Technischen Universität München

I måndags var det då slut på semestern, när TU München hade terminsinvigning. Rektorn höll ett långt och ganska underhållande tal som mest gick ut på att dela ut små nålstick till LMU (Ludwig-Maximilians-Universität, det andra universitetet i München), samt att stolt påpeka att TUM var utnämt till ett av Tysklands tre elituniversitet (de andra två är LMU här i München, samt TU i Karlsruhe). Precis som KTH:s representanter brukar göra skröt han sedan om utbyten med elituniversitet i andra länder, bland annat Stanford, Ecole Polytechnique och KTH. Själv får jag alltid känslan av att dessa universitet mest anses vara de bästa eftersom de skapat sin lilla klubb där de klappar varandra på ryggen och berättar om hur himla bra de är. Sanning genom upprepning. Sen har jag ju förstås aldrig studerat vid något icke-elituniversitet, så vem är jag att ifrågasätta påstenden som dessa?

Efter rektorns tal var det dags för någon ung fjant att köra tysk stand up-komedi. Att döma av publikens skratt var han rolig, men eftersom hans tyska var lika hastighetsbegränsad som Autobahn, och alla skämten handlade om tysk politik, var det svårt att hänga med. När pladdret slutligen var över bjöd universitetet på gratis öl från bryggeri Weihenstephan, enligt egen utsago världens äldsta (grundat 1040), och därtill ägt av TU München.

Japp, det stämmer. Min skola äger ett bryggeri. We're not in Kansas anymore (nor are we in Sweden).

Efter att ha druckit några gratis (och alldeles utmärkta) öl tackade jag och Leifur (min isländske utbytesstudentkompis) för oss och drog vidare till Stammtisch @ KHG. KHG är den katolska studentföreningen på TUM, och de anordnar varannan vecka en träff för alla TUMs utbytesstudenter. Vid detta Stammtisch bjuds man på mat, varje gång en rätt från något nytt land. I måndags rörde det sig om Tyskland, och vi fick Leberkässemmel mit Senf. Utöver maten håller baren öppet. Precis som insikten att mitt universitet äger ett bryggeri kom insikten att katolska föreningen har en bar i källaren som något av en överraskning för mig. Uppvuxen i Sverige anser jag ju dels att katoliker i princip är frikyrkliga, och därmed att de antagligen inte gillar någonting som är roligt, t ex sex eller öl. Här i trakterna är dock mest alla katoliker, och de gillar sannerligen öl, så där rök ännu en av mina fördomar.

På KHG träffade jag en del av de utbytesstudenter jag redan förr träffat, och genom att le, nicka och tala dålig tyska undvek jag att behöva erkänna att jag inte kunde minnas namnen på en enda av dem. Det blev även tillfälle att stifta några nya bekantskaper, bland annat en fransyska (benfri!) som sade att hon föredrog öl framför vin. Denna kuriositet visade sig komma från Bretagne, som ju snarare är cider- än vintrakter. Min mentala europakarta, som en gång var så enhetlig och fin, indelad i simpla länder som Tyskland, Frankrike, Österrike, föll alltså isär ytterligare.

Semestern var ju slut, som sagt, så på tisdagen blev det för första gången dags att bege sig norrut till campus Garching, där det mesta av TUM har placerats i exil. Kvar inne på Arcisstraße nära stadskärnan finns mest ekonomi och dylikt trams. Det visade sig dock att campus Garching var riktigt fint, med stora gräsmattor mellan byggnaderna, och en liten park med stigar, gräsmattor, träd, dammar och en bäck. Därtill, förstås, fakulteterna.

Matematikfakulteten inhyses tillsammans med informatikditon i ett stort hus med distinkt 2000-talskänsla, alldeles nära tunnelbanan. När man kommer in i huset finner man en stor hall öppen alla tre våningar upp, och längs ena väggen sträcker sig en glasad vägg som övergår i ett glastak. På detta vis strömmar mycket ljus in, och hallen är behaglig på ett Svensk Inredning-vis. Trätrappor upphängda med stålstag från taket klättrar upp i mitten av rummet, längsmed långsidorna, och förbinds med catwalks till loftgångarna på de högre våningarna. Kerstin skulle inte gilla dessa trappor, som alltså klättrar ute i det fria, och därtill utan stag underifrån. Från loftgången på översta våningen kan man ta endera av två rutschkanor ner till markplan. Att sätta in barnleksaker i en universitetsbyggnad är förstås en genialisk idé, och i det här fallet verkar det dessutom röra sig om en slags matematisk konst; rutschkanorna utgår från varsin ände av loftgången, och mynnar ut intill varandra, så att de tillsammans utgör en snygg parabola, och formeln som beskriver rutschkanornas form sitter också på ett litet plakat på väggen. Albanova kan härmed officiellt slänga sig i väggen.