, och därefter ett brant stup rakt nedåt. Utsikten över slottet och landskapet bortanför var till och med ännu bättre härifrån, och vi satte oss glatt och fotograferade varandra framför stupet. Det enda som svärtade ner ögonblicket var sorgen över att inte äga ett bra vidvinkelobjektiv, de här miljöerna är för storslagna för kameror i allmänhet, men 50 mm i synnerhet är inte ens nära att göra dem rättvisa.
Efter att ha ätit våra medhavda smörgåsar klättrade vi ner till stigen igen, och när vi var utom Lebensgefahr återstod helt enkelt att ta oss tillbaka till München, denna gång tacksamt nog med ett direkttåg. Buchloe i all ära, men once is plenty.Den som gillar bergsområden och vackra utsikter gör gott i att besöka Neuschwanstein, och det skadar ju förstås inte heller att slottet utgör en intressant del av historien om hur Europas kungar tappade makten, och i somliga fall livet.
Freitag, 12. Oktober 2007
(Ode) An die Arbeit
I vad som riskerar bli en tradition vill jag pusha för ännu en Wir sind Helden-låt med underbar text: (Ode) An die Arbeit. Jag reproducerar texten i sin helhet i botten av inlägget, allt för er bekvämlighet, kära läsare. Min favoritstrof är givetvis "Generell, alles was spaß macht: keine Arbeit". Klockren.
Wir sind Helden - (Ode) An die Arbeit
Wir sind Helden - (Ode) An die Arbeit
Sag mal - Du hast doch grade nichts zu tun
Erklär mir Arbeit -
Arbeit? Ja.
Arbeit mein Freund
- Das wird Arbeit
Na los
Na gut:
Also was das Schaf da mit dem Gras macht:
Keine Arbeit - Ach?
Was man später mit dem Schaf macht:
Das ist Arbeit - Aha
Generell alles was Spaß macht:
Keine Arbeit - Och
Generell was man im Gras macht:
Keine Arbeit - Ach so
[Chorus:]
Wir singen:
Ohne Arbeit wär das Leben öde
Also sing ich müde meine kleine Ode
An die Arbeit
Und die Lilien auf dem Feld haben:
Keine Arbeit - Na ja, aber
Sie haben kein Ziel, Jens haben kein Geld, haben
keine Arbeit - Das geb ich ja auch zu, aber
Aber wer das Feld bestellt hat
der hat Arbeit - Hm
Und wenn die Welt kein Feld bestellt hat?
Trotzdem Arbeit
Und wenn man ein Zelt auf dieses Feld stellt?
Keine Arbeit - Oh
Aber wer am Morgen vor dem Zelt bellt:
Der hat Arbeit - Ach
Ein Hund hat Arbeit?
Ja, der Hund hat Arbeit
[Chorus]
[Chorus]
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und:
Du bist Preußen!
Eins und zwei und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Schluss
Wofür man morgens aus dem Bett fällt:
Das ist Arbeit - Okay, das hab ich verstanden
Wer sein Abdomen sich zum Brett stählt:
Das ist Arbeit - Aber das tut doch weh
Also der Atlas, der die Welt hält:
Der hat Arbeit - Ach jetzt hör aber mal auf
Wer einen Atlas für die Welt hält
der hat - ?
Und der den Stein da auf den Berg rollt:
Der hat Arbeit - Jau
Wer sein Bein hebt, übern Berg tollt:
Keine Arbeit -
Ja, aber Moment mal, was ist mit dem Hund - ?
Nein, der Hund macht Arbeit
Ah ja -
[Chorus]
[Chorus]
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
Wer ein Haus baut, einen Baum pflanzt
der hat Arbeit - Ja, ist klar
Aber wer aus dem Haus schaut,
um den Baum tanzt
der macht Arbeit... Na ja, aber wenn...
Jetzt reicht's aber, ihr beiden:
An die Arbeit!
Erklär mir Arbeit -
Arbeit? Ja.
Arbeit mein Freund
- Das wird Arbeit
Na los
Na gut:
Also was das Schaf da mit dem Gras macht:
Keine Arbeit - Ach?
Was man später mit dem Schaf macht:
Das ist Arbeit - Aha
Generell alles was Spaß macht:
Keine Arbeit - Och
Generell was man im Gras macht:
Keine Arbeit - Ach so
[Chorus:]
Wir singen:
Ohne Arbeit wär das Leben öde
Also sing ich müde meine kleine Ode
An die Arbeit
Und die Lilien auf dem Feld haben:
Keine Arbeit - Na ja, aber
Sie haben kein Ziel, Jens haben kein Geld, haben
keine Arbeit - Das geb ich ja auch zu, aber
Aber wer das Feld bestellt hat
der hat Arbeit - Hm
Und wenn die Welt kein Feld bestellt hat?
Trotzdem Arbeit
Und wenn man ein Zelt auf dieses Feld stellt?
Keine Arbeit - Oh
Aber wer am Morgen vor dem Zelt bellt:
Der hat Arbeit - Ach
Ein Hund hat Arbeit?
Ja, der Hund hat Arbeit
[Chorus]
[Chorus]
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und:
Du bist Preußen!
Eins und zwei und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Schluss
Wofür man morgens aus dem Bett fällt:
Das ist Arbeit - Okay, das hab ich verstanden
Wer sein Abdomen sich zum Brett stählt:
Das ist Arbeit - Aber das tut doch weh
Also der Atlas, der die Welt hält:
Der hat Arbeit - Ach jetzt hör aber mal auf
Wer einen Atlas für die Welt hält
der hat - ?
Und der den Stein da auf den Berg rollt:
Der hat Arbeit - Jau
Wer sein Bein hebt, übern Berg tollt:
Keine Arbeit -
Ja, aber Moment mal, was ist mit dem Hund - ?
Nein, der Hund macht Arbeit
Ah ja -
[Chorus]
[Chorus]
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
Wer ein Haus baut, einen Baum pflanzt
der hat Arbeit - Ja, ist klar
Aber wer aus dem Haus schaut,
um den Baum tanzt
der macht Arbeit... Na ja, aber wenn...
Jetzt reicht's aber, ihr beiden:
An die Arbeit!
Sonntag, 7. Oktober 2007
Konsten att säga hej på Bairisch
När man kliver in i en butik eller dylikt i Bayern bör man lämpligtvis hälsa på personalen, och här finns en liten kulturell fälla. Om du har varit i Tyskland förr har du säkert lärt dig att säga Hallo eller Guten Tag. I Bayern kan dessa hälsningsfraser faktiskt anses en smula otrevliga, eller åtminstone inte så särskilt hjärtliga.
De sydtyska trakterna, tillsammans med delar av Österrike och Schweiz har nämligen en hälsningsfras som inte återfinns i norra delarna av Tyskland. Vad du bör säga om du vill hälsa på en Bayrare är alltså: Grüß Gott!
Denna fras, som i direkt översättning betyder hälsa Gud stammar dock från att ordet Grüß ursprungligen även hade innebörden välsigna, alltså snarare Gud välsigne dig. För den som inte vill tas för Bayrare utanför Bayern bör frasen undvikas, och nordtyskarna har en hel uppsjö dryga svar, t ex "När jag träffar honom" eller "Förhoppningsvis inte alltför snart".
Det finns även en del andra--ännu mer dialektala--sätt att hälsa på Bairisch, t ex Griaß di, en dialektalare variant av Grüß Gott, samt den hos min lokala kebaberia populära Servus.
Hur säger man då adjö? Här blir det enklare: vanligast är Tschüß, men även Ciao är populärt bland folk i alla åldrar.
De sydtyska trakterna, tillsammans med delar av Österrike och Schweiz har nämligen en hälsningsfras som inte återfinns i norra delarna av Tyskland. Vad du bör säga om du vill hälsa på en Bayrare är alltså: Grüß Gott!
Denna fras, som i direkt översättning betyder hälsa Gud stammar dock från att ordet Grüß ursprungligen även hade innebörden välsigna, alltså snarare Gud välsigne dig. För den som inte vill tas för Bayrare utanför Bayern bör frasen undvikas, och nordtyskarna har en hel uppsjö dryga svar, t ex "När jag träffar honom" eller "Förhoppningsvis inte alltför snart".
Det finns även en del andra--ännu mer dialektala--sätt att hälsa på Bairisch, t ex Griaß di, en dialektalare variant av Grüß Gott, samt den hos min lokala kebaberia populära Servus.
Hur säger man då adjö? Här blir det enklare: vanligast är Tschüß, men även Ciao är populärt bland folk i alla åldrar.
Whisky und Großkauf
I fredags tittade jag in i den lilla whiskybutiken nära Marienplatz. När jag säger liten menar jag till ytan, den har storleken av ett litet studentrum, men den har ett sortiment som kan få vilken whiskyälskare som helst att bli religiös. Hyllor täcker väggarna, och i fyra hyllplans höjd står flaskorna på rad, alfabetiserade och i alla tänkbara varianter. Laphroaig? Visst, vill du ha 10, 15 eller 30 år gammal? Cask strength eller vanlig? Bowmore, sure, välj en av tolv sorter. Medan jag stod där och med hunger i blicken tittade på utbudet frågar föreståndaren mig om jag vill smaka på veckans erbjudande: Speyside. Ja tack, och han slår upp en 4 cl i ett litet provarglas. Jag vill särskilt vända mig till min far när jag säger detta: take that, Systembolaget!
Apropå min far var det just han som förde mig till butiken, på jakt efter Edradour. Edradour är Skottlands minsta destilleri; de producerar endast 12 fat i veckan, vilket gör att de precis ligger på gränsen till vad som är gångbart kommersiellt, och av det skälet är whiskyn svår att få tag på. Således bad Jens mig att leta efter en Edradour i Tyskland, och inte behövde jag leta länge; den här whiskybutiken har banne mig allt.
Med en flaska Edradour i handen pratade jag en stund med butiksföreståndaren. Jag sade att det var underbart för en svensk att hitta en butik som är så välsorterad, och ändå har lägre priser än man får hemma. Han såg lite skeptisk ut och förklarade att det inte alls var billigt, skatterna var ju skyhöga. Som skräckexempel menade han på att en flaska vodka för €5 hade €4 skatt. När jag sade att en flaska vodka i Sverige alltid har ca €15 skatt försvann färgen från hans ansikte. Det svenska trumfkortet fungerar alltid. Efter att ha sagt "Auf Wiedersehen" till föreståndaren försökte jag hitta en lämplig kartong att packa flaskan i för transport till Sverige. Det var inte helt enkelt att hitta inne i stan, så jag gav upp idén för kvällen och beslöt mig att återuppta sökandet under lördagen istället.
På fredagskvällen ordnades en fest för utbytesstudenter, och när jag kom dit var det proppfullt med folk i ett ganska underdimensionerat rum som försökte prata med varandra över ljudet av skränig musik. Jag hittade snabbt min isländska kompis från kön till inskrivningen (en berättelse för en annan dag), och han presenterade mig för två japaner och en sloven. Vår lilla grupp växte till sig med en ryss och en tjeck, därefter två estniskor, sen en italienska, och snart kändes det som vi var en lämplig symbol för gränsöverskridande samarbete. Eller en United Colors of Benetton-annons.
På lördagen vaknade jag framåt 12-tiden och kollade upp var närmsta Staples låg. För de som inte vet är Staples ett varuhus för kontorsmaterial, och för den som har minsta lilla fetisch för dylikt är det även en enorm fälla. Hyllmeter efter hyllmeter med pennor, blystift, bläck, häftapparater, hålslagare, laminatmaskiner, kuvert, papper, whiteboards, tejp. Och så hyllan jag letade efter: förpackningar. En lång rad kartonger av alla de slag breder ut sig, tillsammans med stora påsar med dämpande skumgummichips, och så förstås allas högsta dröm: 200-meterrullar med bubbelplast!
Efter mina upplevelser i Hamburg blev jag mycket överraskad av den uppenbara bristen på storhandlar i München. Jag misstänkte att det borde finnas någonstans, och i lördags lärde jag mig var. Jag satte kurs mot Staples, som låg placerad i ett område med det poetiska namnet "Euroindustriepark". Jag klev av bussen vid en hållplats placerad intill ett litet villaområde, och tänkte att det var ett underligt ställe för ett Staples, men jag satte kurs efter kartan och promenerade på en gångväg mellan villorna och en lekplats. Plötsligt svängde vägen tvärt åt sidan, och jag kom ut på en stor parkering framför en enorm industrilokal, och på andra sidan mig reste sig ett högt stängsel, krönt med taggtråd och dekorerat med skyltar som upplyste om att inkräktare på militärområdet kunde skjutas. Jag hade hittat rätt.
En kort promenad senare insåg jag att jag hade hittat Münchens storhandelsområde. Firmor som sålde möbler, gardiner, djur, bildelar, cyklar och allt annat man kan tänka sig tävlade om utrymmet, och folk myllrade överallt. Jag hittade mitt Staples, köpte det jag skulle, och fann på vägen ut att det låg i samma byggnad som en butik med det charmiga namnet real:-.
Jag trodde att real:- skulle vara en av de tyska billigmarknaderna, men det visade sig vara en obehagligt välsorterad livsmedelsbutik. Jag fick senare höra att de har en billig version också, så jag antar att jag var på ICA Kvantum snarare än Willys. Jag fördrev ett par timmar med att strosa omkring och kika på alla obekanta varor, och hittade mycket att gilla. När man sätter sin fot i en tysk butik med ett sortiment som denna blir man tvungen att överge en hel del fördomar om tysk matlagning. De hade ett sortiment ost som säkerligen kunde få min mor att lämna sitt hemland, och vin-, öl- och spritsortimentet kunde nog ge även den mest förhärdade Systembolagskramare en tår i ögat. Sherryfatlagrad grappa, hundratals sorters vin sorterade efter geografi, backar om 20 x 0,5 l bayerskt öl för €11, Hennessy VS för €20... Jag kan fortsätta, men det blir obehagligt. Låt mig helt enkelt säga att det finns goda möjligheter för livsnjutaren att njuta livet med en sån butik i närheten.
Givetvis finns det även en del saker man kanske hellre tar ett kliv förbi i sortimentet. Vad sägs om "Saure Lunge mit Herz"? Ja... det är ungefär vad det låter som: en traditionell bayersk maträtt gjord på syrade kalvlungor och kalvhjärta. Nej tack, jag har redan ätit. En del priser verkar också helt bisarra: €4,50 för en vaniljstång?
Hur som helst trivdes jag utmärkt på min storhandel, och eftersom den tacksamt nog ligger endast några hållplatser bort med den buss som stannar alldeles nära mitt hem kan jag faktiskt åka dit lite då och då och handla, när jag känner att mina lokala Plus och Lidl inte kan erbjuda det jag söker. Framsynt som jag var köpte jag denna lördag mat för söndagen, så jag inte återigen skulle hamna i situationen att jag är hungrig men inte kan få tag på något att äta. Således blir det idag bayersk söndagsmiddag: Schweinshax'n mit Kartoffelknödel und Sauerkraut. Alles schmeckt!
Apropå min far var det just han som förde mig till butiken, på jakt efter Edradour. Edradour är Skottlands minsta destilleri; de producerar endast 12 fat i veckan, vilket gör att de precis ligger på gränsen till vad som är gångbart kommersiellt, och av det skälet är whiskyn svår att få tag på. Således bad Jens mig att leta efter en Edradour i Tyskland, och inte behövde jag leta länge; den här whiskybutiken har banne mig allt.
Med en flaska Edradour i handen pratade jag en stund med butiksföreståndaren. Jag sade att det var underbart för en svensk att hitta en butik som är så välsorterad, och ändå har lägre priser än man får hemma. Han såg lite skeptisk ut och förklarade att det inte alls var billigt, skatterna var ju skyhöga. Som skräckexempel menade han på att en flaska vodka för €5 hade €4 skatt. När jag sade att en flaska vodka i Sverige alltid har ca €15 skatt försvann färgen från hans ansikte. Det svenska trumfkortet fungerar alltid. Efter att ha sagt "Auf Wiedersehen" till föreståndaren försökte jag hitta en lämplig kartong att packa flaskan i för transport till Sverige. Det var inte helt enkelt att hitta inne i stan, så jag gav upp idén för kvällen och beslöt mig att återuppta sökandet under lördagen istället.
På fredagskvällen ordnades en fest för utbytesstudenter, och när jag kom dit var det proppfullt med folk i ett ganska underdimensionerat rum som försökte prata med varandra över ljudet av skränig musik. Jag hittade snabbt min isländska kompis från kön till inskrivningen (en berättelse för en annan dag), och han presenterade mig för två japaner och en sloven. Vår lilla grupp växte till sig med en ryss och en tjeck, därefter två estniskor, sen en italienska, och snart kändes det som vi var en lämplig symbol för gränsöverskridande samarbete. Eller en United Colors of Benetton-annons.
På lördagen vaknade jag framåt 12-tiden och kollade upp var närmsta Staples låg. För de som inte vet är Staples ett varuhus för kontorsmaterial, och för den som har minsta lilla fetisch för dylikt är det även en enorm fälla. Hyllmeter efter hyllmeter med pennor, blystift, bläck, häftapparater, hålslagare, laminatmaskiner, kuvert, papper, whiteboards, tejp. Och så hyllan jag letade efter: förpackningar. En lång rad kartonger av alla de slag breder ut sig, tillsammans med stora påsar med dämpande skumgummichips, och så förstås allas högsta dröm: 200-meterrullar med bubbelplast!
Efter mina upplevelser i Hamburg blev jag mycket överraskad av den uppenbara bristen på storhandlar i München. Jag misstänkte att det borde finnas någonstans, och i lördags lärde jag mig var. Jag satte kurs mot Staples, som låg placerad i ett område med det poetiska namnet "Euroindustriepark". Jag klev av bussen vid en hållplats placerad intill ett litet villaområde, och tänkte att det var ett underligt ställe för ett Staples, men jag satte kurs efter kartan och promenerade på en gångväg mellan villorna och en lekplats. Plötsligt svängde vägen tvärt åt sidan, och jag kom ut på en stor parkering framför en enorm industrilokal, och på andra sidan mig reste sig ett högt stängsel, krönt med taggtråd och dekorerat med skyltar som upplyste om att inkräktare på militärområdet kunde skjutas. Jag hade hittat rätt.
En kort promenad senare insåg jag att jag hade hittat Münchens storhandelsområde. Firmor som sålde möbler, gardiner, djur, bildelar, cyklar och allt annat man kan tänka sig tävlade om utrymmet, och folk myllrade överallt. Jag hittade mitt Staples, köpte det jag skulle, och fann på vägen ut att det låg i samma byggnad som en butik med det charmiga namnet real:-.
Jag trodde att real:- skulle vara en av de tyska billigmarknaderna, men det visade sig vara en obehagligt välsorterad livsmedelsbutik. Jag fick senare höra att de har en billig version också, så jag antar att jag var på ICA Kvantum snarare än Willys. Jag fördrev ett par timmar med att strosa omkring och kika på alla obekanta varor, och hittade mycket att gilla. När man sätter sin fot i en tysk butik med ett sortiment som denna blir man tvungen att överge en hel del fördomar om tysk matlagning. De hade ett sortiment ost som säkerligen kunde få min mor att lämna sitt hemland, och vin-, öl- och spritsortimentet kunde nog ge även den mest förhärdade Systembolagskramare en tår i ögat. Sherryfatlagrad grappa, hundratals sorters vin sorterade efter geografi, backar om 20 x 0,5 l bayerskt öl för €11, Hennessy VS för €20... Jag kan fortsätta, men det blir obehagligt. Låt mig helt enkelt säga att det finns goda möjligheter för livsnjutaren att njuta livet med en sån butik i närheten.
Givetvis finns det även en del saker man kanske hellre tar ett kliv förbi i sortimentet. Vad sägs om "Saure Lunge mit Herz"? Ja... det är ungefär vad det låter som: en traditionell bayersk maträtt gjord på syrade kalvlungor och kalvhjärta. Nej tack, jag har redan ätit. En del priser verkar också helt bisarra: €4,50 för en vaniljstång?
Hur som helst trivdes jag utmärkt på min storhandel, och eftersom den tacksamt nog ligger endast några hållplatser bort med den buss som stannar alldeles nära mitt hem kan jag faktiskt åka dit lite då och då och handla, när jag känner att mina lokala Plus och Lidl inte kan erbjuda det jag söker. Framsynt som jag var köpte jag denna lördag mat för söndagen, så jag inte återigen skulle hamna i situationen att jag är hungrig men inte kan få tag på något att äta. Således blir det idag bayersk söndagsmiddag: Schweinshax'n mit Kartoffelknödel und Sauerkraut. Alles schmeckt!
Donnerstag, 4. Oktober 2007
Oktoberfest
Stefan kom ner och hälsade på, och i sällskap med honom och några av hans utbytesstudiekompisar från Singapore har jag tillbringat de senaste dagarna. Utan att gå in på för många detaljer tänker jag plocka russinet ur kakan och berätta lite om Oktoberfest.
Vi börjar med lite torra fakta--ingen orsak till panik, det kommer rikligt med blöta fakta senare. Låt mig vara fräck nog att norpa både en del fakta och några bilder från Wikipedias artikel om Oktoberfest, så att ni, kära läsare, slipper jobba er igenom all den där texten. Oktoberfest började 1810 då kronprins Ludwig (senare Ludvig I) och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen gifte sig. För att fira tillfället höll man en hästkapplöpning, och festen blev populär nog att den upprepades även åren efter. 1813 hölls uppehåll för att kriga med Napoleon (inte mot), men firandet återvände igen, och 1819 tog München över organisationen kring festen och beslutade att den framöver skulle hållas årligen utan undantag. Senare tidigarelades festivalen så att den börjar i september, för att säkerställa bättre väder.
I dagsläget firas Oktoberfest under de 16 dagarna fram till och med första söndagen i oktober, eller till 3 oktober (Tysklands återföreningsdag), om första söndagen faller på 1:a eller 2:a oktober.
Nog så om historia, hur ser det då ut idag? Ja, herregud. Festen firas på Theresienwiese, som fått sitt namn efter just den Therese som gifte sig och startade spektaklet. Theresienwiese, som till vardags bara kallas d'Wiesn, är ett stort (asfalterat) fält något sydväst om Münchens stadskärna. Fältet är ca 400 meter brett och någon kilometer långt, så det rör sig inte om något litet område. Under Oktoberfest täcks fältet av en berg-och-dal-bana, diverse andra åkattraktioner (tillräckligt för att nära nog bräcka Gröna Lund), mängder av stånd som säljer korv, crepes, glass, rostade kastanjer, brända mandlar, Steckerlfisch, filthattar, souvenirer av alla slag, lotterier och massa annat.
Och så, förstås, öltälten. Tält är egentligen inte det rätta ordet, detta är stora temporära byggnader med sittplats för uppåt 10 000 personer. Endast bryggerier från München får ha öltält på d'Wiesn, och det är de sex stora bryggerierna (Hacker-Pschorr, Paulaner, Augustiner, Hofbräu, Spaten, Löwenbräu) som har två stora tält vardera, och det finns även ett gäng mindre tält. Allt som allt finns över 100 000 sittplatser i tälten, där man serveras speciella Oktoberfestöl (som är lite mörkare, kraftigare i smaken och något mer alkoholstarka än vanliga brygder). Om man vill beställa en öl på Oktoberfest och låta som man är från trakten beställer man "a Maß". A Maß betyder "ett mått", vilket utgörs av en en fjuttig liter öl som serveras i ett stort glaskrus. Istället för "a Maß" kan man också be om "eine Maß", men ber du om "ein Maß" riskerar du att få en chokladbit ("ein Mars") istället. Sägs det.
När man kommer till d'Wiesn möts man av ett gigantiskt myller av människor från alla världens hörn, många iförda någon variant av Tracht, dvs Lederhosen och skjorta för herrarna, och Dirndl för damerna. Lokalbefolkningen kan skilja på de mer traditionella varianterna, och de som turisterna köper, men de flesta nöjer sig nog med att njuta av män i Lederhosen som skuttar runt på borden med ölsejdlar, eller--om man är lagd åt det andra hållet--att se djupt i både glasen och urringningarna.
Mitt första besök på Oktoberfest var lördagen på helgen mitt i festen, då jag, Stefan, Hansi och Mark (två bekanta till Stefan) anlände vid ungefär 13-tiden och ställde oss i kö för att komma in i ett av tälten. Vi stod i nämnda kö, som var fullproppad med skräniga italienare, och trängdes i ett par timmar innan dörrarna öppnades. Folkmassan gjorde en flodvågsliknande rörelse mot dörren, en del kom in, och resten formligen studsade tillbaka när dörrarna smällde igen. Vi kom inte in, så vi gav upp försöken och drog ut på stan istället.
Tagning två var tisdagen efter. Det var jag, Stefan och Marcus, Stefans utbytesstudiepolare från München. Det var inte lika stort tryck då som under den horribla helgen (som jag fick höra kallades för italienarhelgen), men vi letade ändå förgäves igenom två tält efter sittplatser. Vi lyckades dock hitta plats på ett av tältens ölterrass, vilket med tanke på det vackra vädret nästan var ännu bättre. Glada i hågen beställde vi varsin Maß och bekantade oss med våra nyfunna bordsgrannar. De visade sig vara ett gäng bestående av en Münchare, några Innsbruckare samt några från mindre orter i Tyrolen. Det var en kul samling folk på gott humör, och vi skålade och samtalade från klockan 17 till 22:30-tiden, då öltapparna på d'Wiesn stänger, och man får ge sig av mot stans många nattklubbar.
Den bestående känslan av Oktoberfest är att den är STOR. Redan i tisdags hade besökarantalet (antalet besökare per dag summerat, givetvis är en del av dessa samma personer som besökt festen flera dagar) sprängt 4 miljoner. Förra året serverades ungefär 6,1 miljoner liter öl, man gjorde av med hundratusentals kycklingar, och jag vill knappt veta hur många grisar som faller offer för de Bayerska kockarna under dessa veckor.
Vi börjar med lite torra fakta--ingen orsak till panik, det kommer rikligt med blöta fakta senare. Låt mig vara fräck nog att norpa både en del fakta och några bilder från Wikipedias artikel om Oktoberfest, så att ni, kära läsare, slipper jobba er igenom all den där texten. Oktoberfest började 1810 då kronprins Ludwig (senare Ludvig I) och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen gifte sig. För att fira tillfället höll man en hästkapplöpning, och festen blev populär nog att den upprepades även åren efter. 1813 hölls uppehåll för att kriga med Napoleon (inte mot), men firandet återvände igen, och 1819 tog München över organisationen kring festen och beslutade att den framöver skulle hållas årligen utan undantag. Senare tidigarelades festivalen så att den börjar i september, för att säkerställa bättre väder.
I dagsläget firas Oktoberfest under de 16 dagarna fram till och med första söndagen i oktober, eller till 3 oktober (Tysklands återföreningsdag), om första söndagen faller på 1:a eller 2:a oktober.
Nog så om historia, hur ser det då ut idag? Ja, herregud. Festen firas på Theresienwiese, som fått sitt namn efter just den Therese som gifte sig och startade spektaklet. Theresienwiese, som till vardags bara kallas d'Wiesn, är ett stort (asfalterat) fält något sydväst om Münchens stadskärna. Fältet är ca 400 meter brett och någon kilometer långt, så det rör sig inte om något litet område. Under Oktoberfest täcks fältet av en berg-och-dal-bana, diverse andra åkattraktioner (tillräckligt för att nära nog bräcka Gröna Lund), mängder av stånd som säljer korv, crepes, glass, rostade kastanjer, brända mandlar, Steckerlfisch, filthattar, souvenirer av alla slag, lotterier och massa annat.
Och så, förstås, öltälten. Tält är egentligen inte det rätta ordet, detta är stora temporära byggnader med sittplats för uppåt 10 000 personer. Endast bryggerier från München får ha öltält på d'Wiesn, och det är de sex stora bryggerierna (Hacker-Pschorr, Paulaner, Augustiner, Hofbräu, Spaten, Löwenbräu) som har två stora tält vardera, och det finns även ett gäng mindre tält. Allt som allt finns över 100 000 sittplatser i tälten, där man serveras speciella Oktoberfestöl (som är lite mörkare, kraftigare i smaken och något mer alkoholstarka än vanliga brygder). Om man vill beställa en öl på Oktoberfest och låta som man är från trakten beställer man "a Maß". A Maß betyder "ett mått", vilket utgörs av en en fjuttig liter öl som serveras i ett stort glaskrus. Istället för "a Maß" kan man också be om "eine Maß", men ber du om "ein Maß" riskerar du att få en chokladbit ("ein Mars") istället. Sägs det.
När man kommer till d'Wiesn möts man av ett gigantiskt myller av människor från alla världens hörn, många iförda någon variant av Tracht, dvs Lederhosen och skjorta för herrarna, och Dirndl för damerna. Lokalbefolkningen kan skilja på de mer traditionella varianterna, och de som turisterna köper, men de flesta nöjer sig nog med att njuta av män i Lederhosen som skuttar runt på borden med ölsejdlar, eller--om man är lagd åt det andra hållet--att se djupt i både glasen och urringningarna.
Mitt första besök på Oktoberfest var lördagen på helgen mitt i festen, då jag, Stefan, Hansi och Mark (två bekanta till Stefan) anlände vid ungefär 13-tiden och ställde oss i kö för att komma in i ett av tälten. Vi stod i nämnda kö, som var fullproppad med skräniga italienare, och trängdes i ett par timmar innan dörrarna öppnades. Folkmassan gjorde en flodvågsliknande rörelse mot dörren, en del kom in, och resten formligen studsade tillbaka när dörrarna smällde igen. Vi kom inte in, så vi gav upp försöken och drog ut på stan istället.
Tagning två var tisdagen efter. Det var jag, Stefan och Marcus, Stefans utbytesstudiepolare från München. Det var inte lika stort tryck då som under den horribla helgen (som jag fick höra kallades för italienarhelgen), men vi letade ändå förgäves igenom två tält efter sittplatser. Vi lyckades dock hitta plats på ett av tältens ölterrass, vilket med tanke på det vackra vädret nästan var ännu bättre. Glada i hågen beställde vi varsin Maß och bekantade oss med våra nyfunna bordsgrannar. De visade sig vara ett gäng bestående av en Münchare, några Innsbruckare samt några från mindre orter i Tyrolen. Det var en kul samling folk på gott humör, och vi skålade och samtalade från klockan 17 till 22:30-tiden, då öltapparna på d'Wiesn stänger, och man får ge sig av mot stans många nattklubbar.
Den bestående känslan av Oktoberfest är att den är STOR. Redan i tisdags hade besökarantalet (antalet besökare per dag summerat, givetvis är en del av dessa samma personer som besökt festen flera dagar) sprängt 4 miljoner. Förra året serverades ungefär 6,1 miljoner liter öl, man gjorde av med hundratusentals kycklingar, och jag vill knappt veta hur många grisar som faller offer för de Bayerska kockarna under dessa veckor.
Streichelzoo
I orelaterade nyheter lyssnar vi till "Wir sind Helden - Streichelzoo" på Youtube. Låttexten hittar du till höger om du klickar på "More info". Genialisk, översätt och se efter.
Abonnieren
Posts (Atom)