Öppen ursäkt

Ryktena om min död är åter igen överdrivna. Jag är inte död, bara lat med att uppdatera bloggen. Jag de få läsare som återstår om ursäkt för detta oskick, och skyller ifrån mig på allt möjligt, framförallt ett par stressiga månader i skolan.

I Tyskland löper nämligen inte terminerna mellan Augusti och December samt Januari och Juni, som i civiliserade länder, utan här löper terminerna mellan Oktober och Februari samt April och Augusti, ett system som bara kan förklaras genom att åberopa rasism: tyskar är konstiga. Oavsett vilken anledning som påbjöd systemet har det till resultat att man inte riktigt kan njuta av jullovet, för så fort man sätter sin fot i skolan igen i början av januari är det dags att stressplugga inför tentorna. Till skillnad från i civiliserade länder (Sverige) har man här inte tillgång till sisådär 10-20 gamla tentor med lösningar, utan halva problemet med tentapluggandet ligger istället i att försöka klura ut vad som läraren kommer anse vara viktigt. Good times.

Hur som haver gick tentorna ungefär som förväntat: åt skogen i Algebra I, och helt okej i Stochastische Prozesse. Eftersom professorn i Kombinatorische Optimierung visade sig vara Jesus (han ställde in tentan och lät oss bli godkända på enbart inlupparna) så har jag därmed klarat 2 kurser av 3, vilket jag inte tycker är helt illa med tanke på att en av kurserna jag faktiskt klarade bygger på sannolikhetsteori, en kurs som jag inte läst och som här har rykte om sig att vara ruggigt svår.

Eget beröm luktar illa, så i ett försök att förbättra luftkvaliteten i mitt rum går jag vidare till nästa ursäkt för att jag inte har bloggat, nämligen boende. I syfte att göra mitt liv billigare och jobbigare valde jag att lämna lägenheten i Schwabing till förmån för att sova på en bänk på Hauptbahnhof. Nå, nästan. Jag norpade åt mig en mellanhyra för mars månad i det studentrum som Leifur hyrt under terminen, men efter mars kommer uthyraren Felix tillbaka från sina studier på någon ort, och då är det Hbf:en som gäller, såvida jag inte kan hitta en lägenhet innan mars tar slut. Det bör dock inte på något vis vara omöjligt, och faktiskt har jag redan ett lead, som vi säger i branschen, nämligen en liten studentlägenhet i Studentenstadt, ett studentbostadsområde som är ganska schysst beläget mellan Englischer Garten och sin Ubf (U-Bahnhof), med 8 hållplatser till innerstan och 6 till campus Garching. Därtill har de dryckesförsäljning i källarna till studenthusen, så man behöver inte bära sin ölback mer än uppför några trappor. Win-win situation, som de säger i Stora Satan.

Angelica tyckte att mitt huvud tog för stor plats på kudden om nätterna, så hon valde att skaffa sig ett Au Pair-jobb hos en familj i Münchens rikisförort Starnberg, som ligger vackert belägen vid Bayerns näst största sjö och precis vid fötterna av Alperna. Igår tog hon således sitt pick och pack och gled iväg för ett liv i lyx, medan undertecknad lämnades med en ostädat lägenhet och en dag på sig att städa ur den.

Nu ska man ju aldrig göra idag det som kan skjutas upp till imorgon, så jag valde att åka ut till Kieferngarten och dricka öl med det som återstod av utbytesgänget, nämligen de två mentorerna Thomas och Ivonne, Henrik och Irina. Det hela var ett slags avskedsfest för Irina, som åker hem på lördag, och därefter är det bara vi svenska pojkar kvar. Irina hade bjudit in alla ryssar hon kunnat hitta på matteinstitutionen på TUM, varpå hon vänligt upplyste dem om att jag kunde tala ryska--en ren och skär lögn, för den delen, jag kan knappt säga något alls som inte är en förolämpning--så jag avstyrde uppmärksamheten genom att dra fram trumfkortet svenskhet: "Låt mig berätta för er om älgar och riktigt långa nätter/dagar". Worked like a charm, en av ryskorna hade visst varit utbytesstudent i Uppsala, och höll sedan ett tal om hur jäkla bra Sverige är, och att svenskarna festar mycket hårdare och roligare än tyskarna. Det är inte varje dag man blir beskriven som melem av ett partyfolk, men hon hade varit på gasque, så det förklarar ju en hel del.

Idag (torsdag) var det alltså flyttdag, och trots att jag inte kom hem helt tidigt igår masade jag mig ändå upp vid 8-tiden och började packa. Man (=jag) tror alltid att packning ska gå snabbare än den i själva verket gör, men jag lyckades i alla fall packa ner mina ganska få, men ack så tunga, ägodelar och påbörja städningsarbetet. Detta var det värre med, små lägenheter har nämligen den otrevliga egenskapen att de är nästan omöjliga att verkligen rengöra medan de är bebodda, så när man äntligen får bort alla saker så är det smuts i alla möjliga vrår och hörn. När man därtill bor i ett fuskbygge är det svårt att veta var man ska dra gränsen--golvlisterna lossnar när man stöter i dem med dammsugaren, ska jag damma bakom också? Lägenhetens mumsiga doft när den fått stå och marinera över en dag fick sig också sin förklaring när jag hittade en ca 30 x 40 cm stor koloni av vackert svart mögel bakom ett litet skåp som jag aldrig förr tittat bakom. "Goddag, högst ärade svamp, låt mig sätta tillbaka skåpet, var vänlig börja inte växa i min hjärna." Min kamp mot klockan var dock framgångsrik, vid 15 kom som avtalat värden och kollade av lägenheten, och hon var nöjd med min städning, så jag får tillbaka depositionen på €500. Danke schön.

Allt detta städande lämnade dock ingen tid för att under dagen flytta över saker till min nya lägenhet, så när jag hade lämnat över nyckeln fann jag mig själv stående på gatan med två fulla dragväskor, en tvättkorg med smutstvätt, en plastkasse med skor, en ryggsäck innehållande datorn samt två blå IKEA-påsar knökade fulla med tung skit. Jag skänkte min kära far med körkortet och bilen en tanke, och fällde en melankolisk tår. Sedan bet jag ihop och packade på mig så gott jag kunde, det blev de två IKEA-kassarna samt skorna och ryggsäcken. Därefter var det bara att börja min färd: Gå till busshållplatsen, ta buss 123 till Münchner Freiheit, byta till U6 och åka till Studentenstadt, släpa grejerna till korridorsrummet, bryta ihop och dö. Därefter hela vägen tillbaka, grabba tag i resterande grejer, och så hela vägen till Studentenstadt igen. När jag väl var klar var klockan 17:30, min rygg värkte, mina armar värkte, min nacke värkte och jag ville dö. Därtill insåg jag att allt jag fått i mig under hela dagen var ett glas vatten, så jag gick ut och åt middag.

Efter middagen stapplade jag in i köket och gjorde kaffe, varefter jag retirerade till min kammare, där jag bestämde mig för att skriva ner mina sista tanker innan jag säkerligen dör av utmattning. Tyvärr kommer dessa mina sista önskemål i livet inte publiceras på bloggen om jag faktiskt dör under natten, för jag glömde ta med min tp-kabel från Eisenacher Straße, så jag har ingen internetanslutning idag. C'est la vie.

I övrigt har det faktiskt hänt lite ditt och datt under våren som kan vara värt att berätta om, så det kommer i kroniskt okronologisk ordning senare. Nu ska jag sova.