Dienstag, 14. Oktober 2008

Dahoam

Det är inte utan sorg i hjärtat som jag lämnade Stockholm i söndags morse, men det är ej heller utan glädje i hjärtat som jag återigen beträdde bayersk mark. Under inflygningen sken solen över Oberbayerns landskap av omväxlande jordbruk och skogar, vars trädkronor lyste i vackra höstfärger. När jag klev ur planet väntade jag mig därför undermedvetet den svenska hösten kännetecken: den klara luften som fyller lungorna med en svalkande kittling, alla kanter liksom skarpare där de avtecknar sig mot himlen, och ett solljus som får trädens blad att nästan glöda.

Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.

Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.

När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.

Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.

5 Kommentare:

Angelica hat gesagt…

Visst känns det lite fel att ha det så varmt i mitten av oktober? Här var det också osedvanligt varmt i dag; jag kände mig nästan lite lurad där jag gick i min vinterkappa och svettades.

Anonym hat gesagt…

Har fortfarande svårt att fatta att du joggar...

Anonym hat gesagt…

Jag tror han ljuger Ida...

del hat gesagt…

angelica: Det korrigerar sig snart nog, bäst att njuta medan det går.

kära systrar: er tilltro och uppmuntran uppskattas!

Anonym hat gesagt…

Hörru lillebror, dags att skriva något snart..? Vill ju ta del av ditt liv fast du är såååååå långt borta.