Nürnberger Christkindlesmarkt

Det gäller att hålla tungan rätt i mun med dialekterna här i trakten. I fredags sade jag till Angelica att "imorgon ska jag till Nürnberger Christkindlmarkt", men det var alltså inte korrekt. Nürnberg ligger nämligen i Franken, och i Franken har man Christkindlesmärkten. Norr om Bayern (i Preußen!) har man Weihnachtsmärkten, men låt oss lämna dialekterna därhän.

Nürnberger Christkindlesmarkt, således. Vi var en käck grupp matte- och informatikutbytisar som på lördagsmorgonen träffades vid spår 23 på Münchens Hauptbahnhof: jag (Sverige), Leifur (Island), Rainer (Österrike), Thomas (Tyskland), Ivonne (Tyskland), Maria (Ryssland/Tyskland), Irina (Ryssland), Agi (Ungern) samt en ungersk kille och en ungersk tjej vars namn jag varken minns eller kan uttala. Efter att alla andra hade småsovit i två timmar på tåget, medan jag glatt tittade på Bayersk landsbygd utanför fönstret, anlände vi Nürnberg. Det var en mycket vacker dag; solen sken från en klarblå himmel, och kylan var uthärdlig: på en höft sådär -2 grader Celsius.

Nürnberg är en stad med en lång historia, som rymmer både stolta och mindre stolta ögonblick. Grundad omkring år 1000 var Nürnberg boplats för kejsarna av det heliga romerska riket under åren 1050-1571, däribland Kejsar Karl IV. Något senare fick Nürnberg ett lite tristare rykte, när den rätt så välbekante herr Hitler höll sina massmöten där. Vid slutet av WWII var Nürnberg också platsen där krigsbrottsrättegångarna hölls, och där några högt uppsatta nazister blev hängda för sina brott.

Men det senare såg vi inte mycket av i lördags. Vårt första mål efter att ha klivit av tåget var att ta en sväng förbi den gamla kejsarfästningen, som var mycket vackert placerad på en kulle med utsikt över staden. Vi kom dit via en promenad genom stadskärnan, som var mycket vacker, med många gamla byggnader i den speciella Nürnbergska stilen: sandstenssockel med träfackverksövervåningar. Borgen i sig såg ut precis som man föreställer sig en medeltida fästning: byggd i sten, med bröstvärn, torn, vallgrav samt en hänförande utsikt över staden som breder ut sig nedanför.

Efter slottet ville vi berika våra själar med lite konst, närmare bestämt besökte vi Albrecht Dürers hus som var centralt beläget i staden. På plats finns inga original av mästaren, eftersom han hade ganska gott sinne för företagsamhet (eller kanske snarare hade hans fru det), och därmed sålde sin konst medan han ännu var vid liv. Alltså fick vi nöja oss med att se avbildningar, men de var nog så imponerande ändå. Dürer var även matematiker på sin tid, men tyvärr fanns inga reproduktioner av hans matematiska mönster på plats, vilket gjorde oss alla besvikna. Min depression botades dock av att jag fick hälsa på en vänlig 10-årig Golden Retriever på väg ut från muséet. Jag noterade till Ivonne att jag nästan saknade hunden mest av alla, varpå hon anklagade mig att vara en mycket dålig son, och rådde mig starkt att undvika att avslöja detta för mina nära och kära. Uppenbarligen kastade hon pärlor, stackarn.

Efter detta begav vi oss till själva Christkindlesmarkten, som sträckte sig över hela stora torget och in på några sidogator. Mängder av människor myllrade omkring bland stånden som sålde Glühwein, Nürnberger Bratwürstl, julprydnader, mössor, vantar, handsnidade träleksaker, etc. Vi satte kurs mot ett Glühweinstånd och samtalade över några koppar Heidelbeerglühwein (=blåbärsglögg), som smakade alldeles utmärkt, och som jag verkligen ångrar att jag inte köpte med mig en flaska av. Därefter splittrade vi upp oss lite, av navigationstekniska skäl, och jag, Irina och Leifur gav oss av genom folkmängden. Irina, uppväxt i Moskva, besitter en imponerande god förmåga att navigera genom folkmängder, medan Leifur, vars hemland antagligen bara har ungefär tio gånger så många invånare som Nürnbergs Christkindlesmarkt har besökare, såg ganska besvärad ut. Irina pilade fram och tillbaka och tittade på hantverken, och Leifur prutade ner en träkatt från €6 till €4, medan jag namsade på en Lebkuchen och njöt av det juliga i att vara trött och kall och omgiven av tusentals personer som är i vägen för en. Efter att ha återförenats med de andra, och efter att jag och Thomas enväldigt beslutat att vi alla behövde två koppar Glühwein till, begav vi oss mot tågstationen för hemfärd.

Det visade sig att vi inte var ensamma om idén, tågvagnen var så pass full att vi inte alla fick sittplatser; jag och Ivonne blev sittande i mittgången på tåget, där vi undersökte vem som hade mest av sitt barnasinne kvar. Trots att Ivonne är sex år äldre än mig kunde vi konstatera att undertecknads ben och skinkor domnade bort i rekordtempo, varmed vi bekräftade att ens mentala ålder påverkar ens fysiska. Men vi höll humöret uppe; Ivonne höll ett mindre föredrag om Jules Vernes böcker, och jag kontrade med att förklara Michelson-Morley-experimentet. Good times.

Framåt 21-tiden anlände vi München, och jag bet ihop och reste mig (och förblev stående!) på mina bortdomnade ben med värkande leder, och raglade mot S-Bahn hemåt. Därmed var dagen slut, och jag kan konstatera att Nürnberg var en mycket trevlig och vacker stad, att Glühwein är gott, och att jag har en helt ny förståelse för föräldrarnas ovilja att sitta på golvet i fyra timmer och bygga med Lego när jag var ung.

Weihnachtslieder

Idag fyller Hanna år, och för att fira har jag druckit lite glögg, och lyssnat på julmusik. Någonstans på vägen sändes en stråle blid in i mitt hjärta, armt och mörkt, och jag kände ett plötsligt behov av att dela med mig av stämningen.

Först ut har vi Tölzer Knabenchor, alltså tölziska pojkkören, som sjunger Weisse Weihnacht och den tyska klassikern Oh Tannenbaum. Därefter söker vi oss en liten bit österut i Centraleuropa, nämligen till Wien, och deras gossekör, som framför Fröhliche Weihnacht überall.

På tal om Österrike, minns någon Hansi Hinterseer? Född i Kitzbühel blev han en framgångsrik skidåkare, och idag är han någon slags schlagerartist. En intressant karriär, non? I vilket fall som helst har Hansi spelat in lite julmusik, och om ni gillade pedofiltemat med alla gossekörerna... ja, då kommer ni älska det här: Lieder zur Weihnachten 2007.

Vidare till Preußen, och den här låten kanske somliga till och med minns från svensk TV. Det var jul 1999, och det sena 90-talet hade härjat millenniet hårt; så hårt att det var döende. Vi som var unga och påverkbara, ja vi blev påverkade. Bilderna på TVn talade till oss, (precis som rösterna i huvudet), och vi lyssnade. På Blümchen. Blame society. Or Canada. I vilket fall som helst: Unterm Weihnachtsbaum.

Efter all denna tyska förtjänar mina kära läsare att få känna sig varma och trygga i sitt moderlands mörka och iskalla famn. Därför presenterar jag er den bästa julvideon alla tider (titeln "bästa julsången" är ju upptagen av Fairytale of New York). Mina damer och herrar: Anders F Rönnbloms Det är inte snön som faller. Och för den som redan hunnit börja sakna ärans och hjältarnas språk, men ändå känner sig hemma i Sverige, ja då kompromissar man; Tyskarna från Lund med Achtung X-mas.

Biddschen!

Föhn

Såhär i närheten av de tyskspråkiga delarna av Alperna existerar ett väderfenomen som kallas Föhn (fenomenet i sig existerar kring alla bergskedjor, det bara heter något annat på andra ställen). Föhn kallas också för den snöätande vinden, och blotta konceptet fyller min själ med glädje. Varför? Jo, för att det för mig en (visserligen ganska kort) bit nerför den gata som den angliska språkvärlden kallar memory lane. Mer exakt minner jag mig om tiden då jag satt i Oscar Kleins auditorium på AlbaNova som nyantagen fysikstudent på KTH, och bligade med mina fuktiga rådjursögon på Göran Grimvalls gestalt.

Termodynamik, alltså.

Den som inte är intresserad av fysik kan med fördel skumma ett par stycken här, men kolla i slutet, det finns lite kuriosa där. För er andra: dags att lära er något skoj om väder! Låt oss först påminna oss allmänna gaslagen: pV = nRT. Det intressanta i vårt sammanhang är egentligen relationen mellan tryck (p) och temperatur (T). I vårt fall är nämligen n och R konstanter, och vi får då ett samband som säger att om trycket ökar så måste antingen volymen minska, eller temperaturen öka.

Det blåser upp en vind i norra Italien, och vinden rör sig norrut, mot Alperna. När luftmassorna träffar Alperna pressas de uppåt över topparna, och eftersom trycket på dessa höjder är lägre kyls luften av. När luften svalnar förlorar den förmågan att behålla vätska, och vattenångan fäller ut som regn. Efter att luften passerat topparna så går det åt andra hållet: den sjunker mot lägre nivåer, och i samband med detta så pressas den ihop. Eftersom luften rör sig fort är denna expansion adiabatisk, vilket är ett tjusigt sätt att säga att luften inte hinner jämna ut sin temperatur mot omgivningen. Med andra ord: luften pressas ihop och värms därmed upp. Eftersom vattnet regnat av är vinden nu både varm och mycket torr, men värmen ger den möjlighet att ta upp vattenånga; den är undermättad på fukt. Därefter blåser vinden vidare över trakterna norr om Alperna, däribland München, och kan orsaka enorma temperatursvängningar; inom loppet av ett par timmar kan temperaturen stiga 10-15 grader Celsius, och på grund av att luften är så torr kan den mycket effektivt smälta snö. Därav smeknamnet som nämndes ovan.

Okej, det var dagens fysiklektion. Effekten av Föhnväder är alltså en vind som hastigt höjer temperaturen och käkar fuktighet till frukost. Det sägs att folk påverkas av vinden, somliga klagar på huvudvärk, andra på hjärtbesvar, och man menar i folkmun att människor blir aggressiva eller deprimerade av vädret. Dessa besvär kallas för Föhnkrankheit, men tas av förklarliga skäl inte på något vidare allvar av läkarvetenskapen.

Den som tycker att den här vindens namn bär en lustig likhet till det svenska ordet för hårtork blir säkert road av att höra att det minsann inte är någon slump. När AEG introducerade sin hårtork på 1920-talet registrerade de varumärket Fön (även lokalt en alternativ stavning av ordet), av uppenbara skäl, och det ordet smög sig sedan in i både svenskan och många andra språk.

PS: Det är möjligt att jag inte är den enda som noterar tempusbytet där uppe. Det är avsiktligt, bara så ni vet.

Gott och blandat från Youtube

När man ändå tänker på nostalgi och Youtube kunde jag inte låta bli att påminna mig om Orinoco Flow av Enya, och likaledes det underbara klippet från säsong ett av South Park där Stans farfar ska visa honom hur det är att vara gammal, och släcker lamporna och sätter på en Enya-skiva. Jag minns också första gången jag hörde talas om South Park; jag gick i sexan, och jag och min vän Calle strosade runt på skolgården en rast. Han berättade om en tecknad serie med några ungar som använde oerhört grovt språk, och där en av ungarna blev dödad på otäcka sätt i varje avsnitt, och jag minns att jag tänkte att han nog hittade på, och jag minns hur fascinerande det var att han talade sanning.

Det får mig att inse att rören var unga på den tiden. Idag skulle väl ändå ingen bli överraskad över något dylikt? Eller? Vad känner mina läsare till exempel när de ser (ACHTUNG: retorisk fråga, klicka inte på länken!) Lemon Party? Glädje? Äckel? En inre tomhet?

Men hur som helst. Youtube var temat, så jag länkar till en av internetvideos pionjärer: Cute With Chris. Att döma av reaktioner från folk som jag länkat detta till så är han allt i från humorns Jesus till totalt ointressant. Jag tycker det är skitroligt, men hej. Det är ju jag. Mina favoriter är nog när Chris läser en rappares sångtexter som vore det poesi (apropå huruvida sångtexter är poesi, Kerstin), men att se honom svara på ett läsarbrev om detta är också kul.

Så här i juletider bör vi ju inte glömma allas vår favoritjulsång. Nog finns det ingen annan sång som passar så bra för att värma hjärtat i decemberkylan som Fairytale of New York. Eller hur?

Slutligen lämnar jag er med några visdomsord från vår kära bayerska påve:

Varför läser ingen poesi? [Del 1]

Länge tyckte jag inte om poesi. Som ni säkert listat ut vid det här laget så föreligger inte denna antipati längre, snarare tvärtom. Jag finner stor glädje i bra poesi, vilket fick mig att undra över anledningen till att jag så länge trodde att jag helt enkelt inte gillade dikter. Så här i efterhand ter sig svaret närmast trivialt, och nu är det dags för mig att plocka fram den breda penseln. Alltså:

Q: Varför läser ingen poesi?

A: För att all modern poesi är skitdålig.


Ja, go' vänner, svårare än så är det inte. Titta till exempel på Annandagar av Jonas Modig. Jag har inte ens läst mer än texten på baksidan av boken (presentationssidan på Bokus), men jag kan utan oro säga att alla dikter i den boken är skitdåligt dravel skrivet av en författare som vill att vi ska ge honom pengar för att hans familj dog.

Men låt oss läsa lite samtida poesi, låt oss göra ett axplock ur den strida strömmen av fekalier som förlagen benämner ""lyrik"" (de dubbla citationstecken var jag sorgligt nog tvungen att lägga till själv). Låt oss till exempel titta på Tryfon Tolides, en grekisk-amerikansk poet som kortlistades av sin egen poesilärare (kan ni stava till korruption?) och har en diktsamling som heter An Almost Pure Empty Walking. Det är ironiskt att det vore helt omöjligt att hitta ett bättre namn för smörjan. Innan vi går vidare ber jag er ta en snabb titt på Tolides' hemsida. Jag är mållös; inte nog med att han antagligen har internets sista "Under Construction"-gubbe så har han också det mest pretentiösa fotot som någonsin dekorerat en hemsida om poesi. Men jag kommer av mig; låt oss återvända till lyriken, till den så kallade poesin. Låt mig ge ett par exempel på Tolides' poesi, nej förresten, låt mig ge en hel massa exempel.

Skåda:

From Mount Athos

I pick strawberries in the garden. Three long rows
behind the monastery, before the midday sun gets too hot.
I set down a stool every few yards and reach out
my hands, first for what is visible, then shake
and lift the leaves for fruit and color.
With a slight pull, I test each berry's readiness
for being plucked, having found
my rhythm in the field. All morning
I fill a blue crate, carry it to the refectory, then rest
in my cell to the sound of cicadas and flies
through the open window.
The evening dessert is red glistening strawberries,
piled onto shining metal plates, next to glasses
of wine, vases of water, whole tomatoes,
bean soup, fresh bread, olives: others' work,
all set on a common table.
Afterward, from high on the balcony, the Aegean
ripples with infinite small lights, the trees
of the mountain move like the sea, the air brings
a mixed scent of pine and iodine and night.
Beauty is more evident in this quiet. You see it
through a clearing inside yourself. It is no mystery, seeing.

A Perfect Day

"What?" he said,
"sit down under this tree
and what?"

"Yes," I said,
"sit down under this tree;
I want to read you a poem."

He was my
brother and we never
did things like that.

It was Sunday afternoon
with blue and cloudless light;
we were sitting underneath

a maple in our backyard
when halfway through the poem,
we began to cry.

It was good practice
for those things we never do.

Early April Evening

Instead of writing a poem
about writing a poem,
I decided to open
the window.

The spring air was growing warmer and more elastic.
I could hear young girls in tank tops
off in the semi distance
driving for the shore
windows rolled down
music flowing like their hair
and the sound of night tires
licking the moistening road.

The Greek Wedding

No plates were broken,
but dollar bills
were flung into the air
as tokens of joy
and triumph,
or tongued and slapped
onto the clarinetist's forehead
as thanks for having stirred the spirits.
Sheer expressions,
eventually falling to the floor
and trampled on
by celebrations of dancing feet;
torn by heels,
overwhelmed by the pressure
and grinding twists
of soles.

A Doctor's Analogy

"Think of it this way," he said.
"You have a lawn,
and you have dandelions on that lawn,
and you don't want the dandelions there.
You can do one of three things:
you can use a little herbicide at a time,
where after a while, the dandelions reappear;
you can use a lot of herbicide all at once,
and risk damaging your lawn,
or you can pave the entire lawn over
with asphalt."

Then I took my mother and we left.
We stopped at our favorite hot dog shop
and ordered our usual: one plain dog for her,
two for me-one plain and one chili-and fries.
We went back home and ate together:
two glasses of water, a wooden bowl of fruit,
and napkins with children holding hands
at the kitchen table.

The Mouse

The mouse doesn’t really bother anyone. It doesn’t
go around holding up banks or shooting people
in the face or locking them up in dank jail cells
and sticking electric prods to their genitals. It doesn’t
build jet fighters and bomb our cities in the name
of peace in the middle of the night while we are sleeping.
It doesn’t plant toy mines to blow our children’s arms off.
All the mouse wants is to share with us some shelter,
food, even the warmth of its nervous body. Yet we plug up
the cupboards so it can’t eat, and we chase it around
the living room with a broom and remove all the chairs
till it has nowhere to hide; then we club it to death
as it squeals. Or we set up traps with something it likes
to lure it into strangulation and burst its eyes out
of its head. And against what? A few light scratchings
heard in the ceiling once in a while keeping us company
at night? Two or three crumbs of bread taken from
the kitchen floor? And after the mouse, there are the ants
to be poisoned, the bees to be gassed and burned.
Later, the dandelions to be choked by spraying. And after
that, after that, there must be something after that.

Ja, vad säger man egentligen? An Almost Pure Empty Walking, indeed. En bild säger mer än 1000 ord, men Tolides säger absolut ingenting. En utmaning till er, kära läsare: finn en innebörd i någon enda av dessa dikter. Jag utmanar er: hitta ett budskap, hitta någonting han vill ha sagt, hitta någonting över huvud taget. Den som lyckas vinner en flaska vin eller något annat hedonistiskt.

Det enda jag kan hitta i denna så kallade lyrik är en vokabulär som anstår en högstadieelev och massa dravel av den typen som är tänkt att låta fint och väcka någon slags känslor, men som totalt saknar innebörd. Det här är inte poesi, det är usel copywriting för tandkrämsreklam.

Notera grekiskheten. Tolides är grek, och alltså får han skriva om Grekland. Därmed kan han häva ur sig meningar som "the Aegean ripples with infinite small lights" [From Mount Atheos]. Låter tjusigt, men vad vill han ha sagt egentligen? Någon påpekade att Tolides här frammanar bilden av en person som i ensamhet finner ro i samklang med den orörda grekiska naturen. Det vill säga, beskriver hur himla bra Grekland är, om man bara bortser från grekerna. Men låt oss lämna den iakttagelsen därhän, och fundera på dikten. Om Tolides verkligen ville ägna sina dagar åt att plocka oliver och äta bröd kunde han rimligtvis gå i kloster i Grekland. Det vill han givetvis inte; eftersom han är poet i dagens samhälle kan vi helt enkelt anta att han vill ligga med den typen av unga kvinnor eller män som vill framstå som djupa genom att läsa poesi. Att någon ens skulle komma på tanken att jämföra Tolides med Cavafy utan att jämförelsen innefattar en analogi med en toalettborste borde vara tillräckligt för att orsaka en revolution i Grekland.

Men varför skulle vi vilja läsa skiten? Varför finns det folk som ens tar i dyngan med tång, och varför i himmelska fridens namn skulle ett respektabelt förlag som Penguin vilja publicera det här? Jag har ett embryo till svar på den frågan, men tyvärr måste det vänta tills jag tänkt igenom det hela, och formulerat det. Men det kommer.