Bobotie möter spanska inkvisitionen

Manuel, Sara, Lupe och Stephanie med sin bobotie.

Som utbytesstudent förväntas man lära sig saker om andra kulturer, och efter att ha spelat musik från våra respektive länder för varandra (slutsats: spanjorer har kanske inte världens bästa musiksmak) är det en naturlig sak att vilja dela med sig av sitt lands matkultur.

Först under luppen var Stephanie, som vänligt bjöd in till sydafrikansk lunch klockan 13:00 idag, och angav min korridor som plats för tillställningen. Vid sådär 12:00 dök Stephanie upp med matvarorna och förklarade att det var lite bråttom, för "det tar nog någon timme eller så, jag har inte läst receptet än". Jag shanghajades ställde generöst upp som medkock, och när spanjorerna (för första gången i sina liv punktliga) dök upp klockan ett hade maten just skjutsats in i ugnen, där den skulle förbli i en timme.

Nå, med tiden så blev det en riktigt trevlig måltid; varmrätten bestod i bobotie med gult ris, och till efterrätt inlagda persikor med vaniljeyoghurt och Glühwein. Sällskapet var på gott humör, trots att spanska inkivisitionen var en smula trött efter att ha fortsatt gårdagens festande i ytterligare några timmar när jag funnit det för gott att diskret avvika. Maten fick mottaga månget prisande ord, och den var verkligen både god och karakteristisk. Sydafrikansk mat är i sig en enda stor kulturkrock; boernas europeiska rötter har mött såväl de lokala afrikanska köken som de indiska och malaysiska. Förklaringen till de två senare är den brittiska kolonialmakten som lockade över folk från andra kolonier, eftersom de inte litade på den lokala svarta befolkningen, och ej heller kunde få boerna att samarbeta.

Bobotie består av en köttfärsröra med lök, bröd, sultanarussin och kryddor som gräddas i ugn med en äggstanning över. Serverad med gurkmejafärgat ris och tomat- och löksallad är det utan tvekan en stabbig måltid, men mycket passande en kall vinterdag på andra änden jorden från dess hemland. Jag kan rekommendera rätten, och har nedan försökt att översätta receptet vi använde oss av idag från Stephanies pidgin-afrikaans-engelska ("three eggs, geklits").

Bobotie

1 kg köttfärs, gärna lammdito
3-5 klyftor finhackad vitlök
3 skivor dagsgammalt bröd, utan kanter
3 gula lökar
3 ägg, geklits (öh... lätt vispade, tror jag)
375-500 ml vatten
250 ml mjölk
175 ml sultanarussin
5 msk smör
4 msk blatjang (mango chutney borde funka fint)
1,5 msk masala-kryddblandning (curry kan fungera som substitut)
1 msk koriander
1,5 tsk gurkmeja
1,5 tsk gedroogde Gemengde Kruie "blandade kryddor"--något i stil med kinesisk 5-spice-mix. Utelämnades av oss idag.
4 stötta kryddnejlikor
1 tsk svartpeppar
salt
8-10 lagerblad

Värm ugnen till 180 °C. Lägg det kantbefriade brödet på blöt i ljummet vatten. Hacka lök och vitlök och stek den långsamt mjuk i en ordentlig klick smör. Tillsätt lite mer smör, och stek färsen tills den blivit lätt brynt och mjuk--inte riktigt genomstekt. Blanda färsen och alla övriga ingredienser utom bröd, mjölk och ägg i en stor skål. Krama ur vätskan ur brödet och tillsätt det. Bred ut i en ganska stor ugnssäker form till ca 4 cm tjocklek. Grädda i 30 minuter; vispa under tiden ihop mjölken och äggen. Häll äggstanningen över köttfärsröran och grädda i ytterligare 30 minuter.

Servera bobotien med basmatiris som färgats med lite gurkmeja, en tomat- och löksallad bestående av skivad tomat och lök som fått dra i vinäger, och mango chutney (eller egentligen blatjang). Traditionellt även med skivad banan och kokos, men usch.

Can like to spoke English

Idag blir det bara lite lätt underhållning, av den sort som roar oss som gillar språk. Vi tackar Stephanie för följande lilla inslag från sydafrikansk radio: Institute of Afrikaans Accent. (Tyvärr går denna video inte att bädda in på sidan, så ni får ta steget till den skrämmande plats vi kallar Youtube. Exgüsi, liebe Gäste.)

Schwiizertüütsch 1

Det är ingen hemlighet att jag älskar schweizarna, och hur kan man egentligen motstå ett folk som tycker att smält ost är en måltid? Angelica, den underbara kvinnan, såg in i min själs djupa mörker och insåg att den verkliga anledningen till min kärlek till Schweiz är språket, och således gav hon mig en bok om Schwiizertüütsch, med tillhörande CD-skiva av uttal, i present medan hon var nere på besök.

Schwiizertüütsch är ett alemanniskt språk och har alltså gemensam, men ganska avlägsen, historia med tyskan. Speciellt för Schwiizertüütsch är att den hoppade över ett par vokalskiften som ägde rum i resten av Tyskland, vilket lett till... tja, -tüütsch istället för -deutsch, och liknande.

Lita på att få höra mer om detta fascinerande språk när jag satt mig in i det djupare, men tills vidare, njut av följande:

Skämtreklam från Wallis:


Reportage från Miss Zürich 2008-tävlingen, på klingande zürichska:

7 saker om mig

Som bloggare tillhör man inte internets mest populära grupp, och det beror antagligen till stor del på att bloggare är jävligt tröttsamma människor. Precis som andra tröttsamma människor, till exempel IOGT-NTO, gillar bloggare att hitta på events, som det heter på fin svenska, och fejka att ha roligt.

Således blev jag av Angelica utmanad att berätta 7 knäppa och alldagliga saker om mig själv på min blogg. Jag var motvillig, men eftersom ämnet Daniel Eliasson ändå är en favorit så går jag väl med på det. Alltså:

1. Jag bakar kakor men äter inte upp dem, för jag gillar egentligen att baka mer än att äta sötsaker.
2. Jag hatade IKEA när jag bodde i Sverige, och älskar det när jag bor i Tyskland. Patrioter föds i utlandet.
3. Jag börjar skaka av köld innan jag känner mig kall, vilket gett mig ett rykte i Tyskland som en äkta hårding istället för en äkta idiot.
4. Jag älskar dialekter, ju knepigare, desto bättre. Weanerisch, ja tack, Bairisch, oh yeah, Schwiizertüütsch, sluta, jag dräglar.
5. Jag drömmer om att en vacker dag äga en tweedkavaj med läderlappar på armbågarna.
6. Jag tycker inte att statistik är fördomar.
7. Jag tycker fortfarande att en naken glödlampa är en fullkomligt anständig rumsbelysning.

Per Gessle, topp 3

Som Angelica så fint påpekade är Lindau en stad på en ö i en sjö, vilket låter som något Per Gessle skulle skriva. Eftersom vi alla vet att Per Gessle är både en händig man och en finfin musiker är det nu dags för lite musik!

Bodensee, Lindau och Bregenz

En söndag för ett par veckor sedan organiserade TUMi, TU Münchens centrala organisation för utbytesstudenter, en tripp till Bodensee, den "stora" sjö som gränsar till Schweiz, Österrike och Bayern. Jag säger "stora", för ärligt talat... vad vet tyskar om sjöar? Inte mycket, när de blir så upphetsade av en den här lilla pölen.

Nåväl, det Bodensee saknar i storlek tar den igen på läge. Klara dagar får man en hänförande vy av alperna som stiger upp på den schweiziska sidan av sjöns spegelblanka yta.

Vi var där en dimmig dag.

Jag anlände München Hauptbahnhof med god marginal innan tåget skulle gå, och kunde efter ett kort ögonkast konstatera att jag inte kände någon annan som skulle med på resan. Jag noterade dock en kille som stod ensam och såg sig omkring, så jag klev fram och frågade om han inte heller kände någon. På det viset lärde jag känna italienaren Jacopo, hamnade i en tågkupé med honom och fyra spanjorer.

Tåget hade knappt lämnat Hbfen i riktning Lindau am Bodensee (karta) innan en annan utbytesstudent kom förbi och frågade ut oss i kupén om vår härkomst och våra studier (favoritsamtalsöppnare bland utbytesstudenterna). Någon anmärkte att det lät lite som speed dating, varpå en av spanjorerna sade "Ja! Speed dating! Utmärkt idé!", och försvann ut ur kupén. Ett par minuter senare återvände han med en liten grupp tjejer i släptåg, och började dela ut order. Männen placerades i sätena på kupéns ena sida, medan damerna fördelas på den andra. Därefter fick vi alla 5 minuter att bekanta oss, innan vår organisatör ropade ut att det var dags att rotera, och på den vägen lärde jag i snabb takt känna spanjorskorna Sara, Lupe och Sandra, en amerikanska vars namn jag sedermera glömt av, och sydafrikanskan Stephanie.


Spanjorer nog att göra Napoleon nervös; fr v: Lupe, Sara, Manuel, Fran och halvt avkapad Sandra

Väl framme i Lindau hoppade vi direkt på ett regionaltåg och åkte i 20 minuter över gränsen till Österrikiska Bregenz (karta) och gick på en stadsvandring. För att vara helt ärlig gjorde Bregenz inget större intryck; en fin ort förvisso, men inget särskilt fick den att sticka ut. Utom möjligtvis europas smalaste hus på bara 57 centimeter:



Efter att ha tittat på Bregenz begav vi oss tillbaka till Lindau, och tog en båttur på Bodensee. Som alltid med båtturer var det fint, och för oss som är uppvuxna med närhet till både Mälaren och Östersjön var det skönt att för en gångs skull se mer vatten än det som kommer ut ur duschmunstycket om morgnarna, men tyvärr förstörde det typiska Bayerska diset chanserna att få några riktigt storslagna vyer. Ändå ägnade jag halva resan åt att förbanna det faktum att jag inte har något vidvinkelobjektiv till kameran. Bodensee lär vara en riktig upplevelse en klar dag.

Efter båtresan tog vi en närmre titt på Lindau, som visade upp ett par riktigt fina sidor. Placerad på en liten ö i Bodensee har Lindau utövat det där pittoreska konststycket som utrymmesträngda städer gör, tänk Gamla Stan i Stockholm. Utöver den lilla hamnen med Bayerns enda fyr och (givetvis) en lejonstaty hade staden en fin gammal stadskärna med en del vackra byggnader:



Inte med på bild, eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, var en rolig byggnad där de hade byggt ett litet villaliknande hus på taket till ett äldre stenhus.


Sara och Lupe på Lindaus huvudstråk.

Lindau har en lång historia av att byta händer mellan Bayern och Österrike, ibland så ofta som två gånger på ett år. Efter andra världskriget hamnade Lindau i fransmännens zon, och 1955 blev Lindau åter en del av Bayern, vilket den förblivit sedan dess. Vad framtiden har att bjuda för denna lilla ort i Bayerns utkant återstår att se...

Efter att ha besiktigat Lindau var det dags för återfärd till sköna München, en tågresa på ca tre timmar, tid som vår nybildade vänkrets ägnade åt att utbyta kulturella erfarenheter. Det mesta av den vanliga sorten: jämförelser av matvanor, språk och klimat, men vår sydafrikanska delegation bjöd på en del mer exotiska infall; aldrig förr i mitt liv har någon bett mig förklara hur det går till när det snöar, hur snö känns att gå på, eller inte känt till den viktiga distinktionen mellan blöt- och pudersnö ur snöbollssynpunkt. Exotiskt.

Lästips: Kevin Dolgin Tells You About Places You Should Go In Europe

Jag utlovar ett köttigare inlägg snart, men under tiden rekommenderar jag läsningen som nämns ovan. Kolla speciellt in den här artikeln om nonsensfraser.

"There is a penguin in my closet." In German: "Es gibt ein Pinguin auf meinem Schrank."
[...]
Of course, you don't want to be nasty, you need to explain rapidly to the hotel staff that there is not, in fact, a penguin in your closet, and that you were just employing your single phrase of German. If you do not explain this quickly, them being German, they will dutifully send someone to remove the penguin from your closet, and that would not be a very nice thing to do to the cleaning staff.