Mittwoch, 26. September 2007

Registrerad och försäkrad utlänning

Det var tur att jag utnyttjade det vackra vädret i måndags, för tisdagen och onsdagen har inte erbjudit någonting annat än kall luft och ett ständigt strilande regn. I veckan håller TUMi (TU Münchens internationella student-nånting) introduktionsvecka för de nya internationella studenterna. Veckan började lite lätt igår med en av tyskarnas absoluta favoritaktiviteter: blankettifyllning! En perfekt sport för regniga dagar.

Tisdagens första uppgift var att fylla i lite personuppgifter på ett papper i tre kopior som man sedan visade upp, tillsammans med sitt blåa EU-försäkringskort, för en man från Techniker Krankenkasse (en av Tysklands statliga sjukförsäkringskassor), som signerade pappret. Nämnde man betonade noggrannt vikten av att hålla reda på dessa papper:
"Om ni inte har det här pappret med er den 1 oktober blir det ingen inskrivning! Se till att ha med alla tre kopior! Har ni bara en kopia--ingen inskrivning! Har ni bara två kopior--ingen inskrivning!"
Därefter höll han en föreläsning om €10. Närmare bestämt att man i Tyskland vid ett läkarbesök behöver betala en avgift på €10, men endast en gång per kvartal. Resterande besök är då gratis. Det är nu inte så enkelt upplagt som att man på något vis registrerar i ett datorsystem att man betalat denna avgift, nej. I Tyskland gillar man blanketter, som nämnt. Så här går det till:

Scenario A:
1. Du besöker läkare A, låt säga en fotspecialist, och betalar €10.
2. Du behöver besöka läkare B, sannolikt en specialist på svampinfektioner (använd flip-flops i duschen på gymmet nästa gång). Du går till läkare A och ber honom skriva ett överföringsintyg i vilket det framgår att du betalat €10 detta kvartal.
3. Du tar med intyget till läkare B, och slipper betala €10.

Scenario B:
1. Du besöker läkare A, låt säga en fotspecialist, och betalar €10.
2. Du behöver besöka läkare B, sannolikt en specialist på svampinfektioner. Du går till läkare B och betalar €10.
3. Eftersom du vill ha tillbaka dina €10 ägnar du resten av ditt liv åt att fylla i blanketter och besöka myndigheter i en process som skulle fått färgen att lämna Kafkas ansikte.

Om byråkrati i Tyskland skall liknas vid en dans på rosor så är det en barfotadans på rosstjälkar.

Efter denna spännande episod följde de tre varandra liknande, men aningen olika, blanketterna som bar titeln "ANMELDUNG bei der Anmeldungbehörde". Denna blankett, som intresserade sig för både ens nuvarande och tidigare bostad, födelsedatum, födelseort, civilstånd och religion skulle sedan godkännas av en handläggare på Ausländerbehörde (Utlänningsverket), dit vi i samlad tropp begav oss. Efter en timmes väntetid gick en handläggare hastigt igenom uppgifterna, kontrollerade mitt pass och gav mig ett stämplat papper som bekräftade min status som officiellt registrerad utlänning i Tyskland.

Han överlämnade också en ny blankett, denna med namnet "Angaben zum Recht auf Freizügigkeit für die Ausländerbehörde". Denna lilla grammatiska sensation översätts till ungefär "Uppgifter gällande rätten till fri rörlighet för Utlänningsverket". Jag misstänker att jag inte är den enda som anar en svagt fientlig underton i detta budskap. I vilket fall så hade bara hälften av oss fått en dylik blankett, så jag tänkte att jag kunde acceptera risken och helt enkelt skita i att lämna in den.

Hur det går för min fria rörlighet, det visar sig nog.

Montag, 24. September 2007

Englischer Garten

Idag bestämde jag mig för att undersöka precis hur lite man kan åstadkomma under vad som borde vara en arbetsdag, och eftersom vädret bjöd på sommar, med sin klarblå himmel och 25 grader, åt jag lunch och tog sedan en bok och begav mig till Englischer Garten.

Englischer Garten är med sina 3,7 kvadratkilometer--större än Central Park--Europas näst största stadspark, överskuggad endast av Phoenix Park i Dublin, som dock inte ligger lika centralt. Anlagd 1789 av elektor Carl Theodor, eller kanske snarare av hans krigsminister Benjamin Thompson--även (o)känd som Reichsgraf von Rumford--sträcker den sig från Prinzregentenstrasse nära stadskärnan norrut mellan Isar och stadsdelen Schwabing. Parken delas i en nordlig och en sydlig del av en stor bilväg, Isarring, och de två delarna har olika karaktär. Den nordliga delen är skogigare och lugnare, medan den södra delen innehåller den anlagda sjön Kleinhesseloher See, som på sin sydliga strand har ett stort fält. Soliga dagar är detta fält knökfullt av fotbollsspelare, solbadare, hundägare och betande gäss. Ett stycke vidare söder om sjön hittar man ett torn i kinesisk stil, som fantasifullt nog heter Chinesischer Turm. Runt tornet ligger Münchens näst största ölträdgård, med 7 000 sittplatser.

Parken är vackert upplagd med stiliga kontraster mellan skogspartier och öppna ytor--man går på en stig som skuggas av kronorna från enorma bokträd för att plötsligt komma ut i solen i en glänta med ett par popplar och en liten flod. Träden fascinerar mig till ingen ände, varje gång jag sätter min fot i parken slutar det med att jag får ont i nacken av att stå gapandes av förundran med blicken riktad rakt upp mot trädens avlägsna och tillika vackra toppar.

Idag styrde jag kosan mot Kleinhesseloher See för att först beundra de många sjöfåglar som finns i sjön--änder av flera olika slag, sothöns, måsar, två arter av gäss och ett stort antal svanar--samt sätta mig och läsa min bok i skuggan av träden vid kanten av fältet. När jag några timmar senare kände mig hungrig begav jag mig till ölträdgården, där jag åt en tidig middag och tittade på matrestssnyltande svarta kråkor, och på när en trio brittiska tjejer iförda Dirndl nästan dödades av fallande kastanjer från de kastanjeträd som alltid skuggar de gamla ölträdgårdarna här. Efter maten gick jag tillbaka till fältet, och satte mig nu i eftermiddagssolen och läste vidare. När solen gått ner bakom träden begav jag mig hemåt, och därmed är sagan om en ruggigt improduktiv måndag all.

Sonntag, 23. September 2007

Söndag i München

Bayern är, som jag nämnt, klart dominerat av katoliker. En bieffekt av all denna Jesus-glädje och syndaförlåtelse är att affärerna är stängda på söndagar. Ja, gott folk, jag skämtar inte. Detta är en stad med över två miljoner invånare, och på söndagar är ALLA livsmedelsbutiker stängda. Har man tur kan man få tag på något ätligt på en bensinmack.

Tråkigt nog har jag efter två veckor här inte hunnit ta till mig läxan från förra helgen, och hade därför inte varit förutseende nog att under gårdagen införskaffa dagens mat. Således vaknade jag till ett kylskåp innehållande inget annat än en flaska Vittel och en gigantisk isklump i frysfacket. Och bara 2 rutor toapapper kvar. Efter noggrann ransonering av toapappret var det ändå slut, och magen kurrade, så jag begav mig till min närmsta livsmedelsbutik bara för att få budskapet att jag kunde titta in igen imorgon.

Tursamt nog hade jag inte långt till bensinmacken, som åtminstone löste problemet med toapapper, men den enda mat de hade att erbjuda var choko-leibniz-kakor och konstiga folieförpackade brödinbakade korvar. Jag satsade på det förra, och sådan riskerade min torftiga diet att bli idag. I katolsk anda skulle jag vilja tacka Herren för att han åtminstone lät min lokala pizzeria hålla öppet.

Donnerstag, 20. September 2007

IKEA München-Brunnthal

Eftersom sängkläder bara finns i extremt dyrt satinutförande och extremt billigt nylonutförande på alla Karstadt (tänk Åhléns) jag lyckats hitta så slog mig tanken att det kanske finns ett IKEA i München. Det finns två, varav ett låg lite mer centralt, så dagens utflykt förde mig till IKEA München-Brunnthal. En S-Bahn-resa till Taufkirchen (Dopkyrka) och en underbart ryckig resa med en proppfull buss som stävade fram genom några radhusområden och sedan några vetefält, och vips var jag vid IKEA.

IKEA.

Denna essens av svenskhet välkomnade mig genast med en skylt som glatt proklamerade "Köttbullar; klein €5,50, gross €6,50", och jag kände att jag lika gärna kunde befinna mig i Kungens Kurva om EMU-omröstningen hade fallit ut en smula annorlunda. Eller andra världskriget. Men åter till ämnet: IKEA var sig väldigt likt, så till förmån för min svenska publik ska jag skippa likheterna och istället peka ut några små olikheter. IKEA här hade en Sweden Store utanför kassorna, motsvarigheten till svenska IKEAs försäljning av förpackningar av sina köttbullar, varmkorvar etc. I Sweden Store (som vi av uppenbara skäl hädanefter skall kalla SS) kunde man också köpa köttbullar, lingonsylt, knäckebröd, sill och en del annat smått och gott, men mindre likt det svenska konceptet var att man kunde köpa små flaskor svensk Vodka av märket Svensk Vodka, vilket av förklarliga skäl inte skulle gått vägen på hemmaplan. Ej heller kan man på ett svenskt IKEA köpa en flaska Löwenbräu för €1,90 i restaurangen. Men underligast av allt var en burk Björnekulla krusbärssylt. WTF, mate? Jag har aldrig förr i mitt liv sett krusbärssylt, och sannerligen aldrig i en svensk livsmedelsbutik. Detta, anser jag, är smutskastning av det svenska folkets trista matvanor!

Detta var dock den fulla utsträckningen av skillnader mellan svenska och tyska IKEA. Allt annat var sig likt till förbannelse, och jag kom sedvanligt hem med två blå kassar fulla av saker, mestadels sängkläder, men givetvis också de obligatoriska galgarna.

Apropå sängkläder så är det något djupt suspekt över tyskars kuddar. De kommer i två storlekar: den förskräckligt överdimensionerade 80x80 cm och den bisarrt geometriska 40x80 cm. Detta leder till att man kan välja mellan en kudde som har samma yta som en mindre kommun, eller en som ger en känsla av att vila huvudet längs en sån där oändlig linje som TET-föreläsare alltid vill räkna ut magnetfält runt. För att förenkla valet har de dock varit vänliga nog att endast producera örngott i 80x80 cm, vilket gör det till ett komplett mysterium att 40x80-kuddar alls existerar. Förmodligen är de någon slags kvarleva från äldre europeiska dagar, ungefär som Lichtenstein, som också är av ungefär samma mått. Jag fick alltså ge upp mina drömmar om en normal kudde och köpa mig ett 80x80 cm stort monster som jag alltså inte ens skall förvara under sängen, utan faktiskt i den. Önska mig lycka till, kära vänner.

Uppdatering: jag glömde nämna det fina tyska skämtet på IKEAs namn, som här kan utläsas som "Idioten kaufen einfach alles", vilket översatt blir ungefär "Idioter köper helt enkelt allt".

Mittwoch, 19. September 2007

Innsbruck du sköna

Besluten om att maxa ut mitt Interrailkort och ännu mer besluten att få se några jäkla alper satte jag mig 11:30 på tåget till Innsbruck. Det visade sig vara en utmärkt idé. Mina erfarenheter av Salzburg och en tveksam väderleksrapport från BBC fick mig att lämna kameran hemma, vilket visade sig vara en dålig idé. Jag tröstar mig med att inga 50 mm kan fånga vyerna. Inget vidvinkel i världen kan fånga vyerna vid en bergskedja, oavsett hur man gör slutar det med ett tryck på ett papper som inte alls är lika stort som alperna, vilket liksom pajar hela grejen. Att titta på alperna på ett papper är som att kika in i tjejernas omklädesrum: det ger en uppfattning om vad som finns där, men det är ingenting mot själva upplevelsen. Tillåt mig att lämna liknelsen innan den blir otäck, och gå vidare.

Det syntes en del alper genom tågfönstret medan jag närmade mig Innsbruck, men vyn när jag klev av tåget var i sanning underbar. En vacker liten stad med gamla hus, en bred flod som forsar fram genom staden, och höjer man blicken ser man alptopparna bara några hundra meter bort.

Eftersom jag var aningen seg i morse hade jag inte hunnit äta frukost innan jag behövde hoppa på tåget, så min mage insisterade på att få mat innan mina ben fick sin efterlängtade bergsbestigning. Jag satte mig på en hotellrestaurang och beställde en öl och en maträtt. Vid det laget att maträtten kom in hade jag druckit halva den utmärkta österrikiska ölen, och kände ett markerat surr i huvudet. Med mycket god aptit och gott humör grep jag mig an huvudrätten, som bestod i ugnsgrillat vildandsbröst serverat med pommes duchesse, broccoli, skysås med honung och moreller, samt en liten klick lingonsylt som gav rätten en bisarr svenskhet som konstrasterade så starkt mot miljön att jag nästan fick svindel. Eller så var det ölen. Kaffet på maten var precis så bra som österrikist kaffe är, och tillsammans med utsikten undrade jag så smått om inte Innsbruck var en bra ort att bo i.

Efter maten satte jag kurs mot närmsta berg, vilket började stiga upp ungefär 200 meter från platsen där jag satt. På vägen kom jag över själva Innsbrucken--bron över floden Inn--och beundrade de gamla vackra träden som stod längs flodbanken. Snart gick jag längs vägarna som snirklade sig upp på berget och njöt i fulla drag av den oerhörda utsikten över staden, alperna på andra sidan, och den vackra naturen på mitt eget berg, som bjöd på gamla träd, enorma murgrönor, och ett par små fjällbäckar som slingrade sig nerför sluttningen. Efter en 20 minuter eller så råkade jag på ett litet etablissemang kallat Alpenzoo.

De som känner mig vet att jag är något av en djurvän, och eftersom jag nyligen hade insett att fenomenet Streichelzoo (Petting zoo) existerade i den tyskspråkiga kultursfären blev jag alldeles knäsvag av glädje. Jag betalade inträdet, tog en karta över parken, lokaliserade die Haustiere och satte genast av ditåt. Score! Bergsgetter, fjällfår med underliga horn, vildsvinskultingar och några fjällkor delade sina fållor med några höns och ett hundratal pilfinkar/gråsparvar. Efter att ha matat foderautomaten med några 20-centare hade jag en god handfull foder att muta djuren med, och de ställde snällt upp sig på rad för att tigga. Ja... nästan alla ställde snällt upp sig. En get klättrade nästan över stängslet, och ett lamm lyckades klämma sig ut mellan två spjälor och försökte prompt rymma från alla barnen som omgav oss. Jag fick en blick från djurskötaren som jag inte alls tycker att jag förtjänade, men därefter förflöt djurmatandet smidigt, och alla djuren verkade mycket tacksamma. De försökte i alla fall äta mina fingrar, och det är ju ett bra tecken.

Efter djurmatandet var det dags för mig att tänka på refrängen, eller mer exakt på EC-tåget som skulle gå ca 40 minuter senare, med mig på det om jag inte ville tillbringa natten i staden. Som tur är gick det en buss ner från berget, och snart satt jag i en kupé, i sällskap med en sovande ung dam. När hon efter ett par hållplatser kvicknade till frågade jag om hon ville att jag skulle väcka henne vid någon hållplats. Det visade sig att hon skulle till Ulm, och därmed behövde byta i München, så ingen fara på taket. Hon frågade mig varifrån jag kom, och på den vägen påbörjade vi ett samtal som mest gick ut på att jag frågade saker om Tyskland. Om det inte vore för mitt EU-medlemskap hade min inkvisitoriska stil antagligen lett till att jag tagits för någon arisk-judisk underrättelseofficer från Israel. Claudia, som hon visade sig heta, skulle studera psykologi i Innsbruck och hade varit där på jakt efter lägenhet, men utan lycka. Det var en trevlig flicka på många sätt, men jag blir tvungen att ifrågasätta hennes ölsmak:
- Jag gillar inte öl, men radler [lika delar öl och Sprite] är okej.
How about no? Hon får väl ursäktas, varandes Badem-Württembergare. Men knappt.

Som ett litet sidospår tänkte jag en del på namnen på orter som jag passerade. På vägen mot Salzburg fanns det en ort vid namn Bergen, vilket kändes som något av en lågoddsare, men vad i hela friden är Wörgl för namn? Egentligen? Det låter som ljudet man gör när man fått sig en öl för mycket en kväll.

Ett annat sidospår: tåget jag reste med går vidare till någon ort i norra Italien, så idag har jag hört tyska med kraftig italiensk brytning. Låt oss en gång för alla konstatera att italienarna är alldeles, alldeles för entusiastiska för att prata tyska.

Dienstag, 18. September 2007

Freistaat Bayern

Låt mig ge en kort introduktion till det Bundesland som jag nu befinner mig i. Förvisso kanske München skulle kännas mer relevant, men det tror jag kommer att utvecklas bit för bit här på startsidan om man bara orkar läsa den, eller dirigera sin RSS-browser till rätt plats. Att prata om Tyskland i stort verkar omotiverat, vilket nog kommer framgå. I princip all information här nedan kan lätt erhållas från wikipedia, men min version är lättare på detaljerna.

Bayern, alltså. Med 12,5 miljoner invånare är Bayern till befolkning Tysklands näst största Bundesland, och därtill en bra bit större än de flesta. Till yta är Bayern dubbelt så stor som det näst största Bundeslandet.

Bayerns historia är ganska brokig; det seglade ursprungligen upp som ett hertigdöme inom det Heliga romerska riket av tysk nation, växte till sig genom att sluka upp intilliggande territorier för att sedan tappa lite av dem och stabiliseras i dagens Bayern, bestående av Gamla Bayern, Schwaben, Franken och Övre Palatinatet. Under den här tiden skedde givetvis en del tronbyten, och ett par olika släkter har suttit på tronen, men mest betydande är familjen Wittelsbach (1180-1918). Efter att Napoleon upplöst det Tysk-romerska (Heliga romerska) riket blev Bayern ett kungadöme, vilket det förblev till 1871 då det införlivades i det tyska kejsardömet.

Att Bayern var självständigt så länge har lett till att det behållit sin särprägel. När Västtyskland bildades 1949 var Bayern det enda Bundesland som vägrade ratificera konstitutionen, något som ännu inte skett. Bayern har lovat att följa konstitutionen, men situationen är ändå representativ för det Bayerska egensinnet, som tar sitt uttryck på flera sätt. Bayern lämnades relativt oberört av reformationen, och är än idag övervägande katolskt. Folket är stolta över sina traditioner, och folk har på allvar på sig den traditionella folkdräkten (Tracht). Utöver traditionerna är dialekten också något som hålls hårt på, dock inte fullt så mycket i München, som i egenskap av etniskt blandad storstad har en mer högtysk prägel. Utanför München låter det ungefär som i Österrike, och språket bör benämnas Bairisch av alla som vill bli serverade öl.

Bayerns särställning har gett upphov till ett visst mått av (vänskaplig?) rivalitet mellan Bayern och norra Tyskland, där man anser att Bayrarna är förmätna typer som tycker att Bayern är finare än Tyskland i stort, vilket de nästan säkert också gör. I ljuset av Tysklands ekonomiska situation, med ett ekonomiskt svagt norr och en ekonomiskt starkt söder--med Bayern i spetsen--har säkerligen gjort en del för att ytterligare polarisera landet.

Lite kuriosa är att den tyska renhetslagen för öl, världens första konsumentskyddslag, faktiskt ursprungligen var en Bayersk lag (utfärdad 1516 i Ingolstadt) som sedan antogs i hela Tysk-romerska riket, och var gällande tills den fälldes av EU som marknadsfientlig 1993.

Detta var en kort och högst kursiv introduktion om Bayern som jag hoppas på att kunna fördjupa i takt med att jag blir mer påläst om ämnet, och skaffar mig fler erfarenheter av det.

20 minuter i Salzburg

Idag, efter att ha vinkat av Angelica vid flygplatsen, hade jag planerat att ta tåget en timme österut och besöka den lilla orten Prien am Chiemsee. Min förhoppning var att jag skulle kunna ta en promenad i skogen och vid sjön, med alperna som bakgrund. Mina förhoppningar grusades dock av vädrets obarmhärtiga makt. När jag klev på tåget i München regnade det lite måttligt, sådär en gnutta mer än ett duggregn, men det såg ut som det skulle spricka upp, eller åtminstone bli uppehåll. Mitt tåg färdades dock bara längre och längre in i ovädret, och vid det laget att alperna började skymta på horisonten så slutade de snart skymta på grund av att spöregnet skymde sikten. Något tveksam till glädjen i att tillbringa minst en timme i ett spöregnande Prien beslöt jag att helt enkelt sitta kvar till tågets ändhållplats, och pröva min lycka i Mozarts hemstad Salzburg.

Det regnade ännu mer där.

Jag gick genom tågstationen och tittade ut på torget. Några taxibilar stod och väntade, och en del människor kämpade sig fram, klamrandes sina paraplyer. Jag kollade avgångstiderna för tåg, och fann att ett gick tillbaka bara 16 minuter senare. Det kändes förstås en aning beigt att åka till Salzburg bara för att genast vända, men vädret var inte förlåtande, och jag hade inte ens ett paraply med mig, bara en t-shirt och en tunn jacka. Nein danke, tänkte jag, och köpte mig The Guardian och en burgare på BK, och klev på tåget tillbaka. Jag hann rätt lagom läsa ut tidningen vid det laget att jag var tillbaka i München, och så var det med den utflykten.

Helt värdelöst var det dock inte; jag fick se en del fin natur från mitt tågfönster. Jag fann att växtligheten är lummigare här nere, en sluttning upp från banvallen visade aldrig några spår av underliggande jord, allt var täckt av träd, buskar och ett vildsint marklager av klängvegetation. Murgrönorna var många, välmående, och många gånger imponerande. Ett speciellt fint exemplar jag såg hade växt över och mördat ett helt buskage. Med sina ståtliga 60 kvadratmeter grönskande vägg hade den murgrönan betingat en bra bit över miljonen i köpeskilling om den bara haft vett att växa innanför Stockholms tullar.

Alperna skymtade jag som nämnt bara på lite avstånd, men berg är ju alltid imponerande. Det låg många små byar i vackra alpdalar, och på en bra dag är det förstås oerhört vackert. Salzburg var också utmärkt vackert belägen, omgiven av alper, med en flod genom staden och en fin gammal borg på en höjd, i sann europeisk stil.

Ja, det var mitt första utlåtande om Bayersk landsbygd: vackra vyer med fin växtlighet, men skärpning på vädret, bitte. Imorgon blir det Expedition Innsbruck, önska mig lycka till. Jag ska fan i mig se en alptopp.