Die Nerven der Deutschen

Tyskarna är ett nervöst folk. De har vid det här laget ställt sig på fel sida i så många konflikter, att de med rätta oroar sig för att något europeiskt folk--vilket som helst, de har alla en gås oplockade med tyskarna--ska smyga sig in om natten och tilldela tyskarna deras rättmätiga straff. Plågade av vitlöksluktande visioner av baskerprydda fransmän med Sabatierknivar gömda i baguetter som smyger sig förbi det intet ont anande Bundeszollamt och in i germanernas hjärteland, sover tyskarna lätt och oroligt om natten. De vaknar hålögda och darrande, och beger sig i detta sinnelag till arbetet medelst tunnelbana, en färd som för tysken närmast är att jämföra med slakttjurens sista färd mot sitt öde.

När en tysk tunnelbanevagn lämnar en hållplats ropar man genast ut vilken nästa station är, och på vilken sida av tåget man ska kliva av. Tyskarna reser sig genast och flockas vid tillbörlig dörr, där de sedan panikartat trängs i sina försök att vara först ur tåget. Tyskens största skräck är att lokföraren inte ids vänta på att alla klivit av, utan helt sonika stänger dörrarna och medför de panikslagna passagerarna till nästa hållplats, där de då desorienterade och förskräckta skulle stappla ur vagnen och falla till knäna, ropandes mot himlarna: Warum?

För att stilla sina nerver har tyskarna ett starkt behov av Ordnung, vilket man uppfyller genom att sätta upp skyltar med regler, förbud och anvisningar. Blotta åsynen av lagparagrafer i relief på en stålplatta, stadigt fastnitad i en stenpelare på tågstationen, lugnar tyskens sinne och skänker honom en inre ro. Mycken sorg hade kunnat besparas Europa under det förgångna århundradet, om endast Polens gränser prytts av skyltar bärande texten Blitzkrieg verboten.