Dienstag, 22. Januar 2008

Hahnenkammrennen in Kitzbühel

Kitzbühel är en ort med drygt 8500 invånare, vackert belägen i Tyrolen. Bortsett från att vara födelseort för allas vår idol Hansi Hinterseer är Kitzbühel ort för Hahnenkammrennen, en del av alpina världscupen i skidåkning, och det var detta som lockade ett litet men härdat gäng av matte-utbytisar och en underligt fiskdoftande flicka att stiga upp i ottan en lördagsmorgon, för att hinna ta 7:42-tåget från München Hbf till Rosenheim (där de bytte till tåget mot Wörgl, varpå de bytte till tåget mot Kitzbühel).

Vårt lilla gäng bestod av mig, Angelica, Leifur, Henrik och Rainer, vår österrikiske Führer, som i typisk ledaranda hade biljetterna och inte behagade dyka upp förrän 5 minuter innan tåget gick. Men iväg kom vi i alla fall, och två trevliga tågresor fick vi glädjen att byta tåg i Wörgl.

Wörgl. Denna stad, denna stad, detta under, detta nirvana! Wörgl bekantade jag mig ursprungligen med då jag för första gången reste till Innsbruck, och jag fann namnet mycket lustigt. Senare åkte jag ännu en gång till Innsbruck, och även denna gång passerade jag genom Wörgl, som både jag och Leifur kom överens om måste vara något av det finaste världen har att erbjuda. Försök då, kära läsare, att förstå den ilning av glädje som sköt uppför min ryggrad då Rainer berättade att jag skulle få beträda denna heliga mark! Med darrande fötter och klappande hjärtan steg vi av tåget och ut på plattformen på Wörgls Bahnhof. Tyvärr hade vi ingen tid att undersöka staden vidare, men kanske var det bäst så, mitt arma hjärta kunde inte gärna hålla en sådan glädje inne, och kanske skulle jag dött på fläcken, lycklig och renad, redo att möta Skaparen.

I vilket fall som helst kom vi fram till Kitzbühel, och begav oss till målområdet för Hahnenkammrennen, vilket inte var svårt, med tanke på att det låg sisådär 100 meter från Hbfen. Vi köpte våra biljetter och klättrade en bit uppför backarna och hittade snart en fin utsiktsplats, omgivna av glada österrikare med flaggor målade i ansiktet, italienare med typiskt trist italiensk attityd och några schweizare, som var... ja. Schweizare.

Mest spännande av alla schweizare var en någorlunda ung man som var bra mycket mer än någorlunda på lyset, och som stapplade fram till ett medelålders par alldeles nära oss, varpå ungefär följande konversation utspelade sig:

<fyllo> öh eh öh schkål på dig!
<man> jaha, ja, tack tack
* fyllo plockar fram en fickplunta och häller upp en skvätt
<fyllo> ta en sup hördu, det är prima det här, hemmagjord örtsnaps
<man> eh ja, nej, det är nog bra hördu
<fyllo> nämen drick nu, drick!
* man dricker en liten slurk
<man> såja, resten är till dig
<fyllo> NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ jag har druckit drick nu, drick!
* man dricker upp
<fyllo> så ska det se ut!
* fyllo häller upp en till, men tappar både snapsen och balansen, stöder sig genom att ta tag i kvinnan
<fyllo> å en sådan vacker kvinna! nu ska jag pussa din fru
<man> nej det tycker jag inte
<fyllo> jo men det är okej, jag pussar bara på kinden
<man> okej... men bara en gång
* fyllo pussar två gånger
* kvinna ser besvärad ut
* man ser trött ut
<fyllo> jag är skidlärare
<fyllo> i Basel

Ungefär här dök fyllots något mindre berusade kompis upp och släpade iväg honom, till parets stora lättnad. Till vår stora glädje återsåg vi vår vän något senare, när vi var på väg ner från kullen. Då var han inbegripen i ett slagsmål med några österrikiska kids, men verkade inte vara i någon vidare fara; alla närvarande österrikare var tvärpackade (på tåg nummer två hade vi glädjen att ha sällskap av en samling österrikiska ungdomar som drack öl klockan 9 på morgonen), och kunde inte heller sikta.

Lördagens deltävling var störtlopp, och till en början gjorde österrikarna mycket gott ifrån sig, till omgivningens stora glädje, men efter ett tag seglade en schweizare upp till första plats och en jänkare till andra plats, varpå österrikarna blev mycket mindre entusiastiska för det hela. Jag noterade även att alla "italienare" som deltog i tävling hade påfallande tyska namn; de var helt enkelt från Sydtirolen, vilket är en italiensk region med självstyre och till stor del tyskspråkig befolkning. Frågan är om inte dessa åkare är mer att betrakta som österrikare än italienare, men då kanske vi borde börja sortera österrikarna i tirolare, wienare osv. Europa är en utmärkt plats att lära sig skillnaden mellan nation och stat.

Efter tävlingen bestämde vi oss för att ta en titt på staden Kitzbühel, och vi hittade både ett bageri och en kyrka, i vilken Angelica och Leifur bråkade om huruvida rokoko skulle beskrivas som "lighter than baroque" eller "like baroque, but with more frills". Som ni förstår var spänningen närmast olidlig. Utöver detta fanns inte alltför mycket att se i Kitzbühel. Det var en liten alpstad, med en vacker gammal stadskärna av stenhus, omgiven av huvudsakligen typiska alpstugor och omringad av alper. Mycket vackert och mycket pittoreskt.

Efter stadsvandringen började det bli dags att återvända till Münchens trygga och varma famn, och trötta föll vi ner i sätena på tågen och åkte hemåt under det att vi diskuterade Hansi Hinterseers storhet, samt gudomligheten i att ha fått uppleva en solnedgång i Wörgl, där vi i mycket läglig tid bytte tåg på hemvägen.