Nürnberger Christkindlesmarkt

Det gäller att hålla tungan rätt i mun med dialekterna här i trakten. I fredags sade jag till Angelica att "imorgon ska jag till Nürnberger Christkindlmarkt", men det var alltså inte korrekt. Nürnberg ligger nämligen i Franken, och i Franken har man Christkindlesmärkten. Norr om Bayern (i Preußen!) har man Weihnachtsmärkten, men låt oss lämna dialekterna därhän.

Nürnberger Christkindlesmarkt, således. Vi var en käck grupp matte- och informatikutbytisar som på lördagsmorgonen träffades vid spår 23 på Münchens Hauptbahnhof: jag (Sverige), Leifur (Island), Rainer (Österrike), Thomas (Tyskland), Ivonne (Tyskland), Maria (Ryssland/Tyskland), Irina (Ryssland), Agi (Ungern) samt en ungersk kille och en ungersk tjej vars namn jag varken minns eller kan uttala. Efter att alla andra hade småsovit i två timmar på tåget, medan jag glatt tittade på Bayersk landsbygd utanför fönstret, anlände vi Nürnberg. Det var en mycket vacker dag; solen sken från en klarblå himmel, och kylan var uthärdlig: på en höft sådär -2 grader Celsius.

Nürnberg är en stad med en lång historia, som rymmer både stolta och mindre stolta ögonblick. Grundad omkring år 1000 var Nürnberg boplats för kejsarna av det heliga romerska riket under åren 1050-1571, däribland Kejsar Karl IV. Något senare fick Nürnberg ett lite tristare rykte, när den rätt så välbekante herr Hitler höll sina massmöten där. Vid slutet av WWII var Nürnberg också platsen där krigsbrottsrättegångarna hölls, och där några högt uppsatta nazister blev hängda för sina brott.

Men det senare såg vi inte mycket av i lördags. Vårt första mål efter att ha klivit av tåget var att ta en sväng förbi den gamla kejsarfästningen, som var mycket vackert placerad på en kulle med utsikt över staden. Vi kom dit via en promenad genom stadskärnan, som var mycket vacker, med många gamla byggnader i den speciella Nürnbergska stilen: sandstenssockel med träfackverksövervåningar. Borgen i sig såg ut precis som man föreställer sig en medeltida fästning: byggd i sten, med bröstvärn, torn, vallgrav samt en hänförande utsikt över staden som breder ut sig nedanför.

Efter slottet ville vi berika våra själar med lite konst, närmare bestämt besökte vi Albrecht Dürers hus som var centralt beläget i staden. På plats finns inga original av mästaren, eftersom han hade ganska gott sinne för företagsamhet (eller kanske snarare hade hans fru det), och därmed sålde sin konst medan han ännu var vid liv. Alltså fick vi nöja oss med att se avbildningar, men de var nog så imponerande ändå. Dürer var även matematiker på sin tid, men tyvärr fanns inga reproduktioner av hans matematiska mönster på plats, vilket gjorde oss alla besvikna. Min depression botades dock av att jag fick hälsa på en vänlig 10-årig Golden Retriever på väg ut från muséet. Jag noterade till Ivonne att jag nästan saknade hunden mest av alla, varpå hon anklagade mig att vara en mycket dålig son, och rådde mig starkt att undvika att avslöja detta för mina nära och kära. Uppenbarligen kastade hon pärlor, stackarn.

Efter detta begav vi oss till själva Christkindlesmarkten, som sträckte sig över hela stora torget och in på några sidogator. Mängder av människor myllrade omkring bland stånden som sålde Glühwein, Nürnberger Bratwürstl, julprydnader, mössor, vantar, handsnidade träleksaker, etc. Vi satte kurs mot ett Glühweinstånd och samtalade över några koppar Heidelbeerglühwein (=blåbärsglögg), som smakade alldeles utmärkt, och som jag verkligen ångrar att jag inte köpte med mig en flaska av. Därefter splittrade vi upp oss lite, av navigationstekniska skäl, och jag, Irina och Leifur gav oss av genom folkmängden. Irina, uppväxt i Moskva, besitter en imponerande god förmåga att navigera genom folkmängder, medan Leifur, vars hemland antagligen bara har ungefär tio gånger så många invånare som Nürnbergs Christkindlesmarkt har besökare, såg ganska besvärad ut. Irina pilade fram och tillbaka och tittade på hantverken, och Leifur prutade ner en träkatt från €6 till €4, medan jag namsade på en Lebkuchen och njöt av det juliga i att vara trött och kall och omgiven av tusentals personer som är i vägen för en. Efter att ha återförenats med de andra, och efter att jag och Thomas enväldigt beslutat att vi alla behövde två koppar Glühwein till, begav vi oss mot tågstationen för hemfärd.

Det visade sig att vi inte var ensamma om idén, tågvagnen var så pass full att vi inte alla fick sittplatser; jag och Ivonne blev sittande i mittgången på tåget, där vi undersökte vem som hade mest av sitt barnasinne kvar. Trots att Ivonne är sex år äldre än mig kunde vi konstatera att undertecknads ben och skinkor domnade bort i rekordtempo, varmed vi bekräftade att ens mentala ålder påverkar ens fysiska. Men vi höll humöret uppe; Ivonne höll ett mindre föredrag om Jules Vernes böcker, och jag kontrade med att förklara Michelson-Morley-experimentet. Good times.

Framåt 21-tiden anlände vi München, och jag bet ihop och reste mig (och förblev stående!) på mina bortdomnade ben med värkande leder, och raglade mot S-Bahn hemåt. Därmed var dagen slut, och jag kan konstatera att Nürnberg var en mycket trevlig och vacker stad, att Glühwein är gott, och att jag har en helt ny förståelse för föräldrarnas ovilja att sitta på golvet i fyra timmer och bygga med Lego när jag var ung.