Mittwoch, 30. April 2008

Frühlingswetter

Våren har fått ordentligt fäste i München, och för den som kommer från Sverige är det svårt att bestämma sig för om säsongen verkligen ska kallas vår, eller om det inte är sommar vi har att göra med. Van som man är vid en jämn övergång mellan årstiderna, en perfekt sinuskurva med närmast fix våglängd, blir man lite överraskad av det obeslutsamma vädret som pendlar mellan kalla snöiga vinterdagar och varma soliga vårdagar, för att så plötsligt skaka av sig det sista av vinterns bojor, skingra molnen, och låta en brännande sol lysa ner på en dag som redan bjuder på 18 °C i lufttemperatur.

Det som dock gör att jag ändå bestämmer mig för att kalla det vår i en vecka till ungefär, är att träden så nyligen satt sina blad. I söndags var jag och Angelica på en promenad i parken, och jag anmärkte på att det skulle bli fint när bokarnas blad kommit, och när jag i går kväll gick ut för en joggingrunda så hade bokarna redan kommit till skott. Det betyder att alla träden klockade in på under två veckor, och slänger man in buskarna blir det ändå inte mer än totalt tre.

Just nu befinner sig alltså naturen här i omgivningen i den där vackraste av sina skepnader. Det var så vackert i parken i går kväll att jag gick ut igen för en joggingrunda i morse vid 9-tiden. Solen stod ännu ganska lågt på himlen, och lyste ännu upp de späda gröna bladen på de höga träden från undersidan, så att de avtecknade sig mot sina mörka grenar och den ljusblå himlen. Jag kände mig upprymd där jag sprang, lyssnande till en konsert av gröna toner, diskanten mot de bruna, grå och svarta basgångarna av grenar och stammar, ett crescendo som bygger upp mot den himmelska blå tonen, skapar bladens kanter och sträcker sig djupt ner i ens lungor och tar ifrån en den luft som man nyss dragit.

Det är inte svårt att förstå att somliga, när de bevittnar en sådan konsert, känner att det måste finnas en dirigent någonstans bakom kulisserna.

Våren kommer alltid som en befriare, det är först när man andas ut som man inser att man höll andan från allra första början, och nu äntligen är det dags att leva.

1 Kommentar:

Anonym hat gesagt…

Daniel! Jogging!!! Trodde inte du sysslade med sådant frivilligt!
Lite samma sak vår- eller sommarväder som du beskriver så poetiskt har det varit här också. Härom dagen var det sommarvärme med strålande sol, men nu är det lite svalare och ostadigare igen. Så ur led är tiden!