Mittwoch, 31. Oktober 2007

Reuben Sandwich

Idag köpte jag en italiensk non-stick-panna med keramiska partiklar i beläggningen. Den var nersatt från €60 till facila €30 och såg kvalitativ ut. För att fira mitt nya matlagningsredskap bestämde jag mig för att "laga mat" idag. Alltså styrde jag kosan mot Viktualienmarkt.

När jag sätter min fot på Viktualienmarkt är det som att änglar sjunger i kör, stöter i trumpeter och lyfter mig upp så jag svävar över torget. I denna glädjeyra svävade jag runt och utförde dagens inköp. Jag beslutade mig för att dagens middag skulle bli en Reuben Sandwich, så mitt första stopp var för att skaffa lite skivad rökt skinka. Därefter var det surkål som gällde. Jag hittade ett trevligt stånd där man kunde köpa ståndets egen surkål från fat på lösvikt. Jag bad om en liten hink full och fick sisådär en 800 g surkål. För €1,70/kg var det sannerligen ett kap, kvaliteten var utmärkt. Eftersom jag redan hade Emmentaler hemma var det bara bröd som saknades, och jag hittade en stenugnsbakad schwarzwäldisk kvartslimpa på något kilo som var alldeles utmärkt.

På väg tillbaka mot tunnelbanan passerade jag ståndet med inlagda delikatesser, och fastnade där. Jag stod där och försökte slita blicken från träkärlen med oliver av alla de slag, gurkor, ost, fefferoni, etc, när expediten frågade mig vad jag ville ha. "Fünf würzige Artischoken und zweimal scharfe Gurken" svarade min mun, som i maskopi med det tyskspråkiga centrat i min hjärna helt kringgick den bit av den gråa klumpen där uppe som sysslar med planeringen. Således gick jag hem med inte bara ingredienser till maten, utan också underbara chilikryddade inlagda gurkor och örtinlagda kronärtsskockor. Eftersom det inte kostade mig mer än €2,60 förlät jag rätt fort min förrädiska mun, och när jag senare lät den sätta tänderna i en av gurkorna tillsammans med en kall öl, ja då gick det rysningar av njutning både uppför och nerför ryggraden.

Middagen skulle som sagt bli en Reuben Sandwich. Som namnet antyder är det här en amerikansk uppfinning, men dock med viss europeisk inspiration. Surkålen och den schweiziska osten gör det till något ur amerikansk/centraleuropeisk fusionsmatlagning. Det går till så här:

Reuben Sandwich

- 2 skivor gott bröd, förslagsvis rågsurdegsbröd
- Tunt skivad rökt skinka
- God ost som smälter bra, förslagsvis av schweizisk typ, gärna Emmentaler
- Surkål
- Thousand Island-dressing

Alla ingredienser bör vägas av efter tycke och smak, det ska bli en varm smörgås. Ta dock gärna i med lite mer ost än du tror att du behöver. Värm surkålen i en liten kastrull, tillsammans med en skvätt vatten. Stek skinkan lätt i lite smör. Bred ut ett tunt lager dressing på båda brödskivorna. Lägg osten på ena skivan, och skinkan på den andra. Lägg ett lager surkål på skinkan, och slå ihop de båda brödskivorna till en smörgås. Smält smör på ganska låg värme i en stekpanna och lägg i mackan. Täck pannan med ett lock eller en upp och ned-vänd tallrik. Stek långsamt i ca 5-8 minuter, tills smörgåsen har en fin färg på undersidan. Ta upp smörgåsen, smält lite mer smör i pannan, och stek smörgåsens andra sida på samma vis som tidigare. Ta upp ur pannan, skär till två trianglar och servera med kall öl.

Det här är den godaste varma macka jag någonsin satt tänderna i. Dekadensnivån är skyhög, så hjärtpatienter bör undvika att äta den här rätten för ofta, och detsamma gäller för de som inte gärna vill bli hjärtpatienter. Men god är den. Smaklig måltid!

Dienstag, 30. Oktober 2007

Storebror

Apropå låttexter! Tre inlägg på en och samma dag ("Kan du hålla käften nu?" "Nope."), kunde ni bli lyckligare, kära läsare? Jag märker förresten att jag börjat prata med mig själv i bloggen. Hälsotecken.

Här har vi i alla fall en utmärkt låt av Laleh, som i min mening är Sveriges bästa vissångare numera. Är det inte ironiskt att de svenskar som är bäst på att sjunga visor på svenska är... tja, inte svenskar? Cornelis var från vattenpölen i syd, och Laleh är persisk. Nå, hon kan vårda det svenska språket bättre än hela Salems befolkning tillsammans. Alltså: Storebror (youtubelänk, komplett med underlig video).


Laleh - Storebror

det krävs ett hjältemod,
vem av oss är modig nog

att hjälpa storebror, min käre storebror.

han har ett öga för det där,

hans sinnen letar klöver,

härjar ute varje kväll

med grabbar som han kallar bröder

herregud, käre storebror.


Ref,

han har en massa fuffens för sig, jag vet inte vad det rör sig om.

härjar ute hela natten, vad han gör det vet’e katten,

kanske något illegalt eller så är han väldigt social.


bror min drömmer om det liv

dom visar han på tv,

han vill alltid vara som dom

men jag vill ha han som han e min bor, käre store bror.

bror ska du ut i natten?

kom vi knyter vänskapsbanden

kom stanna här med mig,

jag vill vara med dig storebror, käre storebror.

kom, stanna hemma här med mamma,

vi kan prata med varandra,

dricka te och äta kaka,

kom vi minns, minns tillbaka,

har du samma drömmar nu

om att du ska bli kung-fu

-mästare och president

bror säg mig vad som hänt

min bror käre storebror.


Ref,

han har en massa fuffens för sig…


brorsan körde mig i morse

i sin nya fina porsche,

käre bror han vägra svara

om den var köpt med illegala

pengar det kan tänkas

men han körde mig till ett kontor

det visade sig att storebror

har startat litet företag

allting enligt rätt och lag

och nätterna han varit borta

har han varit där och jobbat

allting sluta väldigt bra men det var inte så det var med bror käre storebror.


Ref,

han har en massa fuffens för sig..


du vet att den som lever flott och gott han lämnar inga spår

han flyger högt bland alla moln och glömmer alla år

men den som lämnar djupa spår i gyttjan varje dag

har härdat sina dar som år känt minsta andetag

han lever inte för en framtid

utan för idag

Poesi - Nietzsche

Ni älskar låttexterna (jodå, det gör ni visst det), och ni kommer älska poesin. Vi börjar med lite Nietzsche (vilket förvisso inte egentligen är poesi, men var inte så jävla finkulturella nu):

Und wenn du lange in einen Abgrund blickst
blickt der Abgrund auch in dich hinein

som kanske för många är mer känd i sin engelska form (det var den i alla fall för mig, det tog en stund att hitta originalet):

When you gaze deep into the abyss
the abyss also gazes into you

Apfeln

Så här till hösten svämmar butikerna i Bayern över med minst lika mycket äpplen som de där hemma, även om den lilla patrioten inom mig menar på att de svenska äpplena är snäppet bättre. Det finns dock inga särskilda skäl att klaga, de lokala höstäpplena smakar även här alldeles utmärkt, vilket bara styrker tesen om att frukt och grönt är bäst när det är närproducerat (eftersom det då kan skördas när det är moget, istället för två veckor tidigare).

Omgiven av äpplen, men utan ugn, blir man lätt frustrerad. Jag kompenserar genom att äta Apfelstrudel när jag kommer över den (således blev det 2 på en dag i Innsbruck). Utöver Strudeln tänkte jag häromdagen att jag skulle skaffa lite cider, och naivt nog gick min tankebana som så: "Tyskland gränsar ju till Frankrike, så det borde vara lätt som en plätt att få tag på lite cider från Bretagne eller Normandie, och med tanke på alla taxibilar som har reklam för Magner's så ska man nog kunna hitta en irländare också, därtill är ju förstås engelsk cider given". Right?

Wrong. Jag letade igenom den mest välsorterade livsmedelsbutik jag hittills hittat i München, och allt jag fick med mig hem var en flaska Frankfurter Äpfelwein ("Das Beste was ein Apfel werden kann.") och en liten australiensisk(!) cider på 33 cl som kostade hutlösa €1,99. Men sen var den jäst med champagnejäst också. Ibland är livet inte lätt; för första gången sen jag satte min fot i ärans och hjältarnas land kände jag ett stygn av saknad för Systembolaget, vars sortiment åtminstone omfattar både Kiviks Cox och Cidraie.

Nåväl, nåväl. Hur var då den magra skörden jag fick tag på? Tja, Frankfurter Äpfelwein var just ett äppelvin, och inte någon cider. Nästan helt utan kolsyra, och med en mycket mer vitvinsartad syrlighet än cidersk mustighet är den förvisso god (jag är nästan halvvägs igenom litern), men alls ingen cider, och jag kan inte hjälpa det; jag blev besviken. Mina felaktiga förväntningar gör förstås denna besvikelse djupt orättvis, men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Björn Rosenström ("det stod att du var snygg, men du är ful--jag har blivit lurad"). Australiensaren däremot var alldeles utmärkt, med mustiga äppeltoner och trevlig komplexitet i smaken, samt en liten jästton. Jag och Sydney Cider skulle säkert kunna bli goda vänner, om det inte vore för att jag kan få 2 liter öl till samma pris som 33 cl av denna cider.

Härom vintern upptäckte jag även charmen i Kiviks Varm & Kall, och eftersom jag nog kan titta djupt i månen efter den här i Bayern har jag planer på att försöka återskapa en variant själv, och då är jag ju förstås beroende av att få fatt på en bra torr cider. Sökandet går vidare.

Montag, 29. Oktober 2007

Innsbruck, omgång 2

Jag hade inget särskilt inplanerat den här helgen, så när väderleksrapporten hävdade att söndagen skulle vara solig och mild tänkte jag att jag skulle företa mig en resa någonstans. Höstens intåg hade väckt i mig en lust att vandra lite i en skog, och eftersom jag blev så betagen av Innsbruck sist jag var där, men tyvärr inte hade med mig kameran, beslöt jag mig för att destinationen var Innsbruck. Jag frågade några bekanta om de var intresserade av att följa med, och så kom det sig att jag och Leifur tog 9:33-tåget mot Innsbruck i söndags morse.

Det visade sig dock att väderleksrapporten hade ljugit. Vädret var förvisso milt och behagligt, men solen såg vi inte till, och det var ordentligt disigt. När vi kom fram till Innsbruck gömde sig alltså alperna bakom någon form av dis/dimma/moln, vilket var synnerligen besvikande.

Här borde man alltså kunna se alper i bakgrunden, men det gör man inte.

Vi ville dock inte låta oss nedslås, så efter en espresso och apfelstrudel i gamla stan började vi vandra uppför bergssidan. Vi passerade Alpenzoo, som var den punkt där jag stannade och vände förra gången, och hittade en serpentinstig som slingrade sig genom skogen uppför bergssidan. Det var brant, och stundtals ganska smalt, men hela tiden mycket vackert. Höstskogen var oväntat tät på bergssidan, och genom träden och buskagen skymtade staden som bredde ut sig i dalen nedanför. Vid ett tillfälle kom vi ut från en dunge granar till en öppen plats, där man hade fällt träd för att skapa en utsiktsplats över dalen. Kameran gick varm.

Efter en 30-40 minuter kom vi fram till Hungerburg, en förstad till Innsbruck som ligger vackert placerad på en bergsterrass, ca 800-900 m ö h. Från Hungerburg går en linbana upp till ca 1900 meters höjd, men eftersom det var så dålig sikt beslutade vi oss att spara våra pengar, och nöja oss med den höjd vi redan uppnått. Vi frågade ett par vänliga tanter om vilket matställe de rekommenderade, och intog på deras rekommendation vår måltid på Café Hungerburg. För bara €9,30 fick man en tre rätters måltid: Pfannenkuchensuppe, Wienerschnitzel mit Pommes, Apfelstrudel. Tre rätter i de här trakterna är nog för att närmast ta kål på en, men man blir hungrig av att gå, så vi fick faktiskt i oss alltihop, även om apfelstrudeln närmast tog kål på oss. Det var första gången jag prövade Pfannenkuchensuppe, som jag varit en smula misstänksam mot, men det visade sig vara alldeles utmärkt. En klar buljong i vilken strimlade pannkakor simmar, påminner starkt om japanernas ramen.

Efter maten tog vi en lite kortare väg nerför bergssidan, och lagom till att vi nått foten av berget, och det börjat skymma, klarnade molnen upp en smula, och vi fick äntligen en skymt av topparna bakom. Allt som allt var utflykten alltså synnerligen lyckad.


Jag orkar inte infoga alla bilderna här, ni får hoppa över till min Flickr-sida och kika på dem.

Fußball

Nyheten om att jag varit på en fotbollsmatch orsakade viss uppståndelse i familjen, så jag känner mig manad att förklara hur det hela kom sig. I torsdags var det Stammtisch för oss utbytesstudenter på matte, och då berättade vår mentor Ivonne att hon hade några gratisbiljetter till en fotbollsmatch, och undrade om någon var intresserad av att följa med. Eftersom de som skulle gå är trevliga människor, och eftersom Allianz Arena är en cool byggnad, tackade jag ja.

Således fann jag mig i fredags på Bundesliga 2-matchen mellan 1860 München (hädanefter: 60) och Offenbach. Allianz Arena var en riktig mäktig byggnad, med plats för ca 60 000 människor. Utvändigt täcks arenan av någon slags rombformiga ballonger som kan lysas upp i olika färger. När 60 spelar lyser arenan i blått, när Bayern München spelar lyser den rött, och är det derby är den röd-blå-randig.

Vårt sällskap bestod av Ivonne, hennes ryska väninna Maria, Leifur, jag och Ivonnes hus' reparatör, en fryntlig bayersk man i medelåldern, som också var den som stod för biljetterna. Alla andra ställde sig något undrande till hur jag skulle överleva kvällen i min sparsamma klädsel, men jag förklarade helt enkelt att jag tagit på mig allt jag hade, och att det fick duga. Det hade förvisso smakat med en mugg Glühwein, men på arenan kan man bara betala med någon slags underligt kort, och inga kontanter, så no deal. Ivonne hade med sig en kamera, så tack till henne för bilderna. Ni får dock inte se någon bild på mig, för jag lyckades se fånig ut på varenda bild.
Maria, Leifur, Ivonne

Hur var matchen då? Tja, det var fotboll, men det blev i alla fall 3-0 till hemmalaget, och stämningen var ju rolig, trots att det bara var ynka 22 300 besökare på arenan. Bilden nedan är dock tagen en bra bit innan matchen började, så det tjockade till sig rätt mycket på läktarna lite senare.

Samstag, 27. Oktober 2007

Jag tyar icke mera, Karl-Oskar

Häromdagen fick jag ett brev från Skatteverket. Det löd:

BESLUT
Skatteverket beslutar avregistrera dig från folkbokföringen som utflyttad den 16 oktober 2007.
[...]
Upplysningar om rösträtt för utlandssvenskar bifogas.

Jag älskade tonen i det här brevet. Det får mig att låta som Karl-Oskar, och jag kan riktigt föreställa mig hur handläggare Ingegerd Stjärnered utbrister att hon inte tyar mer, och sedan stryker mig från folkbokföringen. Eftersom brevet kompletterades med information om hur man överklagar beslutet får det också en lite hotfull underton. Man tackar inte ostraffat nej till Sveriges kärlek, tycks det.

Sen var det det här med rösträtt. Nu vill jag gärna komma av mig en liten stund, och beröva dig, kära läsare, en av västvärldens mest omhuldade myter, nämligen myten om att din röst spelar roll.

I Sverige, som ju är ett litet land, och där varje röst således har extra stor innebörd, lades i valen 2006 drygt 5,5 miljoner giltiga röster. Låt oss anta en situation som är idealisk för chansen att just din röst ska vara den som avgör utfallet i valet: antag att det för alla människor är precis 50-50 vilket block de röster på.

Vi tänker oss alltså en situation där vi singlar slant 5,5 miljoner gånger, och frågar oss: hur stor är chansen att vi får exakt 2,75 miljoner krona, och 2,75 miljoner klave? Lyckligtvis kan sannolikhetsläran svara på det här, vi har en binomialfördelning (som vi dock måste approximera med en normalfördelning, av räknetekniska skäl) med n=5 500 000 och p=0,5. Sannolikheten att få exakt 2,75 miljoner röster på vardera block blir 0,00034, dvs 0,034 %.

Det här förutsätter ju förstås att ingen annan i hela riket har någon särskild preferens mellan blocken, vilket de ju givetvis har. Låt oss anta att vi i själva verket har p=0,51, dvs att det är en procents övervikt (åt endera hållet). Detta är också ett väldigt generöst antagande, eftersom val sällan vinns med bara en procent, men ändå. Vad blir nu sannolikheten att din röst är avgörande? MATLAB anser att den är 0, och har faktiskt inte helt fel. Chansen är mindre än 1 på 10 upphöjt i 500, och även det är tusentals gånger större än den egentligen är.

Chansen att din röst avgör valet är mindre än chansen att du vinner jackpot på lotto 50-60 gånger i rad. Slutsatsen är given: det är slöseri med tid att rösta, eftersom din röst ändå inte spelar någon roll.

Mot såna här resonemang brukar folk invända "men tänk om alla resonerade som du?". Tja, det gör de ju inte. Sverige har över 80 % valdeltagande, vilket garanterar min rösts poänglöshet.

I ärlighetens namn bör nämnas att resonemanget i det här inlägget är stulet från någonstans på internet, var minns jag tyvärr inte. Det är dock lika sant för det.

Donnerstag, 25. Oktober 2007

Essen und Trinken

I veckan har jag läst arkiven på matbloggen Delicious Days, som skrivs av ett par tyskar som bor här i München. Det är en av de allra tjusigaste matbloggar jag sett, med snygg webdesign och fotografier som får allt de lagar att se oerhört delikat ut. Ett kort besök på denna blogg räcker för att snålvattnet ska rinna till, och maten som lagas är varierande, dock med betoning på sötsaker och det centraleuropeiska köket. Att se alla dessa godsaker väckte en enorm lust inom mig att laga mat, varefter åsynen av mitt kök knuffade min själ över kanten till den mörka avgrunden. Trots detta bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle göra någon ansats till matlagning, och begav mig till Viktualienmarkt, en matmarknad alldeles nära Marienplatz. Åsynen av all fin frukt, grönsaker, kött, fågel, vilt, ost och delikatesser gjorde mitt humör ännu dystrare, men jag bet ihop och plockade på mig vad jag kunde utnyttja.


Resultatet blev, som synes, lite kallskuret. På tallriken syns några skivor österrikisk rökt skinka, bitar av allgäuisk emmentaler, marinerade oliver och en bit gott bröd med lite alpsmör. Till detta en Montepulciano d'Abruzzo för lyxpriset €6. Det var ju inte direkt matlagning, även om det var alldeles utmärkt gott. Skinkan blev jag lite besviken på, den var inte så mör som jag hade trott, och hade heller inte så kraftig röksmak. Å andra sidan är jag ju särdeles förtjust i smaken av rökt vad-som-helst, och kan därför vara lite svår att göra nöjd. Jag köpte även in lite grejer som jag hade tänkt göra en efterrätt av, men det blev aldrig av, så rapport om den kommer senare.

Det fanns mycket på marknaden som jag gärna skulle ge mig på om jag bara kunde, priserna står sig mycket väl jämfört med de där hemma. Både kanin, gås och anka är mycket hyggligt prissatt, och det finns ett stort sortiment av fina grönsaker. Närheten till Italien har sina fördelar för den som gillar tomater, zucchini, aubergine och bönor. Utbudet av ost är också imponerande, det tillverkas en hel del i både Bayern och Schweiz, och även där står sig priserna oerhört bra i jämförelse med de i Sverige. Själv är jag ju dock inte så van vid stark ost av annat än prästtyp, så jag har påbörjat min tillvänjning till schweiziska ostar med allgäuisk emmentaler, som är mild i smaken (men mycket god). Vidare finns på marknaden två artiklar som jag är mycket intresserad av, nämligen pinfärska ägg och nykärnat smör. Jag misstänker starkt att det senare är något annat än Arlas lastbilsdistribuerade smör som knappast kan kallas nykärnat med annat än en mycket flexibel tidsuppfattning.

Uppdatering: Efter all denna kärlek till Viktualienmarkt måste jag ju, i rättvisans namn, ge Sverige ett par erkännanden. Det första är för fisken. Det är den sorgliga sanningen att München är landlåst som bara den, och fisk är av förklarliga skäl inte alls hyggligt prissatt här. Rökt lax får man inte tag på för mindre än €4/hg, och där har man passerat min smärtgräns. Räkor är inte heller nådiga i priset, och vore inte det illa nog så kostar en avokado (helt oförklarligt) €2! Det är bara att inse att små stekta bröd med avokado och lite rökt lax eller några räkor är en lyx jag som student kan titta i månen efter, och det krossar mitt hjärta, särskilt som det faktiskt är en av de få rätter jag skulle kunna laga i mitt kök.

Som självtröst för att jag inte kan laga mat införskaffade jag också en flaska Laphroaig (till det facila priset €28), men insåg först när jag kommit hem att jag bara har dricksglas tillgängliga. Rackarns rabarber, va.

Apropå Delicious Days, som jag nämnde i allra första meningen, har de ett recept på Kaiserschmarrn som ser väldigt lovande ut, i alla fall att döma av den fantastiska bild som ackompanjerar receptet. Legenden säger att rätten fått sitt namn efter Kejsare Franz Joseph I av Österrike-Ungern; Kaiserschmarrn är en slags äggtung pannkaka innehållande romrussin, vilken steks och hackas upp i små bitar, pudras med rikligt med florsocker och serveras med äppelmos eller plommmonkompott. Jag hade aldrig trott att jag skulle rekommendera ett recept som innehåller russin, men det här är faktiskt oerhört gott. Ett varningens ord är dock på sin plats, det är ingen lätt anrättning det här, så tro inte att det är en bra efterrätt till en stadig måltid. Snarare bör den låtas trona i ensamt majestät, liknande ett mellanmål på våfflor. Rekommenderas varmt.

Montag, 22. Oktober 2007

Leonard Cohen - Hallelujah

Klockan är mycket, och det närmar sig läggdags. I såna stunder är det trevligt att lyssna på lite lämplig musik, och ingenting kan väl vara lämpligare i ett sånt ögonblick än Leonard Cohens Hallelujah? Detta är en låt som det finns många covers av, men om du föredrar en cover så har du helt enkelt fel. Originalet är en helt felfri låt. Finns på youtube här, men allvarlig gay-varning. Det börjar med en liten tysk introduktion, och videon är bara inte något man vill se. Slå på den och byt tabb fort som attan.


Leonard Cohen - Hallelujah

Now I've heard there was a secret chord

That David played, and it pleased the Lord

But you don't really care for music, do you?

It goes like this

The fourth, the fifth

The minor fall, the major lift

The baffled king composing Hallelujah


Hallelujah

Hallelujah

Hallelujah

Hallelujah


Your faith was strong but you needed proof

You saw her bathing on the roof

Her beauty and the moonlight overthrew her

She tied you

To a kitchen chair

She broke your throne, and she cut your hair

And from your lips she drew the Hallelujah


Hallelujah, Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah


You say I took the name in vain

I don't even know the name

But if I did, well really, what's it to you?

There's a blaze of light

In every word

It doesn't matter which you heard

The holy or the broken Hallelujah


Hallelujah, Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah


I did my best, it wasn't much

I couldn't feel, so I tried to touch

I've told the truth, I didn't come to fool you

And even though

It all went wrong

I'll stand before the Lord of Song

With nothing on my tongue but Hallelujah


Hallelujah, Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah

Hallelujah

Sonntag, 21. Oktober 2007

Ist er gestorben? Nein, er ächzen, wenn man ihn herumfummeln.

Kära läsare! Jag förstår att ni oroar er för mitt väl och ve, och därtill gråter blod över bristen på spänning som rått här på Millionendorf. Jag är inte död, och jag är ledsen att jag försummat er så grovt den här veckan. En kombination av att skolan börjat, och jag därmed har haft sysselsättning om dagarna, samt att jag haft sysselsättning om kvällarna, har lett till att bloggen blivit en smula eftersatt. Men nu ska jag gottgöra det med inte bara ett, utan hela tre inlägg, utöver detta! Det ni.

Edit: Smart-blogger minns tydligen i vilken ordning man skriver sina inlägg, och låter dem komma i den ordningen även om man publicerar dem i en annan ordning. Alltså kom det här förklarande inlägget senare i kronologin än de tre före, som jag i detta inlägg påstår skall följa. Jag hoppas detta inte helt förstör er bild av tid och rum.

Bist du nicht Müde?

Onsdagen förflöt utan vidare händelserikedom, men på torsdagskvällen träffades matteutbytesstudenterna och mentorerna på en liten krog vid Sendlinger Tor för att äta middag och dricka lite öl tillsammans. En av mentorerna hade även tagit med sig två vänner, en tysk kille och en rysk tjej som pluggat här i ett flertal år, och talade utmärkt tyska. Kvällens samtalsämnen kretsade huvudsakligen kring det som de brukar göra när utbytesstudenter är närvarande, nämligen varifrån man kommer, var man studerar, vad man studerar, hur länge man studerat, hur länge man har kvar, samt otaliga jämförelser mellan språk och seder, och pikar gällande äcklig mat från ens hemland. Sverige är dock inte känt för så mycket mer än köttbullar, och det är ju inte motbjudande nog för att dra ner några vidare anklagelser. Taktiskt nog undviker jag i dessa lägen att berätta om surströmming, lutfisk och blodpudding. Utöver dessa förutsägbara ämnen var dock vår mentor och hans tyska vän vänliga nog att lära oss ett antal bra fraser, t ex svullo och rövhuvud. Tyvärr har jag glömt bort det mesta av min nyvunna kunskap, så jag får även fortsatt kalla folk för Sie. Vi beslutade att träffas igen nästa torsdag, och även framöver varje eller varannan torsdag, samt även att gå på teater tillsammans (jag föreslog Brecht, här har du en anledning till stolthet, Kerstin).

På fredagen var jag inbjuden till en korridorsfest i Studentenstadt. Anledningen till firandet var att en tjej som bor i samma korridor som min vän Leifur hade fyllt år, vilket gav henne en bra ursäkt att köpa 400 öl och bjuda in 60 personer som fyllde både kök, förrådsutrymme och korridoren. Det var en trevlig fest, med mycket folk som kände varandra och gärna presenterade en för alla sina vänner så fort man hade hälsat på dem. Till skillnad från alla andra fester jag varit på var koncentrationen av tyskar här påtagligt hög, jag utgjorde en tredjedel av de närvarande utlänningarna, och blev väldigt populär bland ett gäng tyska hiphopkillar som ville att jag skulle halsa vodka med dem. Ett gäng tyska flickor ville också att jag skulle lära dem praktiska svenska fraser, typ En öl, tack!, Vad heter du?, och givetvis den livsnödvändiga Vill du knulla?. Jag ombads också lära dem att svära på svenska, men de blev ganska besvikna över våra milda svordomar, och anklagade mig för att hålla inne med de riktigt snaskiga varianterna, vilket jag utan framgång förnekade. Kvällen slutade med att jag blev kvar tills första tunnelbanan gick hemåt, och när jag skulle hämta min jacka (som Leifur hade rått mig att lämna i hans rum, för det var säkrare så), kunde jag inte, för Leifur var försvunnen, och dörren låst. Således blev det hemfärd endast iförd en t-shirt, och med en utetemperatur på ca 5 grader var det skönt att ha en kombination av låg köldkänslighet och några järn innanför (den givetvis metaforiska) västen.

På lördagen var jag på stadsvandring med LMU:s utbytesstudenter. Det blev lite kallt efter ett par timmar i bara t-shirt och en tunn långärmad tröja. Fördelen var dock att jag lyckades befästa ett rykte som Äkta Man™ eftersom jag kunde gå runt iförd såna kläder och inte skaka av köld, medan de flesta andra kom från Spanien och dylika trakter, och således hade både vinterjacka, mössa och halsduk på sig. Bara för att man kommit hem klockan 5 och sovit till 10 morgonen innan, och saknar både jacka och varma tröjor, ska man väl inte behöva avstå från någon form av festligheter på en lördag? Nej, just det. Så när jag av tidigare nämnda benfria fransyska blev inbjuden till en fest hemma hos någon vän till henne tackade jag ja till erbjudandet. Nämnda vän bodde heller inte långt ifrån mig, jag noterade att jag i värsta fall (ingen tunnelbana) kunde promenera hem på en 20 minuter eller så. Festen visade sig vara en lugn tillställning, snarare ett kompisgäng som träffades än en riktig fest. Där var sex fransmän, en amerikan, en tysk, en mexikan och så jag. Alla andra kunde tala franska, men tack och lov var de för artiga för det, så konversationen under kvällen var på tyska. Värdparet var två franska ingenjörer som tagit examen under sommaren och nu jobbade kvar här för att ytterligare bättra på tyskan. Värdinnan, Henriette, var mycket trevlig, bjöd på öl och frågade intresserat ut mig om hur det fungerar med alkohol i Sverige egentligen. Det här med Systembolaget är nämligen något som alla utlänningar hört talas om, men de tenderar att ha svårt att föreställa sig exakt hur det hela fungerar, och varför. Det förefaller vara svårt för folk som inte kommer från barrskogsbältet att förstå de potentiellt samhällsstörtande effekterna av att sälja starköl i en livsmedelsbutik i Sverige. När de menar på att Oktoberfest är väldigt stökig blir det hela bara komiskt. Försök att föreställa dig 120 000 personer som sitter vid bord och dricker literstora öl för 70 kronor glaset i Sverige, utan att samtidigt föreställa dig skogsbränder, slagsmål med krossade ölglas, våldtäkter och apokalypsens fyra ryttare. Kan du det? Då är du en bättre man än jag, Gunga Din.

Kvällen slutade ganska tidigt, så jag slapp promenera hem, och kunde vid klockan 2 gå och lägga mig för lite väl behövd sömn. Resultatet blev att jag vaknade först 12 timmar senare, och sedan dess har jag i princip suttit här på samma plats och skrivit blogginlägg, läst bloggar och chattat. Jag har tagit en kort paus för att dricka en kopp kaffe och äta en slags wienerbröd med körsbärsmarmelad i, men någon frukost/lunch/middag har det ännu inte blivit. En äkta söndag, alltså.

Vorlesung

Med terminsstarten kom den charmiga insikten att min i våras utarbetade kursplan bara var att kasta, eftersom den var baserad på kursutbudet förra hösten, och det sammanföll inte i någon särskild utsträckning med denna hösts. Således besökte jag i veckan ett antal olika kurser, och lyckades slutligen komma fram till att det bästa för mig tycks vara de tre kurserna Kombinatorische Optimierung, Stochastische Prozesse samt Algebra I. Tillsammans ger detta mig endast 27 ECTS-credits (borde vara 30 per termin), men försöker jag slänga på någon liten kurs för att kompensera så finns det exakt två saker som kan hända: 1) att den krockar med en annan kurs, eller 2) att den ligger på måndagar. Det senare är särskilt oönskvärt, eftersom mitt nuvarande schema har den underbara egenskapen att det är totalt tomt på måndagarna. Tredagarshelg, ja tack.

På tisdagseftermiddagen ordnade matteinstitutionen ett litet informationsmöte för sina utbytesstudenter. Vi uppgick till åtta stycken, varav tre svenskar (från Stockholm, Lund och Göteborg), en islänning, en österrikare, en polack (som dock gick på universitet i Wales), en ryska och en japanska. Japanskan visade sig vara en något udda fågel; hon studerade Germanistik vid universitetet där hemma, men eftersom det bara hade utbyten med tekniska universitet i Tyskland hade hon (tack vare ett intresse för matematikhistoria) hamnat på matteinstitutionen vid TUM. Efter att ha fått lite information och fyllt i papper för att få datorkonton bjöd institutionen på glass, och vi satt i solskenet utanför byggnaden och åt glass och bekantade oss lite med varandra, samt med de två studentmentorerna som tilldelats oss.

Kurserna på TUM bygger oftast på en föreläsningsdel, samt en övningsdel. Varje vecka får man på övningarna en inlämningsuppgift som rättas, och om man har tillräckligt mycket rätt på dessa får man rätt att gå upp på tentan. Alla mina föreläsningar hålls på tyska, men det fungerar faktiskt förvånansvärt bra, mycket tack vare att matematik är ett tacksamt ämne i såna här sammanhang. Satser och bevis skrivs ner på tavlan, och sen kan man pussla ihop det mesta efteråt. En av mina föreläsare har dock en rätt otydlig handstil, men kompenserar genom att prata högtyskt tydligt, så jag förlåter honom. En bieffekt av att plugga matte blir att min tyska berikats med praktiska vardagsord som godtycklig. Mina språkkunskaper blir följaktligen lite skojiga, när jag inte kan bilda ett futurum preteriti, men däremot kan säga tag en godtycklig punktfördelning. En vacker dag ska jag säga jag som trodde jag skulle ta en godtycklig punktfördelning! på perfekt klingande tyska, och den dagen skall jag vara nästan lika nöjd med mig själv som jag var den dag jag lärde mig säga futurum preteriti.

Mittwoch, 17. Oktober 2007

Technischen Universität München

I måndags var det då slut på semestern, när TU München hade terminsinvigning. Rektorn höll ett långt och ganska underhållande tal som mest gick ut på att dela ut små nålstick till LMU (Ludwig-Maximilians-Universität, det andra universitetet i München), samt att stolt påpeka att TUM var utnämt till ett av Tysklands tre elituniversitet (de andra två är LMU här i München, samt TU i Karlsruhe). Precis som KTH:s representanter brukar göra skröt han sedan om utbyten med elituniversitet i andra länder, bland annat Stanford, Ecole Polytechnique och KTH. Själv får jag alltid känslan av att dessa universitet mest anses vara de bästa eftersom de skapat sin lilla klubb där de klappar varandra på ryggen och berättar om hur himla bra de är. Sanning genom upprepning. Sen har jag ju förstås aldrig studerat vid något icke-elituniversitet, så vem är jag att ifrågasätta påstenden som dessa?

Efter rektorns tal var det dags för någon ung fjant att köra tysk stand up-komedi. Att döma av publikens skratt var han rolig, men eftersom hans tyska var lika hastighetsbegränsad som Autobahn, och alla skämten handlade om tysk politik, var det svårt att hänga med. När pladdret slutligen var över bjöd universitetet på gratis öl från bryggeri Weihenstephan, enligt egen utsago världens äldsta (grundat 1040), och därtill ägt av TU München.

Japp, det stämmer. Min skola äger ett bryggeri. We're not in Kansas anymore (nor are we in Sweden).

Efter att ha druckit några gratis (och alldeles utmärkta) öl tackade jag och Leifur (min isländske utbytesstudentkompis) för oss och drog vidare till Stammtisch @ KHG. KHG är den katolska studentföreningen på TUM, och de anordnar varannan vecka en träff för alla TUMs utbytesstudenter. Vid detta Stammtisch bjuds man på mat, varje gång en rätt från något nytt land. I måndags rörde det sig om Tyskland, och vi fick Leberkässemmel mit Senf. Utöver maten håller baren öppet. Precis som insikten att mitt universitet äger ett bryggeri kom insikten att katolska föreningen har en bar i källaren som något av en överraskning för mig. Uppvuxen i Sverige anser jag ju dels att katoliker i princip är frikyrkliga, och därmed att de antagligen inte gillar någonting som är roligt, t ex sex eller öl. Här i trakterna är dock mest alla katoliker, och de gillar sannerligen öl, så där rök ännu en av mina fördomar.

På KHG träffade jag en del av de utbytesstudenter jag redan förr träffat, och genom att le, nicka och tala dålig tyska undvek jag att behöva erkänna att jag inte kunde minnas namnen på en enda av dem. Det blev även tillfälle att stifta några nya bekantskaper, bland annat en fransyska (benfri!) som sade att hon föredrog öl framför vin. Denna kuriositet visade sig komma från Bretagne, som ju snarare är cider- än vintrakter. Min mentala europakarta, som en gång var så enhetlig och fin, indelad i simpla länder som Tyskland, Frankrike, Österrike, föll alltså isär ytterligare.

Semestern var ju slut, som sagt, så på tisdagen blev det för första gången dags att bege sig norrut till campus Garching, där det mesta av TUM har placerats i exil. Kvar inne på Arcisstraße nära stadskärnan finns mest ekonomi och dylikt trams. Det visade sig dock att campus Garching var riktigt fint, med stora gräsmattor mellan byggnaderna, och en liten park med stigar, gräsmattor, träd, dammar och en bäck. Därtill, förstås, fakulteterna.

Matematikfakulteten inhyses tillsammans med informatikditon i ett stort hus med distinkt 2000-talskänsla, alldeles nära tunnelbanan. När man kommer in i huset finner man en stor hall öppen alla tre våningar upp, och längs ena väggen sträcker sig en glasad vägg som övergår i ett glastak. På detta vis strömmar mycket ljus in, och hallen är behaglig på ett Svensk Inredning-vis. Trätrappor upphängda med stålstag från taket klättrar upp i mitten av rummet, längsmed långsidorna, och förbinds med catwalks till loftgångarna på de högre våningarna. Kerstin skulle inte gilla dessa trappor, som alltså klättrar ute i det fria, och därtill utan stag underifrån. Från loftgången på översta våningen kan man ta endera av två rutschkanor ner till markplan. Att sätta in barnleksaker i en universitetsbyggnad är förstås en genialisk idé, och i det här fallet verkar det dessutom röra sig om en slags matematisk konst; rutschkanorna utgår från varsin ände av loftgången, och mynnar ut intill varandra, så att de tillsammans utgör en snygg parabola, och formeln som beskriver rutschkanornas form sitter också på ett litet plakat på väggen. Albanova kan härmed officiellt slänga sig i väggen.

Sonntag, 14. Oktober 2007

Schloß Neuschwanstein

I torsdags besökte jag, i sällskap med några andra utbytesstudenter, Tysklands främsta turistmagnet: Schloß Neuschwanstein. Jag misstänker att alla någon gång sett en bild av detta slott, även om de kanske inte känner igen namnet. Slottet är beläget vid orten Füssen i sydvästra delen av Bayern, nära gränsen till Österrike. I de bayerska alperna, således. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats för ett slott; Neuschwanstein är byggt på ett berg, med alperna i bakgrunden, och med utsikt över slätten, byarna och sjöarna nedanför.
Neuschwanstein var Kung Ludwig II av Bayerns projekt. Kungen var en romantiker och drömmare, helt betagen av Wagners operor. Slottet byggdes både som en plats för kungen att dra sig tillbaka, och som en hyllning till Wagner; det är fullkomligt nerlusat med bilder föreställande scener ur sagorna som ligger till grund för Wagners operor. Första stenen i dess grund lades 1869, och det byggdes på i 17 år, fram till dess att kungen avsattes 1886, då slottet nästan var färdigt. Kungen hann bara tillbringa drygt 170 dagar i sitt drömslott, som ännu idag står ofullbordat. Ludwig II finansierade slottet helt och hållet med familjen Wittelsbachs pengar, vilket nära på ruinerade ätten.

Slottet, byggt som det är i ren sagostil, var redan från början en anakronism. Vid det laget att arbetet avbröts hade de första skyskraporna redan byggts i New York. Ludwig II var dock inte bara en romantiker, utan även intresserad av vetenskap och teknik. Slottet byggdes därför med både elektriska lampor och vattenklosetter, ett inslag som ytterligare förstärker den bisarra--och underbara--känslan av tider som kolliderar.

Vår resa till slottet började med ett försenat regionaltåg från München, vilket gjorde att vi missade vårt byte i Buchloe, och vi fick därmed en timme att bekanta oss med denna Ostallgäuiska stad (12 000 invånare). Det tog inte särskilt lång tid, kan jag meddela. Efter tågbytet anlände vi i Füssen (jag spekulerar i att namnet hänger ihop med att det ligger vid foten av alperna), och en kort bussresa senare var vi vid foten av berget på vilket Neuschwanstein tronar.

Slottet var sannerligen en mäktig syn, och efter att ha följt vägen som klättrar genom skogen uppför berget tog vi en guidad tur genom slottet. Rummen var rikt dekorerade med motiv från folksagor, och tronsalen var mäkta imponerande med sitt fina mosaikgolv och många målningar. Själva tronen saknas dock, den avbeställdes efter att kungen avsatts.

Från fönstren i tronsalen kunde man se Marienbrücke, en stålbro med trägolv som byggts över en ravin med fallhöjd på 90 meter. Det är från denna bro som många av de vanligaste fotografierna av Neuschwanstein tagits, så givetvis begav vi oss av till bron. Horder av turister svärmade över bron, som bar en viss likhet med en indisk buss, men utsikten var underbar, och att titta ner över räcket till vattenfallet under, samtidigt som man kände träplanken bukta under ens fötter, förstärkte sannerligen känslan av att vara vid liv.
På andra sidan bron gick en liten stig brant upp på berget (det berg som skymtar i brobilden ovanför). Bredvid denna lilla stig fanns en skylt som förklarade att man skulle undvika stigen på grund av Lebensgefahr. Detta var givetvis allt jag behövde för att övertygas om att klättra upp, och resten av gänget besatt en likaledes svag självbevarelsedrift. På toppen, en 15-20 meter upp, fanns en liten avsats, och därefter ett brant stup rakt nedåt. Utsikten över slottet och landskapet bortanför var till och med ännu bättre härifrån, och vi satte oss glatt och fotograferade varandra framför stupet. Det enda som svärtade ner ögonblicket var sorgen över att inte äga ett bra vidvinkelobjektiv, de här miljöerna är för storslagna för kameror i allmänhet, men 50 mm i synnerhet är inte ens nära att göra dem rättvisa.
Efter att ha ätit våra medhavda smörgåsar klättrade vi ner till stigen igen, och när vi var utom Lebensgefahr återstod helt enkelt att ta oss tillbaka till München, denna gång tacksamt nog med ett direkttåg. Buchloe i all ära, men once is plenty.

Den som gillar bergsområden och vackra utsikter gör gott i att besöka Neuschwanstein, och det skadar ju förstås inte heller att slottet utgör en intressant del av historien om hur Europas kungar tappade makten, och i somliga fall livet.

Freitag, 12. Oktober 2007

(Ode) An die Arbeit

I vad som riskerar bli en tradition vill jag pusha för ännu en Wir sind Helden-låt med underbar text: (Ode) An die Arbeit. Jag reproducerar texten i sin helhet i botten av inlägget, allt för er bekvämlighet, kära läsare. Min favoritstrof är givetvis "Generell, alles was spaß macht: keine Arbeit". Klockren.


Wir sind Helden - (Ode) An die Arbeit

Sag mal - Du hast doch grade nichts zu tun
Erklär mir Arbeit -

Arbeit? Ja.
Arbeit mein Freund
- Das wird Arbeit

Na los

Na gut:
Also was das Schaf da mit dem Gras macht:
Keine Arbeit - Ach?
Was man später mit dem Schaf macht:
Das ist Arbeit - Aha
Generell alles was Spaß macht:
Keine Arbeit - Och
Generell was man im Gras macht:
Keine Arbeit - Ach so

[Chorus:]
Wir singen:
Ohne Arbeit wär das Leben öde
Also sing ich müde meine kleine Ode
An die Arbeit

Und die Lilien auf dem Feld haben:
Keine Arbeit - Na ja, aber
Sie haben kein Ziel, Jens haben kein Geld, haben
keine Arbeit - Das geb ich ja auch zu, aber
Aber wer das Feld bestellt hat
der hat Arbeit - Hm
Und wenn die Welt kein Feld bestellt hat?

Trotzdem Arbeit
Und wenn man ein Zelt auf dieses Feld stellt?
Keine Arbeit - Oh
Aber wer am Morgen vor dem Zelt bellt:
Der hat Arbeit - Ach
Ein Hund hat Arbeit?

Ja, der Hund hat Arbeit

[Chorus]
[Chorus]

An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und:
Du bist Preußen!
Eins und zwei und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig
An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Schluss

Wofür man morgens aus dem Bett fällt:
Das ist Arbeit - Okay, das hab ich verstanden
Wer sein Abdomen sich zum Brett stählt:
Das ist Arbeit - Aber das tut doch weh

Also der Atlas, der die Welt hält:
Der hat Arbeit - Ach jetzt hör aber mal auf
Wer einen Atlas für die Welt hält
der hat - ?
Und der den Stein da auf den Berg rollt:
Der hat Arbeit - Jau
Wer sein Bein hebt, übern Berg tollt:
Keine Arbeit -
Ja, aber Moment mal, was ist mit dem Hund - ?
Nein, der Hund macht Arbeit
Ah ja -

[Chorus]
[Chorus]

An die Arbeit!
Los und eins und zwei
und eins und zwei und: Fertig

Wer ein Haus baut, einen Baum pflanzt
der hat Arbeit - Ja, ist klar
Aber wer aus dem Haus schaut,
um den Baum tanzt
der macht Arbeit... Na ja, aber wenn...

Jetzt reicht's aber, ihr beiden:
An die Arbeit!

Sonntag, 7. Oktober 2007

Konsten att säga hej på Bairisch

När man kliver in i en butik eller dylikt i Bayern bör man lämpligtvis hälsa på personalen, och här finns en liten kulturell fälla. Om du har varit i Tyskland förr har du säkert lärt dig att säga Hallo eller Guten Tag. I Bayern kan dessa hälsningsfraser faktiskt anses en smula otrevliga, eller åtminstone inte så särskilt hjärtliga.

De sydtyska trakterna, tillsammans med delar av Österrike och Schweiz har nämligen en hälsningsfras som inte återfinns i norra delarna av Tyskland. Vad du bör säga om du vill hälsa på en Bayrare är alltså: Grüß Gott!

Denna fras, som i direkt översättning betyder hälsa Gud stammar dock från att ordet Grü
ß ursprungligen även hade innebörden välsigna, alltså snarare Gud välsigne dig. För den som inte vill tas för Bayrare utanför Bayern bör frasen undvikas, och nordtyskarna har en hel uppsjö dryga svar, t ex "När jag träffar honom" eller "Förhoppningsvis inte alltför snart".

Det finns även en del andra--ännu mer dialektala--sätt att hälsa på Bairisch, t ex Gria
ß di, en dialektalare variant av Grüß Gott, samt den hos min lokala kebaberia populära Servus.

Hur säger man då adjö? Här blir det enklare: vanligast är Tschü
ß, men även Ciao är populärt bland folk i alla åldrar.

Whisky und Großkauf

I fredags tittade jag in i den lilla whiskybutiken nära Marienplatz. När jag säger liten menar jag till ytan, den har storleken av ett litet studentrum, men den har ett sortiment som kan få vilken whiskyälskare som helst att bli religiös. Hyllor täcker väggarna, och i fyra hyllplans höjd står flaskorna på rad, alfabetiserade och i alla tänkbara varianter. Laphroaig? Visst, vill du ha 10, 15 eller 30 år gammal? Cask strength eller vanlig? Bowmore, sure, välj en av tolv sorter. Medan jag stod där och med hunger i blicken tittade på utbudet frågar föreståndaren mig om jag vill smaka på veckans erbjudande: Speyside. Ja tack, och han slår upp en 4 cl i ett litet provarglas. Jag vill särskilt vända mig till min far när jag säger detta: take that, Systembolaget!

Apropå min far var det just han som förde mig till butiken, på jakt efter Edradour. Edradour är Skottlands minsta destilleri; de producerar endast 12 fat i veckan, vilket gör att de precis ligger på gränsen till vad som är gångbart kommersiellt, och av det skälet är whiskyn svår att få tag på. Således bad Jens mig att leta efter en Edradour i Tyskland, och inte behövde jag leta länge; den här whiskybutiken har banne mig allt.

Med en flaska Edradour i handen pratade jag en stund med butiksföreståndaren. Jag sade att det var underbart för en svensk att hitta en butik som är så välsorterad, och ändå har lägre priser än man får hemma. Han såg lite skeptisk ut och förklarade att det inte alls var billigt, skatterna var ju skyhöga. Som skräckexempel menade han på att en flaska vodka för €5 hade €4 skatt. När jag sade att en flaska vodka i Sverige alltid har ca €15 skatt försvann färgen från hans ansikte. Det svenska trumfkortet fungerar alltid. Efter att ha sagt "Auf Wiedersehen" till föreståndaren försökte jag hitta en lämplig kartong att packa flaskan i för transport till Sverige. Det var inte helt enkelt att hitta inne i stan, så jag gav upp idén för kvällen och beslöt mig att återuppta sökandet under lördagen istället.

På fredagskvällen ordnades en fest för utbytesstudenter, och när jag kom dit var det proppfullt med folk i ett ganska underdimensionerat rum som försökte prata med varandra över ljudet av skränig musik. Jag hittade snabbt min isländska kompis från kön till inskrivningen (en berättelse för en annan dag), och han presenterade mig för två japaner och en sloven. Vår lilla grupp växte till sig med en ryss och en tjeck, därefter två estniskor, sen en italienska, och snart kändes det som vi var en lämplig symbol för gränsöverskridande samarbete. Eller en United Colors of Benetton-annons.

På lördagen vaknade jag framåt 12-tiden och kollade upp var närmsta Staples låg. För de som inte vet är Staples ett varuhus för kontorsmaterial, och för den som har minsta lilla fetisch för dylikt är det även en enorm fälla. Hyllmeter efter hyllmeter med pennor, blystift, bläck, häftapparater, hålslagare, laminatmaskiner, kuvert, papper, whiteboards, tejp. Och så hyllan jag letade efter: förpackningar. En lång rad kartonger av alla de slag breder ut sig, tillsammans med stora påsar med dämpande skumgummichips, och så förstås allas högsta dröm: 200-meterrullar med bubbelplast!

Efter mina upplevelser i Hamburg blev jag mycket överraskad av den uppenbara bristen på storhandlar i München. Jag misstänkte att det borde finnas någonstans, och i lördags lärde jag mig var. Jag satte kurs mot Staples, som låg placerad i ett område med det poetiska namnet "Euroindustriepark". Jag klev av bussen vid en hållplats placerad intill ett litet villaområde, och tänkte att det var ett underligt ställe för ett Staples, men jag satte kurs efter kartan och promenerade på en gångväg mellan villorna och en lekplats. Plötsligt svängde vägen tvärt åt sidan, och jag kom ut på en stor parkering framför en enorm industrilokal, och på andra sidan mig reste sig ett högt stängsel, krönt med taggtråd och dekorerat med skyltar som upplyste om att inkräktare på militärområdet kunde skjutas. Jag hade hittat rätt.

En kort promenad senare insåg jag att jag hade hittat Münchens storhandelsområde. Firmor som sålde möbler, gardiner, djur, bildelar, cyklar och allt annat man kan tänka sig tävlade om utrymmet, och folk myllrade överallt. Jag hittade mitt Staples, köpte det jag skulle, och fann på vägen ut att det låg i samma byggnad som en butik med det charmiga namnet real:-.

Jag trodde att real:- skulle vara en av de tyska billigmarknaderna, men det visade sig vara en obehagligt välsorterad livsmedelsbutik. Jag fick senare höra att de har en billig version också, så jag antar att jag var på ICA Kvantum snarare än Willys. Jag fördrev ett par timmar med att strosa omkring och kika på alla obekanta varor, och hittade mycket att gilla. När man sätter sin fot i en tysk butik med ett sortiment som denna blir man tvungen att överge en hel del fördomar om tysk matlagning. De hade ett sortiment ost som säkerligen kunde få min mor att lämna sitt hemland, och vin-, öl- och spritsortimentet kunde nog ge även den mest förhärdade Systembolagskramare en tår i ögat. Sherryfatlagrad grappa, hundratals sorters vin sorterade efter geografi, backar om 20 x 0,5 l bayerskt öl för €11, Hennessy VS för €20... Jag kan fortsätta, men det blir obehagligt. Låt mig helt enkelt säga att det finns goda möjligheter för livsnjutaren att njuta livet med en sån butik i närheten.

Givetvis finns det även en del saker man kanske hellre tar ett kliv förbi i sortimentet. Vad sägs om "Saure Lunge mit Herz"? Ja... det är ungefär vad det låter som: en traditionell bayersk maträtt gjord på syrade kalvlungor och kalvhjärta. Nej tack, jag har redan ätit. En del priser verkar också helt bisarra: €4,50 för en vaniljstång?

Hur som helst trivdes jag utmärkt på min storhandel, och eftersom den tacksamt nog ligger endast några hållplatser bort med den buss som stannar alldeles nära mitt hem kan jag faktiskt åka dit lite då och då och handla, när jag känner att mina lokala Plus och Lidl inte kan erbjuda det jag söker. Framsynt som jag var köpte jag denna lördag mat för söndagen, så jag inte återigen skulle hamna i situationen att jag är hungrig men inte kan få tag på något att äta. Således blir det idag bayersk söndagsmiddag: Schweinshax'n mit Kartoffelknödel und Sauerkraut. Alles schmeckt!

Donnerstag, 4. Oktober 2007

Oktoberfest

Stefan kom ner och hälsade på, och i sällskap med honom och några av hans utbytesstudiekompisar från Singapore har jag tillbringat de senaste dagarna. Utan att gå in på för många detaljer tänker jag plocka russinet ur kakan och berätta lite om Oktoberfest.

Vi börjar med lite torra fakta--ingen orsak till panik, det kommer rikligt med blöta fakta senare. Låt mig vara fräck nog att norpa både en del fakta och några bilder från Wikipedias artikel om Oktoberfest, så att ni, kära läsare, slipper jobba er igenom all den där texten. Oktoberfest började 1810 då kronprins Ludwig (senare Ludvig I) och prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen gifte sig. För att fira tillfället höll man en hästkapplöpning, och festen blev populär nog att den upprepades även åren efter. 1813 hölls uppehåll för att kriga med Napoleon (inte mot), men firandet återvände igen, och 1819 tog München över organisationen kring festen och beslutade att den framöver skulle hållas årligen utan undantag. Senare tidigarelades festivalen så att den börjar i september, för att säkerställa bättre väder.

I dagsläget firas Oktoberfest under de 16 dagarna fram till och med första söndagen i oktober, eller till 3 oktober (Tysklands återföreningsdag), om första söndagen faller på 1:a eller 2:a oktober.

Nog så om historia, hur ser det då ut idag? Ja, herregud. Festen firas på Theresienwiese, som fått sitt namn efter just den Therese som gifte sig och startade spektaklet. Theresienwiese, som till vardags bara kallas d'Wiesn, är ett stort (asfalterat) fält något sydväst om Münchens stadskärna. Fältet är ca 400 meter brett och någon kilometer långt, så det rör sig inte om något litet område. Under Oktoberfest täcks fältet av en berg-och-dal-bana, diverse andra åkattraktioner (tillräckligt för att nära nog bräcka Gröna Lund), mängder av stånd som säljer korv, crepes, glass, rostade kastanjer, brända mandlar, Steckerlfisch, filthattar, souvenirer av alla slag, lotterier och massa annat.


Och så, förstås, öltälten. Tält är egentligen inte det rätta ordet, detta är stora temporära byggnader med sittplats för uppåt 10 000 personer. Endast bryggerier från München får ha öltält på d'Wiesn, och det är de sex stora bryggerierna (Hacker-Pschorr, Paulaner, Augustiner, Hofbräu, Spaten, Löwenbräu) som har två stora tält vardera, och det finns även ett gäng mindre tält. Allt som allt finns över 100 000 sittplatser i tälten, där man serveras speciella Oktoberfestöl (som är lite mörkare, kraftigare i smaken och något mer alkoholstarka än vanliga brygder). Om man vill beställa en öl på Oktoberfest och låta som man är från trakten beställer man "a Maß". A Maß betyder "ett mått", vilket utgörs av en en fjuttig liter öl som serveras i ett stort glaskrus. Istället för "a Maß" kan man också be om "eine Maß", men ber du om "ein Maß" riskerar du att få en chokladbit ("ein Mars") istället. Sägs det.


När man kommer till d'Wiesn möts man av ett gigantiskt myller av människor från alla världens hörn, många iförda någon variant av Tracht, dvs Lederhosen och skjorta för herrarna, och Dirndl för damerna. Lokalbefolkningen kan skilja på de mer traditionella varianterna, och de som turisterna köper, men de flesta nöjer sig nog med att njuta av män i Lederhosen som skuttar runt på borden med ölsejdlar, eller--om man är lagd åt det andra hållet--att se djupt i både glasen och urringningarna.

Mitt första besök på Oktoberfest var lördagen på helgen mitt i festen, då jag, Stefan, Hansi och Mark (två bekanta till Stefan) anlände vid ungefär 13-tiden och ställde oss i kö för att komma in i ett av tälten. Vi stod i nämnda kö, som var fullproppad med skräniga italienare, och trängdes i ett par timmar innan dörrarna öppnades. Folkmassan gjorde en flodvågsliknande rörelse mot dörren, en del kom in, och resten formligen studsade tillbaka när dörrarna smällde igen. Vi kom inte in, så vi gav upp försöken och drog ut på stan istället.

Tagning två var tisdagen efter. Det var jag, Stefan och Marcus, Stefans utbytesstudiepolare från München. Det var inte lika stort tryck då som under den horribla helgen (som jag fick höra kallades för italienarhelgen), men vi letade ändå förgäves igenom två tält efter sittplatser. Vi lyckades dock hitta plats på ett av tältens ölterrass, vilket med tanke på det vackra vädret nästan var ännu bättre. Glada i hågen beställde vi varsin Ma
ß och bekantade oss med våra nyfunna bordsgrannar. De visade sig vara ett gäng bestående av en Münchare, några Innsbruckare samt några från mindre orter i Tyrolen. Det var en kul samling folk på gott humör, och vi skålade och samtalade från klockan 17 till 22:30-tiden, då öltapparna på d'Wiesn stänger, och man får ge sig av mot stans många nattklubbar.


Den bestående känslan av Oktoberfest är att den är STOR. Redan i tisdags hade besökarantalet (antalet besökare per dag summerat, givetvis är en del av dessa samma personer som besökt festen flera dagar) sprängt 4 miljoner. Förra året serverades ungefär 6,1 miljoner liter öl, man gjorde av med hundratusentals kycklingar, och jag vill knappt veta hur många grisar som faller offer för de Bayerska kockarna under dessa veckor.

Streichelzoo

I orelaterade nyheter lyssnar vi till "Wir sind Helden - Streichelzoo" på Youtube. Låttexten hittar du till höger om du klickar på "More info". Genialisk, översätt och se efter.