Tyskarna är ett nervöst folk. De har vid det här laget ställt sig på fel sida i så många konflikter, att de med rätta oroar sig för att något europeiskt folk--vilket som helst, de har alla en gås oplockade med tyskarna--ska smyga sig in om natten och tilldela tyskarna deras rättmätiga straff. Plågade av vitlöksluktande visioner av baskerprydda fransmän med Sabatierknivar gömda i baguetter som smyger sig förbi det intet ont anande Bundeszollamt och in i germanernas hjärteland, sover tyskarna lätt och oroligt om natten. De vaknar hålögda och darrande, och beger sig i detta sinnelag till arbetet medelst tunnelbana, en färd som för tysken närmast är att jämföra med slakttjurens sista färd mot sitt öde.
När en tysk tunnelbanevagn lämnar en hållplats ropar man genast ut vilken nästa station är, och på vilken sida av tåget man ska kliva av. Tyskarna reser sig genast och flockas vid tillbörlig dörr, där de sedan panikartat trängs i sina försök att vara först ur tåget. Tyskens största skräck är att lokföraren inte ids vänta på att alla klivit av, utan helt sonika stänger dörrarna och medför de panikslagna passagerarna till nästa hållplats, där de då desorienterade och förskräckta skulle stappla ur vagnen och falla till knäna, ropandes mot himlarna: Warum?
För att stilla sina nerver har tyskarna ett starkt behov av Ordnung, vilket man uppfyller genom att sätta upp skyltar med regler, förbud och anvisningar. Blotta åsynen av lagparagrafer i relief på en stålplatta, stadigt fastnitad i en stenpelare på tågstationen, lugnar tyskens sinne och skänker honom en inre ro. Mycken sorg hade kunnat besparas Europa under det förgångna århundradet, om endast Polens gränser prytts av skyltar bärande texten Blitzkrieg verboten.
Donnerstag, 30. Oktober 2008
Dienstag, 14. Oktober 2008
Dahoam
Det är inte utan sorg i hjärtat som jag lämnade Stockholm i söndags morse, men det är ej heller utan glädje i hjärtat som jag återigen beträdde bayersk mark. Under inflygningen sken solen över Oberbayerns landskap av omväxlande jordbruk och skogar, vars trädkronor lyste i vackra höstfärger. När jag klev ur planet väntade jag mig därför undermedvetet den svenska hösten kännetecken: den klara luften som fyller lungorna med en svalkande kittling, alla kanter liksom skarpare där de avtecknar sig mot himlen, och ett solljus som får trädens blad att nästan glöda.
Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.
Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.
När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.
Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.
Istället slog 20 °C emot mig, och det typiska münchniska diset låg i luften och dolde horisonten, där en klar svensk höstdag skulle ha visat upp alperna som en målad filmkuliss. Sådana syner får man i München vänta på Föhnvinden för att få.
Det var i alla fall en mycket vacker dag i sin egen rätt, men jag var trött och hungrig, så jag tog en bit att äta och begav mig sedan till mitt rum i Studentenstadt. När jag anlände vid 14-tiden tänkte jag att jag nog skulle ta en 30 minuters tupplur, ställde väckarklockan och sov prompt förbi den och ända fram till 19:30. Oops. Jag gick i alla fall och lade mig i någorlunda anständig tid och kom så upp på morgonen och åkte ut till universitetet för att besöka lite föreläsningar.
När jag hade kommit hem gick jag ut för en joggingtur i Englischer Garten, och som om München var svartsjuk för all den tid jag nyligen tillbringat i Stockholm, visade min nya hemstad upp sina bästa sidor. Solen hade sjunkit till strax ovanför trädtopparna, och ljuset silade sidledes genom gula och röda blad i de stora bokarna. Det frasade under fötterna av torkade bruna blad från de majestätiska kastanjeträden som är så populära i Bayern, och hela parken doftade som en höskulle.
Kvällen tillbringades på TUMi:s Stammtisch för utbytesstudenter, där jag träffade på Pedro och Theanh, två av mina grannar från WG 1 där jag bodde i Mars, och i sällskap med dem stiftade jag bekantskap med några av de utbytesstudenter som nu anlänt i München, och befann sig i samma situation som jag själv för ett år sedan. Det är fascinerande hur fort ett år far förbi, och lite sorgligt är det allt att de vänner som jag lärde känna då--Leifur, Mari, Liis, Henrik, Irina, Rainer--alla är försvunna nu. Men livet har sin periodicitet, och just nu är stan full av människor som vill lära känna varandra, så jag har nog snart nya vänner.
Abonnieren
Posts (Atom)