Vandring i Oberstdorf

Oberstdorf känner ni ju till, kära läsare. Inte det? Nähä. Okej, då får jag väl helt enkelt bota er okunskap. Oberstdorf ligger beläget i det sydligaste hörnet av Allgäu i bayerska Schwaben, bara ett stenkast från den Österrikiska gränsen. Oberstdorf är också den första orten i Vierschanzentournee, den årliga backhoppningstävling på fyra orter som i många år stått för Sveriges nyårsunderhållning, i form av backhoppning i Garmisch-Partenkirchen.

Oberstdorf har en strålande placering i de allgäuerska Alperna, och ligger bara dryga 2 timmar från München med regionaltåget. Därför föll valet på Oberstdorf när jag bestämde mig för att ägna pingstmåndagen åt att vandra i bergen. Pigg och glad steg jag upp på morgonen och tittade ut genom fönstret på en dag där solen ännu inte riktigt tagit sig över horisonten, men som redan badade i ljus. Vädret var varmt och behagligt, så jag nöjde mig med shorts och en kortärmad skjorta, men packade ner en tjock tröja i ryggsäcken för säkerhets skull.

Väl framme på Hauptbahnhof köpte jag mig en Bayern-Ticket Single för €19, som ger fri passage med alla regionaltåg i hela Bayern under en hel dag. Den första frestelsen kom när jag hittade mitt tåg, som stod bredvid ett annat tåg som jag hellre ville resa med...


Nåja, där gäller ingen Bayern-Ticket, så jag följde planen och åkte till Oberstdorf, och precis som alltid i Alperna klev jag av från tåget och fick kämpa för att hålla underkäken i kontakt med överkäken.

Oberstdorf visade sig vara en vacker och mycket trevlig liten stad, fylld av typiska alpstugor, omgiven av blomstrande fält, och med lite alpkor som förnöjt tog sig en slurk vatten i skuggan av ett träd.



Jag tog bussen upp till Söllereckbahn, som sedan förde mig upp på ca 1300 möh (Oberstdorf självt ligger på 815 möh). Resan gick i små bergbanehytter som svajade lite, och även om jag tyckte färden var besvikande obrant tror jag att Kerstin skulle ha ogillat den. Jag delade hytt med ett tvättäkta allgäuriskt par, som intresserat undrade hur svenska berg såg ut i jämförelse med Alperna.

Väl uppe på berget gjorde min mage mig uppmärksam på det faktum att jag inte ätit sedan en smörgås på München Hbf, och att det var hög tid att fylla på förråden om jag ville ha energi för vandringen. Som ett tecken från ovan pekade en skylt ut att det bara 10 minuter bort fanns en servering som producerade sin egen mjölk, smör och Bergkäse. Danke schön, sade jag till skylten och satte av. Efter bara 4 minuters promenad kom jag så fram till en trevlig liten hydda där jag bestämde mig för att köpa en Brotzeitplatte. Brotzeit, bokstavligen brödtid, är det bayerska namnet för ett mellanmål som oftast består av bröd, ost, kallskuret och öl, även om varma rätter också kan förekomma. I mitt fall tog jag en platta med bröd, Bergkäse, Schwammerl (rökt fläsk) och en Helles, som jag sedan avnjöt i solskenet på uteserveringen, medan jag spanade ut över dalen nedanför.



Jag misstänker att en svensk hälsoverksinspektör skulle ha något att invända mot den här krogen, men själv fann jag den helt i min smak:


Efter måltiden satte jag av på min utvalda väg, en slingrande stig nedför bergssidan, förbi den 930 m högt belägna Freibergsee, och sedan tillbaka ner till Oberstdorf. Stigen slingrade sig först uppåt och bjöd på en underbar utsikt över Oberstdorf och bergen i bakgrunden. Därefter stötte jag dock på lite patrull, jag hade inte riktigt räknat med det här:


Att pulsa genom snö och blöta ner fötterna är ju en aktivitet som alla svenskar är vana vid, mindre välbekant var att göra det i shorts och kortärmad skjorta, medan svetten rann nerför ryggen. Som tur var tog snön snart slut, och jag kunde fortsätta att vandra på komfortabla skogsvägar. På vägen ner stötte jag på en lustig liten inhägnad hage med en grusad gång, några stenar, lite gräs, lite lera och en liten damm. Bredvid hagen satt en skylt som berättade att det var en barfotahage, där vandrare kunde ta en paus och pröva att gå barfota på olika underlag. Skylten berättade vänligt att någon allgäuisk tomte hade ansett att barfotagång var ett viktigt steg för att åter komma i kontakt med naturen, och därmed bli friskare. Mina fötter var vid det här laget både blöta av tidigare nämnd snö, svettiga och lite allmänt mörbultade, så jag lät dem få sig en paus, och det var riktigt behagligt faktiskt. Inte för att jag kände mig så himla mycket mer i kontakt med naturen av att ha grus och lera mellan tårna, men åtminstone svalkade vattnet skönt.



Efter denna paus fortsatte färden nerför berget, förbi (men inte ner till) Freibergsees klara vatten, och därefter vidare ner till Oberstdorf, över några vackra alpängar. Väl tillbaka i staden sökte jag upp en krog och avnjöt en korvtallrik och en kall öl innan det var dags att mätt och nöjd ta tåget hem till München igen.



Allt som allt var det en mycket bra dag i oerhört vacker natur; Alperna är fantastiska, och varje besök ger bara mer smak för dem.

För den som vill se mer foton finns de på min Flickrsida.