Whisky und Großkauf

I fredags tittade jag in i den lilla whiskybutiken nära Marienplatz. När jag säger liten menar jag till ytan, den har storleken av ett litet studentrum, men den har ett sortiment som kan få vilken whiskyälskare som helst att bli religiös. Hyllor täcker väggarna, och i fyra hyllplans höjd står flaskorna på rad, alfabetiserade och i alla tänkbara varianter. Laphroaig? Visst, vill du ha 10, 15 eller 30 år gammal? Cask strength eller vanlig? Bowmore, sure, välj en av tolv sorter. Medan jag stod där och med hunger i blicken tittade på utbudet frågar föreståndaren mig om jag vill smaka på veckans erbjudande: Speyside. Ja tack, och han slår upp en 4 cl i ett litet provarglas. Jag vill särskilt vända mig till min far när jag säger detta: take that, Systembolaget!

Apropå min far var det just han som förde mig till butiken, på jakt efter Edradour. Edradour är Skottlands minsta destilleri; de producerar endast 12 fat i veckan, vilket gör att de precis ligger på gränsen till vad som är gångbart kommersiellt, och av det skälet är whiskyn svår att få tag på. Således bad Jens mig att leta efter en Edradour i Tyskland, och inte behövde jag leta länge; den här whiskybutiken har banne mig allt.

Med en flaska Edradour i handen pratade jag en stund med butiksföreståndaren. Jag sade att det var underbart för en svensk att hitta en butik som är så välsorterad, och ändå har lägre priser än man får hemma. Han såg lite skeptisk ut och förklarade att det inte alls var billigt, skatterna var ju skyhöga. Som skräckexempel menade han på att en flaska vodka för €5 hade €4 skatt. När jag sade att en flaska vodka i Sverige alltid har ca €15 skatt försvann färgen från hans ansikte. Det svenska trumfkortet fungerar alltid. Efter att ha sagt "Auf Wiedersehen" till föreståndaren försökte jag hitta en lämplig kartong att packa flaskan i för transport till Sverige. Det var inte helt enkelt att hitta inne i stan, så jag gav upp idén för kvällen och beslöt mig att återuppta sökandet under lördagen istället.

På fredagskvällen ordnades en fest för utbytesstudenter, och när jag kom dit var det proppfullt med folk i ett ganska underdimensionerat rum som försökte prata med varandra över ljudet av skränig musik. Jag hittade snabbt min isländska kompis från kön till inskrivningen (en berättelse för en annan dag), och han presenterade mig för två japaner och en sloven. Vår lilla grupp växte till sig med en ryss och en tjeck, därefter två estniskor, sen en italienska, och snart kändes det som vi var en lämplig symbol för gränsöverskridande samarbete. Eller en United Colors of Benetton-annons.

På lördagen vaknade jag framåt 12-tiden och kollade upp var närmsta Staples låg. För de som inte vet är Staples ett varuhus för kontorsmaterial, och för den som har minsta lilla fetisch för dylikt är det även en enorm fälla. Hyllmeter efter hyllmeter med pennor, blystift, bläck, häftapparater, hålslagare, laminatmaskiner, kuvert, papper, whiteboards, tejp. Och så hyllan jag letade efter: förpackningar. En lång rad kartonger av alla de slag breder ut sig, tillsammans med stora påsar med dämpande skumgummichips, och så förstås allas högsta dröm: 200-meterrullar med bubbelplast!

Efter mina upplevelser i Hamburg blev jag mycket överraskad av den uppenbara bristen på storhandlar i München. Jag misstänkte att det borde finnas någonstans, och i lördags lärde jag mig var. Jag satte kurs mot Staples, som låg placerad i ett område med det poetiska namnet "Euroindustriepark". Jag klev av bussen vid en hållplats placerad intill ett litet villaområde, och tänkte att det var ett underligt ställe för ett Staples, men jag satte kurs efter kartan och promenerade på en gångväg mellan villorna och en lekplats. Plötsligt svängde vägen tvärt åt sidan, och jag kom ut på en stor parkering framför en enorm industrilokal, och på andra sidan mig reste sig ett högt stängsel, krönt med taggtråd och dekorerat med skyltar som upplyste om att inkräktare på militärområdet kunde skjutas. Jag hade hittat rätt.

En kort promenad senare insåg jag att jag hade hittat Münchens storhandelsområde. Firmor som sålde möbler, gardiner, djur, bildelar, cyklar och allt annat man kan tänka sig tävlade om utrymmet, och folk myllrade överallt. Jag hittade mitt Staples, köpte det jag skulle, och fann på vägen ut att det låg i samma byggnad som en butik med det charmiga namnet real:-.

Jag trodde att real:- skulle vara en av de tyska billigmarknaderna, men det visade sig vara en obehagligt välsorterad livsmedelsbutik. Jag fick senare höra att de har en billig version också, så jag antar att jag var på ICA Kvantum snarare än Willys. Jag fördrev ett par timmar med att strosa omkring och kika på alla obekanta varor, och hittade mycket att gilla. När man sätter sin fot i en tysk butik med ett sortiment som denna blir man tvungen att överge en hel del fördomar om tysk matlagning. De hade ett sortiment ost som säkerligen kunde få min mor att lämna sitt hemland, och vin-, öl- och spritsortimentet kunde nog ge även den mest förhärdade Systembolagskramare en tår i ögat. Sherryfatlagrad grappa, hundratals sorters vin sorterade efter geografi, backar om 20 x 0,5 l bayerskt öl för €11, Hennessy VS för €20... Jag kan fortsätta, men det blir obehagligt. Låt mig helt enkelt säga att det finns goda möjligheter för livsnjutaren att njuta livet med en sån butik i närheten.

Givetvis finns det även en del saker man kanske hellre tar ett kliv förbi i sortimentet. Vad sägs om "Saure Lunge mit Herz"? Ja... det är ungefär vad det låter som: en traditionell bayersk maträtt gjord på syrade kalvlungor och kalvhjärta. Nej tack, jag har redan ätit. En del priser verkar också helt bisarra: €4,50 för en vaniljstång?

Hur som helst trivdes jag utmärkt på min storhandel, och eftersom den tacksamt nog ligger endast några hållplatser bort med den buss som stannar alldeles nära mitt hem kan jag faktiskt åka dit lite då och då och handla, när jag känner att mina lokala Plus och Lidl inte kan erbjuda det jag söker. Framsynt som jag var köpte jag denna lördag mat för söndagen, så jag inte återigen skulle hamna i situationen att jag är hungrig men inte kan få tag på något att äta. Således blir det idag bayersk söndagsmiddag: Schweinshax'n mit Kartoffelknödel und Sauerkraut. Alles schmeckt!