Millionendorf

Farväl, München

2009-03-17T17:00:00.001+01:00

Det är svårt att skriva det här inlägget. Det har gått 18 månader sedan jag tog min vaga plan om framtiden och flyttade till München. Jag hade väl anat att jag en vacker dag skulle lämna staden, men att det skulle bli till förmån för Stellenbosch hade jag nog inte satsat pengar på.

Även om jag ser fram emot vad som komma skall är det inte utan en viss tyngd i hjärtat som jag tar farväl av München. Det är en stad som behandlat mig mycket väl, med sin charmiga och lite lantliga atmosfär, mysiga ölhallar, underbara park, och fantastiska läge. München har blivit hemma för mig, det är en trygg plats som jag känner mig välkomnad av.

Så nog kommer jag sakna dig, München. Jag kommer att sakna att vandra under bokarna i Englischer Garten, att köpa backvis med Augustiner i källaren, att äta Weißwurst med Brez'n på fredagsmorgnar i matematikhuset, att ta regionaltåget till alperna, och mycket, mycket mer.

Jag vet inte när vi kommer att ses härnäst, men du behåller en plats i mitt hjärta, och en vacker dag kommer jag och hälsar på. Vem vet, kanske till och med stannar?

Tills dess, må väl.

Din invånare,
Daniel Eliasson

Access granted!

2009-03-13T16:29:00.003+01:00

Idag var jag på sydafrikanska generalkonsulatet i München och hämtade upp mitt pass, med tillfälligt uppehållstillstånd i! Det känns en smula antiklimaktiskt att se att all min möda resulterade i en liten papperslapp om ca 10x12 cm.

Jag har nog aldrig i mitt liv behövt jobba så hårt för ett papper förr. För att få mitt uppehållstillstånd var jag tvungen att:

- Hitta en handledare i Stellenbosch.
- Få tag på en lektor i Sverige genom att mer eller mindre campa utanför hans rum.
- Övertyga en professor i matematik att ge klartecken för mitt exjobb.
- Komma fram till ett ämne för exjobbet.
- Få ämnet okejat av lektorn i Sverige.
- Lämna in en ansökan till Stellenbosch University.
- Få handledaren i Stellenbosch att skriva under ansökan.
- Ta en serie blodprover och få ett medicinskt utlåtande.
- Röntga bröstkorgen för att visa att jag inte har aktiv tuberkulos.
- Skaffa ett brottsregisterutdrag från Sverige.
- Skaffa ett brottsregisterutdrag från Tyskland.
- Ordna sjukförsäkring.
- Få sjukförsäkringsbolaget att faxa min policy till konsulatet.
- Skriva ut bankutdrag.
- Boka flygbiljetter.
- Ta passfoton.
- Lägga en deposition ifall de behöver utvisa mig ur landet.
- Betala €52 för ansökan om uppehållstillstånd.

Det var nog mer, men hjärnan har en tendens att göra sig av med smärtsamma minnen.

Sydafrika, förbered dig. Jag kommer.

Men Without Hats - Safety Dance

2009-03-10T22:05:00.003+01:00

Det här är en helt genial musikvideo. Vad i helskotta är det som försiggår?

Men Without Hats - Safety Dance

S-s-s-s A-a-a-a F-f-f-f E-e-e-e T-t-t-t Y-y-y-y
Safe, dance!

[Spoken]
We can dance if we want to
We can leave your friends behind
'Cause your friends don't dance and if they don't dance
Well they're no friends of mine
I say, we can go where we want to
A place where they will never find
And we can act like we come from out of this world
Leave the real one far behind
And we can dance

[Sung]
We can dance if we want to
We can leave your friends behind
'Cause your friends don't dance and if they don't dance
Well they're no friends of mine
I say, we can go where we want to
A place where they will never find
And we can act like we come from out of this world
Leave the real one far behind
And we can dance
Dance!

We can go when we want to
The night is young and so am I
And we can dress real neat from our hats to our feet
And surprise 'em with the victory cry
Say, we can act if want to
If we don't nobody will
And you can act real rude and totally removed
And I can act like an imbecile

[Refrain]
I say, we can dance, we can dance
Everything out of control
We can dance, we can dance
We're doing it from wall to wall
We can dance, we can dance
Everybody look at your hands
We can dance, we can dance
Everybody takin' the cha-a-a-ance

Safety dance
Is it safe to dance
Is it safe to dance

S-s-s-s A-a-a-a F-f-f-f E-e-e-e T-t-t-t Y-y-y-y
Safe, dance!

We can dance if we want to
We've got all your life and mine
As long as we abuse it, never gonna lose it
Everything'll work out right
I say, we can dance if we want to
We can leave your friends behind
'Cause your friends don't dance and if they don't dance
Well they're no friends of mine

[Refrain]

Is it safe to dance, oh is it safe to dance [6x]
Is it safe to dance

The opposition was soundly beaten

2009-03-05T19:10:00.001+01:00

Inget särskilt nytt idag, bara lite mer lulzmaterial från Zimbabwe:

Afrika i urval

2009-03-03T19:24:00.009+01:00

Det har varit lugnt och tyst här på Millionendorf på sistone. Jag har arbetat hårt bakom kulisserna, men inte har det hänt så mycket bloggvärdigt för det. Det har mest varit långsamma och plågsamma möten med både svensk och sydafrikansk byråkrati. Det har visat sig vara förvånansvärt svårt att emigrera till Afrika—det är alldeles som om de inte vill ha dit några bleka européer. Vilket man i och för sig kan förstå, med tanke på hur det brukar gå när européer får upp intresset för den mörka kontinenten.

Men så sakteliga kommer jag till rätta med allt tramsandet, och idag var jag på besök på sydafrikas generalkonsulat. Ms. Peters, en svart kvinna med en imponerande omkrets på stussen, uttryckte viss förvåning att få se mig där i syfte att ställa några frågor om uppehållstillstånd. "But I've answered lots of your questions via e-mail!" utbrast hon. Förvisso, men mötet gav mig ändå två intressanta stycken information: jag måste fixa ett bättre bevis på att jag har sjukförsäkring, och de förefaller vara tillmötesgående. Mitt föreslagna avresedatum 24 mars skulle gå fint, menade hon, om jag bara lämnade in min ansökan under veckan eller tidigt i nästa vecka.

Så det ser ut som alla bitarna faller på plats, och att Sydafrika alltså kommer bli mitt hem i åtminstone några månader framöver. Detta prospekt har givetvis gjort att jag försökt samla på mig lite information om platsen, och jag vill för mina kära läsare presentera några av mina favoriter. Här kommer alltså ett litet sammelsurium av Afrika-relaterade citat, länkar, nyheter och filmklipp.

Det drar ihop sig till val i Sydafrika, och för första gången sedan 1994 finns det ett parti som verkligen kan konkurrera med ANC om de svarta rösterna, nämligen nygrundade COPE (Congress of the People). Således är det med extra starka känslor som partierna ger sig in i valdebatterna:

The lobbing of insults is pretty standard during an election, but South African politicians have gone a step further in the run-up to voting day on April 22, dragging Michael Jackson and garden gnomes into the fray.

The old standards - snakes, dogs and cockroaches - have already been dusted off in the verbal duelling between the African National Congress and the breakaway Congress of the People.

Allt detta enligt Pretoria News.

Den sydafrikanska serien Madam & Eve är som vanligt vass i sin tolkning av vad som försiggår där nere:

Robert Mugabe firade sin födelsedag nu i veckan. Det gick åt en hel del hummer och champagne, om man får lita på rapporterna, men eftersom han är en sån hyvens kille så skickade gamle goa Robban en tanke åt folket. Mer exakt tänkte han "har de inte lite för mycket mat fortfarande?" och uttryckte sin önskan att se de sista vita farmarna utslängda. Madam & Eve igen:

Men det är inte bara elände och fängsling på falska anklagelser i Afrika, alls icke. Ibland kan man till exempel bli friad trots att man blivit dömd för brott man faktiskt var skyldig till. Detta gäller dock bara om man är kompis med Jacob Zuma eller någon annan skön typ med regerinskontakter. Det har Schabir Shaik, som dömdes till 15 års fängelse för korruption och bedrägeri. Därmed behövde han bara sitta av drygt två år innan han benådades av hälsoskäl. Detta kan ske när man är döende, vilket Shaik enligt någon läkare är, eftersom han lider av högt blodtryck och depression. Antagligen är han deprimerad över att sitta i fängelse, men nu blir det säkert bättre med det!

För den som har en mailadress är det säkert ingen nyhet med de så kallade Nigeriabreven, på engelska även kända som 419 scams. De som har fått några sådana uppskattar säkert både den sista rhodesianens version och ännu en Madam & Eve-strip (de har varit på hugget på sistone):

Det krigas friskt i Afrika, det känner vi ju alla till. Vad vi kanske inte känner till är riktigt hur jävla sköna afrikaner kan vara när de drar ut i krig. Om du tyckte att det var macho av polackerna att anfalla tyska kulspruteskyttar med kavalleri, vad har du då att säga om kenyaner som tar med sig pil och båge till slagfältet, anno 2008?

Mikrolån har blivit stora i Afrika, och många anser att de bidrar mycket till utveckling i fattiga länder. Andra menar att de bara är ett nytt sätt för västvärlden att suga ut Afrika. Den sista rhodesianen har sitt eget perspektiv i Save Africa: Buy it!:

Here is a good idea as far as Xmas presents are concerned. Remember all those years when you told your partner,
‘Darling, instead of the new car you wanted, I gave four k to some smelly long haired Irishman who has the used the money to create double as many starving people in Ethiopia over the last two decades instead.'
[...]
So what can you give as a present? Something that makes you feel really clever and gets you brownie points for the pearly gates? I came across this in the Times. It is all about having a bit of your own Black entrepreneur.
[...]
The idea has eliminated the need to buy Black people from the Arabs and get them to pick cotton and, the constant desire to vomit in the African begging bowl that is passed around every Christmas. Plus, for some people, it would be nice to have some Black people working hard for them again, just like the good old days!

Ah, humor...

Om äktenskap och giftermål

2009-02-08T14:33:00.005+01:00

Det här med äktenskap och giftermål har varit på tapeten nyligen i Sverige. Först presenterade moderaterna, folkpartiet och centern en motion till riksdagen, där man föreslår att avskaffa registrerat partnerskap för homosexuella, och istället inför en könsneutral äktenskapsbalk. Man fastslår i motionen att på grund av religionsfrihet finns det dock inget tvång för religiösa samfund att viga samkönade par; de har rätt att själva bestämma vilka som får och inte får gifta sig i deras samfund.

Kristdemokraterna inlade en egen motion till riksdagen, där man istället föreslår att frånta religiösa samfund vigselrätten, till förmån för en civil registrering av giftermålet. Därmed skulle de religiösa samfunden kunna utföra sina riter som de behagar, utan att man kan rikta kritik mot diskrimerande myndighetsutövande. Vidare vill kristdemokraterna kalla denna lag för giftermålsbalk, och man vill helt och hållet hålla ordet äktenskap utanför den.

RFSU välkomnade kristdemokraternas förslag om att frånta de religiösa samfunden det myndighetsutövande som vigselrätten innebär, men vände sig starkt emot att ordet äktenskap försvann ur balken. "Rätten att ingå äktenskap är en mänsklig rättighet och inte enbart en angelägenhet för religiösa samfund" säger Åsa Regnér till DN.

Debatten har också gått bland de religiösa samfundens representanter och dylikar. Nio biskopar ur svenska kyrkan uttalade i DN sitt stöd till att stryka vigselrätten, varefter varje präst på egen hand kan gå efter sitt samvete gällande vem han vill viga. Aftonbladets Helle Klein betraktar detta som ett försök av biskoparna att i smyg stöda kyrkans traditionella diskrimering mot homosexuella. Helle Klein får stöd av fyra biskopar, som i DN skriver att de anser att kyrkan även i framtiden skall behålla vigselrätten.

Personligen anser jag att kristdemokraternas förslag är det bästa. Opinionen i Sverige är sådan att samkönade giftermål är en självklarhet, vilket jag också håller med om. Giftermålet är en rättslig institution som regleras av riksdagen och domstolsväsendet. Äktenskapet, däremot, är en kulturell och religiös institution som är förenad med vissa filosofiska ståndpunkter, bland annat att fortplantning är en viktig del av äktenskapets syfte, en möjlighet som inte föreligger hos samkönade par.

De två företeelserna giftermål (juridiskt) och äktenskap (religiöst) har rört sig ifrån varandra med tiden, på samma sätt som stat och kyrka har gjort det. Det är således naturligt att vi nu bekräftar sakernas tillstånd genom att införa en sekulär giftermålsbalk som ger utrymme och jämlikhet till både olikkönade och samkönade par, samt att vi accepterar att begreppet äktenskap kommer från, och tillhör, de religiösa samfunden.

Jag håller inte med RFSU om att det är en mänsklig rättighet att ingå äktenskap (jag är tveksam till om det ens är en mänsklig rättighet att ingå giftermål), utan anser att vi ska respektera religionerna; vi har grundlagsstiftad religionsfrihet. Det samkönade par som vill ingå äktenskap, och inte bara giftermål, måste söka sig till ett religiöst samfund som stöder detta. Lika lite som kyrkorna har rätten att tvinga homosexuella att leva utan att vara gifta, har RFSU att tvinga kyrkorna att kalla samkönade giftermål för äktenskap.

Laleh - Simon Says

2009-02-05T20:50:00.003+01:00

Sveriges kanske just nu bästa artist som bemödar sig om att (åtminstone ibland) sjunga på det vackra språket från norr--Laleh alltså--är ute med en ny skiva, vid namn Me and Simon. Första singeln heter Simon Says, och är riktigt bra:

Simon says

I once thought i really knew
I once thought i really knew myself
hey well
and things might really look all good
but you just need to cross the line of you
I told myself

Simon says, sit down well
Simon says, you can't help yourself
Simon says, you can't help yourself
Just do youremondid-and-done
he said, dead wrong, you’re dead wrong

And I´ll never forget
nobody knows,
nobody knows,
where we are now
and I´ll never forget
nobody knows
nobody knows
who we are now

And I´ll never forget
nobody knows,
nobody knows,
where we are now
and I´ll never forget
nobody knows
nobody knows
who we are now

and every night
I let go I let go
every day
I’m awake
awake in a different shape

And I`ll never forget
Nobody knows
Nobody knows
who we are now
now
...

and I once thought I always really knew
I once thought I really knew my
my limits
Simon says,
to much to do
Simon says
give up dont even bother
dont even bother
I know,
I’m not the only who
Do you’re mondid-and-done
and see the things we overcome
we would feel flattered
and we play
Simon says,
to much to do
Simon says
give up dont even bother
dont even bother

and I´ll never forget
nobody knows
nobody knows
where we are now
and I´ll never forget
nobody knows
nobody knows
who we are now
and I´ll never forget..
who we are now
and I´ll never forget
nobody knows who we are now

Millionendorf fyller 100 inlägg!

2008-12-02T18:58:00.003+01:00

Jajamen, gott folk! Det är Millionendorfs hundrade inlägg ni läser just nu. Eftersom jag missade dess födelsedag firar vi alltså denna dess andra högtid. När jag startade den här bloggen för lite mer än ett år sedan föreställde jag mig att den skulle innehålla lite information om vad jag gjorde om dagarna, så att min kära familj (och några enstaka kära vänner som orkar läsa dravlet) skulle kunna ha en uppfattning om vad som händer i mitt liv.

Som vi alla vet har det gått väldigt upp och ner med det där, och långa stunder är Millionendorf inte mycket mer än ett ställe där jag häver ur mig veckans låt eller någon dikt som jag tyckte lät lagom meningsfull, uppblandat med lite politiskt raljerande. En mistlur som tutar ut hel- och halvsanningar under förvirrad vexillografi. En på det stora hela riktigt bra produkt, således.

För att fira Millionendorf vill jag givetvis bjuda på lite bra musik, och särskilt av den där sorten som uppfyller en med en känsla av imponerande fantastiskhet, för att liksom vara i samklang med bloggen i sig. Så jag funderade på vilka låtar det är jag lyssnar på med volym som hotar mina trumhinnor, och det fanns ju egentligen bara en lämplig kandidat. Håll till godo!

Liedjies in Afrikaans

2008-12-01T15:52:00.003+01:00

Afrikaans är ett germanskt språk som har sina rötter i holländskan, och kanske även några i frisiskan och flamländskan. Det är modersmål för majoriteten av de vita och färgade i Sydafrika, och är ett av Sydafrikas 11 officiella språk. Afrikaans är inte ett språk som haft något särskilt stort inflytande på världens övriga språk, men en hel del ord från afrikaans har smugit sig in i den sydafrikanska engelskan, och några av dem även vidare till övrig engelska. Exempel på detta är trek, aardvark, meerkat och givetvis apartheid.

För att ge ett litet smakprov på detta språk ska jag dela med mig av ett par sånger, och deras texter. Det är svårt att hitta musik på afrikaans där man även kan hitta texten, så ni får hålla till godo med det ni får.

För den som pratar svenska och tyska är skriftspråket på det stora hela ganska begripligt, men man behöver veta ett par småsaker för att kunna höra vissa kopplingar. En av dessa är att ett g på Afrikaans är det bakre sje-ljudet (som i champagne, om man inte kommer från Östermalm). En annan är att dubbla vokaler liksom i finskan betecknar långa vokaler; emellanåt har dessa även viss diftongkvalitet. Vokalen y uttalas som i engelskans by, my, why.

Först har vi Melktert Kommissie (mjölktårta är en slags efterrätt), med sången Tiener, betydande tonåring men snarast egentligen vad vi i svenskan kallar en fjortis.

Kul detalj: notera att lärare heter onderwysers.

Text på afrikaans

Hulle noem haar "Tiener"
Hulle noem haar "Moodswing"
Sy het 'n pienk wekker
Met fluff op haar pen
Sy's mal oor Britney Spears
En maak misbruik van haar tears
En as sy een wens kon kry
Sou sy soos Twiggy wou wees

Twee koffies in 'n cheap hotel
Is al wat ek nodig het
Om haar van die wêreld te vertel
'n CNN-program
'n Dag in Afghanistan
Sonder 'n man

Sy't gegaan van 'n A-cup na 'n C
'n Regte Barbie-wannabe
Fake alles, fake personality
Haar favourite line is "why me?"
Saans dink sy aan haar perfekte prins
Met die wit selfoon
En die 007 ringtone
Sy's 'n sad case, washout
Rinse haar klere in perfume
Sy wonder of sy iets kan raak
En loop dan naak voor onderwysers
Wat hul maak braak
Want sy lyk heel swak
Ten spyte van al haar
Cosmetics
Synthetics
Pathetic
Energetic bitch
Sy is 'n walking
Talking
Stuk plastic
En al wat sy kan spel is "kitsch"

Twee koffies in 'n cheap hotel
Is al wat ek nodig het
Om haar van die wêreld te vertel
'n CNN-program
'n Dag in Afghanistan
Sonder 'n man

Sy luister Koos Kombuis CDs
Maar sê sy haat A. Letoit
Sy dra baie kort rokkies
Maar is niemand se nooi
Sy tuit haar lippe terwyl sy loop
En enigiets met 'n prys wil sy koop

Twee koffies in 'n cheap hotel
Is al wat ek nodig het
Om haar van die wêreld te vertel
'n CNN-program
'n Dag in Afghanistan
Sonder 'n man

Twee koffies in 'n cheap hotel
Twee koffies in 'n cheap hotel
Twee koffies in 'n cheap hotel
Twee koffies in 'n cheap hotel

Engelsk översättning

They call her "Teenager"
They call her "Moodswing"
She has a pink alarm clock
With fluff on her pen
She's crazy over Britney Spears
And misuses her tears
And if she could have one wish
She would be like Twiggy

Two coffees in a cheap hotel
Is all I need
To tell her about the world
A CNN program
A day in Afghanistan
Without a man

She went from an A-cup to a C
A real Barbie-wannabe
Fake everything, fake personality
Her favourite line is "why me?"
At nights she thinks of her perfect prince
With the white cellphone
And the 007 ringtone
She's a sad case, washout
Rinses her clothes in perfume
She wonders if she can become something
And then she walks naked in front of her teachers
Who vomit
Because she looks so bad
Despite all of her
Cosmetics
Synthetics
Pathetic
Energetic bitch
She is a walking
Talking
Piece of plastic
And the only thing she can spell is "kitsch"

Two coffees in a cheap hotel
Is all I need
To tell her about the world
A CNN program
A day in Afghanistan
Without a man

She listens to Koos Kombuis CDs
But she says she hates A. Letoit [the same person]
She wears very short skirts
But she's no-one's hoe
She trouts her lips when she walks
And she wants to buy anything with a price-tag

Two coffees in a cheap hotel
Is all I need
To tell her about the world
A CNN program
A day in Afghanistan
Without a man

Two coffees in a cheap hotel
Two coffees in a cheap hotel
Two coffees in a cheap hotel
Two coffees in a cheap hotel

Nästa sång är från samma band, och heter Proudly South African, den enda andra låt där jag kunde hitta texten både på afrikaans och engelska. Även i den här låten omnämns Koos Kombuis (alias A. Letoit), en afrikaner som tycks räknas som något av grundaren av sydafrikansk rockmusik, och som var en frontfigur i en musikalisk anti-apartheid-rörelse. Se Wikipedialänken för mer information.

Text på afrikaans

New-born babies word gou entrepreneurs
Bou karre van draad en staal
Wie benodig ingenieurs
Die jonger generasie vergeet hulle's jonk
Leer vuil taal en vingerlanguage in die tronke
Ons skryf ons drome op ou OMO-bokse neer
Hoop als word skoongewas
Violence-free
Ons is mos in beheer
Van ons feelings
En ons is happy

Want ons is proudly South African
Luister Koos Kombuis
Op 'n ou draadloos
In 'n sinkdakhuis
Amazi van die dorp
'n Brood van Sasko Sam
Leer ek die kinders bedel
In die traffic jam

Ons almal stook 'n vuur
Ons almal hou van braai
Ons almal mix ons taal
En almal verraai mekaar

Toi-toi-toi, Toys-R-Us
Daar word met ons gespeel
Deur mense van 'n hoër
Klasse is oorvol
Maar die kosbllkke bly leeg
En almal vreet net politics
In plaas van aanbeweeg

Maar ons is proudly South African
Luister Koos Kombuis
Op 'n ou draadloos
In 'n sinkdakhuis
Amazi van die dorp
'n Brood van Sasko Sam
Leer ek die kinders bedel
In die traffic jam

En ons bly proudly South African
Luister Koos Kombuis
Op 'n ou draadloos
In 'n sinkdakhuis
Amazi van die dorp
'n Brood van Sasko Sam
Leer ek die kinders bedel
In die...

Proudly South African
Luister Koos Kombuis
Op 'n ou draadloos
In 'n sinkdakhuis
Amazi van die dorp
'n Brood van Sasko Sam
Leer ek die kinders bedel
In die traffic jam

Engelsk översättning

New-born babies quickly become entrepreneurs
Build cars from wires and steel
Who needs engineers
The younger generation forgets they're young
Learn crude language and sign language in the prisons
We write our dreams on old OMO boxes
Hope everything gets washed clean
Violence-free
Why, we are in control
Of our feelings
And we are happy

Because we are proudly South African
Listen to Koos Kombuis
Over an old radio
In a shack
Sour milk from the town
A bread from Sasko Sam
I teach the children to beg
In the traffic jam

We are all making a fire
We all like to barbecue
We all mix our language
And everyone betrays each other

Protests, protests, protests, Toys-R-Us
We are being misused
By people of a higher
Classes are too full
But the lunch bags are empty
And everybody just wildly eats politics
Instead of moving on

But we are proudly South African
Listen to Koos Kombuis
Over an old radio
In a shack
Sour milk from the town
A bread from Sasko Sam
I teach the children to beg
In the traffic jam

And we stay proudly South African
Listen to Koos Kombuis
Over an old radio
In a shack
Sour milk from the town
A bread from Sasko Sam
I teach the children to beg
In the...

Proudly South African
Listen to Koos Kombuis
Over an old radio
In a shack
Sour milk from the town
A bread from Sasko Sam
I teach the children to beg
In the traffic jam

Koriander, och dess plats i världen

2008-12-01T00:40:00.002+01:00

Kommentarerna i mitt förra inlägg fick mig att snabbgoogla koriander, och hittade följande: I Hate Cilantro - an anti cilantro community. Kerstin och jag är givna nya medlemmar!

Bobotie möter spanska inkvisitionen

2008-11-30T20:21:00.008+01:00

Manuel, Sara, Lupe och Stephanie med sin bobotie.

Som utbytesstudent förväntas man lära sig saker om andra kulturer, och efter att ha spelat musik från våra respektive länder för varandra (slutsats: spanjorer har kanske inte världens bästa musiksmak) är det en naturlig sak att vilja dela med sig av sitt lands matkultur.

Först under luppen var Stephanie, som vänligt bjöd in till sydafrikansk lunch klockan 13:00 idag, och angav min korridor som plats för tillställningen. Vid sådär 12:00 dök Stephanie upp med matvarorna och förklarade att det var lite bråttom, för "det tar nog någon timme eller så, jag har inte läst receptet än". Jag shanghajades ställde generöst upp som medkock, och när spanjorerna (för första gången i sina liv punktliga) dök upp klockan ett hade maten just skjutsats in i ugnen, där den skulle förbli i en timme.

Nå, med tiden så blev det en riktigt trevlig måltid; varmrätten bestod i bobotie med gult ris, och till efterrätt inlagda persikor med vaniljeyoghurt och Glühwein. Sällskapet var på gott humör, trots att spanska inkivisitionen var en smula trött efter att ha fortsatt gårdagens festande i ytterligare några timmar när jag funnit det för gott att diskret avvika. Maten fick mottaga månget prisande ord, och den var verkligen både god och karakteristisk. Sydafrikansk mat är i sig en enda stor kulturkrock; boernas europeiska rötter har mött såväl de lokala afrikanska köken som de indiska och malaysiska. Förklaringen till de två senare är den brittiska kolonialmakten som lockade över folk från andra kolonier, eftersom de inte litade på den lokala svarta befolkningen, och ej heller kunde få boerna att samarbeta.

Bobotie består av en köttfärsröra med lök, bröd, sultanarussin och kryddor som gräddas i ugn med en äggstanning över. Serverad med gurkmejafärgat ris och tomat- och löksallad är det utan tvekan en stabbig måltid, men mycket passande en kall vinterdag på andra änden jorden från dess hemland. Jag kan rekommendera rätten, och har nedan försökt att översätta receptet vi använde oss av idag från Stephanies pidgin-afrikaans-engelska ("three eggs, geklits").

Bobotie

1 kg köttfärs, gärna lammdito
3-5 klyftor finhackad vitlök
3 skivor dagsgammalt bröd, utan kanter
3 gula lökar
3 ägg, geklits (öh... lätt vispade, tror jag)
375-500 ml vatten
250 ml mjölk
175 ml sultanarussin
5 msk smör
4 msk blatjang (mango chutney borde funka fint)
1,5 msk masala-kryddblandning (curry kan fungera som substitut)
1 msk koriander
1,5 tsk gurkmeja
1,5 tsk gedroogde Gemengde Kruie "blandade kryddor"--något i stil med kinesisk 5-spice-mix. Utelämnades av oss idag.
4 stötta kryddnejlikor
1 tsk svartpeppar
salt
8-10 lagerblad

Värm ugnen till 180 °C. Lägg det kantbefriade brödet på blöt i ljummet vatten. Hacka lök och vitlök och stek den långsamt mjuk i en ordentlig klick smör. Tillsätt lite mer smör, och stek färsen tills den blivit lätt brynt och mjuk--inte riktigt genomstekt. Blanda färsen och alla övriga ingredienser utom bröd, mjölk och ägg i en stor skål. Krama ur vätskan ur brödet och tillsätt det. Bred ut i en ganska stor ugnssäker form till ca 4 cm tjocklek. Grädda i 30 minuter; vispa under tiden ihop mjölken och äggen. Häll äggstanningen över köttfärsröran och grädda i ytterligare 30 minuter.

Servera bobotien med basmatiris som färgats med lite gurkmeja, en tomat- och löksallad bestående av skivad tomat och lök som fått dra i vinäger, och mango chutney (eller egentligen blatjang). Traditionellt även med skivad banan och kokos, men usch.

Can like to spoke English

2008-11-25T15:18:00.004+01:00

Idag blir det bara lite lätt underhållning, av den sort som roar oss som gillar språk. Vi tackar Stephanie för följande lilla inslag från sydafrikansk radio: Institute of Afrikaans Accent. (Tyvärr går denna video inte att bädda in på sidan, så ni får ta steget till den skrämmande plats vi kallar Youtube. Exgüsi, liebe Gäste.)

Schwiizertüütsch 1

2008-11-23T15:01:00.000+01:00

Det är ingen hemlighet att jag älskar schweizarna, och hur kan man egentligen motstå ett folk som tycker att smält ost är en måltid? Angelica, den underbara kvinnan, såg in i min själs djupa mörker och insåg att den verkliga anledningen till min kärlek till Schweiz är språket, och således gav hon mig en bok om Schwiizertüütsch, med tillhörande CD-skiva av uttal, i present medan hon var nere på besök.

Schwiizertüütsch är ett alemanniskt språk och har alltså gemensam, men ganska avlägsen, historia med tyskan. Speciellt för Schwiizertüütsch är att den hoppade över ett par vokalskiften som ägde rum i resten av Tyskland, vilket lett till... tja, -tüütsch istället för -deutsch, och liknande.

Lita på att få höra mer om detta fascinerande språk när jag satt mig in i det djupare, men tills vidare, njut av följande:

Skämtreklam från Wallis:

Reportage från Miss Zürich 2008-tävlingen, på klingande zürichska:

7 saker om mig

2008-11-23T12:41:00.000+01:00

Som bloggare tillhör man inte internets mest populära grupp, och det beror antagligen till stor del på att bloggare är jävligt tröttsamma människor. Precis som andra tröttsamma människor, till exempel IOGT-NTO, gillar bloggare att hitta på events, som det heter på fin svenska, och fejka att ha roligt.

Således blev jag av Angelica utmanad att berätta 7 knäppa och alldagliga saker om mig själv på min blogg. Jag var motvillig, men eftersom ämnet Daniel Eliasson ändå är en favorit så går jag väl med på det. Alltså:

1. Jag bakar kakor men äter inte upp dem, för jag gillar egentligen att baka mer än att äta sötsaker.
2. Jag hatade IKEA när jag bodde i Sverige, och älskar det när jag bor i Tyskland. Patrioter föds i utlandet.
3. Jag börjar skaka av köld innan jag känner mig kall, vilket gett mig ett rykte i Tyskland som en äkta hårding istället för en äkta idiot.
4. Jag älskar dialekter, ju knepigare, desto bättre. Weanerisch, ja tack, Bairisch, oh yeah, Schwiizertüütsch, sluta, jag dräglar.
5. Jag drömmer om att en vacker dag äga en tweedkavaj med läderlappar på armbågarna.
6. Jag tycker inte att statistik är fördomar.
7. Jag tycker fortfarande att en naken glödlampa är en fullkomligt anständig rumsbelysning.

Per Gessle, topp 3

2008-11-09T22:47:00.003+01:00

Som Angelica så fint påpekade är Lindau en stad på en ö i en sjö, vilket låter som något Per Gessle skulle skriva. Eftersom vi alla vet att Per Gessle är både en händig man och en finfin musiker är det nu dags för lite musik!

Bodensee, Lindau och Bregenz

2008-11-07T21:46:00.003+01:00

En söndag för ett par veckor sedan organiserade TUMi, TU Münchens centrala organisation för utbytesstudenter, en tripp till Bodensee, den "stora" sjö som gränsar till Schweiz, Österrike och Bayern. Jag säger "stora", för ärligt talat... vad vet tyskar om sjöar? Inte mycket, när de blir så upphetsade av en den här lilla pölen.

Nåväl, det Bodensee saknar i storlek tar den igen på läge. Klara dagar får man en hänförande vy av alperna som stiger upp på den schweiziska sidan av sjöns spegelblanka yta.

Vi var där en dimmig dag.

Jag anlände München Hauptbahnhof med god marginal innan tåget skulle gå, och kunde efter ett kort ögonkast konstatera att jag inte kände någon annan som skulle med på resan. Jag noterade dock en kille som stod ensam och såg sig omkring, så jag klev fram och frågade om han inte heller kände någon. På det viset lärde jag känna italienaren Jacopo, hamnade i en tågkupé med honom och fyra spanjorer.

Tåget hade knappt lämnat Hbfen i riktning Lindau am Bodensee (karta) innan en annan utbytesstudent kom förbi och frågade ut oss i kupén om vår härkomst och våra studier (favoritsamtalsöppnare bland utbytesstudenterna). Någon anmärkte att det lät lite som speed dating, varpå en av spanjorerna sade "Ja! Speed dating! Utmärkt idé!", och försvann ut ur kupén. Ett par minuter senare återvände han med en liten grupp tjejer i släptåg, och började dela ut order. Männen placerades i sätena på kupéns ena sida, medan damerna fördelas på den andra. Därefter fick vi alla 5 minuter att bekanta oss, innan vår organisatör ropade ut att det var dags att rotera, och på den vägen lärde jag i snabb takt känna spanjorskorna Sara, Lupe och Sandra, en amerikanska vars namn jag sedermera glömt av, och sydafrikanskan Stephanie.

Spanjorer nog att göra Napoleon nervös; fr v: Lupe, Sara, Manuel, Fran och halvt avkapad Sandra

Väl framme i Lindau hoppade vi direkt på ett regionaltåg och åkte i 20 minuter över gränsen till Österrikiska Bregenz (karta) och gick på en stadsvandring. För att vara helt ärlig gjorde Bregenz inget större intryck; en fin ort förvisso, men inget särskilt fick den att sticka ut. Utom möjligtvis europas smalaste hus på bara 57 centimeter:

Efter att ha tittat på Bregenz begav vi oss tillbaka till Lindau, och tog en båttur på Bodensee. Som alltid med båtturer var det fint, och för oss som är uppvuxna med närhet till både Mälaren och Östersjön var det skönt att för en gångs skull se mer vatten än det som kommer ut ur duschmunstycket om morgnarna, men tyvärr förstörde det typiska Bayerska diset chanserna att få några riktigt storslagna vyer. Ändå ägnade jag halva resan åt att förbanna det faktum att jag inte har något vidvinkelobjektiv till kameran. Bodensee lär vara en riktig upplevelse en klar dag.

Efter båtresan tog vi en närmre titt på Lindau, som visade upp ett par riktigt fina sidor. Placerad på en liten ö i Bodensee har Lindau utövat det där pittoreska konststycket som utrymmesträngda städer gör, tänk Gamla Stan i Stockholm. Utöver den lilla hamnen med Bayerns enda fyr och (givetvis) en lejonstaty hade staden en fin gammal stadskärna med en del vackra byggnader:

Inte med på bild, eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, var en rolig byggnad där de hade byggt ett litet villaliknande hus på taket till ett äldre stenhus.

Sara och Lupe på Lindaus huvudstråk.

Lindau har en lång historia av att byta händer mellan Bayern och Österrike, ibland så ofta som två gånger på ett år. Efter andra världskriget hamnade Lindau i fransmännens zon, och 1955 blev Lindau åter en del av Bayern, vilket den förblivit sedan dess. Vad framtiden har att bjuda för denna lilla ort i Bayerns utkant återstår att se...

Efter att ha besiktigat Lindau var det dags för återfärd till sköna München, en tågresa på ca tre timmar, tid som vår nybildade vänkrets ägnade åt att utbyta kulturella erfarenheter. Det mesta av den vanliga sorten: jämförelser av matvanor, språk och klimat, men vår sydafrikanska delegation bjöd på en del mer exotiska infall; aldrig förr i mitt liv har någon bett mig förklara hur det går till när det snöar, hur snö känns att gå på, eller inte känt till den viktiga distinktionen mellan blöt- och pudersnö ur snöbollssynpunkt. Exotiskt.

Lästips: Kevin Dolgin Tells You About Places You Should Go In Europe

2008-11-03T14:09:00.002+01:00

Jag utlovar ett köttigare inlägg snart, men under tiden rekommenderar jag läsningen som nämns ovan. Kolla speciellt in den här artikeln om nonsensfraser.

"There is a penguin in my closet." In German: "Es gibt ein Pinguin auf meinem Schrank."
[...]
Of course, you don't want to be nasty, you need to explain rapidly to the hotel staff that there is not, in fact, a penguin in your closet, and that you were just employing your single phrase of German. If you do not explain this quickly, them being German, they will dutifully send someone to remove the penguin from your closet, and that would not be a very nice thing to do to the cleaning staff.

Die Nerven der Deutschen

2008-10-30T13:48:00.000+01:00

Tyskarna är ett nervöst folk. De har vid det här laget ställt sig på fel sida i så många konflikter, att de med rätta oroar sig för att något europeiskt folk--vilket som helst, de har alla en gås oplockade med tyskarna--ska smyga sig in om natten och tilldela tyskarna deras rättmätiga straff. Plågade av vitlöksluktande visioner av baskerprydda fransmän med Sabatierknivar gömda i baguetter som smyger sig förbi det intet ont anande Bundeszollamt och in i germanernas hjärteland, sover tyskarna lätt och oroligt om natten. De vaknar hålögda och darrande, och beger sig i detta sinnelag till arbetet medelst tunnelbana, en färd som för tysken närmast är att jämföra med slakttjurens sista färd mot sitt öde.

När en tysk tunnelbanevagn lämnar en hållplats ropar man genast ut vilken nästa station är, och på vilken sida av tåget man ska kliva av. Tyskarna reser sig genast och flockas vid tillbörlig dörr, där de sedan panikartat trängs i sina försök att vara först ur tåget. Tyskens största skräck är att lokföraren inte ids vänta på att alla klivit av, utan helt sonika stänger dörrarna och medför de panikslagna passagerarna till nästa hållplats, där de då desorienterade och förskräckta skulle stappla ur vagnen och falla till knäna, ropandes mot himlarna: Warum?

För att stilla sina nerver har tyskarna ett starkt behov av Ordnung, vilket man uppfyller genom att sätta upp skyltar med regler, förbud och anvisningar. Blotta åsynen av lagparagrafer i relief på en stålplatta, stadigt fastnitad i en stenpelare på tågstationen, lugnar tyskens sinne och skänker honom en inre ro. Mycken sorg hade kunnat besparas Europa under det förgångna århundradet, om endast Polens gränser prytts av skyltar bärande texten Blitzkrieg verboten.

Dahoam

2008-10-14T11:23:00.004+02:00

Det är inte utan sorg i hjärtat som jag lämnade Stockholm i söndags morse, men det är ej heller utan glädje i hjärtat som jag återigen beträdde bayersk mark. Under inflygningen sken solen över Oberbayerns landskap av omväxlande jordbruk och skogar, vars trädkronor lyste i vackra höstfärger. När jag klev ur planet väntade jag mig därför undermedvetet den svenska hösten kännetecken: den klara luften som fyller lungorna med en svalkande kittling, alla kanter liksom skarpare där de avtecknar sig mot himlen, och ett solljus som får trädens blad att nästan glöda.

Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.

Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.

När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.

Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.

Vem behöver hålla sig till ämnet?

2008-08-11T21:13:00.004+02:00

Häromdagen gjorde jag misstaget att ta upp ett (svagt) politiskt ämne vid middagssamtalet med familjen. Det var den förra hösten så populära diskussionen om råd gällande alkoholdrickande för ammande kvinnor. Jag sade att jag inte tyckte att Livsmedelsverket ska ge kostråd som inte har goda vetenskapliga grunder, varpå större delen av sällskapet ljudligt förkunnade hur de inte vill röra vid alkohol när barn är nära etc.

Detta är en ganska praktisk diskussionsstrategi. Den innebär att man slipper tänka över och ta ställning till svåra frågor som huruvida myndigheter bör utnyttja sin auktoritetsställning till att framföra politisk korrekta åsikter utan vetenskapligt stöd. Istället kan man framhäva vilken fin människa man själv är, som offrar allt alkoholdrickande för barnens skull. Inte för att det var det som var ämnet, men vem bryr sig om såna trivialiteter?

Overcoming Bias har en intressant artikel om varför det inte går att diskutera politik med vettiga resultat.

Tvivelaktig statistik

2008-07-12T01:15:00.003+02:00

SvD rapporterar att bröstcancerfallen i Sverige minskar bland kvinnor över 45 år. Det är bra nyheter. De säger att det beror på att många kvinnor slutade ta hormonersättning för sex år sedan. Hm. Här har vi anledning att stanna upp och fundera.

Påståendet är alltså att kvinnor får cancer av dessa hormonersättningar _på bara sex år_. Om inte, så skulle vi inte sett effekterna av upphörandet ännu. Så... vi ser en situation där antingen 1) minskningen beror inte på upphörandet av hormonersättning, ty det är för tidigt att se en sådan effekt, eller 2) hormonersättningarna gav cancer på mindre än sex år, vilket får oss att undra hur i helvete det kunde ta så lång tid att inse att de inte var hälsosamma.

I vilket fall som helst är det ingen vidare bra dag för folkhälsovården.

Gary Jules - Mad World

2008-07-02T12:07:00.000+02:00

Den bedövande tråkigheten i den här bloggen på sistone är, tyvärr, en ganska ackurat reflektion av min tillvaro. Jag har inte mycket tid över till annat än studierna. För att detta dock inte helt och hållet ska gå ut över er, kära läsare, får ni här åtminstone ett sånt där spännande inlägg med en sång.

Som bonus får ni ett litet tyskt visdomsord också:

Man kann ohne Hund leben,
aber es lohnt sich nicht

--Heinz Rühmann

Nåja, till musiken:
Gary Jules' cover av Tears for Fears' Mad World var med i soundtracket till filmen Donnie Darko, en väldigt speciell film. Men bra. Se den.

Gary Jules - Mad World

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow

And I find it kinda funny
I find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very mad world mad world

Children waiting for the day they feel good
Happy Birthday, Happy Birthday
Made to feel the way that every child should
Sit and listen, sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me, no one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me, look right through me

And I find it kinda funny
I find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very mad world ... mad world
Enlarging your world
Mad world

Post mortem över brevhemligheten

2008-06-19T21:23:00.004+02:00

Här om dagen röstade Sveriges riksdag igenom ett djupt odemokratiskt lagförslag som saknade folkligt stöd, den så kallade FRA-lagen. FRA-lagen ger en militär myndighet befogenhet att avlyssna all internettrafik som passerar genom Sverige. Anledningen till detta uppges vara ett yttre hot mot Sveriges säkerhet, ett hot som ingen riktigt kan sätta fingret på vad det skulle bestå i.

Edit: FRA förefaller självidentifiera som civil myndighet. Dock var jag där på mönstring en gång i tiden, så det förefaller som att de använder sig av militära slavar (värnpliktiga), varför jag tycker att de kan anses vara de facto militära.

Ironiskt nog röstade förslagets upphovsmän, Socialdemokraterna, nej. Detta ska dock inte tolkas som att Socialdemokraterna bryr sig om medborgarnas demokratiska rättigheter, utan är rätt och slätt partipolitiskt tramsande. Sossarna hittade på lagförslaget, och efter Bodströmtiden förtjänar sossarna att nedtecknas i historien som partiet som ledde in Sverige på vägen till fascism. Tack även till Alliansen, som tog upp stafettpinnen efter folkvalet, och därmed visade prov på politikers tacksamhet till sina röstare. Folkpartiets självbenämning som liberaler får för varje dag allt mer ett sken av Officiell Sanning av den typ man hittar i diktaturer. Folkets republik, etc.

Några riksdagsledamöter försökte navigera mellan partipiskan och folkopinionen. Birgitta Ohlson sade att hon aldrig kunde stödja denna lag, och valde därför att avstå från att rösta. Man frågar sig om Birgitta någonsin läst Martin Niemöllers bevingade ord:

In Germany, they came first for the Communists, And I didn’t speak up because I wasn’t a Communist;
And then they came for the trade unionists, And I didn’t speak up because I wasn’t a trade unionist;
And then they came for the Jews, And I didn’t speak up because I wasn’t a Jew;
And then . . . they came for me . . . And by that time there was no one left to speak up.

Birgitta Ohlson är en ryggradslös medlöpare, och förtjänar ingen respekt för sitt handlande.

En direkt följd av införandet av lagen var att personuppgifter till ett 20-tal FRA-anställda lades ut på internet. SvD rapporterar här. SvD nämner bara att uppgifterna finns på ett "internetforum", men som alltid är det Flashback det rör sig om. Tråden finns här.

Detta är helt korrekt handlat av dem som avslöjat uppgifterna. FRA:s anställda är inte oskyldiga, de arbetar för en organisation som nu skall övervaka hela folket, och därför bör de behandlas med samma misstänksamhet som östtyskarna visade Stasi, eller sovjetmedborgarna KGB. Om de FRA-anställda inte vill oroa sig för hämnd från folket, bör de snarast möjligt säga upp sig.

Detsamma gällar samtliga riksdagspolitiker som röstade ja till lagen: de bör omgående lämna sina politiska uppdrag. Sveriges politiker har öppnat Pandoras ask, härmed har de ställt sig i direkt motstånd till sina medborgare, och de bör räkna med att medborgarna slår tillbaka. Jag skulle bli förvånad om någon går så långt som till ett attentat mot politikerna, men jag anser att det skulle vara moraliskt lovvärt; det ska vara dyrt att förråda sitt folk.

Ironi

2008-06-16T09:16:00.001+02:00

Hittat i en artikel om Stephen Hawking:

"Separately, it has emerged that he has turned down the offer of a knighthood. “Professor Hawking does not like titles. In fact he dislikes the whole concept of them,” said a spokesman."

Just det... Professor Hawking tycker inte om titlar. Basta.

Tierpark Hellabrunn igen...

2008-06-15T17:04:00.005+02:00

... den här gången i sällskap med de nya matteutbytisarna, och Irina (den gamla matteutbytisen). Jag har ju skrivit om djurparken förr, så det blir mest bilder här.

Som alltid är killingarna i Streichelgehegen en härlig attraktion.

De tycker om både Angelica...

... och Irina...

... och att bitas lite, den här rackarn slickar sig om läppen efter att ha försökt tugga i sig mina byxor...

... ibland blir de osams...

... och slåss.

Lite mer utbytisar, från vänster till höger: Lee, Polina, Yang Ke, Asilata.

Thomas Daske i mitten, någon kvinna med en telefon till höger.

Det är bara inte Tyskland om inte något är Verboten.

Det här gänget av kossor ser ut som de skulle kunna vara ett gäng av mafiosos i någon Disneyfilm.

Vad är detta? Om du gissade på en rysk hatt, eller en mongolisk hydda, så hade du fel: det är en höna.

Somliga djur äter andra djur...

... somliga är söta...

... och somliga är fula.

Tierpark Hellabrunn är en mycket trevlig plats. Till skillnad från många djurparker har den en distinkt parkkänsla, med lummig växtlighet, dammar och små kanaler, och därtill en ölträdgård och ett Streichelzoo. Med studentinträde på €3 är det ett billigt och trevligt sätt att tillbringa en vacker dag.

Dagens diagram och bild

2008-06-13T14:25:00.004+02:00

Om man studerar statistik så är GraphJam alltid en källa till humor, den här tyckte jag var extra bra.

För den mer konstnärligt lagda finns Photoshop Disasters, också underbar. Kolla in det här till exempel.

6 enkla steg till högre lön för sjuksköterskorna

2008-06-09T20:21:00.006+02:00

Innan sjuksköterskestrejken blivit alltför inaktuell skulle jag vilja kommentera den lite kort och, eftersom jag är en generös person, berätta hur sjuksköterskorna kan gå till väga för att få högre lön.

Först måste jag säga att jag imponerades av landstingens sätt att hantera strejken. Jag har ofta menat på att landstingen är inkompetenta organisationer, men den här strejken skötte de fint: de lyckades förklara strejk på vissa avdelningar "samhällsfarlig", när samma avdelningar rutinmässigt stänger några månader under sommaren, och de avgick med en total promenadseger i slutändan.

Men låt oss se till framtiden. Hur kan sjuksköterskorna gå till väga för att få högre lön, facket är ju uppenbarligen en återvändsgränd i frågan. Svaret är enkelt, och det går till så här:

1. Grunda ett kooperativt ägt bemanningsföretag, förslagsvis med ett tjusigt namn i stil med Carer (vissa trademarkrelaterade problem kan uppstå) eller Hippoiatro.

2. Massuppsägning från landstingen, anställning i Carer.

3. Kontrakt för bemanning av landstingen, till väsentligt högre pris än tidigare sjuksköterskelöner.

4. Mer pengar i plånboken, tack vare att företaget är kooperativt ägt och alltså kan vinsten gå tillbaka till medlemmarna, istället för ner i fickan på en affärsman någonstans.

5. ?

6. Profit!

Svårare än så behöver det inte vara, och tack vare att bemanningsföretaget vore kooperativt ägt kunde sjuksköterskorna fortsätta att känna sig som goda kommunister, trots att de skulle be facket fara och flyga.

Animerad Graffiti

2008-06-04T13:29:00.001+02:00

Varmt och fuktigt

2008-05-29T17:07:00.003+02:00

I dagarna har München fått riktig sommarhetta, det blir uppåt 27-29 grader varmt över dagarna, men vi har inget särskilt solsken. I stället har vi 60-75 % luftfuktighet och en mjölkvit dimma som silar ner solljuset på ett sätt som är rena drömmen för en fotograf. Vädret är dock mindre drömlikt för alla som befinner sig här, luften känns tjock som gröt, och man tillbringar dagarna täckt av en klibbig svetthinna.

Jag kom nyss hem från en springtur, och tog en lång dusch i kallt vatten. Fem minuter senare rinner det redan svett nerför min panna, och t-shirten klibbar fast i ryggen. Som jämförelse kan nämnas att vi idag har samma väder i München som i Bangkok, dock blir det några grader kallare till natten.

På den gamla goda imperietiden skulle kolonialherrarna i Sydostasien en sån här dag samlas till kvällen för att smutta på cocktails och utbyta erfarenheter, en idé som egentligen faller mig på läppen, men jag har skolarbete att göra.

På fronten goda nyheter fick jag dock en mycket glad överraskning idag när jag klev ut från föreläsningen i Matematisk Statistik. Där stod nämligen Irina, som är här på besök över en vecka. För den som inte håller koll på alla detaljerna i mitt liv är Irina den ryska utbytesstudent som var här förra terminen, och som var en drivande kraft i sammanhållningen i vårt lilla gäng.

Vandring i Oberstdorf

2008-05-21T19:00:00.000+02:00

Oberstdorf känner ni ju till, kära läsare. Inte det? Nähä. Okej, då får jag väl helt enkelt bota er okunskap. Oberstdorf ligger beläget i det sydligaste hörnet av Allgäu i bayerska Schwaben, bara ett stenkast från den Österrikiska gränsen. Oberstdorf är också den första orten i Vierschanzentournee, den årliga backhoppningstävling på fyra orter som i många år stått för Sveriges nyårsunderhållning, i form av backhoppning i Garmisch-Partenkirchen.

Oberstdorf har en strålande placering i de allgäuerska Alperna, och ligger bara dryga 2 timmar från München med regionaltåget. Därför föll valet på Oberstdorf när jag bestämde mig för att ägna pingstmåndagen åt att vandra i bergen. Pigg och glad steg jag upp på morgonen och tittade ut genom fönstret på en dag där solen ännu inte riktigt tagit sig över horisonten, men som redan badade i ljus. Vädret var varmt och behagligt, så jag nöjde mig med shorts och en kortärmad skjorta, men packade ner en tjock tröja i ryggsäcken för säkerhets skull.

Väl framme på Hauptbahnhof köpte jag mig en Bayern-Ticket Single för €19, som ger fri passage med alla regionaltåg i hela Bayern under en hel dag. Den första frestelsen kom när jag hittade mitt tåg, som stod bredvid ett annat tåg som jag hellre ville resa med...

Nåja, där gäller ingen Bayern-Ticket, så jag följde planen och åkte till Oberstdorf, och precis som alltid i Alperna klev jag av från tåget och fick kämpa för att hålla underkäken i kontakt med överkäken.

Oberstdorf visade sig vara en vacker och mycket trevlig liten stad, fylld av typiska alpstugor, omgiven av blomstrande fält, och med lite alpkor som förnöjt tog sig en slurk vatten i skuggan av ett träd.

Jag tog bussen upp till Söllereckbahn, som sedan förde mig upp på ca 1300 möh (Oberstdorf självt ligger på 815 möh). Resan gick i små bergbanehytter som svajade lite, och även om jag tyckte färden var besvikande obrant tror jag att Kerstin skulle ha ogillat den. Jag delade hytt med ett tvättäkta allgäuriskt par, som intresserat undrade hur svenska berg såg ut i jämförelse med Alperna.

Väl uppe på berget gjorde min mage mig uppmärksam på det faktum att jag inte ätit sedan en smörgås på München Hbf, och att det var hög tid att fylla på förråden om jag ville ha energi för vandringen. Som ett tecken från ovan pekade en skylt ut att det bara 10 minuter bort fanns en servering som producerade sin egen mjölk, smör och Bergkäse. Danke schön, sade jag till skylten och satte av. Efter bara 4 minuters promenad kom jag så fram till en trevlig liten hydda där jag bestämde mig för att köpa en Brotzeitplatte. Brotzeit, bokstavligen brödtid, är det bayerska namnet för ett mellanmål som oftast består av bröd, ost, kallskuret och öl, även om varma rätter också kan förekomma. I mitt fall tog jag en platta med bröd, Bergkäse, Schwammerl (rökt fläsk) och en Helles, som jag sedan avnjöt i solskenet på uteserveringen, medan jag spanade ut över dalen nedanför.

Jag misstänker att en svensk hälsoverksinspektör skulle ha något att invända mot den här krogen, men själv fann jag den helt i min smak:

Efter måltiden satte jag av på min utvalda väg, en slingrande stig nedför bergssidan, förbi den 930 m högt belägna Freibergsee, och sedan tillbaka ner till Oberstdorf. Stigen slingrade sig först uppåt och bjöd på en underbar utsikt över Oberstdorf och bergen i bakgrunden. Därefter stötte jag dock på lite patrull, jag hade inte riktigt räknat med det här:

Att pulsa genom snö och blöta ner fötterna är ju en aktivitet som alla svenskar är vana vid, mindre välbekant var att göra det i shorts och kortärmad skjorta, medan svetten rann nerför ryggen. Som tur var tog snön snart slut, och jag kunde fortsätta att vandra på komfortabla skogsvägar. På vägen ner stötte jag på en lustig liten inhägnad hage med en grusad gång, några stenar, lite gräs, lite lera och en liten damm. Bredvid hagen satt en skylt som berättade att det var en barfotahage, där vandrare kunde ta en paus och pröva att gå barfota på olika underlag. Skylten berättade vänligt att någon allgäuisk tomte hade ansett att barfotagång var ett viktigt steg för att åter komma i kontakt med naturen, och därmed bli friskare. Mina fötter var vid det här laget både blöta av tidigare nämnd snö, svettiga och lite allmänt mörbultade, så jag lät dem få sig en paus, och det var riktigt behagligt faktiskt. Inte för att jag kände mig så himla mycket mer i kontakt med naturen av att ha grus och lera mellan tårna, men åtminstone svalkade vattnet skönt.

Efter denna paus fortsatte färden nerför berget, förbi (men inte ner till) Freibergsees klara vatten, och därefter vidare ner till Oberstdorf, över några vackra alpängar. Väl tillbaka i staden sökte jag upp en krog och avnjöt en korvtallrik och en kall öl innan det var dags att mätt och nöjd ta tåget hem till München igen.

Allt som allt var det en mycket bra dag i oerhört vacker natur; Alperna är fantastiska, och varje besök ger bara mer smak för dem.

För den som vill se mer foton finns de på min Flickrsida.

Angel - Sommaren i city 1990

2008-05-18T19:40:00.002+02:00

Lite fan service åt mina systrar, vidare presentationer behövs knappast:

Texten kunde jag tyvärr inte hitta annat än i versioner där jag skulle behöva byta ut alla åäö manuellt, och det pallar jag inte. Ni kan texten i alla fall.

Rainald Grebe - Brandenburg

2008-05-09T22:57:00.000+02:00

För de som inte vet är Brandenburg en av Tysklands delstater, nämligen den som ligger runt Berlin (som är en egen delstat). Den som vill göra sig närmare bekant med Tysklands delstater kan betrakta denna karta. Brandenburg är bland annat känt för sina 15 naturskyddsområden.

Rainald Grebe är något av en tysk mångkonstnär, han är nämligen låtskrivare, kabarettartist, skådespelare och författare. Han har även skrivit ett litet ode till Brandenburg, som är riktigt roligt till och med för mig som aldrig varit i Brandenburg, och min kursare Robert som kommer därifrån vek sig dubbel av skratt när han spelade den här låten för mig, och då hade han ändå hört den förr.

Således är det dags att damma av skoltyskan, kära läsare, för här kommer en sång på ärans och hjältarnas språk.

Rainald Grebe - Brandenburg

Es gibt Länder, wo was los ist.
Es gibt Länder, wo richtig was los ist.
Und es gibt:
Brandenburg, Brandenburg.
In Brandenburg, in Brandenburg
ist wieder jemand gegen einen Baum gegurkt,
was soll man auch machen mit 17, 18 in Brandenburg?
Es ist nicht alles Chanel es ist meistens Schlecker,
kein Wunder dass so viele von hier weggehen,
aus Brandenburg.
Da stehen drei Nazis auf dem Hügel
und finden keinen zum Verprügeln,
in Brandenburg, Brandenburg,
ich fühl' mich heut' so leer,
ich fühl' mich Brandenburg.
In Berlin bin ich einer von drei Millionen,
in Brandenburg kann ich bald alleine wohnen, Brandenburg
Im Adlon ist Brad Pitt und der Washington Denzel,
in Autohaus im Schwedt ist heut' Achim Menzel, Brandenburg
Berlin. Halleluja Berlin, halleluja Berlin,
alle wollen da hin, deshalb will ich das aaaaaauch ...
In Brandenburg, in Brandenburg
ist wieder jemand voll in die Allee gegurkt.
Was soll man auch machen mit 17, 18 in Brandenburg?
Es ist nicht alles Lafayette es ist meistens Lidl.
Kein Wunder dass der Bogen nicht mehr fiedelt,
in Brandenburg.
Wenn man Bisamratten im Freibad sieht,
dann ist man im Naturschutzgebiet,
Mark Brandenburg, Brandenburg.
Ich fühle mich heute so ausgebrandenburgt.
In Berlin kann man so viel erleben,
in Brandenburg soll es wieder Wölfe geben, Brandenburg
Im Adlon ist heut Nacht Hillary Clinton,
in Schwedt kann Achim Menzel das Autohaus nicht finden, Brandenburg
Berlin, Halleluja Berlin, Halleluja Berlin, alle wollen dahin,
Berlin, Halleluja Berlin, Halleluja Berlin,
alle wollen dahin, deshalb will ich das auch.
Lassen Sie mich durch, ich bin Chirurg, ich muss nach Brandenburg.
Nimm Dir Essen mit, wir fahr'n nach Brandenburg.
Wenn man zur Ostsee will muss man durch Brandenburg.

Drogsmuggling

2008-05-07T16:08:00.002+02:00

I dag när jag laglydigt stod och väntade på tunnelbanan ut till Garching kom det två poliser fram till mig. De kom gående över plattformen med en hyfsat målmedveten blick på mig, så jag tror inte att de var där av en händelse. De placerade sig på polisers vis lite på vardera flanken, en manlig polis förde samtalet medan hans kvinnliga kollega stod bredvid och tydligen fyllde funktionen att hindra eventuella flyktförsök över tågrälsen. Följande samtal utspelade sig sedan (översatt från tyska till förmån för er, kära läsare):

Polis: Hej. Har du möjligtvis någonting i fickorna som man inte får ha?
Jag: Eh...?
Polis: Ja, hasch till exempel.
Jag: Nej, det har jag inte.
Polis: Har du haft något med polisen att göra förr?
Jag: Nej.
Polis: Okej, har du legitimation på dig?
Jag: Visst. [överräcker passet]
Polis: Ah, han är svensk. Vad gör du här i München, studerar du?
Jag: Mm, utbytesstudent på TUM.
Polis: Vad läser du?
Jag: Matematik.
Polis: Åh, en intelligent man. Så, kan jag få titta i dina fickor?
Jag: Eh, ja, visst...
Polis: [sticker ner händerna i mina byxfickor och känner att jag inte har mer än plånbok, mobil och lite mynt]
Polis: Röker du?
Jag: Nej.
Polis: Inte ens cigaretter?
Jag: Nej, jag dricker alkohol, det är allt.
Polis: Regelbundet?
Jag: Tja, några öl här och där, men inte så mycket.
Polis: Aha, och hur är den tyska ölen i jämförelse med den svenska?
Jag: Bättre.
Polis: Verkligen? Där ser man. Vad gillar du bäst, Pils eller Weiß?
Jag: Jag gillar båda, men kanske mest pils.
Polis: Nej nej, Weiß är godare. Nå, okej, tack så mycket. Ha en bra dag!
Jag: Tack...?

Därefter avlägsnade poliserna sig. Jag kan bara anta att de hade fått något tips om en ung kille som sålde hasch vid Studentenstadt eller något liknande, och att jag var den enda på plattformen som svarade mot en sådan beskrivning. Kanske eftersom de dök upp en minut efter att tåget mot stan hade gått, så att jag också var en av bara tre personer som väntade på tåget. Eller så är jag listad i någon tysk polisdatabas som potentiell drogsmugglare sedan tullaren frågade mig om min vistelse i Amsterdam när jag kom fram till München. Även den gången fick de dock tacka för sig utan vidare påföljd, eftersom jag inte hade varit i Amsterdam mer än någon timme på Shithole Airport.

Nåväl, jag är ännu ostraffad, och antagligen eftersom jag är oskyldig som ett litet lamm. I alla fall gällande drogbrott, tur att de inte bad att få se kvitton till all musik på iPoden...

R.E.M - Bad Day

2008-05-06T10:25:00.001+02:00

R.E.M är ett sånt där band som har varit med länge nu, men ändå lyckas hålla sig bra. Just den här låten tycker jag om, delvis för att den på något sätt påminner mig om en annan R.E.M-favorit, Daysleeper, men också för att den känns så R.E.M på något vis, med lagom doser av surrealism i videon.

R.E.M - Bad Day

A public service announcement followed me home the other day.
I paid it nevermind. Go away.
Shit's so thick you could stir it with a stick-free Teflon whitewashed presidency.
We're sick of being jerked around.
Wear that on your sleeve.

Broadcast me a joyful noise unto the times, lord,
Count your blessings.
We're sick of being jerked around.
We all fall down.

Have you ever seen the televised St. vitus subcommittee prize
Investigation dance? Those ants in pants glances.
Well,look behind the eyes.
It's a hallowed hollow anesthetized
"save my own ass, screw these guys"
smoke and mirror lock down.

Broadcast me a joyful noise unto the times, lord,
Count your blessings.
The Papers wouldn't lie!
I sigh, Not one more.

It's been a bad day.
Please don't take a picture.
It's been a bad day.
Please.

We're dug in deep the price is steep.
The auctioneer is such a creep.

The lights went out, the oil ran dry
We blamed it on the other guy
Sure, all men are created equal.
Heres the church, heres the steeple
Please stay tuned-we cut to sequel
ashes, ashes, we all fall down.

Broadcast me a joyful noise unto the times, lord,
Count your blessings.
Ignore the lower fear
Ugh, this means war.

It's been a bad day.
Please don't take a picture.
It's been a bad day.
Please.

Broadcast me a joyful noise unto the times, lord,
Count your blessings.
We're sick of being jerked around.
We all fall down.

It's been a bad day...

Frühlingswetter

2008-04-30T23:03:00.004+02:00

Våren har fått ordentligt fäste i München, och för den som kommer från Sverige är det svårt att bestämma sig för om säsongen verkligen ska kallas vår, eller om det inte är sommar vi har att göra med. Van som man är vid en jämn övergång mellan årstiderna, en perfekt sinuskurva med närmast fix våglängd, blir man lite överraskad av det obeslutsamma vädret som pendlar mellan kalla snöiga vinterdagar och varma soliga vårdagar, för att så plötsligt skaka av sig det sista av vinterns bojor, skingra molnen, och låta en brännande sol lysa ner på en dag som redan bjuder på 18 °C i lufttemperatur.

Det som dock gör att jag ändå bestämmer mig för att kalla det vår i en vecka till ungefär, är att träden så nyligen satt sina blad. I söndags var jag och Angelica på en promenad i parken, och jag anmärkte på att det skulle bli fint när bokarnas blad kommit, och när jag i går kväll gick ut för en joggingrunda så hade bokarna redan kommit till skott. Det betyder att alla träden klockade in på under två veckor, och slänger man in buskarna blir det ändå inte mer än totalt tre.

Just nu befinner sig alltså naturen här i omgivningen i den där vackraste av sina skepnader. Det var så vackert i parken i går kväll att jag gick ut igen för en joggingrunda i morse vid 9-tiden. Solen stod ännu ganska lågt på himlen, och lyste ännu upp de späda gröna bladen på de höga träden från undersidan, så att de avtecknade sig mot sina mörka grenar och den ljusblå himlen. Jag kände mig upprymd där jag sprang, lyssnande till en konsert av gröna toner, diskanten mot de bruna, grå och svarta basgångarna av grenar och stammar, ett crescendo som bygger upp mot den himmelska blå tonen, skapar bladens kanter och sträcker sig djupt ner i ens lungor och tar ifrån en den luft som man nyss dragit.

Det är inte svårt att förstå att somliga, när de bevittnar en sådan konsert, känner att det måste finnas en dirigent någonstans bakom kulisserna.

Våren kommer alltid som en befriare, det är först när man andas ut som man inser att man höll andan från allra första början, och nu äntligen är det dags att leva.

Bristande respekt för fysikens lagar

2008-04-28T19:12:00.002+02:00

Idag hände mig något som för en person med lite utbildning i fysik är mycket obehagligt. Jag skulle till mitt (inte särskilt) lokala postkontor som ligger ca 5 km bort, och för att slippa ta tunnelbanan och behöva byta och ha mig tänkte jag pröva cykeln som min hyresvärd Vivija lämnade och sade att jag kunde använda om jag ville.

Sagt och gjort, jag pedalade glatt nerför Ungererstraße och svängde vid Münchner Freiheit av över Leopoldstraße mot mitt mål. Nästa väg jag skulle svänga ner på var Belgradstraße. Tyvärr råkade jag cykla rakt förbi Belgradstraße, och eftersom jag inte ville vände och cykla tillbaka på samma gata tog jag helt enkelt första vänster, och därefter första vänster igen. Jag cyklade rakt på tills jag kom till... Leopoldstraße.

...

Så låt mig förklara närmare: Leopoldstraße och Belgradstraße är parallellgator. På något sätt lyckades jag passera Belgradstraße på en tvärgata, svänga ner på en av dess parallellgator, svänga av till nästa tvärgata och lyckas cykla till parallellgatan Leopoldstraße, som ligger på andra sidan, utan att passera Belgradstraße på vägen.

Med andra ord: jag lyckades följa en sluten diskontinuerlig rumslig slinga. Problemet är bara att enligt relativitetsteorin är rymden kontinuerlig, och inga diskontinuerliga rumsliga vägar kan existera, ännu mindre diskontinuerliga slutna slingor.

Obehagligt, som sagt. Nåväl, slutligen kom jag i alla fall fram till posten, och när jag skulle tillbaka låg Belgradstraße där den skulle, vilket var nästan ännu jobbigare. Så, kära läsare, om du i denna blogg framöver finner fradgatuggande konspirationsteorier gällande regeringen och forskare, ja, då vet du var det började: inte på Belgradstraße i alla fall.

Matbloggande

2008-04-21T19:50:00.000+02:00

De som känner mig vet att jag är intresserad av matlagning (om inte annat kunde man väl ana det på att min önskelista löd "kockkniv, Jamie at Home-DVD, Jamie at Home-boken"). Nu har våren kommit till München, eller ska man kalla det försommaren? Det är lite svårt att skilja de båda säsongerna åt här; i början av förra veckan var det regnigt och lite vinterkallt, under fredag och söndag var det 18 grader och solsken som fick det att kännas som sommar. Sådant väder ger alltid mig lust att laga mat, och vore inte det nog så får jag inspiration så det räcker och blir över av ovan nämnda Jamie Oliver-produkter, som mina kära föräldrar och min söta flickvän gav mig på födelsedagen.

När man har lagat mat vill man ju gärna dela med sig också, och ett rimligt bra sätt att göra det är förstås att blogga om matlagningen. Detta är något som både jag och Angelica varit lite intresserade av att göra, men ingen av oss har känt att vi har volym nog på vår produktion att fylla upp en blogg med, och att mixa in matlagningen i en personlig blogg, likt Millionendorf, leder lätt till att det blir lite bristande fokus. Så vi beslöt oss för att skapa en gemensam matblogg, och för att kunna visa upp den för ett så brett spektrum av familj och vänner som möjligt lät vi den vara på engelska.

Med detta presenterar jag alltså: Butter & Beans.

En ny termin börjar

2008-04-16T14:49:00.003+02:00

I måndags drog sommarterminen igång på TU München, och därmed var det dags för mig att åter sätta mig på tåget till Garching-Forschungszentrum och välja mina kurser. Våren och sommaren kommer gå i statistikens tecken: sannolikhetsteori, matematisk statistik, linjära modeller med tillämpningar, tidskontinuerlig finansmatematik samt portföljteori. Det finns dock en hyfsad möjlighet att någonting kommer falla bort där, det är nämligen ingen liten arbetsbörda i alla de kurserna tillsammans.

Skolan stod kvar där den stod när jag såg den sist, och inte förefaller mycket att ha ändrats med den. Det som däremot har blivit ett skifte i är mattes utbytesstudenter, där en ny skörd har dykt upp. Två tjejer från Kina, en från Malaysia, en från Polen, en från Ryssland samt en ensam pojke från Sverige (en av mina kursare, kom han och jag fram till, trots att vi inte direkt kände varandra). Därtill skulle varit en till rysk tjej och en kille från Spanien, men de syntes inte till under introduktionsmötet. Nytt är också att eftersom våra två tutorer Thomas och Ivonne kände att de hade lite mycket på sidan av för att ensamma vägleda de nya utbytisarna, rekryterades jag och Henrik som suppleanter; vår uppgift är att se till att det hålls Stammtisch regelbundet, dvs vi kommer erhålla viss ersättning för att dricka öl en gång i veckan. Sämre jobb kan man ju ha, även om det känns lite lustigt att gå från att ha varit på Stammtischen för att förbättra sin tyska, till att gå dit för att hålla nivån uppe åt de andra utbytisarna. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

The Rolling Stones - Sympathy for the Devil

2008-04-15T19:15:00.000+02:00

Vi fortsätter klassiker-temat med lite Stones. Återigen så känner jag att vidare introduktioner knappast är nödvändiga. Bitte!

The Rolling Stones - Sympathy for the Devil

Please allow me to introduce myself
Im a man of wealth and taste
Ive been around for a long, long year
Stole many a mans soul and faith

And I was round when jesus christ
Had his moment of doubt and pain
Made damn sure that Pilate
Washed his hands and sealed his fate

Pleased to meet you
Hope you guess my name
But what's puzzling you
Is the nature of my game

I stuck around St. petersburg
When I saw it was a time for a change
Killed the czar and his ministers
Anastasia screamed in vain

I rode a tank
Held a general's rank
When the blitzkrieg raged
And the bodies stank

Pleased to meet you
Hope you guess my name, oh yeah
Ah, whats puzzling you
Is the nature of my game, oh yeah

I watched with glee
While your kings and queens
Fought for ten decades
For the gods they made

I shouted out,
Who killed the kennedys?
When after all
It was you and me

Let me please introduce myself
Im a man of wealth and taste
And I laid traps for troubadours
Who get killed before they reached bombay

Pleased to meet you
Hope you guessed my name, oh yeah
But whats puzzling you
Is the nature of my game, oh yeah, get down, baby

Pleased to meet you
Hope you guessed my name, oh yeah
But whats confusing you
Is just the nature of my game

Just as every cop is a criminal
And all the sinners saints
As heads is tails
Just call me lucifer
cause I'm in need of some restraint

So if you meet me
Have some courtesy
Have some sympathy, and some taste
Use all your well-learned politesse
Or Ill lay your soul to waste, um yeah

Pleased to meet you
Hope you guessed my name, um yeah
But whats puzzling you
Is the nature of my game, um mean it, get down

Woo, who
Oh yeah, get on down
Oh yeah
Oh yeah!
Tell me baby, whats my name
Tell me honey, can ya guess my name
Tell me baby, whats my name
I tell you one time, youre to blame
Ooo, who
Ooo, who
Ooo, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Oh, yeah
Whats me name
Tell me, baby, whats my name
Tell me, sweetie, whats my name
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Ooo, who, who
Oh, yeah

Kerstin och Jens besöker München

2008-04-14T22:46:00.004+02:00

Kerstin och Jens kom ner och hälsade på, vilket var väldigt kul. Tyvärr hade vi lite otur med vädret, när resan ursprungligen planerades och bokades någon gång under januari var det strålande solsken och cirka 10 grader Celsius i München. Sedermera sket vädret till sig något ofantligt, och vid det laget att Kerstin och Jens kom på besök var det inte kanonfint som vi hade väntat oss då i början av året, utan istället mulet, regnigt och allmänt småjävligt. Värt att notera är att den här veckan har det varit äkta vårväder, solsken och värme, träd som slår ut i parken osv. Det hade dock kunnat vara värre, det regnade egentligen inte så mycket, och även om det var en kort liten snöstorm så var vädret ändå uthärdligt större delen av tiden.

I vilket fall som helst var det oerhört roligt att få visa upp min nya hemstad för Kerstin och Jens, att få en chans att sätta lite minnesbilder till platserna jag nämner här i bloggen, och att få visa hur ett grisknä skall serveras. Under besöket hann jag och Angelica bland annat visa upp Münchens innerstad, BMW Welt, något av Starnberg, samt min lägenhet i Studentenstadt, och vi hann dessutom ta en dagsutflykt till Salzburg; på det viset skymtades åtminstone alperna, även om det gott kunde varit klarare väder.

Därtill för-firades min födelsedag lite informellt i två etapper: en god middag i ännu bättre sällskap på Rathauskeller, och en liten paketöppning och sjungande på ett hotellrum. Det var väldigt fina presenter jag fick, tack så mycket till er alla; både ni som var på plats, och ni som endast kunde skicka med era hälsningar. Det kändes underligt att inte fira födelsedagen i familjens varma famn som jag är van vid, precis som med påsken, men långsamt vänjer man sig vid att stå på sina egna vingliga rådjursben.

På grund av det opålitliga vädret vågade jag tyvärr inte släpa runt så mycket på den stora och dyra kameran, och därför råder det brist på bilder till det här inlägget. Kerstin och Jens, som hade en kompaktkamera, torde däremot ha en del bilder från semestern, härmed uppmanas de att dela med sig av dylika.

Kattbesök på påskdagen

2008-04-07T19:09:00.002+02:00

På påskdagens morgon var det en liten röd katta som snokade runt terrassdörren, så vi öppnade och hon steg på. Precis som katter gör så undersökte hon sedan rummets alla vrår, välte klädkorgen och försökte ta sig vidare ut i WG:t.

Det lät vi henne inte göra, istället mutade vi med en skål mjölk, vilket mottogs mycket tacksamt. Det var för övrigt en mycket trevlig och kelig katt, men hon hade lite svårt att hålla still medan man klappade henne. Hon hade också en vana att slicka och bita lite på ens fingrar, samt kloa väldigt hårt, så jag misstänker att hon togs ifrån sin mor lite väl tidigt. Katha upplyste mig senare om att katten heter Poldi, och brukar komma på besök lite då och då.

Givetvis kunde jag inte låta bli att skapa ett foto lämpligt för Cute Overloads bästa kategori.

Påskafton i Salzburg

2008-03-30T17:40:00.009+02:00

På påskaftonens morgon styrde jag och Angelica glada kosan till München Hbf, köpte oss en macka och varsin kopp kaffe och tog sedan 9:42-tåget till Salzburg. Det var en mulen dag, men tack och lov inte regnig, och tågresan genom Oberbayern mot den österrikiska gränsen bjöd på en del vackra alper i bakgrunden.

Väl framme i Salzburg tog en kort promenad oss från det mer moderna området kring Hauptbahnhof till Altstadt-området på andra stranden av floden Salzach. Salzburg har en mycket vacker gammal stadskärna av riktig stenstadsbebyggelse, grundad på den gamla goda tiden då salt var värt sin vikt i guld, och Salzburg, som namnet antyder, förfogade över en saltgruva. Tack vare dessa rikedomar var Salzburg en mäktig stad. Redan år 798 gjordes Salzburg till ärkebiskopsdöme, och 1328 fick staden långtgående självstyre som del av det heliga romerska riket, och styrdes av prins-biskopar. I dag kan man ju förstås köpa salt för några cent kilot i vilken Aldi-butik som helst, så Salzburg, likt Sverige, tronar mest på minnen av fornstora dar.

Lite otur med vädret som sagt, men vackra alper ändå

Det som staden dock är känd för i dag är ju förstås den där prototypen för de moderna rockstjärnorna, mannen som skapade stor musik, festade hårt, och gillade infantil sex- och bajshumor: Mozart. Mozart föddes 27 januari 1756 i Salzburg, och jobbade ganska mycket där, även om han senare kom i konflikt med sin arbetsgivare, fick nog av staden, och drog till Wien. Minnet av mannen vilar dock tungt över staden, som tronar med hela två Mozartmuseer samt en uppsjö av olika varianter på delikata Mozartkugeln, praliner av nougat täckt med mandel- och pistaschmarzipan, doppade i choklad.

Apropå infantil humor...

...bjuder svenskan på en hel del dylik när man är i Österrike

Efter att ha korsat floden klättrade jag och Angelica upp på den bakomliggande kullen Mönchsberg, från vilken man fick en utmärkt utsikt över staden. Vi stannade till på ett litet värdshus för att äta lunch, vilket dock snart visade sig vara ett misstag, för långsammare service får man leta efter: över 40 minuter tog det att få en varm macka och en kallskuretbricka. Och inte fick man ett ord av ursäkt heller. Utsikten från terrassen där vi satt fanns dock inget att anmärka på, Altstadt bredde ut sig nedanför oss, och vi fick syn på en marknadsplats, så när vi slutligen ätit upp begav vi oss ner i gränderna för att titta på marknaden och de omgivande gatorna.

Marknaden hade, i typisk lokal stil, stor tonvikt på olika former av skinka, ost och fruktbrännvin, och mest lockande såg nog ändå de stora Bergkäs-hjulen ut, men jag vet minsann hur sån ost luktar, så vi beslöt oss att för att inte släpa runt en påse hela dagen, ett beslut som jag senare ångrade när jag insåg att det hade hjälpt till med att hålla turisterna på avstånd.

Turisterna ja, såna fanns det gott om i Salzburg. Såsom boende i München anser ju jag och Angelica att vi givetvis inte skall klassas som turister, en åsikt som salzburgarna själva säkert skulle bestrida. Otvivelaktigt är dock att de enorma skarorna amerikaner och britter (vi hörde mer engelska än österrikiska i Salzburg) inte kan klassas som annat än turister, och borde därmed fösas ihop med japanerna och placeras bakom något stängsel i en hage någonstans, så att vi andra kan ta oss fram på de trånga gatorna.

Den obligatoriska turistbilden från Salzburg, med lite vacker gränd, och mycket turister

Efter att ha tröttat ut oss genom att vandra runt i stan tyckte vi att det var dags för en fika, och eftersom Österrike är känt för sina konditorier tänkte vi att det väl skulle gå bra. Vi tog oss in på café Fürst, som skröt med att ha uppfunnit Mozartkugeln, vilket borde ha fått oss att ana turistfälla, men vi gick glatt in ändå. En ännu lustigare kundtjänstupplevelse än den uppe på Mönchsberg väntade. Vi satte oss vid ett bord, beslöt oss att dricka kaffe och äta Apfelstrudel, men när servitrisen kom till vårt bord hann jag bara till "Zwei Cappuccino..." och sedan var hon försvunnen. Något förstummade satt vi kvar och undrade varför hon inte ville höra hela beställningen. När hon så dök upp med kaffet bad jag om våra Strudeln, varpå vi fick beskedet att kakor beställer man vid tårtutställningen en liten bit bort. Jaha ja, medan kaffet stod och kallnade gick jag snällt till tårtdisken och bad om två Apfelstrudeln. De placerades på disken, men när jag gjorde en rörelse mot dem fick jag höra att nej, de kommer bäras ut till bordet. Varför jag inte bara kunde göra det själv förstod jag inte, men i vilket fall återvände jag till bordet, och några minuter senare, lagom till att cappuccinon kallnat, serverades vi våra Apfeltorten (för äkta Strudel var det heller inte).

När vi hade ätit upp kom dock den riktig stora överraskningen: tydligen ville de inte ha betalt för fikat. Det var i alla fall totalt omöjligt att påkalla servitrisens uppmärksamhet; efter en upptrappning av försök till ögonkontakt, subtila handgester, samt närmast desperat viftande med armarna, gav jag upp och gick till tårtdisken och bad att få betala. "Nej det går inte, du måste betala till servitrisen.", "Men jag har väntat i över 30 minuter redan! [vilket var sant, red.anm.]", "Tyvärr, det är bara hon som kan ta emot betalningen". Jag försökte därefter påkalla uppmärksamhet genom att ställa mig ivägen för servitrisen när hon svepte runt och betjänade alla andra utom oss, men det gav inte heller något resultat; trots att hon varken var av ringa ålder eller ringa storlek hade hon all smidighet som ett dussin katter kan uppbringa, och navigerade helt enkelt runt mig. Jag fick en medlidsam blick av en kvinna vid ett annat bord, som dock själv hade varit smart nog att be att få betala direkt när hennes kaka hade levererats.

Slutligen, efter nästan 40 minuters väntan, fick vi betala, en process som tog hela 30 sekunder, och lämnade servitrisen med runda €0,00 i dricks. Kärringjävel.

Givetvis skall inte hela staden dömas ut på grund av dessa två sura äpplen, men det var lite svårt att skaka av sig den trista känslan av att ha fastnat med inte bara ena, utan faktiskt båda benen, i turist-rävsaxarna som Salzburgs krögare placerat ut. Inför nästa besök i denna vackra stad blir det till att undersöka vilka serveringar som är värda ett besök, och helt enkelt undvika turistfällorna.

Vackert var det som sagt såväl nedanför...

...som uppe på Mönchsberg

Trots att stormen Emma lämnat sina spår även här...

...kan man fortfarande hitta små hoppfulla vårtecken

Trots otur med vädret och maten var utflykten ändå på det stora hela lyckad, och jag ser fram emot att med lite mer på fötterna besöka Salzburg igen när vädret skärpt till sig.

Kanske till exempel på Valborgsmässoafton, då Hansi Hinterseer välsignar stan med ett besök

Karfreitag in Starnberg

2008-03-27T14:07:00.003+01:00

För första gången i livet stod inte Kerstins utmärkta påsklunch till förfogande för att ge den rätta stämningen, så Angelica och jag fick ta tjuren vid hornen och ordna påsken själva. Som utlandssvensk har man dock en stor fördel vid tillfällen som dessa, nämligen tillgång till en del av det man absolut behöver, via vår sponsor: IKEA. På skärtorsdagen företog jag mig alltså en kort resa ut till Brunnthal, och köpte Abbas senapssill och löksill, gravlaxsås, knäckebröd samt Reimersholms 10 snapsar (à 5 cl stycket).

Efter detta begav jag mig till staden och köpte köttfärs, ägg och lite Valrhona-choklad för att göra tryfflar av (mer om dem nedan), och därefter var det dags att försöka köpa lite lax att grava. Haha. I många år framöver kommer jag minnas den tryckande känslan i bröstet när jag tittade på de trötta laxfiléerna som vanprydde livsmedelsbutikernas diskar till "budgetpris" som €19,90/kg. Till slut hittade jag på Viktualienmarkt en butik som sålde en lax som faktiskt var färsk, och jag behövde bara betala €30,00/kg för den. Jag grät inombords när jag sträckte över pengarna och mottog en laxbit som hade kostat en tredjedel i Sverige och varit minst lika färsk. Det finns nackdelar med att bo långt från havet, i en kultur där folk tror att en matjessillmacka är en fiskmåltid.

Med inköpen klara tänkte jag och Angelica att det var lika bra att ta påskmaten på långfredagen. Detta är ju givetvis lite inkorrekt, men vi ville gärna ta en tripp till Salzburg under helgen, och här i katoliklandet är allting stängt under långfredagen, påskdagen och annandagen, så påskafton var enda chansen att få se något mer än stängda butiker i Salzburg.

Således upptogs fredagen av att grava lax, rulla köttbullar, koka potatis och ägg, kyla nubbar och rulla tryfflar.

Recept på det första behöver väl knappast nämnas, men tryfflarna blev så goda att jag vill pusha lite för dem. Efter att tidigare ha gjort chokladtryfflar och smaksatt med likörer tyckte vi att konsistenserna brukade bli lite besvikande, så vi bad vår gamla vän internet om hjälp, och hon levererade. Det visade sig att Sugar High Friday #25 (matbloggnings-event) hade handlat om chokladtryffel, och där fanns recept i mängder att få tag på. Vi valde att satsa på ett grundrecept från Tartelette, en bloggare vars bakverk alltid ser munvattnande goda ut, och vars recept brukar vara enkla att följa och fungera bra. Inspiration gällande smaker snodde vi från lite varstans.

Tre Chokladtryfflar
ca 35-40 tryfflar
Ja, de tre tryfflarna handlar alltså om tre smaker, inte om antalet färdiga godbitar. Chokladtryffel är i grund och botten en rullad ganache, dvs en blandning av choklad och grädde. Tryfflar kan smaksättas med nästan vad som helst, klassiska smaker är apelsin, kanel och hallon, men det går att bli hur experimentell som helst. En kort titt på Sugar High Friday-länken från ovan torde ge mer idéer än man nånsin hinner jobba sig igenom.

Gällande chokladen så är det verkligen värt att lägga pengarna på riktigt fin choklad; om man gör tryffel på Marabouchoklad kan man lika gärna bespara sig själv besväret och köpa en god chokladkaka istället. Valrhonachoklad går att köpa i 200 g-block i Hötorgshallen i Stockholm för ca 70 kronor blocket, vilket skulle placera priset på hela receptet nedan på ca 160 kronor, inklusive allt. Det är ju förstås en del pengar, men om man betänkar att tryfflar kan kosta sådär 10-20 kronor styck från konditor är det rätt rimligt, och det är ju en tillfredsställelse i sig att ha producerat något delikat för egen hand. Det går ju givetvis också att nöja sig med en eller två smaker, och skala ner receptet därefter. Vad gäller tillgängliga smaker använde vi Guanaja (70 %), och Caraïbe (66 %). Caraïbe är lite fruktigare i tonerna, och den använde vi rakt av till citronen, medan vi körde kardemummatryfflarna helt i den mer mättat chokladiga Guanajan, och lät naturelltryfflarna bestå av en 50-50-blandning av de båda sorterna. Caraïbe har jag inte funnit i Stockholm, men däremot Manjari, som är ännu fruktigare än Caraïbe, med ännu lite lägre kakaohalt, jag tror det är ca 56 %.

Ingredienser
400 g choklad av mycket god kvalitet, vi använde Valrhona Guanaja och Valrhona Caraïbe i lika delar
240 ml vispgrädde
ca 60-75 g smör
1 tsk kardemummakärnor
1 citron, skal och saft
kakao, kanel och florsocker, till dekoration

Tillvägagång
Dela chokladen i 3 lika stora högar (använd våg), och placera dem i varsin liten skål i vilken man lätt kan röra om. Häll upp grädden i tre koppar. Hacka chokladen ganska fint. Riv det fina gula skalet från citronen (se till att inget vitt kommer med) och spara det, pressa ur 3 tsk saft och spara.

Ganache 1: Naturell
Ge grädden ett uppkok i en kastrull, ställ sedan av den från plattan i 5-7 minuter, så den svalnar lite.
Slå grädden över chokladen och rör om tills chokladen precis löst sig. Vid behov, värm mycket försiktigt över ett vattenbad, men chokladen ska verkligen bara precis smälta.
När chokladen är smält, rör i ca 20-25 gram smör i två omgångar. Smöret ska bara knappt gå in i ganachen, som borde bli blank och vacker. Även här kan ett vattenbad användas vid behov, men försiktigt.
Ställ ganachen i kylskåp för att stelna.

Ganache 2: Kardemumma
Stöt kardemummakärnorna lätt, bara så att de öppnar sig och släpper ut lite mer arom, de ska inte malas. Blanda ner kardemumman i grädden och ge det ett uppkok i en kastrull. Ställ av från plattan i 5-7 minuter.
Sila grädden ner i chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.

Ganache 3: Citron
Blanda ner citronskalet i grädden och ge den ett uppkok. När grädden precis kokar upp, droppa långsamt i citronsaften under omrörning, så att den blandas in utan att grädden skär. Ställ av från värmen i 5-7 minuter.
Sila grädden över chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.

När ganacherna stelnat i ett par timmar i kylskåpet är det dags att rulla tryfflar. Om man har tillgång till ett melonkuleverktyg eller dylikt kan det vara till användning här, annars är det handrullning som gäller. Ganachen kommer vara ganska fast i konsistensen, så ju rundare utgångskula du har, desto rundare blir den färdiga tryffeln. Det gör dock inte mycket om de får ett lite "organiskt" utseende, de kommer smaka bra ändå. Försök dock att se till att de inte blir gropiga, då fastnar för mycket garnering senare.

Ta en liten mängd ganache (lite större än en spelkula) och rulla den i händerna så den får fin form. Placera kulan på ett fat och upprepa tills all ganache är rullad. Dina händer kommer bli galet kladdiga, men det är svårt att undvika; njut av att slicka av ganachen från dem i slutet.

Gör detta med alla tre ganacherna, se till att tvätta händerna emellan, så de inte ger smak åt varandra. Ställ därefter in faten med tryfflar oövertäckta i kylskåpet i ett par timmar. Genom att lämna tryfflarna oövertäckta får de en lite fastare yta, vilket gör att de inte fuktar upp sin garnering, trots att de inte blir rullade i tempererad choklad, som annars brukligt är.

När tryfflarna stått i ett par timmar är det dags för garnering. Vi använde kakao för de naturella tryfflarna, kanel för de med kardemumma, och florsocker för de med citronsmak. Tag en tryffel, rulla den i önskad garnering, och gör av med överflödig garnering genom att skaka tryffeln lite i en sil.

De färdiga tryfflarna placeras lämpligt på ett fat eller i en burk, och förvaras under idealiska förhållanden vid ca 15 grader, men kylskåpet duger bra också, men då kan de gärna tas fram lite i förväg när de ska serveras, så de får fin konsistens.

Vårt slutresultat såg ut som ovan, och smakade alldeles utmärkt. Särskilt citrontryfflarna blev vi väldigt nöjda med, de fick en fantastisk fruktighet som ändå inte tog död på chokladsmaken. Helt underbara för oss citrusfanatiker.

Framåt kvällen var det så dags för oss att slå oss till bords och äta vår traditionella, om än feltajmade, påskmat. På bordet stod alltså hemgravad lax, hemlagade köttbullar, Abbas lök- och senapssillar, gravlaxsås, knäckebröd med smör, samt kokt potatis. Till detta drack vi öl, samt tre nubbar: Skåne till sillen, Bäska droppar som mellanaperitif, samt Östgöta Sädesbrännvin till resterande. Det smakade som ett litet hörn av Sverige i exilen, och köttbullarna blev alldeles utmärkta. Men nog saknades ändå Kerstins dignande påsklunch, och sällskapet.

Boarischn Wikipedia

2008-03-25T11:03:00.001+01:00

"Griaß Enk in da Boarischn Wikipedia!" kan man läsa på huvudsidan till bayerska Wikipedia, som alltså är en motsvarighet till t ex svenska och tyska Wikipedia: ett onlineuppslagsverk på Boarisch (Bairisch). Eller som de själva beskriver det:

Wikipedia is a freie Enzyklopädie im Intanet. Sie werd in mehrare Sprachn vo am Haufn Freiwillign gschriebn. Da Begriff setzt si zsamm aus „Wiki“, des is des Programm mit dem jeda im Intanet entsprechende Seitn wia d' Wikipedia verändan ko und de letztn Buchstabn vo Encyclopedia, dem englischn Wort für Enzyklopädie.
As bsondane an da Wikipedia is, das a jeda dro mitschreibn deaf. So gseng ghearn de Artikl nemmads und a jeda derfs frei nutzn, solang a si an de GNU-Lizenz für freie Dokumentation hoid.

Som kanske är bekant är jag något av en dialektentusiast, och den här typen av initiativ tycker jag mycket om, och inte bara för att jag tycker om att ha en ordentlig samling text på bayerska till hands. Det är intressant att internet inte, som många profeterat, leder till att små språk dör ut medan engelskan breder ut sig över världen, utan tvärtom har internet gjort det möjligt för små språk att överleva och förstärkas.

Ett problem för små språk är att de i huvudsak är muntliga, och ofta saknar skriftliga källor, eftersom ingen förläggare varit intresserad av att ge ut litteratur på småspråk, och inte heller har några tidningar tryckts på dessa språk. Med hjälp av internet kan man dock publicera text helt (eller näst intill) kostnadsfritt, och därmed kan ett muntligt språk få en skriftlig tradition. Om vi tar bayerska som exempel så förefaller det som att det bayerska skriftspråket börjat växa fram bland ungdomar som kommunicerar talspråkligt i text på chattar på internet, och därigenom har man börjat utarbeta en de facto-standard för nedteckning av bayerska, och därefter har det spritt sig och skapat projekt som Boarischn Wikipedia.

Trenden har spritt sig vidare; det finns nu en serie (än så länge bara två, men det kommer nog fler) deckarböcker som utspelar sig i Allgäu, och där en god del av dialogen är på bayerska. Här ser man också en koppling till en bredare trend av regionalism. Världen blir allt mer sammankopplad via internet, vilket har fått en kontrasterande utveckling i en ökad stolthet över regionen och dess seder och dialekt. Detta förstärks nog också av att man numera allt mer uppmanas att äta lokalt producerade råvaror, för att skona planeten, vilket också lett till en förstärkning av de positiva värdena i hembygden; ta som exempel reklamen för svenskt sigill.

Själv tycker jag om det; världen blir mindre genom de nya möjligheterna till kommunikation över gränser, men också större genom att de stora homogena områdenena faller isär till regioner, var och en med sin särart. Mångfald innebär ju faktiskt att det existerar kulturella skillnader, inte att all världens kultur mosas ihop till en enda smoothie.

Uppdatering 26/3 10:00: Jag hittade Wikipedias lista över alla Wikipedior, och den visar att det finns en stor mängd små språk som jobbar på sina dylika, även om många av dem inte hunnit till mer än ett par hundra artiklar. Ett stickprov av småspråk (i princip de som jag kunde känna igen, det finns ju så många) visar att det finns Wikipedia på Lëtzebuergesch, Plattdüütsch, Alemannisch, Pennsilfaanisch (Pennsylvansk tyska), Englisc (Anglo-Saxon/Old English), Føroyskt, Frysk, Nedersaksische, normaund, Ripoarisch, Scots, Inuktitut, samt Seeltersk. Som sagt, detta var bara de jag kunde känna igen, det förefaller finnas en hel del slaviska och centralasiatiska språk där också.

Dire Straits - Romeo and Juliet

2008-03-19T16:03:00.000+01:00

På temat musik från den gamla goda tiden har vi en oförglömlig klassiker som jag knappast tror att jag behöver presentera i någon särskild ingående detalj. Mycket bättre än så här blir det inte; avnjut!

Dire Straits - Romeo and Juliet

NARRATOR:
A love-struck Romeo sings the streets a serenade
Laying everybody low with a love song that he made.
Finds a streetlight, steps out of the shade
Says something like "you and me babe, how about it?"

Juliet says "hey, it's Romeo, you nearly gave me a heart attack!"
He's underneath the window she's singing "hey la, my boyfriend's back.
You shouldn't come around here singing up at people like that...
Anyway what you gonna do about it?"

ROMEO:
Juliet, the dice was loaded from the start
And I bet that you exploded into my heart
And I forget I forget the movie song.
When you gonna realize it was just that the time was wrong, Juliet?

Come up on different streets, they both were streets of shame.
Both dirty, both mean, yes and the dream was just the same
And I dreamed your dream for you and now your dream is real.
How can you look at me as if I was just another one of your deals?

When you can fall for chains of silver,
You can fall for chains of gold,
You can fall for pretty strangers,
And the promises they hold.
You promised me everything, you promised me thick and thin, yeah!
Now you just say "oh Romeo, yeah, you know I used to have a scene with him".

Juliet, when we made love you used to cry.
You said "I love you like the stars above, I'll love you 'til I die".
There's a place for us, you know the movie song.
When you gonna realize it was just that the time was wrong, Juliet?

I can't do the talks, like the talk on the TV
And I can't do a love song, like the way it's meant to be.
I can't do everything, but I'll do anything for you,
I can't do anything, except be in love with you!

And all I do is miss you and the way we used to be,
All I do is keep the beat and the bad company.
Now all I do is kiss you through the bars of a rhyme,
Juliet, I'd do the stars with you any time!

Juliet, when we made love you used to cry.
You said "I love you like the stars above, I'll love you 'til I die".
There's a place for us, you know the movie song.
When you gonna realize it was just that the time was wrong, Juliet?

NARRATOR:
A lovestruck Romeo sings the streets a serenade
Laying everybody low with a lovesong that he made
Finds a convenient streetlight, steps out of the shade
He says something like "you and me babe, how about it?"

ROMEO:
"You and me babe, how about it?"

Kulturella skillnader: Frukost

2008-03-18T09:46:00.003+01:00

Jag sitter här framför datorn med dagens frukost: en skål turkisk yoghurt med müsli och en knäckebrödssmörgås. Efter detta ämnar jag avnjuta en kopp kaffe, och därmed känner jag mig nöjd, eftersom det kommer bli en stadig lunch idag (Allgäuer Kässpatzn). I vilket fall som helst så består min frukost i hederlig svensk stil av en syrad mjölkprodukt och någon smörgås, även om jag sörjer att det inte går att få tag på något så simpelt som filmjölk här.

I kontrast till min frukost gillar tyskarna att äta sötsaker på morgonen. I min korridor finns förvisso inga Nutellafanatiker, men exempel på frukostar jag har sett är: vitt bröd med smör och sylt, vitt bröd med smör och honung, vitt bröd med smör, yoghurt med russin och honung (och ingen müsli) samt lite annat på temat.

Nog för att jag aldrig varit den som ätit ordentliga frukostar regelbundet, men det här med snask till frukost kommer jag nog inte ta upp som vana i första taget.

Amma med alkohol

2008-03-17T13:06:00.002+01:00

Det har ju varit debatt på sistone i Sverige om huruvida man som kvinna får röra vid alkohol när man ammar eller ej. Fotbollsfrun har skrivit om det, och det har även den kanske mer sansade Hillevi Wahl, samt givetvis en mängd andra personer, inte minst dussinfolket som kommenterar på bloggartiklarna.

Min åsikt är att man givetvis bör dricka med yttersta måtta när man har unga barn, men det är faktiskt inte det den här debatten har handlat om. Här handlar det om att folk vill att myndigheterna medvetet ska lämna ut felaktig information.

Man vill att Livsmedelsverket ska ljuga och påstå att ett ammande barn kan ta skada av alkoholen i modersmjölken om mamman dricker upp till ett par glas vin. Det är bara det att barnen inte gör det, så Livsmedelsverket ska inte ljuga och påstå det.

Myndigheter ska inte ljuga.

Tierpark Hellabrunn

2008-03-17T10:47:00.011+01:00

Strax söder om Münchens innerstad ligger förorten Thalkirchen, och ett stenkast bort, precis på andra sidan Isar, hittar vi Münchens djurpark: Tierpark Hellabrunn. Djurparken har en mycket stor mängd djur från världens alla hörn, och är indelad i geografiska sektioner, typ Amerika, Asien, etc.

Här fanns det krokus i februari, bara så ni vet

Angelica och jag gav oss av dit den 25 februari, en ganska vacker dag medan det fortfarande var vårigt i München (sedermera gjorde ju vintern återbesök). Mellan mer klassiska attraktioner som vargar, lejon, elefanter, giraffer, schimpanser, gorillor och orangutanger fångades undertecknad mer av de lite mindre exotiska djuren. Djurparkens två korpar till exempel, fascinerade mig oerhört. Dessa ståtliga fåglar är inte bara magnifikt stora, de har också en blick som tyder på intelligens och slughet. Inte konstigt att gammal nordisk mytologi höll dem som symbol för visdom och minne, och lät dem vara den högsta gudens hjälpredor. Även brittisk tradition manar till respekt för dessa fåglar, eftersom det sägs att kung Arthur förvandades till en korp och flög iväg, och att han kanske en dag återvänder. Tyvärr är korpar inte bara intelligenta, de är därtill inga stora fans av paparazzi, så jag hade svårt att få bra bilder av dem, men att få uppleva dem i närbild var häftigt, och jag hade mycket svårt att slita mig från voljären, vilket stackars Angelica kan intyga.

Andra mindre exotiska inslag i djurlivet, men ändock trevliga, var de vilda djur som håller djurparken för sitt hem: en ekorre och några småfåglar. Utöver dessa fanns viss fauna som för oss svenskar är exotisk nog, men som är lokal för alplandskapet, nämligen små murmeldjur som trivsamt satt i bisoninhägnaden och mumsade på växtdelar.

En tur genom det tropiska växthuset gav oss en titt på lite ödlor, sköldpaddor och fåglar. Ett stort gäng zebrafinkar fladdrade omkring och utstötte sina typiska tutande läten, och i en liten avkrok stötte vi på en papegoja som lugnt satt på en gren alldeles intill gången. Jag sträckte fram handen, fullt beredd på att få en bit av fingret bortslitet, och farhågan verkade besannas när papegojan tog tag i mitt finger med näbben. Men det visade sig inte vara ett aggressivt drag, utan bara ett klättergrepp; papegojan klättrade utan att tveka en sekund upp på min hand och vidare uppför armen, varpå den satte sig vid min nacke och bet mig lite snällt i nackskinnet. Tyvärr hade jag kameran runt halsen, varför det inte finns någon bild av mig med gojan, men den klättrade snällt över till andra djurparksbesökare, och lät sig fotograferas; till skillnad från korparna var denna fågel en riktig linslus.

Slutligen nådde vi då fram till djurparksbesökets höjdpunkt för alla små barn, samt för er käre författare, nämligen parkens Streichelzoo, alltså området där man får klappa getterna! Så här på vårkvisten fanns det också ett gäng hemskt söta små killingar, men för att de ska få lite lugn och ro sina första veckor i livet hölls de i en separat hage under parollen "se, men inte röra". Däremot fanns det ett gäng getter som ännu inte fått sina killingar, men som i allra högsta grad var gravida; som små bollar såg de ut. Dessa knatade omkring och lät sig i utbyte mot mutor klappas. Djurparken håller med små foderautomater där man stoppar in €0,50 och får ut en handfull foder som getterna formligen älskar; så fort de hör rasslet av foderautomatens mekanism kommer de springande, och är man inte försiktig så slickar de i sig fodret innan man ens fått ut det ur automaten. Därtill har de inga skrupler gällande att helt enkelt klättra upp på den person som har en handfull foder. Allt som allt är de alltså fruktansvärt oförskämda, och himla trevliga.

Jag orkar inte infoga alla foton från djurparksbesöket, så för att se mer bilder: hoppa över till min Flickrsida. Tierpark Hellabrunn saknar förvisso Skansens hembygdscharm, eftersom den är en mer renodlad djurpark, men nog så trevlig och med många djur att titta på, samt väldigt trevliga getter. Utan tvekan blir det återbesök vad det lider.

Feinkost Spina

2008-03-12T15:30:00.002+01:00

Så här när vårvädret smyger sig på har jag drabbats av ett oerhört sug att laga mat med fräscha råvaror, vilket givetvis osökt för tankarna till italiensk mat. En kort sökning på forumen på Toy Town Germany, en hemsida för alla engelsktalande utlänningar i Tyskland, gav utdelning: inte alls långt ifrån Studentenstadt ligger Feinkost Spina, en butik med italienska matvaror.

Tänkt och gjort, jag tog tunnelbanan två hållplatser till Kieferngarten och promenerade sedan i det mysiga (achtung, ironi) regnet i ca 10 minuter innan jag något blöt nådde fram till mitt mål. Väl inne i butiken försvann alla spår av sorg över vädret, jag hade väntat mig en liten trång butik med lite vin och ost och pasta, men möttes istället av en fabrikslokal på åtskilliga hundra kvadrat, fullproppad med italienska varor av alla möjliga arter, torkat och konserverat såväl som färskt.

Jag grabbade givetvis tag i en vagn och började gå runt bland hyllorna och dreglade över utbudet. Butiken var nämligen inte bara välsorterad, utan höll också en mycket rimlig prisnivå. Bra italienska tomatkonserver för 60 ct, ett halvt kilo torkade bönor för dryga euron, parmigiano reggiano för €1,80/hg, osv. Som om det inte vore nog med detta så hade innehavaren också en frukt- och gröntbutik vägg i vägg, där man kunde få tag på läckerheter som färsk vitlök, underbara citrusfrukter, italienska tomater och sallad av alla de slag.

När jag var klar i butiken hade regnet bedarrat, och det började så smått spricka upp mellan molnen. Det var med ett par kassar i händerna och ett stort leende på läpparna som jag satte kurs tillbaka till WG:t där jag glatt packade upp allt och fotograferade det för er skull, kära läsare.

Här ser vi i ingen särskild ordning:
1 flaska Valpolicella Classico 2006 från Santi
1 flaska Chianti 2005 från Cantina di Montalcino
1 kg mjöl Tipo 00, italienskt durumvetemjöl för pizza och pasta
1 kg finkornigt havssalt
2 x 400 g skalade plommontomater på konserv
400 g skalade körsbärstomater på konserv
500 g torkade borlottibönor
500 g linguine
90 g inlagda sardellfiléer
90 g kapris
Drygt 100 g svarta oliver i olja
125 g buffelmozzarella
240 g parmigiano reggiano
250 g färsk salsiccia
Ett huvud vit raddichio med rosa fläckar
En stor röd paprika
Några sicilianska tomater
En färsk vitlök
Ett knippe färsk persilja
Ett knippe ruccola

Ja, det var det hela. Och vad gick då ett dylikt kalas på? €32. I min mening helt fantastiskt, särskilt som större delen av kostnaden ligger i vinet, korven och osten. Resterande varor var, som ovan nämnt, löjligt billiga. Ett kilo Tipo 00-mjöl, som är det mest glutenrika (starka) vetemjöl man kan tillgå kostade 79 cent, mindre än ett kilo helt vanligt vetemjöl på snabbköpet.

Det enda problemet jag nu möts av är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av allt detta. Som tur är har jag Jamie Olivers Italien att tillgå, och därtill har jag en idé om en sallad som jag tror kan bli rätt fräsch. Recept kommer om den blir lyckad.

Kulturella skillnader: kaffe på kvällen

2008-03-12T15:05:00.002+01:00

Igår kväll vid sådär 22-tiden började jag gå in i kvälls-läge, och därför gick jag till köket för att brygga mig en kopp kaffe. Denna aktivitet föranledde Katha att fråga mig "Ska du dricka kaffe så sent? Behöver du vara uppe sent i natt?", vilket jag tyckte var en synnerligen dum fråga, tills jag insåg att den var ställd på tyska och inte svenska.

Hur kan man inte kunna dricka kaffe på kvällen? Schwachsinn.

Wohngemeinschaft

2008-03-11T21:06:00.003+01:00

Sedan snart två veckor, och i cirka tre veckor till, bor jag i WG 1 på Hans-Leipelt-Straße 6 i Studentenstadt i München. Därför tänkte jag nu berätta lite om hur livet kan se ut i en studentkorridor i München.

I korridoren bor: jag (som hyr rummet av en viss Felix, som återvänder från studier på annan ort i början April), The Anh, en vietnames som bott i Tyskland sedan länge, Pedro, en spansk utbytesstudent, Katha, en tysk musikstudent, Tanja, en tysk specialpedagogstudent, samt Sonja, WG:ts mormor (som bott här i över två år), som studerar någonting designartat.

Det första som hände efter att jag flyttat in var att Pedro och The Anh tyckte att lukten blev förskräcklig, och drog ut på en veckas suparturné i Slovenien, Österrike och Ungern, vilket lämnade mig ensam med de tyska flickorna. Så jag kopplade på charmoffensiven, det vill säga jag bakade kanelbullar. Nog för att jag vet att kanelbullar är ett bra recept, men jag hade inte förväntat mig det överväldigande goda mottagandet; Tanja och Sonja krävde att receptet skulle översättas till tyska innan jag flyttade ut, och bullarna försvann nästan lika fort som de bakades. Katha tittade på bullarna med en sorgsen blick och upplyste mig i efterhand, pappskallen, om att hon var laktosintolerant. D'oh.

För att sätta mig i respekt hos hela befolkningen, och för glädjen i att ha tillgång till en ugn igen, kompletterade jag mitt Hat Trick med en kladdkaka och en limetårta, båda mjölkfria, och fick från Sonja tillmälet Backfuzzi, som jag dock inte är så säker på är en komplimang i vanliga fall.

Utöver bakandet så har jag fördrivit de senaste dagarna med lite lättare studier (både de som har med skolan att göra, och filosofin), samt att när vädret nu åter förbättrats drälla runt lite i Englischer Garten som befinner sig på bara ett par minuters avstånd till fots. Jag och Angelica var där i söndags, en strålande vacker vårdag, och upptäckte att det finns biodlare i parken, så om man vill kan man köpa lokalproducerad honung direkt av producenten. Angelica hittade också en en, och poserade snällt för kameran:

Det var en hel del folk som hade satt sig på stränderna längs floden Isar för att njuta av solskenet:

Under lördagen (8 mars) firade Tanja sin födelsedag, några veckor försenat, och bjöd på wok och vodka innan hon och hennes skock tjejkompisar drog ut för att dansa och lämnade en tinnitusartad tystnad efter sig. Festen bjöd på en ursäkt att knäppa av ett par bilder på korridorens invånare, så här kommer de:

Katha är en ganska tystlåten flicka, oftast märker man att hon är hemma på att det plötsligt börjar spelas pianomusik. Det är i min mening ganska behagligt med lite plinkande som bakgrund till tillvaron, men visst blir man lite väl förtrogen med vissa styckens svårare delar.

Sonja är i själva verket inte alls suddig live, utan minst lika skarp i konturerna som andra människor. Jag skyller på kameran. Sonja känner man bäst igen på att hon har ny frisyr och hårfärg varje gång man träffar henne, eftersom hon är hårmodell för något slags frisörseminarium i stan. Såhär i dagarna är hon inte alls lika lycklig som bilden antyder, eftersom hon igår opererade ut alla fyra visdomständerna, och sedan dess har hasat omkring i mysbyxor och drogrus med en ispåse tryckt mot munnen.

Tanja, som på bilden ses servera mig tysk fulvodka (Furst Üranow, någon?), var Leifurs bästa vän i korridoren, och jag fick ärva henne, eller om det var hon som fick ärva mig. I vilket fall dricker hon emellanåt kaffe med mig och fejkar intresse när jag försöker förklara solipsism på tyska. Tanja kommer från Kaufbeuren i Allgäu, och jag har därför tvingat henne att lova att lära mig att göra äkta Käsespätzle. Recept kommer.

Hyckleri

2008-03-07T13:54:00.004+01:00

Utan att gå in i alltför mycket detaljer vill jag snabbt kommentera en lustig sak i Zumwinkel-affären. Jag vet inte om det har riktats någon uppmärksamhet mot frågan i Sverige, så en kort beskrivning kan vara på sin plats.

Klaus Zumwinkel, chef för tyska posten, har gömt undan ett antal miljoner euro för skattemyndigheterna via en stiftelse i Liechtenstein. Skattemyndigheterna har nu fått reda på detta, och Zumwinkel har häktats.

Jag läste i en tidning en artikel om detta, i vilken skribenten raljerade om hur de rika anser sig stå över lagen, och att det nu var läge att visa att absolut ingen står över lagen. Vilket är helt korrekt. Det lustiga är bara att skribenten inte med ett enda ord kommenterar det faktum att bevismaterialet mot Zumwinkel består i sekretessbelagda uppgifter som av en före detta anställd i en Liechtensteinsk firma stulits, och att de tyska skattemyndigheterna köpt nämna stöldgods för över 7 miljoner euro. Liechtenstein anser sig ha utsatts för spionage, och jag håller med.

Så, moralen blir: ingen står över lagen, utom skattemyndigheter. Personligen ser jag det som ett betydligt mer allvarligt problem att myndigheter bryter mot lagen än att privatpersoner gör det. Givetvis skall Zumwinkel ställas inför rätta för sitt brott, det är ju just precis det som vi har rättssystemet till, men när rättsväsendet självt bryter mot lagen, vem skall då ställas inför rätta? Och hur kan det kallas rättvisa när lagen bara skyddar staten från medborgarna, och inte tvärtom?

Om Zumwinkel hade fångats med legala metoder, eller om skribenten hade gett myndigheterna en känga, hade jag gladeligen instämt. Som det är nu får jag en bismak av dubbelmoral i munnen. Det handlar inte om att ingen skall stå över lagen, här låter man ändamålet helga medlen, och ändamålet är att trycka till de rika.

Filosofi: "Cogito, ergo sum"

2008-03-05T19:23:00.000+01:00

Jag kände att jag, trots intyganden om motsatsen, inte var riktigt irriterande nog. Så jag köpte mig en bok om filosofi. Eftersom alla gillar filosofi ska vi tala om det idag.

Dagens filosof är Descartes, en inflytelserik fransk filosof som gjorde misstaget att flytta till Sverige, där han prompt dödades av det sketna vädret. Innan han dog hann Descartes avskaffa världen, via ett resonemang som vi ska titta lite närmre på.

Descartes ville finna tryggad, säker kunskap; saker som var sanna. I syfte att göra detta beslöt han sig för att ifrågasätta precis allt, och vägra att acceptera någonting som sant förrän det var ställt utom allt tvivel att det faktiskt var sant. Resonemanget löd ungefär som följer:

Jag uppfattar en värld genom mina sinnen, en värld som tycks mig verklig. Men när jag drömmer så ser och hör jag saker som tycks mig lika verkliga, fast då jag vaknar ur drömmen visar det sig att de inte alls var verkliga. Hur kan jag då veta att det jag uppfattar nu inte också är en dröm eller hallucination? Hur kan jag vara säker på att mina sinnen alls ger mig rättvisande information? Jag ser mitt bord, men finns det verkligen där bara för det?

Det kan jag inte vara säker på. Alltså måste jag anta att allt mina sinnen visar mig är falskt, jag kan inte vara säker på att de visar den sanna världen, eller att det alls finns en värld.

Vad finns då? Jag tvivlar på världen, jag tvivlar på allt. Men jag kan inte tvivla på att jag tvivlar, för det skulle i sig vara tvivel. Alltså är tvivlet verkligt. Men om tvivlet är verkligt, då måste någonting finnas som tvivlar, ty att tvivla är att tänka, och om det tänks, då måste något också tänka.

Jag tänker, alltså är jag. Cogito, ergo sum.

Här har vi Descartes kända uttalande, det som väl alla hört, men färre kan berätta vad som menades med. Efter insikten om att han själv existerar, men utan att kunna vara säker på något annat, försöker Descartes bygga vidare utåt, och finna fler nödvändiga sanningar. Han finner t ex att Gud måste existera, ty Gud är en perfekt varelse, och det är ju mer fullkomligt att existera än att inte göra det, så om Gud inte fanns vore han inte perfekt, och därmed måste han existera. Efter att ha bevisat att en god Gud existerar argumenterar Descartes att Gud i sin godhet givit honom sinnen som inte kan vara fullkomligt felvisande, och att han därför i viss mån kan lita på sina sinnen.

Framförallt gudsbeviset har kritiserats av många, men somliga filosofer anser sig också se problem med Descartes avskaffande av världen. Man kan till exempel argumentera att det enda som gör det möjligt för oss att avfärda en dröm är att vi vaknar upp till verkligheten. Om ingen yttre verklighet finns att kontrastera drömmen mot så är det inte en dröm, då är det "drömmen" som blir verkligheten. Om allt vi kan finna belägg för är att någon form av sinnesintryck når oss, då är dessa sinnesintryck verkligheten.

Empiriskt lagd som jag är finner jag avskaffandet av verkligheten något stötande, men anser ändå att man kommer runt problemet genom att helt enkelt inskränka sig till studiet av det som vi har tillgång till, med andra ord tillämpa argumentet ovan. Vi kan helt enkelt anta att verkligheten existerar, och att det är den vi observerar, ty om inget sätt finns att ta sig ut från det vi observerar, då är det inte meningsfullt att kalla det för något annat än just verkligheten.

Vad tycker ni?

PS. Om man ska vara noggrann så är det ontologiska gudsbeviset inte Descartes, han har bara norpat det från St Anselm.

The Who - Baba O'Riley

2008-03-03T00:09:00.003+01:00

Ju äldre jag blir, desto äldre blir musiken jag lyssnar på. Eller något liknande i alla fall. En gång i tiden var jag någorlunda i fas med vad som spelades på radio och MTV (inte för att de spelar någon musik på MTV längre, men i alla fall). De senaste månaderna har jag lyssnat på The Who, Dire Straits, Eagles och Stones.

Dagens låt är från de förstnämnda, och bör lyssnas på på hög volym på en anläggning med kraftig bas, så att upptrappningen i början av låten får den kläm den förtjänar. Mmmm... wunderschön.

The Who - Baba O'Riley

Out here in the fields
I fight for my meals
I get my back into my living
I don't need to fight
To prove I'm right
I don't need to be forgiven
yeah, yeah, yeah, yeah, yeah

Don't cry
Don't raise your eye
It's only teenage wasteland

Sally, take my hand
We'll travel south cross land
Put out the fire
And don't look past my shoulder
The exodus is here
The happy ones are near
Let's get together
Before we get much older

Teenage wasteland
It's only teenage wasteland
Teenage wasteland
Oh, yeah
Teenage wasteland
They're all wasted!

Stormen Emma

2008-03-02T23:50:00.002+01:00

Vädret har varit lite kämpigt här under helgen. Natten till lördag blåste det upp till storm, jag vaknade någon gång under natten av en smäll, och när jag tittade ut genom fönstret stod träden och svajade i den kraftiga blåsten. Senare under dagen blåste det upp ännu mer, och sedan kom det både kraftigt hagel, åska, snö och sludd. Kallt var det också, fy fan.

Det visar sig dock att vi här i München fick det relativt milt, stormen Emma lyckades på sina håll blåsa i över 50 m/s, och enligt DN omkom åtta personer under gårdagen, varav ett par i Bayern, bland annat en gammal man som av en vindpust blåstes ut i en gata framför en lastbil. Läs DN:s artikel här.

Trots detta måste jag erkänna att min första tanke när det började storma var "coolt", och att jag övervägde att gå ut i stormen för att se om det blåste så mycket att det var svårt att gå. Nästa gång det ser ut att bli stormigt ska jag försöka mäta vindhastigheten på något vis, och ärligt talat skulle det vara kul att försöka upprepa Franklins experiment, fast det är oklart om det experimentet över huvud taget fungerar. Om det gör det är det nog farligt.

Bayern wählt

2008-03-02T18:24:00.004+01:00

Idag var det val i Bayern. Som EU-medborgare registrerad i München sedan mer än 3 månader före valet blev jag förvånansvärt nog valberättigad till valen om Oberbürgermeister, Stadtrat samt Bezirksausschuss Schwabing-Freimann. Dvs till borgmästarvalet, stadsrådet samt stadsdelsnämnden. Trots att jag tidigare har förklarat min cyniska ståndpunkt gällande att rösta kunde jag inte låta bli att ta chansen att se hur det är att rösta i Tyskland.

Det började någorlunda bekant, min vallokal låg i ett klassrum i en skola. Därefter blev det lite värre. Istället för de simpla svenska valblanketterna där du stoppar ner en lapp i ett kuvert och kanske kryssar för en politiker som du gillar särskilt mycket, så fick man här tre stycken papper, ett för varje val. Oberbürgermeister var inga problem, bara att kryssa för sin kandidat. Därefter blev det lite värre. I varje stadsdelsnämnd finns 31 ledamöter, och av någon anledning leder detta till att man får 31 röster att portionera ut mellan kandidaterna. Men ingen kandidat kan få mer än 3 röster, vilket leder till att man var tvungen att välja ut minst 31 kandidater att rösta på. Blä. Efter denna pärs vecklade jag upp Stadtratspappret, och gissa hur många röster man fick där? 80. Woohoo, dags att välja ut 27 satans politiker.

Så hur röstade jag då? Till Oberbürgermeister har det länge suttit uppe massa affischer som visar kandidaterna, och jag hade redan bestämt mig för att välja kandidaten med den snyggaste mustaschen. Eftersom jag kände att det var en bra strategi ville jag tillämpa den på de andra valen också. Avsaknaden av bilder ledde dock till att jag fick nöja mig med att rösta på de kandidater vars namn och yrkestitlar ledde mig att tro att de skulle ha en schysst mustasch. T ex "Hermann Obermaier, Metzger" (charkuterist) och "Fatima Mohammad, Studentin". Mer mustascher i München, det är min paroll.

Nu ser jag fram emot det spännande beskedet om hur många mustascher som tar sig in i stadens politiska strukturer.

Uppdatering 19:12: Det ser ut som sittande Oberbürgermeister Christian Ude, en man med en föredömlig mustasch, kommer bli kvar på sin post, och att hans parti SPD (s) kommer att bli störst i stadsrådet, men antagligen utan egen majoritet.

Öppen ursäkt

2008-02-29T18:28:00.003+01:00

Ryktena om min död är åter igen överdrivna. Jag är inte död, bara lat med att uppdatera bloggen. Jag de få läsare som återstår om ursäkt för detta oskick, och skyller ifrån mig på allt möjligt, framförallt ett par stressiga månader i skolan.

I Tyskland löper nämligen inte terminerna mellan Augusti och December samt Januari och Juni, som i civiliserade länder, utan här löper terminerna mellan Oktober och Februari samt April och Augusti, ett system som bara kan förklaras genom att åberopa rasism: tyskar är konstiga. Oavsett vilken anledning som påbjöd systemet har det till resultat att man inte riktigt kan njuta av jullovet, för så fort man sätter sin fot i skolan igen i början av januari är det dags att stressplugga inför tentorna. Till skillnad från i civiliserade länder (Sverige) har man här inte tillgång till sisådär 10-20 gamla tentor med lösningar, utan halva problemet med tentapluggandet ligger istället i att försöka klura ut vad som läraren kommer anse vara viktigt. Good times.

Hur som haver gick tentorna ungefär som förväntat: åt skogen i Algebra I, och helt okej i Stochastische Prozesse. Eftersom professorn i Kombinatorische Optimierung visade sig vara Jesus (han ställde in tentan och lät oss bli godkända på enbart inlupparna) så har jag därmed klarat 2 kurser av 3, vilket jag inte tycker är helt illa med tanke på att en av kurserna jag faktiskt klarade bygger på sannolikhetsteori, en kurs som jag inte läst och som här har rykte om sig att vara ruggigt svår.

Eget beröm luktar illa, så i ett försök att förbättra luftkvaliteten i mitt rum går jag vidare till nästa ursäkt för att jag inte har bloggat, nämligen boende. I syfte att göra mitt liv billigare och jobbigare valde jag att lämna lägenheten i Schwabing till förmån för att sova på en bänk på Hauptbahnhof. Nå, nästan. Jag norpade åt mig en mellanhyra för mars månad i det studentrum som Leifur hyrt under terminen, men efter mars kommer uthyraren Felix tillbaka från sina studier på någon ort, och då är det Hbf:en som gäller, såvida jag inte kan hitta en lägenhet innan mars tar slut. Det bör dock inte på något vis vara omöjligt, och faktiskt har jag redan ett lead, som vi säger i branschen, nämligen en liten studentlägenhet i Studentenstadt, ett studentbostadsområde som är ganska schysst beläget mellan Englischer Garten och sin Ubf (U-Bahnhof), med 8 hållplatser till innerstan och 6 till campus Garching. Därtill har de dryckesförsäljning i källarna till studenthusen, så man behöver inte bära sin ölback mer än uppför några trappor. Win-win situation, som de säger i Stora Satan.

Angelica tyckte att mitt huvud tog för stor plats på kudden om nätterna, så hon valde att skaffa sig ett Au Pair-jobb hos en familj i Münchens rikisförort Starnberg, som ligger vackert belägen vid Bayerns näst största sjö och precis vid fötterna av Alperna. Igår tog hon således sitt pick och pack och gled iväg för ett liv i lyx, medan undertecknad lämnades med en ostädat lägenhet och en dag på sig att städa ur den.

Nu ska man ju aldrig göra idag det som kan skjutas upp till imorgon, så jag valde att åka ut till Kieferngarten och dricka öl med det som återstod av utbytesgänget, nämligen de två mentorerna Thomas och Ivonne, Henrik och Irina. Det hela var ett slags avskedsfest för Irina, som åker hem på lördag, och därefter är det bara vi svenska pojkar kvar. Irina hade bjudit in alla ryssar hon kunnat hitta på matteinstitutionen på TUM, varpå hon vänligt upplyste dem om att jag kunde tala ryska--en ren och skär lögn, för den delen, jag kan knappt säga något alls som inte är en förolämpning--så jag avstyrde uppmärksamheten genom att dra fram trumfkortet svenskhet: "Låt mig berätta för er om älgar och riktigt långa nätter/dagar". Worked like a charm, en av ryskorna hade visst varit utbytesstudent i Uppsala, och höll sedan ett tal om hur jäkla bra Sverige är, och att svenskarna festar mycket hårdare och roligare än tyskarna. Det är inte varje dag man blir beskriven som melem av ett partyfolk, men hon hade varit på gasque, så det förklarar ju en hel del.

Idag (torsdag) var det alltså flyttdag, och trots att jag inte kom hem helt tidigt igår masade jag mig ändå upp vid 8-tiden och började packa. Man (=jag) tror alltid att packning ska gå snabbare än den i själva verket gör, men jag lyckades i alla fall packa ner mina ganska få, men ack så tunga, ägodelar och påbörja städningsarbetet. Detta var det värre med, små lägenheter har nämligen den otrevliga egenskapen att de är nästan omöjliga att verkligen rengöra medan de är bebodda, så när man äntligen får bort alla saker så är det smuts i alla möjliga vrår och hörn. När man därtill bor i ett fuskbygge är det svårt att veta var man ska dra gränsen--golvlisterna lossnar när man stöter i dem med dammsugaren, ska jag damma bakom också? Lägenhetens mumsiga doft när den fått stå och marinera över en dag fick sig också sin förklaring när jag hittade en ca 30 x 40 cm stor koloni av vackert svart mögel bakom ett litet skåp som jag aldrig förr tittat bakom. "Goddag, högst ärade svamp, låt mig sätta tillbaka skåpet, var vänlig börja inte växa i min hjärna." Min kamp mot klockan var dock framgångsrik, vid 15 kom som avtalat värden och kollade av lägenheten, och hon var nöjd med min städning, så jag får tillbaka depositionen på €500. Danke schön.

Allt detta städande lämnade dock ingen tid för att under dagen flytta över saker till min nya lägenhet, så när jag hade lämnat över nyckeln fann jag mig själv stående på gatan med två fulla dragväskor, en tvättkorg med smutstvätt, en plastkasse med skor, en ryggsäck innehållande datorn samt två blå IKEA-påsar knökade fulla med tung skit. Jag skänkte min kära far med körkortet och bilen en tanke, och fällde en melankolisk tår. Sedan bet jag ihop och packade på mig så gott jag kunde, det blev de två IKEA-kassarna samt skorna och ryggsäcken. Därefter var det bara att börja min färd: Gå till busshållplatsen, ta buss 123 till Münchner Freiheit, byta till U6 och åka till Studentenstadt, släpa grejerna till korridorsrummet, bryta ihop och dö. Därefter hela vägen tillbaka, grabba tag i resterande grejer, och så hela vägen till Studentenstadt igen. När jag väl var klar var klockan 17:30, min rygg värkte, mina armar värkte, min nacke värkte och jag ville dö. Därtill insåg jag att allt jag fått i mig under hela dagen var ett glas vatten, så jag gick ut och åt middag.

Efter middagen stapplade jag in i köket och gjorde kaffe, varefter jag retirerade till min kammare, där jag bestämde mig för att skriva ner mina sista tanker innan jag säkerligen dör av utmattning. Tyvärr kommer dessa mina sista önskemål i livet inte publiceras på bloggen om jag faktiskt dör under natten, för jag glömde ta med min tp-kabel från Eisenacher Straße, så jag har ingen internetanslutning idag. C'est la vie.

I övrigt har det faktiskt hänt lite ditt och datt under våren som kan vara värt att berätta om, så det kommer i kroniskt okronologisk ordning senare. Nu ska jag sova.

Hahnenkammrennen in Kitzbühel

2008-01-22T20:52:00.000+01:00

Kitzbühel är en ort med drygt 8500 invånare, vackert belägen i Tyrolen. Bortsett från att vara födelseort för allas vår idol Hansi Hinterseer är Kitzbühel ort för Hahnenkammrennen, en del av alpina världscupen i skidåkning, och det var detta som lockade ett litet men härdat gäng av matte-utbytisar och en underligt fiskdoftande flicka att stiga upp i ottan en lördagsmorgon, för att hinna ta 7:42-tåget från München Hbf till Rosenheim (där de bytte till tåget mot Wörgl, varpå de bytte till tåget mot Kitzbühel).

Vårt lilla gäng bestod av mig, Angelica, Leifur, Henrik och Rainer, vår österrikiske Führer, som i typisk ledaranda hade biljetterna och inte behagade dyka upp förrän 5 minuter innan tåget gick. Men iväg kom vi i alla fall, och två trevliga tågresor fick vi glädjen att byta tåg i Wörgl.

Wörgl. Denna stad, denna stad, detta under, detta nirvana! Wörgl bekantade jag mig ursprungligen med då jag för första gången reste till Innsbruck, och jag fann namnet mycket lustigt. Senare åkte jag ännu en gång till Innsbruck, och även denna gång passerade jag genom Wörgl, som både jag och Leifur kom överens om måste vara något av det finaste världen har att erbjuda. Försök då, kära läsare, att förstå den ilning av glädje som sköt uppför min ryggrad då Rainer berättade att jag skulle få beträda denna heliga mark! Med darrande fötter och klappande hjärtan steg vi av tåget och ut på plattformen på Wörgls Bahnhof. Tyvärr hade vi ingen tid att undersöka staden vidare, men kanske var det bäst så, mitt arma hjärta kunde inte gärna hålla en sådan glädje inne, och kanske skulle jag dött på fläcken, lycklig och renad, redo att möta Skaparen.

I vilket fall som helst kom vi fram till Kitzbühel, och begav oss till målområdet för Hahnenkammrennen, vilket inte var svårt, med tanke på att det låg sisådär 100 meter från Hbfen. Vi köpte våra biljetter och klättrade en bit uppför backarna och hittade snart en fin utsiktsplats, omgivna av glada österrikare med flaggor målade i ansiktet, italienare med typiskt trist italiensk attityd och några schweizare, som var... ja. Schweizare.

Mest spännande av alla schweizare var en någorlunda ung man som var bra mycket mer än någorlunda på lyset, och som stapplade fram till ett medelålders par alldeles nära oss, varpå ungefär följande konversation utspelade sig:

<fyllo> öh eh öh schkål på dig!
<man> jaha, ja, tack tack
* fyllo plockar fram en fickplunta och häller upp en skvätt
<fyllo> ta en sup hördu, det är prima det här, hemmagjord örtsnaps
<man> eh ja, nej, det är nog bra hördu
<fyllo> nämen drick nu, drick!
* man dricker en liten slurk
<man> såja, resten är till dig
<fyllo> NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ jag har druckit drick nu, drick!
* man dricker upp
<fyllo> så ska det se ut!
* fyllo häller upp en till, men tappar både snapsen och balansen, stöder sig genom att ta tag i kvinnan
<fyllo> å en sådan vacker kvinna! nu ska jag pussa din fru
<man> nej det tycker jag inte
<fyllo> jo men det är okej, jag pussar bara på kinden
<man> okej... men bara en gång
* fyllo pussar två gånger
* kvinna ser besvärad ut
* man ser trött ut
<fyllo> jag är skidlärare
<fyllo> i Basel

Ungefär här dök fyllots något mindre berusade kompis upp och släpade iväg honom, till parets stora lättnad. Till vår stora glädje återsåg vi vår vän något senare, när vi var på väg ner från kullen. Då var han inbegripen i ett slagsmål med några österrikiska kids, men verkade inte vara i någon vidare fara; alla närvarande österrikare var tvärpackade (på tåg nummer två hade vi glädjen att ha sällskap av en samling österrikiska ungdomar som drack öl klockan 9 på morgonen), och kunde inte heller sikta.

Lördagens deltävling var störtlopp, och till en början gjorde österrikarna mycket gott ifrån sig, till omgivningens stora glädje, men efter ett tag seglade en schweizare upp till första plats och en jänkare till andra plats, varpå österrikarna blev mycket mindre entusiastiska för det hela. Jag noterade även att alla "italienare" som deltog i tävling hade påfallande tyska namn; de var helt enkelt från Sydtirolen, vilket är en italiensk region med självstyre och till stor del tyskspråkig befolkning. Frågan är om inte dessa åkare är mer att betrakta som österrikare än italienare, men då kanske vi borde börja sortera österrikarna i tirolare, wienare osv. Europa är en utmärkt plats att lära sig skillnaden mellan nation och stat.

Efter tävlingen bestämde vi oss för att ta en titt på staden Kitzbühel, och vi hittade både ett bageri och en kyrka, i vilken Angelica och Leifur bråkade om huruvida rokoko skulle beskrivas som "lighter than baroque" eller "like baroque, but with more frills". Som ni förstår var spänningen närmast olidlig. Utöver detta fanns inte alltför mycket att se i Kitzbühel. Det var en liten alpstad, med en vacker gammal stadskärna av stenhus, omgiven av huvudsakligen typiska alpstugor och omringad av alper. Mycket vackert och mycket pittoreskt.

Efter stadsvandringen började det bli dags att återvända till Münchens trygga och varma famn, och trötta föll vi ner i sätena på tågen och åkte hemåt under det att vi diskuterade Hansi Hinterseers storhet, samt gudomligheten i att ha fått uppleva en solnedgång i Wörgl, där vi i mycket läglig tid bytte tåg på hemvägen.

Nürnberger Christkindlesmarkt

2007-12-17T21:49:00.000+01:00

Det gäller att hålla tungan rätt i mun med dialekterna här i trakten. I fredags sade jag till Angelica att "imorgon ska jag till Nürnberger Christkindlmarkt", men det var alltså inte korrekt. Nürnberg ligger nämligen i Franken, och i Franken har man Christkindlesmärkten. Norr om Bayern (i Preußen!) har man Weihnachtsmärkten, men låt oss lämna dialekterna därhän.

Nürnberger Christkindlesmarkt, således. Vi var en käck grupp matte- och informatikutbytisar som på lördagsmorgonen träffades vid spår 23 på Münchens Hauptbahnhof: jag (Sverige), Leifur (Island), Rainer (Österrike), Thomas (Tyskland), Ivonne (Tyskland), Maria (Ryssland/Tyskland), Irina (Ryssland), Agi (Ungern) samt en ungersk kille och en ungersk tjej vars namn jag varken minns eller kan uttala. Efter att alla andra hade småsovit i två timmar på tåget, medan jag glatt tittade på Bayersk landsbygd utanför fönstret, anlände vi Nürnberg. Det var en mycket vacker dag; solen sken från en klarblå himmel, och kylan var uthärdlig: på en höft sådär -2 grader Celsius.

Nürnberg är en stad med en lång historia, som rymmer både stolta och mindre stolta ögonblick. Grundad omkring år 1000 var Nürnberg boplats för kejsarna av det heliga romerska riket under åren 1050-1571, däribland Kejsar Karl IV. Något senare fick Nürnberg ett lite tristare rykte, när den rätt så välbekante herr Hitler höll sina massmöten där. Vid slutet av WWII var Nürnberg också platsen där krigsbrottsrättegångarna hölls, och där några högt uppsatta nazister blev hängda för sina brott.

Men det senare såg vi inte mycket av i lördags. Vårt första mål efter att ha klivit av tåget var att ta en sväng förbi den gamla kejsarfästningen, som var mycket vackert placerad på en kulle med utsikt över staden. Vi kom dit via en promenad genom stadskärnan, som var mycket vacker, med många gamla byggnader i den speciella Nürnbergska stilen: sandstenssockel med träfackverksövervåningar. Borgen i sig såg ut precis som man föreställer sig en medeltida fästning: byggd i sten, med bröstvärn, torn, vallgrav samt en hänförande utsikt över staden som breder ut sig nedanför.

Efter slottet ville vi berika våra själar med lite konst, närmare bestämt besökte vi Albrecht Dürers hus som var centralt beläget i staden. På plats finns inga original av mästaren, eftersom han hade ganska gott sinne för företagsamhet (eller kanske snarare hade hans fru det), och därmed sålde sin konst medan han ännu var vid liv. Alltså fick vi nöja oss med att se avbildningar, men de var nog så imponerande ändå. Dürer var även matematiker på sin tid, men tyvärr fanns inga reproduktioner av hans matematiska mönster på plats, vilket gjorde oss alla besvikna. Min depression botades dock av att jag fick hälsa på en vänlig 10-årig Golden Retriever på väg ut från muséet. Jag noterade till Ivonne att jag nästan saknade hunden mest av alla, varpå hon anklagade mig att vara en mycket dålig son, och rådde mig starkt att undvika att avslöja detta för mina nära och kära. Uppenbarligen kastade hon pärlor, stackarn.

Efter detta begav vi oss till själva Christkindlesmarkten, som sträckte sig över hela stora torget och in på några sidogator. Mängder av människor myllrade omkring bland stånden som sålde Glühwein, Nürnberger Bratwürstl, julprydnader, mössor, vantar, handsnidade träleksaker, etc. Vi satte kurs mot ett Glühweinstånd och samtalade över några koppar Heidelbeerglühwein (=blåbärsglögg), som smakade alldeles utmärkt, och som jag verkligen ångrar att jag inte köpte med mig en flaska av. Därefter splittrade vi upp oss lite, av navigationstekniska skäl, och jag, Irina och Leifur gav oss av genom folkmängden. Irina, uppväxt i Moskva, besitter en imponerande god förmåga att navigera genom folkmängder, medan Leifur, vars hemland antagligen bara har ungefär tio gånger så många invånare som Nürnbergs Christkindlesmarkt har besökare, såg ganska besvärad ut. Irina pilade fram och tillbaka och tittade på hantverken, och Leifur prutade ner en träkatt från €6 till €4, medan jag namsade på en Lebkuchen och njöt av det juliga i att vara trött och kall och omgiven av tusentals personer som är i vägen för en. Efter att ha återförenats med de andra, och efter att jag och Thomas enväldigt beslutat att vi alla behövde två koppar Glühwein till, begav vi oss mot tågstationen för hemfärd.

Det visade sig att vi inte var ensamma om idén, tågvagnen var så pass full att vi inte alla fick sittplatser; jag och Ivonne blev sittande i mittgången på tåget, där vi undersökte vem som hade mest av sitt barnasinne kvar. Trots att Ivonne är sex år äldre än mig kunde vi konstatera att undertecknads ben och skinkor domnade bort i rekordtempo, varmed vi bekräftade att ens mentala ålder påverkar ens fysiska. Men vi höll humöret uppe; Ivonne höll ett mindre föredrag om Jules Vernes böcker, och jag kontrade med att förklara Michelson-Morley-experimentet. Good times.

Framåt 21-tiden anlände vi München, och jag bet ihop och reste mig (och förblev stående!) på mina bortdomnade ben med värkande leder, och raglade mot S-Bahn hemåt. Därmed var dagen slut, och jag kan konstatera att Nürnberg var en mycket trevlig och vacker stad, att Glühwein är gott, och att jag har en helt ny förståelse för föräldrarnas ovilja att sitta på golvet i fyra timmer och bygga med Lego när jag var ung.

Weihnachtslieder

2007-12-14T18:26:00.001+01:00

Idag fyller Hanna år, och för att fira har jag druckit lite glögg, och lyssnat på julmusik. Någonstans på vägen sändes en stråle blid in i mitt hjärta, armt och mörkt, och jag kände ett plötsligt behov av att dela med mig av stämningen.

Först ut har vi Tölzer Knabenchor, alltså tölziska pojkkören, som sjunger Weisse Weihnacht och den tyska klassikern Oh Tannenbaum. Därefter söker vi oss en liten bit österut i Centraleuropa, nämligen till Wien, och deras gossekör, som framför Fröhliche Weihnacht überall.

På tal om Österrike, minns någon Hansi Hinterseer? Född i Kitzbühel blev han en framgångsrik skidåkare, och idag är han någon slags schlagerartist. En intressant karriär, non? I vilket fall som helst har Hansi spelat in lite julmusik, och om ni gillade pedofiltemat med alla gossekörerna... ja, då kommer ni älska det här: Lieder zur Weihnachten 2007.

Vidare till Preußen, och den här låten kanske somliga till och med minns från svensk TV. Det var jul 1999, och det sena 90-talet hade härjat millenniet hårt; så hårt att det var döende. Vi som var unga och påverkbara, ja vi blev påverkade. Bilderna på TVn talade till oss, (precis som rösterna i huvudet), och vi lyssnade. På Blümchen. Blame society. Or Canada. I vilket fall som helst: Unterm Weihnachtsbaum.

Efter all denna tyska förtjänar mina kära läsare att få känna sig varma och trygga i sitt moderlands mörka och iskalla famn. Därför presenterar jag er den bästa julvideon alla tider (titeln "bästa julsången" är ju upptagen av Fairytale of New York). Mina damer och herrar: Anders F Rönnbloms Det är inte snön som faller. Och för den som redan hunnit börja sakna ärans och hjältarnas språk, men ändå känner sig hemma i Sverige, ja då kompromissar man; Tyskarna från Lund med Achtung X-mas.

Biddschen!

Föhn

2007-12-12T23:00:00.001+01:00

Såhär i närheten av de tyskspråkiga delarna av Alperna existerar ett väderfenomen som kallas Föhn (fenomenet i sig existerar kring alla bergskedjor, det bara heter något annat på andra ställen). Föhn kallas också för den snöätande vinden, och blotta konceptet fyller min själ med glädje. Varför? Jo, för att det för mig en (visserligen ganska kort) bit nerför den gata som den angliska språkvärlden kallar memory lane. Mer exakt minner jag mig om tiden då jag satt i Oscar Kleins auditorium på AlbaNova som nyantagen fysikstudent på KTH, och bligade med mina fuktiga rådjursögon på Göran Grimvalls gestalt.

Termodynamik, alltså.

Den som inte är intresserad av fysik kan med fördel skumma ett par stycken här, men kolla i slutet, det finns lite kuriosa där. För er andra: dags att lära er något skoj om väder! Låt oss först påminna oss allmänna gaslagen: pV = nRT. Det intressanta i vårt sammanhang är egentligen relationen mellan tryck (p) och temperatur (T). I vårt fall är nämligen n och R konstanter, och vi får då ett samband som säger att om trycket ökar så måste antingen volymen minska, eller temperaturen öka.

Det blåser upp en vind i norra Italien, och vinden rör sig norrut, mot Alperna. När luftmassorna träffar Alperna pressas de uppåt över topparna, och eftersom trycket på dessa höjder är lägre kyls luften av. När luften svalnar förlorar den förmågan att behålla vätska, och vattenångan fäller ut som regn. Efter att luften passerat topparna så går det åt andra hållet: den sjunker mot lägre nivåer, och i samband med detta så pressas den ihop. Eftersom luften rör sig fort är denna expansion adiabatisk, vilket är ett tjusigt sätt att säga att luften inte hinner jämna ut sin temperatur mot omgivningen. Med andra ord: luften pressas ihop och värms därmed upp. Eftersom vattnet regnat av är vinden nu både varm och mycket torr, men värmen ger den möjlighet att ta upp vattenånga; den är undermättad på fukt. Därefter blåser vinden vidare över trakterna norr om Alperna, däribland München, och kan orsaka enorma temperatursvängningar; inom loppet av ett par timmar kan temperaturen stiga 10-15 grader Celsius, och på grund av att luften är så torr kan den mycket effektivt smälta snö. Därav smeknamnet som nämndes ovan.

Okej, det var dagens fysiklektion. Effekten av Föhnväder är alltså en vind som hastigt höjer temperaturen och käkar fuktighet till frukost. Det sägs att folk påverkas av vinden, somliga klagar på huvudvärk, andra på hjärtbesvar, och man menar i folkmun att människor blir aggressiva eller deprimerade av vädret. Dessa besvär kallas för Föhnkrankheit, men tas av förklarliga skäl inte på något vidare allvar av läkarvetenskapen.

Den som tycker att den här vindens namn bär en lustig likhet till det svenska ordet för hårtork blir säkert road av att höra att det minsann inte är någon slump. När AEG introducerade sin hårtork på 1920-talet registrerade de varumärket Fön (även lokalt en alternativ stavning av ordet), av uppenbara skäl, och det ordet smög sig sedan in i både svenskan och många andra språk.

PS: Det är möjligt att jag inte är den enda som noterar tempusbytet där uppe. Det är avsiktligt, bara så ni vet.

Gott och blandat från Youtube

2007-12-05T00:07:00.000+01:00

När man ändå tänker på nostalgi och Youtube kunde jag inte låta bli att påminna mig om Orinoco Flow av Enya, och likaledes det underbara klippet från säsong ett av South Park där Stans farfar ska visa honom hur det är att vara gammal, och släcker lamporna och sätter på en Enya-skiva. Jag minns också första gången jag hörde talas om South Park; jag gick i sexan, och jag och min vän Calle strosade runt på skolgården en rast. Han berättade om en tecknad serie med några ungar som använde oerhört grovt språk, och där en av ungarna blev dödad på otäcka sätt i varje avsnitt, och jag minns att jag tänkte att han nog hittade på, och jag minns hur fascinerande det var att han talade sanning.

Det får mig att inse att rören var unga på den tiden. Idag skulle väl ändå ingen bli överraskad över något dylikt? Eller? Vad känner mina läsare till exempel när de ser (ACHTUNG: retorisk fråga, klicka inte på länken!) Lemon Party? Glädje? Äckel? En inre tomhet?

Men hur som helst. Youtube var temat, så jag länkar till en av internetvideos pionjärer: Cute With Chris. Att döma av reaktioner från folk som jag länkat detta till så är han allt i från humorns Jesus till totalt ointressant. Jag tycker det är skitroligt, men hej. Det är ju jag. Mina favoriter är nog när Chris läser en rappares sångtexter som vore det poesi (apropå huruvida sångtexter är poesi, Kerstin), men att se honom svara på ett läsarbrev om detta är också kul.

Så här i juletider bör vi ju inte glömma allas vår favoritjulsång. Nog finns det ingen annan sång som passar så bra för att värma hjärtat i decemberkylan som Fairytale of New York. Eller hur?

Slutligen lämnar jag er med några visdomsord från vår kära bayerska påve:

Varför läser ingen poesi? [Del 1]

2007-12-01T21:12:00.000+01:00

Länge tyckte jag inte om poesi. Som ni säkert listat ut vid det här laget så föreligger inte denna antipati längre, snarare tvärtom. Jag finner stor glädje i bra poesi, vilket fick mig att undra över anledningen till att jag så länge trodde att jag helt enkelt inte gillade dikter. Så här i efterhand ter sig svaret närmast trivialt, och nu är det dags för mig att plocka fram den breda penseln. Alltså:

Q: Varför läser ingen poesi?

A: För att all modern poesi är skitdålig.

Ja, go' vänner, svårare än så är det inte. Titta till exempel på Annandagar av Jonas Modig. Jag har inte ens läst mer än texten på baksidan av boken (presentationssidan på Bokus), men jag kan utan oro säga att alla dikter i den boken är skitdåligt dravel skrivet av en författare som vill att vi ska ge honom pengar för att hans familj dog.

Men låt oss läsa lite samtida poesi, låt oss göra ett axplock ur den strida strömmen av fekalier som förlagen benämner ""lyrik"" (de dubbla citationstecken var jag sorgligt nog tvungen att lägga till själv). Låt oss till exempel titta på Tryfon Tolides, en grekisk-amerikansk poet som kortlistades av sin egen poesilärare (kan ni stava till korruption?) och har en diktsamling som heter An Almost Pure Empty Walking. Det är ironiskt att det vore helt omöjligt att hitta ett bättre namn för smörjan. Innan vi går vidare ber jag er ta en snabb titt på Tolides' hemsida. Jag är mållös; inte nog med att han antagligen har internets sista "Under Construction"-gubbe så har han också det mest pretentiösa fotot som någonsin dekorerat en hemsida om poesi. Men jag kommer av mig; låt oss återvända till lyriken, till den så kallade poesin. Låt mig ge ett par exempel på Tolides' poesi, nej förresten, låt mig ge en hel massa exempel.

Skåda:

From Mount Athos

I pick strawberries in the garden. Three long rows
behind the monastery, before the midday sun gets too hot.
I set down a stool every few yards and reach out
my hands, first for what is visible, then shake
and lift the leaves for fruit and color.
With a slight pull, I test each berry's readiness
for being plucked, having found
my rhythm in the field. All morning
I fill a blue crate, carry it to the refectory, then rest
in my cell to the sound of cicadas and flies
through the open window.
The evening dessert is red glistening strawberries,
piled onto shining metal plates, next to glasses
of wine, vases of water, whole tomatoes,
bean soup, fresh bread, olives: others' work,
all set on a common table.
Afterward, from high on the balcony, the Aegean
ripples with infinite small lights, the trees
of the mountain move like the sea, the air brings
a mixed scent of pine and iodine and night.
Beauty is more evident in this quiet. You see it
through a clearing inside yourself. It is no mystery, seeing.

A Perfect Day

"What?" he said,
"sit down under this tree
and what?"

"Yes," I said,
"sit down under this tree;
I want to read you a poem."

He was my
brother and we never
did things like that.

It was Sunday afternoon
with blue and cloudless light;
we were sitting underneath

a maple in our backyard
when halfway through the poem,
we began to cry.

It was good practice
for those things we never do.

Early April Evening

Instead of writing a poem
about writing a poem,
I decided to open
the window.

The spring air was growing warmer and more elastic.
I could hear young girls in tank tops
off in the semi distance
driving for the shore
windows rolled down
music flowing like their hair
and the sound of night tires
licking the moistening road.

The Greek Wedding

No plates were broken,
but dollar bills
were flung into the air
as tokens of joy
and triumph,
or tongued and slapped
onto the clarinetist's forehead
as thanks for having stirred the spirits.
Sheer expressions,
eventually falling to the floor
and trampled on
by celebrations of dancing feet;
torn by heels,
overwhelmed by the pressure
and grinding twists
of soles.

A Doctor's Analogy

"Think of it this way," he said.
"You have a lawn,
and you have dandelions on that lawn,
and you don't want the dandelions there.
You can do one of three things:
you can use a little herbicide at a time,
where after a while, the dandelions reappear;
you can use a lot of herbicide all at once,
and risk damaging your lawn,
or you can pave the entire lawn over
with asphalt."

Then I took my mother and we left.
We stopped at our favorite hot dog shop
and ordered our usual: one plain dog for her,
two for me-one plain and one chili-and fries.
We went back home and ate together:
two glasses of water, a wooden bowl of fruit,
and napkins with children holding hands
at the kitchen table.

The Mouse

The mouse doesn’t really bother anyone. It doesn’t
go around holding up banks or shooting people
in the face or locking them up in dank jail cells
and sticking electric prods to their genitals. It doesn’t
build jet fighters and bomb our cities in the name
of peace in the middle of the night while we are sleeping.
It doesn’t plant toy mines to blow our children’s arms off.
All the mouse wants is to share with us some shelter,
food, even the warmth of its nervous body. Yet we plug up
the cupboards so it can’t eat, and we chase it around
the living room with a broom and remove all the chairs
till it has nowhere to hide; then we club it to death
as it squeals. Or we set up traps with something it likes
to lure it into strangulation and burst its eyes out
of its head. And against what? A few light scratchings
heard in the ceiling once in a while keeping us company
at night? Two or three crumbs of bread taken from
the kitchen floor? And after the mouse, there are the ants
to be poisoned, the bees to be gassed and burned.
Later, the dandelions to be choked by spraying. And after
that, after that, there must be something after that.

Ja, vad säger man egentligen? An Almost Pure Empty Walking, indeed. En bild säger mer än 1000 ord, men Tolides säger absolut ingenting. En utmaning till er, kära läsare: finn en innebörd i någon enda av dessa dikter. Jag utmanar er: hitta ett budskap, hitta någonting han vill ha sagt, hitta någonting över huvud taget. Den som lyckas vinner en flaska vin eller något annat hedonistiskt.

Det enda jag kan hitta i denna så kallade lyrik är en vokabulär som anstår en högstadieelev och massa dravel av den typen som är tänkt att låta fint och väcka någon slags känslor, men som totalt saknar innebörd. Det här är inte poesi, det är usel copywriting för tandkrämsreklam.

Notera grekiskheten. Tolides är grek, och alltså får han skriva om Grekland. Därmed kan han häva ur sig meningar som "the Aegean ripples with infinite small lights" [From Mount Atheos]. Låter tjusigt, men vad vill han ha sagt egentligen? Någon påpekade att Tolides här frammanar bilden av en person som i ensamhet finner ro i samklang med den orörda grekiska naturen. Det vill säga, beskriver hur himla bra Grekland är, om man bara bortser från grekerna. Men låt oss lämna den iakttagelsen därhän, och fundera på dikten. Om Tolides verkligen ville ägna sina dagar åt att plocka oliver och äta bröd kunde han rimligtvis gå i kloster i Grekland. Det vill han givetvis inte; eftersom han är poet i dagens samhälle kan vi helt enkelt anta att han vill ligga med den typen av unga kvinnor eller män som vill framstå som djupa genom att läsa poesi. Att någon ens skulle komma på tanken att jämföra Tolides med Cavafy utan att jämförelsen innefattar en analogi med en toalettborste borde vara tillräckligt för att orsaka en revolution i Grekland.

Men varför skulle vi vilja läsa skiten? Varför finns det folk som ens tar i dyngan med tång, och varför i himmelska fridens namn skulle ett respektabelt förlag som Penguin vilja publicera det här? Jag har ett embryo till svar på den frågan, men tyvärr måste det vänta tills jag tänkt igenom det hela, och formulerat det. Men det kommer.

Poesi - Lewis Carroll

2007-11-27T18:37:00.000+01:00

Lewis Carroll, som egentligen hette Charles Lutwidge Dodgson, är mest känd för böckerna om Alice i underlandet, men var utöver författare även matematiker, logiker, fotograf och utbildad till (dock ej vigd till) präst i anglikanska kyrkan. På grund av sitt intresse för de unga döttrarna till vännen Liddell, samt det faktum att han tog en del fotografier av nakna flickebarn, har Dodgson av vår samtid betraktats som pedofil. Detta tycks vara en orättvis tolkning baserad på ett missförstånd av den viktorianska erans syn på nakna barn. Nakna barn var en symbol för oskuldsfullhet, och studier av dylika motiv var standard för den tidens fotografer, Dodgson var inget undantag.

Carrolls stil låter sig bäst beskrivas med ett exempel, den mycket populära nonsensdikten Jabberwocky, publicerad 1871 som ett avsnitt i boken Through the Looking-Glass, den andra boken om Alices äventyr.

Jabberwocky

'Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe:
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

"Beware the Jabberwock, my son!
The jaws that bite, the claws that catch!
Beware the Jubjub bird, and shun
The frumious Bandersnatch!"

He took his vorpal sword in hand:
Long time the manxome foe he sought—
So rested he by the Tumtum tree,
And stood awhile in thought.

And, as in uffish thought he stood,
The Jabberwock, with eyes of flame,
Came whiffling through the tulgey wood,
And burbled as it came!

One, two! One, two! And through and through
The vorpal blade went snicker-snack!
He left it dead, and with its head
He went galumphing back.

"And hast thou slain the Jabberwock?
Come to my arms, my beamish boy!
O frabjous day! Callooh! Callay!"
He chortled in his joy.

'Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe:
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

Nostalgitripp på Youtube

2007-11-26T21:18:00.000+01:00

Idag blir det ingen sångtext, för de här låtarna tycker jag inte riktigt handlar om texten i sig. Det här är musik som påminner mig om den gamla goda tiden. Alltså 90-talet, för även om jag kan känna mig gammal när jag inser att det var 10 år sedan en del av de här låtarna kom, så är jag fortfarande en vindruva till mina kära läsare russinen, som sannolikt minns både Bob Dylan och Bach.

Alltså, stor nostalgi för mig, men your mileage may vary. Håll till godo:

Jewel - You Were Meant For Me
Fool's Garden - Lemon Tree
Alexia - Uh La La La
Aqua - Dr. Jones
The Offspring - Pretty Fly (For a White Guy)

The Uses of Corruption

2007-11-25T18:09:00.000+01:00

Igår talade jag i telefon med (bland många andra) Kerstin, och hon sade någonting som påminde mig om Theodor Dalrymples text The Uses of Corruption. Det Kerstin sade var att föräldrar idag verkar tro att lärare skall uppfostra deras barn, och frågade hur det kom sig.

Att besvara retoriska frågor är sällan en bra idé, men i det här fallet känner jag ändå att det finns en del att säga som inte bara är "det var bättre förr". I min mening så är det här bara en sida av ett större fenomen, nämligen en infantilisering av hela befolkningen, när staten kliver in och tar ansvar för allt större delar av våra liv.

Hur kommer det sig till exempel att statens lista över mat som gravida kvinnor inte ska äta nu bäst mäts i kilometer? Varför tror folk att lärare ska uppfostra deras barn? Hur kommer det sig att en man i Rödeby skjuter två ungdomar?

Låt oss gå tillbaka till början, och fundera på vad en stat var en gång i tiden, och jämföra med vad vi har idag.

En stat är en grupp människor som agerar kollektivt för något mål. Det vill säga, en stat är en förening, en slags organisation. Vad är det för typ av organisation? Staten uppstod ursprungligen som en organisation som bedrev precis samma typ av beskyddarverksamhet som en maffia kan göra idag. Denna organisation besatt en tillräckligt stark vapenmakt för att tvinga folk att överlämna rikedomar. För att undvika att konkurrerande organisationer uppstod träffade man en balans som bygger på att staten gav någonting tillbaka, nämligen beskydd. Militärmakt, och senare polismakt, är alltså den fundamentala verksamhet en stat bedriver, och i gengäld betalar vi skatt.

Man ska givetvis inte göra misstaget att tro att detta förhållande på något sätt är frivilligt; staten exproprierar pengar eftersom den kan, och ger tillbaka någonting endast eftersom den måste om den inte vill löpa risk för revolution.

Ursprungligen hade vanligt folk alltså ungefär den relation till staten som du har till maffian: om de kommer och knackar på din dörr får du vackert betala, och om du råkar i trubbel med konkurrensen kanske de lånar dig en hjälpande hand, men i mesta mån möjligt undviker du kontakt med dem. En bra maffia är en som lämnar dig ifred.

Stater fungerade länge i stort sett på detta vis. Befolkningens kontakt med staten bestod i att betala skatt och emellanåt tvingas att kämpa i krig, och egentligen inte ens det, eftersom värnplikt (militärt slaveri) är en relativt ny uppfinning.

Någonstans på vägen ändrades detta, och staten expanderade sin verksamhet. Man inrättade statskyrkor för befolkningen, följda av skolor, och sedermera sjukhus, arbetsförmedlingar, socialförsäkringar, muséer, postkontor, och så vidare. I utbyte mot detta ökade skatterna mer och mer. I slutet av 1800-talet låg en typisk skattesats på några få procent, det fanns till och med de som menade att man kunde avskaffa skatt helt och hållet, till förmån för ren inflation (en intressant monetär fråga som vi kan återkomma till). I dagsläget är skatten en bra bit över 30 %.

Så skatten har ökat, men vi får mer för den. Ingen anledning att bekymra sig, eller hur? Nej visst, alla gillar sjukvård, skolor och trygghet, och det finns i dagsläget inget enda politiskt parti som på allvar skulle vilja gå tillbaka till ett gammalt system utan dessa institutioner. Däri ligger inte problemet. Problemet ligger i vad som på engelska kallas för The Iron Law of Institutions: Människorna som kontrollerar en institution bryr sig främst om sin makt inom institutionen, inte om institutionens makt.

Med andra ord, de flesta ser hellre att de lyckas inom en misslyckad organisation, än misslyckas inom en lyckad organisation. Vad betyder det för vår stat? Det finns många människor som jobbar inom staten, och deras motivation är främst att lyckas inom denna organisation, det vill säga, expandera sina ansvarsområden, eller skapa helt nya vid behov. Detta är särskilt attraktivt inom staten, eftersom det inte är ens egna resurser man använder, behövs mer pengar kan de alltid kramas ur folket. Det går alltid att gräva lite djupare i någon annans fickor.

Det här förutspår ett mönster av en evigt växande stat, som hela tiden knuffar fram gränsen för vad som är statens angelägenheter. Skåda: den moderna staten. Från att ha sysslat enbart med försvarsangelägenheter intresserar sig staten idag för både fysik och botanik, och allt mer även för dig och det som du trodde var dina angelägenheter. I all välmening tar sig staten allt längre in i vad som en gång var privatlivet och bjuder bland annat på goda råd om äktenskap och sex. Ska jag göra slut med min kille om han vill ha analsex? Staten har svaret

Det är bara det att det finns en nackdel med att staten tar på sig ansvaret för allt som händer oss i våra liv, nämligen att vi slutar ta ansvaret själva. Det är alltså äntligen dags att komma tillbaka till frågan om varför föräldrarna tror att lärarna ska uppfostra deras barn. De vet helt enkelt inte hur de ska göra själva, och de är vana vid att någon berättar för dem vad och hur man ska göra. Självförtroendet saknas; hur uppfostrar man egentligen ett barn? Det är ju svårt

Den andra frågan är egentligen en direkt följdfråga. Varför skjuter en man i Rödeby två ungdomar? Den direkta orsaken är att de trakasserat hans familj (specifikt hans utvecklingsstörda son) under en lång period, och visst kan och bör man sälla sig till kören av människor som frågar varför polisen och socialstyrelsen inte tog tag i det hela. Men man bör också ställa sig den ännu mer uppenbara frågan: varför gjorde inte föräldrarna det? Den frågan är det dock många färre som ställer, eftersom den allmänna hållningen helt enkelt är att det inte är föräldrarnas ansvar att se till att barnen inte sysslar med sånt här. Det är ju statens uppgift.

Poesi - Dorothy Parker

2007-11-23T17:23:00.000+01:00

Dorothy Parker (1893 - 1967) var en amerikansk poet och författare, som utöver sin poesi även jobbade som manusförfattare tills hon hamnade på Hollywoods svarta lista för sina vänstersympatier. Dorothys liv var rätt så stormigt, med tre äktenskap, (två med samma man), alkoholism och flera självmordsförsök. Hennes stil blandar bitsk kvickhet och sarkasm med en ordentlig dos av dystra undertoner. Min favorit bland hennes dikter--Resumé--går precis i den stilen, och som bonus får ni även News Item.

Resumé

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
Guns aren't lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.

News Item

Men seldom make passes
At girls who wear glasses.

Den fjärde Herr Eliasson

2007-11-20T19:56:00.000+01:00

Tungor (icke-elaka dylika) gör gällande att Ida faktiskt gjorde verklighet av vad vi alla vid det här laget trott var ett tomt hot: hon födde ett barn. Välkommen till världen, lilla vän!

Du måste vara förvirrad idag; efter att under hela din existens legat tryggt inbäddad i din mor har du pressats genom ett hål ut i det bländande dagsljuset. I egenskap av att vara din enda morbror, samt i egenskap av att vara den enda som befinner sig tillräckligt långt borta för att inte bli distraherad av dina söta små händer, känner jag mig manad att erkänna att det faktiskt är nerförsbacke härifrån, förvirringsmässigt.

Men låt inte det hindra dig från att njuta av världen, den är både större och vackrare än vi trott, och bättre föräldrar än dina kan man inte önska sig.

Ikväll skålar jag till din ära!

Novembersöndag i Englischer Garten

2007-11-20T00:50:00.000+01:00

Efter att först ha varit på fest på TUM på fredagen, och därefter på fest hemma hos Markus (se inlägget om Oktoberfest) på lördagen, var det på söndagen hög tid att ta det lite lugnare. Eftersom vädret var vackert och vintrigt tog jag med mig kameran och begav mig till Englischer Garten.

Det vackra vädret hade lockat en hel del Münchnare till parken...

...och jag begav mig givetvis snarast möjligt till min favoritattraktion: fåglarna! Idag blir det lite frågesport; vad heter egentligen mina lokala änder?

Ännu en oidentifierad and. Låt er inte luras av hennes likhet till en gräsand, det allmänna intrycket är mycket mer chokladbrunt här, inte alls samma inslag av djup svärta i teckningen som gräsänderna.

Alla vet förstås vad det här är för något...

... men bonuspoäng till den som kan identifiera den här grönbenta filuren. Uppenbarligen inte en sothöna, men väl någon släkting. Simhud mellan tårna (ersatt av icke sammanvuxna hudflikar) saknas precis som på sothöns, även om det inte syns så tydligt på bilden.

De lokala måsarna är söta med sin fiskmås juv.-liknande teckning och tvåfärgade näbb. Det är förstås en intressant fråga vad 200 måsar gör i München, med dess för aquafober betryggande goda marginal till alla de sju haven samt Genevesjön, men de kan ju vara inplanterade.

Givetvis skall vi inte glömma parkens mest talrika medlem av fågelbeståndet: die Gans. Ingen gräsmattebajsande kanadensisk Skansenflykting här, utan istället någon inhemsk europeisk variant, skulle jag tro. Men däri hoppas jag förstås att ni ska bringa klarhet, kära läsare, utrustade som ni är med fågelböcker [menande blick på Kerstin och Jens --red. anm.].

Det visar sig att traditionen att ta med sina barn till något som liknar natur och låta dem bekanta sig med faunan inte är helt död. Den här flickan lyckades dessutom gå hem med alla fingrarna i behåll, trots sin insistens på att mata svanen. Det var hennes lyckodag.

Utöver sjöfåglarna befolkas parken också av ett stort bestånd av våra gamla favoriter: de sociala corviderna. I det här fallet vad jag och Kerstin misstänker vara svartkråka.

Många som inte är lika fascinerade av fåglar som jag väljer helt enkelt att bara ta en promenad i parken i sällskap av sin bästa vän, vare sig tvåbent...

... eller fyrfota.

Rilo Kiley - The Frug

2007-11-19T02:40:00.000+01:00

Rilo Kiley är en amerikansk indie-rock-grupp. Jag hörde talas om dem först när deras singel It's a Hit (youtube-länk där) spelades på radio. Men det är inte därför vi är här, utan för en av deras tidigaste sånger, nämligen den charmiga The Frug (jag tänker sluta påpeka att det är youtube-länkar nu, jag tror ni hajar vid det här laget).

Rilo Kiley - The Frug

And I can do the frug
I can do the Robocop
I can do the Freddie
I cannot do the Smurf
And I can hate your girl
I can tell you that she's real pretty
I can take my clothes off
I cannot fall in love

And I can do the frug
I can do the Robocop
I can do the Freddie
I cannot do the Smurf

And I can watch TV
I can shuffle off to Buffalo
I can do a backbend
I will not call you back
And I can start a book
I can make some mac and cheese
I can sleep twelve hours
You'll never see my eyes

Chorus

And I can hate your girl
I can tell you that she's real pretty
I can take my clothes off
I cannot fall in love
You'll never see my eyes
I will not call you back
I cannot do the smurf
I cannot fall in love
I'll never fall in love
I cannot fall in love...

Chorus

Bilder från Campus Garching

2007-11-17T19:32:00.000+01:00

Lite hastigt såhär en lördagkväll tänkte jag visa några bilder av Campus Garching. Först har vi en exteriör vy av matematik/informatik-byggnaden (som matematikerna kallar för matematikhuset, och informatikerna för informatikhuset. Imagine that.).

Sen har vi en interiör vy, där man kan se både trapporna som jag tror skulle göra Kerstin nervös (räckena räcker knappt upp till höften för mig), och även de båda rutschkanorna. Synliga är även en hel del matematikstudenter.

Här kan vi se Leifur förberedd att åka rutschkanan, samt när han kommer ut på andra sidan.

Det så kallade atomägget var början på, och är idag en symbol för, forskningscentrat i Garching. Man ville ha en testkärnreaktor för experiment, men ville helst inte bygga den mitt inne i stan. Således valde man att förlägga den ute i spenaten, dvs Garching. Uppenbarligen var det inte lika många som oroade sig för Garchingborna som för Münchnarna.

Tunnelbanestationen Garching Forschungszentrum dekoreras med informativa och konstnärliga skyltar om olika tyska fysiker och dylikt. Uppenbarligen var konstnären inte så imponerad av Ohms insatser för elläran, notera vad bokstäverna i grafen stavar till.

Kundkorg auf Deutsch

2007-11-14T20:29:00.001+01:00

I tyska butiker (eller åtminstone bayerska) har man oftast två alternativ för att plocka på sig varor. Antingen bär man det man ska ha i händerna, eller så tar man en kundvagn. Kundkorgar hittar man i princip bara på affärerna som inriktar sig mot delikatesser och annan dyr mat. Hur gör man då om man vill ha mer än 3 varor, men inte tänker handla för €100? Jo, man plockar helt enkelt åt sig en tom kartong som en gång innehållit några varor, och bär sakerna i den. På det viset kan man också snåla sig ur att betala €0,15 för en påse. Alltså kan det se ut så här när man kommer hem från butiken:

Poesi - Kurt Schwitters

2007-11-14T00:33:00.000+01:00

Det tidiga 1900-talet bjöd på Dadaismen, en konströrelse som hade något otalt med kriget. Kurt Schwitters (1887 - 1948), född i Hannover, var inte direkt en medlem av dadaismrörelsen, men nog så inspirerad av den. Här har vi Harald Smyklas engelska tolkning av hans poem An Anna Blume:

Kurt Schwitters - An Anna Blume

O you beloved of my twenty-seven senses,
I luv ya - you thou thine thee, I you, you me.
- We ?
That doesn't (casually) belong here.
Who are you, uncounted lady ? You are ?
- are you ? - People say you would be - let
them say, they don't know how the steeple stands.
You wear the hat on your feet, and walk
on them hands, on the hands you walk.
Hello, your red clothes, sawn into white folds.
Red do I love Anna Blume, red I luv ya ! You
thou thine thee, I you, you me. - We ?
That belongs (casually) into the cold embers.
Red blossom, red Anna Blume, how do people say ?
Prize questions : 1.) Anna Blume has a birdie.
2.) Anna Blume is red
3.) What colour is the birdie ?
Blue is the colour of your yellow hair.
Red is the whirring of your green bird.
You simple girl in your plain dress, you dear
green pet, I luv ya - You thou thine thee, I
you, you me. - We ?
That belongs (casually) into the ember chest.
Anna Blume ! Anna , a - n - n - a , I drip your name.
Your name drips like soft beef suet.
Do you know it, Anna, do you already know?
One can read you also from behind , and you, you
most magnificent of all, you are from behind as from
the front : "a - n - n - a"
Beef suet drips caress across my back.
Anna Blume , you drippy pet, I luv ya red!

Dikten Zwölf torde nyttja inte mer tyska än att den kan uppskattas även av de av mina kära läsare som inte talar ärans och hjältarnas språk. I allmänhet tänker man sig att varje rad i en dikt skall ta lika lång tid att uttala, men för mig blir den här dikten blir så mycket bättre om man låter de korta raderna vara lika succinkta i tal som i skrift.

Kurt Schwitters - Zwölf

Eins Zwei Drei Vier Fünf
Fünf Vier Drei Zwei Eins
Zwei Drei Vier Fünf Sechs
Sechs Fünf Vier Drei Zwei
Sieben Sieben Sieben Sieben Sieben
Acht Eins
Neun Eins
Zehn Eins
Elf Eins
Zehn Neun Acht Sieben Sechs
Fünf Vier Drei Zwei Eins

Helles, bitte!

2007-11-13T21:51:00.000+01:00

Öl är en mycket omtyckt dryck i stora delar av världen, men få platser kan tävla med Bayern om ölälskande befolkning. Årlig konsumtion per capita ligger på 175 liter, vilket är 40 % högre än för hela Tyskland, och slår till och med Tjeckiens 160 liter. Sverige är rent löjeväckande med sina 56 liter per capita och år. Om man stryker ur statistiken alla Bayrare under 16 år (laglig öldrickarålder) får vi en konsumtion på nära 220 liter per capita och år.

Uppenbarligen konsumeras det en hel del öl här, och som en följd av detta är öl och dess kvalitet i allra högsta grad av intresse, och har varit det länge. Så länge, faktiskt, att Bayern kan ståta med världens äldsta konsumentskyddslagstiftning: den bayerska renhetslagen från 1516. Denna lag slår fast att öl endast får bryggas med ingredienserna vatten, malt och humle (jäst lades till listan när den upptäckts, mer än hundra år senare), och var gällande lagstiftning i Bayern tills EU fällde lagen på 90-talet, till förmån för mindre nogräknade "öl"-producenter. Benämningen "Bayerskt öl" har dock av EU skyddad status som geografisk appellation, så om en flaska bär den benämningen är ölet bryggt i enlighet med den bayerska renhetslagen.

I sammanhanget kan nämnas att beteckningen "tyska renhetslagen från 1516" är en lögn, eller åtminstone ett missförstånd. I själva verket infördes en renhetslag i hela Tyskland först i samband med enandet under Bismarck, och denna lag följde bara den bayerska för underjäst öl (alltså inte för de öler som benämns Ale). När de tyska konstitutionella republikerna bildades (en gång efter första världskriget, andra gången vid återföreningen 1949) krävde Bayern att dess egen renhetslag skulle gälla innanför dess gränser, annars inget inträde i republiken.

I Bayern finns ca 640 bryggerier, vilket är ganska exakt hälften av Tysklands bryggerier, och som jämförelse kan nämnas att USA (med en befolkning på 300 miljoner, att jämföras med Bayerns 12) har 100 bryggerier. Här i München är det dock framförallt de sex stora Münchenbryggerierna som märks av: Löwenbräu, Hofbräu, Hacker-Pschorr, Augustiner, Paulaner, Spaten.

Om du går till krogen här och beställer Bier löper du risk att få ett höjt ögonbryn till svar, eftersom du inte är riktigt specifik nog. Det står huvudsakligen tre val till buds: Helles, Dunkles och Weißbier.

Helles är det mest populära, och det som du antagligen får om din servitör inser att du är en förvirrad utlänning. Helles betyder ljus, och det är just ett ljust underjäst öl det rör sig om, vad man på hemmaplan skulle kalla en lager. Bayersk Helles bryggs efter münchnisk bryggprocess, det vill säga med bara lite humle och en rostad malt, vilket ger ett öl vars smak domineras inte av humlens beska (som går dåligt ihop med Münchens kalkhaltiga (hårda) vatten), utan av maltens brödiga toner.

Dunkles betyder mörk, och är motsvarigheten till ett Helles, som helt enkelt bryggts med en kraftigare rostad malt. Smaken har ofta inslag av karamellartade toner, utöver brödigheten som karaktäriserar den münchniska bryggprocessen.

Weißbier är något alldeles extra, här rör det sig om ett överjäst öl (Ale-typ) vars malt till minst hälften består av vete (istället för korn). Weißbier kan i huvudsak delas upp i kategorierna Kristallweißbier och Hefeweißbier, men här i München kan du titta i månen efter det förstnämnda. Ett Kristallweißbier är filtrerat för att avlägsna restprodukterna från jäsning, medan ett Hefeweißbier är ofiltrerat, och innehåller en jästfällning (Hefe = jäst). Weißbier är mycket milt humlat, och överjäsningen ger det distinkt fruktiga toner. Smaken är frisk och fruktig, med en tydlig jästton. Traditionellt serveras Weißbier i ett högt och slankt glas.

Utöver dessa rena öler är blanddrycker också populära, då huvudsakligen Radler, som är en fifty-fifty-blandning av Helles och läsk av Spritetyp. Där säger dock puristen inom mig nej. Eller nein, måhända.

Long Lost Penpal

2007-11-12T06:46:00.000+01:00

Jag ljög! Det hade ni väl nästan kunnat vänta er? Dygnets timmar smälte iväg under installation av nytt operativsystem, och inlämningsuppgifterna vägde mina axlar så tungt. Så här framåt morgonkvisten, när småtimmarna blivit stora, finns inte mycket annat att göra än att böja min nacke och erkänna nederlaget. I förhoppning om att ändå kunna blidka er, kära läsare--där ni sitter omgivna av det kompakta höstmörkret, med era anleten upplysta av polariserat ljus från LCD-skärmarna--har jag grävt fram mer musik, vad annars?

Hello Saferide är av allt jag kan döma ett projekt av svenskan Annika Norlin, döpt efter busstjänsten som förde henne oantastad av heroinlangare från sitt hem till Wal-Mart, då hon gick på highschool i USA. I vilket fall som helst är det musik, och trots mina fördomar oväntat bra sådan. Åtminstone den här låten, som utgör 100 % av vad jag hört från henne. Videon håller måttet den med. Utan vidare lingvistiska spetsfundigheter ber jag att få presentera (youtube-video här):

Hello Saferide - Long Lost Penpal

Hello
Do you remember me
I am your long lost pen pal
It must have been ten years ago we last wrote
I don’t really know what happened
I guess life came in the way
Let me know if you’re still alive
Let me know if you ever used that knife or not

Hello
Yes I remember you
I’ve got a husband and two children now
I work as an accountant and make fairly good money
I still have your letters, you used a pink pen to write them
And you would comfort me
when my tears would stain the ink
And I would send you mix tapes with Kate Bush on

I have to admit I sometimes lied in those letters
Tried to make life better than it was
I still wasn’t kissed at sixteen
And I still need a friend

There was this letter
I never told you this back then
But it would be fair to say it saved my life
I sat in the window
The only one left out from a party again
Pretty sure I didn’t have a single friend
Then I checked the mailbox

Dear long lost penpal
I was lying the whole time
I’m really a 46 years old man named Luke
I have three children
and a wife, she doesn’t care
And I hope you don’t resent me
And I hope you do not hate me
For trying to find my way back to what it’s like to be young

I have to admit I sometimes lied in those letters
Tried to make life better than it was
I still wasn’t kissed at sixteen
And I still need a friend

För den som orkar läsa ända hit ner kan jag också slänga in en liten bonus, vars text ni dock själva får leta upp, eller bara lyssna av. Det är Annikas svenskspråkiga projekt: Säkert! - Vi kommer dö samtidigt.

Upp till kamp emot bra tv

2007-11-10T01:00:00.001+01:00

Det kommer faktiskt ett slags verkligt inlägg imorgon, men till dess får det bli lite mer filler. Någon människa vid namn Linna Johansson på Expressen har något emot tv-kockar. Läs till exempel följande guldkorn ur Linnas ledare:

De vägrar befatta sig med våra problem, för små kök, för kräsna ungar, begränsad ekonomi, begränsad tid. Niklas kallar en rätt på sju färska ingredienser för enkel. Inga uppiffade halvfabrikat, inga torkade kryddor, inga carbonaror, absolut inga trick på ungarnas högst älskade falukorv. Aldrig en enda halvlösning!
Nya säsongen av Niklas Mat är ett hångarv rätt i ansiktet på den som vill men inte kan göra mat till sitt stora intresse.

Linna visar här prov på den viktigaste talang en journalist idag kan besitta: förmågan att hitta en storm i sitt vattenglas. Själv kan jag inte låta bli att tänka att hon misstagit sin tv-apparat för sin mamma. Vems fel är det egentligen om Linna inte kan steka falukorv utan vägledning?

Sen kan vi ju fundera på vad det egentligen är hon förespråkar här. Tv-kockarna är alltså alldeles för intresserade av matlagning. Låt oss se sämre matlagning på tv! När man äter tråkig mat dag ut och dag in är väl ett tv-program där de lagar ambitiös och god mat kanske precis det man längtar efter? Ett program som, om inte inspirerar, åtminstone väcker lite fantasier. Att begära att tv-kockarna ska laga tråkig mat är som att kräva att sportnyheterna ska visa skolgymnastik (för jag kan ju inte springa fort), och reseprogrammen ska åka till Flen och äta på korvkiosken (för jag orkar inte åka Transsibiriska järnvägen och äta på restaurang i Beijing). Heja Linna.

Edit: Skitblogger fuckar upp radavståndet efter citatblocket, men jag orkar inte försöka hitta en lösning nu. Det ser förjävligt ut, dock. Detta är jag medveten om, och jag ber er, mina kära läsare, om förlåtelse för att jag typografiskt misshandlat edra näthinnor.

Katie Melua - Nine Million Bicycles

2007-11-06T22:11:00.000+01:00

Idag blir det Katie Melua, som är ute med nya skivan Pictures nu. Det blir dock inget från den, för min favoritlåt finns det visst ingen video till på Youtube. Alltså tar vi en goding från Piece by Piece, som dessutom har en stilig video. Således, kära vänner, finner ni låten och videon här, och texten följer traditionsenligt:

Katie Melua - Nine Million Bicycles

there are nine million bicycles in Beijing
that's a fact,
it's a thing we can't deny
like the fact that I will love you till I die.

we are twelve billion light years from the edge,
that's a guess,
no-one can ever say it's true
but I know that I will always be with you.

I'm warmed by the fire of your love everyday
so don't call me a liar,
just believe everything that I say

there are six billion people in the world
more or less
and it makes me feel quite small
but you're the one I love the most of all

we're high on the wire
with the world in our sight
and I'll never tire,
of the love that you give me every night

there are nine million bicycles in Beijing
that's a fact,
it's a thing we can't deny
like the fact that I will love you till I die

and there are nine million bicycles in Beijing
and you know that I will love you till I die

Rage, rage against the dying of the light

2007-11-06T21:57:00.000+01:00

Till skillnad från sist jag påstod att jag skulle bjuda på poesi, och istället gav er ett visdomsord från en filosof, har jag idag faktiskt plockat fram ett äkta poem från en tvättäkta poet, och han var därtill britt (nåja, walesare). Mer finkultur än så kan det inte bli utanför Frankrikes och Tjeckiens gränser. Mina damer och herrar, låt mig presentera en av 1900-talets mest inflytelserika poeter:

Dylan Thomas

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Hausaufgaben

2007-11-06T21:53:00.000+01:00

De senaste dagarna har gått åt till att göra inlämningsuppgifter i alla mina kurser, eftersom varje kurs plågar deltagarna med en omgång obligatoriska inluppar varje vecka. Som en effekt av detta hann jag faktiskt inte sova igår, för när algebran var färdig och renskriven var klockan 4:30, och deadline för inlämning var 08:30 i Garching, ca 40 minuters resväg bort. Jag sitter således här och författar efter att ha varit vaken i 37 timmar, och jag misstänker starkt att min litterära ådra är lite uttorkad. Alltså får ni hålla till godo med lite fillers: poesi och sångtexter, hurra!

Vill även passa på att säga grattis till Jens, som fyller år idag. Må solen skina över de druvor som blir till vin på ditt bord.

BMW-Welt

2007-11-03T17:57:00.000+01:00

Torsdag var Alleheilige, vilket man tar på så pass stort allvar här nere att man får en ledig dag. Ivonne samlade alla sina små kycklingar och tog med oss till BMW-Welt, som var en riktig cool plats. Bakgrunden ligger i att Mercedes skapade något liknande, varpå BMW (som för övrigt står för Bayerische Motor Werken) inte ville vara sämre. Alltså byggde man ett gigantiskt och vräkigt hus för €500 miljoner (€100 miljoner sade budgeten, men skrattar bäst som skrattar sist sade byggarna). I denna orgie av stål och glas huserar en utställning med nästan alla modeller av BMW-bilar och -motorcyklar, samt utställningar med motorer och informativa förklaringar om hur tekniken i fordonen fungerar.

Men vad är det bra för? Tja, man lockar dit massa folk, som sedan kan få se på när... du hämtar din bil. Ja, om du köper en BMW kan du alltså välja att betala lite extra för att åka ner till München och plocka upp den på BMW-Welt. Bilen körs då uppför en ramp där den klart och tydligt ses av alla besökarna, varpå man får ta emot nycklarna och köra ut sin sprillans nya BMW så att alla kan se det. Mer penisförlängare än så kan en bil knappast bli, så jag misstänker att det är sjukt populärt. Något ska de väl få tillbaka sina €500 000 000 på.

Det fanns en hel del schyssta fordon på utställningen, och Ivonne pekade glatt på en BMW cab och förkunnade "en sån där ska jag ha, med beige läderinredning". Jag frågade om matematiker ofta kör bilar som kostar €60 000, och fick en skarp blick till svar. Vissa drömmar bör man inte peta hål på. Hon fick dock sin hämnd, när jag sade "hm, det kanske är dags att skaffa ett körkort", och följande utspelade sig:

- Ursäkta, vad sade du nu? Har du inget körkort?
- Nej.
- Varifrån kommer du egentligen?
- Stockholm. [Vilket för en svensk är ett fullkomligt rimligt svar på frågan]
- Alltså, det är okej att inte ha en bil, och att aldrig köra, men du måste ha ett körkort. Om man träffar en person som inte har körkort tänker man genast "vad är det för fel på honom egentligen?".
- Tack.

Mycket ska man behöva stå ut med.

Trovärdighet på TV

2007-11-03T03:18:00.000+01:00

Jag kom att tänka på när Tone Bekkestad visade utrymmet mellan sina bröst (saknar de inte varandra?) och blev avstängd från att presentera vädret på TV4, eftersom hennes trovärdighet var skadad. Det var tur att TV4 gjorde så, för helt plötsligt kände jag att det förtroende som Tones norska hurtighet byggt upp bara RASADE.

Varför kom jag att tänka på det här, det är ju nyheter lika färska som en vällagrad grönmögelost. Jo, Caroline Beil är nyhetsankare på SAT-1, och jag hittade ett klipp med henne på Youtube. De första 7 sekunderna är helt obetalbara. Helt. Trovärdighet!

Klippet finns här.

Reuben Sandwich

2007-10-31T20:34:00.000+01:00

Idag köpte jag en italiensk non-stick-panna med keramiska partiklar i beläggningen. Den var nersatt från €60 till facila €30 och såg kvalitativ ut. För att fira mitt nya matlagningsredskap bestämde jag mig för att "laga mat" idag. Alltså styrde jag kosan mot Viktualienmarkt.

När jag sätter min fot på Viktualienmarkt är det som att änglar sjunger i kör, stöter i trumpeter och lyfter mig upp så jag svävar över torget. I denna glädjeyra svävade jag runt och utförde dagens inköp. Jag beslutade mig för att dagens middag skulle bli en Reuben Sandwich, så mitt första stopp var för att skaffa lite skivad rökt skinka. Därefter var det surkål som gällde. Jag hittade ett trevligt stånd där man kunde köpa ståndets egen surkål från fat på lösvikt. Jag bad om en liten hink full och fick sisådär en 800 g surkål. För €1,70/kg var det sannerligen ett kap, kvaliteten var utmärkt. Eftersom jag redan hade Emmentaler hemma var det bara bröd som saknades, och jag hittade en stenugnsbakad schwarzwäldisk kvartslimpa på något kilo som var alldeles utmärkt.

På väg tillbaka mot tunnelbanan passerade jag ståndet med inlagda delikatesser, och fastnade där. Jag stod där och försökte slita blicken från träkärlen med oliver av alla de slag, gurkor, ost, fefferoni, etc, när expediten frågade mig vad jag ville ha. "Fünf würzige Artischoken und zweimal scharfe Gurken" svarade min mun, som i maskopi med det tyskspråkiga centrat i min hjärna helt kringgick den bit av den gråa klumpen där uppe som sysslar med planeringen. Således gick jag hem med inte bara ingredienser till maten, utan också underbara chilikryddade inlagda gurkor och örtinlagda kronärtsskockor. Eftersom det inte kostade mig mer än €2,60 förlät jag rätt fort min förrädiska mun, och när jag senare lät den sätta tänderna i en av gurkorna tillsammans med en kall öl, ja då gick det rysningar av njutning både uppför och nerför ryggraden.

Middagen skulle som sagt bli en Reuben Sandwich. Som namnet antyder är det här en amerikansk uppfinning, men dock med viss europeisk inspiration. Surkålen och den schweiziska osten gör det till något ur amerikansk/centraleuropeisk fusionsmatlagning. Det går till så här:

Reuben Sandwich

- 2 skivor gott bröd, förslagsvis rågsurdegsbröd
- Tunt skivad rökt skinka
- God ost som smälter bra, förslagsvis av schweizisk typ, gärna Emmentaler
- Surkål
- Thousand Island-dressing

Alla ingredienser bör vägas av efter tycke och smak, det ska bli en varm smörgås. Ta dock gärna i med lite mer ost än du tror att du behöver. Värm surkålen i en liten kastrull, tillsammans med en skvätt vatten. Stek skinkan lätt i lite smör. Bred ut ett tunt lager dressing på båda brödskivorna. Lägg osten på ena skivan, och skinkan på den andra. Lägg ett lager surkål på skinkan, och slå ihop de båda brödskivorna till en smörgås. Smält smör på ganska låg värme i en stekpanna och lägg i mackan. Täck pannan med ett lock eller en upp och ned-vänd tallrik. Stek långsamt i ca 5-8 minuter, tills smörgåsen har en fin färg på undersidan. Ta upp smörgåsen, smält lite mer smör i pannan, och stek smörgåsens andra sida på samma vis som tidigare. Ta upp ur pannan, skär till två trianglar och servera med kall öl.

Det här är den godaste varma macka jag någonsin satt tänderna i. Dekadensnivån är skyhög, så hjärtpatienter bör undvika att äta den här rätten för ofta, och detsamma gäller för de som inte gärna vill bli hjärtpatienter. Men god är den. Smaklig måltid!

Storebror

2007-10-30T21:13:00.000+01:00

Apropå låttexter! Tre inlägg på en och samma dag ("Kan du hålla käften nu?" "Nope."), kunde ni bli lyckligare, kära läsare? Jag märker förresten att jag börjat prata med mig själv i bloggen. Hälsotecken.

Här har vi i alla fall en utmärkt låt av Laleh, som i min mening är Sveriges bästa vissångare numera. Är det inte ironiskt att de svenskar som är bäst på att sjunga visor på svenska är... tja, inte svenskar? Cornelis var från vattenpölen i syd, och Laleh är persisk. Nå, hon kan vårda det svenska språket bättre än hela Salems befolkning tillsammans. Alltså: Storebror (youtubelänk, komplett med underlig video).

Laleh - Storebror

det krävs ett hjältemod,
vem av oss är modig nog
att hjälpa storebror, min käre storebror.
han har ett öga för det där,
hans sinnen letar klöver,
härjar ute varje kväll
med grabbar som han kallar bröder
herregud, käre storebror.

Ref,
han har en massa fuffens för sig, jag vet inte vad det rör sig om.
härjar ute hela natten, vad han gör det vet’e katten,
kanske något illegalt eller så är han väldigt social.

bror min drömmer om det liv
dom visar han på tv,
han vill alltid vara som dom
men jag vill ha han som han e min bor, käre store bror.
bror ska du ut i natten?
kom vi knyter vänskapsbanden
kom stanna här med mig,
jag vill vara med dig storebror, käre storebror.
kom, stanna hemma här med mamma,
vi kan prata med varandra,
dricka te och äta kaka,
kom vi minns, minns tillbaka,
har du samma drömmar nu
om att du ska bli kung-fu
-mästare och president
bror säg mig vad som hänt
min bror käre storebror.

Ref,
han har en massa fuffens för sig…

brorsan körde mig i morse
i sin nya fina porsche,
käre bror han vägra svara
om den var köpt med illegala
pengar det kan tänkas
men han körde mig till ett kontor
det visade sig att storebror
har startat litet företag
allting enligt rätt och lag
och nätterna han varit borta
har han varit där och jobbat
allting sluta väldigt bra men det var inte så det var med bror käre storebror.

Ref,
han har en massa fuffens för sig..

du vet att den som lever flott och gott han lämnar inga spår
han flyger högt bland alla moln och glömmer alla år
men den som lämnar djupa spår i gyttjan varje dag
har härdat sina dar som år känt minsta andetag
han lever inte för en framtid
utan för idag

Poesi - Nietzsche

2007-10-30T21:00:00.000+01:00

Ni älskar låttexterna (jodå, det gör ni visst det), och ni kommer älska poesin. Vi börjar med lite Nietzsche (vilket förvisso inte egentligen är poesi, men var inte så jävla finkulturella nu):

Und wenn du lange in einen Abgrund blickst
blickt der Abgrund auch in dich hinein

som kanske för många är mer känd i sin engelska form (det var den i alla fall för mig, det tog en stund att hitta originalet):

When you gaze deep into the abyss
the abyss also gazes into you

Apfeln

2007-10-30T20:23:00.000+01:00

Så här till hösten svämmar butikerna i Bayern över med minst lika mycket äpplen som de där hemma, även om den lilla patrioten inom mig menar på att de svenska äpplena är snäppet bättre. Det finns dock inga särskilda skäl att klaga, de lokala höstäpplena smakar även här alldeles utmärkt, vilket bara styrker tesen om att frukt och grönt är bäst när det är närproducerat (eftersom det då kan skördas när det är moget, istället för två veckor tidigare).

Omgiven av äpplen, men utan ugn, blir man lätt frustrerad. Jag kompenserar genom att äta Apfelstrudel när jag kommer över den (således blev det 2 på en dag i Innsbruck). Utöver Strudeln tänkte jag häromdagen att jag skulle skaffa lite cider, och naivt nog gick min tankebana som så: "Tyskland gränsar ju till Frankrike, så det borde vara lätt som en plätt att få tag på lite cider från Bretagne eller Normandie, och med tanke på alla taxibilar som har reklam för Magner's så ska man nog kunna hitta en irländare också, därtill är ju förstås engelsk cider given". Right?

Wrong. Jag letade igenom den mest välsorterade livsmedelsbutik jag hittills hittat i München, och allt jag fick med mig hem var en flaska Frankfurter Äpfelwein ("Das Beste was ein Apfel werden kann.") och en liten australiensisk(!) cider på 33 cl som kostade hutlösa €1,99. Men sen var den jäst med champagnejäst också. Ibland är livet inte lätt; för första gången sen jag satte min fot i ärans och hjältarnas land kände jag ett stygn av saknad för Systembolaget, vars sortiment åtminstone omfattar både Kiviks Cox och Cidraie.

Nåväl, nåväl. Hur var då den magra skörden jag fick tag på? Tja, Frankfurter Äpfelwein var just ett äppelvin, och inte någon cider. Nästan helt utan kolsyra, och med en mycket mer vitvinsartad syrlighet än cidersk mustighet är den förvisso god (jag är nästan halvvägs igenom litern), men alls ingen cider, och jag kan inte hjälpa det; jag blev besviken. Mina felaktiga förväntningar gör förstås denna besvikelse djupt orättvis, men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Björn Rosenström ("det stod att du var snygg, men du är ful--jag har blivit lurad"). Australiensaren däremot var alldeles utmärkt, med mustiga äppeltoner och trevlig komplexitet i smaken, samt en liten jästton. Jag och Sydney Cider skulle säkert kunna bli goda vänner, om det inte vore för att jag kan få 2 liter öl till samma pris som 33 cl av denna cider.

Härom vintern upptäckte jag även charmen i Kiviks Varm & Kall, och eftersom jag nog kan titta djupt i månen efter den här i Bayern har jag planer på att försöka återskapa en variant själv, och då är jag ju förstås beroende av att få fatt på en bra torr cider. Sökandet går vidare.

Innsbruck, omgång 2

2007-10-29T15:57:00.000+01:00

Jag hade inget särskilt inplanerat den här helgen, så när väderleksrapporten hävdade att söndagen skulle vara solig och mild tänkte jag att jag skulle företa mig en resa någonstans. Höstens intåg hade väckt i mig en lust att vandra lite i en skog, och eftersom jag blev så betagen av Innsbruck sist jag var där, men tyvärr inte hade med mig kameran, beslöt jag mig för att destinationen var Innsbruck. Jag frågade några bekanta om de var intresserade av att följa med, och så kom det sig att jag och Leifur tog 9:33-tåget mot Innsbruck i söndags morse.

Det visade sig dock att väderleksrapporten hade ljugit. Vädret var förvisso milt och behagligt, men solen såg vi inte till, och det var ordentligt disigt. När vi kom fram till Innsbruck gömde sig alltså alperna bakom någon form av dis/dimma/moln, vilket var synnerligen besvikande.

Här borde man alltså kunna se alper i bakgrunden, men det gör man inte.

Vi ville dock inte låta oss nedslås, så efter en espresso och apfelstrudel i gamla stan började vi vandra uppför bergssidan. Vi passerade Alpenzoo, som var den punkt där jag stannade och vände förra gången, och hittade en serpentinstig som slingrade sig genom skogen uppför bergssidan. Det var brant, och stundtals ganska smalt, men hela tiden mycket vackert. Höstskogen var oväntat tät på bergssidan, och genom träden och buskagen skymtade staden som bredde ut sig i dalen nedanför. Vid ett tillfälle kom vi ut från en dunge granar till en öppen plats, där man hade fällt träd för att skapa en utsiktsplats över dalen. Kameran gick varm.

Efter en 30-40 minuter kom vi fram till Hungerburg, en förstad till Innsbruck som ligger vackert placerad på en bergsterrass, ca 800-900 m ö h. Från Hungerburg går en linbana upp till ca 1900 meters höjd, men eftersom det var så dålig sikt beslutade vi oss att spara våra pengar, och nöja oss med den höjd vi redan uppnått. Vi frågade ett par vänliga tanter om vilket matställe de rekommenderade, och intog på deras rekommendation vår måltid på Café Hungerburg. För bara €9,30 fick man en tre rätters måltid: Pfannenkuchensuppe, Wienerschnitzel mit Pommes, Apfelstrudel. Tre rätter i de här trakterna är nog för att närmast ta kål på en, men man blir hungrig av att gå, så vi fick faktiskt i oss alltihop, även om apfelstrudeln närmast tog kål på oss. Det var första gången jag prövade Pfannenkuchensuppe, som jag varit en smula misstänksam mot, men det visade sig vara alldeles utmärkt. En klar buljong i vilken strimlade pannkakor simmar, påminner starkt om japanernas ramen.

Efter maten tog vi en lite kortare väg nerför bergssidan, och lagom till att vi nått foten av berget, och det börjat skymma, klarnade molnen upp en smula, och vi fick äntligen en skymt av topparna bakom. Allt som allt var utflykten alltså synnerligen lyckad.

Jag orkar inte infoga alla bilderna här, ni får hoppa över till min Flickr-sida och kika på dem.

Fußball

2007-10-29T15:30:00.000+01:00

Nyheten om att jag varit på en fotbollsmatch orsakade viss uppståndelse i familjen, så jag känner mig manad att förklara hur det hela kom sig. I torsdags var det Stammtisch för oss utbytesstudenter på matte, och då berättade vår mentor Ivonne att hon hade några gratisbiljetter till en fotbollsmatch, och undrade om någon var intresserad av att följa med. Eftersom de som skulle gå är trevliga människor, och eftersom Allianz Arena är en cool byggnad, tackade jag ja.

Således fann jag mig i fredags på Bundesliga 2-matchen mellan 1860 München (hädanefter: 60) och Offenbach. Allianz Arena var en riktig mäktig byggnad, med plats för ca 60 000 människor. Utvändigt täcks arenan av någon slags rombformiga ballonger som kan lysas upp i olika färger. När 60 spelar lyser arenan i blått, när Bayern München spelar lyser den rött, och är det derby är den röd-blå-randig.

Vårt sällskap bestod av Ivonne, hennes ryska väninna Maria, Leifur, jag och Ivonnes hus' reparatör, en fryntlig bayersk man i medelåldern, som också var den som stod för biljetterna. Alla andra ställde sig något undrande till hur jag skulle överleva kvällen i min sparsamma klädsel, men jag förklarade helt enkelt att jag tagit på mig allt jag hade, och att det fick duga. Det hade förvisso smakat med en mugg Glühwein, men på arenan kan man bara betala med någon slags underligt kort, och inga kontanter, så no deal. Ivonne hade med sig en kamera, så tack till henne för bilderna. Ni får dock inte se någon bild på mig, för jag lyckades se fånig ut på varenda bild.

Maria, Leifur, Ivonne

Hur var matchen då? Tja, det var fotboll, men det blev i alla fall 3-0 till hemmalaget, och stämningen var ju rolig, trots att det bara var ynka 22 300 besökare på arenan. Bilden nedan är dock tagen en bra bit innan matchen började, så det tjockade till sig rätt mycket på läktarna lite senare.

Jag tyar icke mera, Karl-Oskar

2007-10-27T12:30:00.000+02:00

Häromdagen fick jag ett brev från Skatteverket. Det löd:

BESLUT
Skatteverket beslutar avregistrera dig från folkbokföringen som utflyttad den 16 oktober 2007.
[...]
Upplysningar om rösträtt för utlandssvenskar bifogas.

Jag älskade tonen i det här brevet. Det får mig att låta som Karl-Oskar, och jag kan riktigt föreställa mig hur handläggare Ingegerd Stjärnered utbrister att hon inte tyar mer, och sedan stryker mig från folkbokföringen. Eftersom brevet kompletterades med information om hur man överklagar beslutet får det också en lite hotfull underton. Man tackar inte ostraffat nej till Sveriges kärlek, tycks det.

Sen var det det här med rösträtt. Nu vill jag gärna komma av mig en liten stund, och beröva dig, kära läsare, en av västvärldens mest omhuldade myter, nämligen myten om att din röst spelar roll.

I Sverige, som ju är ett litet land, och där varje röst således har extra stor innebörd, lades i valen 2006 drygt 5,5 miljoner giltiga röster. Låt oss anta en situation som är idealisk för chansen att just din röst ska vara den som avgör utfallet i valet: antag att det för alla människor är precis 50-50 vilket block de röster på.

Vi tänker oss alltså en situation där vi singlar slant 5,5 miljoner gånger, och frågar oss: hur stor är chansen att vi får exakt 2,75 miljoner krona, och 2,75 miljoner klave? Lyckligtvis kan sannolikhetsläran svara på det här, vi har en binomialfördelning (som vi dock måste approximera med en normalfördelning, av räknetekniska skäl) med n=5 500 000 och p=0,5. Sannolikheten att få exakt 2,75 miljoner röster på vardera block blir 0,00034, dvs 0,034 %.

Det här förutsätter ju förstås att ingen annan i hela riket har någon särskild preferens mellan blocken, vilket de ju givetvis har. Låt oss anta att vi i själva verket har p=0,51, dvs att det är en procents övervikt (åt endera hållet). Detta är också ett väldigt generöst antagande, eftersom val sällan vinns med bara en procent, men ändå. Vad blir nu sannolikheten att din röst är avgörande? MATLAB anser att den är 0, och har faktiskt inte helt fel. Chansen är mindre än 1 på 10 upphöjt i 500, och även det är tusentals gånger större än den egentligen är.

Chansen att din röst avgör valet är mindre än chansen att du vinner jackpot på lotto 50-60 gånger i rad. Slutsatsen är given: det är slöseri med tid att rösta, eftersom din röst ändå inte spelar någon roll.

Mot såna här resonemang brukar folk invända "men tänk om alla resonerade som du?". Tja, det gör de ju inte. Sverige har över 80 % valdeltagande, vilket garanterar min rösts poänglöshet.

I ärlighetens namn bör nämnas att resonemanget i det här inlägget är stulet från någonstans på internet, var minns jag tyvärr inte. Det är dock lika sant för det.

Essen und Trinken

2007-10-25T16:49:00.000+02:00

I veckan har jag läst arkiven på matbloggen Delicious Days, som skrivs av ett par tyskar som bor här i München. Det är en av de allra tjusigaste matbloggar jag sett, med snygg webdesign och fotografier som får allt de lagar att se oerhört delikat ut. Ett kort besök på denna blogg räcker för att snålvattnet ska rinna till, och maten som lagas är varierande, dock med betoning på sötsaker och det centraleuropeiska köket. Att se alla dessa godsaker väckte en enorm lust inom mig att laga mat, varefter åsynen av mitt kök knuffade min själ över kanten till den mörka avgrunden. Trots detta bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle göra någon ansats till matlagning, och begav mig till Viktualienmarkt, en matmarknad alldeles nära Marienplatz. Åsynen av all fin frukt, grönsaker, kött, fågel, vilt, ost och delikatesser gjorde mitt humör ännu dystrare, men jag bet ihop och plockade på mig vad jag kunde utnyttja.

Resultatet blev, som synes, lite kallskuret. På tallriken syns några skivor österrikisk rökt skinka, bitar av allgäuisk emmentaler, marinerade oliver och en bit gott bröd med lite alpsmör. Till detta en Montepulciano d'Abruzzo för lyxpriset €6. Det var ju inte direkt matlagning, även om det var alldeles utmärkt gott. Skinkan blev jag lite besviken på, den var inte så mör som jag hade trott, och hade heller inte så kraftig röksmak. Å andra sidan är jag ju särdeles förtjust i smaken av rökt vad-som-helst, och kan därför vara lite svår att göra nöjd. Jag köpte även in lite grejer som jag hade tänkt göra en efterrätt av, men det blev aldrig av, så rapport om den kommer senare.

Det fanns mycket på marknaden som jag gärna skulle ge mig på om jag bara kunde, priserna står sig mycket väl jämfört med de där hemma. Både kanin, gås och anka är mycket hyggligt prissatt, och det finns ett stort sortiment av fina grönsaker. Närheten till Italien har sina fördelar för den som gillar tomater, zucchini, aubergine och bönor. Utbudet av ost är också imponerande, det tillverkas en hel del i både Bayern och Schweiz, och även där står sig priserna oerhört bra i jämförelse med de i Sverige. Själv är jag ju dock inte så van vid stark ost av annat än prästtyp, så jag har påbörjat min tillvänjning till schweiziska ostar med allgäuisk emmentaler, som är mild i smaken (men mycket god). Vidare finns på marknaden två artiklar som jag är mycket intresserad av, nämligen pinfärska ägg och nykärnat smör. Jag misstänker starkt att det senare är något annat än Arlas lastbilsdistribuerade smör som knappast kan kallas nykärnat med annat än en mycket flexibel tidsuppfattning.

Uppdatering: Efter all denna kärlek till Viktualienmarkt måste jag ju, i rättvisans namn, ge Sverige ett par erkännanden. Det första är för fisken. Det är den sorgliga sanningen att München är landlåst som bara den, och fisk är av förklarliga skäl inte alls hyggligt prissatt här. Rökt lax får man inte tag på för mindre än €4/hg, och där har man passerat min smärtgräns. Räkor är inte heller nådiga i priset, och vore inte det illa nog så kostar en avokado (helt oförklarligt) €2! Det är bara att inse att små stekta bröd med avokado och lite rökt lax eller några räkor är en lyx jag som student kan titta i månen efter, och det krossar mitt hjärta, särskilt som det faktiskt är en av de få rätter jag skulle kunna laga i mitt kök.

Som självtröst för att jag inte kan laga mat införskaffade jag också en flaska Laphroaig (till det facila priset €28), men insåg först när jag kommit hem att jag bara har dricksglas tillgängliga. Rackarns rabarber, va.

Apropå Delicious Days, som jag nämnde i allra första meningen, har de ett recept på Kaiserschmarrn som ser väldigt lovande ut, i alla fall att döma av den fantastiska bild som ackompanjerar receptet. Legenden säger att rätten fått sitt namn efter Kejsare Franz Joseph I av Österrike-Ungern; Kaiserschmarrn är en slags äggtung pannkaka innehållande romrussin, vilken steks och hackas upp i små bitar, pudras med rikligt med florsocker och serveras med äppelmos eller plommmonkompott. Jag hade aldrig trott att jag skulle rekommendera ett recept som innehåller russin, men det här är faktiskt oerhört gott. Ett varningens ord är dock på sin plats, det är ingen lätt anrättning det här, så tro inte att det är en bra efterrätt till en stadig måltid. Snarare bör den låtas trona i ensamt majestät, liknande ett mellanmål på våfflor. Rekommenderas varmt.

Leonard Cohen - Hallelujah

2007-10-22T04:56:00.000+02:00

Klockan är mycket, och det närmar sig läggdags. I såna stunder är det trevligt att lyssna på lite lämplig musik, och ingenting kan väl vara lämpligare i ett sånt ögonblick än Leonard Cohens Hallelujah? Detta är en låt som det finns många covers av, men om du föredrar en cover så har du helt enkelt fel. Originalet är en helt felfri låt. Finns på youtube här, men allvarlig gay-varning. Det börjar med en liten tysk introduktion, och videon är bara inte något man vill se. Slå på den och byt tabb fort som attan.

Leonard Cohen - Hallelujah

Now I've heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don't really care for music, do you?
It goes like this
The fourth, the fifth
The minor fall, the major lift
The baffled king composing Hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

Your faith was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty and the moonlight overthrew her
She tied you
To a kitchen chair
She broke your throne, and she cut your hair
And from your lips she drew the Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

You say I took the name in vain
I don't even know the name
But if I did, well really, what's it to you?
There's a blaze of light
In every word
It doesn't matter which you heard
The holy or the broken Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
And even though
It all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah

Ist er gestorben? Nein, er ächzen, wenn man ihn herumfummeln.

2007-10-21T22:46:00.000+02:00

Kära läsare! Jag förstår att ni oroar er för mitt väl och ve, och därtill gråter blod över bristen på spänning som rått här på Millionendorf. Jag är inte död, och jag är ledsen att jag försummat er så grovt den här veckan. En kombination av att skolan börjat, och jag därmed har haft sysselsättning om dagarna, samt att jag haft sysselsättning om kvällarna, har lett till att bloggen blivit en smula eftersatt. Men nu ska jag gottgöra det med inte bara ett, utan hela tre inlägg, utöver detta! Det ni.

Edit: Smart-blogger minns tydligen i vilken ordning man skriver sina inlägg, och låter dem komma i den ordningen även om man publicerar dem i en annan ordning. Alltså kom det här förklarande inlägget senare i kronologin än de tre före, som jag i detta inlägg påstår skall följa. Jag hoppas detta inte helt förstör er bild av tid och rum.

Bist du nicht Müde?

2007-10-21T19:40:00.000+02:00

Onsdagen förflöt utan vidare händelserikedom, men på torsdagskvällen träffades matteutbytesstudenterna och mentorerna på en liten krog vid Sendlinger Tor för att äta middag och dricka lite öl tillsammans. En av mentorerna hade även tagit med sig två vänner, en tysk kille och en rysk tjej som pluggat här i ett flertal år, och talade utmärkt tyska. Kvällens samtalsämnen kretsade huvudsakligen kring det som de brukar göra när utbytesstudenter är närvarande, nämligen varifrån man kommer, var man studerar, vad man studerar, hur länge man studerat, hur länge man har kvar, samt otaliga jämförelser mellan språk och seder, och pikar gällande äcklig mat från ens hemland. Sverige är dock inte känt för så mycket mer än köttbullar, och det är ju inte motbjudande nog för att dra ner några vidare anklagelser. Taktiskt nog undviker jag i dessa lägen att berätta om surströmming, lutfisk och blodpudding. Utöver dessa förutsägbara ämnen var dock vår mentor och hans tyska vän vänliga nog att lära oss ett antal bra fraser, t ex svullo och rövhuvud. Tyvärr har jag glömt bort det mesta av min nyvunna kunskap, så jag får även fortsatt kalla folk för Sie. Vi beslutade att träffas igen nästa torsdag, och även framöver varje eller varannan torsdag, samt även att gå på teater tillsammans (jag föreslog Brecht, här har du en anledning till stolthet, Kerstin).

På fredagen var jag inbjuden till en korridorsfest i Studentenstadt. Anledningen till firandet var att en tjej som bor i samma korridor som min vän Leifur hade fyllt år, vilket gav henne en bra ursäkt att köpa 400 öl och bjuda in 60 personer som fyllde både kök, förrådsutrymme och korridoren. Det var en trevlig fest, med mycket folk som kände varandra och gärna presenterade en för alla sina vänner så fort man hade hälsat på dem. Till skillnad från alla andra fester jag varit på var koncentrationen av tyskar här påtagligt hög, jag utgjorde en tredjedel av de närvarande utlänningarna, och blev väldigt populär bland ett gäng tyska hiphopkillar som ville att jag skulle halsa vodka med dem. Ett gäng tyska flickor ville också att jag skulle lära dem praktiska svenska fraser, typ En öl, tack!, Vad heter du?, och givetvis den livsnödvändiga Vill du knulla?. Jag ombads också lära dem att svära på svenska, men de blev ganska besvikna över våra milda svordomar, och anklagade mig för att hålla inne med de riktigt snaskiga varianterna, vilket jag utan framgång förnekade. Kvällen slutade med att jag blev kvar tills första tunnelbanan gick hemåt, och när jag skulle hämta min jacka (som Leifur hade rått mig att lämna i hans rum, för det var säkrare så), kunde jag inte, för Leifur var försvunnen, och dörren låst. Således blev det hemfärd endast iförd en t-shirt, och med en utetemperatur på ca 5 grader var det skönt att ha en kombination av låg köldkänslighet och några järn innanför (den givetvis metaforiska) västen.

På lördagen var jag på stadsvandring med LMU:s utbytesstudenter. Det blev lite kallt efter ett par timmar i bara t-shirt och en tunn långärmad tröja. Fördelen var dock att jag lyckades befästa ett rykte som Äkta Man™ eftersom jag kunde gå runt iförd såna kläder och inte skaka av köld, medan de flesta andra kom från Spanien och dylika trakter, och således hade både vinterjacka, mössa och halsduk på sig. Bara för att man kommit hem klockan 5 och sovit till 10 morgonen innan, och saknar både jacka och varma tröjor, ska man väl inte behöva avstå från någon form av festligheter på en lördag? Nej, just det. Så när jag av tidigare nämnda benfria fransyska blev inbjuden till en fest hemma hos någon vän till henne tackade jag ja till erbjudandet. Nämnda vän bodde heller inte långt ifrån mig, jag noterade att jag i värsta fall (ingen tunnelbana) kunde promenera hem på en 20 minuter eller så. Festen visade sig vara en lugn tillställning, snarare ett kompisgäng som träffades än en riktig fest. Där var sex fransmän, en amerikan, en tysk, en mexikan och så jag. Alla andra kunde tala franska, men tack och lov var de för artiga för det, så konversationen under kvällen var på tyska. Värdparet var två franska ingenjörer som tagit examen under sommaren och nu jobbade kvar här för att ytterligare bättra på tyskan. Värdinnan, Henriette, var mycket trevlig, bjöd på öl och frågade intresserat ut mig om hur det fungerar med alkohol i Sverige egentligen. Det här med Systembolaget är nämligen något som alla utlänningar hört talas om, men de tenderar att ha svårt att föreställa sig exakt hur det hela fungerar, och varför. Det förefaller vara svårt för folk som inte kommer från barrskogsbältet att förstå de potentiellt samhällsstörtande effekterna av att sälja starköl i en livsmedelsbutik i Sverige. När de menar på att Oktoberfest är väldigt stökig blir det hela bara komiskt. Försök att föreställa dig 120 000 personer som sitter vid bord och dricker literstora öl för 70 kronor glaset i Sverige, utan att samtidigt föreställa dig skogsbränder, slagsmål med krossade ölglas, våldtäkter och apokalypsens fyra ryttare. Kan du det? Då är du en bättre man än jag, Gunga Din.

Kvällen slutade ganska tidigt, så jag slapp promenera hem, och kunde vid klockan 2 gå och lägga mig för lite väl behövd sömn. Resultatet blev att jag vaknade först 12 timmar senare, och sedan dess har jag i princip suttit här på samma plats och skrivit blogginlägg, läst bloggar och chattat. Jag har tagit en kort paus för att dricka en kopp kaffe och äta en slags wienerbröd med körsbärsmarmelad i, men någon frukost/lunch/middag har det ännu inte blivit. En äkta söndag, alltså.

Vorlesung

2007-10-21T18:18:00.000+02:00

Med terminsstarten kom den charmiga insikten att min i våras utarbetade kursplan bara var att kasta, eftersom den var baserad på kursutbudet förra hösten, och det sammanföll inte i någon särskild utsträckning med denna hösts. Således besökte jag i veckan ett antal olika kurser, och lyckades slutligen komma fram till att det bästa för mig tycks vara de tre kurserna Kombinatorische Optimierung, Stochastische Prozesse samt Algebra I. Tillsammans ger detta mig endast 27 ECTS-credits (borde vara 30 per termin), men försöker jag slänga på någon liten kurs för att kompensera så finns det exakt två saker som kan hända: 1) att den krockar med en annan kurs, eller 2) att den ligger på måndagar. Det senare är särskilt oönskvärt, eftersom mitt nuvarande schema har den underbara egenskapen att det är totalt tomt på måndagarna. Tredagarshelg, ja tack.

På tisdagseftermiddagen ordnade matteinstitutionen ett litet informationsmöte för sina utbytesstudenter. Vi uppgick till åtta stycken, varav tre svenskar (från Stockholm, Lund och Göteborg), en islänning, en österrikare, en polack (som dock gick på universitet i Wales), en ryska och en japanska. Japanskan visade sig vara en något udda fågel; hon studerade Germanistik vid universitetet där hemma, men eftersom det bara hade utbyten med tekniska universitet i Tyskland hade hon (tack vare ett intresse för matematikhistoria) hamnat på matteinstitutionen vid TUM. Efter att ha fått lite information och fyllt i papper för att få datorkonton bjöd institutionen på glass, och vi satt i solskenet utanför byggnaden och åt glass och bekantade oss lite med varandra, samt med de två studentmentorerna som tilldelats oss.

Kurserna på TUM bygger oftast på en föreläsningsdel, samt en övningsdel. Varje vecka får man på övningarna en inlämningsuppgift som rättas, och om man har tillräckligt mycket rätt på dessa får man rätt att gå upp på tentan. Alla mina föreläsningar hålls på tyska, men det fungerar faktiskt förvånansvärt bra, mycket tack vare att matematik är ett tacksamt ämne i såna här sammanhang. Satser och bevis skrivs ner på tavlan, och sen kan man pussla ihop det mesta efteråt. En av mina föreläsare har dock en rätt otydlig handstil, men kompenserar genom att prata högtyskt tydligt, så jag förlåter honom. En bieffekt av att plugga matte blir att min tyska berikats med praktiska vardagsord som godtycklig. Mina språkkunskaper blir följaktligen lite skojiga, när jag inte kan bilda ett futurum preteriti, men däremot kan säga tag en godtycklig punktfördelning. En vacker dag ska jag säga jag som trodde jag skulle ta en godtycklig punktfördelning! på perfekt klingande tyska, och den dagen skall jag vara nästan lika nöjd med mig själv som jag var den dag jag lärde mig säga futurum preteriti.

Technischen Universität München

2007-10-17T16:04:00.000+02:00

I måndags var det då slut på semestern, när TU München hade terminsinvigning. Rektorn höll ett långt och ganska underhållande tal som mest gick ut på att dela ut små nålstick till LMU (Ludwig-Maximilians-Universität, det andra universitetet i München), samt att stolt påpeka att TUM var utnämt till ett av Tysklands tre elituniversitet (de andra två är LMU här i München, samt TU i Karlsruhe). Precis som KTH:s representanter brukar göra skröt han sedan om utbyten med elituniversitet i andra länder, bland annat Stanford, Ecole Polytechnique och KTH. Själv får jag alltid känslan av att dessa universitet mest anses vara de bästa eftersom de skapat sin lilla klubb där de klappar varandra på ryggen och berättar om hur himla bra de är. Sanning genom upprepning. Sen har jag ju förstås aldrig studerat vid något icke-elituniversitet, så vem är jag att ifrågasätta påstenden som dessa?

Efter rektorns tal var det dags för någon ung fjant att köra tysk stand up-komedi. Att döma av publikens skratt var han rolig, men eftersom hans tyska var lika hastighetsbegränsad som Autobahn, och alla skämten handlade om tysk politik, var det svårt att hänga med. När pladdret slutligen var över bjöd universitetet på gratis öl från bryggeri Weihenstephan, enligt egen utsago världens äldsta (grundat 1040), och därtill ägt av TU München.

Japp, det stämmer. Min skola äger ett bryggeri. We're not in Kansas anymore (nor are we in Sweden).

Efter att ha druckit några gratis (och alldeles utmärkta) öl tackade jag och Leifur (min isländske utbytesstudentkompis) för oss och drog vidare till Stammtisch @ KHG. KHG är den katolska studentföreningen på TUM, och de anordnar varannan vecka en träff för alla TUMs utbytesstudenter. Vid detta Stammtisch bjuds man på mat, varje gång en rätt från något nytt land. I måndags rörde det sig om Tyskland, och vi fick Leberkässemmel mit Senf. Utöver maten håller baren öppet. Precis som insikten att mitt universitet äger ett bryggeri kom insikten att katolska föreningen har en bar i källaren som något av en överraskning för mig. Uppvuxen i Sverige anser jag ju dels att katoliker i princip är frikyrkliga, och därmed att de antagligen inte gillar någonting som är roligt, t ex sex eller öl. Här i trakterna är dock mest alla katoliker, och de gillar sannerligen öl, så där rök ännu en av mina fördomar.

På KHG träffade jag en del av de utbytesstudenter jag redan förr träffat, och genom att le, nicka och tala dålig tyska undvek jag att behöva erkänna att jag inte kunde minnas namnen på en enda av dem. Det blev även tillfälle att stifta några nya bekantskaper, bland annat en fransyska (benfri!) som sade att hon föredrog öl framför vin. Denna kuriositet visade sig komma från Bretagne, som ju snarare är cider- än vintrakter. Min mentala europakarta, som en gång var så enhetlig och fin, indelad i simpla länder som Tyskland, Frankrike, Österrike, föll alltså isär ytterligare.

Semestern var ju slut, som sagt, så på tisdagen blev det för första gången dags att bege sig norrut till campus Garching, där det mesta av TUM har placerats i exil. Kvar inne på Arcisstraße nära stadskärnan finns mest ekonomi och dylikt trams. Det visade sig dock att campus Garching var riktigt fint, med stora gräsmattor mellan byggnaderna, och en liten park med stigar, gräsmattor, träd, dammar och en bäck. Därtill, förstås, fakulteterna.

Matematikfakulteten inhyses tillsammans med informatikditon i ett stort hus med distinkt 2000-talskänsla, alldeles nära tunnelbanan. När man kommer in i huset finner man en stor hall öppen alla tre våningar upp, och längs ena väggen sträcker sig en glasad vägg som övergår i ett glastak. På detta vis strömmar mycket ljus in, och hallen är behaglig på ett Svensk Inredning-vis. Trätrappor upphängda med stålstag från taket klättrar upp i mitten av rummet, längsmed långsidorna, och förbinds med catwalks till loftgångarna på de högre våningarna. Kerstin skulle inte gilla dessa trappor, som alltså klättrar ute i det fria, och därtill utan stag underifrån. Från loftgången på översta våningen kan man ta endera av två rutschkanor ner till markplan. Att sätta in barnleksaker i en universitetsbyggnad är förstås en genialisk idé, och i det här fallet verkar det dessutom röra sig om en slags matematisk konst; rutschkanorna utgår från varsin ände av loftgången, och mynnar ut intill varandra, så att de tillsammans utgör en snygg parabola, och formeln som beskriver rutschkanornas form sitter också på ett litet plakat på väggen. Albanova kan härmed officiellt slänga sig i väggen.

Schloß Neuschwanstein

2007-10-14T13:58:00.000+02:00

I torsdags besökte jag, i sällskap med några andra utbytesstudenter, Tysklands främsta turistmagnet: Schloß Neuschwanstein. Jag misstänker att alla någon gång sett en bild av detta slott, även om de kanske inte känner igen namnet. Slottet är beläget vid orten Füssen i sydvästra delen av Bayern, nära gränsen till Österrike. I de bayerska alperna, således. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats för ett slott; Neuschwanstein är byggt på ett berg, med alperna i bakgrunden, och med utsikt över slätten, byarna och sjöarna nedanför.
Neuschwanstein var Kung Ludwig II av Bayerns projekt. Kungen var en romantiker och drömmare, helt betagen av Wagners operor. Slottet byggdes både som en plats för kungen att dra sig tillbaka, och som en hyllning till Wagner; det är fullkomligt nerlusat med bilder föreställande scener ur sagorna som ligger till grund för Wagners operor. Första stenen i dess grund lades 1869, och det byggdes på i 17 år, fram till dess att kungen avsattes 1886, då slottet nästan var färdigt. Kungen hann bara tillbringa drygt 170 dagar i sitt drömslott, som ännu idag står ofullbordat. Ludwig II finansierade slottet helt och hållet med familjen Wittelsbachs pengar, vilket nära på ruinerade ätten.

Slottet, byggt som det är i ren sagostil, var redan från början en anakronism. Vid det laget att arbetet avbröts hade de första skyskraporna redan byggts i New York. Ludwig II var dock inte bara en romantiker, utan även intresserad av vetenskap och teknik. Slottet byggdes därför med både elektriska lampor och vattenklosetter, ett inslag som ytterligare förstärker den bisarra--och underbara--känslan av tider som kolliderar.

Vår resa till slottet började med ett försenat regionaltåg från München, vilket gjorde att vi missade vårt byte i Buchloe, och vi fick därmed en timme att bekanta oss med denna Ostallgäuiska stad (12 000 invånare). Det tog inte särskilt lång tid, kan jag meddela. Efter tågbytet anlände vi i Füssen (jag spekulerar i att namnet hänger ihop med att det ligger vid foten av alperna), och en kort bussresa senare var vi vid foten av berget på vilket Neuschwanstein tronar.

Slottet var sannerligen en mäktig syn, och efter att ha följt vägen som klättrar genom skogen uppför berget tog vi en guidad tur genom slottet. Rummen var rikt dekorerade med motiv från folksagor, och tronsalen var mäkta imponerande med sitt fina mosaikgolv och många målningar. Själva tronen saknas dock, den avbeställdes efter att kungen avsatts.

Från fönstren i tronsalen kunde man se Marienbrücke, en stålbro med trägolv som byggts över en ravin med fallhöjd på 90 meter. Det är från denna bro som många av de vanligaste fotografierna av Neuschwanstein tagits, så givetvis begav vi oss av till bron. Horder av turister svärmade över bron, som bar en viss likhet med en indisk buss, men utsikten var underbar, och att titta ner över räcket till vattenfallet under, samtidigt som man kände träplanken bukta under ens fötter, förstärkte sannerligen känslan av att vara vid liv.
På andra sidan bron gick en liten stig brant upp på berget (det berg som skymtar i brobilden ovanför). Bredvid denna lilla stig fanns en skylt som förklarade att man skulle undvika stigen på grund av Lebensgefahr. Detta var givetvis allt jag behövde för att övertygas om att klättra upp, och resten av gänget besatt en likaledes svag självbevarelsedrift. På toppen, en 15-20 meter upp, fanns en liten avsats, och därefter ett brant stup rakt nedåt. Utsikten över slottet och landskapet bortanför var till och med ännu bättre härifrån, och vi satte oss glatt och fotograferade varandra framför stupet. Det enda som svärtade ner ögonblicket var sorgen över att inte äga ett bra vidvinkelobjektiv, de här miljöerna är för storslagna för kameror i allmänhet, men 50 mm i synnerhet är inte ens nära att göra dem rättvisa.
Efter att ha ätit våra medhavda smörgåsar klättrade vi ner till stigen igen, och när vi var utom Lebensgefahr återstod helt enkelt att ta oss tillbaka till München, denna gång tacksamt nog med ett direkttåg. Buchloe i all ära, men once is plenty.

Den som gillar bergsområden och vackra utsikter gör gott i att besöka Neuschwanstein, och det skadar ju förstås inte heller att slottet utgör en intressant del av historien om hur Europas kungar tappade makten, och i somliga fall livet.

(Ode) An die Arbeit

2007-10-12T20:21:00.000+02:00

I vad som riskerar bli en tradition vill jag pusha för ännu en Wir sind Helden-låt med underbar text: (Ode) An die Arbeit. Jag reproducerar texten i sin helhet i botten av inlägget, allt för er bekvämlighet, kära läsare. Min favoritstrof är givetvis "Generell, alles was spaß macht: keine Arbeit". Klockren.

Wir sind Helden - (Ode) An die Arbeit

Sag mal - Du hast doch grade nichts zu tun
Erklär mir Arbeit -
Arbeit? Ja.
Arbeit mein Freund
- Das wird Arbeit

Na los

Na gut:
Also was das Schaf da mit dem Gras macht:
Keine Arbeit - Ach?
Was man später mit dem Schaf macht:
Das ist Arbeit - Aha
Generell alles was Spaß macht:
Keine Arbeit - Och
Generell was man im Gras macht:
Keine Arbeit - Ach so

[Chorus:]
Wir singen:
Ohne Arbeit wär das Leben öde
Also sing ich müde meine kleine Ode
An die Arbeit

Und die Lilien auf dem Feld haben:
Keine Arbeit - Na ja, aber
Sie haben kein Ziel, Jens haben kein Geld, haben
keine Arbeit - Das geb ich ja auch zu, aber
Aber wer das Feld bestellt hat
der hat Arbeit - Hm
Und wenn die Welt kein Feld bestellt hat?
Trotzdem Arbeit
Und wenn man ein Zelt auf dieses Feld stellt?
Keine Arbeit - Oh
Aber wer am Morgen vor dem Zelt bellt:
Der hat Arbeit - Ach
Ein Hund hat Arbeit?
Ja, der Hund hat Arbeit

[Chorus]
[Chorus]

An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und:
Du bist Preußen!
Eins und zwei und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Schluss

Wofür man morgens aus dem Bett fällt:
Das ist Arbeit - Okay, das hab ich verstanden
Wer sein Abdomen sich zum Brett stählt:
Das ist Arbeit - Aber das tut doch weh

Also der Atlas, der die Welt hält:
Der hat Arbeit - Ach jetzt hör aber mal auf
Wer einen Atlas für die Welt hält
der hat - ?
Und der den Stein da auf den Berg rollt:
Der hat Arbeit - Jau
Wer sein Bein hebt, übern Berg tollt:
Keine Arbeit -
Ja, aber Moment mal, was ist mit dem Hund - ?
Nein, der Hund macht Arbeit
Ah ja -

[Chorus]
[Chorus]

An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig

Wer ein Haus baut, einen Baum pflanzt
der hat Arbeit - Ja, ist klar
Aber wer aus dem Haus schaut,
um den Baum tanzt
der macht Arbeit... Na ja, aber wenn...

Jetzt reicht's aber, ihr beiden:
An die Arbeit!

Konsten att säga hej på Bairisch

2007-10-07T19:51:00.000+02:00

När man kliver in i en butik eller dylikt i Bayern bör man lämpligtvis hälsa på personalen, och här finns en liten kulturell fälla. Om du har varit i Tyskland förr har du säkert lärt dig att säga Hallo eller Guten Tag. I Bayern kan dessa hälsningsfraser faktiskt anses en smula otrevliga, eller åtminstone inte så särskilt hjärtliga.

De sydtyska trakterna, tillsammans med delar av Österrike och Schweiz har nämligen en hälsningsfras som inte återfinns i norra delarna av Tyskland. Vad du bör säga om du vill hälsa på en Bayrare är alltså: Grüß Gott!

Denna fras, som i direkt översättning betyder hälsa Gud stammar dock från att ordet Grüß ursprungligen även hade innebörden välsigna, alltså snarare Gud välsigne dig. För den som inte vill tas för Bayrare utanför Bayern bör frasen undvikas, och nordtyskarna har en hel uppsjö dryga svar, t ex "När jag träffar honom" eller "Förhoppningsvis inte alltför snart".

Det finns även en del andra--ännu mer dialektala--sätt att hälsa på Bairisch, t ex Griaß di, en dialektalare variant av Grüß Gott, samt den hos min lokala kebaberia populära Servus.

Hur säger man då adjö? Här blir det enklare: vanligast är Tschüß, men även Ciao är populärt bland folk i alla åldrar.

Whisky und Großkauf

2007-10-07T11:50:00.000+02:00

I fredags tittade jag in i den lilla whiskybutiken nära Marienplatz. När jag säger liten menar jag till ytan, den har storleken av ett litet studentrum, men den har ett sortiment som kan få vilken whiskyälskare som helst att bli religiös. Hyllor täcker väggarna, och i fyra hyllplans höjd står flaskorna på rad, alfabetiserade och i alla tänkbara varianter. Laphroaig? Visst, vill du ha 10, 15 eller 30 år gammal? Cask strength eller vanlig? Bowmore, sure, välj en av tolv sorter. Medan jag stod där och med hunger i blicken tittade på utbudet frågar föreståndaren mig om jag vill smaka på veckans erbjudande: Speyside. Ja tack, och han slår upp en 4 cl i ett litet provarglas. Jag vill särskilt vända mig till min far när jag säger detta: take that, Systembolaget!

Apropå min far var det just han som förde mig till butiken, på jakt efter Edradour. Edradour är Skottlands minsta destilleri; de producerar endast 12 fat i veckan, vilket gör att de precis ligger på gränsen till vad som är gångbart kommersiellt, och av det skälet är whiskyn svår att få tag på. Således bad Jens mig att leta efter en Edradour i Tyskland, och inte behövde jag leta länge; den här whiskybutiken har banne mig allt.

Med en flaska Edradour i handen pratade jag en stund med butiksföreståndaren. Jag sade att det var underbart för en svensk att hitta en butik som är så välsorterad, och ändå har lägre priser än man får hemma. Han såg lite skeptisk ut och förklarade att det inte alls var billigt, skatterna var ju skyhöga. Som skräckexempel menade han på att en flaska vodka för €5 hade €4 skatt. När jag sade att en flaska vodka i Sverige alltid har ca €15 skatt försvann färgen från hans ansikte. Det svenska trumfkortet fungerar alltid. Efter att ha sagt "Auf Wiedersehen" till föreståndaren försökte jag hitta en lämplig kartong att packa flaskan i för transport till Sverige. Det var inte helt enkelt att hitta inne i stan, så jag gav upp idén för kvällen och beslöt mig att återuppta sökandet under lördagen istället.

På fredagskvällen ordnades en fest för utbytesstudenter, och när jag kom dit var det proppfullt med folk i ett ganska underdimensionerat rum som försökte prata med varandra över ljudet av skränig musik. Jag hittade snabbt min isländska kompis från kön till inskrivningen (en berättelse för en annan dag), och han presenterade mig för två japaner och en sloven. Vår lilla grupp växte till sig med en ryss och en tjeck, därefter två estniskor, sen en italienska, och snart kändes det som vi var en lämplig symbol för gränsöverskridande samarbete. Eller en United Colors of Benetton-annons.

På lördagen vaknade jag framåt 12-tiden och kollade upp var närmsta Staples låg. För de som inte vet är Staples ett varuhus för kontorsmaterial, och för den som har minsta lilla fetisch för dylikt är det även en enorm fälla. Hyllmeter efter hyllmeter med pennor, blystift, bläck, häftapparater, hålslagare, laminatmaskiner, kuvert, papper, whiteboards, tejp. Och så hyllan jag letade efter: förpackningar. En lång rad kartonger av alla de slag breder ut sig, tillsammans med stora påsar med dämpande skumgummichips, och så förstås allas högsta dröm: 200-meterrullar med bubbelplast!

Efter mina upplevelser i Hamburg blev jag mycket överraskad av den uppenbara bristen på storhandlar i München. Jag misstänkte att det borde finnas någonstans, och i lördags lärde jag mig var. Jag satte kurs mot Staples, som låg placerad i ett område med det poetiska namnet "Euroindustriepark". Jag klev av bussen vid en hållplats placerad intill ett litet villaområde, och tänkte att det var ett underligt ställe för ett Staples, men jag satte kurs efter kartan och promenerade på en gångväg mellan villorna och en lekplats. Plötsligt svängde vägen tvärt åt sidan, och jag kom ut på en stor parkering framför en enorm industrilokal, och på andra sidan mig reste sig ett högt stängsel, krönt med taggtråd och dekorerat med skyltar som upplyste om att inkräktare på militärområdet kunde skjutas. Jag hade hittat rätt.

En kort promenad senare insåg jag att jag hade hittat Münchens storhandelsområde. Firmor som sålde möbler, gardiner, djur, bildelar, cyklar och allt annat man kan tänka sig tävlade om utrymmet, och folk myllrade överallt. Jag hittade mitt Staples, köpte det jag skulle, och fann på vägen ut att det låg i samma byggnad som en butik med det charmiga namnet real:-.

Jag trodde att real:- skulle vara en av de tyska billigmarknaderna, men det visade sig vara en obehagligt välsorterad livsmedelsbutik. Jag fick senare höra att de har en billig version också, så jag antar att jag var på ICA Kvantum snarare än Willys. Jag fördrev ett par timmar med att strosa omkring och kika på alla obekanta varor, och hittade mycket att gilla. När man sätter sin fot i en tysk butik med ett sortiment som denna blir man tvungen att överge en hel del fördomar om tysk matlagning. De hade ett sortiment ost som säkerligen kunde få min mor att lämna sitt hemland, och vin-, öl- och spritsortimentet kunde nog ge även den mest förhärdade Systembolagskramare en tår i ögat. Sherryfatlagrad grappa, hundratals sorters vin sorterade efter geografi, backar om 20 x 0,5 l bayerskt öl för €11, Hennessy VS för €20... Jag kan fortsätta, men det blir obehagligt. Låt mig helt enkelt säga att det finns goda möjligheter för livsnjutaren att njuta livet med en sån butik i närheten.

Givetvis finns det även en del saker man kanske hellre tar ett kliv förbi i sortimentet. Vad sägs om "Saure Lunge mit Herz"? Ja... det är ungefär vad det låter som: en traditionell bayersk maträtt gjord på syrade kalvlungor och kalvhjärta. Nej tack, jag har redan ätit. En del priser verkar också helt bisarra: €4,50 för en vaniljstång?

Hur som helst trivdes jag utmärkt på min storhandel, och eftersom den tacksamt nog ligger endast några hållplatser bort med den buss som stannar alldeles nära mitt hem kan jag faktiskt åka dit lite då och då och handla, när jag känner att mina lokala Plus och Lidl inte kan erbjuda det jag söker. Framsynt som jag var köpte jag denna lördag mat för söndagen, så jag inte återigen skulle hamna i situationen att jag är hungrig men inte kan få tag på något att äta. Således blir det idag bayersk söndagsmiddag: Schweinshax'n mit Kartoffelknödel und Sauerkraut. Alles schmeckt!

Oktoberfest

2007-10-04T21:21:00.000+02:00

Stefan kom ner och hälsade på, och i sällskap med honom och några av hans utbytesstudiekompisar från Singapore har jag tillbringat de senaste dagarna. Utan att gå in på för många detaljer tänker jag plocka russinet ur kakan och berätta lite om Oktoberfest.

Vi börjar med lite torra fakta--ingen orsak till panik, det kommer rikligt med blöta fakta senare. Låt mig vara fräck nog att norpa både en del fakta och några bilder från Wikipedias artikel om Oktoberfest, så att ni, kära läsare, slipper jobba er igenom all den där texten. Oktoberfest började 1810 då kronprins Ludwig (senare Ludvig I) och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen gifte sig. För att fira tillfället höll man en hästkapplöpning, och festen blev populär nog att den upprepades även åren efter. 1813 hölls uppehåll för att kriga med Napoleon (inte mot), men firandet återvände igen, och 1819 tog München över organisationen kring festen och beslutade att den framöver skulle hållas årligen utan undantag. Senare tidigarelades festivalen så att den börjar i september, för att säkerställa bättre väder.

I dagsläget firas Oktoberfest under de 16 dagarna fram till och med första söndagen i oktober, eller till 3 oktober (Tysklands återföreningsdag), om första söndagen faller på 1:a eller 2:a oktober.

Nog så om historia, hur ser det då ut idag? Ja, herregud. Festen firas på Theresienwiese, som fått sitt namn efter just den Therese som gifte sig och startade spektaklet. Theresienwiese, som till vardags bara kallas d'Wiesn, är ett stort (asfalterat) fält något sydväst om Münchens stadskärna. Fältet är ca 400 meter brett och någon kilometer långt, så det rör sig inte om något litet område. Under Oktoberfest täcks fältet av en berg-och-dal-bana, diverse andra åkattraktioner (tillräckligt för att nära nog bräcka Gröna Lund), mängder av stånd som säljer korv, crepes, glass, rostade kastanjer, brända mandlar, Steckerlfisch, filthattar, souvenirer av alla slag, lotterier och massa annat.

Och så, förstås, öltälten. Tält är egentligen inte det rätta ordet, detta är stora temporära byggnader med sittplats för uppåt 10 000 personer. Endast bryggerier från München får ha öltält på d'Wiesn, och det är de sex stora bryggerierna (Hacker-Pschorr, Paulaner, Augustiner, Hofbräu, Spaten, Löwenbräu) som har två stora tält vardera, och det finns även ett gäng mindre tält. Allt som allt finns över 100 000 sittplatser i tälten, där man serveras speciella Oktoberfestöl (som är lite mörkare, kraftigare i smaken och något mer alkoholstarka än vanliga brygder). Om man vill beställa en öl på Oktoberfest och låta som man är från trakten beställer man "a Maß". A Maß betyder "ett mått", vilket utgörs av en en fjuttig liter öl som serveras i ett stort glaskrus. Istället för "a Maß" kan man också be om "eine Maß", men ber du om "ein Maß" riskerar du att få en chokladbit ("ein Mars") istället. Sägs det.

När man kommer till d'Wiesn möts man av ett gigantiskt myller av människor från alla världens hörn, många iförda någon variant av Tracht, dvs Lederhosen och skjorta för herrarna, och Dirndl för damerna. Lokalbefolkningen kan skilja på de mer traditionella varianterna, och de som turisterna köper, men de flesta nöjer sig nog med att njuta av män i Lederhosen som skuttar runt på borden med ölsejdlar, eller--om man är lagd åt det andra hållet--att se djupt i både glasen och urringningarna.

Mitt första besök på Oktoberfest var lördagen på helgen mitt i festen, då jag, Stefan, Hansi och Mark (två bekanta till Stefan) anlände vid ungefär 13-tiden och ställde oss i kö för att komma in i ett av tälten. Vi stod i nämnda kö, som var fullproppad med skräniga italienare, och trängdes i ett par timmar innan dörrarna öppnades. Folkmassan gjorde en flodvågsliknande rörelse mot dörren, en del kom in, och resten formligen studsade tillbaka när dörrarna smällde igen. Vi kom inte in, så vi gav upp försöken och drog ut på stan istället.

Tagning två var tisdagen efter. Det var jag, Stefan och Marcus, Stefans utbytesstudiepolare från München. Det var inte lika stort tryck då som under den horribla helgen (som jag fick höra kallades för italienarhelgen), men vi letade ändå förgäves igenom två tält efter sittplatser. Vi lyckades dock hitta plats på ett av tältens ölterrass, vilket med tanke på det vackra vädret nästan var ännu bättre. Glada i hågen beställde vi varsin Maß och bekantade oss med våra nyfunna bordsgrannar. De visade sig vara ett gäng bestående av en Münchare, några Innsbruckare samt några från mindre orter i Tyrolen. Det var en kul samling folk på gott humör, och vi skålade och samtalade från klockan 17 till 22:30-tiden, då öltapparna på d'Wiesn stänger, och man får ge sig av mot stans många nattklubbar.

Den bestående känslan av Oktoberfest är att den är STOR. Redan i tisdags hade besökarantalet (antalet besökare per dag summerat, givetvis är en del av dessa samma personer som besökt festen flera dagar) sprängt 4 miljoner. Förra året serverades ungefär 6,1 miljoner liter öl, man gjorde av med hundratusentals kycklingar, och jag vill knappt veta hur många grisar som faller offer för de Bayerska kockarna under dessa veckor.