Dienstag, 27. November 2007

Poesi - Lewis Carroll

Lewis Carroll, som egentligen hette Charles Lutwidge Dodgson, är mest känd för böckerna om Alice i underlandet, men var utöver författare även matematiker, logiker, fotograf och utbildad till (dock ej vigd till) präst i anglikanska kyrkan. På grund av sitt intresse för de unga döttrarna till vännen Liddell, samt det faktum att han tog en del fotografier av nakna flickebarn, har Dodgson av vår samtid betraktats som pedofil. Detta tycks vara en orättvis tolkning baserad på ett missförstånd av den viktorianska erans syn på nakna barn. Nakna barn var en symbol för oskuldsfullhet, och studier av dylika motiv var standard för den tidens fotografer, Dodgson var inget undantag.

Carrolls stil låter sig bäst beskrivas med ett exempel, den mycket populära nonsensdikten Jabberwocky, publicerad 1871 som ett avsnitt i boken Through the Looking-Glass, den andra boken om Alices äventyr.


Jabberwocky

'Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe:
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

"Beware the Jabberwock, my son!
The jaws that bite, the claws that catch!
Beware the Jubjub bird, and shun
The frumious Bandersnatch!"

He took his vorpal sword in hand:
Long time the manxome foe he sought—
So rested he by the Tumtum tree,
And stood awhile in thought.

And, as in uffish thought he stood,
The Jabberwock, with eyes of flame,
Came whiffling through the tulgey wood,
And burbled as it came!

One, two! One, two! And through and through
The vorpal blade went snicker-snack!
He left it dead, and with its head
He went galumphing back.

"And hast thou slain the Jabberwock?
Come to my arms, my beamish boy!
O frabjous day! Callooh! Callay!"
He chortled in his joy.

'Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe:
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

Montag, 26. November 2007

Nostalgitripp på Youtube

Idag blir det ingen sångtext, för de här låtarna tycker jag inte riktigt handlar om texten i sig. Det här är musik som påminner mig om den gamla goda tiden. Alltså 90-talet, för även om jag kan känna mig gammal när jag inser att det var 10 år sedan en del av de här låtarna kom, så är jag fortfarande en vindruva till mina kära läsare russinen, som sannolikt minns både Bob Dylan och Bach.

Alltså, stor nostalgi för mig, men your mileage may vary. Håll till godo:

Jewel - You Were Meant For Me
Fool's Garden - Lemon Tree
Alexia - Uh La La La
Aqua - Dr. Jones
The Offspring - Pretty Fly (For a White Guy)

Sonntag, 25. November 2007

The Uses of Corruption

Igår talade jag i telefon med (bland många andra) Kerstin, och hon sade någonting som påminde mig om Theodor Dalrymples text The Uses of Corruption. Det Kerstin sade var att föräldrar idag verkar tro att lärare skall uppfostra deras barn, och frågade hur det kom sig.

Att besvara retoriska frågor är sällan en bra idé, men i det här fallet känner jag ändå att det finns en del att säga som inte bara är "det var bättre förr". I min mening så är det här bara en sida av ett större fenomen, nämligen en infantilisering av hela befolkningen, när staten kliver in och tar ansvar för allt större delar av våra liv.

Hur kommer det sig till exempel att statens lista över mat som gravida kvinnor inte ska äta nu bäst mäts i kilometer? Varför tror folk att lärare ska uppfostra deras barn? Hur kommer det sig att en man i Rödeby skjuter två ungdomar?

Låt oss gå tillbaka till början, och fundera på vad en stat var en gång i tiden, och jämföra med vad vi har idag.

En stat är en grupp människor som agerar kollektivt för något mål. Det vill säga, en stat är en förening, en slags organisation. Vad är det för typ av organisation? Staten uppstod ursprungligen som en organisation som bedrev precis samma typ av beskyddarverksamhet som en maffia kan göra idag. Denna organisation besatt en tillräckligt stark vapenmakt för att tvinga folk att överlämna rikedomar. För att undvika att konkurrerande organisationer uppstod träffade man en balans som bygger på att staten gav någonting tillbaka, nämligen beskydd. Militärmakt, och senare polismakt, är alltså den fundamentala verksamhet en stat bedriver, och i gengäld betalar vi skatt.

Man ska givetvis inte göra misstaget att tro att detta förhållande på något sätt är frivilligt; staten exproprierar pengar eftersom den kan, och ger tillbaka någonting endast eftersom den måste om den inte vill löpa risk för revolution.

Ursprungligen hade vanligt folk alltså ungefär den relation till staten som du har till maffian: om de kommer och knackar på din dörr får du vackert betala, och om du råkar i trubbel med konkurrensen kanske de lånar dig en hjälpande hand, men i mesta mån möjligt undviker du kontakt med dem. En bra maffia är en som lämnar dig ifred.

Stater fungerade länge i stort sett på detta vis. Befolkningens kontakt med staten bestod i att betala skatt och emellanåt tvingas att kämpa i krig, och egentligen inte ens det, eftersom värnplikt (militärt slaveri) är en relativt ny uppfinning.

Någonstans på vägen ändrades detta, och staten expanderade sin verksamhet. Man inrättade statskyrkor för befolkningen, följda av skolor, och sedermera sjukhus, arbetsförmedlingar, socialförsäkringar, muséer, postkontor, och så vidare. I utbyte mot detta ökade skatterna mer och mer. I slutet av 1800-talet låg en typisk skattesats på några få procent, det fanns till och med de som menade att man kunde avskaffa skatt helt och hållet, till förmån för ren inflation (en intressant monetär fråga som vi kan återkomma till). I dagsläget är skatten en bra bit över 30 %.

Så skatten har ökat, men vi får mer för den. Ingen anledning att bekymra sig, eller hur? Nej visst, alla gillar sjukvård, skolor och trygghet, och det finns i dagsläget inget enda politiskt parti som på allvar skulle vilja gå tillbaka till ett gammalt system utan dessa institutioner. Däri ligger inte problemet. Problemet ligger i vad som på engelska kallas för The Iron Law of Institutions: Människorna som kontrollerar en institution bryr sig främst om sin makt inom institutionen, inte om institutionens makt.

Med andra ord, de flesta ser hellre att de lyckas inom en misslyckad organisation, än misslyckas inom en lyckad organisation. Vad betyder det för vår stat? Det finns många människor som jobbar inom staten, och deras motivation är främst att lyckas inom denna organisation, det vill säga, expandera sina ansvarsområden, eller skapa helt nya vid behov. Detta är särskilt attraktivt inom staten, eftersom det inte är ens egna resurser man använder, behövs mer pengar kan de alltid kramas ur folket. Det går alltid att gräva lite djupare i någon annans fickor.

Det här förutspår ett mönster av en evigt växande stat, som hela tiden knuffar fram gränsen för vad som är statens angelägenheter. Skåda: den moderna staten. Från att ha sysslat enbart med försvarsangelägenheter intresserar sig staten idag för både fysik och botanik, och allt mer även för dig och det som du trodde var dina angelägenheter. I all välmening tar sig staten allt längre in i vad som en gång var privatlivet och bjuder bland annat på goda råd om äktenskap och sex. Ska jag göra slut med min kille om han vill ha analsex? Staten har svaret

Det är bara det att det finns en nackdel med att staten tar på sig ansvaret för allt som händer oss i våra liv, nämligen att vi slutar ta ansvaret själva. Det är alltså äntligen dags att komma tillbaka till frågan om varför föräldrarna tror att lärarna ska uppfostra deras barn. De vet helt enkelt inte hur de ska göra själva, och de är vana vid att någon berättar för dem vad och hur man ska göra. Självförtroendet saknas; hur uppfostrar man egentligen ett barn? Det är ju svårt

Den andra frågan är egentligen en direkt följdfråga. Varför skjuter en man i Rödeby två ungdomar? Den direkta orsaken är att de trakasserat hans familj (specifikt hans utvecklingsstörda son) under en lång period, och visst kan och bör man sälla sig till kören av människor som frågar varför polisen och socialstyrelsen inte tog tag i det hela. Men man bör också ställa sig den ännu mer uppenbara frågan: varför gjorde inte föräldrarna det? Den frågan är det dock många färre som ställer, eftersom den allmänna hållningen helt enkelt är att det inte är föräldrarnas ansvar att se till att barnen inte sysslar med sånt här. Det är ju statens uppgift.

Freitag, 23. November 2007

Poesi - Dorothy Parker

Dorothy Parker (1893 - 1967) var en amerikansk poet och författare, som utöver sin poesi även jobbade som manusförfattare tills hon hamnade på Hollywoods svarta lista för sina vänstersympatier. Dorothys liv var rätt så stormigt, med tre äktenskap, (två med samma man), alkoholism och flera självmordsförsök. Hennes stil blandar bitsk kvickhet och sarkasm med en ordentlig dos av dystra undertoner. Min favorit bland hennes dikter--Resumé--går precis i den stilen, och som bonus får ni även News Item.


Resumé

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
Guns aren't lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.


News Item

Men seldom make passes
At girls who wear glasses.

Dienstag, 20. November 2007

Den fjärde Herr Eliasson

Tungor (icke-elaka dylika) gör gällande att Ida faktiskt gjorde verklighet av vad vi alla vid det här laget trott var ett tomt hot: hon födde ett barn. Välkommen till världen, lilla vän!

Du måste vara förvirrad idag; efter att under hela din existens legat tryggt inbäddad i din mor har du pressats genom ett hål ut i det bländande dagsljuset. I egenskap av att vara din enda morbror, samt i egenskap av att vara den enda som befinner sig tillräckligt långt borta för att inte bli distraherad av dina söta små händer, känner jag mig manad att erkänna att det faktiskt är nerförsbacke härifrån, förvirringsmässigt.

Men låt inte det hindra dig från att njuta av världen, den är både större och vackrare än vi trott, och bättre föräldrar än dina kan man inte önska sig.

Ikväll skålar jag till din ära!

Novembersöndag i Englischer Garten

Efter att först ha varit på fest på TUM på fredagen, och därefter på fest hemma hos Markus (se inlägget om Oktoberfest) på lördagen, var det på söndagen hög tid att ta det lite lugnare. Eftersom vädret var vackert och vintrigt tog jag med mig kameran och begav mig till Englischer Garten.

Det vackra vädret hade lockat en hel del Münchnare till parken...


...och jag begav mig givetvis snarast möjligt till min favoritattraktion: fåglarna! Idag blir det lite frågesport; vad heter egentligen mina lokala änder?


Ännu en oidentifierad and. Låt er inte luras av hennes likhet till en gräsand, det allmänna intrycket är mycket mer chokladbrunt här, inte alls samma inslag av djup svärta i teckningen som gräsänderna.


Alla vet förstås vad det här är för något...


... men bonuspoäng till den som kan identifiera den här grönbenta filuren. Uppenbarligen inte en sothöna, men väl någon släkting. Simhud mellan tårna (ersatt av icke sammanvuxna hudflikar) saknas precis som på sothöns, även om det inte syns så tydligt på bilden.


De lokala måsarna är söta med sin fiskmås juv.-liknande teckning och tvåfärgade näbb. Det är förstås en intressant fråga vad 200 måsar gör i München, med dess för aquafober betryggande goda marginal till alla de sju haven samt Genevesjön, men de kan ju vara inplanterade.


Givetvis skall vi inte glömma parkens mest talrika medlem av fågelbeståndet: die Gans. Ingen gräsmattebajsande kanadensisk Skansenflykting här, utan istället någon inhemsk europeisk variant, skulle jag tro. Men däri hoppas jag förstås att ni ska bringa klarhet, kära läsare, utrustade som ni är med fågelböcker [menande blick på Kerstin och Jens --red. anm.].


Det visar sig att traditionen att ta med sina barn till något som liknar natur och låta dem bekanta sig med faunan inte är helt död. Den här flickan lyckades dessutom gå hem med alla fingrarna i behåll, trots sin insistens på att mata svanen. Det var hennes lyckodag.


Utöver sjöfåglarna befolkas parken också av ett stort bestånd av våra gamla favoriter: de sociala corviderna. I det här fallet vad jag och Kerstin misstänker vara svartkråka.


Många som inte är lika fascinerade av fåglar som jag väljer helt enkelt att bara ta en promenad i parken i sällskap av sin bästa vän, vare sig tvåbent...


... eller fyrfota.

Montag, 19. November 2007

Rilo Kiley - The Frug

Rilo Kiley är en amerikansk indie-rock-grupp. Jag hörde talas om dem först när deras singel It's a Hit (youtube-länk där) spelades på radio. Men det är inte därför vi är här, utan för en av deras tidigaste sånger, nämligen den charmiga The Frug (jag tänker sluta påpeka att det är youtube-länkar nu, jag tror ni hajar vid det här laget).


Rilo Kiley - The Frug

And I can do the frug
I can do the Robocop
I can do the Freddie
I cannot do the Smurf
And I can hate your girl
I can tell you that she's real pretty
I can take my clothes off
I cannot fall in love

And I can do the frug
I can do the Robocop
I can do the Freddie
I cannot do the Smurf

And I can watch TV
I can shuffle off to Buffalo
I can do a backbend
I will not call you back
And I can start a book
I can make some mac and cheese
I can sleep twelve hours
You'll never see my eyes

Chorus

And I can hate your girl
I can tell you that she's real pretty
I can take my clothes off
I cannot fall in love
You'll never see my eyes
I will not call you back
I cannot do the smurf
I cannot fall in love
I'll never fall in love
I cannot fall in love...

Chorus

Samstag, 17. November 2007

Bilder från Campus Garching

Lite hastigt såhär en lördagkväll tänkte jag visa några bilder av Campus Garching. Först har vi en exteriör vy av matematik/informatik-byggnaden (som matematikerna kallar för matematikhuset, och informatikerna för informatikhuset. Imagine that.).
Sen har vi en interiör vy, där man kan se både trapporna som jag tror skulle göra Kerstin nervös (räckena räcker knappt upp till höften för mig), och även de båda rutschkanorna. Synliga är även en hel del matematikstudenter.

Här kan vi se Leifur förberedd att åka rutschkanan, samt när han kommer ut på andra sidan.




Det så kallade atomägget var början på, och är idag en symbol för, forskningscentrat i Garching. Man ville ha en testkärnreaktor för experiment, men ville helst inte bygga den mitt inne i stan. Således valde man att förlägga den ute i spenaten, dvs Garching. Uppenbarligen var det inte lika många som oroade sig för Garchingborna som för Münchnarna.


Tunnelbanestationen Garching Forschungszentrum dekoreras med informativa och konstnärliga skyltar om olika tyska fysiker och dylikt. Uppenbarligen var konstnären inte så imponerad av Ohms insatser för elläran, notera vad bokstäverna i grafen stavar till.

Mittwoch, 14. November 2007

Kundkorg auf Deutsch

I tyska butiker (eller åtminstone bayerska) har man oftast två alternativ för att plocka på sig varor. Antingen bär man det man ska ha i händerna, eller så tar man en kundvagn. Kundkorgar hittar man i princip bara på affärerna som inriktar sig mot delikatesser och annan dyr mat. Hur gör man då om man vill ha mer än 3 varor, men inte tänker handla för €100? Jo, man plockar helt enkelt åt sig en tom kartong som en gång innehållit några varor, och bär sakerna i den. På det viset kan man också snåla sig ur att betala €0,15 för en påse. Alltså kan det se ut så här när man kommer hem från butiken:

Poesi - Kurt Schwitters

Det tidiga 1900-talet bjöd på Dadaismen, en konströrelse som hade något otalt med kriget. Kurt Schwitters (1887 - 1948), född i Hannover, var inte direkt en medlem av dadaismrörelsen, men nog så inspirerad av den. Här har vi Harald Smyklas engelska tolkning av hans poem An Anna Blume:


Kurt Schwitters - An Anna Blume

O you beloved of my twenty-seven senses,
I luv ya - you thou thine thee, I you, you me.
- We ?
That doesn't (casually) belong here.
Who are you, uncounted lady ? You are ?
- are you ? - People say you would be - let
them say, they don't know how the steeple stands.
You wear the hat on your feet, and walk
on them hands, on the hands you walk.
Hello, your red clothes, sawn into white folds.
Red do I love Anna Blume, red I luv ya ! You
thou thine thee, I you, you me. - We ?
That belongs (casually) into the cold embers.
Red blossom, red Anna Blume, how do people say ?
Prize questions : 1.) Anna Blume has a birdie.
2.) Anna Blume is red
3.) What colour is the birdie ?
Blue is the colour of your yellow hair.
Red is the whirring of your green bird.
You simple girl in your plain dress, you dear
green pet, I luv ya - You thou thine thee, I
you, you me. - We ?
That belongs (casually) into the ember chest.
Anna Blume ! Anna , a - n - n - a , I drip your name.
Your name drips like soft beef suet.
Do you know it, Anna, do you already know?
One can read you also from behind , and you, you
most magnificent of all, you are from behind as from
the front : "a - n - n - a"
Beef suet drips caress across my back.
Anna Blume , you drippy pet, I luv ya red!



Dikten Zwölf torde nyttja inte mer tyska än att den kan uppskattas även av de av mina kära läsare som inte talar ärans och hjältarnas språk. I allmänhet tänker man sig att varje rad i en dikt skall ta lika lång tid att uttala, men för mig blir den här dikten blir så mycket bättre om man låter de korta raderna vara lika succinkta i tal som i skrift.


Kurt Schwitters - Zwölf

Eins Zwei Drei Vier Fünf
Fünf Vier Drei Zwei Eins
Zwei Drei Vier Fünf Sechs
Sechs Fünf Vier Drei Zwei
Sieben Sieben Sieben Sieben Sieben
Acht Eins
Neun Eins
Zehn Eins
Elf Eins
Zehn Neun Acht Sieben Sechs
Fünf Vier Drei Zwei Eins

Dienstag, 13. November 2007

Helles, bitte!

Öl är en mycket omtyckt dryck i stora delar av världen, men få platser kan tävla med Bayern om ölälskande befolkning. Årlig konsumtion per capita ligger på 175 liter, vilket är 40 % högre än för hela Tyskland, och slår till och med Tjeckiens 160 liter. Sverige är rent löjeväckande med sina 56 liter per capita och år. Om man stryker ur statistiken alla Bayrare under 16 år (laglig öldrickarålder) får vi en konsumtion på nära 220 liter per capita och år.

Uppenbarligen konsumeras det en hel del öl här, och som en följd av detta är öl och dess kvalitet i allra högsta grad av intresse, och har varit det länge. Så länge, faktiskt, att Bayern kan ståta med världens äldsta konsumentskyddslagstiftning: den bayerska renhetslagen från 1516. Denna lag slår fast att öl endast får bryggas med ingredienserna vatten, malt och humle (jäst lades till listan när den upptäckts, mer än hundra år senare), och var gällande lagstiftning i Bayern tills EU fällde lagen på 90-talet, till förmån för mindre nogräknade "öl"-producenter. Benämningen "Bayerskt öl" har dock av EU skyddad status som geografisk appellation, så om en flaska bär den benämningen är ölet bryggt i enlighet med den bayerska renhetslagen.

I sammanhanget kan nämnas att beteckningen "tyska renhetslagen från 1516" är en lögn, eller åtminstone ett missförstånd. I själva verket infördes en renhetslag i hela Tyskland först i samband med enandet under Bismarck, och denna lag följde bara den bayerska för underjäst öl (alltså inte för de öler som benämns Ale). När de tyska konstitutionella republikerna bildades (en gång efter första världskriget, andra gången vid återföreningen 1949) krävde Bayern att dess egen renhetslag skulle gälla innanför dess gränser, annars inget inträde i republiken.

I Bayern finns ca 640 bryggerier, vilket är ganska exakt hälften av Tysklands bryggerier, och som jämförelse kan nämnas att USA (med en befolkning på 300 miljoner, att jämföras med Bayerns 12) har 100 bryggerier. Här i München är det dock framförallt de sex stora Münchenbryggerierna som märks av: Löwenbräu, Hofbräu, Hacker-Pschorr, Augustiner, Paulaner, Spaten.

Om du går till krogen här och beställer Bier löper du risk att få ett höjt ögonbryn till svar, eftersom du inte är riktigt specifik nog. Det står huvudsakligen tre val till buds: Helles, Dunkles och Weißbier.

Helles är det mest populära, och det som du antagligen får om din servitör inser att du är en förvirrad utlänning. Helles betyder ljus, och det är just ett ljust underjäst öl det rör sig om, vad man på hemmaplan skulle kalla en lager. Bayersk Helles bryggs efter münchnisk bryggprocess, det vill säga med bara lite humle och en rostad malt, vilket ger ett öl vars smak domineras inte av humlens beska (som går dåligt ihop med Münchens kalkhaltiga (hårda) vatten), utan av maltens brödiga toner.

Dunkles betyder mörk, och är motsvarigheten till ett Helles, som helt enkelt bryggts med en kraftigare rostad malt. Smaken har ofta inslag av karamellartade toner, utöver brödigheten som karaktäriserar den münchniska bryggprocessen.

Weißbier är något alldeles extra, här rör det sig om ett överjäst öl (Ale-typ) vars malt till minst hälften består av vete (istället för korn). Weißbier kan i huvudsak delas upp i kategorierna Kristallweißbier och Hefeweißbier, men här i München kan du titta i månen efter det förstnämnda. Ett Kristallweißbier är filtrerat för att avlägsna restprodukterna från jäsning, medan ett Hefeweißbier är ofiltrerat, och innehåller en jästfällning (Hefe = jäst). Weißbier är mycket milt humlat, och överjäsningen ger det distinkt fruktiga toner. Smaken är frisk och fruktig, med en tydlig jästton. Traditionellt serveras Weißbier i ett högt och slankt glas.

Utöver dessa rena öler är blanddrycker också populära, då huvudsakligen Radler, som är en fifty-fifty-blandning av Helles och läsk av Spritetyp. Där säger dock puristen inom mig nej. Eller nein, måhända.

Montag, 12. November 2007

Long Lost Penpal

Jag ljög! Det hade ni väl nästan kunnat vänta er? Dygnets timmar smälte iväg under installation av nytt operativsystem, och inlämningsuppgifterna vägde mina axlar så tungt. Så här framåt morgonkvisten, när småtimmarna blivit stora, finns inte mycket annat att göra än att böja min nacke och erkänna nederlaget. I förhoppning om att ändå kunna blidka er, kära läsare--där ni sitter omgivna av det kompakta höstmörkret, med era anleten upplysta av polariserat ljus från LCD-skärmarna--har jag grävt fram mer musik, vad annars?

Hello Saferide är av allt jag kan döma ett projekt av svenskan Annika Norlin, döpt efter busstjänsten som förde henne oantastad av heroinlangare från sitt hem till Wal-Mart, då hon gick på highschool i USA. I vilket fall som helst är det musik, och trots mina fördomar oväntat bra sådan. Åtminstone den här låten, som utgör 100 % av vad jag hört från henne. Videon håller måttet den med. Utan vidare lingvistiska spetsfundigheter ber jag att få presentera (youtube-video här):


Hello Saferide - Long Lost Penpal

Hello
Do you remember me
I am your long lost pen pal
It must have been ten years ago we last wrote
I don’t really know what happened
I guess life came in the way
Let me know if you’re still alive
Let me know if you ever used that knife or not

Hello
Yes I remember you
I’ve got a husband and two children now
I work as an accountant and make fairly good money
I still have your letters, you used a pink pen to write them
And you would comfort me
when my tears would stain the ink
And I would send you mix tapes with Kate Bush on

I have to admit I sometimes lied in those letters
Tried to make life better than it was
I still wasn’t kissed at sixteen
And I still need a friend

There was this letter
I never told you this back then
But it would be fair to say it saved my life
I sat in the window
The only one left out from a party again
Pretty sure I didn’t have a single friend
Then I checked the mailbox

Dear long lost penpal
I was lying the whole time
I’m really a 46 years old man named Luke
I have three children
and a wife, she doesn’t care
And I hope you don’t resent me
And I hope you do not hate me
For trying to find my way back to what it’s like to be young

I have to admit I sometimes lied in those letters
Tried to make life better than it was
I still wasn’t kissed at sixteen
And I still need a friend



För den som orkar läsa ända hit ner kan jag också slänga in en liten bonus, vars text ni dock själva får leta upp, eller bara lyssna av. Det är Annikas svenskspråkiga projekt: Säkert! - Vi kommer dö samtidigt.

Samstag, 10. November 2007

Upp till kamp emot bra tv

Det kommer faktiskt ett slags verkligt inlägg imorgon, men till dess får det bli lite mer filler. Någon människa vid namn Linna Johansson på Expressen har något emot tv-kockar. Läs till exempel följande guldkorn ur Linnas ledare:

De vägrar befatta sig med våra problem, för små kök, för kräsna ungar, begränsad ekonomi, begränsad tid. Niklas kallar en rätt på sju färska ingredienser för enkel. Inga uppiffade halvfabrikat, inga torkade kryddor, inga carbonaror, absolut inga trick på ungarnas högst älskade falukorv. Aldrig en enda halvlösning!
Nya säsongen av Niklas Mat är ett hångarv rätt i ansiktet på den som vill men inte kan göra mat till sitt stora intresse.

Linna visar här prov på den viktigaste talang en journalist idag kan besitta: förmågan att hitta en storm i sitt vattenglas. Själv kan jag inte låta bli att tänka att hon misstagit sin tv-apparat för sin mamma. Vems fel är det egentligen om Linna inte kan steka falukorv utan vägledning?

Sen kan vi ju fundera på vad det egentligen är hon förespråkar här. Tv-kockarna är alltså alldeles för intresserade av matlagning. Låt oss se sämre matlagning på tv! När man äter tråkig mat dag ut och dag in är väl ett tv-program där de lagar ambitiös och god mat kanske precis det man längtar efter? Ett program som, om inte inspirerar, åtminstone väcker lite fantasier. Att begära att tv-kockarna ska laga tråkig mat är som att kräva att sportnyheterna ska visa skolgymnastik (för jag kan ju inte springa fort), och reseprogrammen ska åka till Flen och äta på korvkiosken (för jag orkar inte åka Transsibiriska järnvägen och äta på restaurang i Beijing). Heja Linna.

Edit: Skitblogger fuckar upp radavståndet efter citatblocket, men jag orkar inte försöka hitta en lösning nu. Det ser förjävligt ut, dock. Detta är jag medveten om, och jag ber er, mina kära läsare, om förlåtelse för att jag typografiskt misshandlat edra näthinnor.

Dienstag, 6. November 2007

Katie Melua - Nine Million Bicycles

Idag blir det Katie Melua, som är ute med nya skivan Pictures nu. Det blir dock inget från den, för min favoritlåt finns det visst ingen video till på Youtube. Alltså tar vi en goding från Piece by Piece, som dessutom har en stilig video. Således, kära vänner, finner ni låten och videon här, och texten följer traditionsenligt:


Katie Melua - Nine Million Bicycles

there are nine million bicycles in Beijing

that's a fact,

it's a thing we can't deny

like the fact that I will love you till I die.


we are twelve billion light years from the edge,

that's a guess,

no-one can ever say it's true

but I know that I will always be with you.


I'm warmed by the fire of your love everyday

so don't call me a liar,

just believe everything that I say


there are six billion people in the world

more or less

and it makes me feel quite small

but you're the one I love the most of all

we're high on the wire
with the world in our sight

and I'll never tire,

of the love that you give me every night


there are nine million bicycles in Beijing

that's a fact,

it's a thing we can't deny

like the fact that I will love you till I die


and there are nine million bicycles in Beijing

and you know that I will love you till I die

Rage, rage against the dying of the light

Till skillnad från sist jag påstod att jag skulle bjuda på poesi, och istället gav er ett visdomsord från en filosof, har jag idag faktiskt plockat fram ett äkta poem från en tvättäkta poet, och han var därtill britt (nåja, walesare). Mer finkultur än så kan det inte bli utanför Frankrikes och Tjeckiens gränser. Mina damer och herrar, låt mig presentera en av 1900-talets mest inflytelserika poeter:


Dylan Thomas

Do not go gentle into that good night,

Old age should burn and rave at close of day;

Rage, rage against the dying of the light.


Though wise men at their end know dark is right,

Because their words had forked no lightning they

Do not go gentle into that good night.


Good men, the last wave by, crying how bright

Their frail deeds might have danced in a green bay,

Rage, rage against the dying of the light.


Wild men who caught and sang the sun in flight,

And learn, too late, they grieved it on its way,

Do not go gentle into that good night.


Grave men, near death, who see with blinding sight

Blind eyes could blaze like meteors and be gay,

Rage, rage against the dying of the light.


And you, my father, there on the sad height,

Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.

Do not go gentle into that good night.

Rage, rage against the dying of the light.

Hausaufgaben

De senaste dagarna har gått åt till att göra inlämningsuppgifter i alla mina kurser, eftersom varje kurs plågar deltagarna med en omgång obligatoriska inluppar varje vecka. Som en effekt av detta hann jag faktiskt inte sova igår, för när algebran var färdig och renskriven var klockan 4:30, och deadline för inlämning var 08:30 i Garching, ca 40 minuters resväg bort. Jag sitter således här och författar efter att ha varit vaken i 37 timmar, och jag misstänker starkt att min litterära ådra är lite uttorkad. Alltså får ni hålla till godo med lite fillers: poesi och sångtexter, hurra!

Vill även passa på att säga grattis till Jens, som fyller år idag. Må solen skina över de druvor som blir till vin på ditt bord.

Samstag, 3. November 2007

BMW-Welt

Torsdag var Alleheilige, vilket man tar på så pass stort allvar här nere att man får en ledig dag. Ivonne samlade alla sina små kycklingar och tog med oss till BMW-Welt, som var en riktig cool plats. Bakgrunden ligger i att Mercedes skapade något liknande, varpå BMW (som för övrigt står för Bayerische Motor Werken) inte ville vara sämre. Alltså byggde man ett gigantiskt och vräkigt hus för €500 miljoner (€100 miljoner sade budgeten, men skrattar bäst som skrattar sist sade byggarna). I denna orgie av stål och glas huserar en utställning med nästan alla modeller av BMW-bilar och -motorcyklar, samt utställningar med motorer och informativa förklaringar om hur tekniken i fordonen fungerar.

Men vad är det bra för? Tja, man lockar dit massa folk, som sedan kan få se på när... du hämtar din bil. Ja, om du köper en BMW kan du alltså välja att betala lite extra för att åka ner till München och plocka upp den på BMW-Welt. Bilen körs då uppför en ramp där den klart och tydligt ses av alla besökarna, varpå man får ta emot nycklarna och köra ut sin sprillans nya BMW så att alla kan se det. Mer penisförlängare än så kan en bil knappast bli, så jag misstänker att det är sjukt populärt. Något ska de väl få tillbaka sina €500 000 000 på.

Det fanns en hel del schyssta fordon på utställningen, och Ivonne pekade glatt på en BMW cab och förkunnade "en sån där ska jag ha, med beige läderinredning". Jag frågade om matematiker ofta kör bilar som kostar €60 000, och fick en skarp blick till svar. Vissa drömmar bör man inte peta hål på. Hon fick dock sin hämnd, när jag sade "hm, det kanske är dags att skaffa ett körkort", och följande utspelade sig:

- Ursäkta, vad sade du nu? Har du inget körkort?
- Nej.
- Varifrån kommer du egentligen?
- Stockholm. [Vilket för en svensk är ett fullkomligt rimligt svar på frågan]
- Alltså, det är okej att inte ha en bil, och att aldrig köra, men du måste ha ett körkort. Om man träffar en person som inte har körkort tänker man genast "vad är det för fel på honom egentligen?".
- Tack.

Mycket ska man behöva stå ut med.

Trovärdighet på TV

Jag kom att tänka på när Tone Bekkestad visade utrymmet mellan sina bröst (saknar de inte varandra?) och blev avstängd från att presentera vädret på TV4, eftersom hennes trovärdighet var skadad. Det var tur att TV4 gjorde så, för helt plötsligt kände jag att det förtroende som Tones norska hurtighet byggt upp bara RASADE.

Varför kom jag att tänka på det här, det är ju nyheter lika färska som en vällagrad grönmögelost. Jo, Caroline Beil är nyhetsankare på SAT-1, och jag hittade ett klipp med henne på Youtube. De första 7 sekunderna är helt obetalbara. Helt. Trovärdighet!

Klippet finns här.