Påskafton i Salzburg

På påskaftonens morgon styrde jag och Angelica glada kosan till München Hbf, köpte oss en macka och varsin kopp kaffe och tog sedan 9:42-tåget till Salzburg. Det var en mulen dag, men tack och lov inte regnig, och tågresan genom Oberbayern mot den österrikiska gränsen bjöd på en del vackra alper i bakgrunden.

Väl framme i Salzburg tog en kort promenad oss från det mer moderna området kring Hauptbahnhof till Altstadt-området på andra stranden av floden Salzach. Salzburg har en mycket vacker gammal stadskärna av riktig stenstadsbebyggelse, grundad på den gamla goda tiden då salt var värt sin vikt i guld, och Salzburg, som namnet antyder, förfogade över en saltgruva. Tack vare dessa rikedomar var Salzburg en mäktig stad. Redan år 798 gjordes Salzburg till ärkebiskopsdöme, och 1328 fick staden långtgående självstyre som del av det heliga romerska riket, och styrdes av prins-biskopar. I dag kan man ju förstås köpa salt för några cent kilot i vilken Aldi-butik som helst, så Salzburg, likt Sverige, tronar mest på minnen av fornstora dar.

Lite otur med vädret som sagt, men vackra alper ändå

Det som staden dock är känd för i dag är ju förstås den där prototypen för de moderna rockstjärnorna, mannen som skapade stor musik, festade hårt, och gillade infantil sex- och bajshumor: Mozart. Mozart föddes 27 januari 1756 i Salzburg, och jobbade ganska mycket där, även om han senare kom i konflikt med sin arbetsgivare, fick nog av staden, och drog till Wien. Minnet av mannen vilar dock tungt över staden, som tronar med hela två Mozartmuseer samt en uppsjö av olika varianter på delikata Mozartkugeln, praliner av nougat täckt med mandel- och pistaschmarzipan, doppade i choklad.

Apropå infantil humor...

...bjuder svenskan på en hel del dylik när man är i Österrike

Efter att ha korsat floden klättrade jag och Angelica upp på den bakomliggande kullen Mönchsberg, från vilken man fick en utmärkt utsikt över staden. Vi stannade till på ett litet värdshus för att äta lunch, vilket dock snart visade sig vara ett misstag, för långsammare service får man leta efter: över 40 minuter tog det att få en varm macka och en kallskuretbricka. Och inte fick man ett ord av ursäkt heller. Utsikten från terrassen där vi satt fanns dock inget att anmärka på, Altstadt bredde ut sig nedanför oss, och vi fick syn på en marknadsplats, så när vi slutligen ätit upp begav vi oss ner i gränderna för att titta på marknaden och de omgivande gatorna.

Marknaden hade, i typisk lokal stil, stor tonvikt på olika former av skinka, ost och fruktbrännvin, och mest lockande såg nog ändå de stora Bergkäs-hjulen ut, men jag vet minsann hur sån ost luktar, så vi beslöt oss att för att inte släpa runt en påse hela dagen, ett beslut som jag senare ångrade när jag insåg att det hade hjälpt till med att hålla turisterna på avstånd.

Turisterna ja, såna fanns det gott om i Salzburg. Såsom boende i München anser ju jag och Angelica att vi givetvis inte skall klassas som turister, en åsikt som salzburgarna själva säkert skulle bestrida. Otvivelaktigt är dock att de enorma skarorna amerikaner och britter (vi hörde mer engelska än österrikiska i Salzburg) inte kan klassas som annat än turister, och borde därmed fösas ihop med japanerna och placeras bakom något stängsel i en hage någonstans, så att vi andra kan ta oss fram på de trånga gatorna.

Den obligatoriska turistbilden från Salzburg, med lite vacker gränd, och mycket turister

Efter att ha tröttat ut oss genom att vandra runt i stan tyckte vi att det var dags för en fika, och eftersom Österrike är känt för sina konditorier tänkte vi att det väl skulle gå bra. Vi tog oss in på café Fürst, som skröt med att ha uppfunnit Mozartkugeln, vilket borde ha fått oss att ana turistfälla, men vi gick glatt in ändå. En ännu lustigare kundtjänstupplevelse än den uppe på Mönchsberg väntade. Vi satte oss vid ett bord, beslöt oss att dricka kaffe och äta Apfelstrudel, men när servitrisen kom till vårt bord hann jag bara till "Zwei Cappuccino..." och sedan var hon försvunnen. Något förstummade satt vi kvar och undrade varför hon inte ville höra hela beställningen. När hon så dök upp med kaffet bad jag om våra Strudeln, varpå vi fick beskedet att kakor beställer man vid tårtutställningen en liten bit bort. Jaha ja, medan kaffet stod och kallnade gick jag snällt till tårtdisken och bad om två Apfelstrudeln. De placerades på disken, men när jag gjorde en rörelse mot dem fick jag höra att nej, de kommer bäras ut till bordet. Varför jag inte bara kunde göra det själv förstod jag inte, men i vilket fall återvände jag till bordet, och några minuter senare, lagom till att cappuccinon kallnat, serverades vi våra Apfeltorten (för äkta Strudel var det heller inte).

När vi hade ätit upp kom dock den riktig stora överraskningen: tydligen ville de inte ha betalt för fikat. Det var i alla fall totalt omöjligt att påkalla servitrisens uppmärksamhet; efter en upptrappning av försök till ögonkontakt, subtila handgester, samt närmast desperat viftande med armarna, gav jag upp och gick till tårtdisken och bad att få betala. "Nej det går inte, du måste betala till servitrisen.", "Men jag har väntat i över 30 minuter redan! [vilket var sant, red.anm.]", "Tyvärr, det är bara hon som kan ta emot betalningen". Jag försökte därefter påkalla uppmärksamhet genom att ställa mig ivägen för servitrisen när hon svepte runt och betjänade alla andra utom oss, men det gav inte heller något resultat; trots att hon varken var av ringa ålder eller ringa storlek hade hon all smidighet som ett dussin katter kan uppbringa, och navigerade helt enkelt runt mig. Jag fick en medlidsam blick av en kvinna vid ett annat bord, som dock själv hade varit smart nog att be att få betala direkt när hennes kaka hade levererats.

Slutligen, efter nästan 40 minuters väntan, fick vi betala, en process som tog hela 30 sekunder, och lämnade servitrisen med runda €0,00 i dricks. Kärringjävel.

Givetvis skall inte hela staden dömas ut på grund av dessa två sura äpplen, men det var lite svårt att skaka av sig den trista känslan av att ha fastnat med inte bara ena, utan faktiskt båda benen, i turist-rävsaxarna som Salzburgs krögare placerat ut. Inför nästa besök i denna vackra stad blir det till att undersöka vilka serveringar som är värda ett besök, och helt enkelt undvika turistfällorna.

Vackert var det som sagt såväl nedanför...

...som uppe på Mönchsberg

Trots att stormen Emma lämnat sina spår även här...

...kan man fortfarande hitta små hoppfulla vårtecken

Trots otur med vädret och maten var utflykten ändå på det stora hela lyckad, och jag ser fram emot att med lite mer på fötterna besöka Salzburg igen när vädret skärpt till sig.

Kanske till exempel på Valborgsmässoafton, då Hansi Hinterseer välsignar stan med ett besök

Karfreitag in Starnberg

För första gången i livet stod inte Kerstins utmärkta påsklunch till förfogande för att ge den rätta stämningen, så Angelica och jag fick ta tjuren vid hornen och ordna påsken själva. Som utlandssvensk har man dock en stor fördel vid tillfällen som dessa, nämligen tillgång till en del av det man absolut behöver, via vår sponsor: IKEA. På skärtorsdagen företog jag mig alltså en kort resa ut till Brunnthal, och köpte Abbas senapssill och löksill, gravlaxsås, knäckebröd samt Reimersholms 10 snapsar (à 5 cl stycket).

Efter detta begav jag mig till staden och köpte köttfärs, ägg och lite Valrhona-choklad för att göra tryfflar av (mer om dem nedan), och därefter var det dags att försöka köpa lite lax att grava. Haha. I många år framöver kommer jag minnas den tryckande känslan i bröstet när jag tittade på de trötta laxfiléerna som vanprydde livsmedelsbutikernas diskar till "budgetpris" som €19,90/kg. Till slut hittade jag på Viktualienmarkt en butik som sålde en lax som faktiskt var färsk, och jag behövde bara betala €30,00/kg för den. Jag grät inombords när jag sträckte över pengarna och mottog en laxbit som hade kostat en tredjedel i Sverige och varit minst lika färsk. Det finns nackdelar med att bo långt från havet, i en kultur där folk tror att en matjessillmacka är en fiskmåltid.

Med inköpen klara tänkte jag och Angelica att det var lika bra att ta påskmaten på långfredagen. Detta är ju givetvis lite inkorrekt, men vi ville gärna ta en tripp till Salzburg under helgen, och här i katoliklandet är allting stängt under långfredagen, påskdagen och annandagen, så påskafton var enda chansen att få se något mer än stängda butiker i Salzburg.

Således upptogs fredagen av att grava lax, rulla köttbullar, koka potatis och ägg, kyla nubbar och rulla tryfflar.


Recept på det första behöver väl knappast nämnas, men tryfflarna blev så goda att jag vill pusha lite för dem. Efter att tidigare ha gjort chokladtryfflar och smaksatt med likörer tyckte vi att konsistenserna brukade bli lite besvikande, så vi bad vår gamla vän internet om hjälp, och hon levererade. Det visade sig att Sugar High Friday #25 (matbloggnings-event) hade handlat om chokladtryffel, och där fanns recept i mängder att få tag på. Vi valde att satsa på ett grundrecept från Tartelette, en bloggare vars bakverk alltid ser munvattnande goda ut, och vars recept brukar vara enkla att följa och fungera bra. Inspiration gällande smaker snodde vi från lite varstans.


Tre Chokladtryfflar
ca 35-40 tryfflar
Ja, de tre tryfflarna handlar alltså om tre smaker, inte om antalet färdiga godbitar. Chokladtryffel är i grund och botten en rullad ganache, dvs en blandning av choklad och grädde. Tryfflar kan smaksättas med nästan vad som helst, klassiska smaker är apelsin, kanel och hallon, men det går att bli hur experimentell som helst. En kort titt på Sugar High Friday-länken från ovan torde ge mer idéer än man nånsin hinner jobba sig igenom.

Gällande chokladen så är det verkligen värt att lägga pengarna på riktigt fin choklad; om man gör tryffel på Marabouchoklad kan man lika gärna bespara sig själv besväret och köpa en god chokladkaka istället. Valrhonachoklad går att köpa i 200 g-block i Hötorgshallen i Stockholm för ca 70 kronor blocket, vilket skulle placera priset på hela receptet nedan på ca 160 kronor, inklusive allt. Det är ju förstås en del pengar, men om man betänkar att tryfflar kan kosta sådär 10-20 kronor styck från konditor är det rätt rimligt, och det är ju en tillfredsställelse i sig att ha producerat något delikat för egen hand. Det går ju givetvis också att nöja sig med en eller två smaker, och skala ner receptet därefter. Vad gäller tillgängliga smaker använde vi Guanaja (70 %), och Caraïbe (66 %). Caraïbe är lite fruktigare i tonerna, och den använde vi rakt av till citronen, medan vi körde kardemummatryfflarna helt i den mer mättat chokladiga Guanajan, och lät naturelltryfflarna bestå av en 50-50-blandning av de båda sorterna. Caraïbe har jag inte funnit i Stockholm, men däremot Manjari, som är ännu fruktigare än Caraïbe, med ännu lite lägre kakaohalt, jag tror det är ca 56 %.

Ingredienser
400 g choklad av mycket god kvalitet, vi använde Valrhona Guanaja och Valrhona Caraïbe i lika delar
240 ml vispgrädde
ca 60-75 g smör
1 tsk kardemummakärnor
1 citron, skal och saft
kakao, kanel och florsocker, till dekoration

Tillvägagång
Dela chokladen i 3 lika stora högar (använd våg), och placera dem i varsin liten skål i vilken man lätt kan röra om. Häll upp grädden i tre koppar. Hacka chokladen ganska fint. Riv det fina gula skalet från citronen (se till att inget vitt kommer med) och spara det, pressa ur 3 tsk saft och spara.

Ganache 1: Naturell
Ge grädden ett uppkok i en kastrull, ställ sedan av den från plattan i 5-7 minuter, så den svalnar lite.
Slå grädden över chokladen och rör om tills chokladen precis löst sig. Vid behov, värm mycket försiktigt över ett vattenbad, men chokladen ska verkligen bara precis smälta.
När chokladen är smält, rör i ca 20-25 gram smör i två omgångar. Smöret ska bara knappt gå in i ganachen, som borde bli blank och vacker. Även här kan ett vattenbad användas vid behov, men försiktigt.
Ställ ganachen i kylskåp för att stelna.

Ganache 2: Kardemumma
Stöt kardemummakärnorna lätt, bara så att de öppnar sig och släpper ut lite mer arom, de ska inte malas. Blanda ner kardemumman i grädden och ge det ett uppkok i en kastrull. Ställ av från plattan i 5-7 minuter.
Sila grädden ner i chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.

Ganache 3: Citron
Blanda ner citronskalet i grädden och ge den ett uppkok. När grädden precis kokar upp, droppa långsamt i citronsaften under omrörning, så att den blandas in utan att grädden skär. Ställ av från värmen i 5-7 minuter.
Sila grädden över chokladen, och rör tills löst (se ovan).
Rör i 20-25 gram smör i två omgångar (se ovan).
Ställ i kylskåp för stelning.

När ganacherna stelnat i ett par timmar i kylskåpet är det dags att rulla tryfflar. Om man har tillgång till ett melonkuleverktyg eller dylikt kan det vara till användning här, annars är det handrullning som gäller. Ganachen kommer vara ganska fast i konsistensen, så ju rundare utgångskula du har, desto rundare blir den färdiga tryffeln. Det gör dock inte mycket om de får ett lite "organiskt" utseende, de kommer smaka bra ändå. Försök dock att se till att de inte blir gropiga, då fastnar för mycket garnering senare.

Ta en liten mängd ganache (lite större än en spelkula) och rulla den i händerna så den får fin form. Placera kulan på ett fat och upprepa tills all ganache är rullad. Dina händer kommer bli galet kladdiga, men det är svårt att undvika; njut av att slicka av ganachen från dem i slutet.

Gör detta med alla tre ganacherna, se till att tvätta händerna emellan, så de inte ger smak åt varandra. Ställ därefter in faten med tryfflar oövertäckta i kylskåpet i ett par timmar. Genom att lämna tryfflarna oövertäckta får de en lite fastare yta, vilket gör att de inte fuktar upp sin garnering, trots att de inte blir rullade i tempererad choklad, som annars brukligt är.

När tryfflarna stått i ett par timmar är det dags för garnering. Vi använde kakao för de naturella tryfflarna, kanel för de med kardemumma, och florsocker för de med citronsmak. Tag en tryffel, rulla den i önskad garnering, och gör av med överflödig garnering genom att skaka tryffeln lite i en sil.

De färdiga tryfflarna placeras lämpligt på ett fat eller i en burk, och förvaras under idealiska förhållanden vid ca 15 grader, men kylskåpet duger bra också, men då kan de gärna tas fram lite i förväg när de ska serveras, så de får fin konsistens.


Vårt slutresultat såg ut som ovan, och smakade alldeles utmärkt. Särskilt citrontryfflarna blev vi väldigt nöjda med, de fick en fantastisk fruktighet som ändå inte tog död på chokladsmaken. Helt underbara för oss citrusfanatiker.

Framåt kvällen var det så dags för oss att slå oss till bords och äta vår traditionella, om än feltajmade, påskmat. På bordet stod alltså hemgravad lax, hemlagade köttbullar, Abbas lök- och senapssillar, gravlaxsås, knäckebröd med smör, samt kokt potatis. Till detta drack vi öl, samt tre nubbar: Skåne till sillen, Bäska droppar som mellanaperitif, samt Östgöta Sädesbrännvin till resterande. Det smakade som ett litet hörn av Sverige i exilen, och köttbullarna blev alldeles utmärkta. Men nog saknades ändå Kerstins dignande påsklunch, och sällskapet.

Boarischn Wikipedia

"Griaß Enk in da Boarischn Wikipedia!" kan man läsa på huvudsidan till bayerska Wikipedia, som alltså är en motsvarighet till t ex svenska och tyska Wikipedia: ett onlineuppslagsverk på Boarisch (Bairisch). Eller som de själva beskriver det:

Wikipedia is a freie Enzyklopädie im Intanet. Sie werd in mehrare Sprachn vo am Haufn Freiwillign gschriebn. Da Begriff setzt si zsamm aus „Wiki“, des is des Programm mit dem jeda im Intanet entsprechende Seitn wia d' Wikipedia verändan ko und de letztn Buchstabn vo Encyclopedia, dem englischn Wort für Enzyklopädie.
As bsondane an da Wikipedia is, das a jeda dro mitschreibn deaf. So gseng ghearn de Artikl nemmads und a jeda derfs frei nutzn, solang a si an de GNU-Lizenz für freie Dokumentation hoid.

Som kanske är bekant är jag något av en dialektentusiast, och den här typen av initiativ tycker jag mycket om, och inte bara för att jag tycker om att ha en ordentlig samling text på bayerska till hands. Det är intressant att internet inte, som många profeterat, leder till att små språk dör ut medan engelskan breder ut sig över världen, utan tvärtom har internet gjort det möjligt för små språk att överleva och förstärkas.

Ett problem för små språk är att de i huvudsak är muntliga, och ofta saknar skriftliga källor, eftersom ingen förläggare varit intresserad av att ge ut litteratur på småspråk, och inte heller har några tidningar tryckts på dessa språk. Med hjälp av internet kan man dock publicera text helt (eller näst intill) kostnadsfritt, och därmed kan ett muntligt språk få en skriftlig tradition. Om vi tar bayerska som exempel så förefaller det som att det bayerska skriftspråket börjat växa fram bland ungdomar som kommunicerar talspråkligt i text på chattar på internet, och därigenom har man börjat utarbeta en de facto-standard för nedteckning av bayerska, och därefter har det spritt sig och skapat projekt som Boarischn Wikipedia.

Trenden har spritt sig vidare; det finns nu en serie (än så länge bara två, men det kommer nog fler) deckarböcker som utspelar sig i Allgäu, och där en god del av dialogen är på bayerska. Här ser man också en koppling till en bredare trend av regionalism. Världen blir allt mer sammankopplad via internet, vilket har fått en kontrasterande utveckling i en ökad stolthet över regionen och dess seder och dialekt. Detta förstärks nog också av att man numera allt mer uppmanas att äta lokalt producerade råvaror, för att skona planeten, vilket också lett till en förstärkning av de positiva värdena i hembygden; ta som exempel reklamen för svenskt sigill.

Själv tycker jag om det; världen blir mindre genom de nya möjligheterna till kommunikation över gränser, men också större genom att de stora homogena områdenena faller isär till regioner, var och en med sin särart. Mångfald innebär ju faktiskt att det existerar kulturella skillnader, inte att all världens kultur mosas ihop till en enda smoothie.

Uppdatering 26/3 10:00: Jag hittade Wikipedias lista över alla Wikipedior, och den visar att det finns en stor mängd små språk som jobbar på sina dylika, även om många av dem inte hunnit till mer än ett par hundra artiklar. Ett stickprov av småspråk (i princip de som jag kunde känna igen, det finns ju så många) visar att det finns Wikipedia på Lëtzebuergesch, Plattdüütsch, Alemannisch, Pennsilfaanisch (Pennsylvansk tyska), Englisc (Anglo-Saxon/Old English), Føroyskt, Frysk, Nedersaksische, normaund, Ripoarisch, Scots, Inuktitut, samt Seeltersk. Som sagt, detta var bara de jag kunde känna igen, det förefaller finnas en hel del slaviska och centralasiatiska språk där också.

Dire Straits - Romeo and Juliet

På temat musik från den gamla goda tiden har vi en oförglömlig klassiker som jag knappast tror att jag behöver presentera i någon särskild ingående detalj. Mycket bättre än så här blir det inte; avnjut!




Dire Straits - Romeo and Juliet

NARRATOR:
A love-struck Romeo sings the streets a serenade
Laying everybody low with a love song that he made.
Finds a streetlight, steps out of the shade
Says something like "you and me babe, how about it?"

Juliet says "hey, it's Romeo, you nearly gave me a heart attack!"
He's underneath the window she's singing "hey la, my boyfriend's back.
You shouldn't come around here singing up at people like that...
Anyway what you gonna do about it?"

ROMEO:
Juliet, the dice was loaded from the start
And I bet that you exploded into my heart
And I forget I forget the movie song.
When you gonna realize it was just that the time was wrong, Juliet?

Come up on different streets, they both were streets of shame.
Both dirty, both mean, yes and the dream was just the same
And I dreamed your dream for you and now your dream is real.
How can you look at me as if I was just another one of your deals?

When you can fall for chains of silver,
You can fall for chains of gold,
You can fall for pretty strangers,
And the promises they hold.
You promised me everything, you promised me thick and thin, yeah!
Now you just say "oh Romeo, yeah, you know I used to have a scene with him".

Juliet, when we made love you used to cry.
You said "I love you like the stars above, I'll love you 'til I die".
There's a place for us, you know the movie song.
When you gonna realize it was just that the time was wrong, Juliet?

I can't do the talks, like the talk on the TV
And I can't do a love song, like the way it's meant to be.
I can't do everything, but I'll do anything for you,
I can't do anything, except be in love with you!

And all I do is miss you and the way we used to be,
All I do is keep the beat and the bad company.
Now all I do is kiss you through the bars of a rhyme,
Juliet, I'd do the stars with you any time!

Juliet, when we made love you used to cry.
You said "I love you like the stars above, I'll love you 'til I die".
There's a place for us, you know the movie song.
When you gonna realize it was just that the time was wrong, Juliet?

NARRATOR:
A lovestruck Romeo sings the streets a serenade
Laying everybody low with a lovesong that he made
Finds a convenient streetlight, steps out of the shade
He says something like "you and me babe, how about it?"

ROMEO:
"You and me babe, how about it?"

Kulturella skillnader: Frukost

Jag sitter här framför datorn med dagens frukost: en skål turkisk yoghurt med müsli och en knäckebrödssmörgås. Efter detta ämnar jag avnjuta en kopp kaffe, och därmed känner jag mig nöjd, eftersom det kommer bli en stadig lunch idag (Allgäuer Kässpatzn). I vilket fall som helst så består min frukost i hederlig svensk stil av en syrad mjölkprodukt och någon smörgås, även om jag sörjer att det inte går att få tag på något så simpelt som filmjölk här.

I kontrast till min frukost gillar tyskarna att äta sötsaker på morgonen. I min korridor finns förvisso inga Nutellafanatiker, men exempel på frukostar jag har sett är: vitt bröd med smör och sylt, vitt bröd med smör och honung, vitt bröd med smör, yoghurt med russin och honung (och ingen müsli) samt lite annat på temat.

Nog för att jag aldrig varit den som ätit ordentliga frukostar regelbundet, men det här med snask till frukost kommer jag nog inte ta upp som vana i första taget.

Amma med alkohol

Det har ju varit debatt på sistone i Sverige om huruvida man som kvinna får röra vid alkohol när man ammar eller ej. Fotbollsfrun har skrivit om det, och det har även den kanske mer sansade Hillevi Wahl, samt givetvis en mängd andra personer, inte minst dussinfolket som kommenterar på bloggartiklarna.

Min åsikt är att man givetvis bör dricka med yttersta måtta när man har unga barn, men det är faktiskt inte det den här debatten har handlat om. Här handlar det om att folk vill att myndigheterna medvetet ska lämna ut felaktig information.

Man vill att Livsmedelsverket ska ljuga och påstå att ett ammande barn kan ta skada av alkoholen i modersmjölken om mamman dricker upp till ett par glas vin. Det är bara det att barnen inte gör det, så Livsmedelsverket ska inte ljuga och påstå det.

Myndigheter ska inte ljuga.

Tierpark Hellabrunn

Strax söder om Münchens innerstad ligger förorten Thalkirchen, och ett stenkast bort, precis på andra sidan Isar, hittar vi Münchens djurpark: Tierpark Hellabrunn. Djurparken har en mycket stor mängd djur från världens alla hörn, och är indelad i geografiska sektioner, typ Amerika, Asien, etc.

Här fanns det krokus i februari, bara så ni vet

Angelica och jag gav oss av dit den 25 februari, en ganska vacker dag medan det fortfarande var vårigt i München (sedermera gjorde ju vintern återbesök). Mellan mer klassiska attraktioner som vargar, lejon, elefanter, giraffer, schimpanser, gorillor och orangutanger fångades undertecknad mer av de lite mindre exotiska djuren. Djurparkens två korpar till exempel, fascinerade mig oerhört. Dessa ståtliga fåglar är inte bara magnifikt stora, de har också en blick som tyder på intelligens och slughet. Inte konstigt att gammal nordisk mytologi höll dem som symbol för visdom och minne, och lät dem vara den högsta gudens hjälpredor. Även brittisk tradition manar till respekt för dessa fåglar, eftersom det sägs att kung Arthur förvandades till en korp och flög iväg, och att han kanske en dag återvänder. Tyvärr är korpar inte bara intelligenta, de är därtill inga stora fans av paparazzi, så jag hade svårt att få bra bilder av dem, men att få uppleva dem i närbild var häftigt, och jag hade mycket svårt att slita mig från voljären, vilket stackars Angelica kan intyga.

Andra mindre exotiska inslag i djurlivet, men ändock trevliga, var de vilda djur som håller djurparken för sitt hem: en ekorre och några småfåglar. Utöver dessa fanns viss fauna som för oss svenskar är exotisk nog, men som är lokal för alplandskapet, nämligen små murmeldjur som trivsamt satt i bisoninhägnaden och mumsade på växtdelar.

En tur genom det tropiska växthuset gav oss en titt på lite ödlor, sköldpaddor och fåglar. Ett stort gäng zebrafinkar fladdrade omkring och utstötte sina typiska tutande läten, och i en liten avkrok stötte vi på en papegoja som lugnt satt på en gren alldeles intill gången. Jag sträckte fram handen, fullt beredd på att få en bit av fingret bortslitet, och farhågan verkade besannas när papegojan tog tag i mitt finger med näbben. Men det visade sig inte vara ett aggressivt drag, utan bara ett klättergrepp; papegojan klättrade utan att tveka en sekund upp på min hand och vidare uppför armen, varpå den satte sig vid min nacke och bet mig lite snällt i nackskinnet. Tyvärr hade jag kameran runt halsen, varför det inte finns någon bild av mig med gojan, men den klättrade snällt över till andra djurparksbesökare, och lät sig fotograferas; till skillnad från korparna var denna fågel en riktig linslus.

Slutligen nådde vi då fram till djurparksbesökets höjdpunkt för alla små barn, samt för er käre författare, nämligen parkens Streichelzoo, alltså området där man får klappa getterna! Så här på vårkvisten fanns det också ett gäng hemskt söta små killingar, men för att de ska få lite lugn och ro sina första veckor i livet hölls de i en separat hage under parollen "se, men inte röra". Däremot fanns det ett gäng getter som ännu inte fått sina killingar, men som i allra högsta grad var gravida; som små bollar såg de ut. Dessa knatade omkring och lät sig i utbyte mot mutor klappas. Djurparken håller med små foderautomater där man stoppar in €0,50 och får ut en handfull foder som getterna formligen älskar; så fort de hör rasslet av foderautomatens mekanism kommer de springande, och är man inte försiktig så slickar de i sig fodret innan man ens fått ut det ur automaten. Därtill har de inga skrupler gällande att helt enkelt klättra upp på den person som har en handfull foder. Allt som allt är de alltså fruktansvärt oförskämda, och himla trevliga.

Jag orkar inte infoga alla foton från djurparksbesöket, så för att se mer bilder: hoppa över till min Flickrsida. Tierpark Hellabrunn saknar förvisso Skansens hembygdscharm, eftersom den är en mer renodlad djurpark, men nog så trevlig och med många djur att titta på, samt väldigt trevliga getter. Utan tvekan blir det återbesök vad det lider.

Feinkost Spina

Så här när vårvädret smyger sig på har jag drabbats av ett oerhört sug att laga mat med fräscha råvaror, vilket givetvis osökt för tankarna till italiensk mat. En kort sökning på forumen på Toy Town Germany, en hemsida för alla engelsktalande utlänningar i Tyskland, gav utdelning: inte alls långt ifrån Studentenstadt ligger Feinkost Spina, en butik med italienska matvaror.

Tänkt och gjort, jag tog tunnelbanan två hållplatser till Kieferngarten och promenerade sedan i det mysiga (achtung, ironi) regnet i ca 10 minuter innan jag något blöt nådde fram till mitt mål. Väl inne i butiken försvann alla spår av sorg över vädret, jag hade väntat mig en liten trång butik med lite vin och ost och pasta, men möttes istället av en fabrikslokal på åtskilliga hundra kvadrat, fullproppad med italienska varor av alla möjliga arter, torkat och konserverat såväl som färskt.

Jag grabbade givetvis tag i en vagn och började gå runt bland hyllorna och dreglade över utbudet. Butiken var nämligen inte bara välsorterad, utan höll också en mycket rimlig prisnivå. Bra italienska tomatkonserver för 60 ct, ett halvt kilo torkade bönor för dryga euron, parmigiano reggiano för €1,80/hg, osv. Som om det inte vore nog med detta så hade innehavaren också en frukt- och gröntbutik vägg i vägg, där man kunde få tag på läckerheter som färsk vitlök, underbara citrusfrukter, italienska tomater och sallad av alla de slag.

När jag var klar i butiken hade regnet bedarrat, och det började så smått spricka upp mellan molnen. Det var med ett par kassar i händerna och ett stort leende på läpparna som jag satte kurs tillbaka till WG:t där jag glatt packade upp allt och fotograferade det för er skull, kära läsare.


Här ser vi i ingen särskild ordning:
1 flaska Valpolicella Classico 2006 från Santi
1 flaska Chianti 2005 från Cantina di Montalcino
1 kg mjöl Tipo 00, italienskt durumvetemjöl för pizza och pasta
1 kg finkornigt havssalt
2 x 400 g skalade plommontomater på konserv
400 g skalade körsbärstomater på konserv
500 g torkade borlottibönor
500 g linguine
90 g inlagda sardellfiléer
90 g kapris
Drygt 100 g svarta oliver i olja
125 g buffelmozzarella
240 g parmigiano reggiano
250 g färsk salsiccia
Ett huvud vit raddichio med rosa fläckar
En stor röd paprika
Några sicilianska tomater
En färsk vitlök
Ett knippe färsk persilja
Ett knippe ruccola

Ja, det var det hela. Och vad gick då ett dylikt kalas på? €32. I min mening helt fantastiskt, särskilt som större delen av kostnaden ligger i vinet, korven och osten. Resterande varor var, som ovan nämnt, löjligt billiga. Ett kilo Tipo 00-mjöl, som är det mest glutenrika (starka) vetemjöl man kan tillgå kostade 79 cent, mindre än ett kilo helt vanligt vetemjöl på snabbköpet.

Det enda problemet jag nu möts av är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av allt detta. Som tur är har jag Jamie Olivers Italien att tillgå, och därtill har jag en idé om en sallad som jag tror kan bli rätt fräsch. Recept kommer om den blir lyckad.

Kulturella skillnader: kaffe på kvällen

Igår kväll vid sådär 22-tiden började jag gå in i kvälls-läge, och därför gick jag till köket för att brygga mig en kopp kaffe. Denna aktivitet föranledde Katha att fråga mig "Ska du dricka kaffe så sent? Behöver du vara uppe sent i natt?", vilket jag tyckte var en synnerligen dum fråga, tills jag insåg att den var ställd på tyska och inte svenska.

Hur kan man inte kunna dricka kaffe på kvällen? Schwachsinn.

Wohngemeinschaft

Sedan snart två veckor, och i cirka tre veckor till, bor jag i WG 1 på Hans-Leipelt-Straße 6 i Studentenstadt i München. Därför tänkte jag nu berätta lite om hur livet kan se ut i en studentkorridor i München.

I korridoren bor: jag (som hyr rummet av en viss Felix, som återvänder från studier på annan ort i början April), The Anh, en vietnames som bott i Tyskland sedan länge, Pedro, en spansk utbytesstudent, Katha, en tysk musikstudent, Tanja, en tysk specialpedagogstudent, samt Sonja, WG:ts mormor (som bott här i över två år), som studerar någonting designartat.

Det första som hände efter att jag flyttat in var att Pedro och The Anh tyckte att lukten blev förskräcklig, och drog ut på en veckas suparturné i Slovenien, Österrike och Ungern, vilket lämnade mig ensam med de tyska flickorna. Så jag kopplade på charmoffensiven, det vill säga jag bakade kanelbullar. Nog för att jag vet att kanelbullar är ett bra recept, men jag hade inte förväntat mig det överväldigande goda mottagandet; Tanja och Sonja krävde att receptet skulle översättas till tyska innan jag flyttade ut, och bullarna försvann nästan lika fort som de bakades. Katha tittade på bullarna med en sorgsen blick och upplyste mig i efterhand, pappskallen, om att hon var laktosintolerant. D'oh.

För att sätta mig i respekt hos hela befolkningen, och för glädjen i att ha tillgång till en ugn igen, kompletterade jag mitt Hat Trick med en kladdkaka och en limetårta, båda mjölkfria, och fick från Sonja tillmälet Backfuzzi, som jag dock inte är så säker på är en komplimang i vanliga fall.

Utöver bakandet så har jag fördrivit de senaste dagarna med lite lättare studier (både de som har med skolan att göra, och filosofin), samt att när vädret nu åter förbättrats drälla runt lite i Englischer Garten som befinner sig på bara ett par minuters avstånd till fots. Jag och Angelica var där i söndags, en strålande vacker vårdag, och upptäckte att det finns biodlare i parken, så om man vill kan man köpa lokalproducerad honung direkt av producenten. Angelica hittade också en en, och poserade snällt för kameran:



Det var en hel del folk som hade satt sig på stränderna längs floden Isar för att njuta av solskenet:



Under lördagen (8 mars) firade Tanja sin födelsedag, några veckor försenat, och bjöd på wok och vodka innan hon och hennes skock tjejkompisar drog ut för att dansa och lämnade en tinnitusartad tystnad efter sig. Festen bjöd på en ursäkt att knäppa av ett par bilder på korridorens invånare, så här kommer de:


Katha är en ganska tystlåten flicka, oftast märker man att hon är hemma på att det plötsligt börjar spelas pianomusik. Det är i min mening ganska behagligt med lite plinkande som bakgrund till tillvaron, men visst blir man lite väl förtrogen med vissa styckens svårare delar.


Sonja är i själva verket inte alls suddig live, utan minst lika skarp i konturerna som andra människor. Jag skyller på kameran. Sonja känner man bäst igen på att hon har ny frisyr och hårfärg varje gång man träffar henne, eftersom hon är hårmodell för något slags frisörseminarium i stan. Såhär i dagarna är hon inte alls lika lycklig som bilden antyder, eftersom hon igår opererade ut alla fyra visdomständerna, och sedan dess har hasat omkring i mysbyxor och drogrus med en ispåse tryckt mot munnen.


Tanja, som på bilden ses servera mig tysk fulvodka (Furst Üranow, någon?), var Leifurs bästa vän i korridoren, och jag fick ärva henne, eller om det var hon som fick ärva mig. I vilket fall dricker hon emellanåt kaffe med mig och fejkar intresse när jag försöker förklara solipsism på tyska. Tanja kommer från Kaufbeuren i Allgäu, och jag har därför tvingat henne att lova att lära mig att göra äkta Käsespätzle. Recept kommer.

Hyckleri

Utan att gå in i alltför mycket detaljer vill jag snabbt kommentera en lustig sak i Zumwinkel-affären. Jag vet inte om det har riktats någon uppmärksamhet mot frågan i Sverige, så en kort beskrivning kan vara på sin plats.

Klaus Zumwinkel, chef för tyska posten, har gömt undan ett antal miljoner euro för skattemyndigheterna via en stiftelse i Liechtenstein. Skattemyndigheterna har nu fått reda på detta, och Zumwinkel har häktats.

Jag läste i en tidning en artikel om detta, i vilken skribenten raljerade om hur de rika anser sig stå över lagen, och att det nu var läge att visa att absolut ingen står över lagen. Vilket är helt korrekt. Det lustiga är bara att skribenten inte med ett enda ord kommenterar det faktum att bevismaterialet mot Zumwinkel består i sekretessbelagda uppgifter som av en före detta anställd i en Liechtensteinsk firma stulits, och att de tyska skattemyndigheterna köpt nämna stöldgods för över 7 miljoner euro. Liechtenstein anser sig ha utsatts för spionage, och jag håller med.

Så, moralen blir: ingen står över lagen, utom skattemyndigheter. Personligen ser jag det som ett betydligt mer allvarligt problem att myndigheter bryter mot lagen än att privatpersoner gör det. Givetvis skall Zumwinkel ställas inför rätta för sitt brott, det är ju just precis det som vi har rättssystemet till, men när rättsväsendet självt bryter mot lagen, vem skall då ställas inför rätta? Och hur kan det kallas rättvisa när lagen bara skyddar staten från medborgarna, och inte tvärtom?

Om Zumwinkel hade fångats med legala metoder, eller om skribenten hade gett myndigheterna en känga, hade jag gladeligen instämt. Som det är nu får jag en bismak av dubbelmoral i munnen. Det handlar inte om att ingen skall stå över lagen, här låter man ändamålet helga medlen, och ändamålet är att trycka till de rika.

Filosofi: "Cogito, ergo sum"

Jag kände att jag, trots intyganden om motsatsen, inte var riktigt irriterande nog. Så jag köpte mig en bok om filosofi. Eftersom alla gillar filosofi ska vi tala om det idag.

Dagens filosof är Descartes, en inflytelserik fransk filosof som gjorde misstaget att flytta till Sverige, där han prompt dödades av det sketna vädret. Innan han dog hann Descartes avskaffa världen, via ett resonemang som vi ska titta lite närmre på.

Descartes ville finna tryggad, säker kunskap; saker som var sanna. I syfte att göra detta beslöt han sig för att ifrågasätta precis allt, och vägra att acceptera någonting som sant förrän det var ställt utom allt tvivel att det faktiskt var sant. Resonemanget löd ungefär som följer:

Jag uppfattar en värld genom mina sinnen, en värld som tycks mig verklig. Men när jag drömmer så ser och hör jag saker som tycks mig lika verkliga, fast då jag vaknar ur drömmen visar det sig att de inte alls var verkliga. Hur kan jag då veta att det jag uppfattar nu inte också är en dröm eller hallucination? Hur kan jag vara säker på att mina sinnen alls ger mig rättvisande information? Jag ser mitt bord, men finns det verkligen där bara för det?

Det kan jag inte vara säker på. Alltså måste jag anta att allt mina sinnen visar mig är falskt, jag kan inte vara säker på att de visar den sanna världen, eller att det alls finns en värld.

Vad finns då? Jag tvivlar på världen, jag tvivlar på allt. Men jag kan inte tvivla på att jag tvivlar, för det skulle i sig vara tvivel. Alltså är tvivlet verkligt. Men om tvivlet är verkligt, då måste någonting finnas som tvivlar, ty att tvivla är att tänka, och om det tänks, då måste något också tänka.

Jag tänker, alltså är jag. Cogito, ergo sum.

Här har vi Descartes kända uttalande, det som väl alla hört, men färre kan berätta vad som menades med. Efter insikten om att han själv existerar, men utan att kunna vara säker på något annat, försöker Descartes bygga vidare utåt, och finna fler nödvändiga sanningar. Han finner t ex att Gud måste existera, ty Gud är en perfekt varelse, och det är ju mer fullkomligt att existera än att inte göra det, så om Gud inte fanns vore han inte perfekt, och därmed måste han existera. Efter att ha bevisat att en god Gud existerar argumenterar Descartes att Gud i sin godhet givit honom sinnen som inte kan vara fullkomligt felvisande, och att han därför i viss mån kan lita på sina sinnen.

Framförallt gudsbeviset har kritiserats av många, men somliga filosofer anser sig också se problem med Descartes avskaffande av världen. Man kan till exempel argumentera att det enda som gör det möjligt för oss att avfärda en dröm är att vi vaknar upp till verkligheten. Om ingen yttre verklighet finns att kontrastera drömmen mot så är det inte en dröm, då är det "drömmen" som blir verkligheten. Om allt vi kan finna belägg för är att någon form av sinnesintryck når oss, då är dessa sinnesintryck verkligheten.

Empiriskt lagd som jag är finner jag avskaffandet av verkligheten något stötande, men anser ändå att man kommer runt problemet genom att helt enkelt inskränka sig till studiet av det som vi har tillgång till, med andra ord tillämpa argumentet ovan. Vi kan helt enkelt anta att verkligheten existerar, och att det är den vi observerar, ty om inget sätt finns att ta sig ut från det vi observerar, då är det inte meningsfullt att kalla det för något annat än just verkligheten.

Vad tycker ni?

PS. Om man ska vara noggrann så är det ontologiska gudsbeviset inte Descartes, han har bara norpat det från St Anselm.

The Who - Baba O'Riley

Ju äldre jag blir, desto äldre blir musiken jag lyssnar på. Eller något liknande i alla fall. En gång i tiden var jag någorlunda i fas med vad som spelades på radio och MTV (inte för att de spelar någon musik på MTV längre, men i alla fall). De senaste månaderna har jag lyssnat på The Who, Dire Straits, Eagles och Stones.

Dagens låt är från de förstnämnda, och bör lyssnas på på hög volym på en anläggning med kraftig bas, så att upptrappningen i början av låten får den kläm den förtjänar. Mmmm... wunderschön.




The Who - Baba O'Riley

Out here in the fields
I fight for my meals
I get my back into my living
I don't need to fight
To prove I'm right
I don't need to be forgiven
yeah, yeah, yeah, yeah, yeah

Don't cry
Don't raise your eye
It's only teenage wasteland

Sally, take my hand
We'll travel south cross land
Put out the fire
And don't look past my shoulder
The exodus is here
The happy ones are near
Let's get together
Before we get much older

Teenage wasteland
It's only teenage wasteland
Teenage wasteland
Oh, yeah
Teenage wasteland
They're all wasted!

Stormen Emma

Vädret har varit lite kämpigt här under helgen. Natten till lördag blåste det upp till storm, jag vaknade någon gång under natten av en smäll, och när jag tittade ut genom fönstret stod träden och svajade i den kraftiga blåsten. Senare under dagen blåste det upp ännu mer, och sedan kom det både kraftigt hagel, åska, snö och sludd. Kallt var det också, fy fan.

Det visar sig dock att vi här i München fick det relativt milt, stormen Emma lyckades på sina håll blåsa i över 50 m/s, och enligt DN omkom åtta personer under gårdagen, varav ett par i Bayern, bland annat en gammal man som av en vindpust blåstes ut i en gata framför en lastbil. Läs DN:s artikel här.

Trots detta måste jag erkänna att min första tanke när det började storma var "coolt", och att jag övervägde att gå ut i stormen för att se om det blåste så mycket att det var svårt att gå. Nästa gång det ser ut att bli stormigt ska jag försöka mäta vindhastigheten på något vis, och ärligt talat skulle det vara kul att försöka upprepa Franklins experiment, fast det är oklart om det experimentet över huvud taget fungerar. Om det gör det är det nog farligt.

Bayern wählt

Idag var det val i Bayern. Som EU-medborgare registrerad i München sedan mer än 3 månader före valet blev jag förvånansvärt nog valberättigad till valen om Oberbürgermeister, Stadtrat samt Bezirksausschuss Schwabing-Freimann. Dvs till borgmästarvalet, stadsrådet samt stadsdelsnämnden. Trots att jag tidigare har förklarat min cyniska ståndpunkt gällande att rösta kunde jag inte låta bli att ta chansen att se hur det är att rösta i Tyskland.

Det började någorlunda bekant, min vallokal låg i ett klassrum i en skola. Därefter blev det lite värre. Istället för de simpla svenska valblanketterna där du stoppar ner en lapp i ett kuvert och kanske kryssar för en politiker som du gillar särskilt mycket, så fick man här tre stycken papper, ett för varje val. Oberbürgermeister var inga problem, bara att kryssa för sin kandidat. Därefter blev det lite värre. I varje stadsdelsnämnd finns 31 ledamöter, och av någon anledning leder detta till att man får 31 röster att portionera ut mellan kandidaterna. Men ingen kandidat kan få mer än 3 röster, vilket leder till att man var tvungen att välja ut minst 31 kandidater att rösta på. Blä. Efter denna pärs vecklade jag upp Stadtratspappret, och gissa hur många röster man fick där? 80. Woohoo, dags att välja ut 27 satans politiker.

Så hur röstade jag då? Till Oberbürgermeister har det länge suttit uppe massa affischer som visar kandidaterna, och jag hade redan bestämt mig för att välja kandidaten med den snyggaste mustaschen. Eftersom jag kände att det var en bra strategi ville jag tillämpa den på de andra valen också. Avsaknaden av bilder ledde dock till att jag fick nöja mig med att rösta på de kandidater vars namn och yrkestitlar ledde mig att tro att de skulle ha en schysst mustasch. T ex "Hermann Obermaier, Metzger" (charkuterist) och "Fatima Mohammad, Studentin". Mer mustascher i München, det är min paroll.

Nu ser jag fram emot det spännande beskedet om hur många mustascher som tar sig in i stadens politiska strukturer.

Uppdatering 19:12: Det ser ut som sittande Oberbürgermeister Christian Ude, en man med en föredömlig mustasch, kommer bli kvar på sin post, och att hans parti SPD (s) kommer att bli störst i stadsrådet, men antagligen utan egen majoritet.