Apfeln

Så här till hösten svämmar butikerna i Bayern över med minst lika mycket äpplen som de där hemma, även om den lilla patrioten inom mig menar på att de svenska äpplena är snäppet bättre. Det finns dock inga särskilda skäl att klaga, de lokala höstäpplena smakar även här alldeles utmärkt, vilket bara styrker tesen om att frukt och grönt är bäst när det är närproducerat (eftersom det då kan skördas när det är moget, istället för två veckor tidigare).

Omgiven av äpplen, men utan ugn, blir man lätt frustrerad. Jag kompenserar genom att äta Apfelstrudel när jag kommer över den (således blev det 2 på en dag i Innsbruck). Utöver Strudeln tänkte jag häromdagen att jag skulle skaffa lite cider, och naivt nog gick min tankebana som så: "Tyskland gränsar ju till Frankrike, så det borde vara lätt som en plätt att få tag på lite cider från Bretagne eller Normandie, och med tanke på alla taxibilar som har reklam för Magner's så ska man nog kunna hitta en irländare också, därtill är ju förstås engelsk cider given". Right?

Wrong. Jag letade igenom den mest välsorterade livsmedelsbutik jag hittills hittat i München, och allt jag fick med mig hem var en flaska Frankfurter Äpfelwein ("Das Beste was ein Apfel werden kann.") och en liten australiensisk(!) cider på 33 cl som kostade hutlösa €1,99. Men sen var den jäst med champagnejäst också. Ibland är livet inte lätt; för första gången sen jag satte min fot i ärans och hjältarnas land kände jag ett stygn av saknad för Systembolaget, vars sortiment åtminstone omfattar både Kiviks Cox och Cidraie.

Nåväl, nåväl. Hur var då den magra skörden jag fick tag på? Tja, Frankfurter Äpfelwein var just ett äppelvin, och inte någon cider. Nästan helt utan kolsyra, och med en mycket mer vitvinsartad syrlighet än cidersk mustighet är den förvisso god (jag är nästan halvvägs igenom litern), men alls ingen cider, och jag kan inte hjälpa det; jag blev besviken. Mina felaktiga förväntningar gör förstås denna besvikelse djupt orättvis, men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Björn Rosenström ("det stod att du var snygg, men du är ful--jag har blivit lurad"). Australiensaren däremot var alldeles utmärkt, med mustiga äppeltoner och trevlig komplexitet i smaken, samt en liten jästton. Jag och Sydney Cider skulle säkert kunna bli goda vänner, om det inte vore för att jag kan få 2 liter öl till samma pris som 33 cl av denna cider.

Härom vintern upptäckte jag även charmen i Kiviks Varm & Kall, och eftersom jag nog kan titta djupt i månen efter den här i Bayern har jag planer på att försöka återskapa en variant själv, och då är jag ju förstås beroende av att få fatt på en bra torr cider. Sökandet går vidare.